Varför tro på “kristendom” när kristna inte ens kan enas om vad det är?

Det finns ortodoxa kristna, katolska kristna och protestantiska kristna. Det finns baptister, det finns lutheraner, det finns kalvinister. Det finns ungjordskreationister och teistiska evolutionister. Det finns kristna som är okej med homosexualitet, och kristna som är emot det. Och i princip alla är övertygade om att just de har rätt och alla tusentals andra religioner och inriktningar har fel – varför tro på någon av dem? Varför inte bara gå ett steg längre… och säga att alla har fel?

Detta är fullständigt rimliga frågor – därför är vi inte först med att ställa dem, och inte heller är jag först med att svara på dem. Skulle det förvåna dig om jag sa att betydelsen av oenigheten i kyrkan diskuterades flitigt redan inom hundra år efter Jesu korsfästelse? Alla blir vi förvirrade av splittring i världen, från den välkända politiska splittringen, till den passionerade religiösa splittringen, till den kanske något mindre välkända vetenskapliga splittringen i flera frågor, discipliner och ämnen. Det mest intressanta med splittring är att splittringen i sig är splittrande. När man inte är villig att faktiskt ta reda på svaren tillsammans, då slutar det ofta med att man väljer sida. Det är förståeligt att man inte arbetar fram svaren eftersom det är ett långt och mödosamt arbete att söka reda på sanning – men när man väljer ståndpunkt utan goda orsaker, så leder det ofta till förakt såväl som intellektuell förstoppning. Föraktet leder till att man förkastar idéer, inte för att det är dåliga idéer, utan för att fel personer har dem. Partiskhet får en att anamma idéer okritiskt. Att “gå ett steg längre”, som vissa uttrycker det, handlar just om detta. Man förkastar idéer på grund av föraktet för religiösa människor och tankar, inte på grund av att man har skäl för att en idé i sig skulle vara felaktig. Efter detta fördömande, anammar man relativt okritiskt vad man menar är det “neutrala” och “naturliga”. Att “gå ett steg längre” är att ta det föraktet som tyvärr ofta visas mellan troende samfund och till stor del ligger till grund för splittringen, och gå ett steg längre. Man abdikerar frågan istället för att ta ställning. Och det är irrationellt, men också fullt känslomässigt förståeligt. Varför är det irrationellt? Det vill jag svara på i tre punkter;

1) Splittringen är inte så omfattande som den låter.

Om det verkligen var så att folk inte kunde enas om något, ja, då hade vi verkligen haft problem, och det gäller alla delar av samhället. De flesta idag kan ändå enas om att det är bra att rädda människor från t.ex. svält och fattigdom, även om “högern” och “vänstern” har olika tankar om hur detta bäst görs. Är dessa olika tillvägagångssätt skäl att totalt strunta i att hjälpa människor i nöd? Ungjordskreationister och teistiska evolutionister kan enas om att det är fullständigt orimligt att tänka sig att världen har kommit till av sig själv eller att människan inte skulle ha en speciell roll i skapelsen, med goda skäl, även om de skiljer sig i både sin teologiska tolkning av Bibeln såväl som sin tolkning av olika vetenskapliga resultat. Betyder dessa skillnader att båda har fel om allt, eller att frågan är oviktig? Nej verkligen inte! Barndöpare och vuxendöpare kan hålla med varandra om att dopet är viktigt, och att alla troende bör ha ett dop i sitt liv. De kristna som är okej med homosexualitet och de som inte är det, håller med varandra om att Gud älskar alla människor och vill dem väl, och håller med varandra om att alla behöver Guds nåd. Tyvärr är det inte dessa gemensamma ståndpunkter som syns bäst. Kristna diskuterar inte speciellt ofta huruvida Jesus uppstod från de döda. Det är något apologeter diskuterar med de som inte tror – för om man tror att Jesus har uppstått från de döda, ja, då har man redan det viktigaste gemensamt. De flesta andra frågor bleknar i jämförelse.

Men är kyrkan verkligen så enig som jag låter påskina? Jag skulle hävda… mer än så. Visste du att ortodoxa, katoliker och protestanter, ja, nästan hela den kristna världen, på något sätt använder den nicenska trosbekännelsen från 381 e.Kr.? Alternativt används ibland en något kortare, men liknande, trosbekännelse, den apostoliska trosbekännelsen. Som jag inledde denna text med att säga; vi är inte de första som ställde frågorna, och jag är inte den förste att besvara dem. Den nicenska trosbekännelsen var ett viktigt sätt att föra kyrkan tillbaka till kärnan och det man håller med varandra om redan på den tiden, och är det än idag. I princip alla kristna tror på bekännelsen. Så här lyder den, och den är definierande för vad kristen tro är:

Vi tror på en enda Gud, allsmäktig Fader, skapare av himmel och jord, av allt vad synligt och osynligt är;

och på en enda Herre, Jesus Kristus, Guds enfödde Son, född av Fadern före all tid, ljus av ljus, sann Gud av sann Gud, född och icke skapad, av samma väsen som Fadern, på honom genom vilken allting är skapat; som för oss människor och för vår salighets skull har stigit ned från himmelen och tagit mandom genom den Helige Ande av jungfrun Maria och blivit människa; som ock har blivit för oss korsfäst under Pontius Pilatus, lidit och blivit begraven; som på tredje dagen har uppstått, efter skrifterna, och stigit upp till himmelen och sitter på Faderns högra sida; därifrån igenkommande i härlighet till att döma levande och döda, på vilkens rike icke skall varda någon ände;

och på den helige Ande, Herren och livgivaren, som utgår av Fadern, på honom som tillika med Fadern och Sonen tillbedes och äras och som har talat genom profeterna; och på en enda, helig, allmännelig och apostolisk kyrka. Vi bekänner ett enda dop, till syndernas förlåtelse, och förväntar de dödas uppståndelse och den tillkommande världens liv. Amen.

Vi kanske har olika syn på dopet, men om vi kan hålla med varandra om bekännelsen ovan, så skulle jag hävda att vi är mer enade än splittrade.

2) Splittring innebär att frågan har mer betydelse, inte mindre.

Om en person gillar chokladglass och en annan vaniljglass så blir det sällan en stor och allvarlig strid om det. Hoppas jag. Poängen är att splittring ofta beror på att frågorna spelar roll, vilket ger oss goda skäl att gräva i frågorna och försöka förstå alla sidor – speciellt då nästan alla sidor har en poäng! Och flera gånger har man poänger gemensamt, om man letar efter dem. Låt oss ta ett exempel från vardagen; Ett barn trilskas med att sätta på sig varma kläder när det ska ut i vinterkylan. En av föräldrarna tycker att man ska låta barnet springa ut, frysa, och lära sig läxan, och på så vis förhoppningsvis lära barnet både att klä sig efter väder, men också att föräldrarna faktiskt vet vad de pratar om – att barnet kan lita på dem. Det är en mycket god poäng. Den andra föräldern kanske tycker att det är för kallt, eller tror att de kommer vara ute för länge, så att barnet kanske kommer att ta faktisk skada om det inte klär sig varmt. Dessutom behöver barnet lära sig att det inte får som det vill bara för att det skriker eller bölar. Där finns också en god poäng. En situation som denna kan lätt leda till splittring mellan två föräldrar, men det betyder inte att de inte älskar varandra eller barnet, eller vill väl. Det betyder inte heller att svaret inte spelar någon roll – det kan få väldigt stora konsekvenser! Det förändrar inte sanningen om att det är kallt ute, eller att barnet fortfarande är ett barn. På samma sätt är det med kyrkliga olikheter. Vissa kyrkor har en tydlig struktur och tradition – det har en poäng och ett värde, då struktur ger trygghet, och tradition odlar samhörighet. Andra kyrkor har väldigt lite struktur – det har också en poäng och ett värde, då detta kan odla tolerans för andra uttryckssätt och öppnar upp för individuell anpassning i större mån. Båda dessa poänger gör att det spelar större roll vad man väljer, och när, då människor i olika tider och delar av livet behöver olika saker.

3) Det är irrationellt att förkasta allting, eftersom det innebär att man vägrar tänka igenom frågorna.

Två huvuden är bättre än ett. När två eller fler personer är oense får de båda orsak att studera sina argument närmare – och förbättra dem. Det är därför debatter kan vara så givande, hjälpa oss fram till sanning och göra oss till mer slipade tänkare. Vetenskapsmän i synnerhet vet värdet av att pröva många olika idéer i olika situationer. Problemet är inte de många olika idéerna eller grenarna, utan bristen på ödmjukheten att ge upp dem när de visar sig vara falska. När folk däremot är ödmjuka så är varje splittring en chans att fördjupa sin förståelse och sin kunskap, och komma närmare sanning. Att förkasta alla grenar är däremot ett effektivt sätt att sluta tänka.

Avslutning

Så vad kan jag säga mer? Argumentet som på ytan verkar förespråka att abdikera alla frågor rörande tro är vid närmare undersökning ett gott argument för att söka sig till tron. Hur kan så många tycka så olika och vara så passionerade kring saker, om det inte finns någon poäng eller någon god anledning alls som ligger bakom? Hur kan så många, som tycker så olika om allt möjligt, ändå enas om de enastående och spektakulära punkterna och påståenden som finns i den nicenska trosbekännelsen? Hur skulle alla religioner, och alla inriktningar, kunna ha helt fel? Det är frågorna jag riktar till dig, käre läsare.

Hur troligt är det att Jesus var Messias? 

Bibeln beskriver sig själv som kommen av Gud. Till exempel läser vi i 2 Timoteusbrevet 3:16 att “Hela Skriften är utandad av Gud och nyttig till undervisning, tillrättavisning, upprättelse och fostran i rättfärdighet.” Men hur kan vi tro och veta att det är sant? Hur undersöker vi frågan? Det finns många olika angreppssätt att besvara denna fråga. Vi kan till exempel undersöka huruvida Bibeln återberättar äkta historiska händelser och gör det på ett korrekt sätt. Vidare, för att Bibelns anspråk ska få stöd och tjäna legitimitet bör även massor av människor kunna beskriva hur Bibeln förändrat dem och deras liv (även om denna typ av bevisning är mer subjektiv). Dessa två angreppssätt har undersökts och visar att Bibeln är  starkt trovärdig. Ett annat sätt att undersöka huruvida Bibeln är från Gud är genom att studera profetiorna i Bibeln, och framförallt mängden uppfyllda profetior. Detta kommer vara i fokus för detta inlägg. 

En profetia är en förutsägelse om något som ska ske i framtiden, eller ett budskap från Gud som framförs av en profet. Via profeter avslöjade Gud många förutsägelser, vilka finns nedskrivna i Bibeln. Vissa har räknat det till 1800 profetior i Bibeln (Payne, 1973, refererad i Jackson, n.d.). Bland dessa finns det, i Gamla Testamentet, väldigt många profetior om Messias, den utlovade frälsaren som Gud skulle sända världen. Kristna tror att denna Messias är Jesus. Låt oss undersöka om det är en rimlig och *sannolik* tro. Vi börjar göra det med ett tankeexperiment. 

Föreställ dig följande scenario: Hela Norge och Finlands yta täcks med 2 euro-mynt, så många att de når ungefär upp till knäna.* Bland alla dessa mynt har en person låtit markera ett av dessa mynt genom att måla det svart. Och här kommer du in i bilden. Du får ta på dig en ögonbindel och sen vandra fritt över ländernas yta. (För att hålla det någorlunda rimligt så antar vi att du inte blir trött av vandrandet). Du har nu EN chans på dig att plocka upp det svartmålade myntet. Gör du det så vinner du jackpot. Hur sannolikt är det att du lyckas plocka upp det, tror du? Väldigt osannolikt, eller hur? Det är så osannolikt att det i princip är omöjligt. Om inte av en extrem turgissning eller att personen som målat myntet hjälper dig fuska, så kommer du inte lyckas hitta detta enda svartmålade mynt på första försöket. Eller hur? 

Faktum är att chansen att du lyckas plocka upp myntet är 1×1017 (reds. anmärkning: detta och liknande uttryck skall förstås som 1×10 upphöjd med X), alltså en på hundra tusen miljarder. Det är ett enda svartmålat mynt bland hundra tusen miljarder mynt. Var kommer denna siffra ifrån, då? Jo, lika osannolikt som det är att du hittar myntet, lika osannolikt var det att den historiske personen Jesus lyckades uppfylla åtta messianska profetior av en slump. Med andra ord innebär det att det är så osannolikt att profeterna, utifrån egen visdom, skulle skriva ner profetiorna om Messias, vilka sedan slumpmässigt uppfylldes av en enda person. Låt oss undersöka detta lite mer. 

Denna beräkning gjordes av Peter Stoner, en professor i matematik, och hans studenter. Beräkningen baseras på hur sannolikt det är att profetiorna blev uppfyllda av en person från tiden då profetiorna gavs till tiden då beräkningen gjordes (ca 1950-talet). Dessa beräkningar baseras även på konservativa siffror, dvs. sannolikheten för varje profetias uppfyllande uppskattades större än vad som kanske är fallet. Vi ska ta två exempel på detta, men låt oss först se vilka dessa åtta profetiorna är. 

Dessa var de åtta profetiorna i Stoners beräkning (samt var i Gamla Testamentet de finns och hur de uppfylldes genom Jesus): 1) Messias födelse i Betlehem (Mik 5:2 – Jesus föddes i Betlehem), 2) en profet skulle förbereda vägen för Messias (Mal 3:1 – Johannes Döparen förberedde vägen för Jesus), 3) Messias skulle rida in i Jerusalem på ett åsneföl (Sak 9:9 – Jesus red in på ett åsneföl någon vecka innan han korsfästes), 4) Messias skulle bli förrådd av en vän (Sak 13:6 – lärjungen Judas Iskariot förrådde Jesus), 5) Messias skulle bli förrådd för 30 silvermynt (Sak 11:12 – Judas fick denna summa av fariseerna), 6) de 30 silvermynten skulle lämnas tillbaka men inte tas emot utan användas till att köpa land (Sak 11:13 – detta gjordes när Judas ångrade sig och försökte lämna tillbaka pengarna), 7) Messias skulle vara tyst när han anklagades (Jes 53:7 – Jesus var tyst när han anklagades innan korsfästelse-domen) samt 8) Messias skulle dö genom att få sina fötter och händer genomborrade (Psa 22:17 – Jesus blev korsfäst). 

Hur gick beräkningarna till då? Vi kan ta den andra och åttonde profetian som exempel. För den andra profetian, så tänkte Stoner så här: “En man av hur många i världen har haft en person som banat vägen för denne?” Svaret för denna fråga uppskattades till 1 av 1000 personer, eller 1×103. För den åttonde profetian så tänkte Stoner såhär: “En man av hur många, sedan Davids tid (då profetian skrevs ner av David), har blivit korsfäst?” Svaret för denna fråga uppskattades till 1 av 10,000, eller 1×104.  Genom att sedan multiplicera alla sannolikheter för vardera profetia (svaret: 1×1028) och sedan dividera detta med antalet personer som levt sedan profetiorna gavs (uppskattningsvis 88 miljarder) fick de fram sannolikheten för att en person, sedan profetiornas tid, lyckades uppfylla alla åtta profetior under sin livstid. 

Vissa kan dock kritisera några av dessa profetior för att vara sådana som en person själv kan uppfylla, till exempel genom vetskap om dem – typ som en självuppfyllande profetia. Bland dessa åtta kan man tänka att profetian om att Messias skulle rida in i Jerusalem på en åsna kan uppfyllas av egen kraft. Kritiken har en bra poäng. Det kräver dock vetskap om profetian och framförallt att en person själv vill framstå som Messias. Om så vore fallet innebär det att Jesus inte bara var en falsk profet utan även hade hybris. Då har kristendomen större problem än några profetior som inte uppfyllts. Lyckligtvis så stödjer historiska, bibliska eller personliga bevis inte detta. Dessutom var många profetior sådana som inte går att uppfylla själv, till exempel var Messias skulle födas eller huruvida silvermynten man skulle bli förrådd med inte skulle tas tillbaka. Och dessutom så uppfyllde Jesus många fler än bara dessa åtta profetior.

Mer troligt än att profetiorna var extrema turgissningar om framtiden (av flera olika profeter och under olika tider) är att någon visste om vad som skulle ske i förväg. Profetiorna pekar mot en övernaturlig vishet som förmedlades till profeterna: Gud, eftersom endast Gud kan veta och förmedla framtiden. Detta stärker återigen att Bibeln är Guds ord. Så sammanfattningsvis, mängden uppfyllda profetior visar på Bibelns övernaturliga trovärdighet, utöver den historiska och personliga trovärdigheten. Det visar också att Jesus med stor sannolikhet är Messias, den utlovade frälsaren till världen. Så om Bibeln är Guds ord innebär det att vi dels kan lära känna Gud på ett personligt plan när vi läser den och dels att vi kan lita på visheten i innehållet och följa det som står i den. Så kort (och lite klyschigt) sagt, Bibeln är sommarens (och alla säsongers) rekommenderade läsning.  

*I Stoners exempel illustrerade han att det var som att fylla delstaten Texas med silver dollar, “two feet high” (ca 60 cm). Efter en snabb googling beskrivs delstaten Texas yta vara nästan 700,000 kvm (kan dock ha varit annorlunda när Stoner gjorde sin beräkning, det har inte undersökts närmare) medan Finlands yta är ca 340,000 kvm och Norges yta ca 320,000 kvm. Så enkel matematik leder oss att konkludera att Norges och Finlands yta fortfarande är mindre än Texas. Så exemplet med myntet beskrivet ovan ger en högre sannolikhet att hitta myntet än Stoners originalexempel. 

Referenser 

Jackson, W. (n.d.). How many prophecies are in the Bible? ChristianCourier.com. Hämtad 15 Juni, 2020 från https://www.christiancourier.com/articles/318-how-many-prophecies-are-in-the-bible

Stoner, P.W., & Newman, R.C. (1976). Science speaks – Scientific proof of the accuracy of prophecy and the bible [Online ed.]. Chicago: Moody Press. Hämtad från http://sciencespeaks.dstoner.net/Christ_of_Prophecy.html 

Johannes, Paulus, den andre Jesus?

Efter att mitt förra blogginlägg avslutades med en fridfull uppmaning om att kika på ett evangelium, förslagsvis Johannes, så uppstod en debatt kring om detta verkligen är vettigt ur synvinkeln att det kanske inte visar så mycket av den Jesus som fanns utan snarare en utveckling av honom? Alltså att den Jesus med de egenskaper som

JohannesPaul2-portrait
Påve Johannes Paulus II. Han åstadkom mycket, men knappast en förändrad, eller snarare utveckling av, kristologi.

presenteras i Johannesevangeliet har utvecklats ifrån hur det var egentligen och att vi ser det genom att Jesus framställs annorlunda i de tidigare skrifterna (som till exempel Markusevangeliet och hos Paulus).

Detta inlägg här blir inte en helt fullödigt försvar av att Johannesevangeliets Jesus är densamma som Jesus från Nasaret, eller alltså samma som i Paulus brev och Markusevangeliet, men jag vill problematisera lite tanken på utveckling.

Har en utveckling av kristologin skett?

Alltså det vet vi inte, vi har inga sådan källor som uttryckligen säger det, utan vi får tolka de källor vi har. Det vi kan se är att betoningarna är annorlunda i Johannes evangelium jämfört med Markus evangelium. Det finns betydligt många fler klara och tydliga uttryck som på ett tydligt sätt knyter ihop Jesus med JHVH eller Gud helt enkelt.

Vem är äldst?

Allmänt brukar Markus evangelium ses som det första evangeliet färdigställt ungefär år 50 efter Kristus, man brukar vidare säga att Matteus evangelium och Lukas evangelium bygger till dels på Markus evangelium och någon källa till (eller att alla tre tydligt tar material från en gemensam källa) och att de två är ungefär år 70 efter Kristus och att vidare Johannes är ungefär år 90 efter Kristus. På rätt goda grunder kan man fundera på om inte i alla fall Lukas bör ha varit färdigskrivet redan innan 60-talet tog slut.  Detta att de är olika i ålder brukar ses som bakgrunden till att det måste skett en utveckling om det skiljer sig i de senare från de tidigare. Paulus är ännu tidigare, men inte med i denna bloggpost.

Blir evangelisterna gaggigare med åren?

Det vi då dels kan konstatera är att mellan Markus och Lukas och Matteus skiljer sig också det som återges, medan Markus (som då bör vara det äldsta evangeliet) ofta tar med ovidkommande detaljer, som många härleder till att det är ögonvittneskildringar som återges eller i alla fall människor med god kännedom om förhållandena (några klassiska exempel är det gröna gräset, den nakne ynglingen och Alexandros och Rufus farsa) så kortar Matteus och Lukas av, de tar med det som är relevant för alla andra skulle man kunna säga. Så senare bearbetning betyder alltså inte mer utbroderat! De blir inte gaggigare!

Är det långt mellan Markus evangelium och Johannes evangelium?

Om det ska ske en utveckling så bör det vara en viss tid emellan vilket man också ofta anger att det är, under tiden satt man och broderade ut. Att det inte alltid sker förhärligande av avlidna ledare utan att man också kan nyktra till i sina omdömen tänker jag är rätt så vanlig företeelse både om uppburna godisar (typ Moder Theresa av Calcutta, Martin Luther King m fl), men också av uppburna men fruktade (såsom Stalin, Mussolini m fl). Men frågan är också om det verkligen förflöt en hel eon med tid mellan tillkomsten av de två? Vid Johannesevangeliets avslutande tycks Johannes vara död?

Det är den lärjungen som vittnar om allt detta och har skrivit ner det, och vi vet att hans vittnesbörd är sant.

Johannesevangeliet 21:24  

Han betraktas ofta som ung då han var en lärjunge till Jesus då densamme vandrade fysiskt på jorden, dvs 30-talet efter Kristus, och frågan är om han kan varit yngre än 20 år? I så fall var han 80 år då evangeliet anses kommit till, det är inte helt otroligt att en människa som också var ledare för en offentligt förföljd rörelse och som dessutom under en period satt fängslad av de romerska myndigheterna och som dessutom levde i en tid då medellivslängden nog var lägre än nu, det är inte helt otroligt att han kan ha lämnat in, tagit på sig träfracken, kilat vidare, tagit ned skylten (ja dött helt enkelt) redan innan 80-årsåldern (särskilt om vi lyfter in att han inte avslutar sitt evangelium utan att någon annan gör det, hörde jag någon viska Silmarillion?)

Silmarillion

Bild: Silfiriel

Så kanske är det lite kortare än vi tror?

Ok, hur skiljer de sig åt då?

Vid en genomläsning så tror jag att det för de flesta framförallt är en skillnad som man snabbt ser: I Markus går det som ett hemlighetstema, ständigt får de som uttalar att han är Messias, att han är den han utger sig för att vara och att han är den som ska komma, de får ständigt höra att de inte ska säga något till någon! I Johannes däremot så är det från första verserna mer tydligt att Jesus är Guds son, att han är Gud själv och hans kopplas ihop med Guds namn (vilka vi översätter med Jag Är, vilket återkommer som titlar på Jesus (jag är livets bröd, den gode herden etc)).

En annan spännande detalj är att Jesus på förklaringsberget inte nämns i Johannesevangeliet, alltså då Gud själv presenterar Jesus. Om man skulle vilja ha en hög kristologi kan man ju fundera på varför höjdpunkten saknas?

Skiljer de sig åt i lära?

Jag tror inte att man kan rakt av säga att de skiljer sig, eller att det skulle vara mer utvecklat i Johannes. Kristologin är mer utbroderad och det används många fler ord i Johannes evangelium, men om det skiljer sig så mycket åt det är jag tveksam till att man entydigt kan belägga.

Och nu kommer det en ganska kort redogörelse för detta, det som skulle behöva kompletteras är ett någon exegetisk utläggning om Kyrios/Herre i Markus evangelium och också hur den judiska kontexten kunde ta emot Gud sänd till människorna, något om varför Gud son och Människosonen är giltiga som tecken på gudomlighet, men jag får lämna det för nu.

Det jag vill säga är alltså att de berättar olika och Markus utgångspunkt finns tidigt omvittnad (hos Eusebios och Papias och Klemens av Alexandria) (alltså 100-talet efter Kristus); han har varit Petrus tolk och skriver ner det Petrus sagt och Petrus bild av allt. En del har här sett att Petrus framställs i sämre dager än i övriga evangelier.

Om Johannes kan sägas att han tycks förutsätta att vi känner till de övriga evangeliernas berättelser, den tycks komplettera och lägga till, kanske i hålrummet som kyrkofäderna vittnar om gällande Markus?

När Markus blev Petrus tolk, skrev han noga ned allt han upptecknat av Kristi ord och gärningar, dock inte i ordning … [Petrus] undervisade i korta berättelser men inte för att göra en ordnad framställning av Herrens ord.

– Papias

Nå är då Jesus inte den gudomlige Kristus i Markusevangeliet?

Jo se det är han, och vill man bara läsa en vers så ta då denna:

Men han teg och svarade ingenting. Då ställde översteprästen ännu en fråga: »Är du Messias, den Välsignades son?«

Jesus svarade: »Det är jag, och ni skall få se Människosonen sitta på Maktens högra sida och komma bland himlens moln

Då slet översteprästen sönder sina kläder och sade: »Vad skall vi nu med vittnen till?

Ni har hört hädelsen. Vad anser ni?« Alla fann att han förtjänade döden.

Markusevangeliet 14:61-64

Han döms alltså till döden för att han sa att han var Gud själv. Och att gå i döden för något man vet är en lögn, det är det inte många som gör!

Vill du ha ytterligare ett indicium på att det inte är olika Jesusar utan olika sätt att berätta och lyfta fram, ja kanske behöver du, likt Johannes i Stengrunden ett sista ord, ett starkt ett?

Jaha? Vad? Jo, det är nämligen så att Jesus i Markusevangeliet förlåter synder vilket för de som är med blir ett tydligt vittnesbörd om hans gudomlighet, och för de som inte blir jesusanhängare så blir det ett skäl för dem att se en hädare, eller något ännu värre! Också på en del andra sätt agerar i auktoritet som endast Gud kan och gör och ger då med tydliga alluderingar till det sätt som Gud beskrivs i den hebreiska Bibeln (Tanak).

Att han dessutom utges för att vara Guds son redan från första kapitlet ger kanske lite mindre vatten på kvarnen om att han först långt senare blir så där gudomlig som i Johannesevangeliet?!

Något som vi här utelämnar helt, men som fungerar som äldre källor till Jesu gudomlighet anar vi i citatet om att

alla har syndat och gått miste om härligheten från Gud

det är hämtat ifrån en annan tidig källa som också med fog kan sägas driva en väl arbetat kristologi och som också med fog kan ge oss skäl att tro att den höga bekännelsen av Jesus som Herre, som Gud nog var med från början i den kristna tron, Paulus brev till Romarna. Det och andra brev ger en ännu mer komplett bild av den höga kristologi som tycks funnits ända sedan Jesu steg här på jorden.

Det var några tankar, kanske de kompletteras med tankar från ännu äldre källmaterial i form av bl. a. Paulus vid tillfälle?! Likaså bör man kanske göra ett mer språkligt exegetiskt studium i t ex Markus evangelium för att än mer nyansera bilden och jag tror att man då finner att Markus inte hymlar med om Jesus är Gud eller inte och vad det betyder, men det får vi ta en annan gång!

 

Allt gott till er alla! / Martin Walldén

 

Beror tillfrisknanden efter bön på slumpen? Respons till ”Anti-apologetik” – del 2

Låt mig börja med att säga att jag avundas skribenten bakom bloggen Anti-apologetik (AA) – han eller hon har betydligt mer tid att blogga än vad jag har. AA har alltså publicerat en låååång respons på min föreläsning om fem anledningar att tro på Gud. Den tredje delen handlade om mitt mirakelargument för Guds existens.

Jag påbörjade ett svar för två månader sedan med fokus på anklagelsen att min bok Dokumenterade mirakler är en samling anekdoter, och naturligtvis har AA lyckats publicera ett ännu längre svar på detta svar.

Vi skulle kunna fortsätta så här i oändlighet. Men som jag påpekade i förra inlägget tyngs hela debatten ned av att AA inte har läst Dokumenterade mirakler, och många av AA:s invändingar finns elegant bemötta där.

Jag har noterat att en del ateister som inte heller har läst Dokumenterade mirakler har hänvisat till AA:s inlägg som en anledning att inte ta boken på allvar – de behandlar den som en kritisk bokrecension ungefär. När jag påpekar för dem att AA inte har läst boken utan enbart baserar sin kritik på nio minuter (!) från slutet en föreläsning (nio stressade minuter, kan jag tillägga, då jag egentligen gick utöver tidsramen), har de hänt mig flera gånger att de skyller på mig för att dessa nio minuter inte representerade boken väl nog.

Detta ger mig huvudvärk. Att AA inte bemöter mirakelargumentet särskilt väl är alltså mitt fel, för jag borde ha insett att AA skulle nagelfara varje sekund av en av de ca 30 föreläsningar jag höll på ämnet förra året – och att det givetvis skulle vara föreläsningen som enbart ägnar några minuter åt mirakelargumentet snarare än exempelvis denna som ägnar en och en halv timme åt det.

Jag tvivlar på att en enda av dessa ateister skulle resonera så här om jag valde att kritisera Sam Harris tankar om fri vilja enbart baserat på några minuter i slutet av en föreläsning han höll om det. Fortsätt läsa Beror tillfrisknanden efter bön på slumpen? Respons till ”Anti-apologetik” – del 2

Finjustering del 3: Förklarar multiversumhypotesen finjusteringen?

Det här är den tredje delen i en serie om hur den kosmiska finjusteringen för intelligent liv utgör ett starkt stöd för tron att Gud finns. I den första delen såg vi några olika exempel på finjustering, i den andra delen gick vi igenom vilka möjliga förklaringar som finns (figuren). Jag kritiserade den naturalistiska singel-universummodellen: både teorin att universums finjustering är ett resultat av slumpen och att den är ett resultat av en supernaturlag är mycket osannolika förklaringar. Teorin att universum är skapat av en gud är en mycket troligare förklaring. Finjusteringen utgör därför ett stöd för Guds existens. Istället är det en annan naturalistisk förklaring som ofta anses vara det bästa alternativet till gudomlig skapelse: ett multiversum. I denna tredje och avslutande del om finjusteringen ska vi titta närmare på denna hypotes.

Behöver finjusteringen förklaras?

Vår diskussion har hittills tagit sin utgångspunkt i en berömd liknelse som Douglas Adams gjorde: När vi säger att universum är finjusterat för att tillåta liv, är det ungefär som om en vattenpöl skulle säga att hålet som den befinner sig i är finjusterat för att passa vattenpölen. Men vattenpölen har uppenbart fel. Hålet är inte finjusterat, för även om hålet hade haft en annan form så hade vattenpölen passat i det. Men detta visar ju egentligen bara att Adams liknelse inte är relevant, eftersom det råder en konsensus om att universum är finjusterat för intelligent liv. Det är inte extremt osannolik att ett hål är ”vattenpölstillåtande” på ett sätt som motsvarar att det är extremt osannolikt att ett universum är livstillåtande. Vattenpölen är alltså inte finjusterad på samma sätt som universum är. Douglas Adams liknelse med vattenpölen ger därför en totalt missvisande bild av den finjustering som kosmologer har upptäckt.

Om Adams jämförelse hade varit relevant, dvs om universum inte hade varit finjusterat för liv, så hade det inte behövts någon förklaring och det var den poängen Adams ville göra med sin (felaktiga) liknelse. Men nu är universum finjusterat och därför behövs det en förklaring. En del som ser vart detta barkar hän vill gärna undvika slutsatsen att universum är skapat av Gud. Därför har man sagt att även om universum är finjusterat, behövs ingen förklaring. Vad är logiken i detta? Varför behövs det inte längre någon förklaring till extremt osannolika händelser? Resonemanget går på följande sätt: Om universum inte hade varit finjusterat för att tillåta liv, hade vi inte varit här. Ett universum tillåter liv är den enda typ av universum som vi kan observera. Vi bör därför inte vara förvånade över att vi inte observerar att universum är inkompatibelt med liv, för om universum som skulle vara inkompatibelt med liv, skulle vi inte vara här för att observera det. Eftersom vi är här och kan observera universum, bör vi förvänta oss att det är finjusterat. Detta är den sk antropiska principen: vi kan endast observera ett universum som har sådana egenskaper att det tillåter liv, och därför bör vi inte vara förvånade över att universum tillåter liv. Därför behövs det helt enkelt ingen förklaring.

Detta är en mycket dålig invändning vilket bör vara uppenbart. I det förra inlägget skrev jag att universums finjustering innebär två saker:

  1. Universums naturkonstanter och startförhållanden måste vara väldigt exakt inställda för att universum ska tillåta intelligent liv.
  2. Vi lever i ett sådant universum.

Att vi lever i ett universum som tillåter intelligent liv är knappast någon nyhet, men att universums natur­konstanter och startförhållanden måste vara väldigt exakt inställda för att detta ska vara möjligt, är faktiskt en relativt ny vetenskaplig upptäckt. Det är alltså inte en a-priori kunskap, eller något som man kan resonera sig fram till utan att göra experiment och beräkningar. Därför krävs också en förklaring hur det har kunnat bli på det sättet. Resonemanget har rätt i att vi inte bör vara förvånade över att vi inte observerar att vi lever i ett universum som tillåter att liv är omöjligt, men givet att det är extremt mycket mer sannolikt att ett sådant universum skulle existera än ett som tillåter liv, bör vi faktiskt vara förvånade över att vi observerar att liv är möjligt. Att vi kan konstatera att intelligent liv existerar snarare än att det inte existerar, gör ingenting alls för att förklara varför förutsättningarna för detta är uppfyllda.

Följande liknelse brukar göras för att visa varför den antropiska principen inte tar bort behovet av en förklaring. Antag att du reser utomlands och blir gripen och (oskyldigt) anklagad för narkotika­brott. I landet är det dödsstraff för narkotikabrott. Du blir ställd mot en vägg och en arkebuseringspatrull bestående av 100 skarpskyttar ställs upp framför dig. Samtliga siktar mot ditt hjärta, du hör ordern ges om eldgivning och sedan ett öronbedövande smatter av gevärseld. Efter en stund öppnar du ögonen och observerar att du fortfarande lever. Vad skulle du tänka då? Kanske, ”Tja, jag borde inte vara förvånad över att alla missade. Om de inte hade missat, hade jag ju inte varit här och kunnat bli förvånad. Eftersom jag är här, förväntar jag mig att alla missade!” Nej, givetvis skulle du inte tänka så. Du skulle med all rätt bli förvånad och lättad över att du levde! Du skulle inte vara förvånad över att du inte observerar att du är död (för då skulle du inte observera det), men du skulle fortfarande vara förvånad över att du observerar att du lever. Förmodligen skulle din slutsats vara att de missade med avsikt, dvs att hela situationen var designad.

Den antropiska principen är alltså otillräcklig – universums finjustering måste fortfarande förklaras. För att få den antropiska principen att fungera, måste den därför kombineras med multiversum­hypotesen.

Är vårt universum ett av många?

Enligt multiversumhypotesen är vårt universum endast en av ett extremt stort antal (kanske oändligt många) parallella universa med olika naturkonstanter och startförhållanden. Tillsammans utgör dessa parallella universa ett multiversum. Om dessa parallella universa verkligen finns, och om de skiljer sig åt i sina grundläggande egenskaper, tänker man sig att några av dem kommer att ha sådana egenskaper att de tillåter liv. Alla observatörer i ett sådant multiversum kommer att befinna sig i ett universum som tillåter liv. Teorin är att om det bara finns tillräckligt många universa, kommer sannolikheten för att liv uppstår att närma sig 1, och de observatörer som då uppstår har ingen anledning att vara förvånade över att de lever. Under förutsättning att det 1) finns oändligt många universa, och att dessa 2) är slumpmässigt fördelade m a p naturkonstanter och startförhållanden, kommer alltså intelligent liv så småningom att uppstå, och dessa kommer att observera att det universum som de befinner sig i är finjusterat.

Om vi kombinerar multiversumhypotesen med den antropiska principen verkar alltså problemet vara löst! Åtminstone är det en vanlig uppfattning. Jag menar dock att multiversumhypotesen inte är något speciellt bra alternativ till teism. Låt oss se på några skäl till detta.

Förklaringar ska vara så lite ad hoc som möjligt

En anledning till att vi bör föredra designförklaringen framför en naturalistisk multiversumhypotes har att göra med en grundläggande princip inom vetenskapen: allt annat lika så bör vi föredra en förklaring som vi har oberoende evidens för och som är en naturlig extrapolering av vad vi redan vet. Ett annat sätt att uttrycka det är att en förklaring bör vara så lite ad hoc som möjligt, vilket betyder ungefär att förklaringen inte är konstruerad för just det här ändamålet utan att det finns ytterligare skäl för den.

Robin Collins (1999) ger följande exempel: De flesta av oss tar det som självklart att dinosaurier har existerat. Vissa är kanske rentav (som jag) dinosaurienördar och har ett antal dinosauriefossil i bokhyllan hemma. Men antag att det kommer en dinosaurieskeptiker och hävdar att dinosaurier aldrig har existerat. Istället finns det ett fossilproducerande kraftfält som materialiserar ben ur tomma luften. När vi invänder att vi inte känner till några sådana fält, får vi svaret att det beror på att vi inte har upptäckt dem än. Bör vi i ett sådant läge tvivla på att triceratopser har vandrat på jorden? Givetvis inte! Ingen har förvisso observerat levande triceratopser, men vi har god erfarenhet av att andra djur lämnar fossil efter sig och utifrån detta är det en naturlig extrapolering att samma processer gällde för dinosaurier. Dinosaurieskeptikerns fossilproducerande kraftfält är däremot inte en extrapolering av någon känd kunskap.

Collins menar att exakt samma resonemang gäller för universums finjustering. Vi vet att finjusterade konstruktioner såsom datorer och synthar är designade, dvs vi vet att design är en orsak till finjustering. Design som förklaring till universums finjustering är därför en naturlig extrapolering utifrån vad vi vet att intelligenta designers kan och brukar göra. Men på vilket sätt är ett naturalistiskt multiversum en naturlig extrapolering utifrån observationer? Vi har ingen erfarenhet av något sådant. Dessutom finns det oberoende skäl för teism, t ex religiösa erfarenheter och olika gudsargument. Detta saknas (åtminstone i jämförbar omfattning) för multiversum.

Även egenskaperna hos ett sådant multiversum tycks vara ad hoc. För det första, hur vet man att det finns oändligt många universa? Tänk om det bara finns 100. Eller en miljon. Med tanke på de extremt små sannolikheterna för att universum ska tillåta intelligent liv, måste det finnas ett enormt stort antal, helst oändligt många, universa. Annars är det inte alls säkert att ett livstillåtande universum uppstår. Vårt eget universum verkar vara 13,8 miljarder år gammalt, så hur vet vi att processen som skapar nya universa har pågått tillräckligt länge? Detta verkar vara fullständigt ad hoc. För det andra, hur vet man att de universa som bildas är slumpmässigt fördelade? Tänk om alla ser likadana ut? Då spelar det ingen roll om det finns oändligt många av dem. Eller om bara finns tusen möjligheter att välja på – det räcker inte för att förklara de små sannolikheter som är inblandade. Även detta antagande är mer eller mindre ad hoc.

En obegränsad multiversumhypotes undergräver vetenskapen

Ibland talar filosofer om ”möjliga världar”. En möjlig värld är en beskrivning av hur verkligheten hade kunnat vara istället. När man säger att det finns en möjlig värld gör man vanligtvis inte anspråk på att den är verklig, utan att det är en fungerande beskrivning av hur världen hade kunnat vara.

En multiversumteori innebär att en del av alla möjliga världar är verkliga. Man kan tänka sig två varianter av multiversumhypoteser, en obegränsad som säger att alla möjliga världar existerar, eller en begränsad som säger att endast en del av alla möjliga världar existerar (Collins 2009). Filosofen David Lewis hade en obegränsad universumhypotes och menade att alla möjliga världar existerar och är lika verkliga som vår värld (Wilkonson 2012). Tänk dig vilken fantasi som helst, tex att människor har tre ben eller att Pikachu är USA:s president (Grenholm 2018), ja vad du än kan komma på, så är det enligt Lewis verkligt i något universum. Att Pikachu är USA:s president är lika verkligt som att Trump är det. (Jag hävdar inga övriga likheter mellan Pikachu och Trump.) Fysikern Max Tegmark har uttryckt en liknande uppfattning som Lewis (Wilkonson 2012) men menar att alla matematiskt möjliga universa existerar.

Man kan förstås ifrågasätta om det verkligen är korrekt att alla möjliga världar existerar. Lewis och Tegmark verkar vara i minoritet. Men om de har rätt så innebär det att allting som kan ske också kommer att ske. Om alla tänkbara universa existerar så kommer vissa av dem att innehålla liv. Tar detta i så fall bort behovet av en förklaring till finjusteringen? Jag tror inte det. Följande liknelse kanske kan börja visa varför detta inte kan vara hela sanningen:

Antag att det pågår ett omgång poker i saloon i vilda västern. Om en cowboy får royal flush på given skulle det väcka en hel del uppmärksamhet. Om det skedde fyra gånger på raken skulle han släpas ut, skjutas och bli begravd bakom saloonen. Hans ursäkt, ”eftersom alla möjliga universa existerar så är det inte konstigt att detta händer – det måste hända i något universum och vi råkar befinna oss i just det universumet”, skulle falla för döva öron. Ingen skulle godta en sådan förklaring. Cowboyen skulle ha rätt i att det skulle ske i ett stort antal universa. Men det skulle fortfarande vara en ovanlig och osannolik händelse i vårt universum, en händelse som krävde en förklaring.

Eller betänk följande scenario: Olle kastar en tärning 100 gånger och får sexa varje gång. I vanliga fall skulle vi aldrig acceptera en förklaring som säger ”det bara råkade bli så, det var inget konstigt”, utan vi skulle kräva en betydligt bättre förklaring. Oavsett vilka värden man får när man kastar tärning 100 gånger, kommer sekvensen att vara lika osannolik (om det är en balanserad tärning), så vad är det som gör 100 sexor så speciellt? Anledningen är att en sådan händelse är både extremt osannolik, p = (1/6)100 =10-79, och att det är en ”speciell” sekvens som skiljer sig på ett särskilt sätt från alla andra möjliga sekvenser. (Del Ratzschs (2001, 14–15) diskussion om vad som gör vissa händelser ”speciella” kan vara intressant här.) I vanliga fall förväntar vi oss inte att en sådan händelse någonsin skulle inträffa, det är alldeles för osannolikt. Men enligt en obegränsad multiversummodell kommer ändå sådana händelser att ske. Vi kan då tänka oss två sätt att se på detta. Antingen 1) behövs ingen förklaring, eller 2) behövs fortfarande en förklaring. Om 1) ingen förklaring behövs till sådana händelser, så blir frågan varför vetenskapliga förklaringar överhuvudtaget behövs för osannolika händelser. Om händelser som vi normalt skulle kräva en förklaring till inte längre behöver förklaras, undergrävs hela naturvetenskapens legitimitet. Det som vi har betraktat som omöjligt blir då plötsligt vetenskapligt möjligt, ”det bara råkade bli så”. Men om 2) en förklaring fortfarande behövs, så visar det en sak: det räcker inte att det finns oändligt många universa – finjusteringen behöver ändå en förklaring. Och då är vi tillbaka på ruta ett.

Slutsats: En obegränsad multiversumhypotes leder till ett dilemma: antingen misslyckas den helt att förklara finjusteringen, eller förstör den all vetenskap. Pick your poison! En obegränsad multiversumhypotes verkar inte vara någon vidare bra vetenskaplig teori. Den skapar mer problem än den löser, vilket förmodligen är anledningen till att inte fler filosofer ansluter sig till den. Vad är alternativet? En begränsad multiversumhypotes!

En begränsad multiversumhypotes förklarar inte finjusteringen

En begränsad multiversumhypotes ställer upp vissa villkor för vilken typ av universum som kan existera. Allting möjligheter är inte lika verkliga, men väldigt många! På så vis kan man slippa dilemmat som en obegränsad hypotes ställs inför. En begränsad multiversumhypotes ställs dock inför ett helt annat problem: Istället för att den förklarar varför det finns finjustering, riskerar den att introducera ny finjustering genom restriktionerna på vilka universa som är tillåtna. Detta verkar vara precis vad som händer (Collins 2009).

Den absolut vanligaste versionen av en begränsad multiversumhypotes säger att det finns en fysisk process som fungerar som universumgenerator. Denna producerar ett enormt stort antal universa med varierande startförhållanden, naturkonstanter och eventuellt även olika naturlagar. Den vanligaste modellen för hur detta kan gå till bygger på inflationsteorin. Den säger kort att vårt universum inledningsvis expanderade mycket snabbt. Detta gjorde att temperaturen sjönk och det bildades ”bubblor” som blev till nya universa. För att få de fysikaliska parametrarna att variera i dessa bubbeluniversa så att inte alla ser likadana ut, måste inflationsteorin kombineras med M-teorin/supersträngteorin. Både inflationsteorin och M-teorin är mycket spekulativa idéer och det empiriska stödet är sparsamt, men man tänker sig ändå att de tillsammans skulle kunna utgöra ett slags universumgenerator.

Universumgeneratorn måste vara finjusterad

Vilka egenskaper måste denna universumgenerator ha? Oavsett om man tänker sig en inflationsteori kombinerat med en M-teori eller någon annan ännu mer spekulativ modell, måste lagarna som styr hur universumgeneratorn fungerar vara finjusterade för att de ska ge upphov till universa som tillåter liv. M-teorin kräver t ex att det finns 11 dimensioner, men den förklarar inte varför det finns 11, snarare än 7, 829 eller 1068

Collins (1999) jämför med en bakmaskin. En bakmaskin har många detaljer som måste klaffa för att den ska fungera så att vi får ut bröd. Detta gäller i ännu högre utsträckning för att en robotiserad bilfabrik ska fungera. Hur mycket krävs då inte för en universumfabrik! Att bara postulera en universumgenerator löser därför inte problemet med finjusteringen. Multiversumet måste t ex innehålla principer för att producera sådant som Paulis uteslutningsprincip annars blir det inga livstillåtande universa. Astrofysikern Luke Barnes (2012) skriver att det förvisso är möjligt att multiversumhypotesen kan förklara varför universum är finjusterat för liv, men “multiversum” är inget magiskt ord som får finjusteringen att försvinna. En hel del av finjusteringen i vårt universum kanske skulle kunna förklaras med ett multiversum, men enbart därför att finjusteringen “flyttar upp” en nivå. Man kommer därför inte undan misstanken om design enbart genom att föreslå en universumgenerator. Robin Collins skriver:

“In sum, even if an inflationary-superstring multiverse generator exists, it must have just the right combination of laws and fields for the production of life-permitting universes: if one of the components were missing or different, such as Einstein’s equation or the Pauli Exclusion Principle, it is unlikely that any life-permitting universes could be produced. Consequently, at most, this highly speculative scenario would explain the fine-tuning of the constants of physics, but at the cost of postulating additional fine-tuning of the laws of nature.” (2009)

Inte heller en begränsad multiversumhypotes löser alltså finjusteringen. Det finns dock ett annat problem som drabbar både begränsade och obegränsade multiversumhypoteser.

Är du en boltzmannhjärna?

Fysikern Ludwig Boltzmann föreslog att vårt universums låga entropi (ordning) förklaras av att det är en del av att större multiversum. Enligt termodynamikens andra huvudsats kommer entropin (oordning) alltid att öka i ett isolerat system, även om oordningen kan minska lokalt. Enligt Boltzmann är vårt universum en sådan ”lokal ficka”, ett resultat av en slumpmässig kvantfluktuation i ett större, kaotiskt jämviktstillstånd. Problemet är, som många fysiker senare har påpekat, att det faktiskt inte behövs ett helt universum för att liv på jorden ska vara möjligt, det räcker med att ett solsystem uppstår. Det är dessutom extremt mycket mer sannolikt att ett ordnat solsystem uppstår av en slump och att allting utanför solsystemet är en illusion, en stor filmduk, än att ett helt ordnat universum uppstår av en slump. Ju mindre ordnad del som uppstår, detta mer sannolikt blir det. Den mest sannolika kvantfluktuationen är att en enda hjärna uppstår, med alla minnen och sinnesintryck, och att omgivningen är totalt oordnad och kaotisk. För en sådan sk Boltzmannhjärna skulle tillvaron te sig exakt likadan som om den vore en del av ett större, ordnat universum. Skillnaden är att en Boltzmannhjärna inbillar sig allting.

En enkel liknelse kan visa varför en Boltzmannhjärna är mer sannolik än ett helt universum. Tänk dig att du har en låda med Scrabble/Alfapet-brickor. Om du skakar lådan så är det mycket mer sannolikt att du får en meningsfull kombination av bokstäver i ena hörnet av lådan och resten är kaos, än att alla brickor i lådan bildar ett meningsfullt mönster. På samma sätt är det oerhört mycket mer sannolikt att en observatör som är ett resultat av en slumpmässig fluktuation i ett multiversum är en Boltzmannhjärna och inbillar sig hela tillvaron, än att hen observerar ett verkligt existerande universum. Enligt fysikern Roger Penrose är det ungefär 10^{10^{123}} (dvs ett tal med 10123 nollor) gånger mer sannolikt att ett multiversum producerar ett universum som enbart är en Boltzmannhjärna (dvs du!) än att sådant universum som (vi tror att) vi observerar.

Problemet drabbar alla multiversumhypoteser. En obegränsad multiversummodell avhjälper inte problemet, för enligt en sådan finns det verkligen ett stort antal universa som enbart är Boltzmannhjärnor, och det är därför troligt att du är en Boltzmannhjärna och att alla dina minnen och sinnesintryck är illusioner. Så om du tror på multiversumhypotesen, bör du också bli solipsist och tro att du är en Boltzmannhjärna och att allting annat är dina fantasier.

Fysikern Sean Carroll skriver om hypoteser som förutsäger existensen av Boltzmannhjärnor: ”I argue that such theories are indeed unacceptable: the real problem is with fluctuations into observers who are locally identical to ordinary observers, and their existence cannot be swept under the rug by a choice of probability distributions over observers. The issue is not that the existence of such observers is ruled out by data, but that the theories that predict them are cognitively unstable: they cannot simultaneously be true and justifiably believed.” (2017) Det går alltså inte att rättfärdiga en tro på multiversumhypotesen för en sådan tro undergräver sin egen rationalitet. Problemet med Boltzmannhjärnor är i sig inte kontroversiellt utan har varit känt i många år av kosmologer. Man har försökt hitta en förklaring till universums låga entropi som undviker problemet med Boltzmannhjärnor, men varje gång tvingas man införa ny finjustering som är lika stor som den man försöker förklara (Collins och Sober 2020).

Slutsatsen är att enligt naturalismen är det extremt osannolikt att det existerar ett ordnat, finjusterat universum. Det finns dock ett sätt att rädda multiversumhypotesen på: Man låter Gud vara kvar som skapare! Multiversumhypotesen kan bli rationell om man tänker sig att Gud har skapat ett multiversum där han föredrar finjusterade universa som tillåter verkliga observatörer. Gud är multiversumhypotesens bästa hopp. Det finns oberoende filosofiska skäl att tänka sig att Gud existerar, och det finns oberoende teologiska skäl att tänka sig att han föredrar universa som består av observatörer som inte är Boltzmannhjärnor utan som kan ha en verklig kärleksfull relation med honom.

Slutsats

För att undvika slutsatsen att universum är designat (den teistiska hypotesen), behöver man föreslå en synnerligen extravagant hypotes: att det finns parallella universa. Och inte bara ett fåtal utan oändligt många. Dessutom behöver dessa universa variera slumpmässigt i sina grundläggande egenskaper. Att vetenskapsmän lockas till en så extraordinär teori visar hur svårt det är att undvika slutsatsen att universum är designat. Multiversumhypotesen utgör ett slags ofrivillig komplimang till designhypotesen eftersom den visar hur långt man måste gå för att undvika Gud. Detta blir ännu tydligare med tanke på de problem som multiversumhypotesen ställs inför.

Att universum verkar vara finjusterat för att tillåta liv är väletablerat bland kosmologer, men hur detta ska förklaras är långt ifrån självklart. I del 1 och 2 i denna serie har vi sett att teism/design är en mycket troligare förklaring än ett naturalistiskt singeluniversum, oavsett om man tänker sig att finjusteringen är ett resultat av slump eller supernaturlagar. Finjusteringen utgör därför ett mycket starkt stöd för teorin att universum är skapat av en gud med syftet att det ska tillåta liv. Vi har i detta inlägg sett att den främsta alternativa modellen, multiversumhypotesen, bara kan förklara finjusteringen om multiversumet är skapat av en intelligent konstruktör. Men i så fall blir multiversumet helt överflödigt, för en intelligent konstruktör kan skapa vårt universum direkt och se till att det är finjusterat för liv. Den kosmiska finjusteringen utgör därför ett starkt stöd för att det finns en skapare av universum.

Referenser

Barnes, Luke A. 2012. ”The Fine-Tuning of the Universe for Intelligent Life”. Publications of the Astronomical Society of Australia 29 (04): 529–64.

Carroll, Sean M. 2017. ”Why Boltzmann Brains Are Bad”. arXiv [hep-th]. arXiv. http://arxiv.org/abs/1702.00850.

Collins, Robin. 1999. ”A Scientific Argument for the Existence of God: The Fine-Tuning Design Argument”. I Reason for the hope within, redigerad av Michael J. Murray, 47–75. Eerdmans Publishing.

———. 2009. ”The Teleological Argument: An Exploration of the Fine-Tuning of the Universe”. I The Blackwell Companion to Natural Theology, redigerad av William Lane Craig och J. P. Moreland. Wiley-Blackwell.

Collins, Robin, och Elliott Sober. 2020. ”Is Fine-Tuning Evidence That God Exists?” I Contemporary Debates in Philosophy of Religion, redigerad av Michael L. Peterson och Raymond J. VanArragon, 2:a uppl., 27–54. John Wiley & Sons.

Grenholm, Micael. 2018. ”Pikachuargumentet för Guds existens”. Svenska apologetiksällskapets blogg. 27 juni 2018. https://svenskapologetik.wordpress.com/2018/06/27/pikachuargumentet-for-guds-existens/.

Ratzsch, Del. 2001. Nature, Design, and Science: The Status of Design in Natural Science. SUNY Series in Philosophy and Biology. SUNY Press.

Wilkonson, Tim. 2012. ”The Multiverse Conundrum”. Philosophy Now, nr 89. https://philosophynow.org/issues/89/The_Multiverse_Conundrum.

Dog Jesus verkligen på korset?

Jesus är intressant. Även om du själv inte är troende, bör du kunna erkänna att han verkligen lyckats bli en känd person i historien. Jesus blev en framgångsrik ledare för en världsledande “rörelse”, även 2000 år efter hans existens. Det är också svårt att förneka att den historiska personen Jesus har haft en stor inverkan på vår vardag. Vår kalender och många röda dagar samt firanden cirkulerar runt hans existens på något sätt. Även om vi idag är ett av världens mest sekulariserade länder, har kristendomen och Jesus onekligen haft en stor inverkan på våra liv och vårt land. Så vem var Jesus? Hur lyckades han bli en framgångsrik ledare? Och uppstod han verkligen efter att ha dött? 

Den sistnämnda frågan – uppståndelsen – är essensen i kristendomen. Om inte Jesus uppstod efter sin död, faller kristendomens sanningsanspråk (se 1 Kor 15:14, 19b). Men låt oss backa några steg: Vad säger att Jesus ens dog på korset? Han kanske aldrig dog? Vissa menar att Jesus aldrig dog på korset. Om det är sant, så är “uppståndelsen” möjlig: Eftersom han aldrig dog till att börja med, kunde han senare uppenbaras som levande. Därför är det relevant för kristendomens sanningsanspråk att få klarhet i frågan om huruvida Jesus dog på korset. 

Det finns två alternativa teorier som menar att Jesus aldrig dog på korset. I den första alternativteorin, på engelska ofta kallad ‘the swoon theory’, menar man att Jesus svimmade på korset. Eller alternativt, att han utövade en djup meditationsteknik på korset (ovanlig variant på ‘swoon theory’, framförallt bland historiker). Båda varianterna av ‘the swoon theory’ innebär att Jesus uppfattades som död, när han i verkligheten inte var det. Så när han togs ner från korset och lades i den kalla graven återfick han medvetande. Då kunde han tolkas som “uppstånden”. I den andra alternativteorin, en desto vanligare teori bland muslimer, menar man att det inte var Jesus som korsfästes. Istället var det någon som såg ut som honom, alternativt att en av hans lärjungar tog hans plats. Även i denna alternativteori vore det möjligt att tolka Jesus som uppstånden eftersom han inte ens korsfästes, än mindre dog. 

Hur sannolika är dessa alternativteorier? Kort sagt, väldigt osannolika. Anledningen till detta svar kommer från historisk och medicinsk kunskap, och kommer diskuteras i detta inlägg. Inlägget vilar på, men diskuterar inte, faktauppgiften att Jesus som historisk person har existerat (se ett inlägg om det här) samt att Bibeln bör ses som en historisk trovärdig källa (se ett inlägg om det här och här).

Ett första argument för att Jesus verkligen dog på korset utgår från historikers slutsats i denna fråga: Historiker är generellt överens om att Jesus dog till följd av korsfästelse – oavsett privat livsåskådning.  Få historiker, om än några, tror på alternativteorierna ovan beskrivna (Habermas, 2001). Detta beror på det gedigna historiska materialet som beskriver Jesus död på korset. Det finns återberättat i flera antika källor, både i Bibeln och i utombibliska källor (bland andra den judiske historikern Josefus och den romerska historikern Tacitus; Gustavsson, 2015). Den nytestamentliga historikern Michael Licona har i sin avhandling undersökt och kommit fram till att uppgiften om Jesus död på korset, tillsammans med uppgifterna om lärjungarnas övertygelse och hängivenhet om att Jesus uppstått (efter de själva sett honom uppstånden), samt att Paulus konverterade efter vad han upplevde var ett framträdande av den uppståndne Jesus, “…form the historical bedrock, facts past doubting, on which all hypotheses should be built”  (Licona, 2011, p. 617). Det betyder att faktan om Jesus död utgör en historisk berggrund – det är en stabil faktauppgift. Dessa faktauppgifter anses tillhöra berggrunden av två anledningar: För att det finns så starka evidens att det bör ses som faktauppgifter av historiker, och att i stort sett alla historiker håller med om att det är en faktauppgift. Samma slutsats kom historikern Gary Habermas fram till i det han kallar minimal fact approach (Habermas, 2012). Till och med den ateistiske historikern Gerd Lüdemann konstaterar att “Jesu död som en konsekvens av korsfästelsen är odiskutabel.” (Lüdemann, 2004, s. 50). Enkelt sagt: Jesus dog på korset. Detta är sant enligt historiska uppgifter såväl som enligt historiker och experter i fältet. 

Om man ändå inte blir tillräckligt övertygad om att historikerna har gjort sitt jobb i att försöka kartlägga historiska fakta korrekt (vilket då bör innebära att annan historisk kunskap man håller för sann också bör ifrågasättas, t ex om Gustav Vasa, Hitler, Napoleon, Sokrates m.fl.), kan man belägga Jesus död via medicinsk kunskap. Det andra argumentet utgår alltså från medicinsk kunskap: Till följd av tortyren och korsfästelsen är det högst sannolikt att Jesus dog. Det finns många olika medicinska förklaringar till hur Jesus kan ha dött (Maslen & Mitchell, 2006), där två vanliga teorier handlar om hypovolemisk chock (eller bara chock) och kvävning. Jag är inte medicinskt kunnig men kommer utifrån egen efterforskning försöka återberätta detta mycket kortfattat. 

Korsfästelsen var ett fruktansvärt straff, bland de värsta dödsstraffen i det romerska imperiet. Cicero, en romersk författare som levde på 100-talet, har beskrivit korsfästelsen som “a most cruel and ignominious punishment” (se Against Verres, 2.5.165-168). Många offer blev även torterade och piskade innan de hängdes upp på korset. Licona (2011) hänvisar till historiska beskrivningar om hur vissa offer beskrivs ha piskats tills deras inälvor eller skelett syntes.   

Innan Jesus fick domen om att korsfästas, blev han slagen (Joh 18:22) och piskad (Joh 19:1) samt fick en törnekrona nedtryckt i huvudet (Matt 27:29). Även om det inte är helt säkert (Nicoletti, 2018), tror många att Jesus piskades med ett s.k. gissel: en piska med remmar av oxhud och bitar av metall (Hill, 2015). Det är därmed sannolikt att Jesus försvagades av tortyren samt förlorade mycket blod innan korsfästelsen. När kroppen bland annat förlorar mycket blod på ett kort tillfälle kan något som kallas hypovolemisk chock eller chock inträffa (Hill, 2015): ett tillstånd som innebär att hjärtat får svårt att pumpa runt blod i kroppen. Tillståndet i sig kan vara dödligt, men leder definitivt till en initial försvagning. Det lär ha hänt Jesus, vilket märks i att Jesus senare behövde hjälp att bära sitt kors (Matt 27:32). Vid korsfästelsen fick Jesus spikar genom sina vrister och fötter, vilket kan ha träffar flera nerver och därmed orsakat stor smärta. När offren sedan hänger på korset fick de troligtvis svårt att andas. De kunde inte hålla upp sin kroppsvikt och fick därmed svårt att få ner syre i lungorna. Det ledde till att de kunde dö till följd av kvävning. Romarna krossade även ofta knäna på offren som var korsfästa. Det gjorde att den korsfästa personen fick ännu större svårigheter att hålla upp sin kropp. Detta beskrivs ha gjorts på de två brottsoffren som korsfästes bredvid Jesus, men inte på Jesus – eftersom han redan var död (Joh 19:31-33). Och om Jesus mot all förmodan skulle ha överlevt korsfästelsen skulle han inte framstå som uppstånden utan snarare som nära döden och i akut behov av sjukvård. De romerska soldaterna fick också order om att kontrollera Jesus död (Joh 19:34–35). Det gjorde soldaterna genom att sticka ett spjut i Jesus sida. När de gjorde det beskrivs det att vatten och blod rann ut, och denna blandning av vätskor kan förklaras med medicinsk kunskap. De förklaringar som finns innebär väldigt kortfattat att Jesus antingen redan var död eller att han dog när de stack upp spjutet. 

Utifrån både historiska och medicinska skäl kan vi dra slutsatsen att Jesus dog. Det innebär att de alternativa teorierna till Jesus död inte är sannolika. Det är teorier som saknar stöd både bland historiska uppgifter, historiker och medicinsk kunskap. De förklarar dessutom inte hur lärjungarna eller fienden Paulus förvandlades till följd av att ha sett Jesus uppstånden. Så slutsatsen är att den historiska personen Jesus dog på korset – ingen annan än honom och han var inget annat än död. 

Referenser

Cicero, M. T. (n.d.) Against Verres. Hämtad från http://www.perseus.tufts.edu/hopper/text?doc=Perseus%3Atext%3A1999.02.0018%3Atext%3DVer.%3Aactio%3D2%3Abook%3D5%3Asection%3D165

Gustavsson, S. (2015). Skeptikernas guide till Jesus 2. Stockholm: CredoAkademin.

Habermas, G. (2001). The late twentieth-century resurgence of naturalistic responses to Jesus’ resurrection.Trinity Journal, 22(2), 179-196.

Habermas, G. (2012). The minimal facts approach to the resurrection of Jesus: The role of methodology as a crucial component in establishing historicity. Southeastern Theological Review, 3(1), 15-26.

Hill, K. (2015). The physical death of Jesus Christ: The “swoon theory” and the medical response. Faith and Science, 1-16.

Licona, M. R. (2011). The historicity of the resurrection of Jesus: Historiographical considerations in the light of recent debates. (Doktorsavhandling, University of Pretoria). Hämtad från https://repository.up.ac.za/bitstream/handle/2263/23709/Complete.pdf?sequence=8&isAllowed=y

Ludemann, G. (2004). The resurrection of Christ: A historical inquiry. New York: Prometheus Books.

Maslen, M. W., & Mitchell, P. D. (2006). Medical theories on the cause of death in crucifixion. Journal of the Royal Society of Medicine, 99(4), 185–188. https://doi.org/10.1258/jrsm.99.4.185

Nicolotti, A. (2018). What do we know about the scourging of Jesus? Asor, VI (12).

Vem är rädd för Corona?

Den här pandemin är inget att skämta om, och alla känner vi människor som blivit drabbade på ett eller annat sätt. Men det hindrade inte ateistcommunityn från att göra några billiga points.
Jag stötte på en bild på internet som dröjde sig kvar. Det var en mem som målade upp alla religiösa som skräckslagna kryp som trängs runt en biokemist. De ropar åt vetenskapsmannen att snabba på, medan ett stort coronavirus närmar sig för att sluka dem. Men är det så? Är det just alla religiösa som är de panikslagna, är det de religiösa som inte har någon plan i kristiden?

Memen gör alltför många misstag, och själva poängen med memen verkar vara- i bästa fall- en halvsanning, och i värsta fall en skadlig lögn.

Var är politikerna? Var är alla som sitter i samhällets statliga ledning och verkligen kämpar för att klara krisen? Detta är det första problemet med memen. Var det inte i själva verket politikerna som slog knut på sig själva, och beskyllde varandra för att inte ta hand om krisen? Och ska vi verkligen håna rädslan och viljan att snabbt få fram ett vaccin? Memen hade inte varit rolig om den visat en sannare bild, med alla andra grupper som inte har möjlighet att framställa ett vaccin, inklusive de insjuknade, och sjukhuspersonal, och läkare. Kom ihåg att om vi visade deras rop på vaccin och andra skydd just nu så hade den förrädiska memen inte fungerat. Den verkar alltså fungera bara därför att den är osann, och följderna av att publicera memen kan alltså aldrig leda till något gott.

Andra problemet med memen uppkommer när man frågar sig var ateisten är i memen? OM det är så som memen säger, att ateister inte bryr sig eller inte behöver bry sig, vad kan vi då dra för slutsatser. Slutsatserna blir inte något positivt för ateismen som världsåskådning, tvärtom. Bilden erkänner mot sin vilja att det inte finns någon mening i ateistisk världsåskådning. Varför bry sig, när vi ändå utplånas fullständigt om kanske en månad, eller kanske om 50 år? Varför bry sig om varandra, varför bry sig om vaccinet. Om resultatet om 200 år är din individuella, fullständiga utplåning, så betyder inte dina val idag någonting i kosmiskt perspektiv. Var är då ateisten i memen? Ateisten som lyser med sin frånvaro i memen kan ju vara hemma med TV:n- och vetenskapsmannen i memen kan ju ha vilken världsåskådning som helst när det kommer till kritan. Historiskt sett vet vi att de flesta vetenskapsmän varit religiösa, och att de ofta sett vetenskapen som en väg att upptäcka mer om Gud och Guds skapelse. Men även om vetenskapsmannen denna gång skulle råka vara ateist, så finns det ju många ateister som inte är vetenskapsmän, och de lyser med sin frånvaro i memen. Kanske är den frånvaron mer talande än memskaparen hade tänkt. Om man som ateist verkligen värdesätter livet, som är det enda liv man har, så kan ju det leda till att man i ateistiskt perspektiv borde resa bort och vända ryggen åt de som behöver hjälp i det här läget, och slippa löpa risken att bli smittad. Det kristna svaret är något helt annat- i förtröstan på Gud ska vi med vishet och kunskap om Guds skapelse göra det bästa vi kan för att hjälpa vår nästa. Inte på ett kortsiktigt, dumdristigt sätt, utan långsiktigt, mycket långsiktigt. Vi har i kristen tradition fått ett uppdrag att bry oss, att visa omtanke, barmhärtighet, men det finns ingen auktoritativ text eller tradition inom ateismen som kan fungera på det sättet. Men sådant stöd kan vara hjälp att göra det rätta, och vi hoppas ju för allas skull att andra kan få det stödet.

Ett annat problem med memen är att den drar alla religioner över en kam med en felaktig generalisering. Den här sjukdomen slår olika hårt mot olika trossystem, och Kristendomen har färre problem än de flesta i corona-tider. Låt oss jämföra. I buddhismen och hinduismen är det vanligt att man tror att det vi uppfattar som den fysiska verkligheten, ytterst sett, är en illusion. Det skulle kunna vara ett skäl att inte hetsa upp sig i onödan, men å andra sidan är lidandet det som man ska befrias från i kretsloppet, och man ska räddas genom utslocknandet. Kastsystemet ger en slags karantän mellan de kastlösa och de högre kasterna. En människa i en högre kast ska helst inte beröra en av de kastlösa. Och den asiatiska hälsningen är ju bra i virustider, en bugning smittar inte så mycket. Här ser vi att religionen och traditionen ibland kan vara ett skydd.

En religion som får mycket större problem är jainismen. I jainismen är allt liv heligt, inklusive mikroorganismer, trä, osv. Med detta i åtanke bör man troligen inte döda viruset. I jainismen ska man uthärda lidandet, och inte visa känslor, vilket också kan bli problematiskt. Men å andra sidan är de mer religiösa jainisterna vana att bära munskydd, och buga till hälsning, så det kan ju vara användbart.

Islam är förmodligen det religiösa system som har de största svårigheterna. Deras bön sida vid sida fem gånger om dagen, och obligatoriska resa till Mecca någon gång under livet, är problematiska potentiella smitthärdar. Ett annat problem är att profeten Muhammed verkade förneka att sjukdomar smittade genom infektioner. Människor runt omkring talade med honom om att kameler kunde få skabb av en skabbig kamel, men Muhammed försvarade sin tes genom att ställa den retoriska frågan: ”Vem var det som smittade den första kamelen som blev smittad?” ( se till exempel denna hadith https://sunnah.com/muslim/39/140 ). Visserligen har islam ett koncept med rituella bad, men på många ställen i världen tvättar många sina händer i samma vatten och profeten Muhammed menade att vatten alltid var rent (se till exempel denna hadith https://sunnah.com/bulugh/1/2 ).

I judendomen fanns ett utarbetat system för karantän, och leprasjuka var en av grupperna som hölls åtskilda från andra. Det vatten man använde för rituell rening tycks ha haft antiseptiska egenskaper.

I kristendomen kan det vara problematiskt med våra hälsningstraditioner, men det finns en del saker som kan användas i smittotider. Jesus sade att vi helst ska be inne i vår kammare, i det fördolda, och Jesus drog sig ibland undan till öde trakter.

Inte bara har vi Bibeln som stöd, forskning visar också att vår tro kan vara viktig resurs för att klara av kriser. Kenneth Pargaments bok (The psychology of religion and coping, 1997) blev banbrytande. Han lyckades samla en stor mängd kliniska data som visade hur människor klarade av svåra situationer (coping). Pargament byggde vidare på Richard Lazarus(1922-2002) tankar. Lazarus hade fokuserat på två psykologiska aspekter av stress: den primära(hur människan skattar stressen som en situation innebär) och den sekundära bedömningen(”klarar jag detta?, är det mitt fel?, vad behöver jag nu socialt, materiellt, finansiellt, för att klara av min coping?) , the primary and the secondary appraisal (värdering/skattning).1

Pargament gjorde några viktiga antaganden:

  1. Signifikans är viktigt, Människor söker efter mening, det som ses som viktigt i tillvaron. Signifikans knyts för vissa människor till objekt, som ofta kan vara kulturbundna. Men ofta handlar det om hälsa, rättvisa eller social rättvisa eller ekonomi. Signifikans är i Pargaments synsätt en subjektiv fenomenologisk konstruktion, och religiösa övertygelser ger ofta ett perspektiv där krisen sätts i ett sammanhang.2
  2. Alla människor har med sig ett generellt orienteringssystem in i copingprocessen (vanor, värderingar, religiösa övertygelser, personlighet, mm) där religionen både kan vara medel och mål. Trosföreställningar kan också dämpa oönskade impulser.3
  3. Generella orienteringssystem (till exempel bön och andra praktiker) anpassas till olika copingstrategier, till stor grad beroende på den sekundära bedömningsprocessen (”Klarar jag detta? Är det mitt fel? Vad behöver jag nu socialt, materiellt, finansiellt, för att klara av min coping?).
  4. I copingprocessen söker människor efter att bevara och öka, eller transformera signifikansen på olika områden, religionen kan här kännas meningsskapande och som ett skydd, och ge kraft i mötet med ondska och lidande.4
  5. En effektiv copingprocess får inte vara ytlig och/eller sporadisk, den behöver vara samordnad och välintegrerad. Här kan religiösa traditioner och andliga vanor vara bärande under tider av svårigheter.

Pargament visade i sin forskning att religion kunde vara viktig för coping- att religion vid sidan av de negativa effekterna som finns kan vara resurser i sökande efter mening, gemenskap, möten med det heliga i tillvaron, ge perspektiv och mening till privata och sociala problem.5 Han vänder sig mot tidigare forskning genom att förkasta reduktionismer, och betona religionens mångdimensionalitet.6 Tidigare forskning hade ofta ignorerat religionen som faktor, och Pargaments forskning gjorde skillnad. I en av sina vetenskapliga artiklar, visade Pargament att ny forskning kunde förbättra vården när man tog hänsyn till religionsfaktorer som hjälp i kriser.7 Och han visade också hur misslyckad religiös coping (t,ex gudomlig, ilska mot Gud, eller interpersonell ilska mot dåliga kristna) ofta ger mycket tråkiga konsekvenser, ibland till och med självmord.8

Människor idag står inför väsentliga existentiella utmaningar och kan med fördel dra nytta av inre och kulturella resurser, inte minst religion, menar Pargament.9

Men memen fick ändå en positiv följd. Jag är glad att den här artikeln kom till. Vad betyder din tro för dig och andra i tider av kris? Jag vill uppmana dig att lufta dina tankar om pandemin och annat som du kommer att tänka på, i kommentarfältet nedan- och ta hand om dig och dem du möter. Gud välsigne dig!

1 Geels 2017, 331.

2 Geels, 2017, 339.

3 Geels, 2017, 337.

4 Geels, 2017, 337.

5 Geels 2017, 332.

6 Geels, 2017, 338.

7 Weber & Pargament, 2014, https://archive.org/details/WeberPargamentSRMHreligionAndMentalHealth/mode/2up , 1. (2020-03-19).

8 Weber & Pargament, 2014, https://archive.org/details/WeberPargamentSRMHreligionAndMentalHealth/mode/2up , 2. (2020-03-19).

9 Geels 2017, 45.

Ateismens illusioner – ett filosofiskt fallstudium

Ibland kommer det en DaVinci-kod susande in i vår kultur, eller en Tro och vetande eller en David Hume; böcker och filmer och företeelser som lyckas angripa klassisk kristen tro och få många att fundera på den eller rent av blir negativt inställda till kristen tro.

För en tid sedan brakade boken Illusionen om Gud eller med dess engelska originaltitel The God delusion in i delar av kulturen just så. Den var kanske inte samma bladvändare som DaVinci-koden, men med ett mer pretentiöst mål: Att visa att Gud inte finns samt att religion är ansvarig för en oherrans massa av det onda som sker och skett i världen (lite min tolkning av ärendet).

SVar på Moskvas Bibel Wurmbrand bok
Exempel på inaktuell bok, men med fortfarande aktuella frågeställningar: Det ateistiska Sovjetunionen finns inte längre, men tankeströmningarna finns kvar.

På ett sätt är det viktigt att då och där försvara och förklara den kristna tron, att visa att det finns skäl att omfatta den i sin klassiska tappning (det finns skäl att inte tro att Maria Magdalenas och Jesu ättlingar varit franska kungar, det finns skäl att veta att kristen tro och naturvetenskap inte är motpoler, det finns tro att mirakler sker när de observeras osv), men då kulturen svängt och vi pratar Coronavirus, eller månlandning eller vad det kan vara då försvinner värdet av att ha svar på den kritik som framförs kan man tycka, men om man ur dessa debattinlägg kan finna goda exempel på hur man kan resonera på ett mer generellt plan då finns det ett stort värde i dem!

Ateismens Illusioner McGrath bok
Vad du behöver veta om inte Richard Dawkins eller Janne Josefsson ringer upp! Några tankar om att samtala om kristen tro generellt.

 

 

 

Och i dagens bok: Ateismens illusioner – Varför Richard Dawkins misstar sig så finns det mycket att plocka med sig även för den som aldrig kommer ha youtube-debatt mot Richard Dawkins, eller vars vänner aldrig kommer luta sig mot Den själviska genenenför sin kritik av din kristna tro; med de särskilda argument som kan anföras just mot Dawkins sätt att resonera i just denna skrift kan man få en grund att använda för att skärskåda argument från alla och envar.

I korthet kan lärdomen bli densamma som en av de lärdomar jag fortfarande bär med mig från det första föredrag jag någonsin hörde om apologetik (Stefan Gustavsson på Livskraftläger i Uppsala tidigt 2000-tal): Dra ut argumenten till sin yttersta spets

Inledningen var kanske inte helt lättuggad, men boken jag vill rikta uppmärksamheten mot är desto enklare att ta till sig! Redan inledningen av professor Ulf Jonsson presenteras Dawkins och hans verk under de senaste decennierna på ett gott sätt och hans betydelse; samt även ett visst omdöme om honom och hans verk, samt gör detsamma med McGrath och McGrath, vilket gör oss som läsare väl rustade för att gå in i filosofins kammare, en del av oss trivs i detta rum, andra vill hellre gå ut igen, men för den som tar ett litet djupare andetag så är rummet trevligt inrett av McGrath och McGrath, så välkommen in i det vackra biblioteket med sin tjocka brittiska matta och sina sköna fåtöljer; nu går vi in i boken och dess upplägg och lärdomar!

Det var en gång…

Illusionen om Gud kom ut 2006 och McGraths svar 2007, en sak har förändrats: Richard Dawkins har medgett att religion kan bidra till positiva saker, det var en åsikt som nog väldigt få tillskrev Dawkins vid det tidiga 2000-talet och det tas upp här som en del av motargumenteringen av Dawkins, å andra sidan faller den ena av Dawkins två argumentationslinjer då han öppnar dörren för positiva sidor av religion, så att motargumenteringen numera faller lite är inget som stör utan blir nästan bara ett starkare skäl att lyssna på McGrath och McGrath då Dawkins själv svängt till deras fördel!  Detta är något man kan studera i del 4 (från sidan 73 och framåt) där ideal, missbruk av dem och vad Jesus ville att vi skulle ha som ideal att leva med varandra (kärlek och inte hat, vilket gör det svårt att klistra ondskeetiketten på kristen tro).

Min tandläkare kan allt om bilar!

Ibland tänker vi att dagens ledare för trossamfunden (alltså vetenskapsmännen som väl är nutidens största auktoriteter) kan mycket, men bara för att en duktig tandläkare inte har koll på SAAb Sonett så blir det inte rätt.

Och lite det visas i boken med all önskvärd tydlighet, bara för att att en känd vetenskapsman i högstämda ordalag säger (skriker?) att Gud inte finns, att memen förklarar allt, så är det inte så. På ett enkelt sätt förklarar McGRath och McGrath var Dawkins tar genvägen förbi att motivera och grunda sina påståenden för att sedan några stycken senare i boken använda dem som absolut tillförlitliga och allmänt erkända förhållanden och företeelser. Ett gott exempel är Dawkins införande och användande av Meme, som även annorstädes erhållit kritik, som här introduceras och inte motiveras och sedan används som om den vore välgrundad genom hans tidigare resonemang i boken, enligt författarna.

Know thy enemy!

I inledningen av boken pekar McGrath och McGrath ut ännu en svaghet i Dawkins resonemang: Han strider mot en kristen tro som väldigt få, om ens någon, har. De jämför tonen med en avart av kristen tro, men att Dawkins har nog svårt att finna någon som företräder en sådan form av kristen tro, däremot uppvisar han själv likheter i sin totala övertygelse om att ha rätt och sitt kategoriska fördömande av de som tycker annorlunda gällande religion än han, låter som en smal sektliknande kristendomsliknande rörelse, men här företräds inriktningen av en professor och publikt framträdande vetenskapsman, vilket blir besynnerligt. Författarna resonerar lite hur man kan fundera kring detta och hur man kan komma runt en sådan innehållslös, men dock tung argumentation.

I inledningen för också författarna ett resonemang om hur man kan möta och samtala med argumentation som inte är sammanhängande, men mest mycket, något som säkert flera av oss som kommit ut som kristna upplevt: Hur själva mängden och de olika sätten att mer eller mindre hetsigt invända mot den kristna tron tar bort tyngden av det stöd som filosofi och vetenskap ger för en kristen livsåskådning.

Vad ska vi med boken till nu då?

Serranohelskinka1
Längst in bland floskler och fula debattknep ligger något fakta eller konkret att pröva! Låt oss hjälpa varandra att diskutera för att tillsammans komma åt sanningen där mitt i alla argument!

Jo jag tycker den har mycket att tillföra om hur vi samtalar med varandra (både den med en kristen tro och den med en ateistisk eller annan tro), om vad vi samtalar om, så att vi håller ihop resonemangen och låter båda sidor få liksom skära med sina vassa knivar in till argumentets inre kärna, så vi inte bara bankar ett påstående i huvudet på motståndaren och vinner debatten, men förlorar sanningen och strävan efter att förstå varandra och verkligheten!

Den är ett utmärkt fallstudium för den som vill växa i sitt filosofiska tänkande och sin argumentationstekning utan att använda jobbiga filosofiska eller retoriska termer!

Den kan med fördel läsas parallellt med Dawkins bok och så samtalar man från olika ingångar med varandra!

Allt gott!

/ Martin Walldén

Finjustering del 2: Är finjusteringen verkligen osannolik?

I det förra inlägget diskuterade vi vad som menas med att universum är finjusterat och hur universums grundläggande egenskaper måste vara extremt välkalibrerade för att intelligent liv ska vara möjligt. Om t ex gravitationskonstanten, den kosmologiska konstanten eller universums initiala entropinivå vore bara minimalt annorlunda, skulle evolutionen och existensen av intelligent liv inte vara möjlig. Om exempelvis den kosmologiska konstanten vore annorlunda med 1/10120 skulle universum antingen ha kollapsat igen efter big bang innan liv hann bildas, eller expanderat så snabbt att inga tyngre grundämnen kunde bildas. Vi kan göra en jämförelse med att kasta en dartpil tvärs över det synliga universum och träffa en piltavla, vilket har en sannolikhet på 1/1060 – en ren  barnlek i jämförelse. Jämfört med vilka värden dessa egenskaper skulle kunna ha är det ett extremt litet intervall som tillåter intelligent liv.

Vi såg i den förra artikeln att denna anmärkningsvärda finjustering utgör ett stöd för den teistiska hypotesen – att universum är designat för att tillåta intelligent liv. Författaren Douglas Adams är dock skeptisk till att universums finjustering stödjer en sådan slutsats: En vattenpöl är anpassad till hålet som den befinner sig i, det är inte hålet som är anpassat till vattenpölen. Adams poäng verkar vara att vattenpölen och hålet är en analogi till människan och universum: människan anpassad till universum och inte universum till människan. Det är inte universum som är finjusterat för att tillåta intelligent liv utan intelligent liv har evolverat under de villkor som universum har givit det. Har Douglas Adams, med denna manöver, bortförklarat finjusteringen? För att kunna svara på detta behöver vi gå igenom vilka förklaringar som står till buds och hur vi skiljer mellan dem.

Hur kan vi förklara finjusteringen?

Att universum är finjusterat innebär (1) att universums natur­­konstanter och startförhållanden måste vara väldigt exakt inställda för att universum ska tillåta intelligent liv (dvs intelligens på jämförbar nivå med människan), och (2) att vi lever i ett sådant universum. Att vi lever i ett universum som tillåter intelligent liv är förstås ingen nyhet (även om man ibland kan undra hur intelligent mänskligheten egentligen är), men att ett sådant universum måste vara väldigt exakt kalibrerat har blivit alltmer uppenbart de senaste årtiondena i och med att vi har fått ökad kunskap om universums egenskaper. För att intelligent liv ska utvecklas krävs åtminstone någon form av stabil energikälla, och detta är bara möjligt om universums har vissa grundläggande egenskaper.

Det är mycket viktigt att inse att när man säger att universum är finjusterat är det inte samma sak som att säga att det är designat/skapat. Finjusteringen, definierad som kombinationen av (1) och (2) ovan, är idag ett okontroversiellt och vetenskapligt relativt väletablerat faktum. Påståendet är metafysiskt neutralt i förhållande till Gud, ateism, multiversum etc. Det är ett påstående om universums egenskaper men det säger i sig inte någonting om varför universum har dessa egenskaper.Det finns olika förklaringar till varför universum är finjusterat. I det förra inlägget inlägget tog vi upp två av dessa teorier: Teism (att universum är skapat av Gud för att tillåta intelligent liv) och naturalistiskt singel-universum (universum är inte skapat av Gud, och det finns inga andra universa förutom vårt). Det finns dock andra förklaringar förutom dessa två. Filosofen Man Ho Chan (2017, 68) gjorde en grov klassificering av de olika förklaringarna i sin doktorsavhandling:

Det finns grundläggande två typer av förklaringar: strikt natur­veten­skapliga förklaringar samt personliga förklaringar. I ett annat blogginlägg har jag diskuterat dessa två typer av förklaringar i mer detalj: En strikt natur­veten­skaplig förklaring motiverar en påståendes sanning via observationer som beskrivs med stokastiska eller deterministiska lagar (ex: vattenkitteln på spisen kokar för att molekylerna har hög kinetisk energi).  En personlig förklaring motiverar ett påståendes sanning via intentionalitet hos en agent (ex: vattenkitteln kokar för att jag tänkte bjuda på te). Chan gör en liknande indelning men använder termerna naturalistiska respektive icke-naturalistiska förklaringar.

Naturalistiska förklaringar till den kosmiska finjusteringen använder endast natur­­veten­­skapliga typer av förklaringar. De kan basera sig på en multiversummodell eller singel-universummodell. Om vårt universum är en del av ett större multiversum, kan man tänka sig att det finns ett slags universumgenerator som producerar nya universa, eller att det bara är ett kallt faktum att det finns en massa olika universa och att vårt universum är ett av alla universa som existerar. En singel-universum­modell kan bygga på att det finns en hittills okänd naturlag som förklarar finjusteringen, eller att det är en slumphändelse att vårt universum råkar vara livstillåtande – vi har haft tur helt enkelt! (Chan har även en kategori “Övrigt” men det är oklart vad denna innehåller annat än en kombination av slump och supernaturlag.)

Bland icke-naturalistiska förklaringar kan man tänka sig en teistisk förklaring, dvs att Gud har skapat ett finjusterat universum, eller någon annan förklaring såsom gnosticism, panteism eller panenteism.

Att skilja mellan förklaringarna

Hur kan vi skilja mellan alla dessa olika förklaringar? I den förra artikeln använde vi oss av den sk likelihood-principen. Den säger att när vi har två hypoteser att ta hänsyn till, talar en observation till förmån för den hypotes under vilken observationen är mest sannolik (eller minst osannolik). Vi jämförde två förklaringar: hypotesen att universum är skapat av Gud med avsikten att tillåta intelligent liv (den teistiska hypotesen T) och hypotesen att det inte finns någon Gud som har skapat universum samt att vårt universum är det enda som finns (den naturalistiska singel-universumhypotesen NSU). Enligt NSU-hypotesen är det väldigt osannolikt att universum skulle vara finjusterat, men enligt T är det inte osannolik. Finjusteringen stämmer alltså bättre med att Gud har skapat universum än med den alternativa hypotesen naturalistiskt singel-universum.

Vad säger detta om T-hypotesens riktighet? Likelihood-principen har framförallt att göra med en teoris förklaringsförmåga eller prediktions­förmåga. Detta är viktiga egenskaper hos en vetenskaplig teori men det är ingen garanti för att hypotesen är sann – det kan nämligen finnas ytterligare data som vi inte tagit hänsyn till som talar emot hypotesen och till förmån för alternativa hypoteser. Detta lyftes upp av Johan Franzon i några hjälpsamma kommentarer till den föregående artikeln: Det räcker inte att titta på vilken förklaringsförmåga Guds existens (T) har, vi måste också fundera på sannolikheten för Guds existens. Om vi säger att finjusteringen är mer väntad om universum är skapat av Gud jämfört med om det inte är det, så innebär inte det automatiskt att finjusteringen gör Guds existens mer sannolik än alternativet. Vi kan uttrycka det på följande sätt: Att T har större förklaringsförmåga än NSU, innebär att den observerade finjusteringsdatan är mer väntad, givet T än den är givet NSU. Men innebär det innebär inte att T är mer sannolik än NSU givet den observerade finjusteringsdatan! För att finjusteringen ska kunna hjälpa oss att säga att Guds existens är mer sannolik än Guds icke-existens måste vi nämligen också ta hänsyn till viss bakgrundsinformation.

Vi kan förstås inte ge några exakta värden på sannolik­heten för att Gud har skapat universum, men vi kan ändå uppskatta om det är mer eller mindre sannolikt jämfört med konkurrerande teorier. Följande avsnitt är en liten avstickare för att förklara hur betingade sannolik­heter hjälper oss att jämföra hypoteser med varandra.

Betingade sannolikheter hjälper oss att dra slutsatser

Inom sannolikhetsteorin kan betingade sannolik­heter beräknas för oberoende händelser. Om vi har två händelser A och B, kan den betingade sannolik­heten skrivas som p(A|B), vilket utläses som sannolik­heten för händelsen A, givet händelsen B. Betingade sannolikheter är flitigt använda inom statistik och vetenskaplig slutledning. Exempel: Frågan “vad är sannolikheten för att Spock har cancer (händelse A) om Spock är rökare (händelse B)” är ett exempel på betingad sannolikhetsberäkning.

Från definitionen av betingad sannolikhet kan man härleda Bayes sats som beskriver hur de två händelserna A och B hänger ihop:

p(\textrm{A}\vert \textrm{B})p(\textrm{B}) = p(\textrm{B}\vert \textrm{A})p(\textrm{A})

(1)

Bayes sats  kan användas för att beräkna sannolikheten för en hypotes H givet viss evidens E. Genom att sätta in dessa i ekvation (1), får vi ekvation (2):

p(\textrm{H}|\textrm{E})=\frac{p(\textrm{E}|\textrm{H})p(\textrm{H})}{p(\textrm{E})}

(2)

Denna formel har en mycket enkel uttydning. H är hypotesen som vi vill beräkna sannolik­heten för (exempel: Spock har cancer) och E är evidensen som vi ska utvärdera H gentemot (Spock är rökare). Den vänstra sidan av ekvationen, p(H|E), betyder alltså helt enkelt sannolik­heten för H givet E (sannolik­heten för att Spock har cancer givet att han röker). p(H) är den sk a-priori-sannolik­heten (sannolik­heten för att Spock har cancer utan hänsyn till informationen att han är rökare) och p(E) är slutligen a-priori-sannolik­heten för evidensen (sannolik­heten för att Spock är rökare oavsett informationen ifall han har cancer).Vi kan använda Bayes sats för att få en bättre uppskattning av sannolik­heten att Spock har cancer givet att han röker: Om vi antar att 5% av befolkningen har cancer så utgör detta vår a-priori-sannolik­het för att han har cancer, dvs p(H) = 0,05. Om 10% av befolkningen i allmänhet är rökare (dvs p(E) = 0,10), men det är dubbelt så många med cancer som röker (p(E|H) = 0,20), så kan vi beräkna sannolik­heten för att Spock har cancer givet att han röker genom att sätta in dessa värden i ekvation (2):

p(\textrm{Spock har cancer}\vert \textrm{Spock r\"oker)} = \frac{0,20 \times 0,05}{0,1} = 0,10

Sannolikheten för att Spock har cancer är alltså i vårt fiktiva exempel 10%, vilket är en mycket bättre uppskattning än a-priori-sannolik­heten på 5%. Bayes sats hjälper oss alltså att uppskatta sannolik­heten för en hypotes (Spock har cancer) givet viss evidens (Spock är rökare). Men Bayes sats hjälper oss också att uppskatta sannolik­heten för två hypoteser så att vi kan jämföra dem med varandra givet samma evidens. Om vi har två hypoteser, H₁ och H₂, som vi vill jämföra givet viss evidens E, kan skriva denna jämförelse som förhållandet p(H1|E)/p(H2|E). Med hjälp av ekvation (2) får vi då ekvation (3):

\frac{p(\textrm{H}_1\vert \textrm{E})}{p(\textrm{H}_2\vert \textrm{E})} = \frac{p(\textrm{H}_1)}{p(\textrm{H}_2)} \times \frac{p(\textrm{E} \vert \textrm{H}_1)}{p(\textrm{E} \vert \textrm{H}_2)}

(3)

I ekvation (3) har vi tre kvoter: I den första kvoten jämförs de två hypoteserna givet evidensen, i den andra kvoten jämförs a-priori-sannolikheterna, dvs hur troliga hypoteserna är utan hänsyn till den specifika evidensen, och i den tredje jämförs hur väl hypoteserna förklarar den givna evidensen. Vi ska nu tillämpa ekvation (3) på den kosmiska finjusteringen.

Sannolikheten av NSU och T givet F

Finjusteringsargumentet kan formuleras som en jämförelse mellan två sannolik­heter. Om T = hypotesen att Gud har skapat universum för att tillåta intelligent liv, NSU = hypotesen att det finns ett enda universum och att det inte är skapat av Gud och F = observationen att universum måste vara finjusterat för att tillåta intelligent liv, så kan vi jämföra hypoteserna T och NSU, givet F, enligt ekvation (4):

\frac{p(\textrm{T}\vert \textrm{F})}{p(\textrm{NSU}\vert \textrm{F})} = \frac{p(\textrm{T})}{p(\textrm{NSU})} \times \frac{p(\textrm{F} \vert \textrm{T})}{p(\textrm{F} \vert \textrm{NSU})}

(4)

Den första kvoten jämför T med NSU givet vår kunskap om universums finjustering. Den andra kvoten jämför a-priori-sannolik­heterna, dvs sannolik­heterna bortsett från vår kunskap om finjusteringen, för T och NSU. Den tredje kvoten jämför de båda hypotesernas förklaringsförmåga – hur väntat är det att universum ska vara finjusterat givet T respektive NSU?

I det förra blogginlägget diskuterade vi följande två premisser:

  • Premiss 1: Existensen av finjustering är inte osannolik givet T.
  • Premiss 2: Existensen av finjustering är väldigt osannolik givet NSU.

Från dessa premisser och likelihood-principen drog vi slutsatsen att finjusteringen talar starkt till förmån för designhypotesen framför ett naturalistiskt singel-universum. Premisserna betyder att p(F|T) är mycket större än p(F|NSU), och därmed blir den tredje kvoten i ekvation (4) stor, dvs p(F|T) / p(F|NSU) ≫ 1. Den finjustering som universum uppvisar är alltså mycket mer sannolik enligt hypotesen att Gud har skapat det jämfört med om vi lever i ett naturalistiskt singel-universum.

Hur är det med den andra kvoten i ekvation (4)? A-priori-sannolik­heter är ofta svåra att uppskatta inom vetenskapen. Man skulle därför kunna nöja sig med att jämföra hypotesernas förklaringsförmåga och säga att universums finjustering stämmer bättre (är mer väntad) med T än med NSU. Om a-priori-sannolik­heterna skulle vara lika stora, kommer p(T) och p(NSU) att ta ut varandra och den första kvoten kommer att vara lika stor som den sista, dvs p(T|F) / p(NSU|F) = p(F|T) / p(F|NSU) ≫ 1. Detta får en intressant konsekvens för bevisbördan: Om naturalisten vill undvika att teism är mer sannolikt än ett naturalistiskt singel-universum, så måste naturalisten göra det troligt att den andra kvoten är extremt liten. A-priori-sannolik­heten för ett naturalistiskt singel-universum måste i så fall vara mycket större än a-priori-sannolik­heten för ett teistiskt universum. Om inte detta kan visas, talar finjusteringen mycket starkt till förmån för teism framför ett naturalistiskt singel-universum.

Men jag tror att vi kan säga mer än så om a-priori-sannolik­heten för Guds existens. Alldeles oavsett finjusteringen är teism nämligen inte mycket mer osannolikt än naturalism. Varför? A-priori-sannolik­heter beräknas inte i ett vakuum utan utifrån viss bakgrundsinformation. Bakgrundsinformationen är helt enkelt den kunskap som vi har om världen minus finjusteringsevidensen. I denna bakgrundsinformation ingår fortfarande andra argument för teism såsom Al-Ghazalis kosmologiska argument (kalaamargumentet), Leibniz kosmologiska argument (kontingensargumentet), Plantingas ontologiska argument, CS Lewis behovsargument, det moraliska argumentet, argumentet från intentionalitet, omständigheterna kring Jesu uppståndelse, VOTEB, miljontals människors egna erfaren­heter av Gud, etc. Många skäl för teism har presenterats på SAS:s blogg. Så jag tror att man på goda grunder kan argumentera för att a-priori-sannolik­heten för teism är större än för ateism, inklusive ett ateistiskt singel-universum. Åtminstone kan man säga att den inte verkar vara mindre, och definitivt inte tillräckligt liten för att kompensera för den tredje kvoten i ekvation (4)). Det verkar alltså rimligt att p(T)/p(NSU) ≥ 1. Ekvationen (4) blir då följande:

\frac{p(\textrm{T}\vert \textrm{F})}{p(\textrm{NSU}\vert \textrm{F})} = \underbrace{\frac{p(\textrm{T})}{p(\textrm{NSU})}}_{\geq 1} \times \underbrace{\frac{p(\textrm{F} \vert \textrm{T})}{p(\textrm{F} \vert \textrm{NSU})}}_{\gg 1} \gg 1

(5)

Ekvation (5) innebär att det är mycket mer sannolikt att Gud har skapat universum för att tillåta intelligent liv, än hypotesen att det finns ett enda universum som inte är skapat av Gud. Det är viktigt att man har klart för sig vad slutsatsen är. Slutsatsen är beroende av vilka hypoteser vi jämför. Hittills har vi sagt att teism är mycket mer sannolik jämfört med ett naturalistiskt singel-universum, men vi har ännu inte sagt något om andra hypoteser, t ex multiversumhypotesen. Vi ska återkomma till denna.

Två sätt att göra naturalismen mer sannolik

Slutsatsen att finjusteringen gör Guds existens mer sannolik än ett naturalistiskt singel-universum är förstås inte invändningsfri. Hur kan naturalisten gå vidare för att göra p(NSU|F) större?

Ett sätt är förstås att omvärdera den andra kvoten, dvs att visa att a-priori-sannolik­heten för ett naturalistiskt singel-universum är väldigt stor i förhållande till sannolik­heten för Guds existens. (Den måste vara väldigt stor för att kompensera för att den tredje kvoten talar till T:s fördel.) Detta innebär att man behöver visa att det finns mycket bättre skäl att tro att Gud inte finns än att Gud finns. Man behöver då ta itu med Al-Ghazalis kosmologiska argument, Plantingas kosmologiska argument, människors personliga erfaren­heter av Gud, och alla andra skäl, och i gengäld ge oberoende och mycket starkare skäl för att tro att Gud inte finns. Om a-priori-sannolik­heten för NSU blir tillräckligt hög i förhållande till a-priori-sannolik­heten för Guds existens så skulle det kunna kompensera för att den betingade sannolik­heten för finjustering med avseende på NSU är väldigt låg.

Ett annan strategi som naturalisten kan ta till för att göra NSU mer sannolik är att omvärdera den tredje kvoten, t ex genom att visa att finjusteringen ändå inte är så extremt osannolik givet ett naturalistiskt singel-universum. Om p(F|NSU) är närmare 1 än 0, kan det göra att p(NSU|F) blir en rimlig slutsats. Kanske kan den rentav bli högre än p(T|F) – i så fall skulle det vara mycket svårt att ta finjustering som argument för Guds existens, även om finjusteringen utgör ett stöd för teism (dvs även om p(T|F) > p(T)).

Försvar av NSU, strategi 1: Supernaturlag

I skissen över olika förklaringar till den kosmiska finjusteringen finns det två varianter av naturalistiskt singeluniversum. Den ena säger att finjusteringen är en slump, den andra säger att det finns en supernaturlag. Hittills har vi tänkt oss att universum råkar vara finjusterat och i så fall blir p(F|NSU) extremt liten. Men om det istället finns en okänd supernaturlag som förklarar universums finjustering så är inte finjusteringen osannolik. Då är den nödvändig, d.v.s. p(F|NSU) = 1. Vi nämnde kort denna strategi i föregående inlägg. Låt oss titta lite närmare på denna teori och varför den inte verkar lösa problemet.

Invändning 1. Enligt teorin måste universum vara sådant att det tillåter liv. Det är alltså fysikaliskt omöjligt att universum inte skulle tillåta liv. Men bara att leka med tanken verkar närmast absurt. Vad är det för märklig naturlag som gör att universum måste ha sådana egenskaper att det tillåter liv? Konstanterna (t ex den kosmologiska konstanten) och storheterna (t ex förhållandet mellan elektronens och protonens massa) är inte styrda av naturlagar utan är förenliga med olika tänkbara formuleringar av naturlagarna. Så varför skulle de inte kunna vara annorlunda enligt denna okänd naturlag? Och även om en okänd supernaturlag skulle kunna förklara natur­­konstanterna, varför tro att den också skulle förklara universums startvillkor?

Det finns inga indikationer på att en sådan naturlag existerar. Man skulle därför kunna betrakta detta försök att höja p(F|NSU) som ett slags “naturalism of the gaps”, eller “kunskapsluckornas naturalism”. Dvs, man postulerar att det kan finnas okända naturlagar som förklarar allting, när vi inte har någon anledning att tro att någon sådan lag existerar.

Invändning 2. En supernaturlag får motsägelsefulla egenskaper. Den ska nämligen kunna förklara och förutsäga all finjustering, men den får inte själv lov att vara finjusterad. Det ska alltså gå att härleda den kosmologiska konstantens värde, universums massdensitet, gravitationskonstanten och elektronens/protonens massa från den här lagen. Dessa värden måste vara finjusterade, men supernaturlagen får inte själv vara finjusterad! Det är viktigt att dessa konstanters och storheters finjustering är ett resultat just av supernaturlagen och inte kommer någon annanstans ifrån, för annars är det inte supernaturlagen som är förklaringen.

Universums finjustering är alltså en egenskap som är direkt härledbar från supernaturlagen. Men i så fall har man bara flyttat upp problemet ett snäpp, för varifrån kommer den finjustering som finns inbakad i supernaturlagen? Astronomerna Bernard Carr och Martin Rees påpekar problemet här: “Even if all apparently anthropic coincidences could be explained in this way, it would still be remarkable that the relationships dictated by physical theory happened also to be those propitious for life.” (Carr och Rees 1979, 612) Det räcker alltså inte för ateisten att postulera att det skulle kunna finnas en supernaturlag, man måste också visa att en sådan inte själv är finjusterad, annars löser man ingenting. Men att säga att det skulle kunna finnas en supernaturlag som förutsäger finjusteringen men som inte själv är finjusterad verkar mest vara en lek med ord. Det ger oss ingen som helst anledning att tro att det faktiskt finns en sådan.

Invändning 3. För några år sedan tänkte man sig att M-teorin eller supersträngteorin skulle kunna vara en supernaturlag som förklarade universums finjustering. Det har dock visat sig vara precis tvärtom. M-teorin fungerar bara om vi lever i ett 11-dimensionellt universum. Men M-teorin förklarar inte varför det skulle finnas 11 dimensioner, snarare än 2, 7 eller 829. Detta är alltså just ett sådant exempel på finjustering som gör att en supernaturlag inte kan förklara finjusteringen. Det har också visat sig att M-teorin inte alls säger att universum behöver vara sådant att det tillåter liv. Det finns ungefär 10500 matematiskt giltiga lösningar på M-teorin. Dessa lösningar har olika värden på natur­konstanter och storheter, och det är bara en ytterst liten bråkdel som är livstillåtande. Enligt M-teorin är det alltså inte nödvändigt att universum är livstillåtande. En del författare har missförstått M-teorin och tänker att  den säger att det finns 10500 parallella universa. Men M-teorin är inte en multiversumteori, den ger oss en helt enkelt en väldigt lång lista med olika värden som natur­konstanterna skulle kunna ha, där endast en mycket liten andel kan tillåta liv.

Sammanfattningsvis kan vi säga att utsikterna för att hitta en supernaturlag som förutsäger universums finjustering ser mörka ut, och de har mörknat ytterligare i och med M-teorin. Om en sådan supernaturlag skulle hittas i framtiden, är det svårt att komma undan att den också måste vara finjusterad. Vi har därför ingen anledning att tro att p(F|NSU)=1.

Försvar av NSU, strategi 2: Slump

Om finjusteringen är verklig, dvs om evolutionen och existensen av intelligent liv bara kan ske i ett fåtal av alla möjliga universa, så ropar detta efter en förklaring. Vissa filosofer (t ex Wong 2009) har dock sagt att trots att universum är finjusterat av en slump, behöver detta inte förklaras. Det spelar alltså ingen roll att p(NSU|F) är låg, det gör det inte till en orimlig förklaring. Man kan jämföra med ett lotteri med totalt en miljon lotter. Alla lotter är sålda till olika personer så sannolik­heten för en enskild person att vinna är 1/106. Om alla lotter är sålda så måste någon vinna. Om jag vinner lotteriet så vore det en helt felaktig slutsats att säga “det är så osannolikt att jag skulle vinna, lotteriet måste vara riggat!”. Nej, någon måste ju vinna och det är lika osannolikt för alla, så att någon vinner betyder inte att lotteriet var riggat. På samma sätt, menar den som vill försvara slumphypotesen, måste något universum existera. Det betyder inte att universum är riggat, precis som lotteriet inte behöver vara riggat. Alla möjliga universa är lika osannolika, men det betyder inte att “det kosmiska lotteriet” är riggat. Med andra ord, någon måste vinna lotteriet och det finns därför ingenting som behöver “förklaras” när en viss person vinner. På så sätt finns det ingenting som måste förklaras bara för att vårt universum har “vunnit”. Det är inget speciellt med vårt universum, det är bara en i mängden. 

Hur ska vi tänka kring det här argumentet? Filosofen Peter van Inwagen är i alla fall inte imponerad. Tvärtom. Han menar rentav att jämförelsen mellan ett lotteri och den kosmiska finjusteringen måste vara ett av de mest irriterande dumma argumenten i filosofins hela historia (van Inwagen 2014, 204)! Van Inwagen ställer istället upp en annan liknelse som han menar bättre beskriver finjusteringen: Antag att jag befinner mig i en situation där jag måste dra ett strå bland 1 048 576 strån av olika längd. Om jag inte drar det kortaste strået så kommer jag omedelbart att dödas, så snabbt att jag inte ens hinner märka att jag inte dragit det kortaste strået. Motvilligt drar jag ett strå, och upptäcker till min förvåning att jag fortfarande lever och håller i det kortaste strået. Vilken slutsats drar jag? I brist på ytterligare information, skriver Van Inwagen, är följande slutsats fullt rimlig: jag drog inte strået av en slump, utan hela situationen är riggad. Knippen med strån är organiserad så att jag på något sätt skulle dra det kortaste strået. Det är helt enkelt bara fjantigt, fortsätter Van Inwagen, att argumentera för att något strå måste dras, och det är lika osannolikt att dra det kortaste som att dra det 256 057:e kortaste. Om jag hade dragit det 256 057:e kortaste hade det inte krävt någon särskild förklaring, och eftersom det är lika osannolikt att dra det kortaste kräver inte det heller någon förklaring. Detta resonemang är nonsens enligt Van Inwagen – vi skulle aldrig acceptera en sådan icke-förklaring.

Vi kan göra Van Inwagens liknelse ännu tydligare: Antag att jag behövde upprepa samma procedur 20 gånger, dvs att jag 20 gånger på raken behövde dra det kortaste strået, med förbundna ögon. Om jag inte lyckas alla gångerna, kommer jag att avrättas efter den 20:e dragningen. I ett sådant läge skulle jag verkligen inte nöja mig med att lite nonchalant konstatera “någon sekvens av strån måste dras, så det är inget konstigt att jag fortfarande lever”. Nej, jag skulle direkt misstänka att hela situationen är designad så att jag ska överleva. 

Van Inwagen menar att stråanalogin bättre beskriver situationen med universums finjustering än lotterianalogin. Anledningen är att lotterianalogin förutsätter att det inte är något speciellt med den lott som dras – att alla är likvärdiga. Men stråanalogin och finjusteringen har det gemensamt att det faktiskt är något speciellt med utfallen – vi överlever! Att, som t ex Wong (2009) säga att det faktum att liv är möjligt inte gör vårt universum speciellt, förminskar betydelsen av liv (Chan 2017, 70). Intelligenta levande varelser är på alla nivåer högt organiserade och intrikata, och skiljer sig på avgörande sätt från t ex stenar och andra strukturer som är likformiga eller slumpmässiga. Intelligenta levande varelser kommunicerar, skapar föremål, förstår och bedriver vetenskap och utvecklas. Allt detta gör att ett livstillåtande universum på ett avgörande sätt skiljer sig från ett som inte tillåter liv. Van Inwagen (2014, 205) menar att när vi (1) har ett stort antal valmöjligheter, och om det (2) är något speciellt med utfallet som blir utvalt jämfört med andra möjligheter, så är det, såvida vi inte har någon anledning att tro annorlunda, rimligt att tro att valet inte är en slumphändelse. Denna princip innebär inte automatiskt att bara för att en speciell händelse är osannolik och vi inte kan komma på någon annan förklaring, så beror det på design. Men den innebär att man inte utan vidare kan anta att det inte krävs någon förklaring. Alla osannolika händelser är inte likvärdiga.

Principen är alltså att händelser som är osannolika och som är speciella på något sätt, dvs som skiljer sig på något annat sätt från alla andra möjliga utfall, kräver en förklaring. Det verkar som att denna princip måste upprätthållas, annars skulle ingenting någonsin behöva förklaras och grunden för all vetenskap bli förstörd.

Men hur speciellt är egentligen livet så som vi känner till det just nu? Vi ska avsluta detta inlägg med att fundera kring om livet hade kunnat se annorlunda ut. Vi återvänder till Douglas Adams vattenpöl.

Vad krävs av en existentiellt reflekterande vattenpöl?

När vattenpölen vaknar upp tänker den att hålet som den ligger i är perfekt anpassat för den. Så bra anpassat att även om solen värmer och pölen blir mindre, kommer hålet fortfarande att passa den perfekt. Visst måste hålet vara skapat bara för vattenpölens skull? Men i själva verket är det pölen som passar bra i hålet, inte tvärtom. Adams menar att om vi tänker oss att universum är anpassat för människan gör vi samma misstag som pölen: vi vänder på orsak och verkan. En värld som skapats av Gud för att möjliggöra människor och en värld där människor passar väl in därför att de har evolverats under de omständigheterna kan se likadan ut enligt Adams. Så vilken slutsats är den rätta?

Först kan vi konstatera att för att en vattenpöl ska börja ställa existentiella frågor måste vissa förutsättningar vara uppfyllda. Först måste big bang äga rum och universum måste expandera med precis rätt hastighet så att det inte kollapsar igen eller så att partiklar inte separeras för snabbt för att stjärnor ska kunna bildas. Detta är viktigt för om universum expanderar för snabbt skulle bara väte, helium, litium och beryllium existera. Utan syrgas blir det inget vatten, inga vattenpölar och inga existentiella funderingar. För att det ska bli syrgas måste stjärnor bildas och i deras inre tyngre grundämnen via nukleosyntes, vilket kräver att de fyra fundamentala krafterna (starka kärnkraften, svaga kärnkraften, elektromagnetiska kraften, gravitationskraften) har exakt de värden som de har. 

Nu känner vi inte till vattenpölens fysiologiska egenskaper, men för att en vattenpöl ska kunna fundera på tillvarons mysterier krävs ett nervsystem och detta kräver metaller, proteiner, cellmembran osv. Detta kräver kolatomer, vilka i sin tur bildas från berylliumatomer via en mycket finjusterad process. Sammanfattningsvis kan sägas att för att vattenpölen ska komma till slutsatsen att hålet är designat (eller någon annan slutsats överhuvudtaget) krävs ett stort mått av finjustering!

Är det kolchauvinistiskt att säga att universum är finjusterat?

Adams liknelse skulle kunna tolkas som en kritik mot vad vi skulle kunna kalla kolchauvinism eller karbocentrism. Victor Stenger (2006) har lyft det här problemet: Allt liv som vi känner till är kolbaserat, men Stenger menar att det kan finnas andra sorters liv med andra kemiska byggstenar. Att liv måste vara kolbaserat är ett antagande som vi gör enbart för att vi själva är kolbaserade, menar Stenger, men kanske kan man tänka sig kiselbaserat liv? Dock löser detta inte all finjustering. Universum måste fortfarande expandera med rätt hastighet så att stjärnor kan bildas vilket är nödvändigt för att tyngre grundämnen ska formas. I annat fall hade bara de allra lättaste grundämnena existerat och detta räcker inte för att liv ska vara möjligt, oavsett vilken kemisk grund det har.

När vi definierade finjustering ovan sade att vi att det handlar om liv med intelligens som är jämförbar med människans, men mycket finjustering är mer generell än så. Om tex den kosmologiska konstanten vore lite annorlunda skulle det inte finnas något universum alls, och inget liv, vare sig kolbaserat, kiselbaserat eller baserat på något annat grundämne. Inget universum – inget liv.

Men det är dessutom så att anledningen till att vi fokuserar på kolbaserat liv inte enbart handlar om kolchauvinism. Att kemiforskningen ofta delas in i organisk kemi (som studerar kolets kemi) och oorganisk kemi (som studerar all annan kemi) beror inte bara på att människan består av kol, utan också på att kol är ett helt unikt ämne. Detta blir t ex tydligt när vi räknar på hur många olika kemiska föreningar man kan bilda mellan väte och de grundämnen som ingår i samma period som kol i periodiska systemet:

Litium4
Beryllium6
Bor38
Kol29019
Kväve65
Syre21
Fluor6
Neon0
Antal kemiska föreningar som ämnena i samma period som kol kan bilda med väte

Kol sticker verkligen ut – det går att bilda väldigt många fler kemiska föreningar än med något annat element (Lewis, Barnes, och Schmidt 2016). Detta gör kol till unikt optimalt som grund för livet och som grund för informations­bärande molekyler såsom DNA eftersom kolföreningar kan bli väldigt stora. Kolföreningar har också andra bra egenskaper såsom att vara metastabila, vilket innebär att de är tillräckligt stabila för att inte lösas upp spontant, men tillräckligt instabila för att informationen ska kunna läsas och modifieras av cellens maskiner. Tack vare metastabiliteten är kolföreningar tillräckligt stabila för att kunna tjäna som cellens byggstenar, men är samtidigt tillräckligt kemiskt reaktiva för att med endast ett litet tillskott av energi kunna användas vid kemiska reaktioner (Denton 2002, 109).

Det kemiskt mest likartade grundämnet, kisel, delar förvisso vissa kemiska egenskaper med kol och en del forskare har därför föreslagit att liv skulle kunna vara kiselbaserat istället för kolbaserat. Kisel kan dock bara bilda 55 föreningar med väte, att jämföras med kolets 29019  (Lewis, Barnes, och Schmidt 2016). Kiselföreningar är inte lika stabila som kolföreningar och kan inte bilda lika långa kedjor. Därför är de inte lika effektiva informations­molekyler. (Denton 2002, 106). Värt att påpeka är också att motsvarigheten till CO₂ (koldioxid), SiO₂ (kiseldioxid), är en kristall. Så om vi vore kiselbaserade istället för kolbaserade skulle metabolismen inte bilda en vattenlöslig gas i våra celler, den skulle bilda sand. Klart mer opraktiskt!

Det betyder inte att sådant liv inte skulle kunna existera, men ett universum där enbart kiselbaserat liv är möjligt vore klart mindre optimalt för uppkomsten av varelser med intelligens jämförbar med vår och alltså vore ett sådant universum mindre finjusterat. Det verkar alltså som att kolbaserat liv har störst möjligheter att evolvera till livsformer med en jämförbar intelligens med människan. Samtidigt är det välkänt att den process som producerar merparten av allt kol i universum (trippel-alfa-processen) är finjusterad. Den fungerar genom att tre heliumatomer kombineras till en kolatom i stjärnors inre, men detta är bara möjligt om energinivån hos kolatomen är exakt vad den är. Vore den lite annorlunda skulle det bildas för lite kol, för lite syre eller för lite av båda (Oberhummer, Csoto, och Schlattl 1999; Adams 2019, 52–56).

Molekylärbiologen Michael Denton (2002, 108–109) skriver: Det totala antalet och diversiteten av möjliga kemiska strukturer som kan konstrueras från kol, syre, väte och kväve är i praktiken obegränsad. Nästan varje tänkbar kemisk struktur och egenskap kan sättas ihop. Tillsammans utgör dessa element ett universellt kemiskt konstruktionskit, vilket är idealiskt anpassat för konstruktionen av komplexa kemiska maskiner … En slående aspekt av denna enorma molekylära mångfald är att dessa atomer – kol, väte, syre, och kväve – är bland de första atomer som tillverkas i stjärnor och också bland de vanligaste i hela kosmos. Och det är anmärkningsvärt att två av dessa – väte och syre – bildar vatten, den miljö som omger kolbaserat liv. Det är som om livets biokemi redan från skapelsens början var nedlagd i mekanismerna som konstruerar atomer. Som om naturen redan från början hade detta som slutmål.” 

Om vi går tillbaka till Star Trek så säger Spock vid ett tillfälle: “Life as we know it is universally based on some combination of carbon compounds, but what if life exists based on another element? For instance, silicon.” I Star Trek kan vi hitta massor av exempel på liv som inte är kolbaserat. Det är baserat på kisel, något flytande ämne, abstrakt energi osv. Men precis som filosoferande vattenpölar är detta science fiction. Verklig vetenskap indikerar starkt att universum faktiskt är finjusterat för att tillåta liv.

Slutsatser

I det föregående inlägget tog vi upp några konkreta exempel på finjustering. I detta långa inlägg har vi diskuterat vilka förklaringar som finns och hur vi kan skilja mellan dem, speciellt mellan hypotesen att Gud skapat universum för att tillåta intelligent liv (den teistiska hypotesen T) och den naturalistiska singel-universum-hypotesen (NSU).

Vi har i detta väldigt långa inlägg sett att finjusteringen är extremt osannolik givet NSU och att olika försök att göra den mer sannolik inte fungerar speciellt bra. Med hjälp av Bayes sats har vi sett att universums finjustering därför gör NSU till en extremt osannolik förklaring till universums finjustering. Samtidigt verkar finjusteringen inte alls vara lika osannolik enligt T som den är enligt NSU och finjusteringen utgör därför ett starkt stöd för T jämfört med NSU. Så här långt tyder alltså finjusteringen på att universum är skapat av Gud. I nästa inlägg ska vi titta närmare på några invändningar mot den här slutsatsen och hur multiversumhypotesen utgör en alternativ förklaring till finjusteringen.

Vi kan på goda grunder betrakta den naturalistiska singel-universum-hypotesen som falsifierad. Vi behöver därför diskutera vad som har kommit att bli den huvudsakliga utmanaren till hypotesen att Gud har skapat universum för att tillåta intelligent liv: hypotesen att det finns oändligt många universa och att vårt universum är enbart en i mängden. Finns det bara tillräckligt många universa så kommer även extremt osannolika händelser att inträffa i några av dem. I nästa inlägg ska vi titta närmare på ifall multiversumhypotesen utgör en värdig utmanare till teismen.

Referenser

Adams, Fred C. 2019. ”The degree of fine-tuning in our universe — and others”. Physics reports 807 (maj): 1–111.

Carr, B. J., och M. J. Rees. 1979. ”The anthropic principle and the structure of the physical world”. Nature 278 (5705): 605–12.

Chan, Man Ho. 2017. ”The fine-tuned universe and the existence of God”. PhD, Hong Kong Baptist University. https://repository.hkbu.edu.hk/etd_oa/447.

Denton, Michael. 2002. Nature’s Destiny: How the Laws of Biology Reveal Purpose in the Universe. Simon and Schuster.

Inwagen, Peter van. 2014. Metaphysics. Westview Press.

Lewis, Geraint F., Luke A. Barnes, och Brian Schmidt. 2016. A Fortunate Universe: Life in a Finely Tuned Cosmos. 1 edition. Cambridge University Press.

Oberhummer, Heinz, Attila Csoto, och Helmut Schlattl. 1999. ”Fine-tuning carbon-based life in the universe by the triple-alpha process in red giants”. arXiv [astro-ph]. arXiv. http://arxiv.org/abs/astro-ph/9908247.

Stenger, Victor. 2006. ”Is the Universe Fine-Tuned for Us?” I Why Intelligent Design Fails: A Scientific Critique of the New Creationism, redigerad av Taner Edis och Matt Young, None ed. edition, 172–84. Rutgers University Press.

Wong, Wai-Hung. 2009. ”The cosmic lottery”. International Journal for Philosophy of Religion 66 (3): 155.

Materialism, medvetandet och konstruktionsproblem

Många argument mot en materialistisk förklaring av medvetandet går ut på att man försöker visa att materialismens ”byggstenar” inte räcker till för att förklara varken medvetandets uppkomst eller egenskaper. Jag tänker här föreslå ett eget argument av denna typ, med hjälp av Joshua Rasmussens idé om ”genomsyrande” egenskaper som jag diskuterat i ett tidigare inlägg. Argumentet syftar till att visa att den yttersta grunden för medvetandet inte kan utgöras av någonting fysiskt/materiellt, utifrån materialismens egna premisser, vilket i sin tur skulle kunna ge oss skäl att tro att den yttersta grunden för tillvaron i sig inte är något fysiskt eller materiellt. Argumentet bygger på fyra huvudpremisser.

(1) Det finns observatörsberoende fakta i universum.

Vi kan börja med att konstatera att det finns vissa fakta i världen som är beroende av observatörer (med andra ord: individer, subjekt, personer osv.). Exempel på dessa fakta är t.ex. hur det känns att slå lilltån i ett bordsben, hur en vacker solnedgång upplevs, hur syrener och krusbär luktar osv. Jag har för övrigt ingen aning om hur syrener och krusbär luktar, men på det sätt som vissa materialister uttrycker sig så låter det som om att jag bara behöver vänta tills vi har en fysisk teori om allt för att ta reda på det. Men att förklara någontings fysiska, kemiska eller biologiska egenskaper är inte detsamma som att förklara hur detta något upplevs. Det finns vissa fakta som du måste uppleva för att ta reda på. Kan t.ex. en person som aldrig känt smärta fullt ut veta vad smärta är? Kan personen som aldrig fått en kyss veta allt om kyssar? Knappast. Vissa fakta i världen är tydligt observatörsberoende.

(2) Givet materialism, så är all materia och alla fysiska entiteter observatörsoberoende.

Alla former av materialism kräver att alla grundläggande byggstenar i universum existerar oberoende av observatörer. Att hävda motsatsen skulle innebära att fysiska lagar, materia osv. inte är den mest grundläggande verkligheten, vilket går emot alla definitioner av materialism jag känner till.

(3) Om varje del har en viss genomsyrande egenskap, så ärver helheten samma egenskap.

Som jag tidigare argumenterat för så finns det vissa slags egenskaper som är genomsyrande. Genomsyrande egenskaper sprider sig till helheten, så länge varje del har samma genomsyrande egenskap. Om du bygger ett Legohus med bara blå delar, så får du ett helt blått Legohus. Vi kan också vända på det: om ett Legohus inte är helt blått, så är inte alla Legobitar blåa. Joshua Rasmussen kallar detta för arvsprincipen – helheten ärver delarnas genomsyrande egenskaper, om alla delar har denna egenskap.

(4) Observatörsoberoende är en genomsyrande egenskap.

Här kommer ett förslag: Att vara ”observatörsoberoende” är en genomsyrande egenskap, precis liksom att vara ”oberoende” eller ”beroende” av någonting annat rent allmänt också verkar vara en genomsyrande egenskap. Det verkar omöjligt att bygga ett Legohus som är beroende av en observatör för sin existens (dvs. att någon kollar på det eller upplever det på något sätt), genom att enbart använda bitar som inte är beroende av att någon kollar på dem eller upplever dem på annat sätt. Det verkar lika konstigt som att försöka bygga ett blått Legohus med Legobitar som inte är blåa. Högar med icke-blåa Legobitar kan bara ge dig icke-blåa Legokonstruktioner. Mängder med observatörsoberoende atomer, grundämnen (eller vad vi nu tar som grundläggande byggstenar i ett materialistiskt universum), borde endast ge dig en mängd observatörsoberoende konstruktioner. ”Observatörsoberoende” tycks alltså vara något som sprider sig från delarna till helheten, givet att alla delar är observatörsberoende.

Ett konstruktionsproblem

Vi har därmed följande premisser:

(1) Det finns observatörsberoende fakta i universum.
(2) Givet materialism, så är all materia och alla fysiska entiteter observatörsoberoende.
(3) Arvsprincipen: Om varje del har en viss genomsyrande egenskap, så ärver helheten samma egenskap.
(4) Observatörsoberoende är en genomsyrande egenskap.

Givet dessa premisser kan vi dra följande slutsatser:

(5) Om varje del av något är observatörsoberoende, är helheten observatörsoberoende (från 3 & 4).
(6) Givet materialism, så är all materia och alla fysiska entiteter som helhet observatörsoberoende (från 2 & 5).
(7) Givet materialism, så utgörs de observatörsberoende fakta som finns i universum inte av materia eller fysiska entiteter (från 1 & 6).

Observatörsberoende fakta verkar inte få plats i en värld som endast utgörs av observatörsoberoende byggstenar. Det tycks som att vi använder fel sorts byggstenar. Existensen av fakta som enbart den personliga upplevelsen kan komma åt, t.ex. hur det känns att slå lilltån i bordsbenet, kan i så fall inte förklaras med hänvisning till hur min hjärna är uppbyggd. Det finns ingen del i min hjärna eller av dess processer som är observatörsberoende om materialismen stämmer. Ingen annan behöver observera någon del av min hjärna eller dess komplexa processer, varken för att den ska finnas eller för att dess processer ska fungera. Samma sak gäller enligt arvsprincipen för hela min hjärna. Men i så fall är inte heller upplevelsen av smärtan i lilltån en del av hjärnan eller dess processer. Det måste vara någonting annat. Men vad?

Kanske vill någon rädda materialismen genom att föreslå att de medvetna upplevelserna är en speciell sorts egenskaper hos hjärnan. Detta brukar kallas egenskapsdualism eller emergentism. Vi har då tre antaganden:

1*. Hjärnan har vissa egenskaper som är observatörsberoende.
2*. Om materialismen är sann, så är all materia och alla fysiska entiteter observatörsoberoende.
3*. Materialismen är sann.

Detta leder dock till slutsatserna:

4*. All materia och alla fysiska entiteter är observatörsoberoende. (från 2* och 3*)
5*. Hjärnan är inte observatörsoberoende som helhet. (från 1*)
6*. Alltså, är inte varje del av hjärnan observatörsoberoende. (från 5* och arvsprincipen)
7* Alltså, är inte hjärnan gjord av enbart materia. (från 4* och 6*)

Med andra ord om egenskapsdualismen stämmer betyder det att materialismen måste vara falsk. För om materialismen är sann, så kan inte hjärnan vara enbart gjord av materia (vilket minst sagt låter som en märklig form av materialism.) Så länge man hävdar att materia existerar oberoende av en observatör så verkar det svårt att konstruera något som är beroende av en observatör.

Men om medvetna upplevelser inte är materiella eller en samling egenskaper hos något fysiskt, vad är de då?

En alternativ lösning

Här är ett förslag som undviker ”konstruktionsproblemet” jag försökt visa på ovan. Låt oss istället säga att materia och fysiska entiteter faktiskt är observatörsberoende. Anledningen till att det finns observatörsberoende fakta i universum är för att hela universum är observatörsberoende. Det finns inga ”observatörsoberoende” byggstenar i universum. I så fall finns det heller inget problem att konstruera observatörsberoende fakta.

Denna hypotes kräver dock att det finns minst en observatör utanför universum. Som vi sett tidigare så måste någonting ha funnits för alltid, oberoende av allt annat. Detta något måste också ha kraften att orsaka och upprätthålla allt annat. Eftersom universum inte tycks ha funnits för evigt så tycks det krävas att detta något just är utanför universum. Jag föreslår därför att vi slår ihop dessa:

Den oberoende grunden för tillvaron som alltid funnits och har kraften att orsaka allt annat är en observatör, ett icke-materiellt medvetande – en person.

Världen vi ser omkring oss kunde då tänkas vara skapad i den ”vanliga” bemärkelsen, genom den kraft som denna person besitter. Alternativt kunde vi tänka oss att världen omkring är likt en simulering – en tanke i personens medvetande. Oavsett skulle vi ha en tillräcklig förklaring på problemet med observatörsberoende fakta i världen och en större bild av den yttersta grunden för tillvaron.

Mycket mer skulle naturligtvis kunna sägas om allt detta, men det får räcka så för denna gång. Är det någon del i argumentet som inte håller? Något som var oklart? Var det någon del som du fann övertygande? Dela gärna med dig av dina tankar och invändningar i kommentarsfältet.

/Joachim Arting

Relaterade inlägg:

Varför någonting alltid har funnits
Varför ”kraft” eller förmågan att orsaka saker, alltid har funnits

Tidigare inlägg om medvetandet:

Är jag min hjärna?
Är medvetandet hjärnans datorspel?

Hjärna och hjärta – Jesus är vägen, sanningen och livet

%d bloggare gillar detta: