Teologi för ateister del 1 – Gud räddar bara mobbare!?

Det här är första delen i en sedan länge utlovad serie om den kristna tron. Den blir förstås personligt präglad, men jag försöker utgå från ett ganska allmänt kristet förhållningssätt. Att den är utlovad gör ju inte säkert att den är efterlängtad, jag har nämligen utlovat den när olika resonemang om Gud framkommit som kan behöva förklaras eller utvecklas, och ibland tänkt att den behövs när företrädare för andra trosuppfattningar än den kristna (ofta för en ateistisk tro, men inte alltid) beskrivit den Gud de inte tror på, vilket tillika är en Gud jag inte tror på, men så här sammanblandningen skett; det här angetts vara den kristna trons Gud.

imageDenna gång är det några tankar om det som kallas den dubbla utgången. Bland annat lite om Gud kan vara god då bara den som passar in i kyrkans mall får komma till himlen och lite om hur man ser till att lyckas undvika evigheten med Gud.

I kristen tro talar vi ibland om frälsningsvisshet, det är något vi kan uppnå, vi kan veta att vi är räddade/frälsta, att vi lever i en relation med Jesus som har fört oss över från död till liv, i livet här och med fullbordan efter döden.

Några fler tankar om den kristna tron från undertecknad kan läsas här.

Ett vanligt bibelställe som brukar citeras för att berätta om frälsningsvisshetens möjlighet är:

Ty om du med din mun bekänner att Jesus är herre, och i ditt hjärta tror att Gud har uppväckt honom från de döda, skall du bli räddad. Hjärtats tro leder till rättfärdighet och munnens bekännelse till räddning. 

Romarbrevet 10:9-10

För att förklara att Gud vill rädda alla människor brukar det som kallas Lilla Bibeln anföras:

Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son, för att de som tror på honom inte skall gå under utan ha evigt liv. Ty Gud sände inte sin son till världen för att döma världen utan för att världen skulle räddas genom honom.

–  Johannesevangeliet 3:16-17

Och det är på sin plats att inskärpa att det är Guds kärlek som både är upphovet till att han vill rädda alla människor och som visas just genom möjligheten att bli räddad genom honom:

Så uppenbarades Guds kärlek hos oss: han sände sin ende son till världen för att vi skulle få liv genom honom. Detta är kärleken: inte att vi har älskat Gud utan att han har älskat oss och sänt sin son som försoningsoffer för våra synder.

–  1 Johannesbrevet 1:9-10

Gud räddar inte ja-sägare!

Poängen med hela min bloggpost är att en del av de som har en ateistisk tro och inte en kristen tro verkar mena att Gud bara räddar dem som liksom gillar honom, anpassar sig efter honom, att det inte tycks tyda på någon kärleksfull Gud utan snarare lite likt den där tuffa gängledaren på högstadiet som räddade de som gjorde som han sa och skickade de andra till mobbningshelvetet i sämsta fall.

Eller annorlunda formulerat: Är kärlekens religion, den kristna tron, så att det bara är innegänget som Gud bryr sig om, bara de som blir räddade, oavsett vad för skäl den som inte omfattar den kristna trons innehåll har för sitt ställningstagande?

Kanske förstår du inte poängen med frågan och att besvara den, då vill jag tröstande säga att det är mest ett klargörande så att du argumenterar mot rätt Gud och inte en du själv uppfinner!

Vi fortsätter med den kristna trons grundfundament: Bibeln. Det är i Bibeln inte så enkelt att finna stöd för att Gud inte är kärleksfull på detta område! Bibeln driver hela tiden linjen om frälsningsvisshet, Gud vill att vi ska kunna vara säkra på att vi tillhör honom! Vi får dopet och nattvarden som fysiska påminnelser om den andliga/osynliga verkligheten, vi får säkerhetsförklaringen att tron och bekännelsen räddar (Romarbrevet 10:9-10), vi får försäkran om att Gud vill rädda alla (Johannesevangeliet 3:16-17) och att det är Guds kärlek som ligger bakom (1 Johannesbrevet 1:9-10).

Ofrälsningsvisshet – Hädelse mot den helige Ande

Kan vi uppnå visshet om att bli ofrälsta?

Det beror nog lite på hur man funderar kring frågan, de flesta kristna skulle nog säga att möjligheten att gå förlorad är reell och att vi är kallade  att omvända oss och följa Jesus,att vi är inte uppmanade av Gud att söka den bortre gränsen utan att sök oss nära honom, men om man nu ändå vill ihärda så skulle nog många kristna svara att om vi inte vill ha med Gud att göra så kommer vi inte behöva det. Gud skapade människor med verkliga val i sina händer, val att påverka världen genom att göra ont eller att göra gott och verkliga, riktiga val som ytterst detta: Välja att inte leva med den som är godheten, ljuset, räddningen.

För utan val skulle vi vara som robotar, vi skulle inte kunna välja/skapa/främja kärlek om vi var tvungna att att göra på ett visst sätt.

Men om man nu vill välja bort, finns det då inget sätt? Jo, man kan uppnå ofrälsningsvisshet! Frågan är dock bara hur…

Sannerligen, människorna skall få förlåtelse för allt, för sina synder och för sina hädelser, hur de än hädar. Men den som hädar den heliga anden får aldrig någonsin förlåtelse utan är skyldig till evig synd. 

–  Markusevangeliet 3:28-29

Också kan detta parallellställe anföras:

Därför säger jag er: all synd och hädelse skall människorna få förlåtelse för, men hädelse mot Anden skall inte förlåtas.

Matteusevangeliet 12:31

Här tycks vi ha något! Och läser vi den vidare kontexten (alltså texten runt omkring) så verkar markusstället peka mot att man ser och förstår att Jesus är Guds son eller liknande, men ändå ger djävulen äran, eller i alla fall länkar ihop det som sker med den onde. Även Hebreerbrevet tycks ha någon sådan tanke. Det är nog ändå det närmaste vi kommer, utifrån texten i Markusevangeliet är det inte helt enkelt att se vad som skett som rakt av är hädelse mot den helig Ande.

Kan jag göra något för att slippa bort ifrån förlåtelsen?

Det är ju så att vi kan vara trygga i att vi tillhör Jesus om vi gör det, men hur gör jag för att vara helt säker på att inte någonsin ha med Gud att göra? Det tråkiga svaret på detta är väl att vi kanske inte kan vara helt säkra på att jag personligen helt och fullt lyckas göra något mot honom som gör att förlåtelsen inte gäller för mig. Korset sonar liksom synden, för vi tycks behöva komma fram till detta att häda den helige Anden och det tycks lite för oklart vad det verkligen helt och fullt är för att vi ska kunna vara helt säkra på att lyckas.

Framöver skulle ämnen som: Hur kommer jag garanterat till helvetet? Vad händer med de som dött innan Jesu födelse? Vad händer med de som inte hört, Amir i Saudi Arabien m. fl?

Vi slutar där med slutsatsen att Gud inte bara sträcker räddningens möjlighet till innelaget utan också mot dem som agerar motståndare.

Frid och välsignelser!

/ Martin Walldén

 

 

 

 

 

Annonser

Einstein och Gud: Ett svar på Thomas Alms religionskritik

I sin insändare till DN Åsikt den 6:e juni 2018 försvarar Thomas Alm ateismen och utgår från att vetenskap står i motsatsförhållande till den påstått irrationella och ologiska kristna tron. Jesus är en sagofigur och Gud existerar inte, menar Alm och ställer sig själv sida vid sida med den berömde vetenskapsmannen Albert Einstein som påstås ha varit ateist. Därför menar Alm att vi inte bör vara kristna. Det är inte första gången som försvarare av ateismen gör som Alm och det är därför viktigt att utreda grunderna för påståendet att berömda vetenskapsmän är ateister.

Aalbert Einstein 20180701 36359945_2144778545536346_7502675191659495424_nVetenskap brukar premiera både ordning och precision men Alms framställning är en smula rörig. Ett större problem är att Einstein, som är Alms huvudnummer, inte var ateist. Frågan om vad Einstein trodde eller inte trodde på är dock komplicerad. Som många andra stora tänkare ville han inte reducera svårgripbara problem till tvärsäkra ståndpunkter. Därför är det viktigt att peka ut attityder och utsagor hos honom som rimligtvis inte kan komma från en ateist. Alltså en form av uteslutningsmetod. Låt oss ta ett exempel. Einstein kritiserade den probabilistiska utgångspunkten i kvantmekaniken med orden:

”I, at any rate, am convinced that he is not playing dice”
(Einstein citeras av Cox & Forshaw, 2011, sid 43). 

Einstein refererar här till Gud på ett sätt som gör det osannolikt att han var gudsförnekare. På en fråga om Einstein var panteist, gav han ett ännu klarare svar: 

”Your question is the most difficult in the world. It is not a question I can answer simply with yes or no. I am not an Atheist. […] We see a universe marvelously arranged, obeying certain laws, but we understand the laws only dimly. Our limited minds cannot grasp the mysterious force that sways the constellations.” (G.S. Viereck, 1930, sid 372-373) 

Det här är definitivt inte den bild av Einstein som målas upp av Alm och andra ateister. I själva verket hävdade Einstein att religiös tro, trots svårigheten för oss att förstå den outgrundliga kraft som ligger bakom universum, är en bättre utgångspunkt än ateismen.

Det finns fler exempel. Galileo Galilei, en annan berömd vetenskapsman, hamnade i konflikt med katolska kyrkan för sin tes att jorden kretsar kring solen men förblev kristen även när han dömdes till husarrest. Det tål också anmärkas att när Galilei ställs inför Inkvisitionen den 22 juni 1633, framhärdar han att han är och skall förbli en god katolik oavsett vad hans fiender påstår.

Galileo.arp.300pix
Galileo Galilei vetenskapsman med stor roll för den moderna naturvetenskapens framväxt. (bild: WikiCommons)

Om Alms påstående om ateistiska vetenskapsmän har visat sig falskt blir det tyvärr inte bättre när Alm ska tolka Bibeln. Alm börjar sin bibliska utförsåkning med att påstå att Gud är ”en litterär fantasifigur vars saga nedtecknades för ca 2600—2400 år sedan.” Alm kan faktiskt inte styrka att Gud endast är en litterär figur och någon trovärdig källa till den felaktiga dateringen ges heller inte. Beskrivningar av vad Gud gjort och gör skrivs nämligen fortfarande och frågan är även vad dateringen av nedtecknandet ska bevisa. Alm klagar sedan på att det finns många olika kyrkor, ”alla med sin version av gudens vilja”. Det stämmer heller inte eftersom de flesta kyrkor använder sig av Bibeln. Dessutom visar inte det faktum att det finns många alternativ automatiskt på att inget alternativ är sant. 

Sedan försöker Alm visa att Gud är en ond envåldshärskare genom att förväxla Moses i Gamla testamentet med Gud. Alm reagerar på en befallning som Moses ger, men i passagen som Alm tar upp avviker Moses tydligt från det uppdrag han fått av Gud. Jämför Guds kommando (4 mos 31:1-2) med Moses befallning i vrede (4 mos 31:14-18). Alm förväxlar antingen Moses med Gud, eller så gör han misstaget att se Moses som en ofelbar uttydare av Guds vilja. Båda dessa synsätt är misstag. Ingen av gamla testamentets förgrundsfigurer beskrivs som ofelbara och både Moses och Kung David tillrättavisas av Gud i Gamla testamentets narrativ. (Se till exempel 4 mos 20:12, 2 sam 12:13). Det gör att Alms kritik missar målet.

Efter att ha försökt tillskriva Gud en befallning som Gud inte har befallt börjar Alm på ett fantasifullt sätt lägga till egna hemska detaljer. Alms överdrivna skildring innehåller till exempel att de tillfångatagna midjanitiska mödrarna skulle ha tvingats se sina söner och män dödas. Sedan skulle de ha blivit plågsamt dödade, fullt medvetna om att deras unga döttrar skulle begagnas som sexslavar av de gudstrogna soldaterna. Detta är en fantasifull missrepresentation av bibeltexten och den historiska kontexten. Att det knappast handlade om sexslavar har många pekat ut. Olof Edsinger korrigerar den missuppfattningen i sin bok Krigen i Gamla Testamentet (2016), och även Paul Copan och Tommy Lindén har pekat ut detta.

Olof Edsinger 20180701 36347798_10155867217604856_7913696191722815488_n
Olof Edsinger författare till Krigen i Gamla Testamentet (foto: Johan Ericson)

Men som kristna bör vi vara beredda på att det inte nödvändigtvis hjälper att korrigera dessa faktafel i en debatt. Enligt Lagen kunde inte en israelit ta till sig en kvinna, även en krigsfånge, utan att hon blev hans hustru, påpekar Lindén. Och då hade israeliterna även en förpliktelse att behandla kvinnan anständigt och ge henne en social trygghet. Att israeliter skulle våldta fångar och hålla sig med sexslavar är uteslutet enligt Toran (5 Mos 21:10-14), skriver Lindén. Men det är lärorikt att se hur Lindéns motdebattör ändå lyckas måla upp honom som en fruktansvärt oetisk person i svaret till Lindéns klargöranden. Vi tror att man kan dra en lärdom av detta. Det är viktigt att peka ut och fördöma feltolkningar av Guds ord både när sådana förekommer i Moses befallningar och när de förekommer i andra sammanhang. Vi går tillbaka till Alms ansträngda religionskritik. Efter att Alm har presenterat Moses ord som Guds ord och sedan smyckat ut det med egna hemska detaljer, så jämför han sin egen missrepresentation med Islamiska statens härjningar.

Så hur ska vi utvärdera Alms resonemang? Alms bibeltolkning är under all kritik. Och berömda vetenskapsmän – Galilei och Einstein – var helt enkelt inte ateister. I Galileis fall är det klarlagt att hans Gudstro fanns både före och efter konflikten med katolska kyrkan. I Einsteins fall är det klarlagt att han hade en tro på Gud och såg sig definitivt inte som ateist.  Det går alltså i högsta grad att kombinera en tro på Gud med en framstående vetenskaplig gärning. Alms slutsats (att eftersom berömda vetenskapsmän är ateister så bör heller inte vi vara kristna) saknar därför grund. Det som faktiskt återstår av Alms argument är bara hans egna ateistiska villfarelser.

/ Joel Samuelsson Pär Gustafsson

Kommentar: Detta är alltså den bloggpost som utannonserades för en tid sedan. Tack för denna skrift! Den bygger på ett publicerat svar av Pär Gustafsson som svar på Thomas Alms ursprungliga inlägg på DN Åsikt./ Martin Walldén (bloggredaktör). DS.

Pikachuargumentet för Guds existens 

Ja, du läste rätt. Pikachu, det energiska strömförande Pokèmondjuret är inte bara en mästare på att se söt ut, han går även att använda för att belägga existensen av Gud. En ateist måste välja på att tro att Pikachu i en värld långt borta är president för USA med Michael Jackson som presstalesman, eller börja tro att Gud finns. Låt mig förklara varför.

När ateistprofeten Christopher Hitchens fick frågan vad som är det bästa argumentet för Guds existens, svarade han universums finjustering. Argumentet, som Justin Brierly förklarar i videon ovan, går ut på att ett universum som slumpartat uppstår utan någon plan eller design bakom med allra största sannolikhet omöjligen kan innehålla liv. De naturkonstanter som avgör kraften i gravitationen, protonernas laddning med mera hade kunnat vara annorlunda, och i nästan samtliga scenarior hade liv varit omöjligt i hela universum. Rymden hade antingen expanderat för snabbt eller långsamt så att stjärnor, planeter – ja, molekyler – inte hade kunnat bildas. Än mindre liv.

Den vanligaste ateistiska responsen på detta problem är att hävda att vårt universum inte är det enda som finns. Om det finns ett multiversum med ett oändligt antal universa vars naturlagar och konstanter varierar, så är det inte längre extremt osannolikt att vårt universum innehåller liv. Att häpnas över att det är ”finjusterat” blir lika meningslöst som att slås av att jorden är på ”perfekt avstånd” från solen – med miljarder solsystem är det oundvikligt att perfekta avstånd dyker upp här och där.

Fortsätt läsa Pikachuargumentet för Guds existens 

”Kom igen, det där är ju gammal skit!” – Är kristen tro förlegad?

Det tycks finnas en idé eller en föreställning i Sverige som säger att det är förlegat och omodernt att tro på Gud och att vara kristen. Denna föreställning tycks också säga att det var normalt att man var troende förr i tiden, men att vi nu vet bättre och därför – om vi är kloka – lämnat det bakom oss, både som individer och som samhälle. Det är samma princip som synen på jordens plats i vårt solsystem, där majoriteten numera anser att det är förlegat att tro att jorden är i centrum av vårt universum (den geocentriska världsbilden). Vi vet att människor förr trodde på den geocentriska världsbilden, men att vi idag vet att det är solen som är centrum i vårt solsystem (den heliocentriska världsbilden). På liknande sätt menar man alltså att det är en allmän kunskap att kristendomen är förlegad. ”Förr trodde folk på Gud och Jesus, men nu vet vi bättre och vet att det är falskt.” Men en viktig fråga är såklart om detta sanningsanspråk är sant. Är det en allmängiltig kunskap att kristendomen är förlegad och omodern? Och kan man vara en rationell, modern människa och samtidigt tro (och dessutom komma till tro) på Jesus och Gud?

Jag tror att skälen till att denna föreställning finns i samhället är många. En del i det handlar nog om en felaktig syn på debatten mellan vetenskap och tro, där man hävdar att vi idag vet att Gud inte finns (och därför bör man inte heller tro på Honom). Det kan också handla om synen på hur, och av vem, religion uppstod (människan eller Gud?). Ytterligare ett skäl som kan spela in kan vara synen på vad som särskiljer myter/sagor och verkligheten, där man menar att troende tycks blanda ihop dessa. Låt oss gå igenom dessa olika skäl och undersöka dem lite närmare.

Har vi kunskap idag, som man inte hade förr, som säger oss att Gud och Jesus inte är sanna? Har vetenskapen motbevisat Gud? Det korta svaret är nej. Det finns många skäl till detta korta svar, men för att inte riskera att skriva en bok om detta, ska jag bara nämna några saker. En sådan sak är att skiljelinjen mellan tro och vetande inte är kategorisk eller vattentät – utan skillnaden mellan tro och vetande är flytande. Till exempel definieras kunskap ofta som ”sann, berättigad tro”. Den definitionen visar att kunskap i sig kräver tro; sådan som är sann – vilket är precis vad kristendomen hävdar om sig själv (sann tro).
En annan aspekt är idéen att vetenskapen står för det rationella och tron för det irrationella, där rationella människor håller sig till kunskap och irrationella människor till trosföreställningar. Men i verkligheten har självklart alla människor både kunskap och trosföreställningar som styr dem i deras vardag på olika sätt. Även vetenskap bygger på vissa trosföreställningar, om man benämner de filosofiska grundantaganden inom vetenskap som trosföreställningar. Det är vetenskapsfilosofiska antagande som man bara måste ”tro” på, kollektivt, för att kunna bedriva vetenskap – utan att det finns något vetenskapligt sätt att bevisa att dessa antaganden är sanna.
Ytterligare ett skäl är att vetenskapen har viktiga begränsningar för vad den kan uttala sig om, utan att för den sakens skull hävda att det inte finns något rationellt att säga bortom dessa begränsningar (hävdar man det närmar man sig scientism, en överdriven tro på vetenskap som process och fenomen). Vetenskap bedrivs för att förklara ting/företeelser och mekanismerna bakom dessa, men kan till exempel sällan svara på frågan ”varför?”. John Lennox, professor i matematik på Oxford, har använt följande anekdotiska exempel för att illustrera detta:
”Varför kokar tekannan? Ett svar är att värmen på plattan får molekylerna i vattnet att röra på sig snabbare och snabbare, tills plattan når en viss temperatur då vattnet börjar koka. Ett annat svar är att den kokar för att jag vill ha en kopp te.”
Dessa två förklaringsmodeller krockar inte, utan båda kan vara lika sanna. Här särskiljer man på mekanism (eng. ”mechanism”) och agens (eng. ”agency”). Vetenskap kan i mångt och mycket förklara mekanismerna bakom saker, men inte agensen. Det finns även annat som vetenskapen inte tillfredställande kan uttala sig om, men som ändå existerar och är sant, rationellt och meningsfullt.

7e67b145-df16-4137-b7ea-d25d27d10c54-635-0000001a70e5dea1_file-1.jpg
Är Gud trovärdig? Är vetenskapen allt?

I diskussionen mellan vetenskap och tro är det många som använder Galileo Galilei som ett exempel för att lyfta fram vetenskapens position till religionen, där religionen står för det förlegade och förtryckande och vetenskapen för nytänkande och utveckling. Men faktum är att Galilei var troende kristen hela sin livstid, även när han var i husarrest. Även han förstod att vetenskap och religion inte är motsättningar och att man utan problem kan vara rationell, kristen och vetenskapsman. Han ska bland annat ha sagt ”Bibeln lär oss om vägen till himlen, inte om himlarnas vägar.” (eng. “The bible teaches us how to go to heaven, not how the heavens go”).

Ett annat skäl till att många anser att tron är förlegad kommer från svaret på vad man tror är uppkomsten av religion. Är det vi människor som har skapat religioner och övernaturliga trosföreställningar? Många hävdar det och kan då mena att religionen inte längre fyller ett syfte – dels för att religionen inte lyckades förklara saker om världen och universum och dels för att vi idag har ersatt religionens funktion med välfungerande samhällen och vetenskap. Man menar då att religion uppkom för att man försökte förklara världen runt en, men då det misslyckades – medan vetenskapen har lyckats – så kan man nu lämna religionen och anse den vara förlegad. Även här kan man lyfta fram Galileos citat ovan för att visa att man då kanske misstolkar religionens syfte och uppkomst. Ett skäl till att man tror att människan har skapat religion kan till viss del också bero på religionspsykologiska teorier. Många av dessa har nämligen en underton av att förklara religionens uppkomst som ett resultat av social gemenskap med behov av sammanhållning, struktur och att förstå världen runt omkring dem samt som ett resultat av vissa hjärnprocesser, till exempel att vi övertolkar händelseförlopp och ger dem en överdriven mening. Föreställningen i samhället pekar alltså på den skapade sfären av religionen – att vi människor har skapat tron på Gud -, men att det i den yttersta verkligheten inte existerar någon sådan Gud. Detta är dock ett antagande man gör a priori, utan att ta i beräkning många andra aspekter som backar upp tron och Guds existens.

Följande anekdotiska exempel illustrerar ytterligare ett skäl för att visa att det är förlegat att tro på Gud: ”När jag var liten trodde jag på jultomten, men nu när jag blivit äldre och fått mer kunskap om världens beskaffenhet, vet jag att jultomten inte finns på riktigt.” Det illustrerar att Gudstroende är som de som tror på myter/sagor. Om det inte handlar om jultomten kan det vara någon annan myt, saga eller väsen som människor tidigare har trott på, men som med utveckling (individens åldersmässiga utveckling eller samhällets utveckling) inte längre tror på. När vi blir äldre vet vi att jultomten inte finns. Gör man ändå det, så är man lite konstig. Därför blir det som att Gudstroende folk är lite konstiga om de fortfarande, i vuxen ålder, tror på Gud. Jultomten, eller någon annan myt/sagofigur, likställs alltså med Gud. Även här tyder det på en överdriven förenkling av vad tron är och vad den bygger på. Då förbiser man de många skäl till varför tron är rimlig och trolig, bland annat ett rad Gudsargument, de historiska bevisen för Jesus, manifestationer av Guds existens än idag (till exempel helanden) m.m.

Sammantaget så finns det flera goda skäl till att anse att den rådande föreställningen – att det är förlegat att tro på Gud och vara kristen – inte återspeglar verkligheten på ett korrekt sätt. Att hävda att vetenskap har motbevisat Bibeln och Guds existens är inkorrekt av flera anledningar, bland annat för att vetenskapen inte sysslar med metafysiska frågor. Att tro att religion finns för att folk behöver det eller för att vår hjärna lurar oss är också ett ogrundat antagande, på samma sätt som det är att likställa tron på Gud och Jesus med tron på sagor/myter/väsen. Denna föreställning tycks fortleva och spridas, vilket på flera sätt är problematiskt och tragiskt eftersom det oberättigat hindrar folk att lära känna den Gud som skapat och älskar oss. Och slutligen: en föreställning är inte sann, även om alla tror på den.

Ateism gör livet absurt

Finns det mening med livet? Ja, eftersom Gud finns, gör det det. Men om ateismen skulle vara sann, vore livet absurt.

I ett materialistiskt universum finns ingen plan, inget ändamål, inget ont eller gott. Ingenting annat än blind, skoningslös likgiltighet, menar ateistagitatorn Dawkins.

En konsekvent ateist måste bygga sitt liv på förtvivlans fasta grund, påstår Russell, och faktum är att ingen ateist kan leva konsekvent och ändå vara lycklig. Antingen lycklig. Eller konsekvent ateist.

Det ateistiska budskapet är i sanning dystert. Och meningslöst. Men lyckligtvis fullständigt osant. Jesus lever. Vi kan både få intellektuellt hållbara skäl till detta, men framför allt en personlig, livsförvandlande erfarenhet av ett möte med den levande Guden. Den Skapare som har ett syfte med våra liv, den Helige som är så totalt överlägsen den meningslöshet ateistprofeterna tror på. Denne Jesus är livets verkliga mening. Närma dig Honom du också!

Utförligare förklaringar i detta femminutersklipp från Reasonable Faith:

To be continued…

Det tycks som om den påannonserade bloggposten måste vänta med att dyka upp tills nästa vecka tyvärr.

Jag får istället passa på att bjuda in er som kan till en enkel form av gemenskap, predikan, sång, fika och en liten dos apologetik utifrån skapelsen och naturen midsommardagen på Gammplatsen i Lycksele! Undertecknad håller i predikan där både ABBA:s S.O.S och design kommer in!

Fatmomakke_Kyrka
Fatmomakke kyrka (foto: SibFreak)

Sjunga ska vi göra också! Gud i naturen kallas ofta denna bit! Inspelat i den bortersta delen (från min horisont räknat alltså) av mitt pastorat, Fatmomakke kyrka!

/ Martin Walldén bloggredaktör

Veckans bloggpost!

Tomhet, idel tomhet, säger Bloggredaktören,

tomhet, idel tomhet, allt är tomhet

(lite inspiration från Predikaren kap 1)

Veckans bloggpost blir en smula sen, torsdag eller fredag väntas den dyka upp, men då inte mindre än två (TVÅ!) gästbloggare! Inte obekanta, men de har inte figurerat i detta sammanhang som bloggare.

Så, håll ut, bloggaren kan inte nås för tillfället, men du kan skicka ett meddelande till den du söker: <svenskapologetik@gmail.com>!

%d bloggare gillar detta: