Trollkontroll

Att ”trolla” på Internet innebär att någon ger sig in i en debatt med syfte att på något sätt sabotera samtalet, och få icke-konstruktiv respons från övriga som kommenterar. Ordet kommer från engelskans uttryck för att ro med drag (trolling) och syftar på att locka till sig mothugg på de provokationer och liknande som man skrivit. Idag tänker man oftast på sagans ljusskygga troll när man använder termen.

Exempel på trollande är oförskämdheter och personangrepp istället för att uttrycka åsikter om sak. Ibland används trollanklagelser som ett sätt att tysta åsiktsmotståndare i debatten.

I filmen du strax ska få se, som spelades in under Svenska Apologetiksällskapets konferens tidigare i höst, kommer Joel Samuelsson delge tittaren många matnyttiga tankar från sin långa erfarenhet från olika debattforum. Joel är van att handskas med troll, som tycks se som sin primära uppgift att bete sig illa mot meningsmotståndare. Ett gott råd från Joel är att inte sänka sig till deras nivå. Han har också flera praktiska tips kring hur man städar upp i debatten.

Mycket mer, inklusive argumentationstips, i föreläsningen:

 

Annonser

Därför existerar Gud nästan säkert inte – The God/Dawkins delusion?!

I denna bloggpost låter vi den framstående amerikanske apologeten William Lane Craig, dubbeldoktor i teologi och filosofi, få ordet. (Det är alltså ingen av Svenska apologetiksällskapets egna skribenter som för pennan, men vi försöker med denna som samtalsunderlag. Översättning av Magnus Lindborg / Martin Walldén, bloggredaktör).

Frågan och svaret är tagna från hans frågor och svar sidor på Reasonable Faith.

William Lane Craig, vad tycker du om Richard Dawkins argument för ateism i The God Delusion?

På sidorna 157-8 av sin bok Illusionen om Gud, sammanfattar Dawkins vad han kallar ”det centrala argumentet min bok.” Det är som följer:

1. En av de största utmaningarna för det mänskliga intellektet har varit att förklara hur komplex, osannolik, skenbar design i universum uppstår. 

2. Den naturliga frestelsen är att tillskriva skenbar design till verklig design. 

3. Frestelsen är falsk eftersom designer-hypotesen omedelbart väcker det större problemet om vem som designade designern. 

4. Den mest geniala och kraftfulla förklaringen är darwinistisk evolution genom naturligt urval. 

5. Vi har inte en motsvarande förklaring inom fysiken. 

6. Vi ska inte ge upp hoppet om att en bättre förklaring kommer att uppstå inom fysiken, något så kraftfullt som darwinismen är för biologin. 

Därför existerar Gud nästan säkert inte.

Detta argument är slående eftersom den ateistiska slutsatsen att ”Därför existerar Gud nästan säkert inte” verkar komma plötsligt och från ingenstans. Du behöver inte vara en filosof att inse att denna slutsats inte följer av de sex tidigare påståendena.

Faktum är att om vi tar dessa sex påståenden som premisser i ett argument som leder till slutsatsen ”därför existerar Gud nästan säkert inte”, då är argumentet uppenbart ogiltigt. Ingen logisk slutledningsregel skulle tillåta dig att dra denna slutsats från de sex premisserna.

En mer välvillig tolkning skulle vara att ta dessa sex påståenden, inte som premisser, men som sammanställningar av sex steg i Dawkins kumulativa argument för sin slutsats att Gud inte existerar. Men även med denna välvilliga inställning följer inte slutsatsen ”därför existerar Gud nästan säkert inte” av dessa sex steg, även om vi skulle anse att vart och ett av dem vore sant och berättigat.

Vad följer då av de sex stegen i Dawkins argument? Som mest är vad som följer att vi inte skulle kunna sluta oss till Guds existens på grundval av att det verkar finnas design i universum. Men den slutsatsen är helt förenlig med Guds existens och även med vår berättigade tro på Guds existens. Kanske borde vi tro på Gud på grund av det kosmologiska argumentet eller det ontologiska argumentet eller det moraliska argumentet. Kanske vår tro på Gud inte bygger på argument alls utan har sin grund i den religiösa erfarenheten eller i gudomlig uppenbarelse. Kanske Gud vill att vi ska tro på honom helt enkelt genom förtröstan. Poängen är att ett avvisade av designargumentet för Guds existens inte gör någonting för att bevisa att Gud inte existerar eller ens att tron på Gud är oberättigad. I själva verket har många kristna teologer avvisat olika argument för Guds existens utan att därför övergå till ateism.

Så Dawkins argument för ateism är ett misslyckande, även om vi för diskussionens skull accepterar alla dess steg. Men i själva verket är flera av dessa steg sannolikt falska. Ta bara steg (3), till exempel. Dawkins påstående här är att man inte är berättigad att dra slutsatsen att design är den bästa förklaringen till den komplexa ordningen i universum eftersom ett nytt problem då uppstår: vem designade designern?

Denna invändning är felaktig på åtminstone två punkter. För det första, för att inse att en förklaring är den bästa, behöver man inte ha en förklaring till förklaringen. Detta är grundläggande inom vetenskapsfilosofin vad gäller slutledning som leder till den bästa förklaringen. Om arkeologer som gräver i jorden skulle upptäcka saker som ser ut som pilspetsar och yxhuvuden och keramikskärvor, skulle det vara motiverat att dra slutsatsen att dessa artefakter inte är ett resultat av slumpen på grund av sedimentering och metamorfos, utan produkter av någon okänd grupp människor, även om de inte hade någon förklaring till vilka dessa människor var eller var de kom ifrån. Likaså om astronauter skulle komma över en hög med maskiner på baksidan av månen, skulle det vara motiverat att dra slutsatsen att det var en produkt av intelligenta, utomjordiska varelser, även om de inte hade någon aning om vilka dessa utomjordiska varelser var eller hur de kom dit. För att inse att en förklaring är den bästa, behöver man inte kunna förklara förklaringen. I själva verket så skulle det kravet leda till en oändlig regress av förklaringar, så att ingenting någonsin skulle kunna förklaras och vetenskapen skulle bli förstörd. Så i detta aktuella fall behöver man inte kunna förklara designern, för att inse att intelligent design är den bästa förklaringen av vad som verkar vara design i universum.

För det andra tror Dawkins att om det rör sig om en gudomlig designer av universum, är designern minst lika komplex som det som ska förklaras, så inget förklaringsmässigt framsteg görs. Denna invändning väcker en rad av frågor om enkelhetens roll vid bedömning av konkurrerande förklaringar; till exempel hur enkelhet ska vägas i jämförelse med andra kriterier som förklaringskraft, förklaringsomfattning, och så vidare. Men vi lämnar dessa frågor åt sidan. Dawkins grundläggande misstag ligger i hans antagande att en gudomlig designer är en storhet jämförbar i komplexitet med universum. Som ett okroppsligt sinne, är Gud en anmärkningsvärt enkel storhet. Som en icke-fysisk entitet, är inte ett sinne sammansatt av delar, och dess framträdande egenskaper, såsom självmedvetenhet, rationalitet, och vilja, är avgörande för det. I motsats till det kontingenta och varierande universumet med alla dess oförklarliga kvantiteter och konstanter, är ett gudomligt sinne förbluffande enkelt. Visst kan ett sådant sinne ha komplexa idéer-det kan tänka, exempelvis, på infinitesimalkalkyl, men sinnet själv är en anmärkningsvärt enkel storhet. Dawkins har uppenbarligen blandat ihop ett sinnes idéer, som givetvis kan vara komplexa, med sinnet själv, vilket är en otroligt enkel entitet. Att därför postulera ett gudomligt sinne som står bakom universum innebär definitivt ett framsteg i enkelhet, för vad det kan vara värt.

Andra steg i Dawkins argument är också problematiska; men jag tror att nog har sagts för att visa att hans argument inte gör någonting för att underminera en design-slutsats baserad på universums komplexitet, för att inte tala om dess funktion som berättigande av ateism.

Originaltexten finns här: http://www.reasonablefaith.org/richard-dawkins-argument-for-atheism-in-the-god-delusion#ixzz4R3MPxK9U

Ateismens ömma punkter

Bakgrunden till det som jag skriver i denna bloggtext är:

− Som kristna blir vi ofta utmanade och vår kristna tro ifrågasätts och nagelfars av ateister och sekulärhumanister. De flesta kristna tiger och viker undan, oftast för att slippa konfrontation, men också för att de saknar kunskap och argument för att kunna bemöta utmaningarna. Och jag anklagar inte någon kristen för detta. Men för egen del kom jag till ett beslut i mitt kristna liv i slutet på 1960-talet och under mina teologistudier i början på 1970-talet, att jag ska stå upp till försvar för kristen tro och Bibeltro. Det som vi kallar för apologetik och som kanske är mer viktigt idag än någonsin tidigare, då vi lever i ett av Europas och världens mest sekulariserade länder, Sverige.

− Detta livsavgörande beslut har gjort, att jag av och till har hamnat i den s.k. ”hetluften”, både i media och i offentliga debatter. Och jag klagar inte över detta och ikläder mig definitivt inte någon s.k. ”offerkofta”, för ytterst handlar det om en kallelse ifrån den Gud som jag tror på.

− Under årens lopp, så har jag ”gått i clinch” med det som jag vill kalla för ”ateismens ömma punkter”, vilket har fört med sig skiftande reaktioner, alltifrån respekt till den totala respektlösheten ifrån ateister och sekulärhumanister.

− I allt detta så har jag ägnat mig åt studier av ateisters och sekulärhumanisters böcker, tidskrifter och artiklar och jag har även lyssnat på vad de säger.(1)

− I mitt bloggskrivande från den 1 maj 2013 och fram till nu, så har jag fått en ansenlig mängd kommentarer ifrån ateister och sekulärhumanister på mina bloggars kommentarsfält.(2)  Jag är tacksam för den läsekrets av ateister och sekulärhumanister som jag har, och för alla de frågor, kommentarer och reaktioner som jag har fått ifrån dem under årens lopp. Självklart är jag även tacksam för alla andra läsare och för deras inlägg.

Reaktionerna ifrån ateister och sekulärhumanister visar när man har tryckt på en öm punkt eller påtalat ateismens bräcklighet. Här har jag sett ett återkommande mönster. Inte hos alla, men hos tillräckligt många för att jag kan se, att de har blivit störda och irriterade över att deras ateism har ”satts under lupp”. Här tar jag upp tolv ”ömma punkter”, där jag har sett detta återkommande mönster. Det kan säkert finnas flera ”ömma punkter” än just dessa, men jag nämner dessa tolv här eftersom det framför allt är dem som jag har mött och konfronterats med.

1. När de förlorar initiativet och inte själva får sätta agendan och får sista ordet.

På sina egna forum är det ok att de gör så, men när de befinner sig på kristna och på sina meningsmotståndares forum, då har man rätt att förvänta ett mer respektfullt beteende ifrån deras sida, men denna ”ömma punkt” tar tydligen ut sin rätt. Men det ska också sägas, att det finns ateister som visar den respekten.

2. När deras ateism ifrågasätts.

Här märker man ovanan hos ateister, att få sin ateism ifrågasatt och att inte få ”sitta i förarsätet” och angripa och ifrågasätta kristen tro och kristet liv. Av somliga ateister reaktioner att döma, så verkar det som att de har ”blivit tagna på sängen” då deras osmakligt och personangrepp sänker deras egen trovärdighet.

3. När deras ”Gudsupptagenhet” påtalas.

Detta är verkligen ”en het potatis”. Kommentarerna och reaktionerna på mina två senaste bloggtexter på detta forum visade verkligen detta. Där tog jag upp just ateister nästa upptagenhet av Gud i sitt tänkande och i sin argumentation. Ingen behöver dra samma slutsats som jag gjorde där och då, att det är ett ”Gudsbevis”, men att försöka förneka sin ”Gudsupptagenhet”, det är mot bättre vetande. Det är bara att läsa och lyssna till vad ateister och sekulärhumanister själva skriver och säger.

4. När ödmjukhet kommer på tal.

Det uppseendeväckande i detta är, att det är ateisterna själva som talar om ödmjukhet. De efterlyser nämligen ödmjukhet hos mig och även hos andra kristna, då vi skriver och säger, att vi vet att Gud finns och att vi kan veta vem och hurudan Gud är. Men de missar något väsentligt, nämligen att ödmjukhet är ett centralt Bibliskt begrepp och först och främst handlar om vår grundhållning av ödmjukhet inför Gud.(3)

Till detta hör det faktum, att ateister inte vet, att Gud inte finns. Och det har jag förståelse för, att detta är en ”öm punkt” som stör dem. Hur gärna skulle de inte vilja kunna säga, att nu vet vi, att Gud inte finns. Men den dagen lyser fortfarande med sin frånvaro.

5. När evolutionsteorins begränsning och orimlighet påtalas.

Då syftar jag inte enbart på att evolutionsteorin är begränsad till endast arternas uppkomst i djur- och växtriket, vilket i sig är en besvärande begränsning, då evolutionsteorin ofta används som ett argument mot Guds existens. Utan det frapperande är, att de måste sträcka sig bortom denna begränsning och är då beredda att tro på vilka ”mirakler” som helst som evolutionen och ”det naturliga urvalet” har klarat av att utföra under loppet av årmiljoner och årmiljarder, bara de slipper att ha Gud som förklaring. T.ex när det gäller så ”ytterligt fulländade och komplicerade organ”som exempelvis ögat.

Att föreställa sig att ögat med all sin komplexitet, skulle ha kunnat utformas genom ett naturligt urval, verkar ju iallra högsta grad absurt.

Detta enligt Charles Darwin.(4)

6.   När vetenskapens och ”den naturvetenskapliga metodens” begränsade räckvidd påtalas.

Ett faktum som ogärna vill erkännas, men som alla egentligen är medvetna om.

7.   När vår mänskliga kunskaps begränsning kommer på tal.

”Vår mänskliga kunskap är ett styckverk”.(5)  Detta faktum gäller oss var och en, vare sig vi förnekar Gud eller tillbeder honom.

Låt oss läsa några kloka ord av professor Stefan Einhorn: ”Vi ska naturligtvis tro på vår förmåga att förstå vår omvärld, samtidigt som vi aldrig får förlora vår ödmjukhet. Vi måste komma ihåg, att vi har oändliga vidder kvar att utforska. Man kan säga, att om den totala kunskapen om allt motsvarade en stor stad, så har vi hitills samlat så mycket kunskap att den skulle rymmas i en skokartong i en av stadens garderober”.(6)

8.   När ett absolut och objektivt sanningsbegrepp kommer på tal.

Absolut och objektiv sanning förutsätter en personlig, evig och allvetande Gud. När det då finns människor som säger, att det inte finns en absolut och objektiv sanning, så har de i samma ögonblick som de säger det, tillstått att det finns ett sådant sanningsbegrepp.

9.   När intelligens och förnuft, plan, mening, syfte och mål bakom skapelsen påtalas.

När vi som kristna påtalar vad som nödvändigtvis måste ligga bakom livets ursprung och uppkomst, bakom de fysiska lagarnas och universums uppkomst, bakom de olika arternas uppkomst i djur- och växtriket och bakom människans skapelse, nämligen intelligens och förnuft, plan, mening, syfte och mål, då är detta en stötesten och en ”öm punkt” för ateister.

Därför att då förs våra tankar till en personlig och evig Gud som Designer och Skapare som står bakom hela skapelsen.

Detta är inte långsökt på något vis, därför att all vår mänskliga erfarenhet lär oss vad som förutsätts för att något ordnat, helt och pedagogiskt ska kunna komma till stånd. Nämligen bakomliggande intelligens och förnuft, plan, mening, syfte och mål bakom allt vad vi människor talar, skriver och gör.

Detta är också förklaringen till varför Richard Dawkins tillskriver evolutionen och ”det naturliga urvalet” rent ”Gudomliga egenskaper”.(7)  Dawkins förstår vad som krävdes för att kunna resultera i t.ex livets och medvetandets uppkomst, komplexa ting och design,men han vill inte acceptera att Gud finns. Just därför tillskriver han evolutionen och ”det naturliga urvalet” samma egenskaper som Gud har.

10.   När godhet och moral ska förklaras och motiveras.

”God och moral utan Gud ” är något som upptar mycket av ateisters och sekulärhumanisters tid och tankemöda. I sina böcker ”Tro och vetande 2.0” och i ”Upplysning i det 21:a århundradet”, så uppehåller sig Sturmark vid detta tema: ”God utan Gud – om godhet, ondska och moral”.(8)  Det är uppenbart, att det är svårt för ateister och sekulärhumanisters att kunna argumentera för godhet och moral, utan att ta med Gud i bilden. Gud är något av ett ”komplex” då godhet och moral ska avhandlas.

Med tanke på de avslöjanden som har kommit fram under de senaste veckorna genom hashtaggen ”Me too”, då kvinnor ifrån hela världen har trätt fram och berättat om mäns ”taffsande” och ”nedlåtande sexspråk” i både medie-, idrotts- och underhållningsvärlden, så är frågan om Gudlöshet och sexism hör samman? Vi lever i ett Gudlöst och sekulariserade samhälle som just nu skakas om av sin sexism. Godhet, allmängiltiga normer och objektiv moral är tydligen trångbodda i vårt Gudlösa och sekulariserade samhälle. Håller allt tal om ”God utan Gud” på att kollapsa i vår s.k. ”upplysta tid”?

11.  När evigheten kommer på tal.

Även här hämtar jag ex. ifrån Christer Sturmarks bok: ”Upplysning i det 21:a århundradet”, där Sturmark är ärlig i sin redovisning. Sturmark skriver: ”Personligen tror jag inte på ett liv efter döden, men jag vet att många religiösa människor har en sådan tro. Jag har respekt för denna tro: Jag kan inte erbjuda någon ersättning för en sådan tro. … jag kan inte bidra med en förtröstan om ett liv efter detta”.(9)  Framtidstro och evighetshopp som ändå är något så mänskligt närvarande under alla tider och varhelst vi människor bor i världen. Men heder åt Christer Sturmark för hans ärliga och uppriktiga vittnesbörd!

12.  När Jesus presenteras.

Jesus är utan jämförelse den största ”stötestenen” och den mest ”ömma punkten” inom ateismen. Något som är helt i linje med vad Bibeln säger om Jesus.

Jesus som historisk person och hans omutliga och kompromisslösa anspråk som han gör angående sig själv, och hans uppståndelse från de döda. Och att Jesus är deras och vår enda räddning för tid och evighet.(10) Vem som helst som inte personligen har mött Jesus, kan stöta sig på detta. Det erkänner jag villigt.

Ateisternas tro

Ateism kan definieras på lite olika sätt, men det som ateisterna har gemensamt det är, att de tror pånågot. Det är inte så, att ateismen gör att ateister inte tror på något, för det gör dom i allra högsta grad. De tror på vetenskapen, på ”den naturvetenskapliga metoden”, på vetenskapliga artiklar och på evolutionsteorin och på ”det naturliga urvalet”. De tror på det som kan utforskas och ”bevisas” av vår materiella och inomvärldsliga verklighet. Därför är det också så känsligt för ateister när vi som kristna påtalar begränsningar av det som kan utforskas och ”bevisas”. Därav deras skiftande reaktioner.

När detta är sagt om ateisternas tro, då måste det också sägas, att vi får inte blanda ihop deras tro med den tro som Gud ger åt var och en som ärligt och uppriktigt vill ha med Gud att göra. Den tro, som en gång för alla har blivit meddelad åt de heliga.(11) Den tro som är en gåva från Gud och som innebär, att veta och att vara övertygad.(12)  Den tro som i Bibeln kallas för ”hjärtats tro”(13) och som står i ett motsatsförhållande till vår mänskliga tro, som vi kan kalla ”huvudets tro”. Utifrån ”huvudets tro”så ifrågasätts och förnekas Guds existens, medan ”hjärtats tro” leder till en relation med Gud och en övertygelse om att Gud finns och om vem och hurudan Gud är.

Men det ska också sägas, att utifrån ”hjärtats tro” så påverkas och formas även ”huvudets tro” hos oss som kristna människor, och så upphävs mer och mer motsatsförhållandet mellan ”hjärtats” och ”huvudets tro” hos oss kristna. Detta som i Bibeln kallas för ”sinnets förnyelse” och ”själens frälsning” och som är ett mål för vår kristna tro.(14)

Guds kärlek till ateister

Vi får inte glömma bort, att Gud älskar ateister, och det ska vi som kristna också göra, och gärna ha dem i vår vänkrets och bjuda hem dem till våra hem. Och vi behöver aldrig skämmas inför dem, för att vi är kristna och Bibeltroende, och vi ska alltid vara redo stt ge dem tydliga och genomtänkta skäl för den tro vi har.(15) Även om de inte där och då accepterar våra svar och skäl. Men vi sår in ”frön” eller ”säd” i deras liv och personligheter, som längre fram kan bära mycket frukt.

För mig personligen har kontakten och vänskapen med ateister varit och är både nyttig och berikande. Dels för att se och höra hur de tänker och resonerar, och dels för att järn ger skärpa åt järn; så skärper den ena människan den andra.(16) För mig som en övertygad kristen, så skärps jag upp i min kontakt och umgängelse med ateister, och min kristna tro och övertygelse bekräftas gång på gång. Och speciellt när kontakten och vänskapen bygger på en ömsesidig respekt, och då även när min kristna tro angrips och ifrågasätts. För det hör självklart till bilden, att så sker.

Väl mött!

Bengt Gustafsson

Källor: (1) Både kända och okända, döda och nu levande ateister och sekulärhumanister. (2) Världen Idag, World Press och Inblick. (3) 1 Petr. 5:6. Jak. 4:10. (4) ”Om arternas uppkomst”, av Charles Darwin. Bokförlaget Natur och Kultur. 2000. Sid. 143. I kap. ”Stötestenar för teorin”. Sid. 132-159. (5) 1 Kor. 13:9, 12. (6) ”Den sjunde dagen”, av Stefan Einhorn. Bokförlaget Forum. 2003. Sid.36. (7) ”Illusionen om Gud”, av Richard Dawkins. Leopard Förlag. 2006. Sid. 154-161. ”Svar på den nya ateismen”, av Scott Hahn och Benjamin Wiker. Fredestad Förlag. 2009. Sid. 69-71, 100-101. (8) ”Tro och vetande 2.0”. Nya Doxa. 2006.  Sid. 124-142. ”Upplysning i det 21 århundradet”. Fri Tanke Förlag. 2015. Sid. 209-228. (9) Sid. 15-16. (10) Både Gamla och Nya testamentets vittnesbörd om Jesus. Matt. 11:4-6. 13:57. 15:12. Mark. 6:3. Luk. 7:22-23. Rom. 9:33. Joh. 3:16-21. 14:6. Apg. 1:3. (11). Judas brev v.3. (12) Rom. 12:3. 2 Tim. 1:12. Hebr. 11:1, 11. Rom 4:18-21. (13) Rom. 10:10. (14) Rom. 12:2. 1 Petr. 1:9. (15). 1 Petr. 3:15. Kol. 4:5-6. (16) Ords. 27:17.

Vad är kristen apologetik?

Veckans klipp är det speciellt roligt att få presentera. Det är nämligen den första filmen från Svenska Apologetiksällskapets konferens i Uppsala i oktober detta år. För alla som inte hade möjlighet att själva delta finns nu en möjlighet att ändå ta del av vissa delar av konferensen, även om alla personliga möten och utbyten naturligtvis inte kan återges digitalt.

I klippet möter ni Marie Larsson och Emelie Rynningsjö, båda med gedigen apologetisk bakgrund, och båda på olika sätt verksamma med dessa frågor. (Ni får också en skymt av mr Apologetiksällskapet, Ronny Almroth, allra först).

I deras inledande anförande berörs världsbilder och filosofi när de besvarar frågorna om vad kristen apologetik egentligen är (och hur den bör vara), samt varför den kristna apolgetiken behövs.

Nog skrivet, filmen är mycket bättre!

Guds godhet och tillvarons oändliga lidande

Ett återkommande tema i samtal med människor är förekomsten av det onda i världen och den troendes föreställning att det trots det observerbara eländet skulle finnas en god Gud och skapare bortom eländet. Man får inte ihop det liksom. Men premisserna för resonemanget är fel.
För om ett sådant samtal skall vara meningsfullt torde man börja med att definiera vad som är ’god’ och ’ond’. Som jag förstår det efter att ha brottats med etik och moralfilosofi i ett halvt sekel, finns det bland annat följande alternativa värderingsgrunder för vad som är just gott och ont.

a) Definitionen av vad som är gott och ont baseras på den talandes egennytta. Det ”jag” gillar är gott och det jag ogillar och inte vill utsättas för är ont. En generell konsensus om vad som då är gott kan inte vare sig förutsättas eller avgränsas. Jag-centreringen döljer nämligen möjligheten att själva det talande jaget redan är ”ond” i en eller annan bemärkelse. Myten om människan som grundläggande ”god” måste nämligen först verifieras innan man kan utgå från det. Ett samtal om vad som är ont och gott baserat på egennytta och egenintresse blir lätt ett förbital och inte just ett samtal. Men invänder någon, de flesta människor är ju överens om vad som är någorlunda rätt..eller?

I Norden är det fel att ha sexuellt förhållande till en underårig (enligt vårt kollektiva godtyckes definition) individ. I den muslimska världen med mångfalt fler individer är det inte det. Med vilken ’egennyttorätt’ anser vi oss vara bättre på det goda än hela den muslimska världen? Kutymer och sedvänjor har uppenbarligen normativ effekt på vad som anses vara ’gott’. Men det är ingen objektiv standard, det är kollektivt godtycke. Makthavares normer pådyvlas individen och individen gör som makten gör. Den moraliska egennyttan säger att det är onyttigt för mig att ha en annan standard för gott och ont än vad som är nyttigt för mitt egenintresse.

b) ”Kollektivetiken” har en annan utgångspunkt. Den innebär att det som är rätt aldrig kan definieras på förhand utan måste avgöras från andra utgångspunkter. Idag kan det vara gott att göra si eller så, i morgon kan det vara fel. Den aktuella situationens egna parametrar bestämmer vad som blir rätt i det ögonblick som jag reagerar på den uppkomna situationen. Handlingen kan egentligen inte kritiseras annat än om min respons på utmaningen åsamkar andra aktörer skada. Ledorden är ”största möjliga nytta för det största möjliga antalet” och förväntar av den handlande individen att den har en från den egna nyttan avskild ’bredblick’ som inrymmer ett större perspektiv än den egennytta som ovan beskrivits. Att det i praktiken inte blir någon större skillnad visas lätt om man påpekar att det bland många anses fult att vara privatkapitalist medan man utan vidare kan ingå i ett sammanhang som omhuldar skråväsende och partikamratskap med betydande kollektivkapitalism. Egennyttan döljs igen men nu i ett kollektivt rättfärdigande av ansamlingen av makt och penningmedel. Att dessa maktmedel sedan används på ett sätt som utomstående anser vara ”fel” är liksom inte intressant så länge de som har ”rätt” har makten.

Om inte arbetsgivares girighet hade utsatt arbetstagare för underskott och ovärdiga arbetsförhållanden hade fackföreningsrörelsen aldrig haft ett skäl att existera. Dess existens är ett underbetyg åt arbetsgivare med oskäliga vinstförväntningar som utnyttjar människors utsatthet. Deras ”ondska” är dock bara deras  egenintresse att göra sig rika på andras bekostnad. Om egenintresse alltid är fel, blir det mindre fel om det är en majoritet som har det?

Motverkansfaktorn facklig kamp visar sig dock åstadkomma samma effekt åt andra hållet. ”Om du inte är med i facket får du inget jobb”. Avgränsning betingad av egenintresset, ett kollektivt sådant denna gång. Är majoritetsuppfattningar rätt bara för att de omhuldas av ett flertal?

Det är rätt som ger många fler vad de vill ha än om några få vill samma sak?

Läsaren märker att ”gott och ont” lätt och oundvikligen glider över på och inlemmar  frågan om ”rätt och fel”. Kan något vara gott som är fel? Kan det onda vara rätt? Utan att ha definierat vad som är rätt eller fel från en annan utgångspunkt än vare sig egennyttan eller kollektivetiken blir samtalet ansträngt och mynnar ut i insikten att nog inte finns något som kan kallas absolut rätt eller fel. Om inte…

c) …det finns en objektiv standard som gäller för alla. Den som inhandlar en hushållsmaskin eller elektronisk manick får alltid med en bruksanvisning. Den garantisedel som oftast medföljer innehåller mängder av finstilt text som nästan ingen läser förrän manicken slutar fungera. Men att åberopa garantin förutsätter läsandet av och tillämpandet av det regelverk som tillverkaren har angivit. I det ögonblick manicken används felaktigt upphör varje garantiåtagande från tillverkarens sida. Detta förhållande känner alla till även om de flesta aldrig ägnar en tanke åt det.

Hela den värld i vilken vi lever är en något mer omfattande, men inte desto mindre av någon tillverkad och ytterst fint kalibrerad, ’apparat’ vars handhavande kräver tillverkarens instruktioner och deras tillämpning. När allt annat misslyckas, läs instruktionerna! Upphovsmannarätten regleras i lag och skyddar produkter från annat bruk  än avsett. Icke så när det gäller hela världen, där struntar majoriteten i det finstilta. När handhavandet inte överensstämmer med avsikten sker orätt, och det orätta blir något ont. Det som sedan kallas för det onda är således en konsekvens av att den objektiva standard som delgivits av den ursprunglige tillverkaren och ägaren frångåtts. Universell är den lag som säger att du skördar vad du sår. Och att konsekvenserna för missbruk ofrånkomligen kommer att vara något annat än den ursprungliga avsikten är också väl känt. Den som inköper ett fordon förväntas hålla trafikreglerna, den som kör mot rött bryter mot fordonets syfte och förvandlar det till ett mordredskap. Är fordonet ont? Nej men handhavaren är det i det ögonblick han åsidosätter tillverkarens intentioner.

Den kristna tron håller för sant att hela världen tillhör dess skapare och att skaparen givit en objektiv allmängiltig standard för dess handhavande. Inte bara har Gud gjort allt skönt för sin tid, Gud har också påtalat alla konsekvenser av avsteg från den standarden. Bibeln beskriver konsekvenserna in i minsta detalj. Den beskriver också att människorna ideligen och ända ifrån början konsekvent har tummat på alla dessa regler och därför skadat sig själva och sitt livsrum med förödande effekter för hela skapelsen. Bibeln refererar ca 480 gånger till ’ond’. 99% av dem återförs till människornas egen ondska. Myten att människan skulle vara god i sig är lika sann som att hävda att ett klot som är viktat genom inpassningen av ett lättare material på en punkt skulle tillåta att klotet rullar rakt. Eller om du vill, att ett obalanserat hjul på bilen inte skulle märkas under färd.

Men finns då ingen fristående ’ondska’? Kan vi verkligen göra gällande att det är människans agerande som ger upphov till allt ont? Finns inte den där ’djävulen’ som styr och ställer över människor? Och i så fall, har Gud inte skapat detta onda också? Och om så, har du inte Gud själv ansvaret för denna ondska?

Jag rörde vid det förhållandet att man inte kan tala om ”ont” och ”gott” utan att omedelbart hamna i diskussionen om vad som är ”rätt” och ”fel”. Kan överhuvudtaget något anses vara ”rätt” om möjligheten att göra ”fel” inte finns?  Ordet rätt och ordet gott kan bara ha värde om deras respektive motsatser också existerar som ett handlingsalternativ. Men lägg märke till att dessa negativa element bara existerar som avsteg från något, det vill säga de är negationer av något. Orätt är inte ett objekt i sig utan en konsekvens av ett frånsteg från det rätta.

Ondska är inte ett skapat objekt utan en perversion av något som i sig självt är och var gott.
Det är när ett val träffas att göra vad som är orätt som det onda uppstår. Det onda är en parasit på det goda och existerar bara som sådan. Den är likt cancertumörerna en autopilot med mål att förstöra sin ’värd’ och är därmed självdestruktiv. Det onda skapar aldrig något, det förvränger bara något som var till och som kunde förvrängas. Alternativet hade varit en mekanisk värld utan något som helst moraliskt ansvar för någon. En amerikansk komediserie för länge sedan visade upp en mängd hyss och bus där det alltid slutade med ursäkten ’Oh the devil made me do it’ , ”de var Djävulen som fick mig till det”. Djävulen får visserligen till det, men bara genom att låta oss få vad vi inte borde ha när vi väl låtit oss själva sukta och lusta efter det som från början var förbjudet.

”Hela världen är i den Ondes våld”. Ja, men bara för att människornas tillstånd är detta: ”Då såg Herren att människornas ondska överallt på jorden var stor och att deras hjärtans uppsåt och tankar i allt var onda.” Onda enligt vems definition? Inte deras egen, men väl skaparens.

Att diskutera det onda utan att ha förstått vad syndafallet har åstadkommit med människan är att ha frånsagt sig alla möjligheter att förstå människans latenta ondska. Således skyller vi i samtiden på allt annat än just oss själva. Ekonomiska system är skulden, rasism bär skulden, religionen är skyldig till alla krigen, ja stort sett allt annat bär skulden för världens elände, allt annat än människan själv. Men det är på den punkten det förhåller sig precis tvärtom.

I urberättelsen om människan möter vi det hela komplexet i en ’nötskalshistoria’. Kain som dräper sin tvillingbror gör det för att han gjort avsteg från det som var känt som rätt. Hans egen insats får inget godkännande från Högsta ort och istället för att rätta in sig i vad som är rätt röjer han den ur vägen som gjorde vad rätt var. Så blir den orättfärdige ensam herre på täppan. Tillfälligt. Vad som är rätt bestäms nämligen inte av den egenmäktige och egennyttige utan av den som har upphovsmannarätten och som  har rätt att begära vad som är långsiktigt rätt och riktigt.

Djävulen lyckades få människan att tro på en lögn: ”Gud vet att när ni äter av det förbjudna trädet, då blir ni själva gudar och vet vad som är rätt och vad som är fel”. Ni kommer att bli Gudar själva och ingen skall längre tala om för er vad som är rätt eller fel!  Facit? Vi vet att vi gör fel men kan inte låta bli att göra det. Det sa han inget om! Men så är han en lögnare från begynnelsen. Kan någon ljuga som inte också talar sanning? Lögn behöver bara 1% avsteg från sanningen för att vara just det. En halvsanning är alltid en hellögn.

Vad med allt det onda i världen? Vad med alla naturkatastrofer, alla missbildade barn, all hungersnöd, alla jordbävningar och naturkatastrofer? Nog är de väl onda? De är konsekvenserna av att den värld i vilken vi lever gradvis ackumulerar allt fler konsekvenser av att skapelsen genom människornas samlade synder blir alltmer genomsyrad av sitt eget sammanbrott. ”Hela skapelsen våndas och längtar efter sin befrielse”. Den är underlagt förgängligheten, förgänglighet betyder att allt som från början fungerade korrekt gradvis når sin död och sin undergång. Eller om man så vill: sin termiska död.

Människan har en betydande del av ansvaret för processerna. Det var inte Gud som skapade den plast som nu hotar att förstöra det marina liv som så många är beroende av. Det var inte Gud som bad oss bygga kärnvapen, han gjorde kärnreaktionerna ’säkra’ i solen, han bad oss inte att så tillbedja solen att vi försökte tygla dess energimekanism på jorden. Det var inte Gud som satte kärnvapen i händerna på Iran eller Nordkorea.

Det var inte gud som fällde atombomben över Nagasaki eller Hiroshima. Det var människan.

” Var var Gud när det eller det hemska hände?” Var var Gud när ISIS skar halsen av kristna föräldrars spädbarn medan de satt i föräldrafamnen? Var var Gud under Hitlers utrotningskampanj av judar och zigenare, homosexuella och andra som bedömdes som ’entartete Menschen’?

Var är Gud när du har bestämt dig för att låta din egennytta definiera vad du tänker göra? Vill du ens ha hans inblandning?  Om inte varför frågar du då varför Gud inte förhindrar andra att göra fel? Då borde du läsa hans instruktioner, hans villkor för livet i hans värld. Om du inte inser att det du inte förebygger genom insikt och acceptans av ägarens instruktioner kommer att ha oönskade men förutsagda resultat, så gnäll inte sedan när dessa resultat oundvikligen inträffar. Gud har sådan respekt för sin skapelse att han visserligen ger oss instruktionerna men överlåter åt oss att följa dem eller låta bli.

En norsk bosättning nedom ett brant berg har skydd för den ständiga ström av västliga vindar som gör livet besvärligt just där. Berget är skogstäckt. En skogsentrepenör, som förstås inte själv bor på orten, köper skogsmarken, byborna gläds åt pengarna, skogen avverkas. Nästa vinter är snöfattig, och nästa och nästa. Men den fjärde vintern blir snöfallet ymnigare och väderförhållandena ger snön riskabla egenskaper. En skidåkare på offpistäventyr utlöser en lavin. Halva samhället försvinner ut i havet.. Var var Gud? Nästa fråga: varför frågade de inte Gud innan de bosatte sig där, innan de avverkade och sålde sin skog? Fanns det inga lavinspår där i trakten förut? Varför låter människan bli att tänka efter före? För att hennes tankar är allenast onda överallt. Ur Gud, skaparens synvinkel.

Jag har haft hönsgård och äggpullor. Ponera att en ondsint mård tar sig in under staketet och mördar alla mina höns medelst halsavslitning. Gör det mig ond? Jag äger allt, men om jag skall förhindra mården att vara mård och göra vad mårdar gör måste jag förbjuda eller bygga om mården. Jag kan inte förbjuda mården att vara det han är, om det var jag som skapat mården. Mården är inte ondsint, det är en moralisk värdering som inte finns för  något annat än människan och den fallna ängeln Lucifer i denna skapelse. Och inte ens Satan var det förrän han valde att göra vad ont är. Det är inget tvång att göra fel, det blir dock en svårbruten vana när man väl börjat.

”Ingen av er skall understå sig att säga att det är Gud som har frestat honom att göra fel, Gud frestas inte och frestar ingen, men var och en blir frestad när denne förleds av sitt eget habegär. När begäret så har blivit havande ger det liv åt och föder synden, och när synden har löpt linan ut ger den säker död.”

”Och säg till detta folk: Se jag ställer inför er två vägar, en väg till liv och en väg till död.”

Man får inget nobelpris för att inse vilken väg mänskligheten har valt.

Världen är  nog i den ondes våld, och hans medhjälpare är de som skyndar sig att göra allt det som inte Gud anser vara gott. Men det finns en gräns satt för detta tillstånd. I tiden och rummet som vi bebor. Gud har sagt det också.

Teddy Donobauer, Doncaster dem 30 Oktober 2017

%d bloggare gillar detta: