Om Gud finns, varför visar han sig inte? Del 2: Om doldhetsargumentet mot Guds existens

Doldhetsargumentet mot Guds existens

I min förra artikel skrev jag att Guds doldhet kan ta sig uttryck på två olika sätt: En existentiell bemärkelse och en epistemisk bemärkelse. Existentiell doldhet innebär en känsla av att Gud är frånvarande, dold från tröst och ledning. Detta är vanligt förekommande i Bibeln, men är i sig inte ett ämne för skepticism eller otro. Vi ska nu titta närmare på epistemisk, dvs kunskapsmässig, doldhet. Detta handlar om att man tycker att bevisen för Guds existens är otillräckliga och detta ser man som skäl för att antingen vara skeptisk till Guds existens eller att rentav se Guds icke-existens som mer trolig än hans existens. Friedrich Nietzsche menade exempelvis att Guds doldhet utgör ett skäl för skepticism: “En gud som är allvetande och allsmäktig som inte ens förvissar sig om att hans skapelser förstår hans avsikter – kan det vara en god gud?” (1997, 52 st. 91) En gud som tillåter människor att tvivla och sedan håller dem moraliskt ansvariga för detta är en ondskefull gud enligt Nietzsche. Argumentet kan formuleras på många olika sätt. Här är en variant:

  1. Om Gud existerar så är han god och allsmäktig.
  2. I så fall vill han och kan se till att människor ska känna honom.
  3. I så fall borde det inte finnas någon rationellt befogad otro och inga ärliga ateister.
  4. Men det finns ärliga ateister som har en rationellt befogad otro.
  5. Därför finns inte Gud.

Jag kommer här, liksom filosofen Douglas Groothuis (2022, 433–447), att försvara premiss 1 och förneka premiss 2 för att visa att slutsatsen 3 inte stämmer. Men låt oss först se hur vi ska närma oss frågan om Guds existens och doldhet.

Förutsättningar för kunskap om Gud

Det är ofrånkomligt att vi människor hyser tvivel om tillvaron. Om man är en ändlig och beroende varelse så har man inte den fulla bilden av verkligheten, och allra minst av en oändlig, evig och självexisterande Gud. Detta i sig är inte skäl att ge upp sökandet, mer än vår begränsade kunskap är skäl att vi ska sluta ägna oss åt vetenskap. Att vi saknar säkra bevis på Guds existens bör i stället leda till ett djupare sökande. Så länge Guds existens inte har uteslutits finns det knappast någon viktigare fråga. Förutom att människan är skapad som en ändlig varelse är hon dessutom drabbad av syndens konsekvenser vilket påverkar inte bara förnuftet utan även vår omdömesförmåga och våra moraliska bedömningar. Enligt filosofen Alvin Plantinga har synden lett till en “kognitiv dysfunktionalitet”. Ytterst är det vår relation med Gud som blivit lidande. Plantinga är värd att citera på engelska:

“The most serious noetic effects of sin have to do with our knowledge of God. Were it not for sin and its effects, God’s presence and glory would be as obvious and uncontroversial to us all as the presence of other minds, physical objects, and the past. Like any cognitive process, however, the sensus divinitatis can malfunction; as a result of sin, it has indeed been damaged. Our original knowledge of God and his glory is muffled and impaired; it has been replaced (by virtue of sin) by stupidity, dullness, blindness, inability to perceive God or to perceive him in his handiwork. Our knowledge of his character and his love toward us can be smothered: it can even be transformed into a resentful thought that God is to be feared and mistrusted; we may see him as indifferent or even malignant.” (2000, 214–215)

Synden och bortvändheten från Gud får alltså förödande kognitiva följdverkningar enligt Plantinga. Sensus divinitatis, vårt andliga medvetande grumlas och vår kunskap om Gud fördunklas. Syndens huvudsakliga kognitiva påverkan har enligt Plantinga att göra med relationer – relationen till oss själva, till andra människor och till Gud. Relationen till den övriga skapelsen har inte påverkats lika mycket.

Den Gud som den kristna tron handlar om är därmed inte något som vi kan bevisa som en matematisk slutsats eller något vi kan bemästra intellektuellt. När vi söker Gud måste vi göra det på hans villkor. Skepticismen och tvivlet kan därför inte vara en slutstation utan endast en station på vägen för att söka vidare. En som förstod detta var matematikern Blaise Pascal som skrev att enligt kristendomen bör vi förvänta oss en viss tvetydighet i skapelsen. Pascal menade att om världen existerade enbart för att informera människor om Guds existens så skulle detta ha varit synligt i varje detalj. Men det är inte därför Gud har skapat världen, utan den existerar genom och för Jesus Kristus, för att övertyga människor om både deras förtappelse och deras behov av omvändelse. Allting i världen syftar till dessa två ting enligt Pascal. Skapelsen uppvisar inte en fullständig avsaknad av det gudomliga men inte heller en manifest närvaro av det, utan en närvaro av en Gud som döljer sig själv (Pascal 2020, 89, 93 [avs. 556, 586]). Detta är precis vad Bibeln säger: “Du är sannerligen en Gud som döljer sig.” (Jes 45:15)
Pascal noterar att en religion som inte erkänner att Gud är dold kan inte vara verklig, och en religion som inte förklarar varför är inte instruerande. Den kristna religionen gör båda dessa delar, menar Pascal: Om det inte fanns något dunkel skulle vi inte komma till insikt om vår förtappelse och om det inte fanns något ljus skulle vi inte ha något hopp om frälsning. Alltså, skriver Pascal, att Gud är delvis dold och delvis uppenbarad är både rätt och nyttigt för oss, för “det är lika farligt för människan att känna Gud utan att känna sin ringhet som att känna sin ringhet utan att känna Gud.” (1911, 102 [avs. XII:3], jfr 2020, 93 [avs. 586])

Pascal menar alltså att det är för vår frälsnings skull som Gud är delvis dold och delvis uppenbarad. De gudomliga bevisen tvingar sig inte på någon. De menar den med ett öppet sinne och hjärta att ta ställning, men de betvingar inte. Visst hade Gud kunnat uppenbara sig med ovedersägliga bevis. Pascal invänder dock att det finns skäl att tro inte bara att antalet omvändelser till Kristus inte hade ökat, utan snarare att det hade varit rent kontraproduktivt om Gud hade bevisat sin existens med full tydlighet.

I CS Lewis bok Häxan och Lejonet förklarar fru Bäver för Susan att om det finns någon som kan se Aslan i ögonen utan att darra i knävecken så är han antingen modigare än de flesta eller också helt simpelt dum. “Det är klart att Aslan är farlig”, fyller herr Bäver i. “Men han är god. Han är ju kung, vet jag.”(Lewis 2008, 52) Aslan är inte ett tamt lejon. Vill man närma sig honom så sker det på hans villkor. Det görs med respekt och med ödmjukhet. Det är likadant med Gud – vi måste söka honom på hans villkor. Sådan ödmjukhet var inget för Nietzsche, som snarare såg ödmjukhet som ett symtom på moralisk svaghet än en dygd. Nietzsche fann (så vitt vi vet) aldrig Gud, och eftersom han inte ville söka Gud på Guds egna villkor är det kanske inte så konstigt.

Pascal förklarar att kunskapen om Gud är villkorad utifrån hur vi ställer oss till den. Visst hade Gud kunnat uppenbara sig så att det inte fanns något som helst tvivel om hans existens och väldiga natur. Detta, skriver Pascal, kommer han att göra på den yttersta dagen då de döda ska uppstå och himmel och jord ska förtäras. Men när han kom i ödmjukhet för 2000 år sedan gjorde han inte på det sättet. Han blev avvisad av många människor och valde att utlämna dem åt deras egen fria vilja. Därför skulle det inte vara rätt, skriver Pascal, att överbevisa de ovilliga genom övertydliga bevis, men inte heller att vara så pass dold att de som ärligt söker honom inte skulle finna honom. Gud vill visa sig för dem som söker honom med ett öppet och ödmjukt hjärta, och samtidigt dölja sig för de som undviker honom och inte är beredda att ödmjuka sig. Därför har han sett till så att kunskapen om honom är synlig för den som söker honom men inte för den som inte söker honom. Pascals slutsats: “Det finns tillräckligt med ljus för dem som vilja se, och tillräckligt dunkel för dem som vilja fortfarande leva i mörker.” (1911, 101 [avs. XII:2], jfr 2020, 68–69 [avs. 430]) Givet att Gud är god och allvetande tror jag att den som är ärlig i sitt sökande efter Gud förr eller senare kommer att få den uppenbarelse som behövs för att komma till en frälsande tro.

Att känna till Gud och att känna Gud

Det är också viktigt att påpeka att Gud inte i första hand är intresserad av att vi ska känna till enbart att han existerar. Om det slutar med att vi lägger till ytterligare ett föremål till vår ontologiska inventarielista är det förmodligen bättre att låta bli. Även de onda andarna tror att Gud är en, och bävar (Jak 2:18) men inte hjälper det dem. Gud är intresserad av att ha en kärleksfull gemenskap med människor – det är detta som frälser, inte att veta att Gud existerar. Själv tror jag att Gud har s k medelkunskap1 vilket bl.a. innebär att Gud vet exakt vad som krävs för att var och en ska komma till en rationell och frälsande tro på honom. I så fall kan Gud förse var och en med just den nivå av uppenbarelse som vi behöver men har ingen anledning att ge mer uppenbarelse än så. Om han vet att en person inte är i ett mottagligt tillstånd så finns det ingen anledning för Gud att ge uppenbarelse som personen inte kan hantera. Konsekvensen av detta blir Pascals slusats at det finns tillräckligt med ljus för den som vill se och tillräckligt med dunkel för den som är av motsatt inställning.

Bertrand Russell planerade att säga “Not enough evidence, God! Not enough evidence!” ifall han till sin förvåning skulle ställas inför Gud på den yttersta dagen och behöva för­svara sin otro. Men om Gud har medelkunskap kan ingen anklaga Gud för orättvisa – att vissa har bättre förutsättningar för att komma till tro än andra. Gud kan nämligen i så fall svara: “Jag visste att även om jag hade gett dig överväldigande bevis så hade du ändå inte trott.” Invändningen “om Gud bara skulle visa sig på ett tydligt sätt så skulle jag tro”, kan stämma för en person som ärligt söker efter Gud, men en person som inte vill tro att Gud existerar kan alltid hitta ursäkter. Om Gud skulle visa sig skulle man t ex kunna förklara det med en hallucination, tillfällig sinnesförvirring etc. Gud, om han har medelkunskap, vet i förväg vilken vår respons blir och har ingen anledning att ge oss en uppenbarelse om han på förväg vet att vi kommer att bortförklara den som en hallucination.

Vi redan sagt att Gud inte är intresserad främst av att göra sin existens känd, utan av att människor ska ta emot hans frälsande nåd och överlåta sina liv åt honom. Det finns inga garantier för att det ena leder till det andra, dvs bara för att man vet att Gud existerar så följer inte automatiskt att man omvänder sig från sin synd och överlåter sitt liv till Kristus, och varför skulle i så fall Gud ge en uppenbarelse att han existerar som övervinner syndens destruktiva kognitiva effekter? Det är inte bristen på bevis utan oviljan att omvända sig som tycks vara grundproblemet, som Nietzsche erkände i sin sista bok The Antichrist: “The thing that sets us apart is not that we are unable to find God, either in history, or in nature, or behind nature—but that we regard what has been honoured as God, not as ‘divine,’ but as pitiable, as absurd, as injurious; not as a mere error, but as a crime against life. …. We deny that God is God. … If any one were to show us this Christian God, we’d be still less inclined to believe in him.” (1923, 135 [avs. 47]) För Nietzsche var det inte Guds doldhet eller bristen på bevis som var problemet, utan en ovilja att ödmjuka sig inför Honom oavsett bevisen. Personligen tror jag att för en människa med Nietzsches sinnelag är det bättre att inte ha övertygande bevis om Guds existens och att det därför är av barmhärtighet som Gud inte uppenbarar sig tydligare.

Den som söker kommer att finna

Avslutningsvis kan sägas att det finns många goda skäl att tro på Guds existens. Kosmologiska, ontologiska, teleologiska, moraliska, erfarenhetsmässiga etc. Det finns också flera historiska skäl att tro att Jesus uppstod från döden. Om något av dessa argument är sunt så är Gud inte dold. Dessutom tycks tron på Gud vara något naturligt för människan, liksom att vi tror på andra medvetanden och på fysiska föremål (se Är tron på Gud något medfött?). Därför kan Paulus skriva: ”Guds vrede uppenbaras från himlen över all ogudaktighet och orättfärdighet hos människor som i orättfärdighet undertrycker sanningen. Det man kan veta om Gud är uppenbart bland dem, Gud har ju uppenbarat det för dem. Ända från världens skapelse ses och uppfattas hans osynliga egenskaper, hans eviga makt och gudomliga natur genom de verk som han har skapat. Därför är de utan ursäkt.” (Rom 1:18-20) Gud vill å andra sidan att alla människor ska bli frälsta och komma till insikt om sanningen (1 Tim 2:4). Pascal formulerade det: “Gud vill, att alla människor skola varda frälsta. Och för dem, som söka frälsningen, öppnar han äfven vägen till den.” (1911, 100 [avs. XII:1], jfr 2020, 68–69 [avs. 430]) Han känner vårt hjärta och våra tankar och för den som är beredd att följa honom så ger han de skäl som behövs – vare sig det är genom den helige Andes vittnesbörd och en inre erfarenhet eller genom naturteologins argument.

När det gäller argumentet ovan mot Guds existens tror jag alltså att premiss 1 stämmer. Gud är god och allsmäktig och vill att alla människor ska komma till insikt om sanningen och till en frälsande tro. Han kommer att ge var och en den uppenbarelse som är nödvändig för en sådan insikt. Om Gud existerar finns ingen rationellt befogad otro. I så fall är premiss 2 felaktig. Enligt Romarbrevet 1 är kunskapen om Gud tillgänglig för alla, och det finns, som Pascal skrev, tillräckligt med ljus för den som vill se. 

Hur bör man då som skeptiker närma sig frågan om Guds doldhet? Hur undviker man Nietzsches misstag? Den som söker Gud behöver göra det med respekt och på hans villkor. Kanske kan vi be med i “Fader vår” och låta oss formas av orden:

  • “Helgat varde ditt namn” – Gud är helig och den som är närmar sig honom behöver göra det med respekt och ödmjukhet.
  • “Tillkomme ditt rike” – Det är Guds rike, Hans ambitioner och planer som är viktiga, inte våra egna.
  • “Ske din vilja, såsom i himmelen så ock på jorden” – Vi behöver vara beredda att lyssna till och lyda Gud, även när det går emot vår egen vilja. I lärjungaskapet vill vi att vår vilja ska bli mer lik Guds vilja.

Bönen visar på det sinnelag som bör råda hos den som söker Gud. Är vi beredda att göra det på dessa villkor? Annars måste vi fråga oss om Guds doldhet beror på att det är han som är frånvarande eller om det är vi som har vänt oss bort från honom.

Jag har i den här artikeln egentligen inte bevisat att det kristna svaret på Guds doldhet är korrekt men att det är en möjlig och, ur ett kristet perspektiv, rimlig förklaring. Detta är tillräckligt för att det inte ska vara något lyckat argument mot Guds existens, speciellt i ljuset av alla positiva argument för Guds existens som presenteras på den här bloggen.

Fotnoter

  1. Medelkunskap (”middle knowledge”) innebär att Gud har kunskap om vilka fria val som vi kommer att göra i varje möjlig situation som vi kan ställas inför. Molinism är en teologisk teori som säger att Gud har sådan medelkunskap. Den ger en lösning på problemet med hur mänsklig fri (”libertariansk”) vilja kan vara förenlig med Guds kunskap om framtiden. Enligt molinismen känner Gud till vilka fria val vi skulle göra i varje möjlig situation och kan därmed välja att skapa just en sådan värld där vi av fri vilja gör sådant som är i linje med Guds plan, till skillnad från någon annan möjlig värld där vi inte väljer att göra det.

Referenser

Groothuis, Douglas. 2022. Christian Apologetics: A Comprehensive Case for Biblical Faith. IVP Academic.

Lewis, Clive Staples. 2008. Häxan och lejonet. Bonnier Carlsen.

Nietzsche, Friedrich. 1923. The Antichrist. Översatt av H. L. Mencken. New York: Alfred A. Knopf.

———. 1997. Daybreak: Thoughts on the Prejudices of Morality. Redigerad av Maudemarie Clark och Brian Leiter. Cambridge Texts in the History of Philosophy. Cambridge University Press.

Pascal, Blaise. 1911. Tankar i religiösa frågor. Översatt av C. V. Modin. Stockholm: Fahlcrantz & c:o.

———. 2020. Pensees. Översatt av Jonathan Bennett. http://www.earlymoderntexts.com.

Plantinga, Alvin. 2000. Warranted Christian Belief. Oxford University Press.

Bo Rothsteins pinsamma försök att bevisa hur religiösa människor är korrupta och omoraliska

Jag förstår inte varför DN Debatt fortsätter publicera debattartiklar av Bo Rothstein där han om och om igen för samma vilseledande argumentation för att religion orsakar omoral och korruption. För min del har det närmast blivit en tradition att bemöta hans lögner var gång han blivit publicerad, jag gjorde det 2015 och även 2019. Min kritik är densamma eftersom Rothstein aldrig ändrar sin argumentation: hans bisarra idéer om att religion skulle orsaka alltifrån lögn till spädbarnsdödlighet bygger på en diffus uppfattning om religiositet och en pinsam ihopblandning av korrelation och kausalitet som är ovärdigt en professor i statsvetenskap.

Det som gör hans senaste debattartikel särskilt pinsam är att han hänvisar till forskning som dragits tillbaka för att den inte hade tillräcklig vetenskaplig kvalitet. Han skriver:

En särskilt intressant studie har jämfört barn som växer upp i religiösa hem med de som växer upp i sekulära. Studien bygger på över 1 000 barn i sex länder (Chile, Jordanien, Kina, Kanada, Turkiet och USA). Resultatet från denna studie är att barn som växt upp i sekulära familjer i alla dessa länder var mer altruistiska, och mindre hämnd­benägna.

Om ni följer länken ser ni att artikeln är tillbakadragen (”retracted”):

Det bisarra är att det är Rothsteins länk! Varken han eller redaktörerna på DN Debatt tycks faktiskt ha uppmärksammat att hans källa inte längre är giltig, eller så bryr de sig inte. Jag antar att saker som fakta och sanning inte är så viktig när man bedriver korståg mot religiositet.

Robert Woodberry sammanfattar kärnfullt problemen med artikeln på följande sätt:

So, how do we evaluate if this research is worth taking seriously? A six-question test—outlined in brief here and in more detail later—help answer this question.

1) Does the research adequately deal with and explain previous literature? No. 

2) Is the article in an appropriate, peer reviewed journal, where scholars are likely to have been able to catch the major flaws? No. 

3) Do the authors use a representative sample of the groups they are studying? No. 

4) Do the authors do sufficient work to demonstrate that the relationship between religion and giving behavior is causal? No. 

5) Is the statistical analysis rigorous and appropriate? Is it plausible that difference in religious upbringing is the only thing that makes stickers more valuable to some of the children than other children? No. 

6) Is religion carefully measured and are religious groups carefully distinguished? No. 

Joel Halldorf påpekar på Twitter att han försökt uppmärksamma Rothstein en tid på att denna studie, som han även tidigare har hänvisat till, drogs tillbaka för tre år sedan. Men utan framgång.

Problemen med Rothsteins resonemang är inte begränsat till en enskild ogiltig källa. Det Rothstein struntar i att göra i sina debattartiklar är att presentera någon slags mekanism som skulle göra att all form av religiositet gör folk korrupta och får deras barn att dö innan fem års ålder. Kanske är det så att alla världens religiösa ledare predikar att mutor är bra och att bebisar ska offras på altare? Inte? Så varför envisas Rothstein med att religionen och dessa samhällsproblem skulle ha med varandra att göra?

Om religion gjorde att spädbarn dog och människor blev korrupta borde man kunna se det i Sverige också, eller hur? Det är trots allt i Sverige Rothstein vill förbjuda religiösa friskolor. Men Rothstein argumenterar inte för att jag och andra kristna tar mutor i större utsträckning än han själv, för det är en absurd tanke och något det inte finns bevis för.

Faktum är att han inte diskuterar data från Sverige alls, utan fokuserar istället på amerikanska studier som pekar på att evangelikala kristna i större utsträckning är rasistiska och har låg tillit till andra människor. Här blir återigen problemet med att klumpa ihop all ”religion” tydligt: i USA är ”evangelical” en social och politisk grupp minst lika mycket som en andlig, med stark koppling till ett parti vars ledare kallar afrikanska länder för skithål och mexikanare för våldtäktsmän.

Som Magnus Hagevi, professor i statsvetenskap vid Linnéuniversitetet, påpekar i en respons till Rothstein visar svensk forskning att svenska gudstjänstbesökare är mindre benägna att rösta på rasistiska partier. Aktivt kristna i Sverige har även stått på barrikaderna för att hjälpa tiggande EU-migranterna, medan Rothstein vill förbjuda att ge pengar till dem som tigger trots att tiggeriforskningen tydligt visar att de som tigger bara får det sämre då.

Cynikern i mig gissar att Rothstein inte kommer att läsa och ta till sig av denna text eller andra som kritiserar hans felaktiga metoder, och istället publicera ännu en debattartikel om några år på DN Debatt där han predikar samma felaktiga budskap utan att bemöta sina kritiker. Men undrens tid är inte förbi – kanske kommer en dag då Rothstein likt artikelförfattarna han hänvisade till tar tillbaka det han har skrivit?

Är tron på Gud något medfött?

Detta inlägg publicerades först på hemsidan vetenskapochtro.se i en kortare och något enklare form.

Om Gud verkligen finns, vore det inte logiskt att vi naturligt trodde på honom? Om vi antar att denna fråga är rimlig skulle barns naturliga tendens att tro på Gud (eller gudar) eventuellt kunna ses som ett stöd för Guds existens. Men vad innebär den här naturliga tendensen att tro? Och varför finns denna tendens? 

Nyateister så som Richard Dawkins har tidigare sagt att religion är något som indoktrineras hos barn och som de därför behöver skyddas mot.[1] Detta menar vissa forskare inte stämmer utifrån forskningen om hur barn tror. En sådan forskare är Justin L. Barrett, professor i utvecklings­psykologi och författare till boken Born believers: The Science of Children’s Religious Beliefs.[2] I boken beskriver Barrett att barn verkar ha en natur­lig förmåga att tro på och förstå Gud/gudar (framöver, för enkel­hetens skull, ”Gud”). Detta har observerats i flera kulturer och gäller även när barnet växer upp i en familj som inte är religiös eller troende.

Enligt den forskning som Barrett beskriver får inte den indoktri­nerings­idé som Dawkins lyfter stöd. Detta beror på att barn inte behöver lära sig att tro på Gud, utan att det är en naturlig tendens som kommer fram med en “vanlig” uppväxt. De behöver självklart ha hört talas om Gud i sin omgivning – vilket barn i de flesta kulturer brukar göra – men de behöver inte ”tvingas” att tro på Gud. Det verkar helt enkelt som att barn har lättare att naturligt tro på vissa saker, med lite påverkan från vuxna. Tro på Gud är en sådan sak. 

Barns naturliga tro på Gud baseras på att de naturligt förstår vissa saker, till exempel:

1) Det finns en skillnad mellan objekt och subjekt/agenter. Agenten (t ex en person eller katt) kan agera, medan ett objekt (t ex en boll) bara kan reagera. En boll rör sig sålunda bara om den får på­tryck­ning, medan en person viljemässigt kan röra sig.

2) Subjekt/agenter agerar mot ett mål. En person rör sig till exempel för att komma fram till ett annat ställe.

3) Subjekt/agenter behöver inte vara människor. Även en katt är en agent, men den ser inte ut som en människa.

4) Subjekt/agenter behöver inte observeras för att förstå att de finns och agerar i världen. Du kan förstå att katten slog ner vasen medan du sov, trots att du inte såg den.

Dessa fyra ting verkar barn förstå redan under sitt första levnadsår. De är viktiga bitar för att de senare ska navigera i den sociala världen med andra människor, men också för att naturligt förstå Gud.

Lite äldre barn har också en naturlig tendens att se ordning, design och agent­skap i sin omvärld – barn tror att det finns en anledning till att saker ser ut som de gör i världen. Vuxna gör också detta, men barn gör det i högre grad. Till exempel kan ett barn tro att ett träd med en hängande gren skyddar stubben nedanför grenen, eller att en spetsig sten i skogen finns där för djuren att klia sin päls på. Denna tendens kallas för “hypersensitive agency detection device” (HADD) inom kognitiv religions­psykologi. Det innebär att vi är känsliga (eller överkänsliga, det är en tvistad fråga enligt Barrett) för att upptäcka agentskap i vår omvärld. Till exempel skriver Barrett så här i sin bok om denna tendens till agentskap (på engelska):  

”If you have spent much time hiking in wilderness areas that people regularly use for backpacking and camping, you may have come across stones placed in the shape of rings, often with charred wood remains inside the ring… Instead of pondering just which set of natural events led to these seemingly ordered arrangements, you undoubtedly took these arrangements as signs that human beings had been there. After all, agents bring about purposeful order; natural events do not. Adults know this. But do babies? Recent evidence suggests that by twelve or thirteen months of age, they just might.” (p.62)

Han fortsätter också med följande på nästa sida:

“…babies of around one year of age have the same intuitions adults have: people, animals, gods, or other agents can create order or disorder, but nonagents, such as storms or rolling balls, create disorder… From early on, children associate intentional agents with order: they see purpose, function, and design in the natural world; and so they naturally assume someone brought it about.” (p.63)

Barrett tycks alltså skriva hur natur­ligt det är för oss – vuxna som barn – att attribuera skapelsen till en skapare. Vi gör en skillnad mellan agenter, som kan skapa ordning och struktur, och objekt eller icke-agenter, som kan skapa oordning men inte ordning. Och vi tycks göra detta redan från ett-årsåldern.

Slutligen verkar barn också göra en naturlig distinktion mellan Gud och människor som agenter, utan att de nödvändigtvis har fått lära sig detta från vuxna. Unga barn (redan från 4-årsålder) förstår till exempel att människor inte kan skapa allt. De förstår att människor kan skapa artefakter (t ex leksaker, stolar, bussar) men inte naturliga ting (t ex åska, citroner, fåglar). Barn förstår också att Gud, till skillnad från människor, inte börjar eller slutar leva,[3] att Gud ser, hör och minns saker som människor inte tenderar att göra[4] och att Gud vet saker som de inte tror att människor vet.[5] [6]

Tillsammans gör ovan beskrivna tendenser och förståelser att barn inte har svårt att anamma en tro på Gud – Gud är en mäktig agent som inte syns men som kan påverka och skapa saker som människor inte kan. I samband med att barn har hört talas om Gud i sin kultur blir dessa tendenser en grogrund för Gudstro, på en övernaturlig orsak till universum och ett liv efter detta. Det senare gäller då barn också tycks vara så kallade naturliga dualister – de gör en naturlig distinktion mellan kropp och själ/medvetande, särskilt efter döden. Sammantaget är detta något man alltså sett hos barn oavsett kultur, men kulturen påverkar sedan i det specifika, till exempel hur livet efter detta kommer att se ut, hur universum skapades eller hur man kan förstå Gud.

Barretts förklaring till en naturlig tendens att tro har också kritiserats och ifrågasatts, till exempel utifrån att vissa ser en risk att läsare kan dra slutsatsen att det är rimligt och korrekt att tro på Gud.[7] Kritiker har också påpekat att barns tendens till tro är något som både Gudstroende, oavsett religion, och ateister kan använda sig av för att poängtera varför deras livsåskådning är den mest trovärdiga (och vice versa, kritisera andra livsåskådningar med teorin).[7] En teist kan till exempel hävda att barns naturliga Gudstro pekar mot att Gud finns och därmed har skapat en sådan tendens. En ateist kan å andra sidan peka på att barns naturliga tro är ytterligare ett skäl till att så många tror på Gud trots brist på bevis. På liknande sätt kan en teist kritisera teorin för att den är för generell eller vag och inte i linje med ens specifika trosuppfattningar, medan en ateist kan kritisera teorin utifrån att den personen aldrig har trott på Gud och därför inte kan tillämpa teorin på sig själv.

Även om en teist inte skulle hålla med en ateist i den första kritiken (att Gudstro saknar bevis) kan det finnas skäl att inte dra för stora växlar på barns naturliga tendens att tro på Gud. Däremot är det fortfarande riktigt att om Gud finns och därtill har en önskan att få en relation med oss – som kristendomen hävdar – då är det rimligt att det finns en naturlig tendens att tro på honom.

Hajdi Moche

Referenser

[1] https://www.irishtimes.com/news/education/richard-dawkins-children-need-to-be-protected-from-religion-1.2116281

[2] Barrett, J. L. (2012). Born Believers: The Science of Children’s Religious Belief. Simon and Schuster.

[3] Burdett, E. R. R., & Barrett, J. L. (2016). The circle of life: A cross-cultural comparison of children’s attribution of life-cycle traits. British Journal of Developmental Psychology, 34(2), 276–290. https://doi-org.e.bibl.liu.se/10.1111/bjdp.12131 

[4] Burdett, E. R. R., Greenway, T., & Barrett, J. (2020). Children’s developing understanding of the cognitive abilities of supernatural and natural minds: Evidence from three cultures. Journal for the Study of Religion, Nature and Culture, 14(1), 124- 27 151. 

[5] Barrett, J. L., Richert, R. A., & Driesenga, A. (2001). God’s Beliefs versus Mother’s: The development of nonhuman agent concepts. Child Development, 72(1), 50–65.

[6] Knight, N., Sousa, P., Barrett, J. L., & Atran, S. (2004). Children’s attributions of beliefs to humans and God: Cross-cultural evidence. Cognitive Science, 28(1), 117–126.

[7] Exline, J. J., Bradley, D. F., Uzdavines, A., & Stauner, N. (2017). God belief as an innate aspect of human nature: A response to John Shook and questions for Justin Barrett. Method & Theory in the Study of Religion, 29(4–5), 387–399.

Bokrecension: Is God a moral monster?

Is God a moral monster? Bokomslag
Is God a moral monster?

Titel: Is God a Moral Monster? – Making Sense of the Old Testament God

Författare: Paul Copan

Utgiven: 2011 av Baker Books

Det är inte ovanligt att bli ställd tuffa frågor från skeptiker när man är kristen. Om Gud finns, varför finns det ondska? Varför skulle kristendomen vara sann och ingen annan religion? Har inte vetenskapen motbevisat Gud? Och så vidare. En relativt påläst skeptiker kanske påpekar att Gud är omoralisk och sedan hänvisar denne till verser från Gamla Testamentet som till synes verkar besynnerliga om man läser dem för första gången utan att förstå kontexten. Exempel på sådana texter är när Gud ber Abraham offra sin son Isak som ett brännoffer till Honom, när Josua blir beordrad av Gud att gå till krig mot Kanaans land eller Guds till synes stränga straff mot Hebréer som inte lyder Hans lag. Skeptiker kan även hänvisa till Tora lag, som Mose fick av Gud i Sinai, där man finner lagar som till synes verkar förespråka slaveri, vara sexistiska mot kvinnor eller innehålla extremt stränga dödsstraff. Hur kan man som kristen svara mot dessa anklagelser?

I boken ”Is God a Moral Monster?” ger Paul Copan en mycket välbehövlig och lättläst kontext till många av de svåra frågor vi ibland ställer oss själva när vi läser Bibeln. Vi i västvärlden är så avlägsna, både kulturellt och tidsmässigt från den tid då de gammaltestamentliga Hebréerna levde att vi kan reagera mycket starkt över de händelser som berättas om i Bibeln. Copan gör en noggrann undersökning av klagomål som ateister vanligtvis pekar ut i Bibeln.

Paul Copan
Paul Copan

Boken är uppdelad i fyra delar. I den första delen ger Copan en introduktion till ny-ateisterna och de klagomål de vanligtvis riktar mot den kristna tron. I den andra delen svarar Copan mot de vanligare generella klagomålen om Guds handlingar och moral. I den tredje (och största) delen, pratar Copan om Tora lag och Josuas krig mot Kanaans land. Avslutningsvis, i den fjärde delen pratar Copan om hur den kristna tron påverkat människans moral.

Copan besvarar bland annat frågor som ”Varför sanktionerar Gud slaveri?”, ”Är Tora lag sexistisk?” och ”Är Gud skyldig till etnisk rensning?”. Copan förklarar på ett lättbegripligt sätt hur gammal israelisk kultur ger kontext till exempelvis varför vissa av de mer omtalade lagarna i Tora lag finns. 

Boken är en ögonöppnare. När Copan förklarar hur kulturen såg ut, vilka förhållanden Israel levde under och vad Gud hade för uppsåt med lagarna, får man en helt annan syn på Tora lag. Man inser att Gud skapade lagen dels för att människor skulle behandlas humant, även slavar, kvinnor och barn. Lagar som på ytan kan verka respektlösa mot slavar eller sexistiska mot kvinnor, visar Copan att de egentligen var till för deras egna beskydd.

När Copan exempelvis pratar om slaveri i Gamla Testamentet, jämför han Tora lag med den hantering av slavar som berättats om av Frederick Douglass när han levde i Antebellum, USA under 1800-talet. Han visar då att den form av slaveri som skrevs om i Bibeln, gav slavar mycket mer frihet och rättvisa jämfört med vad afrikanska slavar i Amerika blev utsatta för. Copan hänvisar till exempel till lagar där en människa inte får bli kidnappad och såld som slav, för då skulle både kidnapparen och slavägaren stenas till döds. Hade denna lag följts under 1800-talets Antebellum, hade slaveri i Amerika aldrig kunnat existera. Dessutom skulle slavar enligt Tora lag släppas fria var sjunde år så de kunde välja att jobba någon annanstans. En slav skulle då även få all sin skuld likviderad, samt bli given en generös avskedsgåva av sin dåvarande mästare. Slaveri i forntida Israel, menar Copan, var inte helt olikt ett kontraktsarbete.

Slaveri i Antebellum, Georgia (från New York Historical Society)

Detta är bara ett exempel på hur Copan ger en annorlunda syn på gammaltestamentlig hebreisk kultur och det får den bild som ny-ateisterna försöker måla om Bibeln att verka mindre trovärdig. När jag avslutat boken får jag uppfattningen att den kärlek som Gud visar i Jesus, också är befintlig i gamla testamentet. Gud bryr sig om människor, inklusive de som har det svårast i samhället. Copan visar hur Guds kärlek är konsekvent genom hela Bibeln och vi som kristna kan lita på hela Guds ord utan att känna oro för det som ny-ateisterna ibland klagar på i gamla testamentet.

Därför spelar det oerhört stor roll om moralen är objektiv eller subjektiv

Är det inte märkligt hur många ateister som ifrågasätter existensen av objektivt gott och ont också kritiserar Bibeln eller kristendomen för att orsaka en massa ont?

I mitt förra inlägg skrev jag om Amanda Sköld som i en av oss arrangerad debatt med Stefan Gustavsson kallade objektiv moral för ett ”ogrundat antagande”, men som också riktar mycket moralisk kritik mot kyrkor i samband med SVT-dokumentären Gud som haver barnen kär.

Det fick mig att tänka på Richard Dawkins, har både sagt att universum finns ”ingen design, inget syfte, inget ont, inget gott, inget utom hänsynslös likgiltighet”, och att religion idag skulle vara ”en ondskefull kraft” (”a force for evil”).

Amandas egen respons var kortfattad: ”Inte konstigt alls. Eftersom SUBJEKTIV moral existerar. 😉” Jag svarade:

Subjektiv dryckpreferens existerar också, men inte gör det att jag går omkring och kritiserar dem som inte gillar kiwijuice för att de gör något fel. Det skulle jag bara göra om jag utgick från att min subjektiva preferens stämde överens med en objektiv sanning som andra ignorerade. 🥝

Amanda svarade:

”Om du kände subjektivt lika lite eller lika mycket inför kiwijuice som inför tex mänskligt förtryck, då förstår jag definitivt att du inte skulle göra det. 😊 Nu råkar det vara så att jag – subjektet Amanda – känner mer inför vissa saker än andra. Men vi fungerar ju olika!”

Fortsätt läsa Därför spelar det oerhört stor roll om moralen är objektiv eller subjektiv

Sökande efter livets mening – Del 2

Meningslöshet eller en transcendent Skapare

Vår filosof hade i föregående kapitel funnit sig ett svar, men också en fråga. Svaret på “finns en mening med livet” är antingen “nej” med all den förtvivlan som följer, eller så är det “ja”, men förutsätter ett ursprung till denna mening – ett ursprung som i sin tur är kopplat till vårt ursprung. Detta är egentligen ganska logiskt, insåg han, eftersom “anledningen till att vi finns” (alltså meningen med livet) måste komma före själva faktumet att vi finns. Orsak föregår verkan, som man säger i filosofin. Men det svaret hade också väckt en ny fråga: Vad har orsakat vårt liv, och för vilket syfte?

Det svaret som stod närmast till hands i biologin var självfallet föräldrarna. De bestämde sig för att agera på ett sätt som kunde skapa mig, tänkte vår filosof med bultande saknad i sitt hjärta. Samtidigt slog det honom att föräldrarna inte hade en aning om att han skulle bli just han, med sina talanger och brister. Det slog honom också att hans föräldrar nog inte hade haft så mycket plan eller syfte med hans liv innan han existerade – han var inte ett planerat barn. Om meningen med livet, och därmed också värdet i livet, hängde på hur väl ens föräldrar planerat ens liv, eller hur mycket föräldrarna önskade att få ett barn, så skulle det självfallet skapa en ganska mörk människosyn i jämförelse med likavärdesprincipen. Han drog sig till minnes de folk som genom historien satt ut sina barn i skogen, eller kulturer där man offrat barn. En blandning av sorg och vrede infann sig en kort stund i hans hjärta – men han var ändå tvungen att tänka tanken att om det inte finns en mening med livet för varken barnen i fråga eller föräldrarna, finns det knappast heller något fel med den ondskan.

Nu kanske du som läsare funderar över vad kopplingen är mellan “meningen med livet” och människovärdet? Som filosofen kommit fram till i föregående kapitel, så bestäms ett objekts värde av en Värderare (en handelsman) – värde är något relativt, något som föds ur relationella och tänkande varelser. En tavlas värde bestäms utifrån dess skönhet för de som ska beskåda den, eftersom meningen med tavlan, som dess målar-skapare bestämt, är att beskådas. Ett verktygs värde bestäms utifrån dess användbarhet, eftersom meningen med verktyget är att hjälpa till i arbete. På samma sätt som både tavlors och verktygs värden är nära sammankopplade med deras mening och deras syfte, så är människovärdet baserat på meningen med människans liv. Om ingen mening finnes, finns heller inget människovärde annat än det vi godtyckligt bestämmer. Han hoppade över det steget i sina tankar – för honom var det självklart efter alla gånger han i livet kopplat meningslöshet till värdelöshet och vice versa.

Men föräldrarna är ju faktiskt ursprunget till just mig, tänkte vår tänkare. Ändå visste de inte att just jag skulle bli jag – alltså kan inte mitt syfte vara personligt om de är mitt enda ursprung. Då bestämde han sig för att gå ett steg längre i tanken – finns det ett mer allmänmänskligt syfte att förhålla sig till? Kanske inte ett syfte för just varje enskild persons existens, men människans? Vad skapade människan som art, snarare än just individen?

Vad var det som hade skapat det mänskliga väsendet? Evolution, svarade mannen instinktivt. Naturen skapade mänskligheten. Han skrev på sitt papper ”Vi blev skapade av Naturen för att…”, men stannade. Han insåg att han hade använt ordet ”natur” med ett stort ”N”, vilket innebär att han gav den ett namn som om den vore en person. Han försökte avsluta meningen. Vad för resonemang hade naturen för att skapa oss? Han kunde inte komma på något. Resonemang måste komma från något som kan resonera överhuvudtaget, men han kände enbart till mänskligheten som kunde göra detta. Det är därför människan kallas kreativ, drog mannen som slutsats. Vi kunde skapa saker för att vi kunde ge dem ett syfte, med ett resonerande sinne. Om vi är skapade av naturen, så har vi varken syfte eller mening, för naturen är inte kapabel att ge syfte eller mening.

Vår man höll på att bli desperat. Om skaparen är den enda som kan ge oss ett syfte, och vår skapare är naturen som inte kan ge oss detta, så har vi ingen anledning att leva. Full av sorg vände han sig till slutsatsen att det inte finns någon mening med livet. Han klarade inte av att tänka på det, han var tvungen att ta en promenad och få lite luft. Han tittade ut genom lägenhetens fönster för första gången under dagen, och han insåg att det höll på att bli väldigt sent. Solen höll åter på att gå ner. Han tyckte att detta var mycket skönt; solnedgången var trots allt mycket lugnande och vacker. Han bytte från morgonrock till riktiga kläder. Han lämnade lägenheten i all hast i ett försök att komma undan de obehagliga tankarna så fort som möjligt. Ju mer han tänkte på att lämna tankarna bakom sig, ju mer hann de upp honom. Eftersom han bodde i småstadens utkant, kom han snart ut på ett stort fält, med en liten kulle i mitten. Han gick mot kullen, medan han beundrade landskapet omkring honom. Gräset svajade mjukt, smått skimrandes i solljuset: Det hade tydligen regnat under dagen. Han kom fram och satte sig ner utan att bekymra sig om det våta och kalla gräset. Medan han bevittnade himlen skifta färg från blå till gul, från gul till rosa, häpnade han över naturen.

En tanke slog honom. Naturen är också en produkt, precis som mänskligheten. Naturen är som en fabrik som producerar och väljer ut saker, därför kallas det naturligt urval. Men en fabrik måste också skapas, den måste ha blivit byggd av någon intelligent. Såvida inte naturen är intelligent, måste det finnas en skapare för att det ska finnas en mening med livet. Är naturen intelligent och kreativ? frågade mannen sig själv. Nej! Den arbetar i system, systematiskt. Det är en fabrik som arbetar. Han letade efter en penna och något att skriva på. Han hittade både ock; pennan i jackan, och en servett. Det var samma servett som han hade använt för dikten den föregående dagen, och medan han vek upp servetten skrattade han åt dikten. Han skrev ner följande; ”Antingen så finns det ingen mening med livet, eller så blev naturen skapad av någonting.”. Han la tillbaka servetten i fickan, och fortsatte bevittna skyn. Stjärnor lyste många och mycket klart här ute, utanför staden. Han ville fortfarande slåss mot påståendet att det inte finns någon mening med livet, och därför valde han att överväga att naturen var skapad. Övervägandes just det, ändrades hans syn på stjärnorna. Vad som än skapat dem var ett kreativt geni, en konstnär. Det kändes konstigt att tänka ”Vad” när egenskaperna var så mänskliga. Han bestämde sig för att använda ”vem” i sina tankar.

Mannen beslutade sig för att han varit ute länge nog; Två timmar hade passerat och solen hade gått ner bortom horisonten för länge sedan. Han gick tillbaka till sin lägenhet i fullständig tystnad, med få tankar. Han slappnade av lite, med vetskapen att han skulle återuppta arbetet när han kom hem. Kvällen var skön, med perfekt temperatur och ljussättning. Lukten från regnet låg fortfarande kvar i luften; luften kändes så ren, och det fanns inga orosmoment, inte ens när han kommit till stadens utkant. Allt var lugnt.

Återigen satte han sig ner, den här gången vid en sen timma. Han tog upp servetten och skrev ner på papper det som han skrivit på den innan. Nu visste han att han var tvungen att komma på vem som skapat naturen och indirekt honom själv, och han behövde också veta av vilken anledning. Vad kunde han möjligtvis veta om skaparen? Kunde det skapade berätta något om honom? Kunde naturen visa vem som var dess formgivare? Det var den tvungen till, som en målning visar en del av konstnären. Till att börja med var han tvungen att separera skaparen från skapelsen. Målaren blir inte tavlan, även om den visar en del av hans egenskaper. På samma sätt blir inte skaparen skapelsen, naturen. Han drog sig till minnes vad han lärt sig i naturkunskapen; Universum består av de grundläggande egenskaperna tid, rum och materia. Skaparen måste stå bortom dessa, han är tvungen att vara större, och inte begränsad av dessa; annars skulle han vara del av det skapade. Han måste vara oförstörbar och odefinierbar av våra lagar om materia. Han kunde inte vara begränsad av rum, vilket innebär att han inte skulle ta någon plats. Han skulle kunna färdas i oändlig hastighet, vara överallt och ingenstans. Han kunde inte begränsas av tid. Han skulle vara utan början och slut. Oändligheten och vidare, evig. Han skulle enligt vår standard ha all kraft och makt. Eftersom han skapat naturlagarna, borde han också kunna bryta dem. Eftersom han skapat fabriken, kan han förstöra den eller bygga om den. Så vitt vi kan förstå skulle han vara allsmäktig. Vår filosof fick huvudvärk av att försöka skapa en bild i sitt huvud av detta eviga, immateriella, allsmäktiga väsende. Inte att undra på – immateriella saker är svåra att föreställa sig!

Vem än skaparen kunde tänkas vara, måste han vara mer  kreativ än någon av hans skapelser, smartare, visare, mer empatisk, godare, mer rättvis och så vidare – eller åtminstone förstå koncepten bättre. Hur skulle en programmerare kunna skapa en robot som var smartare än honom själv? Det skulle inte vara möjligt. Kanske skulle den vara bättre på enskilda uppgifter, specialiserad för dessa, men som en fullständig skapelse skulle den inte kunna överglänsa skaparen. Smartare än Einstein, visare än Yoda (han skrattade åt sitt eget intresse för Star Wars, och liknelsen), och mer rättvis än någon domare. Han kunde inte mutas (både för rättvisans skull, men också eftersom det är svårt att hitta något man skulle kunna muta en allsmäktig varelse med). Vår filosof insåg att han tänkte på någon form av gudom. Han frågade genast; Kan det finnas flera gudar, eller bara en? Han funderade en stund. Hans tankar kring vem eller vilka de transcendenta skapelsevarelserna kan tänkas vara förtjänar ett eget kapitel – för tillfället får vi nöja oss med följande slutsats;

Antingen finns ingen mening med livet, eller så är världen och/eller människan skapad av en (eller flera) immateriell, evig, icke-rumslig och allsmäktig varelse som ger oss en mening.


Är filosofens tankar orimliga i något steg? Skriv dina invändningar i kommentarerna! Och vem vet, kanske kommer vissa av dina frågor besvaras i nästa del av berättelsen?

Om Gud finns, varför visar han sig inte? Del 1: Om tro, tvivel och apologetik

Om du frågar en kristen apologet om Guds existens så får du höra mängder av goda skäl. Likväl kan även den mest kunniga apologeten drabbas av tvivel – är det verkligen sant? Hur vet jag att det jag talar om verkligen stämmer? Trots kunskap om att Gud har visat sig, att han har gjort sig känd för oss i Jesus Kristus och i skapelsen, kan man tycka att Gud verkar dold – om Gud finns, varför visar han inte sig? Författaren Douglas Groothuis (2022, 434) skriver att upplevelsen av att Gud är dold kan ta sig två olika uttrycksformer: en existentiell form och en epistemisk form. Den existentiella handlar om en känsla av att Gud är frånvarande, dold från tröst och ledning. Detta är vanligt att som kristen uppleva detta ibland och det drabbade även Bibelns hjältar. Den epistemiska, eller kunskapsmässiga, formen handlar om att man tycker att bevisen för Guds existens är så pass otillräckliga att detta tas som intäkt för att antingen vara skeptisk till Guds existens eller att rentav se Guds icke-existens som mer trolig än hans existens (d v s ateism). Man tänker att om Gud existerar så borde han ge tydligare bevis för sin existens än vad han har gjort. Filosofen Bertrand Russell är känd för att han planerade att säga “Not enough evidence, God! Not enough evidence!” ifall han till sin förvåning skulle ställas inför Gud på den yttersta dagen och behöva för­svara sin otro. Resten av den här texten kommer att handla om Guds doldhet i existentiell bemärkelse, hur upplevelsen av Guds frånvaro tar sig uttryck i form av tvivel och hur man som kristen kan hantera det. Frågan om Guds epistemiska doldhet och om detta verkligen är ett bra argument för skepticism sparar jag till en kommande text. Först behöver vi slå hål på ett antal myter.

Myt 1: Tvivel drabbar bara dem med svag tro

När Gud upplevs långt borta är det lätt att tänka att man är otillräcklig eller har alltför svag tro. Gary Habermas (1999) ger följande exempel: Alicia tänkte att de bibliska personerna aldrig tvivlade för de hade direktkontakt med Gud, till skillnad från oss idag. Samtidigt hade hon, och många av hennes vänner, frågor kring den kristna tron och känslan av att Gud var så tyst mot dem. Hennes missuppfattning fick henne att dra felaktiga slutsatser om Guds natur och detta var skadligt för hennes andlig tillväxt.

Problemet är att Alicia har en felaktig uppfattning av vem som drabbas av tvivel. I själva verket upplevde Bibelns främsta karaktärer också detta. Job, Abraham, David och övriga psalmförfattare, Petrus, Paulus, Johannes Döparen, m fl upplevde alla tvivel. De var alla människor och ingen av dem var perfekt. De brottades med Guds tystnad, med frestelser och med frågor som påminde om våra frågor idag. Även när lärjungarnas tro borde varit som starkast, när de såg den uppståndne Jesus, tvivlade vissa av dem (Matt 28:17). En kristen som upplever tvivel emellanåt är i gott sällskap. Tomas Tvivlaren, som i 2000 år haft dåligt rykte, hade strax innan varit mycket hängiven i sin tro. När övriga lärjungar försökte avråda Jesus från att gå till Jerusalem, var Tomas inställning ”Thomas, han som kallades Tvillingen, sade då till de andra lärjungarna: ”Låt oss gå och dö med honom.” (Joh 11:16)

Den tvivlande Tomas, av Caravaggio.

När Johannes Döparen satt i fängelse tvivlade han på att Jesus verkligen var Messias. Jesus blev inte upprörd av Johannes tvivel utan svarade genom att ge bevis för vem han var: “Blinda får sin syn, lama går, spetälska blir rena, döva hör, döda uppstår och för fattiga predikas glädjens budskap.” (Matt 11:2-5) Bibeln är full av människor som brottas med sin tro och som frågar sig var Gud är i stunder av prövning. Ändå förblir de Guds barn. Jesus säger om Johannes att ingen som är född av kvinna är större än honom (Matt 11:11). Tvivel är inte samma sak som otro eller skepticism utan något som alla troende går igenom. Att på förhand ha en apologetisk grundkunskap – att veta vad vi tror på och varför – kan vara en god hjälp i sådana lägen. Likaså att ha en sund syn på tvivel och inse att det drabbar alla troende.

Myt 2: Tvivel är motsatsen till tro

Denna myt är vanlig. Habermas (1999) exemplifierar: David tänkte att eftersom tvivel är motsatsen till tro, måste alla hans frågor innebär att han begått den oförlåtliga synden. Därmed, tänkte han, hade han förlorat möjligheten till förlåtelse och frälsning. Detta orsakade en enorm ångest och oro för att han gått miste om det eviga livet.

Davids upplevelse är inte ovanlig. Eftersom alla tänkande kristna emellanåt tvivlar och ställer frågor, är förmodligen frågan “Finns det plats för mig i Guds rike?” vanligare än man anar. Då är det viktigt att minnas att motsatsen till tro (grek. pistis) inte är tvivel utan otro (grek. apistia). Visst kan tvivel, om det inte tas på allvar och hanteras på rätt sätt, på sikt leda till otro, men det är inte samma sak. Man kan säga att tvivlet befinner sig någonstans emellan pistis och apistia och innebär en förbryllan, osäkerhet eller oro om det man tror på. Det finns flera olika ord i Nya testamentet för tvivel. Os Guinness (1996, 24–26) skriver att de alla uttrycker olika aspekter av tvekan, tvehågsenhet, ambivalens, kluvenhet och obeslutsamhet. Detta syns även i etymologin till ordet tvivel. Förledet kommer från tve- som betyder två och ordet är relaterat till tyskans zweifel (zwei = två). Även engelskans doubt kommer från latinets dubitare som betyder två). Etymologin ger en ledtråd till vad tvivel egentligen handlar om. Guinness (1996, 23) förklarar: “To believe is to be ‘in one mind’ about trusting someone or something as true; to disbelieve is to be ‘in one mind’ about rejecting them. To doubt is to waver between the two, to believe and disbelieve at once and so to be ‘in two minds’. This two-ness or double-ness is the heart of doubt and the deepest dilemma it represents. The heart of doubt is a divided heart. This is not just a metaphor. It is the essence of the Christian view of doubt, and human language and experience from all around the world also bear it out.”

Tvivel handlar alltså om att ha ett splittrat hjärta och sinne. Det är inte motsatsen till tro, och det är inte samma sak som otro. Detta är ett missförstånd som kanske mer än något annat skapar ångest och oro bland kristna. Bibeln gör en tydlig distinktion mellan dem. Distinktionen är inte alltid glasklar om man bara ser till vilket ord som används, men om ser till hur de används i sammanhanget blir mönstret tydligt: Otro handlar om ett medvetet avståndstagande från tron, ett beslut att inte lyda eller göra något. Tvivel är i stället en tvehågsenhet och obeslutsamhet men otro handlar om ett ställningstagande, ett sinne som har stängt sig gentemot Gud. Den som tvivlar är ambivalent, eller, som Guinness (1996, 28) uttrycker det, befinner sig i två världar samtidigt. Den som har otro har valt sida (därmed inte sagt att man inte kan ändra sig).

Man kan uppleva tvivel och ändå vara troende kristen och många personer i Bibeln tvivlade räknades ändå som Guds barn: Abraham, “trons fader”, tvivlade på Guds löfte till den grad att han två gånger (!) ljög om sitt äktenskap, trots att Gud räddade honom övernaturligt. Ändå kallas han aldrig för otroende utan för Guds vän: “Abraham trodde Gud, och det räknades honom till rättfärdighet.” (Jak 3:23) Inte heller var Johannes döparens frågor, Paulus obesvarade böner eller Jesu vånda i Getsemane fall av otro. Teologen Paul Tillich har skrivit att tvivel är inte en negering av tron utan en del av troshandlingen. Själva tvivlet är, menar Tillich, en tillfällig upplevelse, men förekomsten av tvivel är en oundviklig del av hur tro fungerar (1957, 21–22).

Vi ser att tvivel är en normal del av livet för oss som kallar oss för kristna och som emellanåt kämpar med tron. Ändå ska man ha respekt för och vara uppmärksam på det, för tvivel kan vara negativt och på sikt kan leda till otro om det inte tas på allvar. Hur gör man när man tar tvivlet på allvar?

Myt 3: Tvivel alltid är negativt

Exempel: Annie tror på Gud men har ofta frågor om sin tro. Hon tycker det är svårt att tro bara för att någon säger till henne och hon kan inte stänga av sin hjärna. Men hon vågar inte tänka för mycket på frågorna eftersom tvivel gör tron svagare, och hon är rädd att hon helt ska tappa tron på Gud. Därför vågar hon inte heller lyfta frågorna med sin pastor.

Att tro och att tänka hänger tätt samman. “Jag tror för att förstå”, sa Augustinus. Ibland sägs att apologetik handlar om att få troende människor att tänka och tänkande människor att tro. Den kristna tron är inte en påhittad sagovärld, en problemfri fantasi utan frågor. Den handlar om den värld som vi alla lever i. Att ett splittrat sinne ibland uppstår mellan å ena sidan det fullkomliga, heliga och obesudlade och å andra sidan denna fallna värld med krig, lidande och villrådighet är därför inte speciellt konstigt. Den kristna tron rör sig samtidigt i båda dimen­sionerna och det är inte alltid friktionsfritt.

Det är endast när frågor och tvivel tas på allvar som man kan lära sig något och som tron kan växa. En oprövad tro, skyddad från verkligheten, är ingen verklig tro. Poeten Lord Tennyson skrev: “There lives more faith in honest doubt, believe me, than in half the creeds.” (1850, vers 94) Den kristna tron är inte en blind tro utan en övertygelse om det som man har goda skäl att tro på. Det är därför Lukas berömmer judarna i Berea som dagligen forskade i skrifterna för att undersöka om Paulus budskap kunde stämma. Att vara kristen, att hantera tro och tvivel, kan innebära hårt arbete. Det kan innebära att man får vara detektiv och agera historiker, filosof, bibelforskare och lärjunge. Det kan också innebära att man omsätter och lever ut sin tro på olika sätt för därigenom prövas den och vi lär bättre känna den Gud som vi tror på. Slutligen, och kanske viktigast, är att våga tala om sitt tvivel med någon andlig ledare som man har förtroende för och att lyfta det till Gud i bön.

CS Lewis uttryckte det så här: “Tro, i den mening jag nu använder ordet, är konsten att hålla fast vid saker som ens förnuft håller för sanna, oavsett hur det känns. För känslolägen skiftar oberoende av vad förnuftet säger är sant. … Om man inte lär sina känslor var ‘gränsen går’, så kan man aldrig bli vare sig en sann kristen eller en sann ateist, utan bara en varelse som velar hit och dit.” (2010, 164–165) Tvivel är inte något som drabbar (åtminstone bör det inte drabba) enbart kristna. Varje tänkande människa, vilken trosuppfattning (eller icke-trosuppfattning) man än har, ställer sig förr eller senare (eller kanske regelbundet) frågan ifall man inte har missuppfattat några grundläggande saker. Detta bör höra till ett reflekterande liv. Ett ärligt sökande efter svar är därmed inget som bör avskräcka kristna. Os Guinness har skrivit: “If ours is an examined faith, we should be unafraid to doubt. If doubt is eventually justified, we were believing what clearly was not worth believing. But if doubt is answered, our faith grows stronger still. It knows God more certainly, and it can enjoy God more deeply. Faith is not doubt-free, but there is a genuine assurance of faith that is truly beyond a shadow of doubt.” (1996, 13) 

Hur gör man för att hantera tvivlet och istället vända det till något positivt? I stället för att fly undan tvivlet med “tro, bara tro!” kan man använda det till sin fördel och låta det leda till nya insikter. Oro för att jag ska misslyckas på ett prov kan få mig att studera hårdare, osäkerhet på hur jag blir en bra förälder kan få mig att försöka mer, oklarhet i hur jag som läkare ska behandla en patient kan få mig att noggrannare ta reda på exakt vad problemet är. Det var förmodligen detta som Johann Wolfgang von Goethe  menade när han sade att tvivlet är tillfälligt och att det får sinnet att undersöka frågan närmare, vilket, om det görs på rätt sätt, kan leda till säkerhet och tillfredsställelse.1 På samma sätt bör tvivel dra mig närmare Gud i bön och få mig att ivrigt söka svar genom att använda olika apologetiska resurser såsom böcker, bloggar, poddar, mm. Tvivel i sig är varken bra eller dåligt, men hur vi hanterar det kan få bra eller dåliga konsekvenser. Det kan vara destruktivt för tron om det inte hanteras alls, om man inte söker svar, eller inte får bra svar från dem som borde ge dem. Men det kan leda till nya insikter och fördjupad tro om det hanteras på rätt sätt.

Myt 4: Tvivel bör inte diskuteras

Vetenskapliga studier (t ex Krause och Ellison 2009) visar att om man får andligt stöd från sin församling i tider av tvivel ökar sannolikheten att det leder till personlig andlig tillväxt. Likaså har gemensamma bibelstudier visat sig vara viktiga för att hantera tvivel. Studien ifråga visar också att ett undertryckande av, eller förnekande av, tvivel kan ge kortsiktiga positiva effekter på hälsan, men att de långsiktiga konsekvenserna är negativa. Att ignorera tvivlet ger inte större tro och får inte tvivlet att försvinna utan det växer snarare. Det är därför viktigt att det finns utrymme i församlingen för att diskutera, och resurser för att ge svar på de frågor som ställs.

Både i Gamla och Nya testamentet diskuteras tvivel öppet. Bibelns författare hymlar inte med besvärande frågor eller rena anklagelser mot Gud. Tvivel är inte som en smittsam sjukdom eller rabiessmittad hund som ska hållas inlåst. Visst är det så, skriver Habermas (1999), att ifrågasättande av tron kan spridas till andra. Men att finna goda, bibliska och hållbara svar på frågorna kan också smitta! Att gemensamt undersöka den kristna trons hållbarhet i t ex en bokcirkel eller studiegrupp kan vara ett mycket effektivt sätt att få tron att växa. Det finns gott om apologetiska resurser som man kan använda sig av.

Myt 5: Tvivel försvinner om jag bara studerar mer

Jag tror att CS Lewis är något viktigt på spåren när han skriver att de flesta människor inte tänker helt förnuftigt. “På förnuftsplanet är jag exempelvis fullkomligt övertygad om att jag inte kommer att kvävas av narkosen och att legitimerade kirurger inte börjar operera innan jag är sövd. Men det hindrar inte att jag grips av en barnslig skräck när jag ligger där på britsen och de sätter den där hemska masken över ansiktet på mig. …. Det är inte förnuftet som berövar mig min tro: tvärtom, min tro bygger på förnuftet. Det är min fantasi och mina känslor som berövar mig tron. Striden står mellan tro och förnuft å ena sidan och känsla och fantasi å den andra.” (2010, 163) 

Tvivel handlar sällan enbart om fakta. Det finns ofta sakfrågor inblandade men det är oftast inte hela bilden. Emotionella och viljemässiga faktorer spelar in i tvivlet, helt enkelt för att vi är kännande och viljande varelser. Att studera mer och undersöka fakta kan ofta hjälpa kortsiktigt, och har, tror jag, en mycket god förebyggande funktion – den som är förberedd och vet varför tron fungerar och bär kan hantera tvivlet bättre. Men när tvivlet kommer över en krävs det mer än intellektuella bevis. Här är relationerna och församlingen viktig. Det har visat sig att tvivel inte sällan bottnar i och förvärras av upplevt negativa interaktioner med andra församlingsmedlemmar (Krause och Ellison 2009). Lösningen på detta är förstås inte att studera mer bibelarkeologi eller metafysik (även om det är nyttigt och intressant) utan att man ordnar upp sina relationer. Samuel Svensson har nyligen i ett blogginlägg lyft vikten av relationer. Vi påminns där om att det är genom enhet med varandra som världen ser vem Jesus är. Enhet mellan kristna är en form av apologetik som jag tror alltför ofta har negligerats av oss som är intresserade av trons intellektuella delar.

Det finns en annan aspekt av detta också som filosofen Alvin Plantinga har lyft fram. Plantinga påtalar att det finns de som menar att kristen tro är irrationell därför att den saknar bevis och andra som menar att kristen är rationell därför att det finns gott om bevis. Plantinga ifrågasätter grundpremissen i båda dessa påståenden, dvs att kristen tro kräver bevis för att vara rationell. I stället menar han att tron på Gud är en så pass grundläggande tro att den kan vara fullt rationell helt i frånvaro av bevis. Man kan jämföra med tron att det finns andra medvetanden förutom mitt eget eller att världen runt omkring mig är verklig. Sådana grundläggande trosuppfattningar kan inte bevisas i strikt mening (tänk på Matrix), men betraktas ändå som fullt rationella. På samma sätt, menar Plantinga, är den kristna tron fullt rationell även om det inte hade funnits övertygande argument (vilket Plantinga menar att det ändå finns) för tron på Gud är precis lika grundläggande som tron på att den yttre världen är verklig.

Vår kristna övertygelse om Guds existens grundar sig i den Helige Andes inre vittnesbörd. Det är på så sätt vi vet att Gud finns. Yttre argument används för att visa på den kristna trons sanning, men de yttre argumenten kan inte ersätta den Helige Ande och bör inte utgöra grunden för vår tro. För Bibelns folk var Gud inte en inferens eller slutsats, utan en levande erfarenhet. Det är denna Gud vi tror på. En Gud som väljer att göra sig känd för oss och som låter sig finnas om vi söker honom med ett öppet sinne. Det räcker alltså inte att se till enbart intellektet, även de emotionella, viljemässiga och andliga aspekterna måste hanteras. Detta görs bäst tillsammans med andra kristna och därför är gemenskapen viktig.

Slutsats

Det finns många missförstånd kring tvivel. Det är för det första viktigt att ställa en korrekt diagnos. Tvivel är inte otro och det är inte tro. Men det är en del av hur tron fungerar för tänkande människor (vilket inkluderar alla människor). Att kritiskt fundera kring sina uppfattningar är viktigt inom varje genom­tänkt livsåskådning, inte bara kristendomen. För det andra är det viktigt att förstå tvivlets orsaker: Det är sällan enbart intellektuellt utan det finns emotionella, viljemässiga och andliga aspekter också. Detta gäller inte bara det tvivel som drabbar kristna utan även en skeptiker kan avfärda rationella argument med att man inte vill att det ska finnas någon Gud. För det tredje behövs en adekvat behandling av tvivlet: Vi har lyft vikten av att söka svar på frågorna snarare än att undertrycka eller förneka tvivlet. Relationer, möjlighet att lyfta frågor och bön är också viktigt. Tvivelförebyggande åtgärder kan bestå av bibelstudier och samtal. Detta kan ge en god grund för att lättare hantera tvivel när det dyker upp. 

Apologetiken är en naturlig medicin för att hantera tvivel, både förebyggande och i det akuta tillståndet. Jag gick själv igenom tvivel för några år sedan efter att ha varit med i ett destruktivt kristet sammanhang. Jag över­vägde alternativen – ateism, islam, buddhism, etc. I det läget var apologetiken värdefull för jag visste redan att den kristna tron är den bästa förklaringen till verkligheten: Gud existerar, Jesus har uppstått och Bibeln är trovärdig. Andra människors felaktiga beteenden kan inte förändra detta. I detta läge, och i andra lägen när tvivlet blir verkligt, är apologetik är inte något teoretiskt, abstrakt eller esoteriskt. Den är praktisk och konkret.

Kyrkan behöver apologetik, kristna behöver svar. Johannes Döparen, som tidigare frimodigt förkunnat Guds lamms ankomst, satt i fängelse. Kanske väntade han på att bli avrättad när han började tvivla på om Jesus verkligen var den som skulle komma. Vad svarade Jesus? Sök inom dig så kommer du att känna det? Bry dig inte om tvivlet, bara tro! Nej, Jesus gav honom skäl: Blinda ser, lama går, döva hör. Detta är vad apologetik handlar om.

Fotnot

1.  ”But there is no permanence in doubt; it incites the mind to closer inquiry and experiment, from which, if rightly managed, certainty proceeds, and in this alone can man find thorough satisfaction.” (Eckermann 1906, 298)

Referenser

Eckermann, Johann Peter. 1906. Conversations of Goethe. Da Capo Press.

Groothuis, Douglas. 2022. Christian Apologetics: A Comprehensive Case for Biblical Faith. IVP Academic.

Guinness, Os. 1996. God in the Dark: The Assurance of Faith Beyond a Shadow of Doubt. Crossway.

Habermas, Gary R. 1999. The Thomas Factor: Using Your Doubts to Draw Closer to God. B & H Pub Group.

Krause, Neal, och Christopher G. Ellison. 2009. ”The Doubting Process: A Longitudinal Study of the Precipitants and Consequences of Religious Doubt”. Journal for the Scientific Study of Religion 48 (2): 293–312.

Lewis, C. S. 2010. Kan Man Vara Kristen? Libris.

Tennyson, Alfred Lord. 1850. In Memoriam. Edward Moxon.

Tillich, Paul. 1957. Dynamics of Faith. New York: Harper & Row.

Bokrecension: Korset av John Stott

Recension av John Stotts bok Korset från Apologia förlag.

Det är glädje med Apologias jubileumsutgåva av John Stotts klassiker Korset!

John Stott (från Wikipedia)

Redan den snygga designen och texturen som gör att man kan känna träets ådring på omslaget gör att man ser fram emot att läsa boken.

Förväntan stiger ytterligare när man läser de fina vitsorden från pro­fessor Alister McGrath vid Oxfords universitet och Olof Edsinger, general­sekreterare för Svenska Evangeliska Alliansen, samt det fina för­ordet av Apologias direktor Stefan Gustavsson, där John Stotts stora betydelse för kristenheten beskrivs.

Korsets centrala ställning

Stott väljer att börja i en beskrivning av en av prerafaeliternas tavlor av korsfästelsen, och diskuterar sedan lite olika fakta om kors och korsfästelse i allmänhet. Upplägget fungerar dåligt för mig, och jag skummar fram till sidan 36, och därifrån läser jag med stor behåll­ning. Där beskriver Stott hur apostlarna lägger tonvikt på korset. Sixten Carlsson och Mats Wall har verkligen lyckats med översättningen, texten har ett vackert flöde. Det är som att man färdas tryggt på en flod av Stotts kunskap, i ett behagligt tempo, som tillåter Stott att peka ut viktiga och intressanta detaljer under resans gång, utan att man tappar fart. Man känner verkligen hur Stott har en djup och bred kunskap som han glatt delar med sig av, till synes helt utan ansträngning.

Jag slås av att man i läsningen hela tiden både får en vidare vy över Golgata­händelsen, och samtidigt en större uppskattning och fascination av korsets detaljer. Mot slutet av första kapitlet diskuterar Stott islams kritiska syn på kors­fästelsen och låter några vittnesbörd från muslimer som blivit kristna visa på hur korset kan vara viktigt i muslimers väg till kristen tro. Även kritik från Nietzsche och Alfred Ayer lyfts fram, men Stott går inte i försvar mot dessa, utan ger istället citat från teologer som framhåller korset som centralt och essentiellt i den kristna tron.

Nästa del i boken vill beskriva korsets innersta kärna, och här undersöker Stott förlåtelsen, gottgörelsen och ställföreträdandet som korsdöden innebär. Tredje delen undersöker begreppen frälsning, uppenbarelse, och segern över ondskan. I fjärde och sista huvuddelen undersöks vad vår respons kan bli i ljuset av korsets innebörd och konsekvenser för oss kristna. I denna del talar Stott om självutgivande och vår kallelse att älska våra fiender. Avslutningsvis konstaterar Stott att korset påverkar allt, och att vi har möjlighet att formas av de kraftfulla strömningar som kommer ur korsets teologiska aspekter.

Stotts bok är mångfacetterad och rik, men jag grips starkast av hans noggrannhet i sin strävan att balansera straff och nåd, kärlek och avvisande. Han mejslar fram sin tolkning av denna balans på ett sätt som jag känner igen från konst­närer, hur de går tillbaka till sitt verk om och om igen och fördjupar och förtydligar i riktning mot det perfekta. Läs­ning­en ger en fördjupad uppskattning av korsets betydelse och värde, och jag tror att läsningen av denna bok är en skatt för var och en som läser den, vilken position man än tar i sin egen bedömning av hur balansen mellan kärlek och avvisande blir rätt framställd i tolk­ningen av det bibliska materialet.

I Sverige har man på senare år både sett vissa rörelser inom kristenheten som sällan eller aldrig talar om försoningens korsdöd, och på andra håll har man försökt värna om klassisk kristen tro, men målat upp korset en som kon­sekvens av den vredgade för­skräck­lige Guden. Båda dessa positioner har tidigare blivit lätta måltavlor för ateister som Hedenius och Tingsten under 1900-talet. Man skulle kunna invända att det var länge sedan, och att ”vi är ju här nu, så vi klarade det”, men statistik visar att kristen­heten på många håll fortsätter att blöda ur såren. Unga träffas av ateistiska memer på internet som siktar in sig på kristna som inte kan visa på för­soning­ens kärlek. Här är ett exempel på en mem som uttrycker missuppfattningar som Stotts bok direkt svarar på:

Stotts teologi kan få utgöra en god grund för kraft för kyrkan i Sverige. Och den kan nyansera reduktionistiska attacker från både ateistiskt och liberalteologiskt håll, såväl som från New age-rörelserna. Glöm det inte, skaffa den här boken!

/Joel Samuelsson

Jesu apologetik

Har du någonsin funderat på vad som var Jesus apologetiska argument? Var han en presupposationalist eller kanske en klassisk apologet?

– Men Jesus pratade väl inte apologetik, säger du kanske då. Inte om man menar apologetik som filosofiska argument, nej, då gjorde han inte det. Men jag är av den åsikten att apologetik är mer än att bara ge rationella försvar för sanningen i de påståenden Bibeln och den kristna tron gör. Det finns en relationell sida av apologetik som det inte går att bortse från. Det är sant att Jesus inte kom med några kosmo­logiska, onto­logiska, arkeo­logiska eller historiska argument. Men han sa två saker som har stor inverkan på de apologetiska argument vi kan komma att använda oss av.

Som grund för vad jag kommer att säga så vill jag peka på två bibeltexter. I Matteus 22:37 så säger Jesus att vi ska älska Herren vår Gud med hela vårt hjärta, med hela vår själ och med hela vårt förstånd. Apologetikens sätt att ge rationella svar är ett sätt vi kan älska Gud med vårt förstånd. Men Jesus slutade inte där, och fortsättningen innehåller en väldigt viktig punkt som vi inte får glömma när vi gör apologetik. Han sa att vi ska älska vår nästa som oss själva (Matt 22:39). Dessa två bud går hand i hand och sammanfattar lagen i gamla testamentet. Den ena kan inte frånkopplas den andra.

1 Petrus brev 3:15 är det ställe i Bibeln vi pekar på för att definiera apologetik. Där står det att vi alltid ska vara redo att svara de som kräver besked om vårt hopp. Det är här vi finner det Grekiska ordet som vi översätter som apologetik; apologia. Men alldeles för ofta så stannar vi vid att ge svar, och missar den andra delen av denna bibelvers som talar om att svaret ska ges med ödmjukhet och respekt. Precis som med Jesu ord i Matteus 22 så måste vi läsa hela kontexten. Om vi gör det så blir det tydligt att det inte går att koppla bort metoden, att ge svar för vårt hopp (med logiska argument), från det sätt vi gör apologetik på. Krasst sagt så kvittar det hur bra våra argument är om våra liv skrämmer bort folk.

Låt mig ge ett exempel som kan hjälpa oss att förstå vikten av detta genom att titta på hur vi spenderar vår tid. Vi har alla 168 timmar per vecka som vi väljer att spendera på olika saker. Om du har en timme av apologetiskt samtal med en icke kristen i veckan så är det mer än de flesta. Men frågan är då vad du gör med resten av de 167 timmarna som finns kvar. De flesta av oss har inte tid att sitta ned och ha djupa teo­logiska eller filosofiska samtal med folk hela dagarna. Vi sover runt 60 timmar och 40 timmar i veckan spenderar de flesta av oss på jobbet. Om detta är i närheten av hur du spenderar din tid så kommer det ut till runt 100 timmar som vi spenderar, antingen på jobbet eller på olika fritids­aktiviteter (vissa spenderar mer tid med familj än andra) bland andra människor. När vi är runt människor så mycket så blir ju hur vi beter oss i relation till det vi säger oerhört viktigt. Vi har nog alla hört att handling säger mer än ord. Och det är minst lika sant när vi samtalar med män­niskor vi känner om Gud.

Det finns två bibelställen där Jesus talar om hur vi lever i relation till andra som vi ska titta på utifrån detta perspektivet.

I Johannes 17:20-21 så säger Jesus, “Men inte bara för dem ber jag utan också för alla som genom deras ord tror på mig. Jag ber att de alla skall bli ett och att liksom du, fader, är i mig och jag i dig, också de skall vara i oss. Då skall världen tro på att du har sänt mig.” Här säger Jesus att hur vi lever i enhet med varandra blir ett argument för hans gudomlighet, vår enhet blir evidens för att Jesus är ett med fadern; att Jesus är Gud. Hur vi beter oss mot våra medsyskon i Kristus påverkar människors bild av Jesus och ifall han verkligen var sänd av Gud till jorden. Detta borde få oss alla att fundera på hur vi ser på och pratar om andra kristna, speciellt de som tillhör andra samfund eller traditioner, och de som har andra teologiska åsikter mot vad vi är vana vid. Du kan låta mig veta i kommentars­fältet ifall du har tänkt på att enhet mellan kristna har specifikt värde apologetiskt.

I Johannes 13:34-35 finner vi det andra stället med apologetiska implika­tioner. Här talar Jesus till sina lärjungar och säger, “Ett nytt bud ger jag er: att ni skall älska varandra. Så som jag har älskat er skall också ni älska varandra. Alla skall förstå att ni är mina lärjungar om ni visar varandra kärlek.” Detta bud, vilket inte ska misstas för ett förslag, om att vi ska älska varandra blir som ett lackmustest för om vi är sanna lärjungar till Jesus (ingen kan vara perfekt på detta, men en livsstil talar ändå sitt tydliga språk). Man behöver titta på detta i ljuset av andra kärleks­budskap i Bibeln vilka icke kristna ofta har bra koll på. Jag vet inte hur många gånger jag har hört icke kristna vänner prata om att de inte vill ha med kristen tro att göra för att vi misslyckas på detta området. Låt oss ändra på detta genom att låta våra argument gå hand i hand med hur vi älskar de människor som finns runt oss.

Om jag lånar Paulus ord så blir apologetik utan kärlek till vår nästa bara ”ekande brons”. Jesus visade med sitt liv att det han sa var viktigt och vi behöver göra samma sak.

Min uppmaning till dig är att studera argument för vår kristna tro för att dela med vänner men att också fråga dem om det finns områden där du kan blir mer respektfull, kärleksfull och tålmodig (fortsätt genom den Helige Andens frukter) för vår tro behöver blir mer än filosofiska argu­ment. Att vara kristen är först och främst en relation, med Gud men också med andra människor.

/Samuel Svensson

Vetenskapochtro.se

Förhållandet mellan vetenskap och tro är en orsak till många missförstånd och fördomar. I skolans värld finns en stor okunskap om hur den kristna tron och vetenskapen hänger ihop. ”Smarta människor tror på vetenskap och korkade människor tror på Gud”. Sanningen är dock att en stor del av världens vetenskapsmän tror på Gud, och den kristna tron har dessutom varit en avgörande faktor i vetenskapens framväxt i Europa. Sidan https://vetenskapochtro.se/ är en resurs för att möta de frågor och missförstånd som ungdomar och vuxna har om vetenskap och tro. På sidan finns mycket material med apologetisk relevans. SAS är en av fyra organisationer som står bakom denna sida. Kolla gärna in den!

Hjärna och hjärta – Jesus är vägen, sanningen och livet

%d bloggare gillar detta: