Är jag med i en sekt?

För drygt två veckor sen befann jag mig på andra sidan jorden och närvarade på en konferens med kyrkan min församling tillhör. Vi var nästan 2000 personer samlade, alla med samma fokus; att evangelisera och följa Jesus mönster med lärjungaträning. Förutom en del evangeliserande på gator, var vi till största del samlade i en stor sal och lyssnade på predikan, diskuterade, lovsjöng och bad. Under dessa stormöten dök en tanke upp i mitt huvud ett par gånger under dagarna som konferensen höll på, vilken kommer vara fokus för detta blogginlägg.

“Är det här en sekt?”

När jag såg ut det enorma människohavet, när nästan alla hade armarna upplyfta eller när alla gjorde samma rörelse (pga en del ur en lovsång) eller sa samma sak (för att uppmuntra varandra) blev den uniforma sekt-liknande känslan ibland påtaglig och denna tanke dök upp i mitt huvud. När sedan kyrkans huvudpastor talade och han fick starka applåder efteråt, tänkte jag  “Är han denna kyrkas karismatiske ledare, som sekter brukar karaktäriseras utav?” När han själv sa att folk hade frågat eller sagt till honom att han var med i en sekt, så matchade det tanken som dök upp i mitt huvud vid dessa fåtal gånger.

Det får mig att tänka på när jag under förra terminen handledde jag en grupp psykologstudenter (pga min position som undervisande doktorand) i en diskussion kring sekter i en kurs om grupp- och socialpsykologi. I slutet av diskussionen, när de diskuterat de socialpsykologiska delarna av hur sekter bildas, vilka människor som dras med och vad gemenskap i sekter innebär, frågade jag dem följande fråga, med syfte att utmana: “Kan ni som framtida psykologer, med denna kunskap om sekter, själva bli indragna i en sekt?” De svarade att det kunde de säkert. Och samtidigt som jag frågade detta tänkte jag själv på de tillfällena när andra skämtsamt har sagt till mig att jag tillhör en en sekt eller, mindre skämtsamt, sagt att jag är hjärntvättad på grund av min tro.  

800px-Carved_Rope_Knot_-_Detail_of_sculpture_in_St_Michael's_Cemetery,_Dumfries_-_1
Att vara bunden och ofri i en sekt, är det samma sak som att vara kristen? Bild: Wiki Commons

Att bli kritiserad för att tillhöra en sekt som kristen tycks inte vara något nytt påfund. Paulus, den tidiga aposteln, blev själv anklagad för samma sak. I Apostlagärningarna 24:5 kan vi läsa att Paulus blev anklagad för vara “en samhällsfara” samt vara ledaren för “nasareernas sekt”. Längre fram (Apo 24:14-16) kan vi läsa att han försvarade sig mot dessa anklagelser genom att säga “Men det bekänner jag för dig att jag enligt ‘den vägen’ som de kallar för en sekt, tjänar mina fäders Gud på det sättet att jag tror på allt som är skrivet i lagen och hos profeterna.” Finns det något i den kristna tron som påminner om en sekt, då? Är vi en samhällsfara? Kristna anses ju typ redan vara det i vissa länder, där till exempel religion är förbjudet.

Låt oss undersöka vad en sekt är då. Sekter karaktäriseras bland annat av att ha en, stark karismatisk ledare, att vara slutna från utomstående grupper/samhället, ha stark gruppgemenskap och påtaglig “groupthink” (medlemmar i gruppen håller med om saker utan att yttra saker som kan vara motsägande mot den rådande normen, t ex för att inte uppfattas som onödigt tvär eller vara “outlier”).

Är jag, och mina kristna syskon runt om i världen (och kanske specifikt mina syskon i kyrkan på andra sidan jorden som vi besökte), med i en sekt då? Låt oss undersöka de olika delarna. Den starka, karismatiska ledaren skulle då behöva vara Jesus. Följer vi en pastor eller präst mer än Jesus kanske det skulle kunna vara en sekt. Faktum är att många sekter har religiösa inslag, men där innehållet eller strukturen för gemenskapen är förvrängt än från Bibelns övergripande innehåll. Men för oss kristna är det Jesus som vi följer och tillber. Utgör Hans lära något som skulle kunna liknas en samhällsfara då? Eller som pekar på att vi ska sluta oss från omvärlden? Nej, snarare tvärtom. Vi uppmuntras att söka kontakt med andra, evangelisera, hjälpa människor och visa att vi är Jesus lärjungar genom att leva ett liv fullt av goda gärningar och helighet. Har vi groupthink och säger inte emot? Vi är förvisso fria att kritisera Jesus och Hans lära, men vi kan ofta göra det aktiva valet att sätta Hans lära före vår. Det betyder inte att vi blint måste följa denna ledare. Men om Han är den kristna Guden – en fullkomlig, all-vis och kärleksfull Gud – , finns det någon bättre att följa – inklusive oss själva?

Under konferensen drog jag sedan slutsatsen att “Nej, jag tillhör inte en sekt”. Jag tillhör Jesus, och med det Hans grupp av lärjungar. Genom den grupp jag numera tillhör – Guds älskade barn – är jag förevigt fullkomnad i min nya identitet och liv. Låter det som ett sekt-likt påstående? Kanske. Men inte om evangeliet är sant.

 

/ Hajdi Moche

Annonser

Varför en Gud är rimligare än många gudar (eller: X-Men-argumentet för monoteism)

Detta är en uppföljare till mitt förra inlägg ”Hur går vi från att mirakler finns till att Gud finns” och är, liksom det inlägget, hämtat från min nysläppta bok Dokumenterade mirakler. Tyvärr hängde inte fotnoterna med, så för att se dem, och massa dokumenterade mirakler, rekommenderar jag boken.

Vad är Gud?

Precis som med mirakler finns det inget konsensus kring vad Gud innebär. En del encyklopedier menar att Gud är maximalt stormed tillhörande attribut som allvetande, allsmäktig och allgod, en ultimat verklighet” helt enkelt. Detta stämmer väl in på den monoteistiska förståelsen av Gud: som en enda allsmäktig skapare och härskare av universum.

Oxford Dictionary däremot gör en åtskillnad mellan den monoteistiska förståelsen av Gud: skaparen av och härskaren över universum och källan till all moralisk auktoritet, och den polyteistiska förståelsen: en övermänsklig varelse eller ande som tillbes för att den har makt över naturen eller mänskliga öden. Polyteistiska religioner tror på flera gudar, såsom asatron eller hinduismen. Nationalencyklopedin föredrar den senare gudsdefinitionen: något övernaturligt med avgörande inflytande över tillvaron i olika religioner.

Med andra ord finns det i grund och botten två skilda föreställningar om Gud:

A. En maximal varelse som utgör grunden för allt annat.

B. En övernaturlig varelse med makt över naturen.

Ofta illustreras skillnaden mellan dessa två förståelser genom att skriva Gud med stort G eller litet g. Gud med stort G är maximal, skaparen av universum och orsaken till allt annat som existerar, en allsmäktig och allvetande varelse. I kontrast till detta står gudar med litet g som förvisso är mäktigare än oss människor men som inte behöver vara allsmäktiga eller grunden för allt annat som finns (figur 15:1).

Skärmavbild 2019-05-08 kl. 17.01.09
Figur från Dokumenterade mirakler s. 249.

Om vi väljer definition B har vi ett solklart svar på frågan om miraklers existens innebär Guds existens: jajamen! Oavsett vad för typ av övernaturliga varelser som orsakar mirakulösa VOTEB, oavsett vilken religiös förståelse av dem som är sann, kan vi inte frångå att de är övernaturliga varelser med makt över naturen på grund av det faktum att de gör mirakler. Enligt definition B är även det som en kristen skulle kalla för ängel, eller det som en muslim skulle kalla djinn, gudar.

På så sätt blir det svårt att betrakta en världsbild som inkluderar mirakelgörande övernaturliga varelser för ateistisk. Ateismen innebär avsaknad av tro på alla sorters gudar, inte bara den monoteistiska storhet som tillbes i abrahamitiska religioner, och som definition A syftar på. Mirakler innebär existensen av någon form av Gud, antingen enligt definition A eller B.

Men låt oss säga att definition B är för bred och inte lika intressant som definition A. Det är trots allt A de flesta av oss i västvärlden tänker på när vi pratar om Gud, och det är den definitionen jag som kristen använder. Har vi någon anledning att tro att mirakler bekräftar existensen av just en sådan Gud? Kan vi inte lika gärna tänka oss en värld där flera olika minigudar, ingen av dem allsmäktig eller skapare av universum, utför de mirakler vi ser omkring oss?

Polyteismens problem

Definition A tillåter bara en Gud: två eller flera allsmäktiga, maximala varelser som utgör grunden för allt annat innebär logiska motsägelser. Polyteistiska religioner har därför traditionellt nöjt sig med begränsade gudar enligt definition B. Gudarna i grekisk och romersk mytologi, eller vår egen nordiska asatro, är inte allsmäktiga och definitivt inte allgoda. De bråkar med varandra, får barn med varandra och har bestämda, avgränsade zoner där de kan använda sina övernaturliga krafter. Många av dem är inte eviga utan föddes en gång i tiden.

Som vi såg ovan kan det som polyteismen kallar gudar även finnas i en monoteistisk världsbild: de är då andar, änglar och andra lägre stående varelser. Frågan är om det är rimligare än en polyteistisk värld där ingen av alla gudar är en Gud typ A. Jag menar att det är det. Jag ser inte hur polyteismen kan stå på egna ben.

Först och främst behöver vi fråga oss vad som egentligen begränsar gudarnas makt? Varför kan Poseidon enbart kontrollera havet men inte stjärnorna? Varför kan Tor kasta blixtar men inte spruta eld? Om ingen gud är allsmäktig, vem sätter upp spelreglerna som avgör vad gudarna kan göra? Svaret är förstås: ingen. Gudarna får sina olika begränsade krafter utan synbar anledning i de polyteistiska myterna.

Bildresultat för magneto scarlet witch quicksilver
Magneto och hans märkliga barn

Gudarna är därmed ganska lika superhjältarna X-Men, som har hejdlöst olika superkrafter med förklaringen att de alla har en muterad gen, x-genen. Vad x-genen orsakar är helt upp till serietidningsförfattarens preferenser, inte någon logisk genetik. På så sätt får Magneto, vars superkraft är att skapa magnetiska kraftfält, barnen Quicksilver och Scarlet Witch: den förra är supersnabb och den senare är magisk.

Du behöver inte bemöda dig med att försöka komma på någon form av logisk process som gör att magnetiska gener medför snabbhet respektive magi, för en sådan finns inte. Samma oförklarliga uppdelning av olika övernaturliga egenskaper möter oss i polyteistiska religioner.

Om det finns en A-Gud med allmakt kan man förstå hur han delar ut olika domäner och egenskaper till de lägre stående B-gudarna. Men en polyteistisk värld utan någon A-Gud är svår att begripa sig på. Mats Selander har även på ett övertygade sätt visat i sin bok Utan Jesus ingen mobil i fickan att vetenskapen växte fram ur en kristen världsbild med en enda rationell Gud som lagt tillvarons grund, medan den polyteistiska synen på världen leder till kosmisk anarki där man inte bör förvänta sig att saker går att begripa. Accepterar vi vetenskap, bör vi inte acceptera polyteism.

På grund av dessa problem med renodlad polyteism har även världens största polyteistiska religion, hinduismen, omfamnat tron på en A-Gud. Religionsvetaren Lance Nelson skriver angående tron på de hinduiska gudarna, som på sanskrit kallas deva: Notera att medan hinduer tror på många deva, är många också monoteister i meningen att de erkänner endast en enda Allsmäktig Varelse, en Gud eller Gudinna som är källan till och härskaren över alla deva. Enligt Ninian Smart har de flesta hinduer denna tro.

Vi är därför berättigade att säga att om det finns B-gudar, så finns det med stor sannolikhet även en A-Gud. Därmed innebär miraklers existens att en Gud enligt definition A också existerar: en maximal varelse som utgör grunden för allt annat.

Att be till och söka denna Gud bör vara högst upp på din att göra-lista.

Dokumenterade mirakler kan beställas här eller varhelst böcker säljs!

Sokrates vittnar: ”Jesus har uppstått!”

Kanske är det svårt att lägga ord i munnen på en redan avliden person, i alla fall om man vill göra anspråk på att de ska vara korrekta, så kanske ska det sägas redan nu:

Sokrates sa mig veterligen inget om Jesu uppståndelse!

En orsak kan vara att han var död redan då Jesus dog och följaktligen även då han uppstod?

Dock spelade han gudomlig fotboll!

Jag tänkte i denna bloggpost reflektera kring några saker om kring påskens stora händelser, påsk har i västkyrkan firats för ett par veckor sedan, för något kortare tid sedan i de ortodoxa kyrkorna. Det som framförallt kommer att avhandlas är förstås vad sjutton som hände? Varför blev det en sådan våg i tiden? Varför föranledde en avrättad man, långt ifrån maktens centrum, en sådan omvälvning i tiden att vi fortfarande skriver bloggposter om honom och det fortfarande finns drösvis med människor som vill lägga tid på att argumentera mot honom och hans existens? Påsken kan sägas uppmärksammades av ungefär tre miljarder människor, så något bör väl ligga bakom detta?

Så frågan är i korthet: Finns det något som tyder på att anledningen är att den döde Jesus lämnade sin grav?

Det blir dock som sagt först en vända förbi Sokrates

img_1853
Sokrates, känd för sin frågande metod, för sin död genom att svepa en bägare gift och för att hålla sina drifter i schack!

Sokrates var en av de klassiska filosoferna i det gamla Grekland. Han har inflytande genom till exempel den ”sokratiska metoden”; alltså att ställa frågor till sin motpart och genom dem resonera sig fram, eller genom dem få motståndarens argument att falla. Han blev mot slutet av sitt ungefär sjuttioåriga liv anklagad av de styrande i Athen för att missakta gudarna och för att förleda ungdomen och dömdes till att dö genom att dricka en bägare gift.

Den främsta källan till kunskap om Sokrates är hans lärjunge Platon, själv skrev nämligen Sokrates ingenting. I Platons berättelse om Sokrates så omfattar denne rätt starkt en platonsk världsbild, så en ständig fråga då man läser Platons verk med Sokrates är vem man möter egentligen, Platon eller Sokrates eller kanske någon mix? Den andra källan till Sokrates är en annan av hans lärjungar: Xenofon, kanske mest känd för sina berättelser om sina krigiska verksamheter?

Inget av ovanstående anses som särskilt kontroversiellt eller osäkert, vågar jag påstå.

img_1854.jpg
Platon, Sokrates lärjunge och främste skildrare av hans liv och lära.

Platons skrifter, som kanske är de bäst bevarade av dessa två källor, skrevs under senare delen av 400-talet före Kristus och in till ungefär mitten av 300-talet före Kristus. De lästa kopiorna vi har är från 900-talet efter Kristus.

Men ett möte med Tacitus kanske kan vara intressant också?

Här finns det inget sportvideo att visa så vi går direkt in på hans verk om de romerska kejsarna. Det är nog det verk som han är mest känd för, och ett verk gärna citerad i kristen apologetik också, men här ska vi inte läsa på om kejsar Nero och de kristna, utan om Tacitus själv och hans uppdragsgivare. Verket består av två delar Historiae och Annales i vilka de romerska kejsarna från Augustus död år 14 efter Kristus till och med Domitianus död år 96 efter Kristus.

Varför skrev inte Tacitus om vad som hände sedan?

Tacitus första historieverk Historiae behandlar förvisso döda kejsare, men i relativ närhet i tid (den tycks ha påbörjats före 105 efter Kristus och avslutats omkring 109 efter Kristus). Den behandlar alla avslutade kejsarkapitel (förutom kejsar Nerva som regerade knappt två år efter Domitianus), dvs den innehåller allt den kan om man vill berätta om vad som skett på kejsarämbetsfronten.

Detta för oss till en tredje antik historiker

Nämligen Lukas, eller som vi kanske känner honom ”evangelisten Lukas”. Han berättar om Paulus som är viktig i skildringen av Jesu uppståndelse, han är en tidig återgivare av händelsen och berättar om en mängd kända vittnen till denna händelse. Paulus hävdar att de flesta vittnena lever när han skriver och han återger en slags formaliserad skildring av det som hänt efter att Jesus döda kropp lagts i graven, en slags trosbekännelse, en sådan återgivning som medvetet formas först efter en stund omkring en händelse.

Nå Lukas berättar om Jesu liv, död och uppståndelse i sin första bok, den vi känner som Lukasevangeliet. I sin andra bok berättar han om vad som sker sedan med stor tyngdpunkt på Paulus liv. Det vi ska läsa här är endast ett mot stycke, nämligen avslutningen:

Där stannade han i hela två år på egen bekostnad. Han tog emot alla som kom för att besöka honom, och han förkunnade Guds rike och undervisade om herren Jesus Kristus med stor frimodighet och utan att bli hindrad.

Apostlagärningarna 28:30-31

Vad händer sedan?

Ja det får vi inte veta. De enda uppgifter vi sedan har är att Paulus dog under kejsar Neros förföljelser, alltså senast år 68 efter Kristus. Det berättar de så kallade kyrkofäderna. Men när vi nu i kapitel efter kapitel nu kämpat oss fram genom det romerska imperiet, varför får vi inte veta hur det slutar? Ett möjligt svar är ju att det inte fanns något slut? Alltså inte då när Lukas skrev texten, Lukas tycks själv varit med på delar av resan, en god gissning är att denna företogs innan Paulus dog och att när Lukas och Paulus skiljdes åt så skrev Lukas denna skildring.

Vad innebär det?

Jo det innebär att livsteckningen i Lukasevangeliet är skrivet före år 68, och rätt långt före eftersom det ska hinna bli en resa till efter det med Paulus. Samma logik som med Tacitus, hans skildring slutar med det den kan skildra, eftersom resten inte hänt, samma bör kunna anses om Lukas!

När skrevs det då?

Tja en god gissning är att båda Lukas verk skrevs före år 68. De finns bevarade tillsammans med det mesta av övriga bibelböcker från ca. 150 år efter att de nedtecknades i Cheaster Beatty och med hela Bibelns Nya Testamente från ca. 300 år efter att de nedtecknades (Codex Sinaiticus). Lite närmare än 1200 år som för Sokrates!

Någon slags sammanfattning av Sokrates, Tacitus och Lukas

Vad vill då denna soppa ge för smak till påsktiden?

Jo lite av följande: Sokrates anses känd, fast källorna är honom närstående (lärjungar) och endast två och dessutom med ett stort tidsavstånd från nedtecknade till våra dagars kopior.

Bibelns källor, och då också uppståndelsens, är nära i tid och dessutom fler till antalet (fyra evangelier, en Apostlagärningar, ett antal brev (de viktigaste Paulus brev)), dessutom stöds de positiva källorna av fiendesidan (som Tacitus, Josefus m. fl.).

Slutsatsen blir!?

Okej, Sokrates har inte vittnat, men bedömningen av det vi vet om honom gör att vi bör ta i beaktande att Paulus säger:

Bröder, jag vill påminna er om evangeliet som jag förkunnade, som ni också tog emot, på vars grund ni står och genom vilket ni blir räddade. Jag vill påminna er om orden i min förkunnelse – den håller ni väl fast vid, annars var det bortkastat att ni kom till tro. Bland det första jag förde vidare till er var detta som jag själv hade tagit emot: att Kristus dog för våra synder i enlighet med skrifterna, att han blev begravd, att han uppstod på tredje dagen i enlighet med skrifterna och att han visade sig för Kefas och sedan för de tolv. Därefter visade han sig för mer än femhundra bröder vid ett och samma tillfälle, de flesta är ännu i livet, men några har avlidit.

1 Korinthierbrevet 15:1-6

Här är liksom en annan nivå av vittnen som kan bekräfta något, mer än 500 stycken, det är fler än två! Som man dessutom kan få träffa eller i alla fall bli facebookvänner med (eller vad man nu hade för sociala medier på den tiden).

Även Tacitus har bidragit med att dessa är i livet, eftersom bedömningen av hans verk ger att Apostlagärningarna är skriven före Paulus död, och då också hans omvittnande om Jesu uppståndelse.

Texten om alla vittnen är dessutom betydligt nyare så tidigt och på den plats det skedde och med kända vittnen som fortfarande kunde frågas så kan en liten byggsten till påskens stora katedral tydligt ses: Det är ingen sentida myt utan ett tidigt vittnesbörd, ja samtida med den kristna kyrkans födelse!

/ Martin Walldén

Så går en skribent ifrån vår blogg…

Nu har ni under ett antal år varit med om något historiskt, vi har fått ha Bength Gustafson som skribent här vid Svenska apologetiksällskapets blogg och vi vill säga ett stort och hjärtevarmt tack!

timeout-3373341_960_720
Time out? Eller en återkomst? 

Kanske sker det en återkomst, eller så får vi önska lycka till och Guds välsignelse över dig i andra sammanhang!? För den som vill följa Bength även fortsättningsvis så finns han på sin egen blogg.

Skärmavbild 2019-04-26 kl. 21.01.17

Som avslutning på detta tack så har ni chansen att få en förklaring till rubriken och en dos historia ytterligare; rösten till den första svenska grammofonskivan, här med en annan sång dock.

Sången ger liten glimt av varför apologetik är så viktig; ett hjärta förbundet med Jesus ger hopp och framtidstro!

/ Martin Walldén, bloggredaktör

 

 

 

 

 

 

Att diskutera ”tro”

“… whenever you hear the word “faith,” just translate this in your head as, “pretending to know things you don’t know.” While swapping these words may make the sentence clunky, “pretending to know things you don’t know” will make the meaning of the sentence clearer.” — Peter Boghossian1

”… the faith you think of is the faith defined by the schoolboy when he said, ’Faith is when you believe something that you know ain’t true.’” — William James2

Det finns en tendens bland både kristna och icke-kristna att hantera ordet tro som om det stod i motsättning till sanning, kunskap eller evidens. Vissa kristna hävdar att det ”bara” handlar om att ”tro” när icke-kristna frågar om evidens eller bevis för Guds existens.

För att hålla ett bibehålla konstruktivt samtal kring ”tro” anser jag att vi behöver tänka klart över åtminstone tre områden:

  1. Betydelser av ordet tro.
  2. Vad innebär kunskap/vetande?
  3. Vad innebär en kristen ”tro”?

Låt oss kort diskutera varje punkt i tur och ordning.

1. Betydelser av ordet tro

Ett problem som uppstår när vi använder ordet tro är att vi sällan skiljer på tre grundläggande betydelser av ordet, vilket gör det lätt att prata förbi varandra. Engelskan har fördelen att kunna skilja mellan ”faith” och ”belief”, men betydelsen av ordet kan fortfarande behöva förtydligas även där. Följande är tre definitioner av ordet tro lånade från Ulf Jonsson, professor i religionsfilosofi vid Newmaninstitutet, Uppsala.3

Tro #1: Kognitiv tro

Kognitiv tro handlar om att hålla något för sant. Har ofta formen: ”Jag tror att…”, ”I believe that…”. Utmärkande för kognitiv tro är att den är baserad på evidens jag själv har tillgång till.

Exempel: Jag tror [håller för sant] att Uppsala har en Domkyrka, eftersom jag själv sett den.

Tro #2: Fiduciell tro

Fiduciell tro handlar om tillit, förtröstan, att lita någon. Har ofta formen: ”Jag tror …”, ”I have faith in…”. Denna tro förutsätter att du även har någon form av kognitiv eller testimoniell tro – du kan inte lita på någon om du inte tror att denne existerar.

Exempel: Jag tror (litar) på mina föräldrar när de berättar saker för mig.

Tro #3: Testimoniell tro

Testimoniell tro handlar om förmedlad information och förutsätter en viss kognitiv tro (”jag tror att”), men är istället baserad på evidens någon annan har tillgång till och har förmedlat. Det är alltså en sorts kombination av kognitiv och fiduciell tro; du tror (litar) på någon annan som har tillgång till evidensen. Detta är förmodligen, när man tänker efter, den vanligaste formen av tro vi alla har.

Exempel: Jag tror att ”folk på medeltiden visste att jorden är rund”, eftersom jag tror [litar] på författarna till boken Galileo goes to jail and other myths about science and religion.

Tro är som vi sett ovan inte i första hand en enbart religiös företeelse, utan något som vi alla sysslar med.

2. Vad innebär kunskap/vetande?

Tro är ett nödvändigt kriterium för den klassiska definitionen av kunskap. Filosofer allt sedan Platon (ca 428-348 f.Kr.) är överens om att kunskap (minst) kräver följande tre saker:

  1. Att påståendet är sant.
  2. Att du tror (i kognitiv/testimoniell mening) att påståendet är sant.
  3. Att du har (tillräckligt) goda skäl att tro att påståendet är sant.

Du kan inte veta något (inneha kunskap), utan att hålla det för sant (kognitiv tro). Kunskap kräver inte 100% säkerhet – du behöver inte veta att du vet, för att kunna säga att du vet något. Vad som krävs är tillräckligt goda skäl att hålla något för sant. Alla försanthållanden kan dock ha olika grader av skäl för sig och det tycks rimligt att inte kräva att alla våra försanthållanden måste vara likställda med kunskap för att åtminstone vara rationella. Detta skulle kunna diskuteras ytterligare, men min poäng här är att visa att det är djupt missvisande att säga att det finns en motsättning mellan att tro och att veta – tvärtom, allt vetande förutsätter en form av tro.

3. Vad innebär en kristen ”tro”?

Kristen tro kräver tro i både kognitiv mening och fiduciell mening.

Den kognitiva tron, räcker inte för att person ska kunna kalla sig kristen, vilket Jakobs brev gör tydligt: ”Du tror att Gud är en. Det gör du rätt i. Även de onda andarna tror det, och bävar.”4. I Nya Testamentet är den fiduciella tron – tillit eller förtröstan på Gud i detta fall – minst lika viktig som den kognitiva tron.5 En kristen måste alltså både tro att Gud finns och tro (lita) Gud.

Ingen i Nya Testamentet förväntas dock tro (varken kognitivt eller fiduciellt) utan skäl eller evidens, inte ens den skeptiske lärjungen Tomas6. Om Jesus inte uppstått från de döda, då bör ingen vara kristen.7 Jesu mirakler är enligt t.ex. Johannes & Petrus skäl att tro att han är den han sade sig vara och därmed att tro på honom8. För Petrus är uppfyllda profetior utifrån Gamla Testamentet är ett skäl att tro på Jesus (åtminstone för skrifttroende judar)9 och ögonvittnen ett skäl att tro att han uppstod.10 Paulus menar att Gud ”gett bevis” eller ”erbjudit tron” till alla människor genom att uppväcka Jesus från de döda – uppståndelsen är ett skäl att tro11.

Kristen tro varken uppmuntrar till eller kräver blind tro, alltså ett försanthållande eller tillit utan evidens. Tvärtom var de första kristna angelägna att ge skäl till varför folk bör tro, för ”om Kristus inte har uppstått, då är er tro meningslös…”.12

Vad innebär nu detta?

Vi har sett att tro kan betyda både försanthållande (kognitiv/testimoniell tro) och tillit (fiduciell tro) och att alla former av ”vetande” kräver kognitiv tro. En kristen måste tro i både kognitiv och fiduciell mening, men förväntas inte att tro i någon av dessa bemärkelser utan någon form av skäl/evidens.

Om du är kristen, hoppas jag att du därför tar folks frågor på allvar och söker att liksom de första kristna ge skäl till varför någon bör tro att Gud existerar och att Jesu uppstått från de döda, istället för att säga något i stil med att ”det bara handlar om att tro”. Varför ett sådant påstående är förvirrat och missvisande hoppas jag vara tydligt efter ovan redogörelse. Kristen tro är inte blind till sin natur – därför bör du inte som kristen be icke-kristna att tro utan någon form av skäl/evidens.

Om du inte är kristen, hoppas jag att detta kan hjälpa dig att reda ut vad ”att tro” i kristen mening innebär. Jag hoppas att denna text kan uppmuntra dig till att faktiskt undersöka de påstådda skälen och evidens för kristendomens sanning, istället för att likt Boghossian (se citat ovan) vifta bort ”tro” som irrationellt per definition och förutsätta att det inte finns (eller ens kan finnas) några skäl eller argument för kristendomens sanning redan från början.

Tro handlar alltså varken om att låtsas veta saker man inte vet eller om att hålla saker för sanna utan skäl. Alla tror vi, den viktiga frågan är skälen för vad vi tror. Låt därför dina diskussioner med meningsmotståndare kretsa kring argumenten och evidensen för era försanthållanden istället för att förutsätta att den andra personen inte har några skäl att anföra för sin hållning. På så vis kan vi alla förhoppningsvis föra mer konstruktiva samtal och därmed komma närmare sanningen.

/Joachim Arting

Fotnoter

1Boghossian, Peter, A Manual for Creating Atheists, Pitchstone Publishing, 2013, kap 2.

2Ur William James tal ”The Will To Believe”, Harvard University, 1896, del X.

3För en mer utförlig diskussion, se t.ex. Jonsson, Ulf, ”Vad menas med tro och vetande?”, Signum, nummer 1, 2003, http://www.signum.se/archive/read.php?id=948 (senast hämtad 2019-04-16).

4Jakobs brev 2:19 (SFB15).

5Se t.ex. Jesu ord i Joh 5:24, 6:35, 7:38, 11:25-26, 12:24, 14:12.

6Joh 20:24-31.

7Se 1 Kor 15:12-28.

8Joh 20:30-31; Apg 2:22.

9Apg 2:25-36.

10Apg 2:32.

11Apg 17:31.

121 Kor 15:17

Hur går vi från att mirakler finns till att Gud finns?

Om en månad släpps min bok Dokumenterade mirakler där jag redovisar många exempel på vetenskapligt oförklarliga tillfrisknanden efter bön (se ett urval här). Utifrån dessa ”VOTEB” argumenterar jag för att mirakler högst sannolikt finns.

Boken är dock inte slut där. I dess avslutande del, som jag kallar ”Orientering i en mirakulös värld”, diskuterar jag några följdfrågor som lär dyka upp i huvudet på den som händelsevis blir övertygad om det övernaturligas existens. Den första är naturligtvis om detta innebär att det finns någon form av Gud. 

Faktum är att en hel del tänkare har argumenterat för att klyftan mellan miraklers existens och Guds existens inte kan överbyggas. Baden Powell skrev redan på 1800-talet hur extraordinära händelser bygger på observationer medan tron att dessa händelser beror på gudomlig intervention bygger på åsikter. Gregory Dawes menar att den varelse som utför mirakler, om de sker, är oförutsägbar och behöver inte vara Gud. Och Youtubern Stephen Woodford, även känd som Rationality Rules, hävdar att ett mirakel aldrig någonsin säger oss något om Guds existens eller karaktär orsaken bakom miraklets tillkomst förblir oåtkomligt för oss:

Grundproblemet är helt enkelt att miraklet i sig sällan ger särskilt mycket information om den eller det som utför det. Hur kan vi ens vara säkra på att det är en Gud överhuvudtaget? Kanske är den övernaturliga processen inte medveten utan mekanisk, en mirakulös maskin som inte ger bönesvar på grund av godhet utan på grund av programmering?

Många tänker sig att exempelvis buddhismen utgör en världsbild där saker som reinkarnation, telepati och andra övernaturliga ṛddhi kan finnas utan att någon gud behövs. Bilden av en ateistisk buddhism är dock kraftigt förenklad: buddhismen kommer från hinduismen och utvecklades inom ramen för en sådan världsbild. Klassisk buddhism förkastar inte gudarnas existens utan lär tvärtom att man kan återfödas som en!

Den sekulära, ateistiska buddhism som blivit populär i västvärlden förkastar ofta läran om återfödelse och mirakler, medan de österländska varianter som har en stark tro på det övernaturliga sällan är ateistiska. Men det finns givetvis undantag. Vissa tror inte på Gud men de tror ändå på övernaturliga mekanismer och fenomen.

Jag pratade en gång med en ung tjej som trodde på reinkarnation. Hon ansåg att när vi dör placeras vi framför en skärm (iPad-generationen, ni vet) och får peka på vad och vem vi vill bli i nästa liv. Jag frågade vem som hade ordnat detta fiffiga system, och det visste hon inte.

(Jag frågade även vilka som valde att födas som judar i 1920-talets Tyskland, varav hon tänkte en stund och kom fram till att riktigt alla inte fick välja ändå.)

En ateist kanske tänker sig att ett övernaturligt reinkarnationssystem kan bildas och fungera utan intelligent inblandning på samma sätt som samma ateist tänker sig att biologiska och samhälleliga system är resultatet av blind, slumpartad evolution under årmiljarderna. Men den mirakeltroende ateisten får problem med VOTEB. Om vi är överens om att åtminstone vissa VOTEB är mirakler är det en lågoddsare att tro att dessa mirakler har koppling till den bön som präglar VOTEB.

Det är förståeligt att en ateist som inte tror på mirakler argumenterar för att VOTEB inte har med bön att göra, men det blir märkligt att erkänna att vissa VOTEB är genuina mirakler men bönen har inget att göra med det. Samma sak gäller de andliga upplevelser som ackompanjerar flera VOTEB, och som hjälpte till att övertyga oss om att mirakler finns från första början.

Vi kan alltså med gott samvete konstatera att de mirakulösa helanden som uppenbarar sig som VOTEB med stor sannolikhet hänger samman med bönen. Då är det väldigt svårt att hålla fast vid att de skulle bero på en mekanisk mirakelmaskin utan intelligent inblandning. Om denna livlösa maskin är inställd på att producera helanden på kommando, varför fungerar den inte alltid?

I boken argumenterar jag för att det faktum att helanden inte vattentätt kan replikeras visar att processen som orsakar dem är intelligent snarare än mekanisk. Och om helandemaskinen kan känna igen mänskliga röster och förstå deras språk, tyder inte det på att den är programmerad av en eller flera intelligenta varelser?

Att människor blir mirakulöst friska efter bön är därmed ett starkt argument för att det finns övernaturliga, intelligenta varelser som förstår böner. Den stora frågan är om en eller flera av dessa varelser är gudomliga, eller om de snarare bör förstås som änglar och liknande. Det är något jag skriver om i detta blogginlägg!

Om du är intresserad av boken kan du fram till releasen 13 maj beställa den för 50 kronors nedsatt pris per bok på Sjöbergs förlags hemsida!

Jesus – Fakta och indicier. En bokrecension av Fallet Jesus

Hur kommer det sig att det nu blir (ytterligare) en bokrecension? Vore det inte bättre med några handfasta råd till kristna bröder och systrar eller någon tuff motargumentation mot någon invänding från andra livsåskådningar än den kristna?

Kanske är det ovanstående också viktigt, men kanske är det inte så dumt för Jesu efterföljare och hans begabbare att få några tankar om en bok som ger ganska mycket och är lättillgänglig? Så låt mig få presentera: Fallet Jesus av Lee Strobl!

img_9997.jpg
Fallet Jesus, av Lee Strobel, en bra hållplats på resan med eller till Jesus!

Intresseväckande

Det som tilltalar mig är framförallt att vi i intervjuform får följa Lee Strobls egen resa från ateist till kristen. En resa som inte är helt olik min resa, som dock började och slutade som ganska konservativt kristen i en evangelisk-luthersk kyrka. Resan, för Strobl,  började med att hans fru, Leslie, blev kristen:

Leslie, [min fru], förbluffade mig hösten 1979 genom att meddela att hon blivit kristen. Jag himlade med ögonen och beredde mig på det värsta, och kände mig som offer för ett bedrägeri. Jag hade gift mig med Leslie – den roliga, bekymmerslösa, risktagande Leslie – och nu befarade jag att hon skulle förvandlas till någon slags sexuellt hämmad och pryd typ som skulle byta ut vår uppåtsträvande livsstil mot bönevakor och volontärarbete i smutsiga soppkök.

Detta är bakgrunden, en missmodig herre som finner tillvaron förstörd, men som snart upptäcker något annat:

Istället blev jag glatt överraskad – rent av fascinerad – av de djupgående förändringarna i hennes karaktär, hennes redbarhet och självförtroende. Till sist ville jag gå till botten med vad det var som åstadkom dessa fina men viktiga förskjutningar i min frus attityder, så jag satte igång med en helhjärtad granskning av de fakta som talade för och emot kristendomen.

Läsvänlig!

På inte så många sidor så lyckas också Strobl ta oss med till flera av de där svåra frågorna om den kristna trons historiska förankring. Varje kapitel inleds med ett kriminalfall ifrån hans tid som journalist på Chicago Tribune, fall som sedan har stor bäring som exempel inför den fråga som avhandlas i det kapitlet. Själva undersökningen av ämnet är sedan en intervju med en expert på området, men intervjun är inte rakt av nedtecknad utan vi som läsare får del mer av ett sammanhang som om två romanpersoner talar med varandra. Alltså ett samtal utifrån den intervju som varit.

Båda dessa grepp; alltså att ge en helt vanlig tidningsverklighetshändelse som exempel att fasta i och bli intresserad av och en intervju att fördjupa sig i är goda ingångar och gör att man på ett lätt sätt kommer i ämnen som omfattar hyllmetrar, säkert hyllkilometrar av rätt tung och svårtillgänglig litteratur.

Exempel på ämnen

Boken är indelad i tre delar (del 1 om de dokument som pratar om Jesus, del 2 om Jesus som person och del 3 om uppståndelsen) och varje del har delar som i intervjuns form och med tidningsexemplet som ingång behandlar en aspekt av frågan.

Till exempel så är delen om dokumenten både fokuserad på Bibeln och dess manuskript, hur nära i tid de nedtecknades från händelsen de berättar om, hur nära i tid till denna första nedteckning som vi har kvar kopior, eller nutida dokument, och hur många kopior vi har, och så jämförs detta med andra personer eller händelser ifrån antiken eller tiden däromkring och dess dokumentation. Men denna del handlar också om andra manuskript som omtalar Jesus och om arkeologi i relation till Bibeln m.m.

Den andra delen behandlar Jesus som person, vad vi kan veta om honom, om hans karaktär, hans självmedvetenhet eller inte, egentligen frågan om han kan vara Guds son, Guds Messias och om han kan vara en galning eller ej.

Den tredje delen av boken går igenom uppståndelsen, vad vi kan finna för skäl till den, kan denna mirakulösa, ovanliga händelse verkligen ha hänt? Är det inte en fråga om tro bara? Uppståndelsen behandlas utifrån medicinska aspekter, Jesu kropp och graven den ledas i, vittnesmålen om att han setts och andra fakta och omständigheter som kan peka mot Jesu uppståndelse, om detta är den korrekta tolkningsnyckeln till det som hänt i historien.

Inledningssidan av Fallet Jesus; ett exempel på hur boken knyter an ett kriminalfall till ett ämne som berör Jesus.

Men fördjupning då?

En sak som jag uppskattar mycket med boken är att trots omsorgen om läsaren att kunna  på ett enkelt sätt ta sig igenom boken och tillgodogöra sig det material som finns framställt så att man efter bokens genomläsning kan själv bilda sig en uppfattning, eller fälla ett domslut, så har den ännu mer att ge. Den ger inte bara ett faktamässigt underlag för ett avgörande för Kristus, den avslutar också varje kapitel med samtals-, eller reflektionsfrågor och den är generös med noter för att man själv ska kunna fördjupa sig i olika ämnen. Detta gör liksom pricken över i! För mig har det blivit en källa till inspiration att söka än mer kunskap om olika saker och lett till införskaffandet av många tjocka böcker, men också god reflektion med människor och i enskildhet på min kammare.

Så varför ska jag läsa den?

Om du är kristen så ger den på ett gott sätt ganska mycket kött på benen, om du inte är kristen så ger den skäl att ompröva detta ställningstagande och ger rätt stor utmaning till  världsbilden, den gör Bibeln lite mer svårrundad då det gäller att omfatta en världsbild som byter på vetande.

Att den sedan ger en god bild av hur min väg till en välgrundad tro, välgrundad också i hjärnan, såg ut det ser jag som en ren bonus!

Frid och välsignelser till er alla!

/ Martin Walldén

Hjärna och hjärta – Jesus är vägen, sanningen och livet

%d bloggare gillar detta: