Därför behöver den svenska skolan undervisa om apologetik

I lördags var det äntligen dags för online-konferensen ”Får kristna plats i skolan?” som uppmärksammade kränkningar mot kristna elever och vad vi kan göra åt det.

Konferensen arrangerades av ClaphaminstitutetNy GenerationSollentuna Pingst samt vi i Svenska apologetiksällskapet. Personligen vill jag uttrycka extra stor tacksamhet till Ny Generation som tog stort ansvar för teknik och moderering under eventet!

Nedan kan du se alltihopa i efterhand! Spola fram 15 minuter i klippet så hamnar du direkt vid början. Det fanns några problem med ljudet inledningsvis men det åtgärdas ganska snart:

Konferensen inkluderade mycket spännande, bland annat ett panelsamtal kring Claphaminstitutets nya rapport ”Kränkt för sin tro”, en presentation av Ny Generations ledare Emma Bergkvist om vad kristna skolgrupper gör för att stärka unga troendes självförtroende samt ett samtal med kristna elever själva där de fick dela hur de upplever sin skolsituation.

Jag själv ansvarade för Svenska apologetiksällskapets del av konferensen genom att hålla en presentation om den ateistiska normen i svenska skolor. Den ämnade att svara på tre frågor: finns en ateistisk norm? Är den dålig? Vad kan vi i så fall göra år den? Ni kan se presentationen om ni spolar fram till 1:46:46 ovan.

Jag blev glatt överraskad när jag i efterhand upptäckte att personen bakom bloggen Anti-apologetik som jag har interagerat med tidigare tydligen deltog på konferensen och har delat sina tankar om den. En mindre glädjande överraskning är att AA tyvärr har missuppfattat vad jag och andra konferensdeltagare sa, till den grad att AA i vissa fall hävdar att jag sa motsatsen till det jag faktiskt sa.

AA:s kritik av konferensen faller därmed ganska platt till marken. Låt mig förklara vad jag menar.

Varför kränkningar från lärare spelar stor roll

AA tycker att konferensen borde ha handlat mindre om när lärare hånar och förlöjligar elevers tro. ”Fokus genom konferensen tycks ligga på att kristna elever blir mobbade för sin kristna tro av lärare, trots att rapporten tydligt klargör att det främst är andra elever som kränker kristna elever.”

Det här skulle kunna uppfattas som en konstruktiv kritik att tänka på inför att vi förbereder nästa konferens våren 2021 (som vi hoppas blir fysisk). Men för det första tycker jag inte att kritiken stämmer, för det andra visar det sig att AA tänker sig att vi aktivt undviker att prata om kränkningar från elever så att vi kan lobba för att lärare ”ska stå och argumentera för religion”:

Det börjar bli tydligt varför man väljer att fokusera på lärarnas kränkningar mot eleverna istället för vad flest elever blir kränkta av – nämligen andra elever. Om det är lärarna som målas ut som det huvudsakliga problemet så kan man leta efter lösningar primärt i undervisningens innehåll. Exempelvis att lärare ska stå och argumentera för religion via apologetiska argument såsom Kalam.

Jag återkommer till missuppfattningen att vi skulle hävda att lärare ska ”argumentera för religion”. Låt oss nu adressera det här med ”fokus”. AA fokuserar på mitt föredrag vilket är förståeligt utifrån AA:s intressefrågor. Och AA nämner att hen missade början av konferensen. Men vad är anledningen till att mitt föredrag på 20 minuter anses vara ”fokus” på denna två och en halv timmes konferens?

Innan mig höll Emma Bergkvist ett föredrag som fokuserade på hur kristna skolgrupper kan hjälpa elever som blir kränkta. Hon nämner knappt undervisningens innehåll vad jag kan minnas. Inte heller de ungdomar som intervjuas av Sollentuna Pingst har något särskilt ”fokus” på lärare, än mindre föreslår de att undervisningen ska presentera apologetiska argument.

Jag hade fokus på lärare som kränker troende elever för att det var vad SAS del av konferensen skulle handla om, och även panelsamtalet i början talade en hel del om detta, men det betyder inte att vi negligerade kränkningar som kommer från andra elever. Vi nämnde under konferensen flera råd till elever som upplever detta, däribland att prata med kurator, rektor och ifall det inte fungerar försöka ta det till skolinspektionen eller diskrimineringsombudsmannen.

Med det sagt ser jag heller inte problemet med att kränkningar från lärare upptar mer utrymme på en konferens, då det uppenbarligen är allvarligare. När lärare ägnar sig åt kränkningar eller accepterar kränkningar möjliggör det också en miljö där elever gör sådant, vilket forskningen jag hänvisar till i början av min presentation uttryckligen visar:

Pär Gustafsson anger ytterligare anledningar till varför AA:s kritik av detta ”fokus” inte funkar – bland annat pekar han på att elever är många fler än lärare och att Claphaminstitutets rapport som AA hänvisar till är tydlig med att lärare spelar en avgörande roll dessa kränkningars utbredning.

Alla ateistiska normer är ett problem i skolan

AA invänder också mot min användning av ordet ateism, vilket är rätt förutsägbart. AA föredrar den ”mjuka” definitionen av ateism som är en psykologisk definition som inte uttalar sig om verkligheten, medan jag föredrar den ”hårda” (som är vad ateister utgår från när de invänder mot Guds existens):

Poängen med vare sig föredraget eller detta blogginlägg är dock inte att skapa en debatt om vilken definition som är rimligast – det får vi ta en annan gång. Poängen var att tydliggöra vad forskningen om detta menar med ateistisk eller sekulär norm – det är när undervisningen utgår från att religioner har fel och att det är normativt eller uppenbart att Gud inte finns. Oberoende av vad AA anser är den korrekta definitionen av ateism är det detta rapporterna beskriver som ett problem.

AA påpekar att det sker en sammanblandning av ateism, naturalism och sekulär i konferensen och att det finns risk att folk får intrycket att en sekulär skola är något dåligt och att den då ”knyts till någon religion – vilket definitivt inte är mer neutralt.” Jag kan hålla med om att det blir lite förväxlingar av ord – flera av studierna använder termen ”sekulär norm”, andra ”ateistisk norm”, och jag använder det senare för att beskriva båda då fenomenet är detsamma även om orden skiljer sig. Att åhörare får intrycket att vi skulle vilja ha en icke-sekulär skola där all undervisning måste vara kristen är något jag vill undvika (och därför hade jag också med denna slide):

AA tycks mena att en anti-teistisk norm som säger att religiösa är korkade etc är ett problem, men en sekulär eller mjuk ateistisk norm är oproblematiskt och tvärtom en garanti för att skolan inte ska bli religiöst dogmatiskt. Men varför ha en norm alls? Varför inte sträva efter att ha en neutral skola som inte är dogmatisk på något sätt?

Att prata om en mjuk ateistisk norm blir att säga att det ska uppfattas som normativt och/eller normalt att sakna tro på Gud. De som tror på Gud uppfattas därmed som ickenormativa eller onormala. Det är precis det problem vi diskuterade på konferensen. Ibland tar det sig extrema uttryck, ibland mer subtila. Men det forskningen visar är att de konkreta uttrycken av kränkningar hänger samman med en normativ atmosfär där religion beskrivs som det annorlunda eller onormala.

Till viss mån är detta en naturlig följd av att (mjuka) ateister är i majoritet i många klassrum. Men just därför ska lärare vara medvetna om detta och verka för neutralitet och pluralism istället för att stärka uppfattningen att avsaknad av tro på Gud är något normativt. Det är ett av två alternativ som finns i världen, och skolans uppgift är inte att beskriva det ena som mer normativt än det andra.

Undervisning om apologetik behövs

Som vanligt när jag svarar Anti-apologetik blir det längre än jag först har tänkt mig, men nu kommer vi till det som är den huvudsakliga missuppfattningen i AA:s text. Min förhoppning är att AA själv kommer inse att hen helt enkelt har missförstått vad jag sa på konferensen.

Vi såg tidigare hur AA tror att jag menar att ”lärare ska stå och argumentera för religion via apologetiska argument såsom Kalam.” AA skriver också: ”Kanske tänker man sig att eleverna inte kommer kränka varandra om man lär ut apologetik och ifrågasätter naturalism.” Samt:

Det föreslås också att apologetik ska bli en del av undervisningen. Något som jag ser likvärdigt med att man på samhällskunskapen skulle börja argumentera för olika ideologier. Frågan är om detta verkligen främjar neutraliteten.

Jag har två slides som svar på detta:

Alltså, det jag argumenterar för – vilket ni förstås också tydligt kan se i videon ovan – är att religionskunskapsämnet behöver ta upp apologetiska argument för alla livsåskådningar. Mitt förslag är att detta ska ersätta en del av den rätt myckna tid som spenderas på att beskriva olika religioners ritualer och traditioner.

Poängen är alltså att informera om och beskriva apologetiska argument för flera olika synsätt – inte att lärare ska stå och argumentera enbart för kristendomen. Jämförelsen med hur samhällskunskapslärare pratar om ideologier illustrerar detta tydligt: åtmintsone i min egen skolgång fick vi ta del av skäl och argument för varför folk väljer olika ideologier – liberaler värderar frihet, konservativa tradition etc – snarare än att gå igenom vilka seder och ritualer politiska partier ägnar sig åt.

Lärare behöver inte hålla med om att ett argument är giltigt för att informera om det. De kan gärna presentera motargument mot det. Poängen är att idag lyser detta med sin frånvaro i religionsundervisningen och ger många elever intrycket att man är religiös enbart pga uppväxt eller känslor snarare än pga förnuftsmässiga skäl.

AA sammankopplar detta med att ”ta upp kreationism”, något jag aldrig föreslog. Det kom upp i en publikfråga men jag påtalade att kreationism är något många elever redan känner till, däremot har få hört talas om finjusteringsargumentet för Guds existens som är baserad på mainstream-vetenskap och som många ledande ateistiska debattörer finner vara ett av de största problemen för ateismen. Vidare skriver AA att hen inte ser några problem med att ta upp och kritisera naturalism på religionslektionerna vilket är bra, men AA varnar för att kritisera metodologisk naturalism. Många elever känner dock inte ens till att modern vetenskap oftast utgår från metodologisk naturalism, och att de informeras om det förstår jag inte varför AA vill ifrågasätta.

Sammanfattningsvis får AA en hel del av det vi sa på konferensen om bakfoten, men med mycket av det utrett visar det sig att vi faktiskt tänker ganska lika. Vi är eniga om att kränkningar är oacceptabla, att undervisningen ska vara objektiv och att det utesluter retorik om att alla religioner har fel eller att man är korkad om man tillhör dem etc. Dock verkar AA inte ha så svårt för mjukt ateistiska normer, trots att AA förmodligen skulle protestera ganska häftigt mot försiktigt kristna normer i den allmänna skolan. Det har jag svårt att se som något annat än inkonsekvens.

Guds synliga genomskinliga evighet

Vi ser inte coronaviruset, och vi ser inte Gud, men…

 
Borde det inte finnas något som skiner igenom av Guds immateriella plats i skapelsen?

Om Gud är det största som finns, borde man inte då kunna se Guds storhets silhuett? Man borde väl ändå kunna se något av Guds form, även om Gud nu inte tillåter oss att se Gud ansikte mot ansikte på denna sida av evigheten? Ja, kanske kan vi undersöka själva platsen där Gud är och upptäcka den med våra hjärtan, och få syn på något av den skinande storslagenhet där Gud bor? Men var ska man börja? En uppenbar startpunkt skulle kunna vara bönen och bibelläsningen i kombination, men den här texten ska få tala om några andra vägar.

___________________________________________________________________________

1. En av platserna där Gud borde finnas är i de skeenden där mirakel sker, till exempel tillfrisknanden efter bön, som inte går att förklara vetenskapligt. Här finns det mycket ny, spännande forskning som dokumenterar det här fältet. En välskriven och intressant bok i ämnet är Micael Grenholms bok Dokumenterade mirakler (2019), en annan tjockare bok är Craig Keeners bok Miracles (2011). 

Craig Keener, författare av boken Miracles.

Det var förvånande för mig att se det stora glappet mellan det lilla jag har hört om dokumenterade mirakler, och det breda och rika forskningsunderlaget som har växt fram i ämnet. 

En bild som visar person, håller, leende, man

Automatiskt genererad beskrivning
Micael Grenholm, författare av boken Dokumenterade mirakler.

Micael Grenholm visar dokumentation från läkare på Svenska apologetiksällskapets blogg, och återger hur Maria Johansson 2012 börjar tappa hörseln. Det blev värre och värre och till slut var hon beroende av att läsa på läpparna. Läkarna sa att hon behövde ett cochleaimplantat, annars skulle hon förlora hörseln fullständigt. Men det kom en fantastisk vändning söndagen 21 augusti 2016. Hon åkte med familjen på gudstjänst i sin lokala församling, och fick förbön. Maria hade inte stor tro på att något skulle hände eftersom hon hade fått förbön många gånger förr. Men överraskad upptäckte hon att hon plötsligt kunde höra lovsången som sjöngs i kyrkan! Hon njöt av att kunna höra alla ljud klart och tydligt, till den grad att hon inte lyckades somna på kvällen den första tiden!
___________________________________________________________________________

2. Låt oss nu fokusera i en annan riktning. Intressant nog ser man några oväntade fenomen som pekar på Guds storhet, när man känner av själva platsen där Gud ska finnas, i tillvaron. Det visar sig att det idémässiga utrymmet – där Gud ska finnas – har oväntade egenskaper som pekar på Guds existens och fantastiska egenskaper. Det är verkligen märkligt att just det utrymmet där Gud verkar existera, verkligen har andra egenskaper än andra idémässiga områden. Det har en slags närvaro som tränger sig på och talar om Guds verkliga, nödvändiga existens. Följ med, så ska vi utforska Guds marker med hjälp av det modallogiska ontologiska argumentet för Guds existens. Gud, i kristen tradition, är det största som finns, det bästa som finns, man kan inte tänka sig något som är bättre. Om man kunde visa på något som verkligen var bättre, så skulle det vara Gud, och vår tidigare bild av Gud skulle ha visat sig vara fel. För att utforska frågan om Gud behöver vi nu distansera oss tillfälligt från våra kunskaper om Gud och Guds existens, och bara undersöka om vi kan upptäcka något genom att studera begreppet. Vi börjar med att korta ner begreppet till en förkortning

(1) [Det som ingen kan tänka sig något bättre än] förkortas [IKTB] och beskriver ett oföränderligt begrepp.
(2) [IKTB] kan inte tänkas som:

a) något som icke-existerar med nödvändighet. Då skulle man ju kunna tänka sig många bättre saker.
b) något som icke-existerar av en tillfällighet. Även då skulle ju en existerande människa vara bättre, till exempel.

utan bara som:
2c) något som existerar, eller ännu hellre existerar med nödvändighet.
3) Alltså kan [IKTB] bara tänkas på som en varelse som måste existera.
4)Men det som måste existera, existerar.
5) Alltså existerar [IKTB], och vi kallar [IKTB] Gud.


Det här argumentet är min bearbetning av ett argument som lades fram av Charles Hartshorne och Norman Malcolm. 

En bild som visar person, man, foto, kvinna

Automatiskt genererad beskrivning
Filosoferna Norman Arnold och Charles Hartshorne

Charles Hartshorne anses av manga filosofer vara en av de viktigaste filosoferna inom religion och metafysik under nittonhundratalet, skriver Stanford Encyclopedia of Philosophy. Och Malcolm Arnold var professor i Filosofi vid Cornell, och en elev till Wittgenstein.
Argumentet förekommer också, i en annan form, i Till den kristna trons försvar, av Kreeft och Tacelli. 

Filosoferna Ronald K Tacelli  och Peter Kreeft

Kreeft är professor i filosofi vid Boston College och The King’s College. Tacelli är professor i filosofi vid Boston College.

Det här argumentet blir faktiskt bara bättre när det utsätts för logisk granskning. En ateist, som jag diskuterade med, kom med en vanlig invändning:

”[IKTB] är bara ett begrepp, en tankekonstruktion.  Det stannar endast inom en konceptuell verklighet.”
Jag svarade: Nej, precis som Y i 5Y=10 så är variabeln Y i en logisk miljö- men precis som [IKTB] kan man sätta in olika saker i ekvationen, men bara Y=2 ger ett koherent svar. Och svaret på den ekvationen kan sedan referera till empiriska sakförhållanden- t.ex att vi har en rät linje i köket som är 5 meter och vi vill veta hur lång den andra sidan på den rektangulära ytan ska vara för att det ska bli exakt 10 kvadratmeter. Det enda koherenta svaret blir 2. På samma sätt kan du sätta in verkliga variabler i det modallogiska ontologiska argumentet och komma fram till slutsatser om [IKTB], se här:

Låt oss använda argumentet för verkliga ting:
Vi sätter in ett corona-virus som [IKTB], ett verkligt virus.
Vi inser snabbt att en människa skulle vara en bättre kandidat till [IKTB].
Vi fortsätter att jämföra olika kandidater tills vi kommer till entiteten Gud. Och inser att Gud är den bästa kandidaten för [IKTB].
Och då visar argumentet att Gud existerar eftersom [IKTB] visar sig vara Gud. Gå tillbaka till punkt 1 – 5 i argumentet igen, och ta med dig kunskaperna från resonemanget om viruset och människan, så kommer du att se att resonemanget har blivit klarare och starkare genom att vi har undersökt kritiken, genom ateistens resonemang. 

En annan vanlig invändning som ateister tagit upp i mötet med argumentet är frågan om Guds godhet- invändningen kan vara:
”Jag kan tänka mig något bättre än Gud. Om Gud skapat världen så är han ansvarig för världens ondska, och en Gud som skapade en god värld är bättre.”

Mitt svar är:

Om en Gud skapade en god värld, med människor som har möjlighet att välja rätt och fel, och om en del väljer handlingar med onda konsekvenser, trots att Gud inte tillåtit det- då vilar det ansvaret på dessa mogna och ansvariga individer för dessa handlingar. Och att ge oss detta ansvar är ett erkännande, och något gott. Att frånta oss fri vilja är inte något gott. Ganska självklart, eller hur? Du kan väl inte klaga på morfar på hemmet för att barnbarnet slåss i klassen, trots att Han skapat mamman som sedan fött barnbarnet, som i sin tur gör en ond handling i klassrummet. Om vi hade valt att följa Gud och Guds godhet hade en helt annan världshistoria tagit form, och med de vetenskapliga upptäckter som vi då hade tagit del av istället för meningslösa krig, hade vi troligen också räddat oss undan verkningarna av jordskalv, vulkanutbrott, etc. Även nu ser vi hur våra bästa ansträngningar hjälper oss vid kriser och katastrofer. Tänk då vad vetenskapen skulle ha kunnat upptäcka om vi hade gett den de bästa möjliga förutsättningarna och en godare moralisk inriktning i allt den gjorde.

___________________________________________________________________________

För mig är det fascinerande att just Gud innehar den här platsen, som vid undersökning visar att Gud existerar. Det kan ju inte vara en tillfällighet att man inte kan göra samma sak för den bästa pizzan, eller den bästa diamanten. En bästa pizza skulle man inte kunna bestämma egenskaperna på, eftersom det skulle vara beroende på vem man frågade. Och en pizza passar aldrig in som kandidat för [IKTB]. Bara Gud kan ha den platsen, och det som jag verkligen förbryllas av är om Gud skapat den här platsen för sig själv, eller om platsen råkade bli så stark eller om den måste vara på det här sättet. Jag lutar åt att den måste vara det, men jag undrar ändå varför, och förundras. Jag får fundera vidare på det, frågan gör mig glad och talar om Guds storhet.

___________________________________________________________________________

”Jag och hela den kristna tron blev mobbad av såväl elever som lärare”

Det här smärtade mig verkligen att läsa:

”…anledningen att jag tappade min tro fullständigt under högstadiet var just att jag och hela den kristna tron blev mobbad av såväl elever som lärare…”

Citatet är från Claphaminstitutets rapport Kränkt för sin tro som kommer släppas på vår digitala konferensen ”Får kristna plats i skolan?” den 19 september, 13:00-15:30 på Zoom.

Syftet är dels att uppmärksamma kränkningar, utsatthet och mobbing som kristna elever upplever på grund av sin tro, dels peka på initiativ och verktyg för att motverka detta.

Det finns tyvärr många exempel på detta.

Konferensen arrangeras av ClaphaminstitutetNy Generation, Sollentuna Pingst och vi på Svenska apologetiksällskapet. Vårt bidrag kommer vara att utforska hur den ateistiska norm som Karin Kittelman Flensner pekar på i sin avhandling förstärker kränkningar mot troende i klassrummet.

Vi vet att många unga lämnar den kristna tron p.g.a. den opposition de möter i skolmiljön. De har sällan fått tillräckligt med apologetisk undervisning för att bemöta vanliga ateistiska argument, och tyvärr förekommer det alltså att de överger kristendomen helt enkelt för att slippa mobbing.

På konferensen kommer Claphaminstitutet presentera sin rapport med ett panelsamtal där forskare och politiker samtalar om vad som behöver göras. Ny Generation och Sollentuna Pingst kommer lyfta positiva exempel på hur unga kristna kan få ökat självförtroende.

Anmälan är helt gratis och tar bara någon minut! Vi är så glada att få vara med och arrangera detta och ser mycket fram emot det!

Varför tro på “kristendom” när kristna inte ens kan enas om vad det är?

Det finns ortodoxa kristna, katolska kristna och protestantiska kristna. Det finns baptister, det finns lutheraner, det finns kalvinister. Det finns ungjordskreationister och teistiska evolutionister. Det finns kristna som är okej med homosexualitet, och kristna som är emot det. Och i princip alla är övertygade om att just de har rätt och alla tusentals andra religioner och inriktningar har fel – varför tro på någon av dem? Varför inte bara gå ett steg längre… och säga att alla har fel?

Detta är fullständigt rimliga frågor – därför är vi inte först med att ställa dem, och inte heller är jag först med att svara på dem. Skulle det förvåna dig om jag sa att betydelsen av oenigheten i kyrkan diskuterades flitigt redan inom hundra år efter Jesu korsfästelse? Alla blir vi förvirrade av splittring i världen, från den välkända politiska splittringen, till den passionerade religiösa splittringen, till den kanske något mindre välkända vetenskapliga splittringen i flera frågor, discipliner och ämnen. Det mest intressanta med splittring är att splittringen i sig är splittrande. När man inte är villig att faktiskt ta reda på svaren tillsammans, då slutar det ofta med att man väljer sida. Det är förståeligt att man inte arbetar fram svaren eftersom det är ett långt och mödosamt arbete att söka reda på sanning – men när man väljer ståndpunkt utan goda orsaker, så leder det ofta till förakt såväl som intellektuell förstoppning. Föraktet leder till att man förkastar idéer, inte för att det är dåliga idéer, utan för att fel personer har dem. Partiskhet får en att anamma idéer okritiskt. Att “gå ett steg längre”, som vissa uttrycker det, handlar just om detta. Man förkastar idéer på grund av föraktet för religiösa människor och tankar, inte på grund av att man har skäl för att en idé i sig skulle vara felaktig. Efter detta fördömande, anammar man relativt okritiskt vad man menar är det “neutrala” och “naturliga”. Att “gå ett steg längre” är att ta det föraktet som tyvärr ofta visas mellan troende samfund och till stor del ligger till grund för splittringen, och gå ett steg längre. Man abdikerar frågan istället för att ta ställning. Och det är irrationellt, men också fullt känslomässigt förståeligt. Varför är det irrationellt? Det vill jag svara på i tre punkter;

1) Splittringen är inte så omfattande som den låter.

Om det verkligen var så att folk inte kunde enas om något, ja, då hade vi verkligen haft problem, och det gäller alla delar av samhället. De flesta idag kan ändå enas om att det är bra att rädda människor från t.ex. svält och fattigdom, även om “högern” och “vänstern” har olika tankar om hur detta bäst görs. Är dessa olika tillvägagångssätt skäl att totalt strunta i att hjälpa människor i nöd? Ungjordskreationister och teistiska evolutionister kan enas om att det är fullständigt orimligt att tänka sig att världen har kommit till av sig själv eller att människan inte skulle ha en speciell roll i skapelsen, med goda skäl, även om de skiljer sig i både sin teologiska tolkning av Bibeln såväl som sin tolkning av olika vetenskapliga resultat. Betyder dessa skillnader att båda har fel om allt, eller att frågan är oviktig? Nej verkligen inte! Barndöpare och vuxendöpare kan hålla med varandra om att dopet är viktigt, och att alla troende bör ha ett dop i sitt liv. De kristna som är okej med homosexualitet och de som inte är det, håller med varandra om att Gud älskar alla människor och vill dem väl, och håller med varandra om att alla behöver Guds nåd. Tyvärr är det inte dessa gemensamma ståndpunkter som syns bäst. Kristna diskuterar inte speciellt ofta huruvida Jesus uppstod från de döda. Det är något apologeter diskuterar med de som inte tror – för om man tror att Jesus har uppstått från de döda, ja, då har man redan det viktigaste gemensamt. De flesta andra frågor bleknar i jämförelse.

Men är kyrkan verkligen så enig som jag låter påskina? Jag skulle hävda… mer än så. Visste du att ortodoxa, katoliker och protestanter, ja, nästan hela den kristna världen, på något sätt använder den nicenska trosbekännelsen från 381 e.Kr.? Alternativt används ibland en något kortare, men liknande, trosbekännelse, den apostoliska trosbekännelsen. Som jag inledde denna text med att säga; vi är inte de första som ställde frågorna, och jag är inte den förste att besvara dem. Den nicenska trosbekännelsen var ett viktigt sätt att föra kyrkan tillbaka till kärnan och det man håller med varandra om redan på den tiden, och är det än idag. I princip alla kristna tror på bekännelsen. Så här lyder den, och den är definierande för vad kristen tro är:

Vi tror på en enda Gud, allsmäktig Fader, skapare av himmel och jord, av allt vad synligt och osynligt är;

och på en enda Herre, Jesus Kristus, Guds enfödde Son, född av Fadern före all tid, ljus av ljus, sann Gud av sann Gud, född och icke skapad, av samma väsen som Fadern, på honom genom vilken allting är skapat; som för oss människor och för vår salighets skull har stigit ned från himmelen och tagit mandom genom den Helige Ande av jungfrun Maria och blivit människa; som ock har blivit för oss korsfäst under Pontius Pilatus, lidit och blivit begraven; som på tredje dagen har uppstått, efter skrifterna, och stigit upp till himmelen och sitter på Faderns högra sida; därifrån igenkommande i härlighet till att döma levande och döda, på vilkens rike icke skall varda någon ände;

och på den helige Ande, Herren och livgivaren, som utgår av Fadern, på honom som tillika med Fadern och Sonen tillbedes och äras och som har talat genom profeterna; och på en enda, helig, allmännelig och apostolisk kyrka. Vi bekänner ett enda dop, till syndernas förlåtelse, och förväntar de dödas uppståndelse och den tillkommande världens liv. Amen.

Vi kanske har olika syn på dopet, men om vi kan hålla med varandra om bekännelsen ovan, så skulle jag hävda att vi är mer enade än splittrade.

2) Splittring innebär att frågan har mer betydelse, inte mindre.

Om en person gillar chokladglass och en annan vaniljglass så blir det sällan en stor och allvarlig strid om det. Hoppas jag. Poängen är att splittring ofta beror på att frågorna spelar roll, vilket ger oss goda skäl att gräva i frågorna och försöka förstå alla sidor – speciellt då nästan alla sidor har en poäng! Och flera gånger har man poänger gemensamt, om man letar efter dem. Låt oss ta ett exempel från vardagen; Ett barn trilskas med att sätta på sig varma kläder när det ska ut i vinterkylan. En av föräldrarna tycker att man ska låta barnet springa ut, frysa, och lära sig läxan, och på så vis förhoppningsvis lära barnet både att klä sig efter väder, men också att föräldrarna faktiskt vet vad de pratar om – att barnet kan lita på dem. Det är en mycket god poäng. Den andra föräldern kanske tycker att det är för kallt, eller tror att de kommer vara ute för länge, så att barnet kanske kommer att ta faktisk skada om det inte klär sig varmt. Dessutom behöver barnet lära sig att det inte får som det vill bara för att det skriker eller bölar. Där finns också en god poäng. En situation som denna kan lätt leda till splittring mellan två föräldrar, men det betyder inte att de inte älskar varandra eller barnet, eller vill väl. Det betyder inte heller att svaret inte spelar någon roll – det kan få väldigt stora konsekvenser! Det förändrar inte sanningen om att det är kallt ute, eller att barnet fortfarande är ett barn. På samma sätt är det med kyrkliga olikheter. Vissa kyrkor har en tydlig struktur och tradition – det har en poäng och ett värde, då struktur ger trygghet, och tradition odlar samhörighet. Andra kyrkor har väldigt lite struktur – det har också en poäng och ett värde, då detta kan odla tolerans för andra uttryckssätt och öppnar upp för individuell anpassning i större mån. Båda dessa poänger gör att det spelar större roll vad man väljer, och när, då människor i olika tider och delar av livet behöver olika saker.

3) Det är irrationellt att förkasta allting, eftersom det innebär att man vägrar tänka igenom frågorna.

Två huvuden är bättre än ett. När två eller fler personer är oense får de båda orsak att studera sina argument närmare – och förbättra dem. Det är därför debatter kan vara så givande, hjälpa oss fram till sanning och göra oss till mer slipade tänkare. Vetenskapsmän i synnerhet vet värdet av att pröva många olika idéer i olika situationer. Problemet är inte de många olika idéerna eller grenarna, utan bristen på ödmjukheten att ge upp dem när de visar sig vara falska. När folk däremot är ödmjuka så är varje splittring en chans att fördjupa sin förståelse och sin kunskap, och komma närmare sanning. Att förkasta alla grenar är däremot ett effektivt sätt att sluta tänka.

Avslutning

Så vad kan jag säga mer? Argumentet som på ytan verkar förespråka att abdikera alla frågor rörande tro är vid närmare undersökning ett gott argument för att söka sig till tron. Hur kan så många tycka så olika och vara så passionerade kring saker, om det inte finns någon poäng eller någon god anledning alls som ligger bakom? Hur kan så många, som tycker så olika om allt möjligt, ändå enas om de enastående och spektakulära punkterna och påståenden som finns i den nicenska trosbekännelsen? Hur skulle alla religioner, och alla inriktningar, kunna ha helt fel? Det är frågorna jag riktar till dig, käre läsare.

Hur troligt är det att Jesus var Messias? 

Bibeln beskriver sig själv som kommen av Gud. Till exempel läser vi i 2 Timoteusbrevet 3:16 att “Hela Skriften är utandad av Gud och nyttig till undervisning, tillrättavisning, upprättelse och fostran i rättfärdighet.” Men hur kan vi tro och veta att det är sant? Hur undersöker vi frågan? Det finns många olika angreppssätt att besvara denna fråga. Vi kan till exempel undersöka huruvida Bibeln återberättar äkta historiska händelser och gör det på ett korrekt sätt. Vidare, för att Bibelns anspråk ska få stöd och tjäna legitimitet bör även massor av människor kunna beskriva hur Bibeln förändrat dem och deras liv (även om denna typ av bevisning är mer subjektiv). Dessa två angreppssätt har undersökts och visar att Bibeln är  starkt trovärdig. Ett annat sätt att undersöka huruvida Bibeln är från Gud är genom att studera profetiorna i Bibeln, och framförallt mängden uppfyllda profetior. Detta kommer vara i fokus för detta inlägg. 

En profetia är en förutsägelse om något som ska ske i framtiden, eller ett budskap från Gud som framförs av en profet. Via profeter avslöjade Gud många förutsägelser, vilka finns nedskrivna i Bibeln. Vissa har räknat det till 1800 profetior i Bibeln (Payne, 1973, refererad i Jackson, n.d.). Bland dessa finns det, i Gamla Testamentet, väldigt många profetior om Messias, den utlovade frälsaren som Gud skulle sända världen. Kristna tror att denna Messias är Jesus. Låt oss undersöka om det är en rimlig och *sannolik* tro. Vi börjar göra det med ett tankeexperiment. 

Föreställ dig följande scenario: Hela Norge och Finlands yta täcks med 2 euro-mynt, så många att de når ungefär upp till knäna.* Bland alla dessa mynt har en person låtit markera ett av dessa mynt genom att måla det svart. Och här kommer du in i bilden. Du får ta på dig en ögonbindel och sen vandra fritt över ländernas yta. (För att hålla det någorlunda rimligt så antar vi att du inte blir trött av vandrandet). Du har nu EN chans på dig att plocka upp det svartmålade myntet. Gör du det så vinner du jackpot. Hur sannolikt är det att du lyckas plocka upp det, tror du? Väldigt osannolikt, eller hur? Det är så osannolikt att det i princip är omöjligt. Om inte av en extrem turgissning eller att personen som målat myntet hjälper dig fuska, så kommer du inte lyckas hitta detta enda svartmålade mynt på första försöket. Eller hur? 

Faktum är att chansen att du lyckas plocka upp myntet är 1×1017 (reds. anmärkning: detta och liknande uttryck skall förstås som 1×10 upphöjd med X), alltså en på hundra tusen miljarder. Det är ett enda svartmålat mynt bland hundra tusen miljarder mynt. Var kommer denna siffra ifrån, då? Jo, lika osannolikt som det är att du hittar myntet, lika osannolikt var det att den historiske personen Jesus lyckades uppfylla åtta messianska profetior av en slump. Med andra ord innebär det att det är så osannolikt att profeterna, utifrån egen visdom, skulle skriva ner profetiorna om Messias, vilka sedan slumpmässigt uppfylldes av en enda person. Låt oss undersöka detta lite mer. 

Denna beräkning gjordes av Peter Stoner, en professor i matematik, och hans studenter. Beräkningen baseras på hur sannolikt det är att profetiorna blev uppfyllda av en person från tiden då profetiorna gavs till tiden då beräkningen gjordes (ca 1950-talet). Dessa beräkningar baseras även på konservativa siffror, dvs. sannolikheten för varje profetias uppfyllande uppskattades större än vad som kanske är fallet. Vi ska ta två exempel på detta, men låt oss först se vilka dessa åtta profetiorna är. 

Dessa var de åtta profetiorna i Stoners beräkning (samt var i Gamla Testamentet de finns och hur de uppfylldes genom Jesus): 1) Messias födelse i Betlehem (Mik 5:2 – Jesus föddes i Betlehem), 2) en profet skulle förbereda vägen för Messias (Mal 3:1 – Johannes Döparen förberedde vägen för Jesus), 3) Messias skulle rida in i Jerusalem på ett åsneföl (Sak 9:9 – Jesus red in på ett åsneföl någon vecka innan han korsfästes), 4) Messias skulle bli förrådd av en vän (Sak 13:6 – lärjungen Judas Iskariot förrådde Jesus), 5) Messias skulle bli förrådd för 30 silvermynt (Sak 11:12 – Judas fick denna summa av fariseerna), 6) de 30 silvermynten skulle lämnas tillbaka men inte tas emot utan användas till att köpa land (Sak 11:13 – detta gjordes när Judas ångrade sig och försökte lämna tillbaka pengarna), 7) Messias skulle vara tyst när han anklagades (Jes 53:7 – Jesus var tyst när han anklagades innan korsfästelse-domen) samt 8) Messias skulle dö genom att få sina fötter och händer genomborrade (Psa 22:17 – Jesus blev korsfäst). 

Hur gick beräkningarna till då? Vi kan ta den andra och åttonde profetian som exempel. För den andra profetian, så tänkte Stoner så här: “En man av hur många i världen har haft en person som banat vägen för denne?” Svaret för denna fråga uppskattades till 1 av 1000 personer, eller 1×103. För den åttonde profetian så tänkte Stoner såhär: “En man av hur många, sedan Davids tid (då profetian skrevs ner av David), har blivit korsfäst?” Svaret för denna fråga uppskattades till 1 av 10,000, eller 1×104.  Genom att sedan multiplicera alla sannolikheter för vardera profetia (svaret: 1×1028) och sedan dividera detta med antalet personer som levt sedan profetiorna gavs (uppskattningsvis 88 miljarder) fick de fram sannolikheten för att en person, sedan profetiornas tid, lyckades uppfylla alla åtta profetior under sin livstid. 

Vissa kan dock kritisera några av dessa profetior för att vara sådana som en person själv kan uppfylla, till exempel genom vetskap om dem – typ som en självuppfyllande profetia. Bland dessa åtta kan man tänka att profetian om att Messias skulle rida in i Jerusalem på en åsna kan uppfyllas av egen kraft. Kritiken har en bra poäng. Det kräver dock vetskap om profetian och framförallt att en person själv vill framstå som Messias. Om så vore fallet innebär det att Jesus inte bara var en falsk profet utan även hade hybris. Då har kristendomen större problem än några profetior som inte uppfyllts. Lyckligtvis så stödjer historiska, bibliska eller personliga bevis inte detta. Dessutom var många profetior sådana som inte går att uppfylla själv, till exempel var Messias skulle födas eller huruvida silvermynten man skulle bli förrådd med inte skulle tas tillbaka. Och dessutom så uppfyllde Jesus många fler än bara dessa åtta profetior.

Mer troligt än att profetiorna var extrema turgissningar om framtiden (av flera olika profeter och under olika tider) är att någon visste om vad som skulle ske i förväg. Profetiorna pekar mot en övernaturlig vishet som förmedlades till profeterna: Gud, eftersom endast Gud kan veta och förmedla framtiden. Detta stärker återigen att Bibeln är Guds ord. Så sammanfattningsvis, mängden uppfyllda profetior visar på Bibelns övernaturliga trovärdighet, utöver den historiska och personliga trovärdigheten. Det visar också att Jesus med stor sannolikhet är Messias, den utlovade frälsaren till världen. Så om Bibeln är Guds ord innebär det att vi dels kan lära känna Gud på ett personligt plan när vi läser den och dels att vi kan lita på visheten i innehållet och följa det som står i den. Så kort (och lite klyschigt) sagt, Bibeln är sommarens (och alla säsongers) rekommenderade läsning.  

*I Stoners exempel illustrerade han att det var som att fylla delstaten Texas med silver dollar, “two feet high” (ca 60 cm). Efter en snabb googling beskrivs delstaten Texas yta vara nästan 700,000 kvm (kan dock ha varit annorlunda när Stoner gjorde sin beräkning, det har inte undersökts närmare) medan Finlands yta är ca 340,000 kvm och Norges yta ca 320,000 kvm. Så enkel matematik leder oss att konkludera att Norges och Finlands yta fortfarande är mindre än Texas. Så exemplet med myntet beskrivet ovan ger en högre sannolikhet att hitta myntet än Stoners originalexempel. 

Referenser 

Jackson, W. (n.d.). How many prophecies are in the Bible? ChristianCourier.com. Hämtad 15 Juni, 2020 från https://www.christiancourier.com/articles/318-how-many-prophecies-are-in-the-bible

Stoner, P.W., & Newman, R.C. (1976). Science speaks – Scientific proof of the accuracy of prophecy and the bible [Online ed.]. Chicago: Moody Press. Hämtad från http://sciencespeaks.dstoner.net/Christ_of_Prophecy.html 

Johannes, Paulus, den andre Jesus?

Efter att mitt förra blogginlägg avslutades med en fridfull uppmaning om att kika på ett evangelium, förslagsvis Johannes, så uppstod en debatt kring om detta verkligen är vettigt ur synvinkeln att det kanske inte visar så mycket av den Jesus som fanns utan snarare en utveckling av honom? Alltså att den Jesus med de egenskaper som

JohannesPaul2-portrait
Påve Johannes Paulus II. Han åstadkom mycket, men knappast en förändrad, eller snarare utveckling av, kristologi.

presenteras i Johannesevangeliet har utvecklats ifrån hur det var egentligen och att vi ser det genom att Jesus framställs annorlunda i de tidigare skrifterna (som till exempel Markusevangeliet och hos Paulus).

Detta inlägg här blir inte en helt fullödigt försvar av att Johannesevangeliets Jesus är densamma som Jesus från Nasaret, eller alltså samma som i Paulus brev och Markusevangeliet, men jag vill problematisera lite tanken på utveckling.

Har en utveckling av kristologin skett?

Alltså det vet vi inte, vi har inga sådan källor som uttryckligen säger det, utan vi får tolka de källor vi har. Det vi kan se är att betoningarna är annorlunda i Johannes evangelium jämfört med Markus evangelium. Det finns betydligt många fler klara och tydliga uttryck som på ett tydligt sätt knyter ihop Jesus med JHVH eller Gud helt enkelt.

Vem är äldst?

Allmänt brukar Markus evangelium ses som det första evangeliet färdigställt ungefär år 50 efter Kristus, man brukar vidare säga att Matteus evangelium och Lukas evangelium bygger till dels på Markus evangelium och någon källa till (eller att alla tre tydligt tar material från en gemensam källa) och att de två är ungefär år 70 efter Kristus och att vidare Johannes är ungefär år 90 efter Kristus. På rätt goda grunder kan man fundera på om inte i alla fall Lukas bör ha varit färdigskrivet redan innan 60-talet tog slut.  Detta att de är olika i ålder brukar ses som bakgrunden till att det måste skett en utveckling om det skiljer sig i de senare från de tidigare. Paulus är ännu tidigare, men inte med i denna bloggpost.

Blir evangelisterna gaggigare med åren?

Det vi då dels kan konstatera är att mellan Markus och Lukas och Matteus skiljer sig också det som återges, medan Markus (som då bör vara det äldsta evangeliet) ofta tar med ovidkommande detaljer, som många härleder till att det är ögonvittneskildringar som återges eller i alla fall människor med god kännedom om förhållandena (några klassiska exempel är det gröna gräset, den nakne ynglingen och Alexandros och Rufus farsa) så kortar Matteus och Lukas av, de tar med det som är relevant för alla andra skulle man kunna säga. Så senare bearbetning betyder alltså inte mer utbroderat! De blir inte gaggigare!

Är det långt mellan Markus evangelium och Johannes evangelium?

Om det ska ske en utveckling så bör det vara en viss tid emellan vilket man också ofta anger att det är, under tiden satt man och broderade ut. Att det inte alltid sker förhärligande av avlidna ledare utan att man också kan nyktra till i sina omdömen tänker jag är rätt så vanlig företeelse både om uppburna godisar (typ Moder Theresa av Calcutta, Martin Luther King m fl), men också av uppburna men fruktade (såsom Stalin, Mussolini m fl). Men frågan är också om det verkligen förflöt en hel eon med tid mellan tillkomsten av de två? Vid Johannesevangeliets avslutande tycks Johannes vara död?

Det är den lärjungen som vittnar om allt detta och har skrivit ner det, och vi vet att hans vittnesbörd är sant.

Johannesevangeliet 21:24  

Han betraktas ofta som ung då han var en lärjunge till Jesus då densamme vandrade fysiskt på jorden, dvs 30-talet efter Kristus, och frågan är om han kan varit yngre än 20 år? I så fall var han 80 år då evangeliet anses kommit till, det är inte helt otroligt att en människa som också var ledare för en offentligt förföljd rörelse och som dessutom under en period satt fängslad av de romerska myndigheterna och som dessutom levde i en tid då medellivslängden nog var lägre än nu, det är inte helt otroligt att han kan ha lämnat in, tagit på sig träfracken, kilat vidare, tagit ned skylten (ja dött helt enkelt) redan innan 80-årsåldern (särskilt om vi lyfter in att han inte avslutar sitt evangelium utan att någon annan gör det, hörde jag någon viska Silmarillion?)

Silmarillion

Bild: Silfiriel

Så kanske är det lite kortare än vi tror?

Ok, hur skiljer de sig åt då?

Vid en genomläsning så tror jag att det för de flesta framförallt är en skillnad som man snabbt ser: I Markus går det som ett hemlighetstema, ständigt får de som uttalar att han är Messias, att han är den han utger sig för att vara och att han är den som ska komma, de får ständigt höra att de inte ska säga något till någon! I Johannes däremot så är det från första verserna mer tydligt att Jesus är Guds son, att han är Gud själv och hans kopplas ihop med Guds namn (vilka vi översätter med Jag Är, vilket återkommer som titlar på Jesus (jag är livets bröd, den gode herden etc)).

En annan spännande detalj är att Jesus på förklaringsberget inte nämns i Johannesevangeliet, alltså då Gud själv presenterar Jesus. Om man skulle vilja ha en hög kristologi kan man ju fundera på varför höjdpunkten saknas?

Skiljer de sig åt i lära?

Jag tror inte att man kan rakt av säga att de skiljer sig, eller att det skulle vara mer utvecklat i Johannes. Kristologin är mer utbroderad och det används många fler ord i Johannes evangelium, men om det skiljer sig så mycket åt det är jag tveksam till att man entydigt kan belägga.

Och nu kommer det en ganska kort redogörelse för detta, det som skulle behöva kompletteras är ett någon exegetisk utläggning om Kyrios/Herre i Markus evangelium och också hur den judiska kontexten kunde ta emot Gud sänd till människorna, något om varför Gud son och Människosonen är giltiga som tecken på gudomlighet, men jag får lämna det för nu.

Det jag vill säga är alltså att de berättar olika och Markus utgångspunkt finns tidigt omvittnad (hos Eusebios och Papias och Klemens av Alexandria) (alltså 100-talet efter Kristus); han har varit Petrus tolk och skriver ner det Petrus sagt och Petrus bild av allt. En del har här sett att Petrus framställs i sämre dager än i övriga evangelier.

Om Johannes kan sägas att han tycks förutsätta att vi känner till de övriga evangeliernas berättelser, den tycks komplettera och lägga till, kanske i hålrummet som kyrkofäderna vittnar om gällande Markus?

När Markus blev Petrus tolk, skrev han noga ned allt han upptecknat av Kristi ord och gärningar, dock inte i ordning … [Petrus] undervisade i korta berättelser men inte för att göra en ordnad framställning av Herrens ord.

– Papias

Nå är då Jesus inte den gudomlige Kristus i Markusevangeliet?

Jo se det är han, och vill man bara läsa en vers så ta då denna:

Men han teg och svarade ingenting. Då ställde översteprästen ännu en fråga: »Är du Messias, den Välsignades son?«

Jesus svarade: »Det är jag, och ni skall få se Människosonen sitta på Maktens högra sida och komma bland himlens moln

Då slet översteprästen sönder sina kläder och sade: »Vad skall vi nu med vittnen till?

Ni har hört hädelsen. Vad anser ni?« Alla fann att han förtjänade döden.

Markusevangeliet 14:61-64

Han döms alltså till döden för att han sa att han var Gud själv. Och att gå i döden för något man vet är en lögn, det är det inte många som gör!

Vill du ha ytterligare ett indicium på att det inte är olika Jesusar utan olika sätt att berätta och lyfta fram, ja kanske behöver du, likt Johannes i Stengrunden ett sista ord, ett starkt ett?

Jaha? Vad? Jo, det är nämligen så att Jesus i Markusevangeliet förlåter synder vilket för de som är med blir ett tydligt vittnesbörd om hans gudomlighet, och för de som inte blir jesusanhängare så blir det ett skäl för dem att se en hädare, eller något ännu värre! Också på en del andra sätt agerar i auktoritet som endast Gud kan och gör och ger då med tydliga alluderingar till det sätt som Gud beskrivs i den hebreiska Bibeln (Tanak).

Att han dessutom utges för att vara Guds son redan från första kapitlet ger kanske lite mindre vatten på kvarnen om att han först långt senare blir så där gudomlig som i Johannesevangeliet?!

Något som vi här utelämnar helt, men som fungerar som äldre källor till Jesu gudomlighet anar vi i citatet om att

alla har syndat och gått miste om härligheten från Gud

det är hämtat ifrån en annan tidig källa som också med fog kan sägas driva en väl arbetat kristologi och som också med fog kan ge oss skäl att tro att den höga bekännelsen av Jesus som Herre, som Gud nog var med från början i den kristna tron, Paulus brev till Romarna. Det och andra brev ger en ännu mer komplett bild av den höga kristologi som tycks funnits ända sedan Jesu steg här på jorden.

Det var några tankar, kanske de kompletteras med tankar från ännu äldre källmaterial i form av bl. a. Paulus vid tillfälle?! Likaså bör man kanske göra ett mer språkligt exegetiskt studium i t ex Markus evangelium för att än mer nyansera bilden och jag tror att man då finner att Markus inte hymlar med om Jesus är Gud eller inte och vad det betyder, men det får vi ta en annan gång!

 

Allt gott till er alla! / Martin Walldén

 

Beror tillfrisknanden efter bön på slumpen? Respons till ”Anti-apologetik” – del 2

Låt mig börja med att säga att jag avundas skribenten bakom bloggen Anti-apologetik (AA) – han eller hon har betydligt mer tid att blogga än vad jag har. AA har alltså publicerat en låååång respons på min föreläsning om fem anledningar att tro på Gud. Den tredje delen handlade om mitt mirakelargument för Guds existens.

Jag påbörjade ett svar för två månader sedan med fokus på anklagelsen att min bok Dokumenterade mirakler är en samling anekdoter, och naturligtvis har AA lyckats publicera ett ännu längre svar på detta svar.

Vi skulle kunna fortsätta så här i oändlighet. Men som jag påpekade i förra inlägget tyngs hela debatten ned av att AA inte har läst Dokumenterade mirakler, och många av AA:s invändingar finns elegant bemötta där.

Jag har noterat att en del ateister som inte heller har läst Dokumenterade mirakler har hänvisat till AA:s inlägg som en anledning att inte ta boken på allvar – de behandlar den som en kritisk bokrecension ungefär. När jag påpekar för dem att AA inte har läst boken utan enbart baserar sin kritik på nio minuter (!) från slutet en föreläsning (nio stressade minuter, kan jag tillägga, då jag egentligen gick utöver tidsramen), har de hänt mig flera gånger att de skyller på mig för att dessa nio minuter inte representerade boken väl nog.

Detta ger mig huvudvärk. Att AA inte bemöter mirakelargumentet särskilt väl är alltså mitt fel, för jag borde ha insett att AA skulle nagelfara varje sekund av en av de ca 30 föreläsningar jag höll på ämnet förra året – och att det givetvis skulle vara föreläsningen som enbart ägnar några minuter åt mirakelargumentet snarare än exempelvis denna som ägnar en och en halv timme åt det.

Jag tvivlar på att en enda av dessa ateister skulle resonera så här om jag valde att kritisera Sam Harris tankar om fri vilja enbart baserat på några minuter i slutet av en föreläsning han höll om det. Fortsätt läsa Beror tillfrisknanden efter bön på slumpen? Respons till ”Anti-apologetik” – del 2

Finjustering del 3: Förklarar multiversumhypotesen finjusteringen?

Det här är den tredje delen i en serie om hur den kosmiska finjusteringen för intelligent liv utgör ett starkt stöd för tron att Gud finns. I den första delen såg vi några olika exempel på finjustering, i den andra delen gick vi igenom vilka möjliga förklaringar som finns (figuren). Jag kritiserade den naturalistiska singel-universummodellen: både teorin att universums finjustering är ett resultat av slumpen och att den är ett resultat av en supernaturlag är mycket osannolika förklaringar. Teorin att universum är skapat av en gud är en mycket troligare förklaring. Finjusteringen utgör därför ett stöd för Guds existens. Istället är det en annan naturalistisk förklaring som ofta anses vara det bästa alternativet till gudomlig skapelse: ett multiversum. I denna tredje och avslutande del om finjusteringen ska vi titta närmare på denna hypotes.

Behöver finjusteringen förklaras?

Vår diskussion har hittills tagit sin utgångspunkt i en berömd liknelse som Douglas Adams gjorde: När vi säger att universum är finjusterat för att tillåta liv, är det ungefär som om en vattenpöl skulle säga att hålet som den befinner sig i är finjusterat för att passa vattenpölen. Men vattenpölen har uppenbart fel. Hålet är inte finjusterat, för även om hålet hade haft en annan form så hade vattenpölen passat i det. Men detta visar ju egentligen bara att Adams liknelse inte är relevant, eftersom det råder en konsensus om att universum är finjusterat för intelligent liv. Det är inte extremt osannolik att ett hål är ”vattenpölstillåtande” på ett sätt som motsvarar att det är extremt osannolikt att ett universum är livstillåtande. Vattenpölen är alltså inte finjusterad på samma sätt som universum är. Douglas Adams liknelse med vattenpölen ger därför en totalt missvisande bild av den finjustering som kosmologer har upptäckt.

Om Adams jämförelse hade varit relevant, dvs om universum inte hade varit finjusterat för liv, så hade det inte behövts någon förklaring och det var den poängen Adams ville göra med sin (felaktiga) liknelse. Men nu är universum finjusterat och därför behövs det en förklaring. En del som ser vart detta barkar hän vill gärna undvika slutsatsen att universum är skapat av Gud. Därför har man sagt att även om universum är finjusterat, behövs ingen förklaring. Vad är logiken i detta? Varför behövs det inte längre någon förklaring till extremt osannolika händelser? Resonemanget går på följande sätt: Om universum inte hade varit finjusterat för att tillåta liv, hade vi inte varit här. Ett universum tillåter liv är den enda typ av universum som vi kan observera. Vi bör därför inte vara förvånade över att vi inte observerar att universum är inkompatibelt med liv, för om universum som skulle vara inkompatibelt med liv, skulle vi inte vara här för att observera det. Eftersom vi är här och kan observera universum, bör vi förvänta oss att det är finjusterat. Detta är den sk antropiska principen: vi kan endast observera ett universum som har sådana egenskaper att det tillåter liv, och därför bör vi inte vara förvånade över att universum tillåter liv. Därför behövs det helt enkelt ingen förklaring.

Detta är en mycket dålig invändning vilket bör vara uppenbart. I det förra inlägget skrev jag att universums finjustering innebär två saker:

  1. Universums naturkonstanter och startförhållanden måste vara väldigt exakt inställda för att universum ska tillåta intelligent liv.
  2. Vi lever i ett sådant universum.

Att vi lever i ett universum som tillåter intelligent liv är knappast någon nyhet, men att universums natur­konstanter och startförhållanden måste vara väldigt exakt inställda för att detta ska vara möjligt, är faktiskt en relativt ny vetenskaplig upptäckt. Det är alltså inte en a-priori kunskap, eller något som man kan resonera sig fram till utan att göra experiment och beräkningar. Därför krävs också en förklaring hur det har kunnat bli på det sättet. Resonemanget har rätt i att vi inte bör vara förvånade över att vi inte observerar att vi lever i ett universum som tillåter att liv är omöjligt, men givet att det är extremt mycket mer sannolikt att ett sådant universum skulle existera än ett som tillåter liv, bör vi faktiskt vara förvånade över att vi observerar att liv är möjligt. Att vi kan konstatera att intelligent liv existerar snarare än att det inte existerar, gör ingenting alls för att förklara varför förutsättningarna för detta är uppfyllda.

Följande liknelse brukar göras för att visa varför den antropiska principen inte tar bort behovet av en förklaring. Antag att du reser utomlands och blir gripen och (oskyldigt) anklagad för narkotika­brott. I landet är det dödsstraff för narkotikabrott. Du blir ställd mot en vägg och en arkebuseringspatrull bestående av 100 skarpskyttar ställs upp framför dig. Samtliga siktar mot ditt hjärta, du hör ordern ges om eldgivning och sedan ett öronbedövande smatter av gevärseld. Efter en stund öppnar du ögonen och observerar att du fortfarande lever. Vad skulle du tänka då? Kanske, ”Tja, jag borde inte vara förvånad över att alla missade. Om de inte hade missat, hade jag ju inte varit här och kunnat bli förvånad. Eftersom jag är här, förväntar jag mig att alla missade!” Nej, givetvis skulle du inte tänka så. Du skulle med all rätt bli förvånad och lättad över att du levde! Du skulle inte vara förvånad över att du inte observerar att du är död (för då skulle du inte observera det), men du skulle fortfarande vara förvånad över att du observerar att du lever. Förmodligen skulle din slutsats vara att de missade med avsikt, dvs att hela situationen var designad.

Den antropiska principen är alltså otillräcklig – universums finjustering måste fortfarande förklaras. För att få den antropiska principen att fungera, måste den därför kombineras med multiversum­hypotesen.

Är vårt universum ett av många?

Enligt multiversumhypotesen är vårt universum endast en av ett extremt stort antal (kanske oändligt många) parallella universa med olika naturkonstanter och startförhållanden. Tillsammans utgör dessa parallella universa ett multiversum. Om dessa parallella universa verkligen finns, och om de skiljer sig åt i sina grundläggande egenskaper, tänker man sig att några av dem kommer att ha sådana egenskaper att de tillåter liv. Alla observatörer i ett sådant multiversum kommer att befinna sig i ett universum som tillåter liv. Teorin är att om det bara finns tillräckligt många universa, kommer sannolikheten för att liv uppstår att närma sig 1, och de observatörer som då uppstår har ingen anledning att vara förvånade över att de lever. Under förutsättning att det 1) finns oändligt många universa, och att dessa 2) är slumpmässigt fördelade m a p naturkonstanter och startförhållanden, kommer alltså intelligent liv så småningom att uppstå, och dessa kommer att observera att det universum som de befinner sig i är finjusterat.

Om vi kombinerar multiversumhypotesen med den antropiska principen verkar alltså problemet vara löst! Åtminstone är det en vanlig uppfattning. Jag menar dock att multiversumhypotesen inte är något speciellt bra alternativ till teism. Låt oss se på några skäl till detta.

Förklaringar ska vara så lite ad hoc som möjligt

En anledning till att vi bör föredra designförklaringen framför en naturalistisk multiversumhypotes har att göra med en grundläggande princip inom vetenskapen: allt annat lika så bör vi föredra en förklaring som vi har oberoende evidens för och som är en naturlig extrapolering av vad vi redan vet. Ett annat sätt att uttrycka det är att en förklaring bör vara så lite ad hoc som möjligt, vilket betyder ungefär att förklaringen inte är konstruerad för just det här ändamålet utan att det finns ytterligare skäl för den.

Robin Collins (1999) ger följande exempel: De flesta av oss tar det som självklart att dinosaurier har existerat. Vissa är kanske rentav (som jag) dinosaurienördar och har ett antal dinosauriefossil i bokhyllan hemma. Men antag att det kommer en dinosaurieskeptiker och hävdar att dinosaurier aldrig har existerat. Istället finns det ett fossilproducerande kraftfält som materialiserar ben ur tomma luften. När vi invänder att vi inte känner till några sådana fält, får vi svaret att det beror på att vi inte har upptäckt dem än. Bör vi i ett sådant läge tvivla på att triceratopser har vandrat på jorden? Givetvis inte! Ingen har förvisso observerat levande triceratopser, men vi har god erfarenhet av att andra djur lämnar fossil efter sig och utifrån detta är det en naturlig extrapolering att samma processer gällde för dinosaurier. Dinosaurieskeptikerns fossilproducerande kraftfält är däremot inte en extrapolering av någon känd kunskap.

Collins menar att exakt samma resonemang gäller för universums finjustering. Vi vet att finjusterade konstruktioner såsom datorer och synthar är designade, dvs vi vet att design är en orsak till finjustering. Design som förklaring till universums finjustering är därför en naturlig extrapolering utifrån vad vi vet att intelligenta designers kan och brukar göra. Men på vilket sätt är ett naturalistiskt multiversum en naturlig extrapolering utifrån observationer? Vi har ingen erfarenhet av något sådant. Dessutom finns det oberoende skäl för teism, t ex religiösa erfarenheter och olika gudsargument. Detta saknas (åtminstone i jämförbar omfattning) för multiversum.

Även egenskaperna hos ett sådant multiversum tycks vara ad hoc. För det första, hur vet man att det finns oändligt många universa? Tänk om det bara finns 100. Eller en miljon. Med tanke på de extremt små sannolikheterna för att universum ska tillåta intelligent liv, måste det finnas ett enormt stort antal, helst oändligt många, universa. Annars är det inte alls säkert att ett livstillåtande universum uppstår. Vårt eget universum verkar vara 13,8 miljarder år gammalt, så hur vet vi att processen som skapar nya universa har pågått tillräckligt länge? Detta verkar vara fullständigt ad hoc. För det andra, hur vet man att de universa som bildas är slumpmässigt fördelade? Tänk om alla ser likadana ut? Då spelar det ingen roll om det finns oändligt många av dem. Eller om bara finns tusen möjligheter att välja på – det räcker inte för att förklara de små sannolikheter som är inblandade. Även detta antagande är mer eller mindre ad hoc.

En obegränsad multiversumhypotes undergräver vetenskapen

Ibland talar filosofer om ”möjliga världar”. En möjlig värld är en beskrivning av hur verkligheten hade kunnat vara istället. När man säger att det finns en möjlig värld gör man vanligtvis inte anspråk på att den är verklig, utan att det är en fungerande beskrivning av hur världen hade kunnat vara.

En multiversumteori innebär att en del av alla möjliga världar är verkliga. Man kan tänka sig två varianter av multiversumhypoteser, en obegränsad som säger att alla möjliga världar existerar, eller en begränsad som säger att endast en del av alla möjliga världar existerar (Collins 2009). Filosofen David Lewis hade en obegränsad universumhypotes och menade att alla möjliga världar existerar och är lika verkliga som vår värld (Wilkonson 2012). Tänk dig vilken fantasi som helst, tex att människor har tre ben eller att Pikachu är USA:s president (Grenholm 2018), ja vad du än kan komma på, så är det enligt Lewis verkligt i något universum. Att Pikachu är USA:s president är lika verkligt som att Trump är det. (Jag hävdar inga övriga likheter mellan Pikachu och Trump.) Fysikern Max Tegmark har uttryckt en liknande uppfattning som Lewis (Wilkonson 2012) men menar att alla matematiskt möjliga universa existerar.

Man kan förstås ifrågasätta om det verkligen är korrekt att alla möjliga världar existerar. Lewis och Tegmark verkar vara i minoritet. Men om de har rätt så innebär det att allting som kan ske också kommer att ske. Om alla tänkbara universa existerar så kommer vissa av dem att innehålla liv. Tar detta i så fall bort behovet av en förklaring till finjusteringen? Jag tror inte det. Följande liknelse kanske kan börja visa varför detta inte kan vara hela sanningen:

Antag att det pågår ett omgång poker i saloon i vilda västern. Om en cowboy får royal flush på given skulle det väcka en hel del uppmärksamhet. Om det skedde fyra gånger på raken skulle han släpas ut, skjutas och bli begravd bakom saloonen. Hans ursäkt, ”eftersom alla möjliga universa existerar så är det inte konstigt att detta händer – det måste hända i något universum och vi råkar befinna oss i just det universumet”, skulle falla för döva öron. Ingen skulle godta en sådan förklaring. Cowboyen skulle ha rätt i att det skulle ske i ett stort antal universa. Men det skulle fortfarande vara en ovanlig och osannolik händelse i vårt universum, en händelse som krävde en förklaring.

Eller betänk följande scenario: Olle kastar en tärning 100 gånger och får sexa varje gång. I vanliga fall skulle vi aldrig acceptera en förklaring som säger ”det bara råkade bli så, det var inget konstigt”, utan vi skulle kräva en betydligt bättre förklaring. Oavsett vilka värden man får när man kastar tärning 100 gånger, kommer sekvensen att vara lika osannolik (om det är en balanserad tärning), så vad är det som gör 100 sexor så speciellt? Anledningen är att en sådan händelse är både extremt osannolik, p = (1/6)100 =10-79, och att det är en ”speciell” sekvens som skiljer sig på ett särskilt sätt från alla andra möjliga sekvenser. (Del Ratzschs (2001, 14–15) diskussion om vad som gör vissa händelser ”speciella” kan vara intressant här.) I vanliga fall förväntar vi oss inte att en sådan händelse någonsin skulle inträffa, det är alldeles för osannolikt. Men enligt en obegränsad multiversummodell kommer ändå sådana händelser att ske. Vi kan då tänka oss två sätt att se på detta. Antingen 1) behövs ingen förklaring, eller 2) behövs fortfarande en förklaring. Om 1) ingen förklaring behövs till sådana händelser, så blir frågan varför vetenskapliga förklaringar överhuvudtaget behövs för osannolika händelser. Om händelser som vi normalt skulle kräva en förklaring till inte längre behöver förklaras, undergrävs hela naturvetenskapens legitimitet. Det som vi har betraktat som omöjligt blir då plötsligt vetenskapligt möjligt, ”det bara råkade bli så”. Men om 2) en förklaring fortfarande behövs, så visar det en sak: det räcker inte att det finns oändligt många universa – finjusteringen behöver ändå en förklaring. Och då är vi tillbaka på ruta ett.

Slutsats: En obegränsad multiversumhypotes leder till ett dilemma: antingen misslyckas den helt att förklara finjusteringen, eller förstör den all vetenskap. Pick your poison! En obegränsad multiversumhypotes verkar inte vara någon vidare bra vetenskaplig teori. Den skapar mer problem än den löser, vilket förmodligen är anledningen till att inte fler filosofer ansluter sig till den. Vad är alternativet? En begränsad multiversumhypotes!

En begränsad multiversumhypotes förklarar inte finjusteringen

En begränsad multiversumhypotes ställer upp vissa villkor för vilken typ av universum som kan existera. Allting möjligheter är inte lika verkliga, men väldigt många! På så vis kan man slippa dilemmat som en obegränsad hypotes ställs inför. En begränsad multiversumhypotes ställs dock inför ett helt annat problem: Istället för att den förklarar varför det finns finjustering, riskerar den att introducera ny finjustering genom restriktionerna på vilka universa som är tillåtna. Detta verkar vara precis vad som händer (Collins 2009).

Den absolut vanligaste versionen av en begränsad multiversumhypotes säger att det finns en fysisk process som fungerar som universumgenerator. Denna producerar ett enormt stort antal universa med varierande startförhållanden, naturkonstanter och eventuellt även olika naturlagar. Den vanligaste modellen för hur detta kan gå till bygger på inflationsteorin. Den säger kort att vårt universum inledningsvis expanderade mycket snabbt. Detta gjorde att temperaturen sjönk och det bildades ”bubblor” som blev till nya universa. För att få de fysikaliska parametrarna att variera i dessa bubbeluniversa så att inte alla ser likadana ut, måste inflationsteorin kombineras med M-teorin/supersträngteorin. Både inflationsteorin och M-teorin är mycket spekulativa idéer och det empiriska stödet är sparsamt, men man tänker sig ändå att de tillsammans skulle kunna utgöra ett slags universumgenerator.

Universumgeneratorn måste vara finjusterad

Vilka egenskaper måste denna universumgenerator ha? Oavsett om man tänker sig en inflationsteori kombinerat med en M-teori eller någon annan ännu mer spekulativ modell, måste lagarna som styr hur universumgeneratorn fungerar vara finjusterade för att de ska ge upphov till universa som tillåter liv. M-teorin kräver t ex att det finns 11 dimensioner, men den förklarar inte varför det finns 11, snarare än 7, 829 eller 1068

Collins (1999) jämför med en bakmaskin. En bakmaskin har många detaljer som måste klaffa för att den ska fungera så att vi får ut bröd. Detta gäller i ännu högre utsträckning för att en robotiserad bilfabrik ska fungera. Hur mycket krävs då inte för en universumfabrik! Att bara postulera en universumgenerator löser därför inte problemet med finjusteringen. Multiversumet måste t ex innehålla principer för att producera sådant som Paulis uteslutningsprincip annars blir det inga livstillåtande universa. Astrofysikern Luke Barnes (2012) skriver att det förvisso är möjligt att multiversumhypotesen kan förklara varför universum är finjusterat för liv, men “multiversum” är inget magiskt ord som får finjusteringen att försvinna. En hel del av finjusteringen i vårt universum kanske skulle kunna förklaras med ett multiversum, men enbart därför att finjusteringen “flyttar upp” en nivå. Man kommer därför inte undan misstanken om design enbart genom att föreslå en universumgenerator. Robin Collins skriver:

“In sum, even if an inflationary-superstring multiverse generator exists, it must have just the right combination of laws and fields for the production of life-permitting universes: if one of the components were missing or different, such as Einstein’s equation or the Pauli Exclusion Principle, it is unlikely that any life-permitting universes could be produced. Consequently, at most, this highly speculative scenario would explain the fine-tuning of the constants of physics, but at the cost of postulating additional fine-tuning of the laws of nature.” (2009)

Inte heller en begränsad multiversumhypotes löser alltså finjusteringen. Det finns dock ett annat problem som drabbar både begränsade och obegränsade multiversumhypoteser.

Är du en boltzmannhjärna?

Fysikern Ludwig Boltzmann föreslog att vårt universums låga entropi (ordning) förklaras av att det är en del av att större multiversum. Enligt termodynamikens andra huvudsats kommer entropin (oordning) alltid att öka i ett isolerat system, även om oordningen kan minska lokalt. Enligt Boltzmann är vårt universum en sådan ”lokal ficka”, ett resultat av en slumpmässig kvantfluktuation i ett större, kaotiskt jämviktstillstånd. Problemet är, som många fysiker senare har påpekat, att det faktiskt inte behövs ett helt universum för att liv på jorden ska vara möjligt, det räcker med att ett solsystem uppstår. Det är dessutom extremt mycket mer sannolikt att ett ordnat solsystem uppstår av en slump och att allting utanför solsystemet är en illusion, en stor filmduk, än att ett helt ordnat universum uppstår av en slump. Ju mindre ordnad del som uppstår, detta mer sannolikt blir det. Den mest sannolika kvantfluktuationen är att en enda hjärna uppstår, med alla minnen och sinnesintryck, och att omgivningen är totalt oordnad och kaotisk. För en sådan sk Boltzmannhjärna skulle tillvaron te sig exakt likadan som om den vore en del av ett större, ordnat universum. Skillnaden är att en Boltzmannhjärna inbillar sig allting.

En enkel liknelse kan visa varför en Boltzmannhjärna är mer sannolik än ett helt universum. Tänk dig att du har en låda med Scrabble/Alfapet-brickor. Om du skakar lådan så är det mycket mer sannolikt att du får en meningsfull kombination av bokstäver i ena hörnet av lådan och resten är kaos, än att alla brickor i lådan bildar ett meningsfullt mönster. På samma sätt är det oerhört mycket mer sannolikt att en observatör som är ett resultat av en slumpmässig fluktuation i ett multiversum är en Boltzmannhjärna och inbillar sig hela tillvaron, än att hen observerar ett verkligt existerande universum. Enligt fysikern Roger Penrose är det ungefär 10^{10^{123}} (dvs ett tal med 10123 nollor) gånger mer sannolikt att ett multiversum producerar ett universum som enbart är en Boltzmannhjärna (dvs du!) än att sådant universum som (vi tror att) vi observerar.

Problemet drabbar alla multiversumhypoteser. En obegränsad multiversummodell avhjälper inte problemet, för enligt en sådan finns det verkligen ett stort antal universa som enbart är Boltzmannhjärnor, och det är därför troligt att du är en Boltzmannhjärna och att alla dina minnen och sinnesintryck är illusioner. Så om du tror på multiversumhypotesen, bör du också bli solipsist och tro att du är en Boltzmannhjärna och att allting annat är dina fantasier.

Fysikern Sean Carroll skriver om hypoteser som förutsäger existensen av Boltzmannhjärnor: ”I argue that such theories are indeed unacceptable: the real problem is with fluctuations into observers who are locally identical to ordinary observers, and their existence cannot be swept under the rug by a choice of probability distributions over observers. The issue is not that the existence of such observers is ruled out by data, but that the theories that predict them are cognitively unstable: they cannot simultaneously be true and justifiably believed.” (2017) Det går alltså inte att rättfärdiga en tro på multiversumhypotesen för en sådan tro undergräver sin egen rationalitet. Problemet med Boltzmannhjärnor är i sig inte kontroversiellt utan har varit känt i många år av kosmologer. Man har försökt hitta en förklaring till universums låga entropi som undviker problemet med Boltzmannhjärnor, men varje gång tvingas man införa ny finjustering som är lika stor som den man försöker förklara (Collins och Sober 2020).

Slutsatsen är att enligt naturalismen är det extremt osannolikt att det existerar ett ordnat, finjusterat universum. Det finns dock ett sätt att rädda multiversumhypotesen på: Man låter Gud vara kvar som skapare! Multiversumhypotesen kan bli rationell om man tänker sig att Gud har skapat ett multiversum där han föredrar finjusterade universa som tillåter verkliga observatörer. Gud är multiversumhypotesens bästa hopp. Det finns oberoende filosofiska skäl att tänka sig att Gud existerar, och det finns oberoende teologiska skäl att tänka sig att han föredrar universa som består av observatörer som inte är Boltzmannhjärnor utan som kan ha en verklig kärleksfull relation med honom.

Slutsats

För att undvika slutsatsen att universum är designat (den teistiska hypotesen), behöver man föreslå en synnerligen extravagant hypotes: att det finns parallella universa. Och inte bara ett fåtal utan oändligt många. Dessutom behöver dessa universa variera slumpmässigt i sina grundläggande egenskaper. Att vetenskapsmän lockas till en så extraordinär teori visar hur svårt det är att undvika slutsatsen att universum är designat. Multiversumhypotesen utgör ett slags ofrivillig komplimang till designhypotesen eftersom den visar hur långt man måste gå för att undvika Gud. Detta blir ännu tydligare med tanke på de problem som multiversumhypotesen ställs inför.

Att universum verkar vara finjusterat för att tillåta liv är väletablerat bland kosmologer, men hur detta ska förklaras är långt ifrån självklart. I del 1 och 2 i denna serie har vi sett att teism/design är en mycket troligare förklaring än ett naturalistiskt singeluniversum, oavsett om man tänker sig att finjusteringen är ett resultat av slump eller supernaturlagar. Finjusteringen utgör därför ett mycket starkt stöd för teorin att universum är skapat av en gud med syftet att det ska tillåta liv. Vi har i detta inlägg sett att den främsta alternativa modellen, multiversumhypotesen, bara kan förklara finjusteringen om multiversumet är skapat av en intelligent konstruktör. Men i så fall blir multiversumet helt överflödigt, för en intelligent konstruktör kan skapa vårt universum direkt och se till att det är finjusterat för liv. Den kosmiska finjusteringen utgör därför ett starkt stöd för att det finns en skapare av universum.

Referenser

Barnes, Luke A. 2012. ”The Fine-Tuning of the Universe for Intelligent Life”. Publications of the Astronomical Society of Australia 29 (04): 529–64.

Carroll, Sean M. 2017. ”Why Boltzmann Brains Are Bad”. arXiv [hep-th]. arXiv. http://arxiv.org/abs/1702.00850.

Collins, Robin. 1999. ”A Scientific Argument for the Existence of God: The Fine-Tuning Design Argument”. I Reason for the hope within, redigerad av Michael J. Murray, 47–75. Eerdmans Publishing.

———. 2009. ”The Teleological Argument: An Exploration of the Fine-Tuning of the Universe”. I The Blackwell Companion to Natural Theology, redigerad av William Lane Craig och J. P. Moreland. Wiley-Blackwell.

Collins, Robin, och Elliott Sober. 2020. ”Is Fine-Tuning Evidence That God Exists?” I Contemporary Debates in Philosophy of Religion, redigerad av Michael L. Peterson och Raymond J. VanArragon, 2:a uppl., 27–54. John Wiley & Sons.

Grenholm, Micael. 2018. ”Pikachuargumentet för Guds existens”. Svenska apologetiksällskapets blogg. 27 juni 2018. https://svenskapologetik.wordpress.com/2018/06/27/pikachuargumentet-for-guds-existens/.

Ratzsch, Del. 2001. Nature, Design, and Science: The Status of Design in Natural Science. SUNY Series in Philosophy and Biology. SUNY Press.

Wilkonson, Tim. 2012. ”The Multiverse Conundrum”. Philosophy Now, nr 89. https://philosophynow.org/issues/89/The_Multiverse_Conundrum.

Dog Jesus verkligen på korset?

Jesus är intressant. Även om du själv inte är troende, bör du kunna erkänna att han verkligen lyckats bli en känd person i historien. Jesus blev en framgångsrik ledare för en världsledande “rörelse”, även 2000 år efter hans existens. Det är också svårt att förneka att den historiska personen Jesus har haft en stor inverkan på vår vardag. Vår kalender och många röda dagar samt firanden cirkulerar runt hans existens på något sätt. Även om vi idag är ett av världens mest sekulariserade länder, har kristendomen och Jesus onekligen haft en stor inverkan på våra liv och vårt land. Så vem var Jesus? Hur lyckades han bli en framgångsrik ledare? Och uppstod han verkligen efter att ha dött? 

Den sistnämnda frågan – uppståndelsen – är essensen i kristendomen. Om inte Jesus uppstod efter sin död, faller kristendomens sanningsanspråk (se 1 Kor 15:14, 19b). Men låt oss backa några steg: Vad säger att Jesus ens dog på korset? Han kanske aldrig dog? Vissa menar att Jesus aldrig dog på korset. Om det är sant, så är “uppståndelsen” möjlig: Eftersom han aldrig dog till att börja med, kunde han senare uppenbaras som levande. Därför är det relevant för kristendomens sanningsanspråk att få klarhet i frågan om huruvida Jesus dog på korset. 

Det finns två alternativa teorier som menar att Jesus aldrig dog på korset. I den första alternativteorin, på engelska ofta kallad ‘the swoon theory’, menar man att Jesus svimmade på korset. Eller alternativt, att han utövade en djup meditationsteknik på korset (ovanlig variant på ‘swoon theory’, framförallt bland historiker). Båda varianterna av ‘the swoon theory’ innebär att Jesus uppfattades som död, när han i verkligheten inte var det. Så när han togs ner från korset och lades i den kalla graven återfick han medvetande. Då kunde han tolkas som “uppstånden”. I den andra alternativteorin, en desto vanligare teori bland muslimer, menar man att det inte var Jesus som korsfästes. Istället var det någon som såg ut som honom, alternativt att en av hans lärjungar tog hans plats. Även i denna alternativteori vore det möjligt att tolka Jesus som uppstånden eftersom han inte ens korsfästes, än mindre dog. 

Hur sannolika är dessa alternativteorier? Kort sagt, väldigt osannolika. Anledningen till detta svar kommer från historisk och medicinsk kunskap, och kommer diskuteras i detta inlägg. Inlägget vilar på, men diskuterar inte, faktauppgiften att Jesus som historisk person har existerat (se ett inlägg om det här) samt att Bibeln bör ses som en historisk trovärdig källa (se ett inlägg om det här och här).

Ett första argument för att Jesus verkligen dog på korset utgår från historikers slutsats i denna fråga: Historiker är generellt överens om att Jesus dog till följd av korsfästelse – oavsett privat livsåskådning.  Få historiker, om än några, tror på alternativteorierna ovan beskrivna (Habermas, 2001). Detta beror på det gedigna historiska materialet som beskriver Jesus död på korset. Det finns återberättat i flera antika källor, både i Bibeln och i utombibliska källor (bland andra den judiske historikern Josefus och den romerska historikern Tacitus; Gustavsson, 2015). Den nytestamentliga historikern Michael Licona har i sin avhandling undersökt och kommit fram till att uppgiften om Jesus död på korset, tillsammans med uppgifterna om lärjungarnas övertygelse och hängivenhet om att Jesus uppstått (efter de själva sett honom uppstånden), samt att Paulus konverterade efter vad han upplevde var ett framträdande av den uppståndne Jesus, “…form the historical bedrock, facts past doubting, on which all hypotheses should be built”  (Licona, 2011, p. 617). Det betyder att faktan om Jesus död utgör en historisk berggrund – det är en stabil faktauppgift. Dessa faktauppgifter anses tillhöra berggrunden av två anledningar: För att det finns så starka evidens att det bör ses som faktauppgifter av historiker, och att i stort sett alla historiker håller med om att det är en faktauppgift. Samma slutsats kom historikern Gary Habermas fram till i det han kallar minimal fact approach (Habermas, 2012). Till och med den ateistiske historikern Gerd Lüdemann konstaterar att “Jesu död som en konsekvens av korsfästelsen är odiskutabel.” (Lüdemann, 2004, s. 50). Enkelt sagt: Jesus dog på korset. Detta är sant enligt historiska uppgifter såväl som enligt historiker och experter i fältet. 

Om man ändå inte blir tillräckligt övertygad om att historikerna har gjort sitt jobb i att försöka kartlägga historiska fakta korrekt (vilket då bör innebära att annan historisk kunskap man håller för sann också bör ifrågasättas, t ex om Gustav Vasa, Hitler, Napoleon, Sokrates m.fl.), kan man belägga Jesus död via medicinsk kunskap. Det andra argumentet utgår alltså från medicinsk kunskap: Till följd av tortyren och korsfästelsen är det högst sannolikt att Jesus dog. Det finns många olika medicinska förklaringar till hur Jesus kan ha dött (Maslen & Mitchell, 2006), där två vanliga teorier handlar om hypovolemisk chock (eller bara chock) och kvävning. Jag är inte medicinskt kunnig men kommer utifrån egen efterforskning försöka återberätta detta mycket kortfattat. 

Korsfästelsen var ett fruktansvärt straff, bland de värsta dödsstraffen i det romerska imperiet. Cicero, en romersk författare som levde på 100-talet, har beskrivit korsfästelsen som “a most cruel and ignominious punishment” (se Against Verres, 2.5.165-168). Många offer blev även torterade och piskade innan de hängdes upp på korset. Licona (2011) hänvisar till historiska beskrivningar om hur vissa offer beskrivs ha piskats tills deras inälvor eller skelett syntes.   

Innan Jesus fick domen om att korsfästas, blev han slagen (Joh 18:22) och piskad (Joh 19:1) samt fick en törnekrona nedtryckt i huvudet (Matt 27:29). Även om det inte är helt säkert (Nicoletti, 2018), tror många att Jesus piskades med ett s.k. gissel: en piska med remmar av oxhud och bitar av metall (Hill, 2015). Det är därmed sannolikt att Jesus försvagades av tortyren samt förlorade mycket blod innan korsfästelsen. När kroppen bland annat förlorar mycket blod på ett kort tillfälle kan något som kallas hypovolemisk chock eller chock inträffa (Hill, 2015): ett tillstånd som innebär att hjärtat får svårt att pumpa runt blod i kroppen. Tillståndet i sig kan vara dödligt, men leder definitivt till en initial försvagning. Det lär ha hänt Jesus, vilket märks i att Jesus senare behövde hjälp att bära sitt kors (Matt 27:32). Vid korsfästelsen fick Jesus spikar genom sina vrister och fötter, vilket kan ha träffar flera nerver och därmed orsakat stor smärta. När offren sedan hänger på korset fick de troligtvis svårt att andas. De kunde inte hålla upp sin kroppsvikt och fick därmed svårt att få ner syre i lungorna. Det ledde till att de kunde dö till följd av kvävning. Romarna krossade även ofta knäna på offren som var korsfästa. Det gjorde att den korsfästa personen fick ännu större svårigheter att hålla upp sin kropp. Detta beskrivs ha gjorts på de två brottsoffren som korsfästes bredvid Jesus, men inte på Jesus – eftersom han redan var död (Joh 19:31-33). Och om Jesus mot all förmodan skulle ha överlevt korsfästelsen skulle han inte framstå som uppstånden utan snarare som nära döden och i akut behov av sjukvård. De romerska soldaterna fick också order om att kontrollera Jesus död (Joh 19:34–35). Det gjorde soldaterna genom att sticka ett spjut i Jesus sida. När de gjorde det beskrivs det att vatten och blod rann ut, och denna blandning av vätskor kan förklaras med medicinsk kunskap. De förklaringar som finns innebär väldigt kortfattat att Jesus antingen redan var död eller att han dog när de stack upp spjutet. 

Utifrån både historiska och medicinska skäl kan vi dra slutsatsen att Jesus dog. Det innebär att de alternativa teorierna till Jesus död inte är sannolika. Det är teorier som saknar stöd både bland historiska uppgifter, historiker och medicinsk kunskap. De förklarar dessutom inte hur lärjungarna eller fienden Paulus förvandlades till följd av att ha sett Jesus uppstånden. Så slutsatsen är att den historiska personen Jesus dog på korset – ingen annan än honom och han var inget annat än död. 

Referenser

Cicero, M. T. (n.d.) Against Verres. Hämtad från http://www.perseus.tufts.edu/hopper/text?doc=Perseus%3Atext%3A1999.02.0018%3Atext%3DVer.%3Aactio%3D2%3Abook%3D5%3Asection%3D165

Gustavsson, S. (2015). Skeptikernas guide till Jesus 2. Stockholm: CredoAkademin.

Habermas, G. (2001). The late twentieth-century resurgence of naturalistic responses to Jesus’ resurrection.Trinity Journal, 22(2), 179-196.

Habermas, G. (2012). The minimal facts approach to the resurrection of Jesus: The role of methodology as a crucial component in establishing historicity. Southeastern Theological Review, 3(1), 15-26.

Hill, K. (2015). The physical death of Jesus Christ: The “swoon theory” and the medical response. Faith and Science, 1-16.

Licona, M. R. (2011). The historicity of the resurrection of Jesus: Historiographical considerations in the light of recent debates. (Doktorsavhandling, University of Pretoria). Hämtad från https://repository.up.ac.za/bitstream/handle/2263/23709/Complete.pdf?sequence=8&isAllowed=y

Ludemann, G. (2004). The resurrection of Christ: A historical inquiry. New York: Prometheus Books.

Maslen, M. W., & Mitchell, P. D. (2006). Medical theories on the cause of death in crucifixion. Journal of the Royal Society of Medicine, 99(4), 185–188. https://doi.org/10.1258/jrsm.99.4.185

Nicolotti, A. (2018). What do we know about the scourging of Jesus? Asor, VI (12).

Vem är rädd för Corona?

Den här pandemin är inget att skämta om, och alla känner vi människor som blivit drabbade på ett eller annat sätt. Men det hindrade inte ateistcommunityn från att göra några billiga points.
Jag stötte på en bild på internet som dröjde sig kvar. Det var en mem som målade upp alla religiösa som skräckslagna kryp som trängs runt en biokemist. De ropar åt vetenskapsmannen att snabba på, medan ett stort coronavirus närmar sig för att sluka dem. Men är det så? Är det just alla religiösa som är de panikslagna, är det de religiösa som inte har någon plan i kristiden?

Memen gör alltför många misstag, och själva poängen med memen verkar vara- i bästa fall- en halvsanning, och i värsta fall en skadlig lögn.

Var är politikerna? Var är alla som sitter i samhällets statliga ledning och verkligen kämpar för att klara krisen? Detta är det första problemet med memen. Var det inte i själva verket politikerna som slog knut på sig själva, och beskyllde varandra för att inte ta hand om krisen? Och ska vi verkligen håna rädslan och viljan att snabbt få fram ett vaccin? Memen hade inte varit rolig om den visat en sannare bild, med alla andra grupper som inte har möjlighet att framställa ett vaccin, inklusive de insjuknade, och sjukhuspersonal, och läkare. Kom ihåg att om vi visade deras rop på vaccin och andra skydd just nu så hade den förrädiska memen inte fungerat. Den verkar alltså fungera bara därför att den är osann, och följderna av att publicera memen kan alltså aldrig leda till något gott.

Andra problemet med memen uppkommer när man frågar sig var ateisten är i memen? OM det är så som memen säger, att ateister inte bryr sig eller inte behöver bry sig, vad kan vi då dra för slutsatser. Slutsatserna blir inte något positivt för ateismen som världsåskådning, tvärtom. Bilden erkänner mot sin vilja att det inte finns någon mening i ateistisk världsåskådning. Varför bry sig, när vi ändå utplånas fullständigt om kanske en månad, eller kanske om 50 år? Varför bry sig om varandra, varför bry sig om vaccinet. Om resultatet om 200 år är din individuella, fullständiga utplåning, så betyder inte dina val idag någonting i kosmiskt perspektiv. Var är då ateisten i memen? Ateisten som lyser med sin frånvaro i memen kan ju vara hemma med TV:n- och vetenskapsmannen i memen kan ju ha vilken världsåskådning som helst när det kommer till kritan. Historiskt sett vet vi att de flesta vetenskapsmän varit religiösa, och att de ofta sett vetenskapen som en väg att upptäcka mer om Gud och Guds skapelse. Men även om vetenskapsmannen denna gång skulle råka vara ateist, så finns det ju många ateister som inte är vetenskapsmän, och de lyser med sin frånvaro i memen. Kanske är den frånvaron mer talande än memskaparen hade tänkt. Om man som ateist verkligen värdesätter livet, som är det enda liv man har, så kan ju det leda till att man i ateistiskt perspektiv borde resa bort och vända ryggen åt de som behöver hjälp i det här läget, och slippa löpa risken att bli smittad. Det kristna svaret är något helt annat- i förtröstan på Gud ska vi med vishet och kunskap om Guds skapelse göra det bästa vi kan för att hjälpa vår nästa. Inte på ett kortsiktigt, dumdristigt sätt, utan långsiktigt, mycket långsiktigt. Vi har i kristen tradition fått ett uppdrag att bry oss, att visa omtanke, barmhärtighet, men det finns ingen auktoritativ text eller tradition inom ateismen som kan fungera på det sättet. Men sådant stöd kan vara hjälp att göra det rätta, och vi hoppas ju för allas skull att andra kan få det stödet.

Ett annat problem med memen är att den drar alla religioner över en kam med en felaktig generalisering. Den här sjukdomen slår olika hårt mot olika trossystem, och Kristendomen har färre problem än de flesta i corona-tider. Låt oss jämföra. I buddhismen och hinduismen är det vanligt att man tror att det vi uppfattar som den fysiska verkligheten, ytterst sett, är en illusion. Det skulle kunna vara ett skäl att inte hetsa upp sig i onödan, men å andra sidan är lidandet det som man ska befrias från i kretsloppet, och man ska räddas genom utslocknandet. Kastsystemet ger en slags karantän mellan de kastlösa och de högre kasterna. En människa i en högre kast ska helst inte beröra en av de kastlösa. Och den asiatiska hälsningen är ju bra i virustider, en bugning smittar inte så mycket. Här ser vi att religionen och traditionen ibland kan vara ett skydd.

En religion som får mycket större problem är jainismen. I jainismen är allt liv heligt, inklusive mikroorganismer, trä, osv. Med detta i åtanke bör man troligen inte döda viruset. I jainismen ska man uthärda lidandet, och inte visa känslor, vilket också kan bli problematiskt. Men å andra sidan är de mer religiösa jainisterna vana att bära munskydd, och buga till hälsning, så det kan ju vara användbart.

Islam är förmodligen det religiösa system som har de största svårigheterna. Deras bön sida vid sida fem gånger om dagen, och obligatoriska resa till Mecca någon gång under livet, är problematiska potentiella smitthärdar. Ett annat problem är att profeten Muhammed verkade förneka att sjukdomar smittade genom infektioner. Människor runt omkring talade med honom om att kameler kunde få skabb av en skabbig kamel, men Muhammed försvarade sin tes genom att ställa den retoriska frågan: ”Vem var det som smittade den första kamelen som blev smittad?” ( se till exempel denna hadith https://sunnah.com/muslim/39/140 ). Visserligen har islam ett koncept med rituella bad, men på många ställen i världen tvättar många sina händer i samma vatten och profeten Muhammed menade att vatten alltid var rent (se till exempel denna hadith https://sunnah.com/bulugh/1/2 ).

I judendomen fanns ett utarbetat system för karantän, och leprasjuka var en av grupperna som hölls åtskilda från andra. Det vatten man använde för rituell rening tycks ha haft antiseptiska egenskaper.

I kristendomen kan det vara problematiskt med våra hälsningstraditioner, men det finns en del saker som kan användas i smittotider. Jesus sade att vi helst ska be inne i vår kammare, i det fördolda, och Jesus drog sig ibland undan till öde trakter.

Inte bara har vi Bibeln som stöd, forskning visar också att vår tro kan vara viktig resurs för att klara av kriser. Kenneth Pargaments bok (The psychology of religion and coping, 1997) blev banbrytande. Han lyckades samla en stor mängd kliniska data som visade hur människor klarade av svåra situationer (coping). Pargament byggde vidare på Richard Lazarus(1922-2002) tankar. Lazarus hade fokuserat på två psykologiska aspekter av stress: den primära(hur människan skattar stressen som en situation innebär) och den sekundära bedömningen(”klarar jag detta?, är det mitt fel?, vad behöver jag nu socialt, materiellt, finansiellt, för att klara av min coping?) , the primary and the secondary appraisal (värdering/skattning).1

Pargament gjorde några viktiga antaganden:

  1. Signifikans är viktigt, Människor söker efter mening, det som ses som viktigt i tillvaron. Signifikans knyts för vissa människor till objekt, som ofta kan vara kulturbundna. Men ofta handlar det om hälsa, rättvisa eller social rättvisa eller ekonomi. Signifikans är i Pargaments synsätt en subjektiv fenomenologisk konstruktion, och religiösa övertygelser ger ofta ett perspektiv där krisen sätts i ett sammanhang.2
  2. Alla människor har med sig ett generellt orienteringssystem in i copingprocessen (vanor, värderingar, religiösa övertygelser, personlighet, mm) där religionen både kan vara medel och mål. Trosföreställningar kan också dämpa oönskade impulser.3
  3. Generella orienteringssystem (till exempel bön och andra praktiker) anpassas till olika copingstrategier, till stor grad beroende på den sekundära bedömningsprocessen (”Klarar jag detta? Är det mitt fel? Vad behöver jag nu socialt, materiellt, finansiellt, för att klara av min coping?).
  4. I copingprocessen söker människor efter att bevara och öka, eller transformera signifikansen på olika områden, religionen kan här kännas meningsskapande och som ett skydd, och ge kraft i mötet med ondska och lidande.4
  5. En effektiv copingprocess får inte vara ytlig och/eller sporadisk, den behöver vara samordnad och välintegrerad. Här kan religiösa traditioner och andliga vanor vara bärande under tider av svårigheter.

Pargament visade i sin forskning att religion kunde vara viktig för coping- att religion vid sidan av de negativa effekterna som finns kan vara resurser i sökande efter mening, gemenskap, möten med det heliga i tillvaron, ge perspektiv och mening till privata och sociala problem.5 Han vänder sig mot tidigare forskning genom att förkasta reduktionismer, och betona religionens mångdimensionalitet.6 Tidigare forskning hade ofta ignorerat religionen som faktor, och Pargaments forskning gjorde skillnad. I en av sina vetenskapliga artiklar, visade Pargament att ny forskning kunde förbättra vården när man tog hänsyn till religionsfaktorer som hjälp i kriser.7 Och han visade också hur misslyckad religiös coping (t,ex gudomlig, ilska mot Gud, eller interpersonell ilska mot dåliga kristna) ofta ger mycket tråkiga konsekvenser, ibland till och med självmord.8

Människor idag står inför väsentliga existentiella utmaningar och kan med fördel dra nytta av inre och kulturella resurser, inte minst religion, menar Pargament.9

Men memen fick ändå en positiv följd. Jag är glad att den här artikeln kom till. Vad betyder din tro för dig och andra i tider av kris? Jag vill uppmana dig att lufta dina tankar om pandemin och annat som du kommer att tänka på, i kommentarfältet nedan- och ta hand om dig och dem du möter. Gud välsigne dig!

1 Geels 2017, 331.

2 Geels, 2017, 339.

3 Geels, 2017, 337.

4 Geels, 2017, 337.

5 Geels 2017, 332.

6 Geels, 2017, 338.

7 Weber & Pargament, 2014, https://archive.org/details/WeberPargamentSRMHreligionAndMentalHealth/mode/2up , 1. (2020-03-19).

8 Weber & Pargament, 2014, https://archive.org/details/WeberPargamentSRMHreligionAndMentalHealth/mode/2up , 2. (2020-03-19).

9 Geels 2017, 45.

Hjärna och hjärta – Jesus är vägen, sanningen och livet

%d bloggare gillar detta: