Hur blir man en bra apologet del 2

I förra blogginlägget så skrev jag om 7 steg jag tror är viktiga om man vill bli en bra apologet. Med detta som grund så vill jag nu presentera olika utbildningsvägar man kan ta för att öka sin kunskap. Denna lista är inte fullständigt uttömmande, den skulle kunna innehålla mycket mer, men det är en början på en samling av resurser. Dela gärna andra resurser i kommentarsfältet efter artikeln om det är något du tycker jag har missat. Om du inte har läst mitt första inlägg så kan du göra det här

Att börja med vilka vi är som personer är alltid viktigt när vi talar om utbildning och de mål vi har i livet. Bibeln är tydlig med att, “Om jag har fått profetians gåva och känner till alla hemligheter och har all kunskap, och om jag har en tro som är så stark att jag kan flytta berg, men inte har kärlek, då är jag ingenting.” ‭‭1 Korintierbrevet‬ ‭13:2‬ NUB. Därför är det viktigt att först fundera på det jag skrev i mitt första blogginlägg 

Trots många års studier på universitet så är jag av den uppfattningen att man inte måste gå en full utbildning för att lära sig svara väl på människors frågor eller försvara den kristna tron. Det finns många sätt att tillägna sig kunskap. Därför kommer jag att börja med något som för vissa kan verka som en självklarhet. Många tar del av bloggar och poddradio och seminarier även efter att de har avslutat formella studier men det kan också vara ett bra första steg. 

Bloggar och poddradio, och seminarier, är jättebra gratisalternativ (vissa seminarium kan kosta) som inte ska underskattas. Det viktigaste här är att man har urskiljning och gör lite förarbete så att man vet att det man läser och lyssnar på är bra material. Här följer en lista på bloggar, poddar och organisationer som håller i seminarier, som jag rekommenderar.  

Svenska Apologetiksällskapets blogg, Facebook sida och event. Om du läser detta så vet du antagligen redan att SAS har bra bloggare, en Facebook sida där man kan lära sig genom att ställa frågor, eller läsa andras svar. Det är viktigt att komma ihåg att inte alla som skriver på Facebooksidan representerar SAS. 

Apologia producerar en podd, skriver blogginlägg och håller i seminarier. 

Svenska Evangeliska Alliansen är en viktig röst i den Svenska debatten som det är värt att ta del av. 

Alisa Childers är en av många kvinnliga apologeter som är med i gruppen Women in Apologetics där man kan finna många bra resurser. 

Reboot är en organisation som leds av Amy Orr-Ewing och fokuserar på att träna unga i att svara på tuffa frågor om kristen tro.  

The Poached Egg är en blogg som av många räknas som en av de första riktigt bra webbplatserna om apologetik på nätet. De har många bra artiklar som man kan ta del av helt gratis.  

Reasons to Believe producerar högklassigt gratis material som diskuterar samspelet mellan vetenskap och tro i relation till Guds skapelse. De har också lagt ned mycket arbete på att granska olika material som föräldrar kan använda för att hjälpa sina barn tänka kritiskt kring naturvetenskapliga frågor och Bibeln. De material de föreslår fungerar utmärkt även för svenska föräldrar att använda även om man inte kan hemskola på samma sätt som i USA.

Stand to Reason är en annan organisation som producerar mycket gratismaterial på nätet. De har ofta ett fokus på samhällsfrågor liknande Svenska Evangeliska Alliansen. 

Reasonable Faith är den organisation som startades av William Lane Craig. De har kanske det största utbudet av media, med nästan allt producerat av Dr Lane Craig själv. Här finner du högklassigt material som kan hjälpa dig finna svar på de mest komplicerade filosofiska frågor.

RZIM är den organisation som startades av Ravi Zacharias. De har ett stort utbud av poddar, videor och bloggar. 

Jag kan också rekommendera att du söker på YouTube efter videoklipp med de personer som finns på dessa sidor. Det finns väldigt mycket material som man kan ta del av där.  

Läs böcker

Det finns oerhört mycket böcker som man kan läsa. Många är bra, men många är också dåliga böcker och det är viktigt att komma ihåg att inte alla böcker är värda att läsas analytiskt från pärm till pärm. Det gäller även de böcker jag föreslår här. Jag försöker här ge en bredd på olika ämnen. Vissa av dessa kan finnas på Svenska även om jag ger den Engelska titeln här. Om jag skulle ge alla bra böcker som har skrivits av apologeter här så skulle listan bli för lång. Så här är en lista med blandade författare och några av deras böcker. Alla i listan är inte evangelikala kristna men deras böcker är ändå värda att läsa. 

Rebecca Mclaughlin 

  • Confronting Christianity: 12 Hard Questions for the World’s Largest Religion

Alisa Children 

  • Another Gospel? 

Lydia McGrew 

  • Hidden in Plain View 
  • The Mirror or the Mask

Holly Ordway

  • Not God’s Type
  • Apologetics and the Christian Imagination. 

William Lane Craig 

  • Till Trons Försvar
  • Reasonable Faith 
  • A Reasonable Response: Answers to Tough Questions on God, Christianity, and the Bible (with Joseph E. Gorra)

Ronald H. Nash  

  • The word of God and the Mind of Man

Norman Geisler 

  • Come let us reason (with Ronald M. Brooks)
  • Christian Apologetics 
  • When Skeptics Ask

J.P Moreland

  • Love Your God with all Your Mind
  • Scientism and Secularism
  • In Searches of a Continental Faith (with Klaus Issler)  

Ravi Zacharias

  • The Logic of God 
  • Can Man Live Without God?
  • Why Jesus? Rediscovering His Truth in an Age of Mass Marketed Spirituality

Alvin Plantinga

Gary Habermas

Anjeanette Roberts

Erica Carlson

Kristen Davis 

Os Guinness 

Michael J. Behe

Stephen C. Meyer

Hugh Ross 

Fuz Rana 

Ken Samples 

Ken Ham 

Nabeel Qureshi

Josh McDowell

Gregory Koukl

John Warwick Montgomery 

J Warner Wallace 

Avery Dulles 

Micael Greenholm 

Stefan Gustavsson

Craig Keener 

Ken Keithley 

Det finns också ett antal bra böcker av ateister som man bör ha koll på. Här är några få som man kan börja med. 

Richard Dawkins 

Christopher Hitchens 

Sam Harris 

Daniel Dennet

Utbildning

Formell utbildning är något som jag starkt förespråkar då det oftast ger en träning I andra viktiga färdigheter vid sidan av den kunskap man förhoppningsvis förvärvar.   

Även om man inte riktigt kan kalla det formell utbildning så vill jag slå ett slag för bibelskola. Det finns flera bra skolor i Sverige och utomlands. Bibelskola kan lägga en oerhört viktigt grund för fortsatta studier.

Fristående kurser är något som har kommit mer och mer på sista tiden. Det finns flera institut som inte har officiell ackreditering men som ändå har högklassig utbildning.  

I Sverige har vi Apologia som håller I olika kurser. https://apologia.se/#distanskurs  

Utomlands finns det bland annat följande institut där man kan läsa kurser som jag rekommenderar:  

RZIM – https://www.rzim.org/training

RTB – https://reasons.org/education/reasons-institute/overview 

Mission Muslim World University – https://i2ministries.org/wp-content/uploads/2020/08/MMWU-MA-Program-2.1.pdf  

Biola Certificate in apologetics – https://www.biola.edu/christian-apologetics-certificate 

    Master lectures från Zondervan  – https://masterlectures.zondervanacademic.com/ 

Om man vill läsa mer pastorala studier eller vad man skulle kunna kalla traditionella teologiska studier från ett amerikanskt perspektiv så rekommenderar jag att titta på denna bloggen där de har samlat kurser som täcker mer än fyra års heltidsstudier I teologi. – Advanced Bible Degree for free

Universitetsutbildningar 

Sverige –  vi är välsignade I Sverige med gratis universitetsutbildning. Ta vara på den. Som apologet så kan man läsa allting från teologi till biologi eller logik. Det finns många vägar man kan ta beroende på vilket område man vill fokusera på. 

Det finns också skolor som Skandinaviska Teologiska högskolan som har högklassig utbildning men som inte är gratis. https://www.teol.se 

Det finns en del skolor utomlands som fokuserar specifikt på apologetik. Jag känner mest till USA så här kommer en lista på dem. 

Biola University 

Master of Arts in apologetics 

Master of Arts in science and religion

Southern Evangelical Seminary 

Kandidat, master och doktorsutbildningar med fokus på apologetik

Regent University 

Master of Arts in apologetics and cosmogony 

Veritas International University 

Flera utbildningar i apologetik på masternivå 

Liberty University 

Master of Arts i apologetik 

Southern Baptist Theological Seminary 

Master of Arts i apologetik 

New Orleans Baptist Theological Seminary 

Master of Arts i apologetik 

Jag hoppas att du kommer få användning av någon av dessa resurser. Som sagt, dela gärna andra resurser I kommentarsfältet om det är något som du tycker att jag har missat. 

Samuel Svensson

Är Bibeln intolerant? Förtryckande? Sexistisk? Homofobisk? Förlegad? Irrelevant?

Intressanta frågor allt det där, och en intressant bok av Amy Orr-Ewing, med en kortare titel på engelska: Why trust the Bible? Och faktiskt är det nog mest den engelska titeln som helt och fullt ger rättvisa åt bokens innehåll, den är allra mest fokuserad på om man kan ha tillit till Bibeln.

Japp du har gissat rätt; det är ännu en bokrecension! Vi får säga som bibelboken Predikaren:

Låt varna dig min son ingen ände finns på det myckna bokskrivandet och mycket studerande gör kroppen trött! (Predikaren 12:12)

Nu är ju detta ingen podd så det är svårt att springa en runda för att stärka kroppen medan man tar del av detta, men kanske kan du motionera före eller efter läsandet av bloggposten? Och gör du det efter kan du ju fundera på om boken är något för dig?

Boken lär väl mest bli använd av kristna som funderar över de frågor boken behandlar, eller den som vill eller behöver rusta sig för vänner och bekantas frågor eller ifrågasättande av Bibeln och den kristna tron; och den har då verkligen gott om förtjänster.

166349f6-2b39-40c3-8a4f-8e764208497a-4465-000000f998fab943_file

Ett kanske ännu intressantare sätt att använda den vore som komplement i någon form av upptäckargrupp eller samtalsforum bland vänner, grannar, i kyrkan, på universitetet eller i något av skolans sammanhang så att den fick möta både kritiker som är av annan tro (ateistisk, religiös, agnostisk eller vad för tro/livsåskådning man nu omfattar) och de som är positivare inställd till den! Bli gärna först med detta i Sverige! För jag tänker att denna bok, precis som de flesta jag skrivit recensioner över, är goda att ta del av för den som är allt ifrån direkt fientligt inställd, till positivt nyfiken på den kristna tron!

Är sanningen om icke-kristna att man undviker sanningen av fel skäl? Vad gäller Bibeln kan jag ibland fundera; man accepterar oftast gängse historieskrivning om Julius Caesar, Hannibal, Sokrates med flera, men så fort Bibeln kommer på tal så räcker inga källor i världen till för att styrka den och den kan omöjligen själv vara historisk källa (detta var lite tillspetsat, jag vet), fler tankar om det finns bland annat i Svenska Apologetiksällskapets resursbank.

Men sanningen om att man har en ateistisk, agnostisk eller annan tro kan också vara att man tycker sig ha mött och konfronterats med den kristna tron; eller kort sagt man har varit i kyrkan eller mött kristna och det har lett till att man inte kan tro på vad de säger sig tro på.

Sanningen om dig och mig och våra respektive livsåskådningar kan också mycket väl vara att vi mött livet och att det formats oss på olikasätt vilket gör att en titt på till exempel kristen tro vid första och kanske andra anblicken inte får oss att visa forska vidare. 

Livsåskådning, tro och kristen tro är mer komplext än bara sanningsfrågan och här är en bit som jag menar att Orr-Ewing förtjänstfullt arbetar med genom boken! Redan i inledningen så slår hon an tonen genom att hon säger att hon värdesätter böcker som styrker Bibelns historicitet, men att om vi vet att Bibeln är historiskt trovärdig så väcker det fler frågor, kanske lite som Mark Twain (eventuellt) sade:

markt-twain-bibeln

Så varför ska jag då läsa boken? Jo den ger nämligen dig och mig,( och våra kamrater etc) en god grund för att i vår moderna värld som kanske inte bara bryr sig om just sanning; utan där det också är viktigt med de etiska och psykologiska aspekterna av saker! Hon gör det med 10 frågeställningar som hon på ett lättöverskådligt och enkelt, men ändå välarbetat, sätt går igenom. Och ja, några avdelningar handlar om den kristna trons trovärdighet, annat om dess mer faktiska tillgångar och att hur den hör hemma i det 21:a århundradets tankevärld och din och min vardag! 

a2ffdef1-af4f-40e4-bfa0-db2b2659b9a4-4465-000000f9d0e6d9fb_file

Hon rundar av den här dubbelheten i den sista delen genom att berätta om sina föräldrar; pappan som aldrig kommit på att det är sanning som är skälet att tro på kristendomen, inte det han sökt med andlighet, känslor etc och mamman som hela sin internatskoletid tvingats sitta på tråkiga anglikanska gudstjänster, har mött kyrkan helt enkelt! Men som båda med några månaders mellanrum ändå kommer till tro.

Vad gäller de rent faktiska sannings– eller trovärdighetsdelarna så är förstås avsnitten 2-4 i fokus. De är lättillgängliga och innehåller vad varje människa som funderar över om kristen tro är trovärdig bör förhålla sig till, lite av standardforskning eller standardvetenskap (men som verkligen inte tycks vara allmängods hos många som har en ateistisk eller agnostisk tro),

Ett speciellt spännande, men inte lika vedertaget är sid 45 och däromkring om nytestamentliga skrifter i Qumran. Det har vi lite kort berört vid ett annat tillfälle och det finns nog mycket forskning kvar att göra, men tesen i Orr-Ewings bok är att det finns fler än ett citat från Nya Testamentet i Döda havsrullarna. Om det gör det så säger det ju en hel del då Qumran tycks övergivet omkring Jerusalems förstöring, år 70, och då har vi ju tydligt tidiga dokument som blir viktiga för kanonhistorien och ålderns på Bibelns texter (just detta hur tidiga, hur nära inpå Jesu liv de faktiskt tycks skrivna och hur ännu tidigare mycket material i Bibelns Nya Testamente (som sedan är med i Bibelns böcker) är väldigt fascinerande och trosstärkande, eller om vi ska uttrycka oss lite neutralare, väldigt intressant).

Något som gör att en ateistiskt troende, eller agnostiskt troende, eller religiöst troende av annan tro än den kristna; att också du kan ha behållning av boken, är att frågorna är av rätt allmän karaktär och av Orr-Ewing och fler än mig, skulle jag tro, upplevs vara vanliga i samtal med troende av annan art än kristna.

Det är imponerande att få bredden i frågorna, pastorala omsorgen om de viktiga frågorna, men ändå lyckas få till en bra grundbok och dessutom i kort och överskådligt format; kristen tro utifrån ett historiskt sammanhang, utifrån ett etiskt och ett psykologiskt. Dessutom lätt att ta till sig, som vanligt (frestades jag att säga) så är det kanske inte alltid skälen för den kristna trons sanning och historicitet som hindrar, utan att man väljer att låta sin bias, sina förutfattade meningar om den kristna tron sätta sig över förnuftet, som gör att man inte kan anamma boken.

Men jag tror att som den är uppställd så kan man inleda samtal med den som förespråkar bokens ställningstaganden, eller motsätter sig dem och samtala igenom punkt för punkt och se vart skälen leder! 

Den ger klara slutsatser som man kan argumentera med (eller mot), men den ger liksom inte fritt spelrum till dina eller mina förutfattade meningar, vårt bias. Och att den dessutom hjälper till lite med funderande inte bara om sanningsfrågan utan om andra aspekter som är viktiga i vår samtid så har den ett än mer aktuellt värde än om den bara fokuserade på gudstron i sig rätt oantastliga historiska förankring (där väl Jesu uppståndelsen är lika välgrundad som vilken annan (antik) historisk persons hela liv!   

Som samtalsdokument är den god, som faktabas är den korrekt och lättöverskådlig och frågorna kan fungera även för en ateistiskt troende att fundera på i sin kammare (boken är så tunn att du kan smyga in den under kudden utan att någon märker att du är otrogen eller hädar din och dina trosfränders föreställningsvärld). 

Med förhoppning om god läsning, och att jag inte varit allt för vass mot den som har en annan tro än min, jag önskade mest uppmuntra till läsning (Orr-Ewing har en mycket trevligare approach än jag…)! 

/ Martin Walldén

Det tar ju en evig tid!!!

Ja så är det lätt att säga och tänka, det kan handla om jämlikhet och lika lön för lika arbete, det kan handla om att ett barn ska klä på sig ”kan själv” eller något annat som vi önskar skulle ske snabbare.

Men glädjande nog så kan inget ta en evig tid! Evig och tid är två begrepp som inte direkt relaterar till varandra skulle jag säga.

Gud är evig! Det är en grundsats när det gällt Gud (tillsammans med andra storord som helig, rättfärdig, kärlek m fl.), idag tänkte jag ge några tankar om detta med att Gud är evig, vad det kan betyda.

Att Gud är evig betyder att Gud är obunden av tiden (rumtiden) och opåverkad av densamma.

Det vi skull kunna säga om Gud är kanske: Gud är.

Detta får viss betydelse då vi samtalar om kristen tro, ibland syns det i mötet här på bloggen och ibland annorstädes då kristna möter människor av annan tro (annan religiösa tro, ateistisk tro, agnostisk tro etc.). Några av de betydelserna tänkte jag att vi skulle kika på i denna bloggpost.

Allvetande. Det betyder att när vi säger att Gud är allvetande så vet han, han bestämmer inte då. För honom är tiden närvarande, han är. Det blir som att hela tidens flöde är tillgängligt, varje del av det, hela tiden. Det blir som när jag ser min favoritfilm Top Gun, jag vet vad som kommer hända, men Pete Mitchells varande påverkar det inte, det är sedan länge inspelat och klart. Jag förhindrar eller påskyndar inte (spoiler alert!!!) Goose död bara för att jag vet om den.

Fri vilja. Detta hör på ett sätt inte ihop med att Gud är evig, men så fort vi placerar Gud i tiden så att hans vetande bestämmer utkomsten av en handling eller ett skeende då tar vi ju också bort den fria viljan. Även om den kanske mer bör beskrivas som att vi har en egen vilja, helt fri är vi nog ingen av oss. Så Gud som evig ger oss möjlighet till verkliga, betydelsefulla val.

Frälsning. Faktiskt är det här en av knepigheterna med en evig Gud, han vet redan vem av oss som kommer att välja att tillbringa evigheten med oss, men precis som annat han vet har han inte tagit bort var fria vilja. Men varför fortsätter han att ösa möjligheten till räddning över alla? Kanske finns svaret att finna i hans kärlek, tänker jag? En möjlighet är ju förstås att alla blir räddade, att alla faktiskt väljer Gud (godheten, kärleken, gemenskapen, ljuset) då det kniper, men så tycks inte Bibeln riktigt säga. Dock är det så att vi tänker att tillvaron blir god och underbar i himlen, men där kommer de som gått förlorade saknas, hur kan de för Gud finnas och inte finnas, eller leva i hoppet och ändå vara hopplöst förlorade, om nu Gud är och inte är endast i en tidpunkt? Förvisso sägs att ”Jag är med er alla dagar till tidens slut” så kanske blir tillvaron annorlunda på ett sätt som är svår att föreställa sig för mig här i det timliga? Men Gud förändras ändå inte, han likafullt är.

Skapelse. Hur kan Gud som är, som opåverkad av tiden och obunden av den skapa? För när det skapas så tillkommer något som inte fanns förut, vi rör oss på en tidsaxel och är sålunda i tiden igen. Men då tror jag man kan tänka sig att tiden finns för Gud, hela tiden alltså (förlåt). Gud är, kanske man kort kan säga?! Om vi minskar dimensionsantalet lite (eller vad man ska säga) så är tiden som en linjal (alltså en längd med en början och ett slut; hela tiden alltså) som ligger i ett rum (rummet symboliserar då Guds varande) där hela tiden är närvarande och ryms i Guds varande, men Guds varande går utanför, bortom tidens begränsningar och dimensioner. I tiden, på linjalen är det olika, men för betraktaren och agenten som inte är bunden av den är den till i alla sina tillkommelser (och avslut, även om det här handlade om skapelse, om det som tillkommer).

Ondskans problem

Det finns intet nytt under solen. Ondskans problem, som i filosofiska kretsar är känt som teodicéproblemet, är förmodligen lika gammalt som ondskan själv, och ett vanligt argument mot kristen tro. Vad som kanske är mindre känt är detta: i stora delar av den filosofiska sfären anses det rent logiska problemet vara löst sedan länge, även om det känslomässiga problemet kvarstår. Den kristne författaren Lactantius formulerade redan på 300-talet problemet informellt såhär; 

Antingen vill Gud utplåna det onda, men kan det inte. Eller så kan han det, men vill inte. Eller så varken kan eller vill han. Om han vill men inte kan är han maktlös, vilket går emot hans natur. Om han kan men inte vill är han ond, vilket också går emot hans natur. Om han varken vill eller kan är han både ond och svag och är alltså inte Gud. Men om han vill och kan, vilket är det enda som stämmer överens med vad han är, varifrån kommer då det onda och varför gör han inte slut på det?

Problemet uppstår bara i en ideologi där Gud finns, är allsmäktig och god, och ondska finns – det uppstår egentligen enbart för de abrahamitiska, monoteistiska religionerna. För vi kan tänka oss en värld där det finns gudar som inte är goda eller gudar som strider med varandra för att ingen är allsmäktig – det skulle förklara varför ondskan finns. Frågeställningen har alltså ingen som helst relevans för huruvida gudar eller det övernaturliga existerar – den behandlar enbart karaktären hos påstådd existerande gud och koherensen i specifika religioner. Om du som läser den här texten tänker – “det kan inte finnas någon gud eftersom det finns för mycket ondska,” ja, då gör du helt enkelt ett logiskt felslut. Om du däremot tänker: “det finns för mycket ondska för att någon abrahamitisk/god och allsmäktig gud ska kunna finnas…” så förstår jag att du tänker så eftersom det inte är lika uppenbart fel. Men inte desto mindre är det fel. Åtminstone är det fel gällandes den kristne Guden – vilket är vad jag kommer behandla här.

Det är orimligt att ställa upp ett problem som handlar om bristen på koherens hos den kristne Guden och tron utan att faktiskt tala om den kristne Guden och hur denne beskrivs av Bibeln. Så om du inte är villig att öppna en Bibel för att svara på frågan, så är den inte ärligt ställd. Och om du öppnar Bibeln och läser den kan du hitta flera goda svar på frågan – eller åtminstone olika delar av frågan. Jobs bok behandlar frågan ur ett djupt emotionellt perspektiv även om boken för den filosofiskt lagde, mig själv inkluderad, inte alltid ger ett riktigt tillfredsställande svar. 1 Mosebok behandlar ondskans inträde i världen och dess konsekvenser, och många av de historiska böckerna förklarar i detalj hur hemsk ondskan kan vara och hur det går när Gud faktiskt väljer att göra det vi längtar efter – sätter stopp för ondskan. (syndafloden till exempel) Profetböckerna, evangelierna och breven i Nya Testamentet presenterar alla lösningen och slutet på problemet – och kanske framför allt anledningen till att Gud inte stoppar ondskan här och nu. Låt mig först klara upp några vanliga missförstånd om teodicéproblemet;

Guds allmakt

När jag var ung hände det ibland att folk försökte reta mig för min kristna tro med att säga “Kan Gud skapa en sten så stor att han inte kan lyfta den?” Om jag svarade nej så sa de att Gud inte var allsmäktig eftersom han inte klarade av det. Om jag svarade ja, så sa de att då kan han ju inte lyfta stenen, och då är han ju inte allsmäktig. Det tog ett par år innan jag insåg att problemet låg i definitionen för allmakt. En viktig distinktion ligger nämligen i logisk och ologisk allmakt. Om Gud kan göra logiskt omöjliga saker så kan han skapa en sten så stor att han inte kan lyfta den – och sedan lyfta den ändå. Det kan vara både sant och falskt att han kan lyfta stenen, samtidigt, eftersom logikens lagar inte längre gäller. Om vi har att göra med en Gud som är ologiskt allsmäktig så kan han utan tvekan skapa en värld som är ond och kalla den god, och ändå vara god samtidigt som han är ond. Detta är en nonsens-Gud, och inte den Gud som Bibeln beskriver. Enligt Bibeln finns det ett antal saker Gud inte kan göra; Han kan till exempel inte ljuga (Hebr 6:18, 1 Sam 15:29, Tit 1:2), förändras (Mal 3:6, Hebr 13:8, Jak 1:17) eller frestas till mörker och ondska (Jak 1:13, 1 Joh 1:5). Det betyder att det finns saker som vi som människor alltid kommer att kunna förhålla oss till, helt enkelt för att Gud är orubblig i dessa avseenden. Men eftersom Gud inte förändras betyder det att hans allmakt är begränsad av hans natur. Gud kan inte ändra på sig själv – för att inte kunna lyfta stenen skulle han behöva ändra på sig själv snarare än stenen, eftersom han skulle behöva ta bort sin egen förmåga att kontrollera materia. Så svaret är helt enkelt nej – Gud kan inte skapa en sten så stor att han inte kan lyfta den. Inte heller kan han ljuga om den saken!

Det faktum att Gud inte kan ljuga tillsammans med det faktum att han är allvetande gör honom nästan nödvändigt logisk till sin natur (detta kan härledas mer rigoröst, men det gör vi inte här), vilket innebär att hans allmakt är begränsad av logiska lagar och regler, men inte fysiska. Det förklarar också varför människor som är skapade till Hans avbild kan tänka logiskt på ett sätt som motsvarar verklig sanning – något som är svårt att förklara ur ett rent biologiskt perspektiv. Varför skulle våra biokemiska impulser och mutationer producera sant tänkande, snarare än tänkande som enbart gagnar vår överlevnad? Varför skulle världen vara förståelig överhuvudtaget?

Om man förstår vad Bibeln menar med allmakt kan man alltså redan nu inse att det finns potentiella svar på teodicéproblemet om t.ex. godhet och ondska logiskt omöjligt kan existera var för sig, eller ifall det av någon annan anledning är logiskt omöjligt för Gud att förhindra ondska utan att förändras eller vara ond. Till exempel skulle man kunna argumentera på följande sätt;

1) För att kunna förhindra all ondska, måste man vara ond. (genom att vara tyrannisk och frihetsberövande)
2) Gud är inte ond
Slutsats: Gud kan inte förhindra all ondska

Men detta argument kan inte övertyga alla av förståeliga anledningar. Man kanske inte anser att tolerans av ondska är en god egenskap, eller så kanske man tänker att det inte vore frihetsberövande och tyranniskt om man inte skapar varelserna med frihet till att börja med. Man kan också tänkas ifrågasätta om det verkligen kan finnas ett liv efter detta utan sorg och ondska och smärta, men med friheten intakt, om Gud inte kunde skapa ett sådant liv här. Det är min personliga invändning mot detta argument – alltså skulle jag vilja ha något bättre svar än så. Som tur är har Bibeln det (annars hade jag kanske känt ett behov av att omvärdera min tro)!

Godhet, ondska och lidande

I denna tid då ordet “tolerans” hyllas så högt är jag förvånad att inte fler reagerar när folk säger att någon som är fullständigt god måste göra allt i sin makt för att stoppa all ondska. Är inte tolerans en god egenskap som handlar om att i viss utsträckning tillåta ondska för att slutresultatet ska bli bättre? Är en förälder verkligen god om den skyddar barnet från alla potentiella faror och skador? Vi famlar i mörkret efter en definition på godhet för att sedan säga att Gud inte är god om han inte anpassar sig efter just vår definition av godhet. Men om vi istället lyssnar på varför Gud inte stoppar all redan existerande ondska, så får vi en glimt av vad godhet är; “Han dröjer för er skull, eftersom han inte vill att någon skall gå förlorad utan att alla skall få tid att omvända sig.” (2 Petr 3:9b) Svaret är alltså;
Gud tillåter ondska i detta liv för att han vill rädda oss från evig död.
Nåd och tålamod, tolerans och kärlek. Det är av godhet Gud tillåter ondska. Men hur är det då med mer allmänt lidande eller naturkatastrofer som inte är direkta konsekvenser av våra egna handlingar?

Lidande är något vi ofta förknippar med ondska – ibland är det till och med så vi definierar ondska: det som orsakar lidande. Så länge ingen skadas eller alla är med på det så tycker man att det är okej. Men hur ser det ut egentligen? För att träna och bli stark så kräver det ofta en viss typ av lidande. Att lära sig från misstag kräver en del lidande här och nu – men i längden mindre lidande än att återupprepa misstagen. Att själv lida för att hjälpa andra är självuppoffring – det är vackert och gott. Det ultimata exemplet i Bibeln på både godhet och lidande är Jesu död på korset för oss som inte förtjänar det. Mycket förändring, både god och ond, gör ont, för det är inte lätt att förändras. Det kan vara smärtsamt att ta kritik och det är inte lätt att erkänna att man behöver förändras – växtvärk är inte alltid så kul heller! Men om nu lidande kan leda till goda förändringar, då är det inte heller nödvändigtvis ont att orsaka lidande. Det kan till och med vara en kärleksfull och god handling att fostra någon – både för personens skull, men också andras. Vi har fängelser för just det syftet – vi orsakar en viss nivå av lidande och frihetsberövning för att lära människor vad som är rätt och vad som är fel, och för att skydda andra. Kritik, eller som vissa kallar det, “dömande”, har samma syfte. Bibeln säger om vår relation till Gud, att “ni har glömt uppmaningen som talar till er som söner: Min son, förakta inte Herrens fostran och tappa inte modet när han tuktar dig, för den Herren älskar tuktar han och han agar var son han har kär.” (Hebr 12:5-6) och om Jesus Kristus; “Trots att han var Son fick han lära sig lydnad genom sitt lidande. När han sedan var fullkomnad blev han källan till evig frälsning för alla som lyder honom,” (Hebr 5:8) Ibland kan man helt klart önska, för tillfället, att Gud älskade en lite mindre än han gör, och lät oss leva i ondska utan ingripande! Men när man senare får bli en källa till godhet, kärlek, och förändring, då har Gud tagit det smärtsamma och gjort något gott av det.

Varför så mycket ondska och lidande?

Ja, varför har Gud så mycket tålamod och tolerans med ondskan för tillfället, för att potentiellt rädda ett par stycken som kanske kan räddas? Jesus tar upp en liknelse för att illustrera problemet;
Himmelriket är som en man som sådde god säd i sin åker. Men medan folket sov, kom hans fiende och sådde ogräs mitt bland vetet och gick sedan sin väg. När säden växte upp och gick i ax, visade sig också ogräset. Då gick tjänarna till sin herre och sade: Herre, visst sådde du god säd i din åker? Varifrån kommer då ogräset? Han svarade: Detta har en fiende gjort. Tjänarna frågade honom: Vill du att vi ska gå och samla ihop det? Nej, svarade han, då kan ni rycka upp vetet samtidigt som ni rensar ut ogräset. Låt båda växa tillsammans fram till skörden. När skördetiden är inne, ska jag säga till skördemännen: Samla först ihop ogräset och bind det i knippen för att brännas. Men vetet ska ni samla in i min lada.” (Matt 13:24b-30)
Liknelsen förklaras i Matt 13:36-43 – “fienden” här är Djävulen, vetet är Guds barn, och ogräset onda människor. I den här texten är det uppenbart att Gud vet att han kommer att rädda folk, eller snarare, han vet att vissa kommer att gå under som annars skulle bli räddade, om han tar itu med all ondska nu på en gång – han kan se vetet som inte är fullvuxet ännu. Här ges också en del av ett svar till hur ondskan kom in i världen – Fienden planterade den här. Dock finns det självfallet utrymme för fortsatta frågeställningar; hur kunde Fienden lyckas plantera ondskan här, hur blev han ond – var han alltid ond? Kort och gott är ondskans ursprung en lite större frågeställning som inte ryms i just detta inlägg, utan får bli ett helt eget i framtiden.

Avslutningsvis är min fråga till dig;
Om Gud är allsmäktig och fullständigt god, och vet att han kan rädda människor genom att vänta med att göra sig av med all ondska och allt lidande i världen, hur skulle han då kunna låta bli att vänta för att rädda dessa människor? Och om han nu verkligen väntar tills bägaren rinner över, trots allt lidande som skadar de människor han älskar, hur hårt tror du då inte att Han kommer slå till när han väl straffar ondskan? Och det, mina vänner, är ondskans verkliga problem.

Hur blir man en bra apologet?

Redan från start vill jag göra klart att jag inte tror att det finns bara en väg som alla måste vandra för att bli en duktig apologet. Många är de vägar som vår tids apologeter har tagit. Titta till exempel på Ravi Zacharias som hade, trots otaliga hedersdoktorstitlar, inte mer än en Master of Divinity (en masterexamen i pastoralt ledarskap). Detsamma gäller för Josh McDowell. Hugh Ross har en PhD i Astronomi, Nabeel Qureshi var utbildad läkare med en masterexamen i Apologetik som arbetade på en Teologiedoktorsexamen och J. Warner Wallace är utbildad polis med en masterexamen i teologiska studier. Och även om han är varken sist eller minst så kan vi sluta med Alvin Plantinga som har en doktorsexamen i filosofi från Yale. 

Dessa är bara några få av de apologeter som är verksamma eller har varit verksamma på 2000 talet och de utbildningar de har. Vad man kan dra som slutsats från detta är att Gud kan använda alla som har ett villigt hjärta. En apologet jag har lärt känna genom mitt arbete på Reasons to Believe är till vardags lastbilschaufför och möter människor som han delar evangeliet och sina apologetiska argument med när han är ute och kör. 

Vad jag kommer göra i denna blogg, vilken är den första av två delar, är att jag vill ta en titt bakom den utbildning som man lätt fokuserar för mycket på när man pratar om hur man blir en apologet. Istället kommer jag fokusera på den karaktär jag tror är oerhört viktigt att ha som grund. Jag kommer att ge dig vad jag ser som de viktigaste stegen som man behöver ta för att utveckla denna karaktär. Del två kommer sen fokusera mer på olika utbildningar/utbildningsvägar man kan ta. Stegen är inte ordnade efter deras betydelse där den första är mer viktig än den andra utan jag tror att de alla är viktiga delar av den karaktär Gud vill att du ska ha. Men jag vill ändå göra det klart från början att den sista punkten är den viktigaste. 

Låt mig börja med att presentera de 7 stegen som jag kommer att skriva om så du är lite förberedd. 

  1. Fråga Gud om vad han har kallat dig till. 
  2. Lär dig att be.
  3. Lär dig att lyssna.
  4. Lär dig att studera din omvärld. 
  5. Lär dig så mycket så möjligt om den grupp du vill nå. 
  6. Lär dig om filosofi och logik 
  7. Ha en bra teologisk grund.
  1. Fråga Gud om vad han har kallat dig till. 

Detta första steget är lite annorlunda än de andra för det handlar mer om vilket sammanhang du komma utöva apologetik i mesta delen av din tid jämfört med vem du är. Börja med att fråga dig vad Gud har kallat dig till eller vad han har gett dig en passion för. Jag är övertygad om att det är i hans vilja för ditt liv som du kommer bära mest frukt oavsett om det är som volvoarbetare eller heltidspredikant. Gud behöver inte en ny Ravi Zacharias, men Gud placerar varje dag människor i din väg som behöver höra dina ödmjuka och respektfulla svar på det hopp du bär på (1 Pet 3:15). Och om jag ska vara ärlig så träffar oftast pastorn färre okristna människor än de flest andra av oss. 

Det är också viktigt att komma ihåg att apologetik är annorlunda mot evangelisation och jag tror därmed att inte alla är kallade till att fokusera på apologetik även om alla kan dra nytta av att lära sig några av de mest grundläggande argumenten för Gud mm. 

Kom också ihåg att Gud ibland talar tydligare genom vänner och bekanta, så om du känner att du inte hör hans röst så rekommenderar jag att du pratar med dina vänner och andra runt omkring dig. 

  1. Lär dig att be

Detta borde vara en självklarhet för alla kristna men jag kan bara gå till mig själv för att se någon som ofta misslyckas på detta område. Du kanske funderar på varför jag har bön med här som något man behöver vara bra på om man vill bli en bra apologet. Det är en berättigad fråga. Jag tror egentligen inte att det finns bra bedjare och dåliga bedjare, för bön beror inte på den som ber utan på den som lyssnar, men det finns de som ber mycket och ofta och de som glömmer bort att be. Nabeel Qureshis ord fångar väl varför jag tar med bön i denna listan, ”innan du talar med en människa om Jesus, tala med Jesus om den människan”. Bibeln säger ju att den rättfärdiges bön har stor kraft och verkan (Jak 5:16). Och de tolv apostlarna såg bön som en mycket viktig del i deras tjänst (Apg 6:4) och vi ser att Jesus ofta tog tid att be (Mark 6:46, Luk 6:12). Vikten av bön kan inte överskattas. Alla behöver vi bli bättre på att samtal med Gud men evangelisten och apologeten på ett speciellt sätt. Att föra ett samtal med Den Helige Ande är alltid viktigt, inte minst när man funderar på hur man bäst ska svara på en svår fråga. Den Helige Ande kan ge dig ett svar som öppnar ett samtal till en djupare nivå.

  1. Lär dig att lyssna 

Nästa punkt handlar om att lyssna. Om man vill vara en bra apologet så måste man lära sig att lyssna på människor också. En av mina pastorsvänner brukar säga att när man prata om Gud med någon så ska det vara en konversation och inte en presentation. I en konversation så behöver man lyssna minst lika mycket som man pratar. Jag är övertygad om att det är samma sak i vårt sammanhang som apologeter. Det kan vara enkelt att vara så fokuserad på att ge svar på vad personen man pratar med säger så man glömmer att lyssna på vad det är de verkligen säger. Risken är ju då att man attackerar en strågubbe, och det vinner ingen på. Vi behöver lyssna så att vi verkligen hör. 

Det kan också vara så att det bakom den fråga du får finns en person som sörjer efter att ha förlorat en familjemedlem. Vad de kanske egentligen behöver är någon som sörjer med dem. Det kan också vara en fråga från någon som inte vill ha svar och då ödslar vi bara vår tid på att försöka ge dem svar.

Om man möter en fråga så tror jag att det är väldigt viktigt att man lär sig att lyssna på ett liknande sätt som Ravi Zacharias gjorde och som hans team är väldigt duktiga på att göra. De har alltid fokuserat på att svara frågeställaren och inte bara svara på den fråga som de får. Det finns ibland de som vi möter som repeterar frågor som egentligen är fasader för vad de egentligen brottas med. 

Så denna punkt har två aspekter. Den första är att lyssna så att man hör och om man gör det så kan det leda till den andra aspekten där man kan gå djupare in i ett samtal med en person och lära sig att svara frågeställarens faktiska frågor. 

  1. Lär dig att studera din omvärld

En sak som går lite på samma tema som den föregående är att man behöver lära sig att studera sin omvärld. Vilka frågor och funderingar finns runt omkring dig. Hur pratar folk om tro och vetenskap eller tror och epistemologi mm. Det finns många fina teorier om hur vår värld ser ut och de är ofta en generell hjälp men folk på din skola, ditt jobb eller i din församling kan ibland ha frågor som skiljer sig från dessa generella teorier och om du lyssnar väl så kan du förbereda dig för de frågor som kommer att komma. Men det är då viktigt att inte vara fast i att teoretiker pratar om att vi lever i en efter-kristen postmodern värld där Gen z och Gen x gör si eller så. Om vi lär oss att lyssna in vad det pratas om runt omkring oss så kan vi lära oss oerhört mycket om hur människor tänker och det hjälper oss att förbereda oss. 

  1. Lär dig så mycket som möjligt om de du vill nå

 Denna punkt handlar om att lära sig så mycket som möjligt om den grupp som man vill möta. Det tåls att säga att det är jättesvårt att bli expert på alla de olika områden som finns inom apologetik. Man kan fokusera på allting från världsreligioner till filosofi eller naturvetenskapliga argument. Om man vill möta nya sekter som mormoner eller Jehovas vittnen, lär dig då så mycket som möjligt om deras tro och liv, och lär dig deras bästa argument för det de tror på. Argument finns ju på båda sidor och vissa är bättre än andra. Om du läser tidiga kyrkofäder och apologeter som till exempel Origen eller Athanasius så kan du se att de ha en stor förståelse för den världsbild som fanns runtomkring dem. De talade på ett sätt som omvärlden kunde förstå

Bra apologeter känner till och uppskattar andras argument för vad de är och vet hur man svarar på dem.  

  1. Lär dig om Filosofi och Logik

Två saker som jag vill nämna innan jag går in på vad jag tror är den viktigaste saken man behöver lära sig om man vill bli en bra apologet, är vikten av ha en förståelse för filosofi och logik. Detta är det område där jag länge saknade kunskap. När jag gick på gymnasiet så valde jag att läsa historia istället för filosofi för jag hade den felaktiga uppfattningen att filosofi går stick i stäv med kristen tro. Som kristna behöver vi inte vara rädda för filosofi eller logik. Jag tror att all sanning är Guds sanning och det finns mycket vi kan lära oss från dessa områden. Det hjälper oss att utvärdera argument och att skapa egna argument som vi kan använda. 

Ett sätt att utveckla sitt logiska tänkande är att läsa svåra böcker. Med svåra böcker så menar jag de som ofta räknas som klassiker. Detta inkluderar men är inte begränsat till Plato, Augustinus, Thomas Aquinas, Dostojevskij mm. Om du vill lära dig mer om hur du kan bli en bättre läsare så rekommenderar jag Adlers bok, Konsten att läsa en bok. 

Läs mycket men läs på rätt sätt. Det är inte alla böcker som behöver bli lästa lika noggrant. 

  1. Ha en bra teologisk grund.

Den sista punkten jag vill få med innan jag är klar är att apologetik måste komma från bra teologi. Vi behöver ha en förståelse för saker som, Jesus som både Gud och människa och hans verk i treenigheten, inkarnationen, och uppståndelsen mm.

Det finns de apologeter som till exempel Justinus martyren som skrev de första texterna om apologetik innan läran om treenigheten var formulerad, vilket är oerhört viktigt att förstå när man läser hans texter, men vi har ingen ursäkt idag för att bygga vår apologetik på dålig teologi. Om vi inte har bra teologi så vet vi inte vad vi försvarar. Detta är ett område där vi kan behöva studera på någon institution. Men det finns även bra undervisning gratis på internet. Men det är viktigt att man vet vad man studerar för det finns teologiska system som bara fungerar om de har en viss teologisk tradition som grund. Vi behöver vara medvetna om ifall vår teologi bygger på en katolsk, reformert eller karismatisk tradition. 

I min andra del så kommer jag att presentera olika typer av utbildningar som man kan läsa för att bli en bra apologet. Några av dem är på universitetsnivå medans andra är fristående kurser som vem som helst kan läsa utan formell utbildning. 

Innan jag slutar skriva så vill jag nämna det som Ken Sample, en av mina kollegor på Reasons to Believe, kallar Apologetikens gyllene regel. 

Gör ditt bästa för att presentera den andra sidan (den vars argument eller fråga du svarar på) så rättvist som möjligt. Möt andra med vänlighet och respekt, inklusive de åsikter och argument de lägger fram. 

Av: Samuel Svensson

Därför behöver den svenska skolan undervisa om apologetik

I lördags var det äntligen dags för online-konferensen ”Får kristna plats i skolan?” som uppmärksammade kränkningar mot kristna elever och vad vi kan göra åt det.

Konferensen arrangerades av ClaphaminstitutetNy GenerationSollentuna Pingst samt vi i Svenska apologetiksällskapet. Personligen vill jag uttrycka extra stor tacksamhet till Ny Generation som tog stort ansvar för teknik och moderering under eventet!

Nedan kan du se alltihopa i efterhand! Spola fram 15 minuter i klippet så hamnar du direkt vid början. Det fanns några problem med ljudet inledningsvis men det åtgärdas ganska snart:

Konferensen inkluderade mycket spännande, bland annat ett panelsamtal kring Claphaminstitutets nya rapport ”Kränkt för sin tro”, en presentation av Ny Generations ledare Emma Bergkvist om vad kristna skolgrupper gör för att stärka unga troendes självförtroende samt ett samtal med kristna elever själva där de fick dela hur de upplever sin skolsituation.

Jag själv ansvarade för Svenska apologetiksällskapets del av konferensen genom att hålla en presentation om den ateistiska normen i svenska skolor. Den ämnade att svara på tre frågor: finns en ateistisk norm? Är den dålig? Vad kan vi i så fall göra år den? Ni kan se presentationen om ni spolar fram till 1:46:46 ovan.

Jag blev glatt överraskad när jag i efterhand upptäckte att personen bakom bloggen Anti-apologetik som jag har interagerat med tidigare tydligen deltog på konferensen och har delat sina tankar om den. En mindre glädjande överraskning är att AA tyvärr har missuppfattat vad jag och andra konferensdeltagare sa, till den grad att AA i vissa fall hävdar att jag sa motsatsen till det jag faktiskt sa.

AA:s kritik av konferensen faller därmed ganska platt till marken. Låt mig förklara vad jag menar.

Varför kränkningar från lärare spelar stor roll

AA tycker att konferensen borde ha handlat mindre om när lärare hånar och förlöjligar elevers tro. ”Fokus genom konferensen tycks ligga på att kristna elever blir mobbade för sin kristna tro av lärare, trots att rapporten tydligt klargör att det främst är andra elever som kränker kristna elever.”

Det här skulle kunna uppfattas som en konstruktiv kritik att tänka på inför att vi förbereder nästa konferens våren 2021 (som vi hoppas blir fysisk). Men för det första tycker jag inte att kritiken stämmer, för det andra visar det sig att AA tänker sig att vi aktivt undviker att prata om kränkningar från elever så att vi kan lobba för att lärare ”ska stå och argumentera för religion”:

Det börjar bli tydligt varför man väljer att fokusera på lärarnas kränkningar mot eleverna istället för vad flest elever blir kränkta av – nämligen andra elever. Om det är lärarna som målas ut som det huvudsakliga problemet så kan man leta efter lösningar primärt i undervisningens innehåll. Exempelvis att lärare ska stå och argumentera för religion via apologetiska argument såsom Kalam.

Jag återkommer till missuppfattningen att vi skulle hävda att lärare ska ”argumentera för religion”. Låt oss nu adressera det här med ”fokus”. AA fokuserar på mitt föredrag vilket är förståeligt utifrån AA:s intressefrågor. Och AA nämner att hen missade början av konferensen. Men vad är anledningen till att mitt föredrag på 20 minuter anses vara ”fokus” på denna två och en halv timmes konferens?

Innan mig höll Emma Bergkvist ett föredrag som fokuserade på hur kristna skolgrupper kan hjälpa elever som blir kränkta. Hon nämner knappt undervisningens innehåll vad jag kan minnas. Inte heller de ungdomar som intervjuas av Sollentuna Pingst har något särskilt ”fokus” på lärare, än mindre föreslår de att undervisningen ska presentera apologetiska argument.

Jag hade fokus på lärare som kränker troende elever för att det var vad SAS del av konferensen skulle handla om, och även panelsamtalet i början talade en hel del om detta, men det betyder inte att vi negligerade kränkningar som kommer från andra elever. Vi nämnde under konferensen flera råd till elever som upplever detta, däribland att prata med kurator, rektor och ifall det inte fungerar försöka ta det till skolinspektionen eller diskrimineringsombudsmannen.

Med det sagt ser jag heller inte problemet med att kränkningar från lärare upptar mer utrymme på en konferens, då det uppenbarligen är allvarligare. När lärare ägnar sig åt kränkningar eller accepterar kränkningar möjliggör det också en miljö där elever gör sådant, vilket forskningen jag hänvisar till i början av min presentation uttryckligen visar:

Pär Gustafsson anger ytterligare anledningar till varför AA:s kritik av detta ”fokus” inte funkar – bland annat pekar han på att elever är många fler än lärare och att Claphaminstitutets rapport som AA hänvisar till är tydlig med att lärare spelar en avgörande roll dessa kränkningars utbredning.

Alla ateistiska normer är ett problem i skolan

AA invänder också mot min användning av ordet ateism, vilket är rätt förutsägbart. AA föredrar den ”mjuka” definitionen av ateism som är en psykologisk definition som inte uttalar sig om verkligheten, medan jag föredrar den ”hårda” (som är vad ateister utgår från när de invänder mot Guds existens):

Poängen med vare sig föredraget eller detta blogginlägg är dock inte att skapa en debatt om vilken definition som är rimligast – det får vi ta en annan gång. Poängen var att tydliggöra vad forskningen om detta menar med ateistisk eller sekulär norm – det är när undervisningen utgår från att religioner har fel och att det är normativt eller uppenbart att Gud inte finns. Oberoende av vad AA anser är den korrekta definitionen av ateism är det detta rapporterna beskriver som ett problem.

AA påpekar att det sker en sammanblandning av ateism, naturalism och sekulär i konferensen och att det finns risk att folk får intrycket att en sekulär skola är något dåligt och att den då ”knyts till någon religion – vilket definitivt inte är mer neutralt.” Jag kan hålla med om att det blir lite förväxlingar av ord – flera av studierna använder termen ”sekulär norm”, andra ”ateistisk norm”, och jag använder det senare för att beskriva båda då fenomenet är detsamma även om orden skiljer sig. Att åhörare får intrycket att vi skulle vilja ha en icke-sekulär skola där all undervisning måste vara kristen är något jag vill undvika (och därför hade jag också med denna slide):

AA tycks mena att en anti-teistisk norm som säger att religiösa är korkade etc är ett problem, men en sekulär eller mjuk ateistisk norm är oproblematiskt och tvärtom en garanti för att skolan inte ska bli religiöst dogmatiskt. Men varför ha en norm alls? Varför inte sträva efter att ha en neutral skola som inte är dogmatisk på något sätt?

Att prata om en mjuk ateistisk norm blir att säga att det ska uppfattas som normativt och/eller normalt att sakna tro på Gud. De som tror på Gud uppfattas därmed som ickenormativa eller onormala. Det är precis det problem vi diskuterade på konferensen. Ibland tar det sig extrema uttryck, ibland mer subtila. Men det forskningen visar är att de konkreta uttrycken av kränkningar hänger samman med en normativ atmosfär där religion beskrivs som det annorlunda eller onormala.

Till viss mån är detta en naturlig följd av att (mjuka) ateister är i majoritet i många klassrum. Men just därför ska lärare vara medvetna om detta och verka för neutralitet och pluralism istället för att stärka uppfattningen att avsaknad av tro på Gud är något normativt. Det är ett av två alternativ som finns i världen, och skolans uppgift är inte att beskriva det ena som mer normativt än det andra.

Undervisning om apologetik behövs

Som vanligt när jag svarar Anti-apologetik blir det längre än jag först har tänkt mig, men nu kommer vi till det som är den huvudsakliga missuppfattningen i AA:s text. Min förhoppning är att AA själv kommer inse att hen helt enkelt har missförstått vad jag sa på konferensen.

Vi såg tidigare hur AA tror att jag menar att ”lärare ska stå och argumentera för religion via apologetiska argument såsom Kalam.” AA skriver också: ”Kanske tänker man sig att eleverna inte kommer kränka varandra om man lär ut apologetik och ifrågasätter naturalism.” Samt:

Det föreslås också att apologetik ska bli en del av undervisningen. Något som jag ser likvärdigt med att man på samhällskunskapen skulle börja argumentera för olika ideologier. Frågan är om detta verkligen främjar neutraliteten.

Jag har två slides som svar på detta:

Alltså, det jag argumenterar för – vilket ni förstås också tydligt kan se i videon ovan – är att religionskunskapsämnet behöver ta upp apologetiska argument för alla livsåskådningar. Mitt förslag är att detta ska ersätta en del av den rätt myckna tid som spenderas på att beskriva olika religioners ritualer och traditioner.

Poängen är alltså att informera om och beskriva apologetiska argument för flera olika synsätt – inte att lärare ska stå och argumentera enbart för kristendomen. Jämförelsen med hur samhällskunskapslärare pratar om ideologier illustrerar detta tydligt: åtmintsone i min egen skolgång fick vi ta del av skäl och argument för varför folk väljer olika ideologier – liberaler värderar frihet, konservativa tradition etc – snarare än att gå igenom vilka seder och ritualer politiska partier ägnar sig åt.

Lärare behöver inte hålla med om att ett argument är giltigt för att informera om det. De kan gärna presentera motargument mot det. Poängen är att idag lyser detta med sin frånvaro i religionsundervisningen och ger många elever intrycket att man är religiös enbart pga uppväxt eller känslor snarare än pga förnuftsmässiga skäl.

AA sammankopplar detta med att ”ta upp kreationism”, något jag aldrig föreslog. Det kom upp i en publikfråga men jag påtalade att kreationism är något många elever redan känner till, däremot har få hört talas om finjusteringsargumentet för Guds existens som är baserad på mainstream-vetenskap och som många ledande ateistiska debattörer finner vara ett av de största problemen för ateismen. Vidare skriver AA att hen inte ser några problem med att ta upp och kritisera naturalism på religionslektionerna vilket är bra, men AA varnar för att kritisera metodologisk naturalism. Många elever känner dock inte ens till att modern vetenskap oftast utgår från metodologisk naturalism, och att de informeras om det förstår jag inte varför AA vill ifrågasätta.

Sammanfattningsvis får AA en hel del av det vi sa på konferensen om bakfoten, men med mycket av det utrett visar det sig att vi faktiskt tänker ganska lika. Vi är eniga om att kränkningar är oacceptabla, att undervisningen ska vara objektiv och att det utesluter retorik om att alla religioner har fel eller att man är korkad om man tillhör dem etc. Dock verkar AA inte ha så svårt för mjukt ateistiska normer, trots att AA förmodligen skulle protestera ganska häftigt mot försiktigt kristna normer i den allmänna skolan. Det har jag svårt att se som något annat än inkonsekvens.

Guds synliga genomskinliga evighet

Vi ser inte coronaviruset, och vi ser inte Gud, men…

 
Borde det inte finnas något som skiner igenom av Guds immateriella plats i skapelsen?

Om Gud är det största som finns, borde man inte då kunna se Guds storhets silhuett? Man borde väl ändå kunna se något av Guds form, även om Gud nu inte tillåter oss att se Gud ansikte mot ansikte på denna sida av evigheten? Ja, kanske kan vi undersöka själva platsen där Gud är och upptäcka den med våra hjärtan, och få syn på något av den skinande storslagenhet där Gud bor? Men var ska man börja? En uppenbar startpunkt skulle kunna vara bönen och bibelläsningen i kombination, men den här texten ska få tala om några andra vägar.

___________________________________________________________________________

1. En av platserna där Gud borde finnas är i de skeenden där mirakel sker, till exempel tillfrisknanden efter bön, som inte går att förklara vetenskapligt. Här finns det mycket ny, spännande forskning som dokumenterar det här fältet. En välskriven och intressant bok i ämnet är Micael Grenholms bok Dokumenterade mirakler (2019), en annan tjockare bok är Craig Keeners bok Miracles (2011). 

Craig Keener, författare av boken Miracles.

Det var förvånande för mig att se det stora glappet mellan det lilla jag har hört om dokumenterade mirakler, och det breda och rika forskningsunderlaget som har växt fram i ämnet. 

En bild som visar person, håller, leende, man

Automatiskt genererad beskrivning
Micael Grenholm, författare av boken Dokumenterade mirakler.

Micael Grenholm visar dokumentation från läkare på Svenska apologetiksällskapets blogg, och återger hur Maria Johansson 2012 börjar tappa hörseln. Det blev värre och värre och till slut var hon beroende av att läsa på läpparna. Läkarna sa att hon behövde ett cochleaimplantat, annars skulle hon förlora hörseln fullständigt. Men det kom en fantastisk vändning söndagen 21 augusti 2016. Hon åkte med familjen på gudstjänst i sin lokala församling, och fick förbön. Maria hade inte stor tro på att något skulle hände eftersom hon hade fått förbön många gånger förr. Men överraskad upptäckte hon att hon plötsligt kunde höra lovsången som sjöngs i kyrkan! Hon njöt av att kunna höra alla ljud klart och tydligt, till den grad att hon inte lyckades somna på kvällen den första tiden!
___________________________________________________________________________

2. Låt oss nu fokusera i en annan riktning. Intressant nog ser man några oväntade fenomen som pekar på Guds storhet, när man känner av själva platsen där Gud ska finnas, i tillvaron. Det visar sig att det idémässiga utrymmet – där Gud ska finnas – har oväntade egenskaper som pekar på Guds existens och fantastiska egenskaper. Det är verkligen märkligt att just det utrymmet där Gud verkar existera, verkligen har andra egenskaper än andra idémässiga områden. Det har en slags närvaro som tränger sig på och talar om Guds verkliga, nödvändiga existens. Följ med, så ska vi utforska Guds marker med hjälp av det modallogiska ontologiska argumentet för Guds existens. Gud, i kristen tradition, är det största som finns, det bästa som finns, man kan inte tänka sig något som är bättre. Om man kunde visa på något som verkligen var bättre, så skulle det vara Gud, och vår tidigare bild av Gud skulle ha visat sig vara fel. För att utforska frågan om Gud behöver vi nu distansera oss tillfälligt från våra kunskaper om Gud och Guds existens, och bara undersöka om vi kan upptäcka något genom att studera begreppet. Vi börjar med att korta ner begreppet till en förkortning

(1) [Det som ingen kan tänka sig något bättre än] förkortas [IKTB] och beskriver ett oföränderligt begrepp.
(2) [IKTB] kan inte tänkas som:

a) något som icke-existerar med nödvändighet. Då skulle man ju kunna tänka sig många bättre saker.
b) något som icke-existerar av en tillfällighet. Även då skulle ju en existerande människa vara bättre, till exempel.

utan bara som:
2c) något som existerar, eller ännu hellre existerar med nödvändighet.
3) Alltså kan [IKTB] bara tänkas på som en varelse som måste existera.
4)Men det som måste existera, existerar.
5) Alltså existerar [IKTB], och vi kallar [IKTB] Gud.


Det här argumentet är min bearbetning av ett argument som lades fram av Charles Hartshorne och Norman Malcolm. 

En bild som visar person, man, foto, kvinna

Automatiskt genererad beskrivning
Filosoferna Norman Arnold och Charles Hartshorne

Charles Hartshorne anses av manga filosofer vara en av de viktigaste filosoferna inom religion och metafysik under nittonhundratalet, skriver Stanford Encyclopedia of Philosophy. Och Malcolm Arnold var professor i Filosofi vid Cornell, och en elev till Wittgenstein.
Argumentet förekommer också, i en annan form, i Till den kristna trons försvar, av Kreeft och Tacelli. 

Filosoferna Ronald K Tacelli  och Peter Kreeft

Kreeft är professor i filosofi vid Boston College och The King’s College. Tacelli är professor i filosofi vid Boston College.

Det här argumentet blir faktiskt bara bättre när det utsätts för logisk granskning. En ateist, som jag diskuterade med, kom med en vanlig invändning:

”[IKTB] är bara ett begrepp, en tankekonstruktion.  Det stannar endast inom en konceptuell verklighet.”
Jag svarade: Nej, precis som Y i 5Y=10 så är variabeln Y i en logisk miljö- men precis som [IKTB] kan man sätta in olika saker i ekvationen, men bara Y=2 ger ett koherent svar. Och svaret på den ekvationen kan sedan referera till empiriska sakförhållanden- t.ex att vi har en rät linje i köket som är 5 meter och vi vill veta hur lång den andra sidan på den rektangulära ytan ska vara för att det ska bli exakt 10 kvadratmeter. Det enda koherenta svaret blir 2. På samma sätt kan du sätta in verkliga variabler i det modallogiska ontologiska argumentet och komma fram till slutsatser om [IKTB], se här:

Låt oss använda argumentet för verkliga ting:
Vi sätter in ett corona-virus som [IKTB], ett verkligt virus.
Vi inser snabbt att en människa skulle vara en bättre kandidat till [IKTB].
Vi fortsätter att jämföra olika kandidater tills vi kommer till entiteten Gud. Och inser att Gud är den bästa kandidaten för [IKTB].
Och då visar argumentet att Gud existerar eftersom [IKTB] visar sig vara Gud. Gå tillbaka till punkt 1 – 5 i argumentet igen, och ta med dig kunskaperna från resonemanget om viruset och människan, så kommer du att se att resonemanget har blivit klarare och starkare genom att vi har undersökt kritiken, genom ateistens resonemang. 

En annan vanlig invändning som ateister tagit upp i mötet med argumentet är frågan om Guds godhet- invändningen kan vara:
”Jag kan tänka mig något bättre än Gud. Om Gud skapat världen så är han ansvarig för världens ondska, och en Gud som skapade en god värld är bättre.”

Mitt svar är:

Om en Gud skapade en god värld, med människor som har möjlighet att välja rätt och fel, och om en del väljer handlingar med onda konsekvenser, trots att Gud inte tillåtit det- då vilar det ansvaret på dessa mogna och ansvariga individer för dessa handlingar. Och att ge oss detta ansvar är ett erkännande, och något gott. Att frånta oss fri vilja är inte något gott. Ganska självklart, eller hur? Du kan väl inte klaga på morfar på hemmet för att barnbarnet slåss i klassen, trots att Han skapat mamman som sedan fött barnbarnet, som i sin tur gör en ond handling i klassrummet. Om vi hade valt att följa Gud och Guds godhet hade en helt annan världshistoria tagit form, och med de vetenskapliga upptäckter som vi då hade tagit del av istället för meningslösa krig, hade vi troligen också räddat oss undan verkningarna av jordskalv, vulkanutbrott, etc. Även nu ser vi hur våra bästa ansträngningar hjälper oss vid kriser och katastrofer. Tänk då vad vetenskapen skulle ha kunnat upptäcka om vi hade gett den de bästa möjliga förutsättningarna och en godare moralisk inriktning i allt den gjorde.

___________________________________________________________________________

För mig är det fascinerande att just Gud innehar den här platsen, som vid undersökning visar att Gud existerar. Det kan ju inte vara en tillfällighet att man inte kan göra samma sak för den bästa pizzan, eller den bästa diamanten. En bästa pizza skulle man inte kunna bestämma egenskaperna på, eftersom det skulle vara beroende på vem man frågade. Och en pizza passar aldrig in som kandidat för [IKTB]. Bara Gud kan ha den platsen, och det som jag verkligen förbryllas av är om Gud skapat den här platsen för sig själv, eller om platsen råkade bli så stark eller om den måste vara på det här sättet. Jag lutar åt att den måste vara det, men jag undrar ändå varför, och förundras. Jag får fundera vidare på det, frågan gör mig glad och talar om Guds storhet.

___________________________________________________________________________

”Jag och hela den kristna tron blev mobbad av såväl elever som lärare”

Det här smärtade mig verkligen att läsa:

”…anledningen att jag tappade min tro fullständigt under högstadiet var just att jag och hela den kristna tron blev mobbad av såväl elever som lärare…”

Citatet är från Claphaminstitutets rapport Kränkt för sin tro som kommer släppas på vår digitala konferensen ”Får kristna plats i skolan?” den 19 september, 13:00-15:30 på Zoom.

Syftet är dels att uppmärksamma kränkningar, utsatthet och mobbing som kristna elever upplever på grund av sin tro, dels peka på initiativ och verktyg för att motverka detta.

Det finns tyvärr många exempel på detta.

Konferensen arrangeras av ClaphaminstitutetNy Generation, Sollentuna Pingst och vi på Svenska apologetiksällskapet. Vårt bidrag kommer vara att utforska hur den ateistiska norm som Karin Kittelman Flensner pekar på i sin avhandling förstärker kränkningar mot troende i klassrummet.

Vi vet att många unga lämnar den kristna tron p.g.a. den opposition de möter i skolmiljön. De har sällan fått tillräckligt med apologetisk undervisning för att bemöta vanliga ateistiska argument, och tyvärr förekommer det alltså att de överger kristendomen helt enkelt för att slippa mobbing.

På konferensen kommer Claphaminstitutet presentera sin rapport med ett panelsamtal där forskare och politiker samtalar om vad som behöver göras. Ny Generation och Sollentuna Pingst kommer lyfta positiva exempel på hur unga kristna kan få ökat självförtroende.

Anmälan är helt gratis och tar bara någon minut! Vi är så glada att få vara med och arrangera detta och ser mycket fram emot det!

Varför tro på “kristendom” när kristna inte ens kan enas om vad det är?

Det finns ortodoxa kristna, katolska kristna och protestantiska kristna. Det finns baptister, det finns lutheraner, det finns kalvinister. Det finns ungjordskreationister och teistiska evolutionister. Det finns kristna som är okej med homosexualitet, och kristna som är emot det. Och i princip alla är övertygade om att just de har rätt och alla tusentals andra religioner och inriktningar har fel – varför tro på någon av dem? Varför inte bara gå ett steg längre… och säga att alla har fel?

Detta är fullständigt rimliga frågor – därför är vi inte först med att ställa dem, och inte heller är jag först med att svara på dem. Skulle det förvåna dig om jag sa att betydelsen av oenigheten i kyrkan diskuterades flitigt redan inom hundra år efter Jesu korsfästelse? Alla blir vi förvirrade av splittring i världen, från den välkända politiska splittringen, till den passionerade religiösa splittringen, till den kanske något mindre välkända vetenskapliga splittringen i flera frågor, discipliner och ämnen. Det mest intressanta med splittring är att splittringen i sig är splittrande. När man inte är villig att faktiskt ta reda på svaren tillsammans, då slutar det ofta med att man väljer sida. Det är förståeligt att man inte arbetar fram svaren eftersom det är ett långt och mödosamt arbete att söka reda på sanning – men när man väljer ståndpunkt utan goda orsaker, så leder det ofta till förakt såväl som intellektuell förstoppning. Föraktet leder till att man förkastar idéer, inte för att det är dåliga idéer, utan för att fel personer har dem. Partiskhet får en att anamma idéer okritiskt. Att “gå ett steg längre”, som vissa uttrycker det, handlar just om detta. Man förkastar idéer på grund av föraktet för religiösa människor och tankar, inte på grund av att man har skäl för att en idé i sig skulle vara felaktig. Efter detta fördömande, anammar man relativt okritiskt vad man menar är det “neutrala” och “naturliga”. Att “gå ett steg längre” är att ta det föraktet som tyvärr ofta visas mellan troende samfund och till stor del ligger till grund för splittringen, och gå ett steg längre. Man abdikerar frågan istället för att ta ställning. Och det är irrationellt, men också fullt känslomässigt förståeligt. Varför är det irrationellt? Det vill jag svara på i tre punkter;

1) Splittringen är inte så omfattande som den låter.

Om det verkligen var så att folk inte kunde enas om något, ja, då hade vi verkligen haft problem, och det gäller alla delar av samhället. De flesta idag kan ändå enas om att det är bra att rädda människor från t.ex. svält och fattigdom, även om “högern” och “vänstern” har olika tankar om hur detta bäst görs. Är dessa olika tillvägagångssätt skäl att totalt strunta i att hjälpa människor i nöd? Ungjordskreationister och teistiska evolutionister kan enas om att det är fullständigt orimligt att tänka sig att världen har kommit till av sig själv eller att människan inte skulle ha en speciell roll i skapelsen, med goda skäl, även om de skiljer sig i både sin teologiska tolkning av Bibeln såväl som sin tolkning av olika vetenskapliga resultat. Betyder dessa skillnader att båda har fel om allt, eller att frågan är oviktig? Nej verkligen inte! Barndöpare och vuxendöpare kan hålla med varandra om att dopet är viktigt, och att alla troende bör ha ett dop i sitt liv. De kristna som är okej med homosexualitet och de som inte är det, håller med varandra om att Gud älskar alla människor och vill dem väl, och håller med varandra om att alla behöver Guds nåd. Tyvärr är det inte dessa gemensamma ståndpunkter som syns bäst. Kristna diskuterar inte speciellt ofta huruvida Jesus uppstod från de döda. Det är något apologeter diskuterar med de som inte tror – för om man tror att Jesus har uppstått från de döda, ja, då har man redan det viktigaste gemensamt. De flesta andra frågor bleknar i jämförelse.

Men är kyrkan verkligen så enig som jag låter påskina? Jag skulle hävda… mer än så. Visste du att ortodoxa, katoliker och protestanter, ja, nästan hela den kristna världen, på något sätt använder den nicenska trosbekännelsen från 381 e.Kr.? Alternativt används ibland en något kortare, men liknande, trosbekännelse, den apostoliska trosbekännelsen. Som jag inledde denna text med att säga; vi är inte de första som ställde frågorna, och jag är inte den förste att besvara dem. Den nicenska trosbekännelsen var ett viktigt sätt att föra kyrkan tillbaka till kärnan och det man håller med varandra om redan på den tiden, och är det än idag. I princip alla kristna tror på bekännelsen. Så här lyder den, och den är definierande för vad kristen tro är:

Vi tror på en enda Gud, allsmäktig Fader, skapare av himmel och jord, av allt vad synligt och osynligt är;

och på en enda Herre, Jesus Kristus, Guds enfödde Son, född av Fadern före all tid, ljus av ljus, sann Gud av sann Gud, född och icke skapad, av samma väsen som Fadern, på honom genom vilken allting är skapat; som för oss människor och för vår salighets skull har stigit ned från himmelen och tagit mandom genom den Helige Ande av jungfrun Maria och blivit människa; som ock har blivit för oss korsfäst under Pontius Pilatus, lidit och blivit begraven; som på tredje dagen har uppstått, efter skrifterna, och stigit upp till himmelen och sitter på Faderns högra sida; därifrån igenkommande i härlighet till att döma levande och döda, på vilkens rike icke skall varda någon ände;

och på den helige Ande, Herren och livgivaren, som utgår av Fadern, på honom som tillika med Fadern och Sonen tillbedes och äras och som har talat genom profeterna; och på en enda, helig, allmännelig och apostolisk kyrka. Vi bekänner ett enda dop, till syndernas förlåtelse, och förväntar de dödas uppståndelse och den tillkommande världens liv. Amen.

Vi kanske har olika syn på dopet, men om vi kan hålla med varandra om bekännelsen ovan, så skulle jag hävda att vi är mer enade än splittrade.

2) Splittring innebär att frågan har mer betydelse, inte mindre.

Om en person gillar chokladglass och en annan vaniljglass så blir det sällan en stor och allvarlig strid om det. Hoppas jag. Poängen är att splittring ofta beror på att frågorna spelar roll, vilket ger oss goda skäl att gräva i frågorna och försöka förstå alla sidor – speciellt då nästan alla sidor har en poäng! Och flera gånger har man poänger gemensamt, om man letar efter dem. Låt oss ta ett exempel från vardagen; Ett barn trilskas med att sätta på sig varma kläder när det ska ut i vinterkylan. En av föräldrarna tycker att man ska låta barnet springa ut, frysa, och lära sig läxan, och på så vis förhoppningsvis lära barnet både att klä sig efter väder, men också att föräldrarna faktiskt vet vad de pratar om – att barnet kan lita på dem. Det är en mycket god poäng. Den andra föräldern kanske tycker att det är för kallt, eller tror att de kommer vara ute för länge, så att barnet kanske kommer att ta faktisk skada om det inte klär sig varmt. Dessutom behöver barnet lära sig att det inte får som det vill bara för att det skriker eller bölar. Där finns också en god poäng. En situation som denna kan lätt leda till splittring mellan två föräldrar, men det betyder inte att de inte älskar varandra eller barnet, eller vill väl. Det betyder inte heller att svaret inte spelar någon roll – det kan få väldigt stora konsekvenser! Det förändrar inte sanningen om att det är kallt ute, eller att barnet fortfarande är ett barn. På samma sätt är det med kyrkliga olikheter. Vissa kyrkor har en tydlig struktur och tradition – det har en poäng och ett värde, då struktur ger trygghet, och tradition odlar samhörighet. Andra kyrkor har väldigt lite struktur – det har också en poäng och ett värde, då detta kan odla tolerans för andra uttryckssätt och öppnar upp för individuell anpassning i större mån. Båda dessa poänger gör att det spelar större roll vad man väljer, och när, då människor i olika tider och delar av livet behöver olika saker.

3) Det är irrationellt att förkasta allting, eftersom det innebär att man vägrar tänka igenom frågorna.

Två huvuden är bättre än ett. När två eller fler personer är oense får de båda orsak att studera sina argument närmare – och förbättra dem. Det är därför debatter kan vara så givande, hjälpa oss fram till sanning och göra oss till mer slipade tänkare. Vetenskapsmän i synnerhet vet värdet av att pröva många olika idéer i olika situationer. Problemet är inte de många olika idéerna eller grenarna, utan bristen på ödmjukheten att ge upp dem när de visar sig vara falska. När folk däremot är ödmjuka så är varje splittring en chans att fördjupa sin förståelse och sin kunskap, och komma närmare sanning. Att förkasta alla grenar är däremot ett effektivt sätt att sluta tänka.

Avslutning

Så vad kan jag säga mer? Argumentet som på ytan verkar förespråka att abdikera alla frågor rörande tro är vid närmare undersökning ett gott argument för att söka sig till tron. Hur kan så många tycka så olika och vara så passionerade kring saker, om det inte finns någon poäng eller någon god anledning alls som ligger bakom? Hur kan så många, som tycker så olika om allt möjligt, ändå enas om de enastående och spektakulära punkterna och påståenden som finns i den nicenska trosbekännelsen? Hur skulle alla religioner, och alla inriktningar, kunna ha helt fel? Det är frågorna jag riktar till dig, käre läsare.

Hur troligt är det att Jesus var Messias? 

Bibeln beskriver sig själv som kommen av Gud. Till exempel läser vi i 2 Timoteusbrevet 3:16 att “Hela Skriften är utandad av Gud och nyttig till undervisning, tillrättavisning, upprättelse och fostran i rättfärdighet.” Men hur kan vi tro och veta att det är sant? Hur undersöker vi frågan? Det finns många olika angreppssätt att besvara denna fråga. Vi kan till exempel undersöka huruvida Bibeln återberättar äkta historiska händelser och gör det på ett korrekt sätt. Vidare, för att Bibelns anspråk ska få stöd och tjäna legitimitet bör även massor av människor kunna beskriva hur Bibeln förändrat dem och deras liv (även om denna typ av bevisning är mer subjektiv). Dessa två angreppssätt har undersökts och visar att Bibeln är  starkt trovärdig. Ett annat sätt att undersöka huruvida Bibeln är från Gud är genom att studera profetiorna i Bibeln, och framförallt mängden uppfyllda profetior. Detta kommer vara i fokus för detta inlägg. 

En profetia är en förutsägelse om något som ska ske i framtiden, eller ett budskap från Gud som framförs av en profet. Via profeter avslöjade Gud många förutsägelser, vilka finns nedskrivna i Bibeln. Vissa har räknat det till 1800 profetior i Bibeln (Payne, 1973, refererad i Jackson, n.d.). Bland dessa finns det, i Gamla Testamentet, väldigt många profetior om Messias, den utlovade frälsaren som Gud skulle sända världen. Kristna tror att denna Messias är Jesus. Låt oss undersöka om det är en rimlig och *sannolik* tro. Vi börjar göra det med ett tankeexperiment. 

Föreställ dig följande scenario: Hela Norge och Finlands yta täcks med 2 euro-mynt, så många att de når ungefär upp till knäna.* Bland alla dessa mynt har en person låtit markera ett av dessa mynt genom att måla det svart. Och här kommer du in i bilden. Du får ta på dig en ögonbindel och sen vandra fritt över ländernas yta. (För att hålla det någorlunda rimligt så antar vi att du inte blir trött av vandrandet). Du har nu EN chans på dig att plocka upp det svartmålade myntet. Gör du det så vinner du jackpot. Hur sannolikt är det att du lyckas plocka upp det, tror du? Väldigt osannolikt, eller hur? Det är så osannolikt att det i princip är omöjligt. Om inte av en extrem turgissning eller att personen som målat myntet hjälper dig fuska, så kommer du inte lyckas hitta detta enda svartmålade mynt på första försöket. Eller hur? 

Faktum är att chansen att du lyckas plocka upp myntet är 1×1017 (reds. anmärkning: detta och liknande uttryck skall förstås som 1×10 upphöjd med X), alltså en på hundra tusen miljarder. Det är ett enda svartmålat mynt bland hundra tusen miljarder mynt. Var kommer denna siffra ifrån, då? Jo, lika osannolikt som det är att du hittar myntet, lika osannolikt var det att den historiske personen Jesus lyckades uppfylla åtta messianska profetior av en slump. Med andra ord innebär det att det är så osannolikt att profeterna, utifrån egen visdom, skulle skriva ner profetiorna om Messias, vilka sedan slumpmässigt uppfylldes av en enda person. Låt oss undersöka detta lite mer. 

Denna beräkning gjordes av Peter Stoner, en professor i matematik, och hans studenter. Beräkningen baseras på hur sannolikt det är att profetiorna blev uppfyllda av en person från tiden då profetiorna gavs till tiden då beräkningen gjordes (ca 1950-talet). Dessa beräkningar baseras även på konservativa siffror, dvs. sannolikheten för varje profetias uppfyllande uppskattades större än vad som kanske är fallet. Vi ska ta två exempel på detta, men låt oss först se vilka dessa åtta profetiorna är. 

Dessa var de åtta profetiorna i Stoners beräkning (samt var i Gamla Testamentet de finns och hur de uppfylldes genom Jesus): 1) Messias födelse i Betlehem (Mik 5:2 – Jesus föddes i Betlehem), 2) en profet skulle förbereda vägen för Messias (Mal 3:1 – Johannes Döparen förberedde vägen för Jesus), 3) Messias skulle rida in i Jerusalem på ett åsneföl (Sak 9:9 – Jesus red in på ett åsneföl någon vecka innan han korsfästes), 4) Messias skulle bli förrådd av en vän (Sak 13:6 – lärjungen Judas Iskariot förrådde Jesus), 5) Messias skulle bli förrådd för 30 silvermynt (Sak 11:12 – Judas fick denna summa av fariseerna), 6) de 30 silvermynten skulle lämnas tillbaka men inte tas emot utan användas till att köpa land (Sak 11:13 – detta gjordes när Judas ångrade sig och försökte lämna tillbaka pengarna), 7) Messias skulle vara tyst när han anklagades (Jes 53:7 – Jesus var tyst när han anklagades innan korsfästelse-domen) samt 8) Messias skulle dö genom att få sina fötter och händer genomborrade (Psa 22:17 – Jesus blev korsfäst). 

Hur gick beräkningarna till då? Vi kan ta den andra och åttonde profetian som exempel. För den andra profetian, så tänkte Stoner så här: “En man av hur många i världen har haft en person som banat vägen för denne?” Svaret för denna fråga uppskattades till 1 av 1000 personer, eller 1×103. För den åttonde profetian så tänkte Stoner såhär: “En man av hur många, sedan Davids tid (då profetian skrevs ner av David), har blivit korsfäst?” Svaret för denna fråga uppskattades till 1 av 10,000, eller 1×104.  Genom att sedan multiplicera alla sannolikheter för vardera profetia (svaret: 1×1028) och sedan dividera detta med antalet personer som levt sedan profetiorna gavs (uppskattningsvis 88 miljarder) fick de fram sannolikheten för att en person, sedan profetiornas tid, lyckades uppfylla alla åtta profetior under sin livstid. 

Vissa kan dock kritisera några av dessa profetior för att vara sådana som en person själv kan uppfylla, till exempel genom vetskap om dem – typ som en självuppfyllande profetia. Bland dessa åtta kan man tänka att profetian om att Messias skulle rida in i Jerusalem på en åsna kan uppfyllas av egen kraft. Kritiken har en bra poäng. Det kräver dock vetskap om profetian och framförallt att en person själv vill framstå som Messias. Om så vore fallet innebär det att Jesus inte bara var en falsk profet utan även hade hybris. Då har kristendomen större problem än några profetior som inte uppfyllts. Lyckligtvis så stödjer historiska, bibliska eller personliga bevis inte detta. Dessutom var många profetior sådana som inte går att uppfylla själv, till exempel var Messias skulle födas eller huruvida silvermynten man skulle bli förrådd med inte skulle tas tillbaka. Och dessutom så uppfyllde Jesus många fler än bara dessa åtta profetior.

Mer troligt än att profetiorna var extrema turgissningar om framtiden (av flera olika profeter och under olika tider) är att någon visste om vad som skulle ske i förväg. Profetiorna pekar mot en övernaturlig vishet som förmedlades till profeterna: Gud, eftersom endast Gud kan veta och förmedla framtiden. Detta stärker återigen att Bibeln är Guds ord. Så sammanfattningsvis, mängden uppfyllda profetior visar på Bibelns övernaturliga trovärdighet, utöver den historiska och personliga trovärdigheten. Det visar också att Jesus med stor sannolikhet är Messias, den utlovade frälsaren till världen. Så om Bibeln är Guds ord innebär det att vi dels kan lära känna Gud på ett personligt plan när vi läser den och dels att vi kan lita på visheten i innehållet och följa det som står i den. Så kort (och lite klyschigt) sagt, Bibeln är sommarens (och alla säsongers) rekommenderade läsning.  

*I Stoners exempel illustrerade han att det var som att fylla delstaten Texas med silver dollar, “two feet high” (ca 60 cm). Efter en snabb googling beskrivs delstaten Texas yta vara nästan 700,000 kvm (kan dock ha varit annorlunda när Stoner gjorde sin beräkning, det har inte undersökts närmare) medan Finlands yta är ca 340,000 kvm och Norges yta ca 320,000 kvm. Så enkel matematik leder oss att konkludera att Norges och Finlands yta fortfarande är mindre än Texas. Så exemplet med myntet beskrivet ovan ger en högre sannolikhet att hitta myntet än Stoners originalexempel. 

Referenser 

Jackson, W. (n.d.). How many prophecies are in the Bible? ChristianCourier.com. Hämtad 15 Juni, 2020 från https://www.christiancourier.com/articles/318-how-many-prophecies-are-in-the-bible

Stoner, P.W., & Newman, R.C. (1976). Science speaks – Scientific proof of the accuracy of prophecy and the bible [Online ed.]. Chicago: Moody Press. Hämtad från http://sciencespeaks.dstoner.net/Christ_of_Prophecy.html 

Hjärna och hjärta – Jesus är vägen, sanningen och livet

%d bloggare gillar detta: