Vem skapade Gud?

Det ultimata Boeing 747-argumentet

En fråga som många kristna ställt sig är vem som skapade Gud. Det är också ett argument som har använts i försök att visa att Gud inte finns: Det kosmologiska gudsbeviset säger att universum har börjat existera och därför måste det ha en skapare. Invändningen blir då att samma sak måste gälla för skaparen – denne måste också ha en skapare. Detta i sin tur leder till en oändlig kedja – varje skapare måste i sin tur ha en skapare. Eftersom oändligt långa kedjor inte kan existera, är det enklaste att bara säga att universum inte har någon skapare.

Richard Dawkins har formulerat ett liknande argument som han kallat det för det ultimata argumentet mot Guds existens: Om man säger att Gud är förklaringen till universum så måste man fortfarande förklara var Gud kommer ifrån: ”Hur statistiskt osannolikt det fenomen man vill förklara genom att åberopa en designer än är, måste designern själv vara minst lika osannolik. Gud är den ultimata Boeing 747.” (Dawkins 2007) Dawkins invändning mot Guds existens är alltså att om man menar att universum måste ha en skapare, så är denne skapare i ännu större behov av en skapare. Boeing 747 är en referens till astronomen Fred Hoyle som sade att sannolikheten för att högre livsformer ska komma till av en slump är ungefär lika stor som att en tornado sveper genom ett skrotupplag och skapar en Boeing 747. (Sluyser 1982) Liknelsen har återanvänts av evolutionskritiker för att argumentera för att Gud är nödvändig för att förklara livets uppkomst. Dawkins argument är att detta ger ett ännu större problem – vi måste då istället förklara var Gud kommer ifrån. Med tanke på vilken tyngd Dawkins lägger vid det här argumentet, det centrala i hans bok, kan man få intrycket att det är ett avgörande slag mot tron på en skapare, något som inte kan besvaras.

Vad kan 747-argumentet visa?

Hur ska man tänka kring frågan om vem som skapat Gud? Dawkins argument har tidigare diskuterats på SAS:s blogg. Där gjordes några generella påpekanden kring Dawkins resonemang:

För det första, visst kan Dawkins ha rätt i att Guds existens reser nya frågor, men det är i sig inget skäl att avvisa Gud som förklaring. ”En fråga är inget argument”, brukar man säga ibland. Alltså: Även om det finns ytterligare någonting som måste förklaras (Gud), är det inte ett argument mot Guds existens. Ett analogt exempel är när Francis Crick formulerade molekylärbiologins central dogma: cellens informationsöverföring går från DNA till RNA till proteiner, aldrig åt andra hållet. Introduktionen av DNA som informationsbärare innebar att ytterligare en eller två molekyler behövdes för att förklara proteinerna. Det hade varit ett misstag att följa Dawkins logik och avfärda DNA:s existens med att det reser nya frågor. Hur vet vi att det inte är ett misstag att göra det i frågan om Guds existens? Efter­som det dessutom finns oberoende, goda skäl att tro att Gud existerar är det inte en fråga om att Gud är en ad hoc-förklaring.

För det andra, för att en förklaring ska vara en bra förklaring, behöver man inte ha en förklaring till förklaringen. Dvs man behöver inte ha förklaringar i det oändliga, för i så fall skulle vi aldrig kunna förklara någon­ting. Till exempel: om arkeologer hittar en pilspets i marken, förklarar de detta med att någon har skapat pilspetsen. Det vore absurt att kräva att de också måste förklara var pil­spets­konstruktören kommer ifrån, innan de får säga att någon har tillverkat pilspetsen. Vi kan inte kräva förklaringar i det oändliga – i så fall skulle det vara omöjligt att bedriva vetenskap. Gud skulle alltså kunna vara en full­god förklaring till universums existens, även om vi inte kan förklara var Gud kommer ifrån.

Detta är alltså två observationer som gör 747-argumentet mot Guds existens svagare: 1) Att det finns ytterligare ett ting X som måste förklaras, är inte i sig ett bra argument mot X:s existens, speciellt inte när vi har oberoende skäl att tro att X existerar; 2) För att X ska vara en förklaring till Y, behöver vi inte ha en förklaring till X.

Dawkins Boeing 747-argument kraschar. Gud kan vara en fullgod förklaring till världen, även om vi inte kan svara på var Gud kommer ifrån. Argumentet kan inte under några omständigheter bevisa att Gud inte finns. Men inte nog med att det kraschar, det kan inte ens lyfta. Det finns nämligen mer grundläggande problem med argumentet att Gud måste ha en skapare. Låt oss titta på tre av dem.

Vem ska svara?

För det första är det oklart vem frågan ”Vem har skapat Gud?” riktar sig till. Vem är det egentligen som borde svara? Kristna tror ju inte på någon gud som är skapad – kristna tror att Gud alltid har funnits, så frågan är inte intressant för dem. Ateisterna tror inte heller på någon Gud som är skapad – de tror inte på någon Gud överhuvudtaget, så frågan är inte intressant för dem heller. Frågan må vara relevant för asatroende och de gamla babylonierna, men knappast för kristna.

Ett felaktigt antagande

Det andra problemet är att frågan innehåller en sk presupposition, ett antagande som är inbakat i frågan. Problemet med presuppositioner är att de kan vara felaktiga, och i så fall vilar hela frågan på ett felaktigt antagande. Det är ungefär som att fråga, ”Har du slutat slå dina barn?” Om man aldrig har slagit sina barn, ska man svara ja eller nej? Oavsett vilket blir det fel. Frågor med inbakade presuppositioner kallas för komplexa frågor. När vi har att göra med en komplex fråga måste vi identifiera presuppositionen – vad är det som antas egentligen? Dawkins presupposition är att Gud är skapad. I det här fallet borde Dawkins dela upp frågan i två frågor: 1) ”Är Gud skapad?” och 2) ”Vem har i så fall skapat honom?” Endast om man svarar ”ja” på fråga 1 kan fråga 2 ställas. Eftersom kristna svarar ”nej” på fråga 1 blir den andra frågan aldrig ens aktuell.

En felaktig gudsbild

För det tredje begår den som ställer frågan ”Vem har skapat Gud?” ett kategorimisstag. Ett kategorimisstag är när två kategorier blandas samman så att frågorna blir konstiga. Ungefär som att fråga, ”Vad väger en tanke?” eller ”Hur luktar siffran sju?”. Filosofer har, åtminstone sedan Aristoteles tid, beskrivit Gud som en nödvändig varelse (på latin ”ens necessarium”). Att Gud är en nödvändig varelse innebär att det är omöjligt för Gud att inte existera. Gud kan alltså inte börja existera, för det skulle innebära att vid något tillfälle så existerade han inte. (Moreland och Craig 2003, 501). Det innebär att om Gud finns så har han alltid funnits och därför blir frågan om vem som har skapat Gud meningslös.

Denna tanke är relaterad till en klassisk filosofisk definition av Gud som den största tänkbara varelsen. Om vi kunde tänka oss någonting större, så skulle det vara Gud. Det sk onto­logiska guds­­argumentet bygger vidare på detta och säger att nödvändig existens är större än villkorad existens, och utifrån ovan definition av Gud som största tänkbara varelse följer att om Guds existens är möjlig, så är den också nödvändig (eftersom nödvändig existens är större än villkorad dito). Därför kan Gud inte ha börjat existera, eftersom det skulle innebära att hans existens inte var nödvändig.

Den som frågar vem som har skapat Gud pratar därför om en annan gud än den som kristna tror på. Kanske det flygande spaghettimonstret eller Oden, Tor eller någon annan av de gamla nordiska gudarna. Men för kristna är svaret självklart: Gud är evig och inte skapad.

Frågan om vem som har skapat Gud blir därför meningslös, och 747-argumentet mot Guds existens lyfter inte från marken. Gud har inte haft en begynnelse utan har alltid funnits. Gud är evig.

Kan universum vara evigt?

Den som vill undvika Gud kanske anar en sista desperat utväg här: ”Okej, men om vi kan säga att Gud är evig, kan vi väl lika gärna säga att universum är evigt?” Men nej, vi vet utifrån både filosofiska argument och vetenskapliga data att universum inte har existerat för evigt utan har haft en begynnelse i tiden. Från filosofin vet vi att en oändlig kedja av händelser inte kan existera, och den kosmologiska vetenskapen har givit oss starka indikationer på att universum började existera för ungefär 14 miljarder år sedan. Alltså: Skaparen är evig, skapelsen är det inte.

Slutsats

Vem är det som blir svaret skyldig på frågan vem som skapade Gud? Inte är det kristna i alla fall, vi tror ju inte att Gud har skapats. Frågan innehåller en falsk presupposition och bygger på ett missförstånd av vem Gud är: den största tänkbara varelsen, som existerar från evighet till evighet. Gud är inte beroende av någon eller något för sin existens – ingenting kan få honom att börja eller sluta existera. I ett annat blogginlägg har påtalats att om någonting existerar oberoende av allt annat så existerar det av nödvändighet, det kan inte inte existera.

Enligt Bibeln är endast Gud sådan att han existerar oberoende av allting – allt annat är skapat och beroende av honom:

”Han är den osynlige Gudens avbild, förstfödd före allt skapat. Ty i honom skapades allt i himlen och på jorden, det synliga och det osynliga, tronfurstar och herradömen, makter och väldigheter. Allt är skapat genom honom och till honom. Han är till före allting, och allt består genom honom.” (Kol 1:15-17)

Referenser

Dawkins, Richard. 2007. Illusionen om Gud. Stockholm: Leopard.

Moreland, J.P. och Craig, W.L. 2003. Philosophical Foundations for a Christian Worldview. InterVarsity Press.

Sluyser, Mels. 1982. ”Brief Encounter.” Nature 295 (5846): 184–184.

Sagan om Legobygget och varför någonting finns överhuvudtaget

Ett klassiskt Gudsargument centreras kring frågan: ”Varför finns det någonting, snarare än ingenting?”. I den nutida diskussionen kring argumentet delar man ibland upp det i två delar. Den första delen går ut på att visa att någonting existerar oberoende av något annat för sin existens. Den andra delen går ut på att identifiera vilka egenskaper som detta ”något” måste ha för att kunna förklara varför allt annat existerar. Många kristna har genom historien argumenterat för båda delarna och hävdat både att någonting existerar oberoende av allt annat och att detta något måste ha de egenskaper som vanligtvis brukar tillskrivas Gud. Bland ateister och andra icke-kristna kan man däremot hitta lite olika svar. Bertrand Russell, en mycket inflytelserik filosof och ateist under 1900-talet hävdade t.ex. att universum bara finns där, utan vidare förklaring. Graham Oppy är en nutida ateist och filosof som inte håller med Russell. Oppy menar att det finns någonting som existerar av nödvändighet, men att detta något inte har de egenskaper som brukar tillskrivas Gud. Bland de ateister jag diskuterat saken med (förvisso inte så många) verkar de flesta luta åt att hålla med Russell och mena att universum faktiskt existerar utan förklaring eller att det inte går att svara på frågan. Här följer därför ett argument för att någonting existerar av sig själv, oberoende av något annat, baserat på en framställning av filosofen Joshua Rasmussen i How Reason Can Lead To God: A Philosophers Bridge To Faith. Min förhoppning är att detta ska fungera som en startpunkt för att undersöka frågan vidare. Om det nu existerar någonting som måste finnas, vad (eller vem?) kan tänkas fylla denna roll?

Sagan om Legobygget

Låt säga att du vill ha ett stort rött hus av Lego. Du vill att huset ska vara helt rött och inte någon annan färg. Du ger mig uppdraget att bygga huset, förser mig med en stor låda röda Legobitar och betalar en stor summa pengar i förväg. Jag accepterar och börjar bygga direkt.

Efter flera dagar av mycket hårt arbete pustar jag ut och meddelar dig stolt att huset är klart. Förväntansfullt närmar du dig mitt husbygge, men till din fasa ser du att hela huset är blått! Rasande anklagar du mig för att vara ohederlig och inkompetent. Du var ju övertydlig med att du ville ha ett hus som bara var röd till färgen. Du hävdar att jag inte bara använt röda Legobitar för att bygga huset och kräver dina pengar tillbaka. Förvånande nog verkar jag inte brydd över din reaktion. Jag väntar på att du ska lugna ned dig innan jag svarar.

”Men du”, säger jag lugnt. ”Visste du inte att om man sätter ihop tillräckligt många röda Legobitar, i tillräckligt komplicerade mönster så kommer det att göra helheten blå? Tillräckligt många röda bitar gör helt enkelt att helheten får en helt annan egenskap än delarna. Du vet väl att bara för att alla delarna av en elefant är lätta betyder det inte att hela elefanten är lätt? Jag följde dina instruktioner och använde bara röda Legobitar. Jag trodde du visste att bara för att man enbart använder röda delar, så betyder det inte att helheten automatiskt blir röd. Därför hoppas jag att du förstår att jag inte tänker betala tillbaka en enda krona!”

Genomsyrande egenskaper

Jag vill med sagan om Legobygget peka på en intuition som jag tror de flesta av oss delar. Jag tror ingen skulle hålla med om att mitt svar ovan håller måttet. Visst, det är ju sant att alla delar av en elefant är lätta men att detta inte betyder att hela elefanten är lätt. Men som exemplet visar verkar t.ex. färger vara en annan typ av egenskap. Vissa egenskaper (t.ex. att vara röd) verkar vara sådana att de sprider sig från delen till helheten. Om jag endast har röda delar och sätter ihop dem så kommer jag få en röd helhet. Det spelar ingen roll hur många bitar jag använder, eller hur avancerade sammansättningar jag lyckas med. Jag kommer inte kunna bygga ett icke-rött hus med enbart röda Legobitar. Det omvända gäller också: om jag inte har en röd helhet gjord av Lego, så har jag helt enkelt inte använt enbart röda Legobitar. En sådan egenskap kan kallas genomsyrande (eller sönderfallande, beroende på hur man ser på saken). Färger genomsyrar alla delar av sitt objekt, liksom den röda färgen genomsyrar alla röda Legobitar. Du kan bryta sönder vit marmor i hur små delar du vill, men du kommer inte att hitta något annat än just vit marmor. Genomsyrande egenskaper ”sprider sig” alltså från delen till helheten. Om alla delar är röda, så blir helheten röd och om helheten inte är röd, så är inte alla delar röda.

Något som skiljer genomsyrande egenskaper från andra verkar vara att de inte är relativa, så som storlek eller vikt är relativa egenskaper (kom ihåg elefanten). De verkar inte heller ha något att göra med form. Att vara ”triangulär” är inget som sprider sig från delarna till helheten (du hittar t.ex. inte massa små glastrianglar om du slår sönder ett triangelformat fönster). Men det spelar däremot ingen roll var en grupp röda Legobitar befinner sig, hur många de är eller hur de är sammansatta – vilken helhet de än utgör så förblir den röd.

Varför existerar någonting överhuvudtaget?

Tänk nu på skärmen framför dig. Den är beroende av någonting annat för att finnas. Någon gjorde t.ex. skärmen (förmodligen med hjälp av flera maskiner). Skärmen finns inte bara ”av sig själv”. Skärmen är beroende av någonting utanför sig själv för sin existens. Detsamma gäller för andra saker vi ser omkring oss, vare sig det gäller Legobitar, vattenglas, regnmoln eller ekorrar. I princip allt vi stöter på tycks vara beroende av någonting annat för sin existens. Men gäller detta allt som existerar?

Om vi nu kommer ihåg tanken om Legobygget och genomsyrande egenskaper, så tycks det som att det här med ”att vara beroende” är en genomsyrande egenskap. Vi brukar t.ex. anse att Legohus är beroende av andra saker för att existera. Skulle vi riva ner huset så skulle vi få en massa Legobitar som också är beroende av något utanför sig själv för att existera. Om vi sedan skulle få för oss att bygga ett nytt hus med samma Legobitar, skulle vi inte lyckas konstruera ett hus som existerar oberoende av någonting annat. Vi kan till och med föreställa oss att Legohuset funnits för evigt. Det kanske finns ett oändligt antal Legobitar dessutom. Men Legobitar är ju till sin natur sådana att de är beroende av någonting annat för sin existens. Bara för att jag lägger till en extra Legobit till bygget betyder det inte helt plötsligt att Legohuset inte är beroende av något annat. Vi skulle kunna använda ett oändligt antal Legobitar i ett oändligt komplext mönster, utan att lyckas bygga ett Legohus som är oberoende av någonting annat för sin existens. Att försöka bygga någonting oberoende av beroende delar verkar lika lönlöst som att försöka bygga ett blått hus med röda delar.

Vi kan nu föreställa oss att Legohuset representerar allt som finns (vad det än är, det kan vara Gud och universum eller bara universum). Låt oss också föreställa oss att alla Legobitar (alla saker som existerar) är beroende av något annat för sin existens. Om nu beroende är en genomsyrande egenskap som vi diskuterat ovan, då betyder det att Legohuset (allt som finns) också måste vara beroende av någonting utanför sig själv för att existera. Men hur skulle någonting kunna finnas utanför allt som finns? Det vore ju att säga att det finns någonting utanför allt som finns – en motsägelse! Så länge vi inte vill acceptera att det kan finnas logiska motsägelser i världen (så som fyrkantiga cirklar), så måste vi dra slutsatsen att Legohuset som helhet inte är beroende av någonting annat för sin existens. Men om Legohuset som helhet inte är beroende av någonting annat för sin existens och om det här med att vara beroende är en genomsyrande egenskap, då kan inte alla Legobitar vara beroende (på samma sätt som ett Legohus som inte är helt rött inte kan vara gjort av enbart röda Legobitar). Vi måste alltså dra slutsatsen att det finns åtminstone någonting bland allt som finns, som existerar oberoende av allt annat. Notera också att jag med ”oberoende” inte menar ”inte orsakad” utan oberoende i en mer allmän bemärkelse – oavsett om saken ”kommit till” eller inte. Detta gäller alltså även om t.ex. universum aldrig hade en början.

Sammanfattning av argumentet

1. Om alla delar har en genomsyrande egenskap, så har helheten samma egenskap.
Exempel: Färger. Enbart röda Legobitar ger ett helt rött Legohus. Ett Legohus som inte är helt rött är inte gjort av enbart röda Legobitar

2. Att vara beroende av någonting utanför sig själv för sin existens är en genomsyrande egenskap.
Det verkar lika omöjligt att bygga ett oberoende Legohus med enbart beroende delar som det är att bygga ett blått Legohus med röda delar.

3. Världen som helhet är inte beroende av någonting utanför sig själv för sin existens.
Att vara beroende av någonting utanför sig själv som inte finns bland allt som finns är logiskt omöjligt.

Slutsats: Därför är inte alla delar av världen som helhet beroende av någonting utanför sig själv för sin existens.

Men hur kan något existera oberoende av allt annat? Ett svar på den frågan är att hävda att detta som existerar oberoende av allt annat måste existera, dvs. det kan inte inte existera. Bertrand Russell kanske skulle sagt att det inte finns något svar på frågan för att det inte finns någon förklaring. Men om vi nu har en förklaring tillgänglig som skulle göra existensen av något oberoende begripligt, varför insistera på att det inte finns eller inte kan finnas någon förklaring? Kanske finns det en annan möjlig förklaring. Kom gärna med ett förslag i så fall! Tills dess hoppas jag att du fått skäl att tro att något existerar av sig själv, oberoende av allt annat. Vad detta något skulle kunna vara förtjänar en djupare diskussion, men det får bli ämnet för ett annat inlägg.

/Joachim Arting

Rekommenderat material

How Reason Can Lead To God: A Philosophers Bridge To Faith
En serie korta videor av Joshua Rasmussen
Diskussion mellan Graham Oppy & Joshua Rasmussen

Jesus historiens huvudperson – en bokrecension

Så har det blivit ännu en bokrecension, denna gång av Markus Ringbäcks bok Jesus – Historiens huvudperson. Det är en behändig bok med lite över hundra sidor, ändå tar den upp många av de viktiga bitarna omkring kristen tro.

img_6555img_6556

Den tar avstamp i detta att av alla miljarder människor som levt, kungar, presidenter och andra så är det ändå snickaren Jesus Josefsson från det lilla obetydliga Nasaret som på många sätt kan sägas vara historiens huvudperson. Kan det verkligen finnas skäl till att det är så? Detta är fokus för den första av bokens två delar, den är också prosaiskt namngiven till ”Del I”, så låt oss gå inte genom denna första dörr till den första delen av denna bok! 

img_6561

Ringbäck går där igenom dels lite olika argumenten för varför Jesus på goda grunder kan sägas vara historiens huvudperson; han skriver på enkel, tydlig och samtidigt innehållsrik och läsvänlig svenska vilket gör kapitlen lätta att komma in i och att komma igenom och när man läst kapitlet så är man mer berikad än innan! 

Mitt favoritkapitel i del 1 är det om att Jesus är verklig, kanske för att det knyter an till min egen brottning med Bibelns trovärdighet och om Jesus verkligen har funnits, men att på drygt tio sidor fånga så mycket av det goda skäl vi har att lita på Bibeln är riktigt bra gjort och något som man kan sätta sig ner och läsa även om man inte är jätteintresserad; en god bok för den som har en kristen tro, men också för den som har en ateistisk eller annan tro, de sidorna orkar man igenom så att man kan skaffa sig en godare bild av argumenten för Bibelns trovärdighet (om man nu inte orkar ta sig igenom det ganska digra utbud i samman genre som finns på Svenska Apologetiksällskapets blogg förstås). 

img_6558

Ringbäck fortsätter med flera goda kapitel där olika aspekter av Jesus tas upp, och det är ju bra tänker jag, trots allt finns det många vägar till Jesus, men bara en väg till Fadern så då är det ju viktigt att det finns gott om påfarter till frälsningsvägen!  

Några av de här påfarterna handlar om vad Gud kan göra, andra om vad han gjort, och ytterligare andra om Guds längtan efter dig och mig och hans vilja att söka oss. Jag tänker att vi som människor är olika och då tilltalas av olika drag hos Gud och då Ringbäck låter de få utrymme så här efter varandra utan att tappa drivet eller läsbarheten så är det endast gott! 

Kort sagt vill jag säga att Del I ger en god grund att stå på för den som börjat sina steg med Jesus rätt så nyligen, eller för den som faktiskt vill veta mer och själv kunna ta ställning till om den där Vägen (det första namn som de kristna kallades) är något att följa, den delen är också bra för den som vandrat ett tag med Jesus men vill kunna ha skäl för sin tro (främst intellektuella, men också en del av mer psykologisk eller emotionell eller rent av existentiell karaktär). 

Den andra delen av boken kallas [paus för trumvirvel……] Trommelwirbel

”Del II”

Här får vi del av fem personers förvandlade liv efter att de mött Jesus och kommit till tro. Här är det kanske mindre hjärnan som arbetar och mer exempel och personliga berättelser av hur Anden leder och förvandlar oss i mötet med den levande Guden. 

img_6560
Sara är en av de människor vi möter i bokens avslutande del.

Det är ett klokt och fint sätt tycker jag att komplettera denna första del med dess argument för att Jesus är historiens huvudperson med exempel på hur livet förvandlats av att Jesus blivit dessa människors livs huvudperson! 

Som konklusion: Boken Jesus – Historiens huvudperson rekommenderas till gammal och ung, både i livsår och i tid räknat tillsammans med Jesus, den rekommenderas också till den som lever med en annan tro än den kristna! 

/ Martin Walldén

Ateister som ifrågasätter läkarvetenskapen för att slippa tro på helande

För en dryg månad sen hade jag äran att få vara med i P1-programmet Människor och tro som uppmärksammade mirakler. Jag fick dela med mig av de vetenskapligt oförklarliga tillfrisknanden efter bön (VOTEB) som jag har samlat i boken Dokumenterade mirakler och förklara varför jag anser att det är osannolikt att alla dessa VOTEB beror på okända naturliga fenomen.

Jag är nöjd med min del av programmet, SR hade inte fulklippt på något sätt utan lät mig föra fram mina poänger på ett korrekt sätt.

Det som gjorde mig besviken var att senare halvan av programmet ägnades åt ett helt annat narrativ som inte interagerade med de argument jag hade framfört.

Programledaren Antonio de la Cruz intervjuade psykologen Gunilla Burell och trollkarlen Per Johan Råsmark som intog den motsatta positionen: att mirakler inte kan dokumenteras och att VOTEB sannolikt alla är naturliga fenomen.

När intervjun med dem var över var programmet slut – jag fick inte chans att svara på vad de hade sagt. Fortsätt läsa Ateister som ifrågasätter läkarvetenskapen för att slippa tro på helande

Kan naturvetenskap och religion samexistera?

Naturvetenskapen är det mest anmärkningsvärda, det mest fantastiska och kraftfulla som människan någonsin har uppfunnit. Den har givit oss kunskap om världen som vida överträffar alla tidigare civilisationers. Genom den kan vi förutsäga vädret, bygga datorer, bota sjukdomar, flyga till månen och bygga kärnkraft. Naturvetenskapen åtnjuter ett stort förtroende hos de flesta människor idag, och man litar på att den ger oss pålitlig kunskap om verkligheten. Jag själv har haft den stora förmånen att som mikrobiolog ägna mig åt forskning för att ytterligare något öka vår kunskap om världen. Ibland har vi dock ett komplicerat förhållande till vetenskapen, vi kan tro för lite på den eller för mycket på den.

I den här artikeln ska vi se hur en övertro på vetenskapen ligger bakom mycket av den så kallade konflikthypotesen mellan vetenskap och religion. När detta händer blir vetenskapen till en ovetenskaplig filosofi, en världsåskådning som anses ersätta religionen. Detta kan få den motsatta effekten att de som är kritiska till filosofin förkastar inte bara den ovetenskapliga delen utan även den legitimt vetenskapliga. När jag i fortsättningen talar om ”vetenskap” kommer jag att syfta på naturvetenskap (eng: science) och när jag talar om ”religion” kommer jag huvudsakligen att syfta på kristendom. Anledningen är att det är dessa två storheter som ofta är aktuella i diskussionen mellan vetenskap och religion. När jag i den här artikeln diskuterar förhållandet mellan vetenskap och religion är jag inte i första hand intressant av föremålet för det vi tror, för det är klart att detta kan vara fel. Om jag tror att jorden är platt är detta uppenbart fel. Istället är jag intresserad av tro och vetenskap som vägar till kunskap, dvs kan det finnas verklig kunskap och sanning inom både vetenskapen och religionen? Kan man bedriva god vetenskap och samtidigt tro på Gud? 

Vetenskap och tro spelar inte ut varandra

En övertro på vetenskapen kan innebära att man tänker sig att vetenskapen och religionen inte kan samexistera, att de befinner sig i konflikt. ”Nu när vi har vetenskapen kan vi förpassa religionen till historiens skräpkammare”, kan man resonera. En orsak till att man tänker så kan ha att göra med okunskap kring historien – man tror att konflikt mellan vetenskap och religion har varit ett historiskt normaltillstånd. Men som vi har sett i några tidigare inlägg är detta en myt: För precis som den moderna vetenskapen är något unikt framgångsrikt i den mänskliga historien genom att den har givit oss kunskap om den fysiska världen, är just kristendomen unikt framgångsrik genom att det var den som erbjöd de metafysiska förutsättningarna som gjorde att den moderna vetenskapen uppstod just i det medeltida Europa. (1) Tanken att naturvetenskapen och kristendomen har befunnit sig i konflikt baserar sig på två böcker som publicerades under 1800-talet och som var politiskt och personligt motiverade. Dagens historiker har motbevisat denna myt. Man är överens om att kristendomen överlag har haft ett betydande positivt inflytande på naturvetenskapens utveckling. Dessutom trodde en övervägande majoritet av naturvetenskapens pionjärer på en Gud som både har skapat världen och dessutom gör mirakler idag.

Oavsett detta historiska förhållande, som även för många vetenskapshistoriker var en överraskning när bilden började klarna i början på 1900-talet, har konflikthypotesen dödsryckningar än idag. Förutom de historiska skälen formulerar man ibland filosofiska skäl till varför naturvetenskapen har gjort religionen passé. Exempelvis har evolutionsbiologen Jerry Coyne skrivit: ”Naturvetenskap [science] och religion är inkompatibla, du måste välja mellan dem. […] Om du försöker vara konsekvent i hur du erhåller pålitlig kunskap om vårt universum […] måste du i slutändan välja – och välja naturvetenskapen.” (2) Anledningen är enligt Coyne att naturvetenskapen och religionen har olika metoder för nå kunskap om verkligheten, olika metoder för att utvärdera denna kunskap, samt kommer fram till motstridiga slutsatser om universum. (3)

I Sverige har föreningen Humanisterna uttryckt liknande åsikter: ”Det finns egentligen bara ett sätt som religion kan vara ”förenlig” med vetenskapen; Om de religiösa föreställningarna helt saknar empiriska sanningsanspråk, om religionen håller sig med en gudsbild som aldrig ingriper i vår verklighet, aldrig gör mirakel och aldrig hör bön. Med en opersonlig gud som existerar utanför tid och rum och aldrig gör någonting kan man komma undan en konfrontation med vetenskapen. Men en sådan religion skulle å andra sidan helt sakna förklaringsvärde för tillvarons mysterier.” (4) Om dessa författare har rätt är det lite märkligt att en så stor del av vetenskapens pionjärer, liksom en stor del av dagens vetenskapsmän, inklusive nobelpristagarna, tror på Gud. (5) Det indikerar snarare att Coynes analys, att vetenskapen är inkompatibel med religionen, inte stämmer.

En anledning till att konflikthypotesen kan leva kvar till idag är att man har missförstått både vad som menas med vetenskap och vad som menas med att tro på Gud. Jag kommer att argumentera för att båda dessa missförstånd leder till konflikt där det egentligen inte finns någon. Vi ska nu undersöka konflikthypotesen genom att se vad problemet är med att ha en övertro på vetenskapen. I en kommande artikel ska vi även undersöka vad det innebär att tro på Gud. När korrekta beskrivningar av vetenskap och religion används är det tydligt att det inte finns någon konflikt mellan dem, annat än i undantagsfall.

Vetenskap i en låda: Varför naturvetenskapen är begränsad

Naturvetenskapen kan förklara världen som vi ser omkring oss. För en del räcker det att konstatera detta, så tänker man sig att den kan förklara precis allting. Detta är ett exempel på extrapolering, dvs utifrån att naturvetenskapen kan förklara väldigt mycket, drar man slutsatsen att den kan förklara precis allting. Oxfordkemisten Peter Atkins har tex skrivit: ”Jag menar att det inte finns någonting som den vetenskapliga metoden inte kan förklara.” (6) Men är en sådan extrapolering befogad? Hur mycket kan naturvetenskapen förklara? För att kunna göra en extrapolering bör vi vara tämligen säkra på att allting som går att veta kan förklaras naturvetenskapligt. Problemet är att just eftersom den vetenskapliga metoden är begränsad, kan vi inte använda den för att dra en sådan slutsats. I så fall skulle den behöva sträcka sig utanför sig själv. Istället behöver vi använda oss av metavetenskap, dvs filosofin, för att avgöra om det finns någonting utanför det som naturvetenskapen kan förklara. Den kan alltså inte själv avgöra om det finns någonting som den inte kan förklara.

Anledningen till att naturvetenskapen är begränsad är för att vi har uppfunnit den vetenskapliga metoden som ett sätt att söka svar på vissa frågor om tillvaron. Den ger (oftast) pålitliga och goda svar på dessa frågor men vilka svar vi kan få beror på vilka frågor vi ställer: Vi har konstruerat metoden för att svara på frågor kring en begränsad del av verkligheten, sådant som har att göra att med materia, energi och andra delar av den fysisk verkligheten. Det blir därför ett missbruk av naturvetenskapen när man använder den för att försöka besvara frågor som ligger utanför dess kompetensområde.

För att tydligare se varför vetenskapen är begränsad kan man göra en historisk tillbakablick. Vi människor har försökt veta många saker. Innan den moderna naturvetenskapen uppstod, gjorde man ingen tydlig åtskillnad mellan olika former av kunskap: frågor om fiskar, gudar, vulkaner, geometri, estetik och himlakroppar – allt var kunskap och behandlades på samma sätt. Förmodligen var de vetenskapliga diskussionerna mycket intressanta då varje område kunde bidra med kunskap. Men samtidigt är det ganska opraktiskt att inte skilja olika former av kunskap från varandra: det är en enorm skillnad på att ha kunskap om vilken musik som är vacker och att ha kunskap om kokpunkter för olika vätskor.

När det vetenskapliga arbetssättet långsamt började formas handlade det om att separera ut vissa typer av frågor från andra. (7) Det har jämförts med att man lade vissa frågor i en låda som man märkte upp med ”Naturvetenskap”. (8) Dessa frågor valdes ut på grundval av att de kunde undersökas på ett likartat sätt, med observationer och upprepningsbara experiment, de kunde leda till förutsägelser om tillvaron och svaren på frågorna berikade varandra på olika sätt. För flera av dessa frågor kunde man också ta matematiken till hjälp för att finna svar och svaren kunde ibland formuleras som generella naturlagar. Dessa egenskaper kan sägas vara ett ungefärliga kännetecken för hur naturvetenskapliga teorier fungerar. De förklaringar som uppfyllde dessa egenskaper lades i lådan som märktes upp med ”Naturvetenskap”.

Att separera vissa frågor från andra var en avgörande del i den moderna naturvetenskapens tillkomst. Filosofen Mary Midgley har skrivit att fysikens framgång under 1600-talet helt och hållet berodde på att dess grundare såg ett behov av att avgränsa den – att separera de fysikaliska frågorna från andra, intrasslade, frågor. (9) När Isaac Newton skrev att han kände sig som ett barn som plockade upp snäckskal på stranden, menade han inte att det bara var en tidsfråga innan fysiker kunde förklara tillvarons alla mysterier. Han menade att livet i sig är mystiskt och naturvetenskapen endast kan förklara en liten del av det. En del frågor kräver andra typer av svar. Newton kom ihåg att det fortfarande finns frågor utanför lådan – de har inte försvunnit.

Historia och moral utanför lådan

Frågorna i lådan, de naturvetenskapliga frågorna, har alltså vissa kännetecken. De har att göra med observationer och hypotesbildning, upprepningsbara experiment och materiella förklaringar. Men hur är det med frågorna som är kvar utanför lådan, de som inte uppfyllde de kriterierna för att klassificeras som naturvetenskap? En hel del av vår kunskap om världen handlar ju faktiskt inte om upprepningsbara experiment eller matematik. Exempelvis historiska händelser: Vi vet att Julius Caesar mördades den 15 mars 44 f.Kr. i Pompejus teater av bl.a. Marcus Brutus efter en sammansvärjning i den romerska senaten. Hur vet vi detta? Inte är det genom upprepningsbara experiment i alla fall. Vi kan inte återskapa Caesars död och göra ett experiment för att ta reda på om han verkligheten mördades av Brutus. Få människor skulle dock förneka att vi kan ha kunskap om historiska händelser. Historiker använder sig av historievetenskapliga metoder såsom ögonvittnesskildringar, dokumentjämförelser och arkeologi för att få kunskap om specifika händelser, inte naturvetenskapliga.

Vi kan formulera en viktig regel: Metoderna som vi använder för att få kunskap måste väljas med hänsyn till vad det är vi vill få kunskap om. Vi kan inte använda ett mikroskop för att studera stjärnor eller ett teleskop för att studera celler. Om det gäller företeelser i naturen som har att göra med upprepningsbara, observerbara händelser så är naturvetenskapliga metoder lämpliga. Om det gäller ekonomisk tillväxt så är ekonomivetenskapliga metoder lämpliga. Om det gäller historiska händelser såsom Caesars död, Napoleons krig eller t.o.m. Jesu uppståndelse är historievetenskapliga metoder lämpliga. Att en frågeställning inte befinner sig i den naturvetenskapliga lådan betyder inte att frågan inte förtjänar att ställas eller att den inte går att besvara. Det betyder kanske bara att den befinner sig i en annan låda, uppmärkt med någonting annat. Vi kan då inte begära att frågan ska kunna besvaras med naturvetenskapliga metoder. Om religionen befinner sig i en annan låda än naturvetenskapen gör inte det religiösa frågor meningslösa, det betyder bara att de naturvetenskapliga metoderna inte är tillämpliga på religiösa frågeställningar.

Mening och syfte utanför lådan

Det är inte bara frågor om historiska händelser som befinner sig i en annan låda än den naturvetenskapliga, det gäller även frågor om moral. Om jag har en rik moster så kan naturvetenskapen tala om vad som kommer att hända med henne om jag häller arsenik i hennes kaffe. Men naturvetenskapen kan aldrig tala om för mig ifall detta är ett moraliskt acceptabelt sätt att komma över hennes pengar. Svaret på den frågan får jag söka någon annanstans. Ändå är moraliska frågor absolut grundläggande för det vetenskapliga arbetssättet – får man lov att plagiera? Behöver man tala sanning i en vetenskaplig artikel? De flesta människor vet svaren på dessa frågor, men det är inte svar som vi prövar oss fram till genom upprepade experiment. Filosofen Michael Ruse menar att moralisk kunskap kan vara lika verklig och objektiv som naturvetenskaplig kunskap:

”Den man som säger att det är moraliskt acceptabelt att våldta små barn, har precis lika fel som den man som säger att 2 + 2 = 5.” (10)

Precis som Ruse skriver så kan moraliska frågor handla om fakta i lika hög utsträckning som matematiska. Enda anledning till varför någon skulle betvivla detta verkar vara om man menar att endast den naturvetenskapliga lådan kan ge verklig kunskap, men detta är ju i sig inte en naturvetenskaplig bedömning. Vi verkar faktiskt veta att det är fel att våldta småbarn trots att det inte är en naturvetenskaplig slutsats. 

Även frågor om mening och syfte befinner sig i en annan låda än den naturvetenskapliga, men även detta kan uppenbart handla om kunskap. För att se detta kan en liknelse av matematikern John Lennox vara till hjälp. (11) Min moster Ulla har bakat en tårta som är så fin och ser så god ut att den förtjänar en ordentlig undersökning. Jag skickar iväg den till världens främsta vetenskapsmän och ber dem att förklara tårtan. Näringsforskarna talar om hur många kalorier tårtan innehåller, biokemisterna talar om hur mycket fett och proteiner som finns i tårtan, kemisterna förklarar vilka atomer som bygger upp proteinerna, fysikerna förklarar vad dessa atomer består av och hur de växelverkar och matematikerna beskriver den här växelverkan med en massa eleganta ekvationer. När dessa vetenskapsmän har givit oss en uttömmande förklaring, vet vi då allt som går att veta om tårtan? Knappast. Antag att jag frågar dem varför gjordes tårtan? Matematikerna kan ställa upp hur många ekvationer de vill, men ingen matematisk ekvation eller lista över näringsämnen kan tala om för mig varför moster Ulla gjorde tårtan. Om jag vill veta svaret får jag helt enkelt fråga henne. Mening och syfte är alltså kunskap som jag får skaffa mig på andra sätt än med den vetenskapliga metoden. Notera att oavsett vilka svar som näringsforskarna och kemisterna kommer fram till, kan de aldrig säga att tårtan inte har något syfte. Men på samma sätt gör moster Ullas syfte med tårtan inte kemisternas analyser mindre värda. Det handlar om olika sorters svar som ger kompletterande information om tårtan.

Fysikern John Polkinghorne har jämfört förhållandet mellan vetenskapen och religionen med en kokande kittel: Om någon kommer hem till mig och undrar varför vattnet kokar på spisen kan jag svara att vattnet kokar för att den kinetiska energin gör att vätebindningarna bryts så vätskan övergår i gasfas. Och jag kan svara att vattnet kokar för att jag tänkte bjuda på te. Det ena är ett vetenskapligt svar, det andra är ett svar som handlar om avsikt och syfte. 

Svaret som handlar om syfte är betydelsefullt – människor drack te långt innan man visste något om vätebindningar. Det vetenskapliga svaret har fortfarande inte ersatt det andra – även om jag själv är kemiintresserad är de flesta av mina gäster förmodligen mer intresserade av att veta syftet med att vattnet kokar än den kemiska mekanismen. För att förstå tillvaron runt omkring oss behöver vi båda typerna av svar. På samma sätt är det med naturvetenskap och religion: på frågan varför universum finns kan jag svara att universum finns för att det har expanderat från en singularitet för 13 miljarder år sedan, och jag kan svara att universum finns för att en kärleksfull Gud har skapat det, upprätthåller det och ligger bakom allting som vi kan studera med den vetenskapliga metoden. De båda svaren utesluter inte varandra, de är kompatibla som två olika typer av förklaringar som tillsammans ger en mer fullödig förståelse av tillvaron. Vi kan därför utnyttja både den naturvetenskapliga och den religiösa lådan för att söka svar. Det finns inte någon anledning att spela ut dem mot varandra.

De viktigaste frågorna är inte naturvetenskapliga

Naturvetenskapen har gränser. Peter Medawar, nobelpristagare i medicin, har skrivit:

”Att det finns en gräns för vetenskapen framgår tydligt av dess oförmåga att besvara barnsligt enkla frågor som rör de stora livsfrågorna: ’Hur kom allting till?’, ’Varför är vi här?’. ’Vad är meningen med livet?’ … Det är till metafysiken, skönlitteraturen och religionen vi måste vända oss för att få svar på dessa frågor.” (12)

Han får medhåll av Francis Collins, genetikern som ledde kartläggningsprojektet av människans arvsmassa, HUGO:

”Naturvetenskap är det enda tillförlitliga sätt som finns för att förstå den naturliga världen, och dess verktyg kan, när de används på rätt sätt, frambringa djupa insikter om den materiella verkligheten. Men naturvetenskapen är maktlös när det gäller att svara på frågor som: ’Varför blev universum till?’, ’Vad är meningen med att människan finns till?’, ’Vad händer efter döden?’ En av de starkaste drivkrafterna för mänskligheten har varit att söka svar på djupa frågor och vi behöver använda både det naturvetenskapliga och det andliga perspektivets hela kraft för att förstå både det synliga och det osynliga.” (13)

Vi kan nog alla instämma med Collins i att naturvetenskapen är oerhört kraftfull när den används på rätt sätt. Lika tydligt bör det vara att naturvetenskapen får sin styrka genom att den uttalar sig endast om ett begränsat antal frågor. Den är inte allvetande, det finns frågor som ligger utanför dess kompetensområde.

Vi kan nu utvärdera Jerry Coynes ord: ”Vetenskap och religion är inkompatibla, du måste välja mellan dem. […] Om du försöker vara konsekvent i hur du erhåller pålitlig kunskap om vårt universum […] måste du i slutändan välja – och välja vetenskap.” I ljuset av ovanstående förstår vi nu att detta är fullständigt nonsens. Att metoderna i den naturvetenskapliga lådan fungerar bra, innebär inte att det inte finns andra lådor. Det är sant att den naturvetenskapliga metoden skiljer sig från den religiösa, men det betyder inte att vi måste välja. Det är ungefär som att hävda att vattnet kokar för att vätebindningarna bryts och därför spelar det ingen roll att du vill ha te. Non sequitur. Eller som man säger på svenska: Goddag yxskaft! Religionen och naturvetenskapen kan existera tillsammans – de ger olika typer av svar om verkligheten och vi behöver båda sorterna.

Flera förklaringar samtidigt

Låt oss utveckla ovanstående. Det är vanligt inom vetenskapen att samma föremål kan beskrivas på olika förklarande nivåer. Låt oss ta människan som exempel. Jag själv har ett medicinskt perspektiv men är molekylärbiolog från början. Jag kan beskriva människan på biokemisk nivå, cellnivå, organnivå, psykologisk nivå och populationsnivå. Alla dessa perspektiv är legitima, beroende på vad frågeställningen är. Partikelfysikern Ian Hutchinson har givit följande exempel med förklaringar av människan på olika nivåer som alla kan vara sanna utan att de utesluter varandra: (14)

  • Jag är en ansamling elektroner och kvarkar som samverkar via den svaga kärnkraften.
  • Jag är en kombination av huvudsakligen väte-, kol-, och syreatomer.
  • Jag är en fantastisk biokemisk maskin som koordineras av informationsbärande genetiska koder.
  • Jag är en komplex organisation av samverkande celler.
  • Jag är en biologisk organism, besläktad med ett stort antal andra biologiska organismer.
  • Jag är ett varmblodigt däggdjur.
  • Jag är en person, make och vän.
  • Jag är en syndare, frälst av nåd.
  • Jag är en odödlig andlig varelse, skapad till Guds avbild.

Jag är allt detta och ingen nivå utesluter någon annan nivå. Det är bara om man utgår från den så kallade scientismen – att bara den naturvetenskapliga lådan ger verklig kunskap – som det finns en konflikt mellan de olika nivåerna. Men scientismen är felaktig, ingen sådan konflikt finns. Samma sak gäller när Dawkins använder darwinismen för att ge stöd åt sin ateism. (15) Istället för att låta förklaringar som skulle kunna komplettera varandra existera tillsammans, har han bestämt att den naturvetenskapliga lådan är den enda som kan ge verklig kunskap. Därmed uppstår en konflikt som egentligen inte borde finnas. 

Även en del kristna har omedvetet accepterat delar av scientismen och Dawkins teori att det finns en konflikt mellan biologiska (eller andra naturvetenskapliga) teorier och att tro på Gud. Men eftersom olika nivåer av förklaringar kan vara sanna samtidigt, finns ingen sådan motsättning. I samma stund som Dawkins använder biologin för att uttala sig om Guds existens har han lämnat den naturvetenskapliga lådan, och konflikten är då inte mellan en naturvetenskaplig teori och Guds existens, utan mellan en ateistisk filosofi och religionen. Och att det finns en konflikt där är ju inte så konstigt. Man får de svar man letar efter.

Slutsatser

Naturvetenskap är fantastiskt. Den har till stora delar givit oss det teknologiska och medicinska välstånd vi har idag. En av de saker som gjort naturvetenskapen så framgångsrik är att den har avgränsats från andra kunskapsmässiga frågeställningar och innebär ett (relativt) tydligt och väldefinierat sätt att inhämta kunskap. Det innebär att man använder sig av observationer, hypotesprövning genom experiment och falsifiering. Men naturvetenskapliga förklaringar är bara en sorts förklaringar – andra sorter är historiska, moraliska och meningsförklaringar. Vattnet som kokar på spisen kan förklaras med både fysikaliska mekanismer och med mening och syfte och det ena utesluter inte det andra. På samma sätt förhåller sig naturvetenskapen och religionen i normala fall till varandra – de ger kompletterande beskrivningar av tillvaron.

Det finns mycket mer att säga om ämnet och frågan ifall det förekommer konflikter är ännu inte löst. Det vi har tittat på är naturvetenskapen och religionen som två legitima vägar till kunskap. Liknelsen med tevattnet får anses utgöra en generell bild av hur de förhåller sig till varandra. Men ibland kan det naturligtvis bli kontakt mellan de två, så att naturvetenskapliga slutsatser påverkar religiösa, och vice versa: De olika lådorna kan vara mer eller mindre långt ifrån varandra. Speciellt tydligt blir detta när det kommer till ursprungsfrågorna – där kan naturvetenskapen och religionen berika varandra och hjälpa oss till ökad förståelse. Hur detta kan gå till är ett eget ämne. Dessutom ger ju religionen, åtminstone den kristna, en viktig filosofisk grund för att bedriva vetenskap vilket vi redan har sett. Naturvetenskapliga teorier har varit enormt framgångsrika i att beskriva den fysiska världen omkring oss. Tillvaron är, så långt vi kan upptäcka med naturvetenskapen, regelbunden och upprepningsbar och de vetenskapliga teorierna fungerar därför utmärkt utan att behöva hänvisa till en personlig Gud. Men detta är inte ett skäl till att betrakta Gud som överspelad av vetenskapen som Humanisterna skriver. Ian Hutchinson sammanfattar: ”Kristna ser naturens likformighet inte som någonting som utestänger Gud från sin skapelse utan som ett utflöde av hans trofasthet gentemot den. Naturlagarna är sådana de är därför att Gud designade dem på det sättet och fortsatt upprätthåller dem genom sin vilja.” (16) Naturvetenskapen är upptäckten av hur universum är arrangerat i den mån det är reproducerbart och begripligt och det är samtidigt upptäckten av hur Guds plan är utformad och hur han verkar i skapelsen, en koppling som var uppenbar för många av vetenskapens pionjärer. Det finns två fallgropar här som antingen ser Gud som totalt frånvarande eller som alltför oberäknelig: Gud har inte satt igång universum, gjort det oberoende av honom och sedan gått på semester. Inte heller har han satt igång universum, gjort det oberoende av honom och ingriper lite då och då för att rätta till och justera när naturen hamnar snett. Nej, Gud upprätthåller i sin trofasthet ständigt skapelsen och naturvetenskapen utforskar lagbundenheten som följer av detta. På frågan ”kan naturvetenskap och religion samexistera?” blir svaret ett klart ja. Historien visar dessutom att detta har varit en övervägande konstruktiv samexistens.

Noter:

  1. När vetenskapshistoriker har frågat sig hur det kom sig att den moderna vetenskapen uppstod just i Europa vid medeltidens slut, har man upptäckt att det var endast där och då som de nödvändiga förutsättningarna för en vetenskaplig revolution fanns. Vetenskapen förutsätter en tro på att det finns en ordning i naturen, en regelbundenhet så att vad som helst inte kan ske när som helst. Historiker har funnit att denna uppfattning härstammar från medeltidens övertygelse om en rationell skapare. Tron på att vetenskap överhuvudtaget är möjligt har visat sig vara en direkt härstamning från den medeltida teologin: Världen är inte ett godtyckligt mysterium, det finns en rationell skapare med en plan och vilja för skapelsen, och därför kan skapelsen studeras med rationella metoder. Se Sebastian Ibstedt, ”Vetenskapens kristna rötter”, 24 augusti 2019, https://svenskapologetik.wordpress.com/2019/08/24/vetenskapens-kristna-rotter/; Sebastian Ibstedt, ”Vetenskapens kristna rötter – del 2”, Svenska apologetiksällskapets blogg (blog), 09 oktober 2019, https://svenskapologetik.wordpress.com/2019/10/09/vetenskapens-kristna-rotter-del-2/. 
  2. Jerry A Coyne, Faith Versus Fact (Penguin Publishing Group, 2015), 90.
  3. Coyne, 62.
  4. Patrik Lindenfors och Christer Sturmark, ”En myt att vetenskap kan förenas med religion”, Svenska Dagbladet, 11 december 2012, avs. Debatt, https://www.svd.se/en-myt-att-vetenskap-kan-forenas-med-religion.
  5. Ibstedt, ”Vetenskapens kristna rötter”.
  6.  Peter Atkins, ”Why It’s Only Science That Can Answer All the Big Questions”, Aeon, 21 augusti 2018, https://aeon.co/ideas/why-its-only-science-that-can-answer-all-the-big-questions.
  7.  Vilket till stor del gjordes av kristna.
  8.  Liknelsen med lådan är lånad från David Hutchings, ”Does Science Have Limits?”, bethinking.org, 21 juni 2017, https://www.bethinking.org/does-science-disprove-god/does-science-have-limits.
  9.  Mary Midgley, ”Metaphysics and the Limits of Science”, The Guardian, 28 augusti 2010, avs. Opinion, https://www.theguardian.com/commentisfree/belief/2010/aug/28/philosophy-science.
  10. Michael Ruse, Darwinism defended: a guide to the evolution controversies (Reading, Mass: Addison-Wesley, Advanced Book Program/World Science Division, 1982), 275. Citerad i Richard D Alexander, The Biology of Moral Systems (Routledge, 2017).
  11. John C Lennox, Guds dödgrävare: har vetenskapen begravt Gud? (Stockholm: Credoakademin, 2010), 54.
  12.  P. B Medawar, The Limits of Science (New York: Oxford University Press, 1987), 66.
  13. Francis S Collins, Evolutionens Gud (Örebro: Libris, 2009), 19.
  14.  Ian Hutchinson, Monopolizing Knowledge: A Scientist Refutes Religion-Denying, Reason-Destroying Scientism (Belmont, Mass: Fias Publishing, 2011), 231.
  15. Se tex Richard Dawkins, Den blinde urmakaren (Stockholm: Wahlström & Widstrand, 1988).
  16. Hutchinson, Monopolizing Knowledge, 228.

Finns skönhet?

Varje gång jag åker till jobbet passerar bussen en vidöppen sjö med vacker omringande natur. Många mornar förundras jag över den vackra naturen, till exempel under hösten när sjön omringas av träd i olika färger eller vid tillfällen under den här årstiden när luften är så kall att vattnet skapar en “dimma” precis ovanför vattenytan. När jag blickar ut över denna naturscen upplever jag ibland att jag på något sätt “lyfts” av skönheten samt känner en slags vördnad och längtan till skönheten. Detta är inte unikt för mig utan det tycks finnas en tendens hos människor att dras till vackra ting, oavsett om upplevelsen av skönhet kommer från natur, konst, musik, eller en annan människa. Och inte bara att vi dras till skönhet, utan också aktivt söker upp skönheten. Det kan till exempel observeras i att vissa personer bergsklättrar för att få möjlighet att se en vacker vy över horisonten. Eller att många konstnärer eller musiker explicit uttrycker en önskan om att skapa något vackert med sin konst eller musik. Eller att människor i alla tider verkar ha dragits till vackra personer (även om skönhetsidealen har skiftat). Vi människor lever alltså som om skönhet är något äkta, något vi finner tilldragande och attraktivt – och vi tycks ha kapacitet att förstå, erkänna och uppleva skönhet. Därför är det inte konstigt att det är ett ämne som filosofer har funderat över och diskuterat i millennium, ända sedan Platons tid – kallat filosofisk estetik (eng. aestetics). 

Innan vi fortsätter diskutera skönhet – vad det är och vart det kommer ifrån – kan vi börja med en definition av skönhet. Det finns flera definitioner, vilka påminner om varandra, där en definition (från Cambridge dictionary) beskriver skönhet som “the quality of being pleasing, especially to look at, or someone or something that gives great pleasure…” Skönhet handlar alltså om att något är njutningsfullt, något som ger tillfredsställelse.  

Med detta sagt behöver vi ställa oss en kritisk fråga: Finns verkligen skönhet? Eller är skönhet bara subjektiv (“…i betraktarens ögon”), och resultatet av våra fysiologiska och neurologiska responser till en stimulus som vi betecknar som vackert med vårt språk, något som enbart är inlärt? 

Detta är en stor fråga, och människor (filosofer, lekmän och läsarna här) kommer därför ha olika syn på det. Vad innebär objektivitet i relation till skönhet då? En definition av objektiv handlar om att något existerar, eller innehåller ett visst drag, även om ingen observerar det eller har en åsikt om det (ex. trädet som faller i skogen skapar ett ljud, även om ingen hör det). Översätter vi detta till skönhet så innebär det att ett ting/objekt kan vara vackert, även om ingen människa upplever det (vilket rimmar med definitionen ovan). Beethovens musik skulle vara vacker även om ingen fick möjlighet att uppleva det. Naturens skönhet skulle vara vacker även om alla människor vore blinda. 

Tesen här är alltså att skönhet finns i objektiv form, det är inte helt och hållet subjektivt. Detta är också något som många filosofer anser, till exempel att skönhet innehåller både en objektiv del (som kan besvaras med frågan “Is it good?” eller att tinget är beundransvärt) och en subjektiv del (som kan besvaras med frågan “Do I like it?” eller att jag finner tinget angenämnt/njutningsfullt). Skönhet finns alltså objektivt, men för oss människor verkar det via vårt sinne. Vårt mänskliga medvetande är alltså medlet för att uppleva skönheten, och blir därmed till viss del formbart. Upplevelsen av skönhet uppstår när det upplevda (objektet) och upplevaren (jag) når varandra. Men det upplevda kan vara vackert även om jag inte upplever det, eller upplever det som sådant. Tänk på exemplet med artisten och konstnären som ämnar skapa något vackert med sitt verk: deras mål är att nå objektiv skönhet, men att detta medieras, eller verkar via, subjektiva upplevelser (ungefär som att kvantitativ vetenskapsfilosofi har som mål att nå objektiv sanning, men använder subjektiva sinnen och mänskligt skapade metoder för att nå dit). 

Så om vi utgår från att skönhet verkligen finns samt att vi människor söker och erkänner skönhet i vår omvärld, hur kan vi förklara det? Går det? Utifrån en a priori synpunkt, eller en naturalistisk synpunkt, finns det få skäl till att världen skulle vara vacker snarare än icke-vacker eller ful. Om till exempel Beethoven inte hade existerat, skulle det finnas något starkt skäl till att pianostycket Für Elise skulle existera? På samma sätt som ett vackert konstverk eller musikverk antas ha skapats av en konstnär/musiker, kan skönheten i skapelsen också peka mot existensen av en skapare av denna skönhet – någon som är källan till skönhet. Även vårt sökande efter och upplevande av skönhet kan peka mot detta: vi har en längtan efter att uppleva stor och fulländad skönhet – något som förkroppsligar skönhet. Sökandet, upplevelsen och existensen av skönhet kan alltså peka mot existensen av något som både kan skapa skönhet och som är skönhet. 

Även om vissa håller med om att skönhet är objektivt och att vi människor dras till samt förstår skönhet, så menar man att detta är en produkt av vår strävan efter överlevnad. Vår kapacitet till att finna skönhet i vår omvärld är att det ökar vår överlevnad eller vår förmåga till fortplantning. Detta perspektiv kan dock ha svårt att förklara många upplevelser av vackra ting, t ex en solnedgång eller ett musikstycke. Sådana saker tycks istället vara njutningsfulla i sig själva. Vore naturalism sant, så bör dessa upplevelser vara en meningslös biprodukt av vår mänskliga utveckling. Om man då anammar detta perspektiv på skönhet – att skönhet enbart är resultatet av en neurologisk respons i din hjärna, eller en biprodukt i relation till vår fortplantning och överlevnad – är det sannolikt att en upplevelse av skönhet snabbt “punkteras”. Testa det nästa gång du njuter av något vackert. Det vackra slutar vara vackert och det blir svårt att fortsätta njuta av det vackra. Musiken, naturscenen eller konsten är ju i så fall bara en illusorisk verklighet, skönheten finns inte och vår upplevelse har ingen äkta mening. Men om vi ifrågasätter våra upplevelser av skönhet och förnekar deras bakomliggande verklighet, bör vi då inte med samma logik även ifrågasätta annat innehåll som finns i vårt medvetande i relation till det vi har i vår omvärld? 

Ytterligare ett motargument mot att skönhet pekar mot något större som är bortom vår värld är att peka mot allt som är fult i vår omvärld (googla t ex blobfish!). Men att det finns saker som är fula betyder inte att skönhet inte finns, på liknande sätt som att kyla inte innebär att värme inte existerar. Mängden skönhet i världen är alltså inte avgörande för existensen av skönhet. Så skönhet är onekligen en del av det mänskliga livet, och om det finns – vilket det rimligtvis gör – finns det belägg för att det pekar mot något större – en källa till skönhet. Någon som är, har och skapar skönhet. 

“…detta söker jag: att få bo i Herrens hus i alla mina livsdagar, för att se Herrens ljuvlighet…” (Psalm 37:4)

Beskriver Bibeln folkmord på kanaaneer?

För två år sedan hävdade vissa medier att vetenskapen har motbevisat Bibeln. De pekade på en studie som visade att DNA från libaneser som lever idag matchar till 90 % med DNA från fem kanaaneer som dog för 3 700 år sedan. De fortsätter sedan att hävda att Bibeln säger att alla kanaaneer dödades när Josua och israeliterna erövrade landet.

The Telegraph skrev: ”Studien motbevisar Bibelns påstående att de forntida kanaaneerna utplånades”. The Independent höll med: ”Bibeln säger att kanaaneerna utplånades av israeliterna men forskarna hittade just deras ättlingar i Libanon”. Och Daily Mail hävdade: ”DNA från bronsåldern motstrider Bibelns påstående att kanaaneerna utplånades: studien säger att deras gener lever vidare i dagens libanesiska folk”.

Antagandet att Bibeln skulle beskriva ett folkmord där israeliterna på Guds uppmaning utplånade män, kvinnor och barn ligger också bakom nyateisters anklagelse att Bibeln försvarar folkmord. Richard Dawkins har kallat Gud för en ”genocidal, filicidal, pestilential, megalomaniacal, sadomasochistic, capriciously malevolent bully”, och Chrisopher Hitchens beskrev med fasa ”folkmorden” i Gamla Testamentet och hur detta bevisar att ”religion förgiftar allt”. Det de har i åtanke är ord som dessa:

Du ska viga dem åt förintelse: hetiterna och amoreerna, kananeerna och perisseerna, hiveerna och jebusiterna, så som Herren din Gud har befallt dig. (5 Mos 20:17)

Hur bör vi svara på allt detta? Fortsätt läsa Beskriver Bibeln folkmord på kanaaneer?

Hjärna och hjärta – Jesus är vägen, sanningen och livet

%d bloggare gillar detta: