Är tron på Gud något medfött?

Detta inlägg publicerades först på hemsidan vetenskapochtro.se i en kortare och något enklare form.

Om Gud verkligen finns, vore det inte logiskt att vi naturligt trodde på honom? Om vi antar att denna fråga är rimlig skulle barns naturliga tendens att tro på Gud (eller gudar) eventuellt kunna ses som ett stöd för Guds existens. Men vad innebär den här naturliga tendensen att tro? Och varför finns denna tendens? 

Nyateister så som Richard Dawkins har tidigare sagt att religion är något som indoktrineras hos barn och som de därför behöver skyddas mot.[1] Detta menar vissa forskare inte stämmer utifrån forskningen om hur barn tror. En sådan forskare är Justin L. Barrett, professor i utvecklings­psykologi och författare till boken Born believers: The Science of Children’s Religious Beliefs.[2] I boken beskriver Barrett att barn verkar ha en natur­lig förmåga att tro på och förstå Gud/gudar (framöver, för enkel­hetens skull, ”Gud”). Detta har observerats i flera kulturer och gäller även när barnet växer upp i en familj som inte är religiös eller troende.

Enligt den forskning som Barrett beskriver får inte den indoktri­nerings­idé som Dawkins lyfter stöd. Detta beror på att barn inte behöver lära sig att tro på Gud, utan att det är en naturlig tendens som kommer fram med en “vanlig” uppväxt. De behöver självklart ha hört talas om Gud i sin omgivning – vilket barn i de flesta kulturer brukar göra – men de behöver inte ”tvingas” att tro på Gud. Det verkar helt enkelt som att barn har lättare att naturligt tro på vissa saker, med lite påverkan från vuxna. Tro på Gud är en sådan sak. 

Barns naturliga tro på Gud baseras på att de naturligt förstår vissa saker, till exempel:

1) Det finns en skillnad mellan objekt och subjekt/agenter. Agenten (t ex en person eller katt) kan agera, medan ett objekt (t ex en boll) bara kan reagera. En boll rör sig sålunda bara om den får på­tryck­ning, medan en person viljemässigt kan röra sig.

2) Subjekt/agenter agerar mot ett mål. En person rör sig till exempel för att komma fram till ett annat ställe.

3) Subjekt/agenter behöver inte vara människor. Även en katt är en agent, men den ser inte ut som en människa.

4) Subjekt/agenter behöver inte observeras för att förstå att de finns och agerar i världen. Du kan förstå att katten slog ner vasen medan du sov, trots att du inte såg den.

Dessa fyra ting verkar barn förstå redan under sitt första levnadsår. De är viktiga bitar för att de senare ska navigera i den sociala världen med andra människor, men också för att naturligt förstå Gud.

Lite äldre barn har också en naturlig tendens att se ordning, design och agent­skap i sin omvärld – barn tror att det finns en anledning till att saker ser ut som de gör i världen. Vuxna gör också detta, men barn gör det i högre grad. Till exempel kan ett barn tro att ett träd med en hängande gren skyddar stubben nedanför grenen, eller att en spetsig sten i skogen finns där för djuren att klia sin päls på. Denna tendens kallas för “hypersensitive agency detection device” (HADD) inom kognitiv religions­psykologi. Det innebär att vi är känsliga (eller överkänsliga, det är en tvistad fråga enligt Barrett) för att upptäcka agentskap i vår omvärld. Till exempel skriver Barrett så här i sin bok om denna tendens till agentskap (på engelska):  

”If you have spent much time hiking in wilderness areas that people regularly use for backpacking and camping, you may have come across stones placed in the shape of rings, often with charred wood remains inside the ring… Instead of pondering just which set of natural events led to these seemingly ordered arrangements, you undoubtedly took these arrangements as signs that human beings had been there. After all, agents bring about purposeful order; natural events do not. Adults know this. But do babies? Recent evidence suggests that by twelve or thirteen months of age, they just might.” (p.62)

Han fortsätter också med följande på nästa sida:

“…babies of around one year of age have the same intuitions adults have: people, animals, gods, or other agents can create order or disorder, but nonagents, such as storms or rolling balls, create disorder… From early on, children associate intentional agents with order: they see purpose, function, and design in the natural world; and so they naturally assume someone brought it about.” (p.63)

Barrett tycks alltså skriva hur natur­ligt det är för oss – vuxna som barn – att attribuera skapelsen till en skapare. Vi gör en skillnad mellan agenter, som kan skapa ordning och struktur, och objekt eller icke-agenter, som kan skapa oordning men inte ordning. Och vi tycks göra detta redan från ett-årsåldern.

Slutligen verkar barn också göra en naturlig distinktion mellan Gud och människor som agenter, utan att de nödvändigtvis har fått lära sig detta från vuxna. Unga barn (redan från 4-årsålder) förstår till exempel att människor inte kan skapa allt. De förstår att människor kan skapa artefakter (t ex leksaker, stolar, bussar) men inte naturliga ting (t ex åska, citroner, fåglar). Barn förstår också att Gud, till skillnad från människor, inte börjar eller slutar leva,[3] att Gud ser, hör och minns saker som människor inte tenderar att göra[4] och att Gud vet saker som de inte tror att människor vet.[5] [6]

Tillsammans gör ovan beskrivna tendenser och förståelser att barn inte har svårt att anamma en tro på Gud – Gud är en mäktig agent som inte syns men som kan påverka och skapa saker som människor inte kan. I samband med att barn har hört talas om Gud i sin kultur blir dessa tendenser en grogrund för Gudstro, på en övernaturlig orsak till universum och ett liv efter detta. Det senare gäller då barn också tycks vara så kallade naturliga dualister – de gör en naturlig distinktion mellan kropp och själ/medvetande, särskilt efter döden. Sammantaget är detta något man alltså sett hos barn oavsett kultur, men kulturen påverkar sedan i det specifika, till exempel hur livet efter detta kommer att se ut, hur universum skapades eller hur man kan förstå Gud.

Barretts förklaring till en naturlig tendens att tro har också kritiserats och ifrågasatts, till exempel utifrån att vissa ser en risk att läsare kan dra slutsatsen att det är rimligt och korrekt att tro på Gud.[7] Kritiker har också påpekat att barns tendens till tro är något som både Gudstroende, oavsett religion, och ateister kan använda sig av för att poängtera varför deras livsåskådning är den mest trovärdiga (och vice versa, kritisera andra livsåskådningar med teorin).[7] En teist kan till exempel hävda att barns naturliga Gudstro pekar mot att Gud finns och därmed har skapat en sådan tendens. En ateist kan å andra sidan peka på att barns naturliga tro är ytterligare ett skäl till att så många tror på Gud trots brist på bevis. På liknande sätt kan en teist kritisera teorin för att den är för generell eller vag och inte i linje med ens specifika trosuppfattningar, medan en ateist kan kritisera teorin utifrån att den personen aldrig har trott på Gud och därför inte kan tillämpa teorin på sig själv.

Även om en teist inte skulle hålla med en ateist i den första kritiken (att Gudstro saknar bevis) kan det finnas skäl att inte dra för stora växlar på barns naturliga tendens att tro på Gud. Däremot är det fortfarande riktigt att om Gud finns och därtill har en önskan att få en relation med oss – som kristendomen hävdar – då är det rimligt att det finns en naturlig tendens att tro på honom.

Hajdi Moche

Referenser

[1] https://www.irishtimes.com/news/education/richard-dawkins-children-need-to-be-protected-from-religion-1.2116281

[2] Barrett, J. L. (2012). Born Believers: The Science of Children’s Religious Belief. Simon and Schuster.

[3] Burdett, E. R. R., & Barrett, J. L. (2016). The circle of life: A cross-cultural comparison of children’s attribution of life-cycle traits. British Journal of Developmental Psychology, 34(2), 276–290. https://doi-org.e.bibl.liu.se/10.1111/bjdp.12131 

[4] Burdett, E. R. R., Greenway, T., & Barrett, J. (2020). Children’s developing understanding of the cognitive abilities of supernatural and natural minds: Evidence from three cultures. Journal for the Study of Religion, Nature and Culture, 14(1), 124- 27 151. 

[5] Barrett, J. L., Richert, R. A., & Driesenga, A. (2001). God’s Beliefs versus Mother’s: The development of nonhuman agent concepts. Child Development, 72(1), 50–65.

[6] Knight, N., Sousa, P., Barrett, J. L., & Atran, S. (2004). Children’s attributions of beliefs to humans and God: Cross-cultural evidence. Cognitive Science, 28(1), 117–126.

[7] Exline, J. J., Bradley, D. F., Uzdavines, A., & Stauner, N. (2017). God belief as an innate aspect of human nature: A response to John Shook and questions for Justin Barrett. Method & Theory in the Study of Religion, 29(4–5), 387–399.

Bokrecension: Is God a moral monster?

Is God a moral monster? Bokomslag
Is God a moral monster?

Titel: Is God a Moral Monster? – Making Sense of the Old Testament God

Författare: Paul Copan

Utgiven: 2011 av Baker Books

Det är inte ovanligt att bli ställd tuffa frågor från skeptiker när man är kristen. Om Gud finns, varför finns det ondska? Varför skulle kristendomen vara sann och ingen annan religion? Har inte vetenskapen motbevisat Gud? Och så vidare. En relativt påläst skeptiker kanske påpekar att Gud är omoralisk och sedan hänvisar denne till verser från Gamla Testamentet som till synes verkar besynnerliga om man läser dem för första gången utan att förstå kontexten. Exempel på sådana texter är när Gud ber Abraham offra sin son Isak som ett brännoffer till Honom, när Josua blir beordrad av Gud att gå till krig mot Kanaans land eller Guds till synes stränga straff mot Hebréer som inte lyder Hans lag. Skeptiker kan även hänvisa till Tora lag, som Mose fick av Gud i Sinai, där man finner lagar som till synes verkar förespråka slaveri, vara sexistiska mot kvinnor eller innehålla extremt stränga dödsstraff. Hur kan man som kristen svara mot dessa anklagelser?

I boken ”Is God a Moral Monster?” ger Paul Copan en mycket välbehövlig och lättläst kontext till många av de svåra frågor vi ibland ställer oss själva när vi läser Bibeln. Vi i västvärlden är så avlägsna, både kulturellt och tidsmässigt från den tid då de gammaltestamentliga Hebréerna levde att vi kan reagera mycket starkt över de händelser som berättas om i Bibeln. Copan gör en noggrann undersökning av klagomål som ateister vanligtvis pekar ut i Bibeln.

Paul Copan
Paul Copan

Boken är uppdelad i fyra delar. I den första delen ger Copan en introduktion till ny-ateisterna och de klagomål de vanligtvis riktar mot den kristna tron. I den andra delen svarar Copan mot de vanligare generella klagomålen om Guds handlingar och moral. I den tredje (och största) delen, pratar Copan om Tora lag och Josuas krig mot Kanaans land. Avslutningsvis, i den fjärde delen pratar Copan om hur den kristna tron påverkat människans moral.

Copan besvarar bland annat frågor som ”Varför sanktionerar Gud slaveri?”, ”Är Tora lag sexistisk?” och ”Är Gud skyldig till etnisk rensning?”. Copan förklarar på ett lättbegripligt sätt hur gammal israelisk kultur ger kontext till exempelvis varför vissa av de mer omtalade lagarna i Tora lag finns. 

Boken är en ögonöppnare. När Copan förklarar hur kulturen såg ut, vilka förhållanden Israel levde under och vad Gud hade för uppsåt med lagarna, får man en helt annan syn på Tora lag. Man inser att Gud skapade lagen dels för att människor skulle behandlas humant, även slavar, kvinnor och barn. Lagar som på ytan kan verka respektlösa mot slavar eller sexistiska mot kvinnor, visar Copan att de egentligen var till för deras egna beskydd.

När Copan exempelvis pratar om slaveri i Gamla Testamentet, jämför han Tora lag med den hantering av slavar som berättats om av Frederick Douglass när han levde i Antebellum, USA under 1800-talet. Han visar då att den form av slaveri som skrevs om i Bibeln, gav slavar mycket mer frihet och rättvisa jämfört med vad afrikanska slavar i Amerika blev utsatta för. Copan hänvisar till exempel till lagar där en människa inte får bli kidnappad och såld som slav, för då skulle både kidnapparen och slavägaren stenas till döds. Hade denna lag följts under 1800-talets Antebellum, hade slaveri i Amerika aldrig kunnat existera. Dessutom skulle slavar enligt Tora lag släppas fria var sjunde år så de kunde välja att jobba någon annanstans. En slav skulle då även få all sin skuld likviderad, samt bli given en generös avskedsgåva av sin dåvarande mästare. Slaveri i forntida Israel, menar Copan, var inte helt olikt ett kontraktsarbete.

Slaveri i Antebellum, Georgia (från New York Historical Society)

Detta är bara ett exempel på hur Copan ger en annorlunda syn på gammaltestamentlig hebreisk kultur och det får den bild som ny-ateisterna försöker måla om Bibeln att verka mindre trovärdig. När jag avslutat boken får jag uppfattningen att den kärlek som Gud visar i Jesus, också är befintlig i gamla testamentet. Gud bryr sig om människor, inklusive de som har det svårast i samhället. Copan visar hur Guds kärlek är konsekvent genom hela Bibeln och vi som kristna kan lita på hela Guds ord utan att känna oro för det som ny-ateisterna ibland klagar på i gamla testamentet.

Därför spelar det oerhört stor roll om moralen är objektiv eller subjektiv

Är det inte märkligt hur många ateister som ifrågasätter existensen av objektivt gott och ont också kritiserar Bibeln eller kristendomen för att orsaka en massa ont?

I mitt förra inlägg skrev jag om Amanda Sköld som i en av oss arrangerad debatt med Stefan Gustavsson kallade objektiv moral för ett ”ogrundat antagande”, men som också riktar mycket moralisk kritik mot kyrkor i samband med SVT-dokumentären Gud som haver barnen kär.

Det fick mig att tänka på Richard Dawkins, har både sagt att universum finns ”ingen design, inget syfte, inget ont, inget gott, inget utom hänsynslös likgiltighet”, och att religion idag skulle vara ”en ondskefull kraft” (”a force for evil”).

Amandas egen respons var kortfattad: ”Inte konstigt alls. Eftersom SUBJEKTIV moral existerar. 😉” Jag svarade:

Subjektiv dryckpreferens existerar också, men inte gör det att jag går omkring och kritiserar dem som inte gillar kiwijuice för att de gör något fel. Det skulle jag bara göra om jag utgick från att min subjektiva preferens stämde överens med en objektiv sanning som andra ignorerade. 🥝

Amanda svarade:

”Om du kände subjektivt lika lite eller lika mycket inför kiwijuice som inför tex mänskligt förtryck, då förstår jag definitivt att du inte skulle göra det. 😊 Nu råkar det vara så att jag – subjektet Amanda – känner mer inför vissa saker än andra. Men vi fungerar ju olika!”

Fortsätt läsa Därför spelar det oerhört stor roll om moralen är objektiv eller subjektiv

Sökande efter livets mening – Del 2

Meningslöshet eller en transcendent Skapare

Vår filosof hade i föregående kapitel funnit sig ett svar, men också en fråga. Svaret på “finns en mening med livet” är antingen “nej” med all den förtvivlan som följer, eller så är det “ja”, men förutsätter ett ursprung till denna mening – ett ursprung som i sin tur är kopplat till vårt ursprung. Detta är egentligen ganska logiskt, insåg han, eftersom “anledningen till att vi finns” (alltså meningen med livet) måste komma före själva faktumet att vi finns. Orsak föregår verkan, som man säger i filosofin. Men det svaret hade också väckt en ny fråga: Vad har orsakat vårt liv, och för vilket syfte?

Det svaret som stod närmast till hands i biologin var självfallet föräldrarna. De bestämde sig för att agera på ett sätt som kunde skapa mig, tänkte vår filosof med bultande saknad i sitt hjärta. Samtidigt slog det honom att föräldrarna inte hade en aning om att han skulle bli just han, med sina talanger och brister. Det slog honom också att hans föräldrar nog inte hade haft så mycket plan eller syfte med hans liv innan han existerade – han var inte ett planerat barn. Om meningen med livet, och därmed också värdet i livet, hängde på hur väl ens föräldrar planerat ens liv, eller hur mycket föräldrarna önskade att få ett barn, så skulle det självfallet skapa en ganska mörk människosyn i jämförelse med likavärdesprincipen. Han drog sig till minnes de folk som genom historien satt ut sina barn i skogen, eller kulturer där man offrat barn. En blandning av sorg och vrede infann sig en kort stund i hans hjärta – men han var ändå tvungen att tänka tanken att om det inte finns en mening med livet för varken barnen i fråga eller föräldrarna, finns det knappast heller något fel med den ondskan.

Nu kanske du som läsare funderar över vad kopplingen är mellan “meningen med livet” och människovärdet? Som filosofen kommit fram till i föregående kapitel, så bestäms ett objekts värde av en Värderare (en handelsman) – värde är något relativt, något som föds ur relationella och tänkande varelser. En tavlas värde bestäms utifrån dess skönhet för de som ska beskåda den, eftersom meningen med tavlan, som dess målar-skapare bestämt, är att beskådas. Ett verktygs värde bestäms utifrån dess användbarhet, eftersom meningen med verktyget är att hjälpa till i arbete. På samma sätt som både tavlors och verktygs värden är nära sammankopplade med deras mening och deras syfte, så är människovärdet baserat på meningen med människans liv. Om ingen mening finnes, finns heller inget människovärde annat än det vi godtyckligt bestämmer. Han hoppade över det steget i sina tankar – för honom var det självklart efter alla gånger han i livet kopplat meningslöshet till värdelöshet och vice versa.

Men föräldrarna är ju faktiskt ursprunget till just mig, tänkte vår tänkare. Ändå visste de inte att just jag skulle bli jag – alltså kan inte mitt syfte vara personligt om de är mitt enda ursprung. Då bestämde han sig för att gå ett steg längre i tanken – finns det ett mer allmänmänskligt syfte att förhålla sig till? Kanske inte ett syfte för just varje enskild persons existens, men människans? Vad skapade människan som art, snarare än just individen?

Vad var det som hade skapat det mänskliga väsendet? Evolution, svarade mannen instinktivt. Naturen skapade mänskligheten. Han skrev på sitt papper ”Vi blev skapade av Naturen för att…”, men stannade. Han insåg att han hade använt ordet ”natur” med ett stort ”N”, vilket innebär att han gav den ett namn som om den vore en person. Han försökte avsluta meningen. Vad för resonemang hade naturen för att skapa oss? Han kunde inte komma på något. Resonemang måste komma från något som kan resonera överhuvudtaget, men han kände enbart till mänskligheten som kunde göra detta. Det är därför människan kallas kreativ, drog mannen som slutsats. Vi kunde skapa saker för att vi kunde ge dem ett syfte, med ett resonerande sinne. Om vi är skapade av naturen, så har vi varken syfte eller mening, för naturen är inte kapabel att ge syfte eller mening.

Vår man höll på att bli desperat. Om skaparen är den enda som kan ge oss ett syfte, och vår skapare är naturen som inte kan ge oss detta, så har vi ingen anledning att leva. Full av sorg vände han sig till slutsatsen att det inte finns någon mening med livet. Han klarade inte av att tänka på det, han var tvungen att ta en promenad och få lite luft. Han tittade ut genom lägenhetens fönster för första gången under dagen, och han insåg att det höll på att bli väldigt sent. Solen höll åter på att gå ner. Han tyckte att detta var mycket skönt; solnedgången var trots allt mycket lugnande och vacker. Han bytte från morgonrock till riktiga kläder. Han lämnade lägenheten i all hast i ett försök att komma undan de obehagliga tankarna så fort som möjligt. Ju mer han tänkte på att lämna tankarna bakom sig, ju mer hann de upp honom. Eftersom han bodde i småstadens utkant, kom han snart ut på ett stort fält, med en liten kulle i mitten. Han gick mot kullen, medan han beundrade landskapet omkring honom. Gräset svajade mjukt, smått skimrandes i solljuset: Det hade tydligen regnat under dagen. Han kom fram och satte sig ner utan att bekymra sig om det våta och kalla gräset. Medan han bevittnade himlen skifta färg från blå till gul, från gul till rosa, häpnade han över naturen.

En tanke slog honom. Naturen är också en produkt, precis som mänskligheten. Naturen är som en fabrik som producerar och väljer ut saker, därför kallas det naturligt urval. Men en fabrik måste också skapas, den måste ha blivit byggd av någon intelligent. Såvida inte naturen är intelligent, måste det finnas en skapare för att det ska finnas en mening med livet. Är naturen intelligent och kreativ? frågade mannen sig själv. Nej! Den arbetar i system, systematiskt. Det är en fabrik som arbetar. Han letade efter en penna och något att skriva på. Han hittade både ock; pennan i jackan, och en servett. Det var samma servett som han hade använt för dikten den föregående dagen, och medan han vek upp servetten skrattade han åt dikten. Han skrev ner följande; ”Antingen så finns det ingen mening med livet, eller så blev naturen skapad av någonting.”. Han la tillbaka servetten i fickan, och fortsatte bevittna skyn. Stjärnor lyste många och mycket klart här ute, utanför staden. Han ville fortfarande slåss mot påståendet att det inte finns någon mening med livet, och därför valde han att överväga att naturen var skapad. Övervägandes just det, ändrades hans syn på stjärnorna. Vad som än skapat dem var ett kreativt geni, en konstnär. Det kändes konstigt att tänka ”Vad” när egenskaperna var så mänskliga. Han bestämde sig för att använda ”vem” i sina tankar.

Mannen beslutade sig för att han varit ute länge nog; Två timmar hade passerat och solen hade gått ner bortom horisonten för länge sedan. Han gick tillbaka till sin lägenhet i fullständig tystnad, med få tankar. Han slappnade av lite, med vetskapen att han skulle återuppta arbetet när han kom hem. Kvällen var skön, med perfekt temperatur och ljussättning. Lukten från regnet låg fortfarande kvar i luften; luften kändes så ren, och det fanns inga orosmoment, inte ens när han kommit till stadens utkant. Allt var lugnt.

Återigen satte han sig ner, den här gången vid en sen timma. Han tog upp servetten och skrev ner på papper det som han skrivit på den innan. Nu visste han att han var tvungen att komma på vem som skapat naturen och indirekt honom själv, och han behövde också veta av vilken anledning. Vad kunde han möjligtvis veta om skaparen? Kunde det skapade berätta något om honom? Kunde naturen visa vem som var dess formgivare? Det var den tvungen till, som en målning visar en del av konstnären. Till att börja med var han tvungen att separera skaparen från skapelsen. Målaren blir inte tavlan, även om den visar en del av hans egenskaper. På samma sätt blir inte skaparen skapelsen, naturen. Han drog sig till minnes vad han lärt sig i naturkunskapen; Universum består av de grundläggande egenskaperna tid, rum och materia. Skaparen måste stå bortom dessa, han är tvungen att vara större, och inte begränsad av dessa; annars skulle han vara del av det skapade. Han måste vara oförstörbar och odefinierbar av våra lagar om materia. Han kunde inte vara begränsad av rum, vilket innebär att han inte skulle ta någon plats. Han skulle kunna färdas i oändlig hastighet, vara överallt och ingenstans. Han kunde inte begränsas av tid. Han skulle vara utan början och slut. Oändligheten och vidare, evig. Han skulle enligt vår standard ha all kraft och makt. Eftersom han skapat naturlagarna, borde han också kunna bryta dem. Eftersom han skapat fabriken, kan han förstöra den eller bygga om den. Så vitt vi kan förstå skulle han vara allsmäktig. Vår filosof fick huvudvärk av att försöka skapa en bild i sitt huvud av detta eviga, immateriella, allsmäktiga väsende. Inte att undra på – immateriella saker är svåra att föreställa sig!

Vem än skaparen kunde tänkas vara, måste han vara mer  kreativ än någon av hans skapelser, smartare, visare, mer empatisk, godare, mer rättvis och så vidare – eller åtminstone förstå koncepten bättre. Hur skulle en programmerare kunna skapa en robot som var smartare än honom själv? Det skulle inte vara möjligt. Kanske skulle den vara bättre på enskilda uppgifter, specialiserad för dessa, men som en fullständig skapelse skulle den inte kunna överglänsa skaparen. Smartare än Einstein, visare än Yoda (han skrattade åt sitt eget intresse för Star Wars, och liknelsen), och mer rättvis än någon domare. Han kunde inte mutas (både för rättvisans skull, men också eftersom det är svårt att hitta något man skulle kunna muta en allsmäktig varelse med). Vår filosof insåg att han tänkte på någon form av gudom. Han frågade genast; Kan det finnas flera gudar, eller bara en? Han funderade en stund. Hans tankar kring vem eller vilka de transcendenta skapelsevarelserna kan tänkas vara förtjänar ett eget kapitel – för tillfället får vi nöja oss med följande slutsats;

Antingen finns ingen mening med livet, eller så är världen och/eller människan skapad av en (eller flera) immateriell, evig, icke-rumslig och allsmäktig varelse som ger oss en mening.


Är filosofens tankar orimliga i något steg? Skriv dina invändningar i kommentarerna! Och vem vet, kanske kommer vissa av dina frågor besvaras i nästa del av berättelsen?

Om Gud finns, varför visar han sig inte? Del 1: Om tro, tvivel och apologetik

Om du frågar en kristen apologet om Guds existens så får du höra mängder av goda skäl. Likväl kan även den mest kunniga apologeten drabbas av tvivel – är det verkligen sant? Hur vet jag att det jag talar om verkligen stämmer? Trots kunskap om att Gud har visat sig, att han har gjort sig känd för oss i Jesus Kristus och i skapelsen, kan man tycka att Gud verkar dold – om Gud finns, varför visar han inte sig? Författaren Douglas Groothuis (2022, 434) skriver att upplevelsen av att Gud är dold kan ta sig två olika uttrycksformer: en existentiell form och en epistemisk form. Den existentiella handlar om en känsla av att Gud är frånvarande, dold från tröst och ledning. Detta är vanligt att som kristen uppleva detta ibland och det drabbade även Bibelns hjältar. Den epistemiska, eller kunskapsmässiga, formen handlar om att man tycker att bevisen för Guds existens är så pass otillräckliga att detta tas som intäkt för att antingen vara skeptisk till Guds existens eller att rentav se Guds icke-existens som mer trolig än hans existens (d v s ateism). Man tänker att om Gud existerar så borde han ge tydligare bevis för sin existens än vad han har gjort. Filosofen Bertrand Russell är känd för att han planerade att säga “Not enough evidence, God! Not enough evidence!” ifall han till sin förvåning skulle ställas inför Gud på den yttersta dagen och behöva för­svara sin otro. Resten av den här texten kommer att handla om Guds doldhet i existentiell bemärkelse, hur upplevelsen av Guds frånvaro tar sig uttryck i form av tvivel och hur man som kristen kan hantera det. Frågan om Guds epistemiska doldhet och om detta verkligen är ett bra argument för skepticism sparar jag till en kommande text. Först behöver vi slå hål på ett antal myter.

Myt 1: Tvivel drabbar bara dem med svag tro

När Gud upplevs långt borta är det lätt att tänka att man är otillräcklig eller har alltför svag tro. Gary Habermas (1999) ger följande exempel: Alicia tänkte att de bibliska personerna aldrig tvivlade för de hade direktkontakt med Gud, till skillnad från oss idag. Samtidigt hade hon, och många av hennes vänner, frågor kring den kristna tron och känslan av att Gud var så tyst mot dem. Hennes missuppfattning fick henne att dra felaktiga slutsatser om Guds natur och detta var skadligt för hennes andlig tillväxt.

Problemet är att Alicia har en felaktig uppfattning av vem som drabbas av tvivel. I själva verket upplevde Bibelns främsta karaktärer också detta. Job, Abraham, David och övriga psalmförfattare, Petrus, Paulus, Johannes Döparen, m fl upplevde alla tvivel. De var alla människor och ingen av dem var perfekt. De brottades med Guds tystnad, med frestelser och med frågor som påminde om våra frågor idag. Även när lärjungarnas tro borde varit som starkast, när de såg den uppståndne Jesus, tvivlade vissa av dem (Matt 28:17). En kristen som upplever tvivel emellanåt är i gott sällskap. Tomas Tvivlaren, som i 2000 år haft dåligt rykte, hade strax innan varit mycket hängiven i sin tro. När övriga lärjungar försökte avråda Jesus från att gå till Jerusalem, var Tomas inställning ”Thomas, han som kallades Tvillingen, sade då till de andra lärjungarna: ”Låt oss gå och dö med honom.” (Joh 11:16)

Den tvivlande Tomas, av Caravaggio.

När Johannes Döparen satt i fängelse tvivlade han på att Jesus verkligen var Messias. Jesus blev inte upprörd av Johannes tvivel utan svarade genom att ge bevis för vem han var: “Blinda får sin syn, lama går, spetälska blir rena, döva hör, döda uppstår och för fattiga predikas glädjens budskap.” (Matt 11:2-5) Bibeln är full av människor som brottas med sin tro och som frågar sig var Gud är i stunder av prövning. Ändå förblir de Guds barn. Jesus säger om Johannes att ingen som är född av kvinna är större än honom (Matt 11:11). Tvivel är inte samma sak som otro eller skepticism utan något som alla troende går igenom. Att på förhand ha en apologetisk grundkunskap – att veta vad vi tror på och varför – kan vara en god hjälp i sådana lägen. Likaså att ha en sund syn på tvivel och inse att det drabbar alla troende.

Myt 2: Tvivel är motsatsen till tro

Denna myt är vanlig. Habermas (1999) exemplifierar: David tänkte att eftersom tvivel är motsatsen till tro, måste alla hans frågor innebär att han begått den oförlåtliga synden. Därmed, tänkte han, hade han förlorat möjligheten till förlåtelse och frälsning. Detta orsakade en enorm ångest och oro för att han gått miste om det eviga livet.

Davids upplevelse är inte ovanlig. Eftersom alla tänkande kristna emellanåt tvivlar och ställer frågor, är förmodligen frågan “Finns det plats för mig i Guds rike?” vanligare än man anar. Då är det viktigt att minnas att motsatsen till tro (grek. pistis) inte är tvivel utan otro (grek. apistia). Visst kan tvivel, om det inte tas på allvar och hanteras på rätt sätt, på sikt leda till otro, men det är inte samma sak. Man kan säga att tvivlet befinner sig någonstans emellan pistis och apistia och innebär en förbryllan, osäkerhet eller oro om det man tror på. Det finns flera olika ord i Nya testamentet för tvivel. Os Guinness (1996, 24–26) skriver att de alla uttrycker olika aspekter av tvekan, tvehågsenhet, ambivalens, kluvenhet och obeslutsamhet. Detta syns även i etymologin till ordet tvivel. Förledet kommer från tve- som betyder två och ordet är relaterat till tyskans zweifel (zwei = två). Även engelskans doubt kommer från latinets dubitare som betyder två). Etymologin ger en ledtråd till vad tvivel egentligen handlar om. Guinness (1996, 23) förklarar: “To believe is to be ‘in one mind’ about trusting someone or something as true; to disbelieve is to be ‘in one mind’ about rejecting them. To doubt is to waver between the two, to believe and disbelieve at once and so to be ‘in two minds’. This two-ness or double-ness is the heart of doubt and the deepest dilemma it represents. The heart of doubt is a divided heart. This is not just a metaphor. It is the essence of the Christian view of doubt, and human language and experience from all around the world also bear it out.”

Tvivel handlar alltså om att ha ett splittrat hjärta och sinne. Det är inte motsatsen till tro, och det är inte samma sak som otro. Detta är ett missförstånd som kanske mer än något annat skapar ångest och oro bland kristna. Bibeln gör en tydlig distinktion mellan dem. Distinktionen är inte alltid glasklar om man bara ser till vilket ord som används, men om ser till hur de används i sammanhanget blir mönstret tydligt: Otro handlar om ett medvetet avståndstagande från tron, ett beslut att inte lyda eller göra något. Tvivel är i stället en tvehågsenhet och obeslutsamhet men otro handlar om ett ställningstagande, ett sinne som har stängt sig gentemot Gud. Den som tvivlar är ambivalent, eller, som Guinness (1996, 28) uttrycker det, befinner sig i två världar samtidigt. Den som har otro har valt sida (därmed inte sagt att man inte kan ändra sig).

Man kan uppleva tvivel och ändå vara troende kristen och många personer i Bibeln tvivlade räknades ändå som Guds barn: Abraham, “trons fader”, tvivlade på Guds löfte till den grad att han två gånger (!) ljög om sitt äktenskap, trots att Gud räddade honom övernaturligt. Ändå kallas han aldrig för otroende utan för Guds vän: “Abraham trodde Gud, och det räknades honom till rättfärdighet.” (Jak 3:23) Inte heller var Johannes döparens frågor, Paulus obesvarade böner eller Jesu vånda i Getsemane fall av otro. Teologen Paul Tillich har skrivit att tvivel är inte en negering av tron utan en del av troshandlingen. Själva tvivlet är, menar Tillich, en tillfällig upplevelse, men förekomsten av tvivel är en oundviklig del av hur tro fungerar (1957, 21–22).

Vi ser att tvivel är en normal del av livet för oss som kallar oss för kristna och som emellanåt kämpar med tron. Ändå ska man ha respekt för och vara uppmärksam på det, för tvivel kan vara negativt och på sikt kan leda till otro om det inte tas på allvar. Hur gör man när man tar tvivlet på allvar?

Myt 3: Tvivel alltid är negativt

Exempel: Annie tror på Gud men har ofta frågor om sin tro. Hon tycker det är svårt att tro bara för att någon säger till henne och hon kan inte stänga av sin hjärna. Men hon vågar inte tänka för mycket på frågorna eftersom tvivel gör tron svagare, och hon är rädd att hon helt ska tappa tron på Gud. Därför vågar hon inte heller lyfta frågorna med sin pastor.

Att tro och att tänka hänger tätt samman. “Jag tror för att förstå”, sa Augustinus. Ibland sägs att apologetik handlar om att få troende människor att tänka och tänkande människor att tro. Den kristna tron är inte en påhittad sagovärld, en problemfri fantasi utan frågor. Den handlar om den värld som vi alla lever i. Att ett splittrat sinne ibland uppstår mellan å ena sidan det fullkomliga, heliga och obesudlade och å andra sidan denna fallna värld med krig, lidande och villrådighet är därför inte speciellt konstigt. Den kristna tron rör sig samtidigt i båda dimen­sionerna och det är inte alltid friktionsfritt.

Det är endast när frågor och tvivel tas på allvar som man kan lära sig något och som tron kan växa. En oprövad tro, skyddad från verkligheten, är ingen verklig tro. Poeten Lord Tennyson skrev: “There lives more faith in honest doubt, believe me, than in half the creeds.” (1850, vers 94) Den kristna tron är inte en blind tro utan en övertygelse om det som man har goda skäl att tro på. Det är därför Lukas berömmer judarna i Berea som dagligen forskade i skrifterna för att undersöka om Paulus budskap kunde stämma. Att vara kristen, att hantera tro och tvivel, kan innebära hårt arbete. Det kan innebära att man får vara detektiv och agera historiker, filosof, bibelforskare och lärjunge. Det kan också innebära att man omsätter och lever ut sin tro på olika sätt för därigenom prövas den och vi lär bättre känna den Gud som vi tror på. Slutligen, och kanske viktigast, är att våga tala om sitt tvivel med någon andlig ledare som man har förtroende för och att lyfta det till Gud i bön.

CS Lewis uttryckte det så här: “Tro, i den mening jag nu använder ordet, är konsten att hålla fast vid saker som ens förnuft håller för sanna, oavsett hur det känns. För känslolägen skiftar oberoende av vad förnuftet säger är sant. … Om man inte lär sina känslor var ‘gränsen går’, så kan man aldrig bli vare sig en sann kristen eller en sann ateist, utan bara en varelse som velar hit och dit.” (2010, 164–165) Tvivel är inte något som drabbar (åtminstone bör det inte drabba) enbart kristna. Varje tänkande människa, vilken trosuppfattning (eller icke-trosuppfattning) man än har, ställer sig förr eller senare (eller kanske regelbundet) frågan ifall man inte har missuppfattat några grundläggande saker. Detta bör höra till ett reflekterande liv. Ett ärligt sökande efter svar är därmed inget som bör avskräcka kristna. Os Guinness har skrivit: “If ours is an examined faith, we should be unafraid to doubt. If doubt is eventually justified, we were believing what clearly was not worth believing. But if doubt is answered, our faith grows stronger still. It knows God more certainly, and it can enjoy God more deeply. Faith is not doubt-free, but there is a genuine assurance of faith that is truly beyond a shadow of doubt.” (1996, 13) 

Hur gör man för att hantera tvivlet och istället vända det till något positivt? I stället för att fly undan tvivlet med “tro, bara tro!” kan man använda det till sin fördel och låta det leda till nya insikter. Oro för att jag ska misslyckas på ett prov kan få mig att studera hårdare, osäkerhet på hur jag blir en bra förälder kan få mig att försöka mer, oklarhet i hur jag som läkare ska behandla en patient kan få mig att noggrannare ta reda på exakt vad problemet är. Det var förmodligen detta som Johann Wolfgang von Goethe  menade när han sade att tvivlet är tillfälligt och att det får sinnet att undersöka frågan närmare, vilket, om det görs på rätt sätt, kan leda till säkerhet och tillfredsställelse.1 På samma sätt bör tvivel dra mig närmare Gud i bön och få mig att ivrigt söka svar genom att använda olika apologetiska resurser såsom böcker, bloggar, poddar, mm. Tvivel i sig är varken bra eller dåligt, men hur vi hanterar det kan få bra eller dåliga konsekvenser. Det kan vara destruktivt för tron om det inte hanteras alls, om man inte söker svar, eller inte får bra svar från dem som borde ge dem. Men det kan leda till nya insikter och fördjupad tro om det hanteras på rätt sätt.

Myt 4: Tvivel bör inte diskuteras

Vetenskapliga studier (t ex Krause och Ellison 2009) visar att om man får andligt stöd från sin församling i tider av tvivel ökar sannolikheten att det leder till personlig andlig tillväxt. Likaså har gemensamma bibelstudier visat sig vara viktiga för att hantera tvivel. Studien ifråga visar också att ett undertryckande av, eller förnekande av, tvivel kan ge kortsiktiga positiva effekter på hälsan, men att de långsiktiga konsekvenserna är negativa. Att ignorera tvivlet ger inte större tro och får inte tvivlet att försvinna utan det växer snarare. Det är därför viktigt att det finns utrymme i församlingen för att diskutera, och resurser för att ge svar på de frågor som ställs.

Både i Gamla och Nya testamentet diskuteras tvivel öppet. Bibelns författare hymlar inte med besvärande frågor eller rena anklagelser mot Gud. Tvivel är inte som en smittsam sjukdom eller rabiessmittad hund som ska hållas inlåst. Visst är det så, skriver Habermas (1999), att ifrågasättande av tron kan spridas till andra. Men att finna goda, bibliska och hållbara svar på frågorna kan också smitta! Att gemensamt undersöka den kristna trons hållbarhet i t ex en bokcirkel eller studiegrupp kan vara ett mycket effektivt sätt att få tron att växa. Det finns gott om apologetiska resurser som man kan använda sig av.

Myt 5: Tvivel försvinner om jag bara studerar mer

Jag tror att CS Lewis är något viktigt på spåren när han skriver att de flesta människor inte tänker helt förnuftigt. “På förnuftsplanet är jag exempelvis fullkomligt övertygad om att jag inte kommer att kvävas av narkosen och att legitimerade kirurger inte börjar operera innan jag är sövd. Men det hindrar inte att jag grips av en barnslig skräck när jag ligger där på britsen och de sätter den där hemska masken över ansiktet på mig. …. Det är inte förnuftet som berövar mig min tro: tvärtom, min tro bygger på förnuftet. Det är min fantasi och mina känslor som berövar mig tron. Striden står mellan tro och förnuft å ena sidan och känsla och fantasi å den andra.” (2010, 163) 

Tvivel handlar sällan enbart om fakta. Det finns ofta sakfrågor inblandade men det är oftast inte hela bilden. Emotionella och viljemässiga faktorer spelar in i tvivlet, helt enkelt för att vi är kännande och viljande varelser. Att studera mer och undersöka fakta kan ofta hjälpa kortsiktigt, och har, tror jag, en mycket god förebyggande funktion – den som är förberedd och vet varför tron fungerar och bär kan hantera tvivlet bättre. Men när tvivlet kommer över en krävs det mer än intellektuella bevis. Här är relationerna och församlingen viktig. Det har visat sig att tvivel inte sällan bottnar i och förvärras av upplevt negativa interaktioner med andra församlingsmedlemmar (Krause och Ellison 2009). Lösningen på detta är förstås inte att studera mer bibelarkeologi eller metafysik (även om det är nyttigt och intressant) utan att man ordnar upp sina relationer. Samuel Svensson har nyligen i ett blogginlägg lyft vikten av relationer. Vi påminns där om att det är genom enhet med varandra som världen ser vem Jesus är. Enhet mellan kristna är en form av apologetik som jag tror alltför ofta har negligerats av oss som är intresserade av trons intellektuella delar.

Det finns en annan aspekt av detta också som filosofen Alvin Plantinga har lyft fram. Plantinga påtalar att det finns de som menar att kristen tro är irrationell därför att den saknar bevis och andra som menar att kristen är rationell därför att det finns gott om bevis. Plantinga ifrågasätter grundpremissen i båda dessa påståenden, dvs att kristen tro kräver bevis för att vara rationell. I stället menar han att tron på Gud är en så pass grundläggande tro att den kan vara fullt rationell helt i frånvaro av bevis. Man kan jämföra med tron att det finns andra medvetanden förutom mitt eget eller att världen runt omkring mig är verklig. Sådana grundläggande trosuppfattningar kan inte bevisas i strikt mening (tänk på Matrix), men betraktas ändå som fullt rationella. På samma sätt, menar Plantinga, är den kristna tron fullt rationell även om det inte hade funnits övertygande argument (vilket Plantinga menar att det ändå finns) för tron på Gud är precis lika grundläggande som tron på att den yttre världen är verklig.

Vår kristna övertygelse om Guds existens grundar sig i den Helige Andes inre vittnesbörd. Det är på så sätt vi vet att Gud finns. Yttre argument används för att visa på den kristna trons sanning, men de yttre argumenten kan inte ersätta den Helige Ande och bör inte utgöra grunden för vår tro. För Bibelns folk var Gud inte en inferens eller slutsats, utan en levande erfarenhet. Det är denna Gud vi tror på. En Gud som väljer att göra sig känd för oss och som låter sig finnas om vi söker honom med ett öppet sinne. Det räcker alltså inte att se till enbart intellektet, även de emotionella, viljemässiga och andliga aspekterna måste hanteras. Detta görs bäst tillsammans med andra kristna och därför är gemenskapen viktig.

Slutsats

Det finns många missförstånd kring tvivel. Det är för det första viktigt att ställa en korrekt diagnos. Tvivel är inte otro och det är inte tro. Men det är en del av hur tron fungerar för tänkande människor (vilket inkluderar alla människor). Att kritiskt fundera kring sina uppfattningar är viktigt inom varje genom­tänkt livsåskådning, inte bara kristendomen. För det andra är det viktigt att förstå tvivlets orsaker: Det är sällan enbart intellektuellt utan det finns emotionella, viljemässiga och andliga aspekter också. Detta gäller inte bara det tvivel som drabbar kristna utan även en skeptiker kan avfärda rationella argument med att man inte vill att det ska finnas någon Gud. För det tredje behövs en adekvat behandling av tvivlet: Vi har lyft vikten av att söka svar på frågorna snarare än att undertrycka eller förneka tvivlet. Relationer, möjlighet att lyfta frågor och bön är också viktigt. Tvivelförebyggande åtgärder kan bestå av bibelstudier och samtal. Detta kan ge en god grund för att lättare hantera tvivel när det dyker upp. 

Apologetiken är en naturlig medicin för att hantera tvivel, både förebyggande och i det akuta tillståndet. Jag gick själv igenom tvivel för några år sedan efter att ha varit med i ett destruktivt kristet sammanhang. Jag över­vägde alternativen – ateism, islam, buddhism, etc. I det läget var apologetiken värdefull för jag visste redan att den kristna tron är den bästa förklaringen till verkligheten: Gud existerar, Jesus har uppstått och Bibeln är trovärdig. Andra människors felaktiga beteenden kan inte förändra detta. I detta läge, och i andra lägen när tvivlet blir verkligt, är apologetik är inte något teoretiskt, abstrakt eller esoteriskt. Den är praktisk och konkret.

Kyrkan behöver apologetik, kristna behöver svar. Johannes Döparen, som tidigare frimodigt förkunnat Guds lamms ankomst, satt i fängelse. Kanske väntade han på att bli avrättad när han började tvivla på om Jesus verkligen var den som skulle komma. Vad svarade Jesus? Sök inom dig så kommer du att känna det? Bry dig inte om tvivlet, bara tro! Nej, Jesus gav honom skäl: Blinda ser, lama går, döva hör. Detta är vad apologetik handlar om.

Fotnot

1.  ”But there is no permanence in doubt; it incites the mind to closer inquiry and experiment, from which, if rightly managed, certainty proceeds, and in this alone can man find thorough satisfaction.” (Eckermann 1906, 298)

Referenser

Eckermann, Johann Peter. 1906. Conversations of Goethe. Da Capo Press.

Groothuis, Douglas. 2022. Christian Apologetics: A Comprehensive Case for Biblical Faith. IVP Academic.

Guinness, Os. 1996. God in the Dark: The Assurance of Faith Beyond a Shadow of Doubt. Crossway.

Habermas, Gary R. 1999. The Thomas Factor: Using Your Doubts to Draw Closer to God. B & H Pub Group.

Krause, Neal, och Christopher G. Ellison. 2009. ”The Doubting Process: A Longitudinal Study of the Precipitants and Consequences of Religious Doubt”. Journal for the Scientific Study of Religion 48 (2): 293–312.

Lewis, C. S. 2010. Kan Man Vara Kristen? Libris.

Tennyson, Alfred Lord. 1850. In Memoriam. Edward Moxon.

Tillich, Paul. 1957. Dynamics of Faith. New York: Harper & Row.

Bokrecension: Korset av John Stott

Recension av John Stotts bok Korset från Apologia förlag.

Det är glädje med Apologias jubileumsutgåva av John Stotts klassiker Korset!

John Stott (från Wikipedia)

Redan den snygga designen och texturen som gör att man kan känna träets ådring på omslaget gör att man ser fram emot att läsa boken.

Förväntan stiger ytterligare när man läser de fina vitsorden från pro­fessor Alister McGrath vid Oxfords universitet och Olof Edsinger, general­sekreterare för Svenska Evangeliska Alliansen, samt det fina för­ordet av Apologias direktor Stefan Gustavsson, där John Stotts stora betydelse för kristenheten beskrivs.

Korsets centrala ställning

Stott väljer att börja i en beskrivning av en av prerafaeliternas tavlor av korsfästelsen, och diskuterar sedan lite olika fakta om kors och korsfästelse i allmänhet. Upplägget fungerar dåligt för mig, och jag skummar fram till sidan 36, och därifrån läser jag med stor behåll­ning. Där beskriver Stott hur apostlarna lägger tonvikt på korset. Sixten Carlsson och Mats Wall har verkligen lyckats med översättningen, texten har ett vackert flöde. Det är som att man färdas tryggt på en flod av Stotts kunskap, i ett behagligt tempo, som tillåter Stott att peka ut viktiga och intressanta detaljer under resans gång, utan att man tappar fart. Man känner verkligen hur Stott har en djup och bred kunskap som han glatt delar med sig av, till synes helt utan ansträngning.

Jag slås av att man i läsningen hela tiden både får en vidare vy över Golgata­händelsen, och samtidigt en större uppskattning och fascination av korsets detaljer. Mot slutet av första kapitlet diskuterar Stott islams kritiska syn på kors­fästelsen och låter några vittnesbörd från muslimer som blivit kristna visa på hur korset kan vara viktigt i muslimers väg till kristen tro. Även kritik från Nietzsche och Alfred Ayer lyfts fram, men Stott går inte i försvar mot dessa, utan ger istället citat från teologer som framhåller korset som centralt och essentiellt i den kristna tron.

Nästa del i boken vill beskriva korsets innersta kärna, och här undersöker Stott förlåtelsen, gottgörelsen och ställföreträdandet som korsdöden innebär. Tredje delen undersöker begreppen frälsning, uppenbarelse, och segern över ondskan. I fjärde och sista huvuddelen undersöks vad vår respons kan bli i ljuset av korsets innebörd och konsekvenser för oss kristna. I denna del talar Stott om självutgivande och vår kallelse att älska våra fiender. Avslutningsvis konstaterar Stott att korset påverkar allt, och att vi har möjlighet att formas av de kraftfulla strömningar som kommer ur korsets teologiska aspekter.

Stotts bok är mångfacetterad och rik, men jag grips starkast av hans noggrannhet i sin strävan att balansera straff och nåd, kärlek och avvisande. Han mejslar fram sin tolkning av denna balans på ett sätt som jag känner igen från konst­närer, hur de går tillbaka till sitt verk om och om igen och fördjupar och förtydligar i riktning mot det perfekta. Läs­ning­en ger en fördjupad uppskattning av korsets betydelse och värde, och jag tror att läsningen av denna bok är en skatt för var och en som läser den, vilken position man än tar i sin egen bedömning av hur balansen mellan kärlek och avvisande blir rätt framställd i tolk­ningen av det bibliska materialet.

I Sverige har man på senare år både sett vissa rörelser inom kristenheten som sällan eller aldrig talar om försoningens korsdöd, och på andra håll har man försökt värna om klassisk kristen tro, men målat upp korset en som kon­sekvens av den vredgade för­skräck­lige Guden. Båda dessa positioner har tidigare blivit lätta måltavlor för ateister som Hedenius och Tingsten under 1900-talet. Man skulle kunna invända att det var länge sedan, och att ”vi är ju här nu, så vi klarade det”, men statistik visar att kristen­heten på många håll fortsätter att blöda ur såren. Unga träffas av ateistiska memer på internet som siktar in sig på kristna som inte kan visa på för­soning­ens kärlek. Här är ett exempel på en mem som uttrycker missuppfattningar som Stotts bok direkt svarar på:

Stotts teologi kan få utgöra en god grund för kraft för kyrkan i Sverige. Och den kan nyansera reduktionistiska attacker från både ateistiskt och liberalteologiskt håll, såväl som från New age-rörelserna. Glöm det inte, skaffa den här boken!

/Joel Samuelsson

Jesu apologetik

Har du någonsin funderat på vad som var Jesus apologetiska argument? Var han en presupposationalist eller kanske en klassisk apologet?

– Men Jesus pratade väl inte apologetik, säger du kanske då. Inte om man menar apologetik som filosofiska argument, nej, då gjorde han inte det. Men jag är av den åsikten att apologetik är mer än att bara ge rationella försvar för sanningen i de påståenden Bibeln och den kristna tron gör. Det finns en relationell sida av apologetik som det inte går att bortse från. Det är sant att Jesus inte kom med några kosmo­logiska, onto­logiska, arkeo­logiska eller historiska argument. Men han sa två saker som har stor inverkan på de apologetiska argument vi kan komma att använda oss av.

Som grund för vad jag kommer att säga så vill jag peka på två bibeltexter. I Matteus 22:37 så säger Jesus att vi ska älska Herren vår Gud med hela vårt hjärta, med hela vår själ och med hela vårt förstånd. Apologetikens sätt att ge rationella svar är ett sätt vi kan älska Gud med vårt förstånd. Men Jesus slutade inte där, och fortsättningen innehåller en väldigt viktig punkt som vi inte får glömma när vi gör apologetik. Han sa att vi ska älska vår nästa som oss själva (Matt 22:39). Dessa två bud går hand i hand och sammanfattar lagen i gamla testamentet. Den ena kan inte frånkopplas den andra.

1 Petrus brev 3:15 är det ställe i Bibeln vi pekar på för att definiera apologetik. Där står det att vi alltid ska vara redo att svara de som kräver besked om vårt hopp. Det är här vi finner det Grekiska ordet som vi översätter som apologetik; apologia. Men alldeles för ofta så stannar vi vid att ge svar, och missar den andra delen av denna bibelvers som talar om att svaret ska ges med ödmjukhet och respekt. Precis som med Jesu ord i Matteus 22 så måste vi läsa hela kontexten. Om vi gör det så blir det tydligt att det inte går att koppla bort metoden, att ge svar för vårt hopp (med logiska argument), från det sätt vi gör apologetik på. Krasst sagt så kvittar det hur bra våra argument är om våra liv skrämmer bort folk.

Låt mig ge ett exempel som kan hjälpa oss att förstå vikten av detta genom att titta på hur vi spenderar vår tid. Vi har alla 168 timmar per vecka som vi väljer att spendera på olika saker. Om du har en timme av apologetiskt samtal med en icke kristen i veckan så är det mer än de flesta. Men frågan är då vad du gör med resten av de 167 timmarna som finns kvar. De flesta av oss har inte tid att sitta ned och ha djupa teo­logiska eller filosofiska samtal med folk hela dagarna. Vi sover runt 60 timmar och 40 timmar i veckan spenderar de flesta av oss på jobbet. Om detta är i närheten av hur du spenderar din tid så kommer det ut till runt 100 timmar som vi spenderar, antingen på jobbet eller på olika fritids­aktiviteter (vissa spenderar mer tid med familj än andra) bland andra människor. När vi är runt människor så mycket så blir ju hur vi beter oss i relation till det vi säger oerhört viktigt. Vi har nog alla hört att handling säger mer än ord. Och det är minst lika sant när vi samtalar med män­niskor vi känner om Gud.

Det finns två bibelställen där Jesus talar om hur vi lever i relation till andra som vi ska titta på utifrån detta perspektivet.

I Johannes 17:20-21 så säger Jesus, “Men inte bara för dem ber jag utan också för alla som genom deras ord tror på mig. Jag ber att de alla skall bli ett och att liksom du, fader, är i mig och jag i dig, också de skall vara i oss. Då skall världen tro på att du har sänt mig.” Här säger Jesus att hur vi lever i enhet med varandra blir ett argument för hans gudomlighet, vår enhet blir evidens för att Jesus är ett med fadern; att Jesus är Gud. Hur vi beter oss mot våra medsyskon i Kristus påverkar människors bild av Jesus och ifall han verkligen var sänd av Gud till jorden. Detta borde få oss alla att fundera på hur vi ser på och pratar om andra kristna, speciellt de som tillhör andra samfund eller traditioner, och de som har andra teologiska åsikter mot vad vi är vana vid. Du kan låta mig veta i kommentars­fältet ifall du har tänkt på att enhet mellan kristna har specifikt värde apologetiskt.

I Johannes 13:34-35 finner vi det andra stället med apologetiska implika­tioner. Här talar Jesus till sina lärjungar och säger, “Ett nytt bud ger jag er: att ni skall älska varandra. Så som jag har älskat er skall också ni älska varandra. Alla skall förstå att ni är mina lärjungar om ni visar varandra kärlek.” Detta bud, vilket inte ska misstas för ett förslag, om att vi ska älska varandra blir som ett lackmustest för om vi är sanna lärjungar till Jesus (ingen kan vara perfekt på detta, men en livsstil talar ändå sitt tydliga språk). Man behöver titta på detta i ljuset av andra kärleks­budskap i Bibeln vilka icke kristna ofta har bra koll på. Jag vet inte hur många gånger jag har hört icke kristna vänner prata om att de inte vill ha med kristen tro att göra för att vi misslyckas på detta området. Låt oss ändra på detta genom att låta våra argument gå hand i hand med hur vi älskar de människor som finns runt oss.

Om jag lånar Paulus ord så blir apologetik utan kärlek till vår nästa bara ”ekande brons”. Jesus visade med sitt liv att det han sa var viktigt och vi behöver göra samma sak.

Min uppmaning till dig är att studera argument för vår kristna tro för att dela med vänner men att också fråga dem om det finns områden där du kan blir mer respektfull, kärleksfull och tålmodig (fortsätt genom den Helige Andens frukter) för vår tro behöver blir mer än filosofiska argu­ment. Att vara kristen är först och främst en relation, med Gud men också med andra människor.

/Samuel Svensson

Vetenskapochtro.se

Förhållandet mellan vetenskap och tro är en orsak till många missförstånd och fördomar. I skolans värld finns en stor okunskap om hur den kristna tron och vetenskapen hänger ihop. ”Smarta människor tror på vetenskap och korkade människor tror på Gud”. Sanningen är dock att en stor del av världens vetenskapsmän tror på Gud, och den kristna tron har dessutom varit en avgörande faktor i vetenskapens framväxt i Europa. Sidan https://vetenskapochtro.se/ är en resurs för att möta de frågor och missförstånd som ungdomar och vuxna har om vetenskap och tro. På sidan finns mycket material med apologetisk relevans. SAS är en av fyra organisationer som står bakom denna sida. Kolla gärna in den!

Sökande efter livets mening – Del 1

Meningslöshet eller ett meningsfullt ursprung

Orden upprepades om och om igen i hans huvud: ”Du är värdelös!” Hela hans jag ville motsäga de tre orden, men ändå kunde han inte finna någon anledning till att de inte skulle stämma. Varje gång han funderade över meningen med livet kom han fram till samma slutsats; Det finns ingen mening, inga anledningar och ingen orsak. Hur kunde han då ha något värde, överhuvudtaget? Han kunde inte skaka av sig tankarna medan han stirrade ut genom fönstret i den nästan tomma tågvagnen. En äldre dam satt tyst i andra änden av vagnen, med glasögon hängandes på nästippen. Hon hostade våldsamt en liten stund, så våldsamt att hon vek sig dubbel och endast den vita bollen av hår på hennes huvud syntes. När hon satte sig upp igen, upptäckte han en bok som vilade i hennes händer. Den läderinbundna bokens titel var osynlig för vår deprimerade man. Boken hon läste måste antingen ha varit en komedi eller en romantisk novell, för damen kunde inte sluta le. Det var något irriterande för vår passagerare att den här kvinnan kunde vara så obekymrad när han själv kämpade med livets mening. Han vände sig mot fönstret igen för att finna att spegelbilderna nu var tydligare. Han kunde se en man sitta bara några steg därifrån. Mannen tittade också ut genom fönstret med ett bekymrat ansiktsuttryck. Hans gråa rock och mörka hår ingav en perfekt bild av en tyngd man. ”Äntligen! Någon som är vettig!” tänkte han för sig själv, eftersom han antog att mannen antingen la märke till livets svårigheter eller ännu bättre; kanske funderade även han över livets mening? Något tröstad av tanken att han inte var helt ensam med sorgsna tankar, såg mannen förbi spegelbilderna för att se solen gå ner. Han kom på en klent inspirerad dikt:

Solen går ner, än en gång,
Om och om igen, samma sång,
Har solnedgången varit annorlunda?
Eller tar den alltid samma runda?

Han skrev ner den, enbart ämnad för sin egen underhållning. Han tyckte alltid att det var roligt att titta på gamla, enligt hans egen åsikt dåliga, dikter och tänka att det åtminstone var hans hjärta som talade, även om orden inte alltid kom ut som de skulle. Han lade ner servetten han skrivit dikten på i fickan, och påmindes än en gång om vad han hade tänkt på. Det spelade ingen roll vad han gjorde med sitt liv: Nästan helt säkert hade någon gjort det förut. Även om vissa detaljer av handlingen skulle vara annorlunda på grund av tidsåldern, hade det förmodligen gjorts tidigare fast på ett annat sätt. Kunde man någonsin göra något helt nytt? Skapa en helt ny ton, en som aldrig tidigare funnits? Kunde man verkligen skapa något nytt för solen att lysa på, eller kunde man bara omplacera det som redan fanns? Hans station ropades ut i tågets högtalare. Vad spelade det för roll om han gick av eller stannade? Av ren vana tog han sina ägodelar och ställde sig upp, sina tankar till trots. Han lämnade tåget och gick ut på den övergivna perrongen.

Halva himlen var svart med ett fåtal stjärnor skinandes, medan den andra halvan snart skulle vara lika svart trots att det var en tunn rosa linje vid horisonten. En kort och ganska behaglig promenad i sensommarens värme skulle föra honom till hans lägenhet. Promenaden hade varit behaglig, det vill säga, om det inte hade varit för de tre orden som fortfarande upprepades i hans huvud. Detta och en massa andra tankar hemsökte honom under resten av den natten. Han kunde inte skaka av sig tankarna, oavsett hur mycket han försökte. Som tur var hade han kommit hem en fredagskväll, vilket innebar att han inte hade något inplanerat följande morgon. Brist på sömn kunde man hantera så länge man inte behövde jobba hårt följande dag.

När han gick upp klockan tio på morgon, efter fyra timmars sömn, satte han på sig sin morgonrock, satte i två toastmackor i brödrosten och startade datorn. Eftersom han alltid hittat bra svar på Wikipedia så sökte han, något road av sin egen idé, efter ”Livets mening” i dess gigantiska databas. Han hittade som vanligt en artikel. Han började läsa. Men artikeln hade ett alltför avancerat språk för att han skulle känna sig bekväm, så han kollade på rubrikerna. Han kunde inte hitta något som tilltalade honom där heller. Han satte sig i soffan och frågade sig själv vad han kommit på dittills och började rita tankekartor. Han frågade sig själv: ”Finns det en mening med livet?” Han hade inget svar. Eftersom han inte hade något svar, skrev han två separata papper, det ena med svaret ”Nej” och den andra med svaret ”Ja”. Härifrån kunde han fortsätta. Han hade fullständigt glömt bort sina mackor i brödrosten, han hade viktigare saker i åtanke. Även om han verkligen ville svara ”Ja” och undersöka det alternativet först, ville han också vara rationell och täcka alla möjligheter, och därför började han istället med ”Nej”.

Vilka var de logiska följderna av att det inte fanns någon mening med livet? Då skulle vi inte ha något att leva för. Varför skulle man då leva? Det finns inga anledningar. För vad är väl meningen med livet annat än anledningen till att vi finns och ska fortsätta finnas? Självmord skulle vara en frestande tanke – åtminstone för just honom, som under många år brottats med livets meningslöshet och sorger. Om det inte finns någon mening med livet, skulle det inte heller finnas någon mening med andras liv, tänkte han. Det skulle innebära att mord inte borde vara olagligt eller omoraliskt. Och ifall någon skulle åka i fängelse, vad skulle det spela för roll? Det finns ingen anledning att inte vara där. Inte några logiska anledningar utifrån denna förutsättning i alla fall. Det skulle dock inte vara så trevligt att vara i fängelse, men vad skulle det spela för roll för andra människor? Självfallet skulle människovärde också vara en illusion. Ifall det inte finns någon anledning till en varas existens eller användning av en vara, så har den inget värde. Du köper inte något utan en anledning. Rysande vid tanken, kände han sig färdig med det alternativet. Därmed vände han sig till ordet ”Ja” som var skrivet i stora bokstäver på det andra pappret.

Han kände sig något uppmuntrad av det positiva ordet, och i bättre stämning tack vare den barnsliga handstilen. Efter att ha tänkt en stund, kom han till en intressant frågeställning: Om det fanns en mening med livet, vem skulle då bestämma denna mening? Han hade hört diskussioner om detta på gymnasiet. Religiösa galningar och lika tokiga ateister försökte alltid övertyga varandra om de olika meningarna med livet. Han försökte minnas vad de faktiskt hade sagt. Han hade funnit diskussionernas hetta motbjudande och hade dragit sig undan närhelst de inträffat. Några av ateisterna hade nämnt att ”vi själva bestämmer anledningarna för våra liv, våra meningar.” Genom att göra en liknelse med en handelsman med en vara hade de troende sagt att hans vara inte kan bestämma sitt eget värde eller sin egen mening, utan att enbart handelsmannen eller skaparen kan göra detta. De icketroende svarade dock att det inte var samma sak. ”Vi har ingen skapare, ingen anledning, men vi kan komma på en själva.”, något liknande mindes han att de hade de sagt. Medan han tänkte en stund över påståendet kom han på att ateisterna faktiskt erkänt att de inte hade någon riktig mening, vilket ledde dem tillbaka till alternativet han redan eliminerat. Han funderade än en gång över alternativet ”Nej”, men tyckte fortfarande att det var mycket bristfälligt. Trots detta var han tvungen att lämna alternativet öppet, ifall han inte hade någon annanstans att ta vägen. Dock visste han att om detta var sant, att det inte fanns någon mening med livet, så skulle han begå självmord. Han skulle inte kunna komma på en mening på egen hand. Alldeles för många hade sagt till honom att han var värdelös och att han inte hade någon anledning att leva. Andra människor kanske kunde hitta på sin egen mening med livet att trösta eller lura sig med – meningen hade ju på intet sätt varit verklig då den inte hade någon förankring i ens faktiska existens utan var helt påhittad och lika godtycklig som ingen mening alls. Mannen tänkte för sig själv: kanske en riktig mening med livet faktiskt innebär att det finns någon som bestämmer meningen. Någon som formar oss för ett syfte. Eller något. Dock var tanken på ”Någon” mycket mer attraktiv, eftersom liknelsen med handelsmannen och varan lämnat sitt spår av mänskliga varelser i tankarna. ”Om vi valde våra egna meningar skulle de bara vara påhittade, och allt vore en lögn. Självmord vore det enda logiska sättet att se igenom den lögnen. Om något annat valde åt oss, något som skapade oss, då skulle vi verkligen ha ett liv värt att leva, leva för det syftet.” Oavsett var något tvunget att bestämma meningen, syftet – om det fanns, det vill säga. Klockan slog tre.

Tankarna som är nedskrivna är enbart en sammanfattning. Hans sinne vandrade iväg åt alla håll i försök att finna kryphål. Men det kunde han inte. Han insåg att han inte ätit på hela morgonen, och att han började få ont i huvudet. Han tog sina kalla bröd från brödrosten, kvarlämnade från morgonen, och hällde upp lite äppeljuice. Det var ingen avancerad måltid men god nog, speciellt för en hungrig man. När han ätit klart så passerade några tankar som handlade om äpplen. (Han kunde inte hjälpa det, han stirrade på juicepaketet) Han tänkte på Isaac Newton och gravitationslagen. Han tänkte på sin ungdom, när han och hans vänner inte alldeles för sällan hade pallat äpplen från grannens gård. Han undrade också varför klumpen på strupen kallades för Adamsäpple, och för en kort stund skrattade han för sig själv tack vare ett skämt han nyligen hört om äpplen och maskar. Han satte sig ner i soffan igen, nu med mycket mer energi men även mycket mer förvirrad. Han hade glömt bort alla sina filosofier om livet. Inte långt därefter somnade han.

När vår filosof vaknade upp tog det inte lång tid innan han fann sina tidigare anteckningar. Vad kunde möjligen bestämma vår mening, vårt värde? Han funderade en stund. Hans första tanke var att en människa skulle göra det, en monark, eller regeringen på något sätt. Vad skulle då vårt syfte och vårt värde ligga i? Ifall regeringen skulle välja, så skulle det vara samhällsvärdet i ekonomi. Det skulle skapa ett hårt samhälle, om regler skulle bli satta enligt ekonomiska värden, tänkte mannen. Den som inte hade ett jobb skulle då vara mindre värd, varför skulle han leva? Vem som helst som hade ett handikapp skulle avlivas omgående, kostnaden för deras omsorg skulle vara för hög. Privat ekonomi skulle också vara problematisk. Om någon var rik så skulle den genast bli en måltavla för regeringen; De borde ha pengarna. Vår filosof lät tankarna gå till Förintelsen. De svaga som blev dödade hänsynslöst, och de rika judarna dödade för att bekosta kriget. Allt detta gjordes genom valet av deras ledare, som bestämde att judarna inte hade något värde i nationens ögon. Statligt val av värde och mening kunde inte vara korrekt, eller? Kunde någon människa bestämma? Skulle inte hon bli påverkad av sin egen bakgrund? Hon skulle sätta sig själv som standarden för en perfekt människa, och sedan döma resten. De som skiljer sig mest från en själv, är de som är minst värda. Nej, det kunde inte stämma. En enda människa eller en regering kunde inte bestämma värdet eller målen.

Kunde någon annan art, som apor eller fiskar, bestämma? Nej, samma problem skulle uppstå, svarade mannen i sin monolog. Den arten skulle döma efter sin egen standard. Kunde stenarna bestämma? Icke, skrockade mannen för sig själv. Han tyckte att det var dårskap att ens tänka på en sten som bestämde något. Han tänkte åter igen tillbaka till sina gymnasieår och de religiösa galningarna. ”Skaparen bestämmer syftet” fångade hans intresse. Alla kreativa varelser skapar av någon anledning. En byggmästare bygger ett hus för att skydda den hemlösa familjen från väder och vind (eller av den enkla anledningen att få betalt). Hammaren var skapad för att man skulle bygga med den. Dock kunde den missbrukas om den användes som vapen. Han begrundade ordet ”missbruk”. Förutsätter inte det ordet att det finns ett syfte, mål eller en mening, något rätt sätt att bruka varan? Hammarens skapare måste vara den som bestämmer vad missbruk innebär för just hans specifika objekt. Kan någon annan bestämma syftet? Kan någon annan bestämma varför den hammaren var skapad? Syfte och mening måste förutsätta att objektet blev skapat. Skapat av ett sinne som bestämt sig för ett syfte. Man kan dock skapa av inga skäl alls eller godtyckliga skäl, därför innebär inte skapelse nödvändigtvis syfte. Men nu var ju inte frågan om ifall det skett en skapelse eller inte, utan om det finns ett syfte och en mening med livet. Och om det finns ett syfte, förutsätter det syftet ett meningsfullt ursprung – ett slags skapare. Helt plötsligt var inte de religiösas ord riktigt lika dåraktiga i vår filosofs ögon.


Är filosofens tankar orimliga i något steg? Skriv dina invändningar i kommentarerna! Och vem vet, kanske kommer vissa av dina frågor besvaras i nästa del av berättelsen?

Ateisten som ifrågasätter objektiv moral och kritiserar kristendomen för att vara omoralisk

Någon vecka innan jul arrangerade vi en debatt om huruvida objektiv moral kan existera utan Gud inom ramen för vår debattserie ”Otroligt?”. Sveriges främste apologet Stefan Gustavsson, som leder vår vänorganisation Apologia, mötte den ateistiska debattören Amanda Sköld som är uppvuxen i en pingstkyrka.

Stefan argumenterade för att det är bara om Gud finns som våra subjektiva moraliska övertygelser kan stämma överens med en objektiv, sann moral, för ateismen kan inte redogöra hur objektiva moraliska fakta ens skulle kunna finnas och hur vi skulle få reda på dem. Amanda ifrågasatte existensen av objektiv moral, hon kallade det ett ”ogrundat antagande”, och menade att varken tron på objektiv moral eller Gud behövs för att vi ska kunna leva moraliska liv som minimerar lidandet i världen.

Debatten är värd att se i sin helhet, både Stefan och Amanda hade en vänlig och respektfull ton som jag verkligen uppskattade och samtalet utvecklades på ett spännande sätt. Stefan anmärkte efter ett tag något jag själv tänkte på under debatten: att Amandas ifrågasättande av objektiv moral inte rimmade särskilt väl med att hon själv hade fasta moraliska övertygelser som hon bland annat kritiserade kristendomen för att inte följa.

Det här blir extra tydligt med tanke på SVT-dokumentären ”Gud som haver barnen kär” som släpptes några veckor efter att vi arrangerade debatten. Där berättar Amanda och andra personer om sin uppväxt i religiösa sammanhang. Amanda kritiserar bland annat hur pingstkyrkan hon växte upp i beskrev homosexualitet som syndigt och som en sjukdom. Dokumentären beskriver också barn som blev livrädda för helvetet eller demoner, samt dem som växte upp i Jehovas vittnen och har blivit helt socialt utestängda efter att de slutade tro.

Jag har kommenterat dokumentären tidigare och ska inte upprepa allt som går att säga om den här, men vill kortfattat påpeka att jag tycker det är jätteviktigt av kyrkorna att lyssna på dessa berättelser och ta till sig av kritiken. Samtidigt tycker jag att Amanda går för långt när hon på sin blogg kritiserar att ledarna för Pingst inte ”tar avstånd från lärorna” som orsakade hennes rädsla som barn, såsom läran att demoner existerar. Hon skriver:

Om min före detta församling trots allt tar avstånd från lärorna jag berättar om i dokumentären, så uttrycker de inte det. Det enda specifika som pastorn säger i artikeln är att man inte ska undervisa om demoner för barn. Men han säger inte att demoner inte finns, eller att de inte ska undervisas om över huvud taget.

I ett annat inlägg skriver hon:

Jag vill inte ha kärlek från kyrkliga ledare, jag vill inte ha böner och jag vill inte ha en ursäkt. Att säga förlåt befriar er inte från skuld och ansvar. Ni kan inte kasta runt förlåtelse som godis och sedan förvänta er applåder. Det är helt meningslöst att säga förlåt om ni fortfarande tycker likadant och om ni fortsätter att orsaka samma skada mot andra barn. Jag vill att ni står för det ni gör och möter konsekvenserna av guds ord: PTSD, självskadebeteende, depression och självmord.

Det finns så många problem med detta resonemang.

Sakpåståenden blir inte mer eller mindre sanna beroende på hur människor mår av dem. Barn kan få allvarliga psykiska men av att höra om klimatförändringar eller döden. Det avgörande är hur man pratar om det, inte att man gör det. En person jag känner blev som barn så livrädd för klimatförändringarna som liten att hon grät och fick panikattacker om mamma köpte något som inte var ekologiskt. Det är inte ett argument för att klimatförändringar inte finns eller att man inte ska prata med barn om det – men den stora frågan är hur.

En av anledningarna till att många har velat dela med sig om hur deras religiösa uppväxt inte ledde till att de mådde dåligt eller tog skada är just för att visa att problemet är inte nödvändigtvis lärorna i sig, men det de får höra är att de ska hålla tyst och lyssna på dem som farit illa istället. Denna meta-debatt framstod för mig ursprungligen som absurd – vem som helst får berätta vad de har varit med om, chilla – men jag inser att Amandas argumentationslinje om att ”konsekvenserna av guds ord” är självskadebeteende och självmord förutsätter att det inte är så att de flesta som gör Guds ord mår bra av det och till och med får sina liv förvandlade till det bättre av det. Jag själv är ett exempel på en person som led massiv psykisk ohälsa av den ateistiska världsbilden och blev av med den genom att ge mitt liv till Gud och se honom göra mirakler i mitt liv. Att vi finns är inte ett argument för att inte lyssna på dem som farit illa av kyrkors undervisning och praktik, men det visar att det inte är så enkelt som att bara ändra massa läror i något slags experiment för hur det påverkar barn.

Uppmaningen att kyrkorna ska ta avstånd från läror för att skydda barn är ofrånkomligen färgad av Amandas ateistiska övertygelse att de överhuvudtaget inte är sanna, och självklart är Amandas och andra ateisters ilska över barn som mår dåligt av att höra om demoner och helvetet intensifierad av deras övertygelse att demoner och helvetet inte ens finns. För mig som har varit delaktig i demonbefrielse och sett människor uppleva obehagliga, övernaturliga fenomen bara för att bli fria i Jesu namn går det inte riktigt att radera de minnena ur min hjärna bara för att en sådan erfarenhet kan göra en annan person rädd. För att övertyga mig om att demoner inte finns behövs rationella argument, inte hänvisning till känslor.

Amanda har som sagt ifrågasatt i debatten vi arrangerade om det överhuvudtaget existerar en objektiv moral, samtidigt som hon för en moralisk argumentation för att kristendomens läror ska förändras då de skadar barn. Det går inte ihop. Antingen finns ingen objektivt sann moral – och då kan vi inte kritisera någon för något som vi finner omoraliskt. Det blir som att en person som inte gillar chokladglass kritiserar någon som gör det. Eller så finns objektivt sann moral, och då ska förstås kyrkan dömas enligt den måttstocken lika mycket som alla andra, men Amandas argumentation i debatten med Stefan Gustavsson kollapsar.

När jag påpekade detta för Amanda svarade hon:

Jag har aldrig sagt att det är OBJEKTIVT fel men vissa kristna läror. Det är mina personliga, subjektiva åsikter. Precis som du har dina… Jag har aldrig skrivit någonstans att kristendomens läror ska förändras.

Bara två veckor tidigare hade hon alltså skrivit följande riktat till kristna ledare: ”Det är helt meningslöst att säga förlåt om ni fortfarande tycker likadant och om ni fortsätter att orsaka samma skada mot andra barn. Jag vill att ni står för det ni gör och möter konsekvenserna av guds ord: PTSD, självskadebeteende, depression och självmord.” Det ger onekligen intrycket av att hon tycker att det för det första är fel att skada barn, vilket jag förstås håller med henne om, och för det andra att denna skada är en konsekvens av Guds Ord, något jag inte håller med henne om.

Och jag förstår inte riktigt varför så många ateister har svårt att inse detta, men när man förespråkar en viss moralisk position och vill att andra ska rätta sig efter den hävdar man automatiskt att den är objektivt sann. Det spelar ingen roll om man sedan inte vill kalla den objektiv – det är ju bara om det är något mer än en subjektiv åsikt som andra bör följa den. Jag kan inte heller kritisera någon annans moraliska position om jag inte menar att den är objektivt fel – annars blir det lika meningslöst som att kritisera någon för att inte gillar Marvelfilmer eller hallontårta.

Säg att jag bjuder hem en vän på middag och han säger inte hej till min fru, han går rakt in i henne utan att be om ursäkt och han äter mat från hennes tallrik. Jag skulle bli ganska rasande på honom och kraftigt kritisera honom för att behandla min fru omoraliskt. Detta för att jag för det första förutsätter att min fru existerar i den objektiva verkligheten och för det andra att det är objektivt fel att behandla henne som luft. Men säg att jag var medveten om att min fru bara är en fantasikonstruktion i min egen hjärna, en inbillning som inte existerar objektivt. Om jag fortfarande blir arg på min vän för att han inte behandlar henne som objektivt existerande agerar jag irrationellt.

På samma sätt kan Amanda inte ifrågasätta existensen av objektiv moral samtidigt som hon kritiserar andra för att skada barn – det senare förutsätter att objektiv moral existerar.

Här har jag skrivit mer om varför ateismen inte kan redogöra för objektiva moraliska fakta.

Hjärna och hjärta – Jesus är vägen, sanningen och livet

%d bloggare gillar detta: