Våga ställa frågan om Gud!

Tron kan och bör försvaras

Av Per Ewert

Vissa av de bok- eller filmproduktioner som jag uppskattar mest har ett uttalat apologetiskt syfte, och avsändaren är tydlig med att försvara en biblisk världsbild. Sedan finns det också mycket bra produktioner som uttrycker människans stora frågor, men gör det utifrån ett öppet perspektiv. Detta gäller även naturvetenskapligt inriktade produktioner. Och det förtjänar att tilläggas: ett ateistiskt perspektiv är inte ett mer vetenskapligt perspektiv än ett teistiskt. En sådan produktion är den som SVT visade härom året med titeln ”Finns det någon Gud?”, och jag kan med frimodighet rekommendera serien. Seriens engelskspråkiga hemsida finns på http://www.thegodquestion.tv/

Visst får ateistiska företrädare som Dawkins, Hitchens (inspelad i sin levande krafts dagar) och Harris komma med sina vanliga slängar i serien, men jag vill ändå tänka mig att deras nedvärderande omdömen (såsom Harris ”Wasting your time being wrong is the modus operanda (sic!) of religion” och liknande) om meningsmotståndare på något vis slår tillbaka på dem själva och deras grundsyn. Och samtidigt har programmet inte klippts ihop på det sätt som så ofta sker, så att den gudsförnekande positionen för tittaren framstår som den självklara, där även filmskaparna normalt lägger ett förklenande raster på de gudstroende.

Nej, i den här serien får kristna (och en muslimsk och en judisk) företrädare tala till punkt och ge en sansad respons och ett trovärdigt försvar för en bibliskt grundad syn på tro, vetenskap och förnuft. Båda sidor ges möjlighet att på ett sakligt sätt presentera sina bästa argument. Något som enligt min mening får nyateisternas mer raljerande resonemang att framstå som svagare grundat i verkligheten, medan tron på en överjordiskt intelligent Skapare istället stärks.

Ett av de mest talande citaten i programmet var av den gudsförnekande kemisten Peter Atkins, som säger: ”Religionen kräver att man ska tro på rent nonsens. Skälen att tro på Gud saknar helt substans.” Jag kan i det sammanhanget inte komma ifrån tanken på Atkins egna försök att presentera en hållbar förklaring till en strikt naturalistisk förklaring till hur världen skulle kunnat uppstå utan orsak ur ingenting. Jag tar tillfället i akt att ge ett citat som jag använder i min bok Vem tänder stjärnorna? Så här tar jag upp Peter Atkins resonemang i boken:

”I begynnelsen fanns ingenting… Av en slump uppstod en fluktuation, och ett antal punkter som uppstod från ingenting… Från absolut ingenting, absolut utan intervention, uppstod en rudimentär existens… Mönstren uppstod igen, och igen, och igen. Varje gång mönstret skapade och blev en tid, gav punkterna upphov till sin egen existens… Sedan uppstod av en slump vår fluktuation. Punkter uppstod genom att bilda tid, men den här gången, i det här mönstret följdes tiden av tre rumsliga dimensioner… Med dessa uppkom stabilitet, senare grundämnen, och ännu senare elefanter.

Detta är naturligtvis allt annat än ett vetenskapligt resonemang, och Atkins redogörelse har beskrivits som ”så uppenbart inkonsekvent … att vi med rätta kan förkasta den som det pseudo-vetenskapliga dravel den är.”

Att sakligt betrakta och söka värdera de två stora förklaringsmodellerna till livet, universum och allting är något gott. Att inte blunda för svagheterna i en viss position är också det av goda. Se gärna The God Question, den finns numera som DVD-serie och finns också med lärarhandledning och tillhörande diskussionsfrågor. Låt oss också uppmuntra varandra att fortsätta ett öppet och sunt sådant sökande. För den som söker, har goda utsikter att faktiskt också finna.

Ladda ner artikeln (pdf)

Per Ewert
Annonser

Vem vågar vara naturalist egentligen?

Vem vågar vara naturalist egentligen?
Av Micael Grenholm

När människor förnekar att mirakler, andeväsen och/eller Gud existerar hänvisar de ofta till naturalismen, en idé som populariserades under 1800-talet som lär att det enda vi är berättigade att tro existerar är det vi med vetenskap kan upptäcka i naturen. Naturalismen exkluderar det övernaturliga från sin världsbild: mänskliga medvetanden hävdas enbart vara kemiska och elektromagnetiska processer i hjärnan utan någon immateriell själs inverkan, universums uppkomst och finjustering försöker man förklara med naturlagar och kvantfysik snarare än att hänvisa till en skapare som står över naturen. De som bekänner sig till naturalismen hävdar ofta att vi som inte ansluter oss till den uppfattningen är ovetenskapliga, gammaldags eller skrockfulla.

Men naturalismen åtföljs med en mängd problem som gör att i praktiken är det väldigt svårt att hitta någon som verkligen är naturalist. Teorin strider så fundamentalt mot vår mänskliga erfarenhet av livet och världen att de allra flesta som säger sig tro på naturalismen tvingas fuska med sin världsbild och bitvis medge att naturlig energi och materia inte är allt som existerar.

De flesta som kallar sig naturalister i Sverige stöder exempelvis HBTQ-rörelsen och är ofta positiva till queerteoretisk normkritik och transpersoners krav på att människor ska respektera deras könsidentitet. Som podcasten Apologetics Canada poängterade för några veckor sedan är mycket av detta fullständigt oförenligt med naturalismen. Om naturen är det enda som finns och människan enbart består av molekyler så är det omöjligt att en persons subjektiva upplevelse skulle avgöra vilket kön den personen har. Det transpersoner hänvisar till när de beskriver hur de upplever sig fångade i fel kropp är att deras “jag” är immateriellt och oberoende av den fysiska kroppen – ja, kroppen ska anpassa sig efter den!

Fri vilja är också omöjligt enligt naturalismen – eftersom något övernaturligt inte intervenerar i universum så utgör historien en serie orsak och verkan som inte kan te sig på något annat sätt. Partiklarnas slumpmässiga konstellationer i den ursprungliga singulariteten som sedan expanderade genom big bang förutbestämmer hela världshistorien och det kan inte ändras utan löper som en serie dominobrickor. Allt vi gör och tänker bestäms av den input vi får biologiskt och socialt, och vår idé om fri vilja är enligt naturalismen enbart en illussion.

Nå, stämmer detta kan vi inte ställas till svars för något val vi gör, ens om det skulle vara brottsligt och/eller skada någon annan. Moral förlorar fullständigt sin funktion, för idén om att vi “bör” göra något förutsätter att vi har ett val att göra det. Rationellt tänkande blir också meningslöst, för även det förutsätter att man kan välja att tänka logiskt och förnuftsmässigt snarare än känslobaserat eller ansvarslöst. Det är uppenbart att knappt någon lever som om detta verkligen vore sant, istället underställer sig de flesta naturalister de idéer som de själva hävdar, eller borde hävda, är illusioner. Detta innebär inte bara hyckleri från deras sida utan visar hur de hävdar att vi bör tro på en idé som inte ens de själva kan tro på (och som fråntar begreppet “bör” all sin verkliga innebörd).

Om naturalismen vore sann kan vi inte tala om mänskliga rättigheter eller mänsklig värdighet, för dessa är immateriella idéer som från en naturalistisk synvinkel inte kan existera i verkligheten. Det är enbart en illussion att alla människor skulle ha samma värde om naturalismen är sann. Andra ideologiska ideal om frihet, rättvisa och demokrati blir meningslösa, dessa ord kanske kan beskriva mänskliga samhällen och idéer men de kan inte i sig själva vara något som vi bör sträva efter – det förutsätter en immateriell aspekt av tillvaron som inte kan reduceras till energi och materia. För vilka molekyler består frihet av?

Till och med evolutionsteorin är orimlig för naturalister att ansluta sig till. Den kristne filosofen Alvin Plantinga har demonstrerat varför en person som både tror på evolutionsteorin och naturalismen tvingas erkänna att de kognitiva processer som det naturliga urvalet främjar är de som leder till överlevnad, inte nödvändigtvis sanning. Eftersom det enligt naturalismen inte finns någon planerande, övernaturlig aktör som styr evolutionen till att främja sanningsenligt tänkande så finns det ingen garanti för att varelser som utvecklas evolutionärt uppfattar verkligheten och tänker sanningsenligt. De kan inbilla sig hur mycket som helst bara det hjälper dem överleva. Men eftersom den evolutionstroende naturalisten själv menar sig ha utvecklats på det sättet finns ingen anledning för honom eller henne att lita på någon av sina tankeprocesser, inklusive de processer som gjort honom eller henne till naturalist. Alltså utgör evolutionsteorin ett motbevis mot naturalismen.

För att sammanfatta: en naturalist måste hävda att mycket av queerteori, fri vilja, moraliskt ansvar, rationellt tänkande, idéer om mänskliga rättigheter och mänskligt värde samt naturalismen självt alla är illusioner. En sådan naturalist existerar förstås inte. Eftersom naturalismen både är orimlig och utesluter sin egen rationella legitimitet, så går det inte alls att utesluta det övernaturligas existens och en transcendent verklighet. Om vi är ärliga med varandra, tror vi alla att något mer än naturen existerar.

Micael Grenholm

Mot bättre vetande – Del 2

Mot bättre vetande – Del 2
Av Bength Gustafson
Som kristen och skapelsetroende kan jag vara konsekvent i hur jag tänker och resonerar när det gäller något så viktigt och grundläggande för oss människor, som behovet av  intelligens, förnuftig reflektion, planering, mening, syfte och mål, när det gäller ursprung och uppkomst för livet och hela skapelsen. Jag vågar påstå, att så konsekvent kan inte en ateist, darwinist och sekulärhumanist vara.
Detta är inte bara ett löst påstående som jag gör, utan jag påstår detta utifrån att jag under många år och med stort intresse har läst och lyssnat till vad olika författare och förespråkare har skrivit och sagt inom just dessa områden: ateism, darwinism och sekulärhumanism. Det har att göra med ett genuint intresse ifrån min sida, och det är som jag sa till sekulärhumanisternas ordförande Christer Sturmark, då vi senast möttes i en debatt på Löttorps Camping för drygt två år sedan, inför en tusenhövdad publik, att ”jag läser och lyssnar till dig Christer och till dina meningsfränder, därför att jag vill tränga in i era huvuden för att ta reda på hur ni tänker och resonerar”. Vid det tillfället hade jag tagit med mig upp på podiet ett antal böcker och tidskrifter som bland annat Christer Sturmark har författat och som visar på denna inkonsekvens i sättet att tänka och resonera.(1)
I min förra bloggtext, Mot bättre vetande  Del 1, så skrev jag om nödvändigheten av just intelligens, förnuftig reflektion, planering, mening, syfte och mål bakom livets ursprung och uppkomst och bakom  de fysiska lagarnas, universums, de olika arternas uppkomst i djur- och växtriket och bakom människans ursprung och skapelse. Detta nödvändiga behov av intelligens som ateister, darwinister och sekulärhumanister inte erkänner, utan påstår att den inte behövdes där och då, och att intelligensen är en senare produkt i evolutionsprocessen. Detta är, enligt min mening, ett påstående mot bättre vetande och mot deras eget vetande av behovet av intelligens i allt vad de själva tänker, talar, skriver och gör. Ett påstående som är ett s.k. ”extraordinärt påstående” och sådana ”extraordinära påståenden kräver extraordinära argument”, enligt Christer Sturmark.(2)  Att slumpmässiga processer och ”det naturliga urvalet” har kunnat ersätta bristen på intelligens, det är ett exempel på ”ett extraordinärt påstående” som saknar ”extraordinära argument”, och som därför  är föga trovärdigt, enligt min mening.
Intelligensen är inte ensam. Detta är en oslagbar del i vår kristna tro på en evig, personlig och intelligent Gud som Designer och Skapare. På ett oskiljaktligt sätt hör Guds intelligens samman med absolut och objektiv sanning och med Guds personliga karaktärsdrag som visar oss vem och hurudan Gud är. Karaktärsdrag som kärlek, rättfärdighet, rättvisa, visdom, vishet, ljus, godhet, barmhärtighet, trofasthet, pålitlighet, för att nämna några av alla de personliga karaktärsdrag som Gud har.(3)  Allt detta som fanns med vid livets uppkomst och då de andliga och fysiska lagarna tillsammans med skapelseordningen inrättades och fastställdes och då Gud skapade universum, de olika arterna i djur- och växtriket och då människan skapades till Guds avbild. Därför kunde Gud också konstatera, att det han hade gjort ”var mycket gott”.(4)Gud, som Designer och Skapare, var själv personligt närvarande och kunde göra denna objektiva bedömning utifrån vad han såg, och även lämna till eftervärlden vad som hände där och då.
Just här ligger min grundläggande invändningmot det som ateism, darwinism och sekulärhumanism lutar sig emot när de ger en förklaring till hur allt började en gång och sedan fortsatte, nämligen ”…från ingenting, av ingenting och för ingenting” och genom slumpmässiga processer och ”det naturliga urvalet”.(5) Men ingen människa var där, och därför kan heller ingen människa berätta för oss om vad som rent faktiskt hände där och då. Och avsaknaden var total av intelligens, förnuftig reflektion, planering, mening, syfte och mål och av nödvändiga karaktärsdrag. Och naturvetenskapen och den s.k. ”vetenskapliga metoden”,(6) kan inte hjälpa till  på ett tillfredsställande sätt, eftersom den har en begränsad räckvidd och når inte tillbaka dit som den behöver nå, för att kunna ge oss tillförlitliga svar på våra frågor om vad som faktiskt hände.

För mig är det obegripligt, motsägelsefullt och icke-trovärdigt, när forskare och föredragshållare, författare och journalister, inom vilken vetenskaplig disciplin det vara må, men framförallt inom naturvetenskapen, använder sin intelligens och tankeförmåga till att försöka konstruera och presentera en ursprungsförklaring som saknar en bakomliggande intelligens och nödvändiga karaktärsdrag. Rädslan för att Gud finns som en förklaring till denna bakomliggande intelligens och till dessa karaktärsdrag är tydligen så stor, att man är beredd att göra dessa ”logiska kullerbyttor”.  Men som sagt, att det ligger utanför naturvetenskapens och den vetenskapliga metodens räckvidd. Därförhar vi idag en evolutionsteori som alla ska förhålla sig till, eftersom alternativet Gud, intelligens och karaktär redan på förhand har underkänts, eftersom Gud inte ryms där i den trånga och inomvärldsliga boxen.
Men vi människor behöver allt detta: intelligens och personliga karaktärsdrag, vare sig vi är kristna, ateister, darwinister och/eller sekulärhumanister. Allt detta som kristen skapelsetro ger oss en heltäckande och trovärdig förklaring till.
Utifrån detta kommer jag nu att i tur och ordning skriva om livets ursprung och uppkomst, om de fysiska lagarnas och skapelseordningens inrättande och fastställande, om universums och de olika arternas uppkomst och om människans ursprung och skapelse.
Väl mött!


Bength Gustafson
Källor: (1) T.ex boken: ”Tro och vetande 2.0”, av Christer Sturmark, och sekulärhumanisternas tidskrift: SANS fanns med på podiet. (2) Boken: ”Upplysning i det 21:a århundradet”, av Christer Sturmark. Fri Tanke förlag. 2015. Sid. 96. (3) Bibelns sanningsbegrepp är absolut och objektiv sanning. Ex. på Guds karaktär kan vi läsa om i Gal. 5:22-23. (4) 1 Mos. 1:1-31. (5) ”Vem tänder stjärnorna?” av Per Ewert. Aeropagens. (Livets Ord Förlag). 2008, 2009. Sid. 118. ”Det naturliga urvalet” är en grundbult i evolutionsteorin. (6) ”Den vetenskapliga metoden” är en term som används vid diskussioner om vetenskaplig aktivitet. En metod som syftar till att särskilja mer sannolika slutsatser från de som är mindre sannolika. http://www.vetenskapsteori.se

Försvar av det moraliska Gudsbeviset – Micael Grenholm

Kan ateismen förklara varför moral skulle vara objektivt bindande för alla människor, eller innebär existensen av objektiv moral att Gud finns? Micael Grenholm svarar på kritik mot det moraliska Gudsbeviset som riktats av ateisten Johan Karlsson, se här och här

Tron kan och bör försvaras

Tron kan och bör försvaras
Av Per Ewert

För 2000 år sedan gav Jesus sina lärjungar uppdraget att gå ut och göra alla folk till lärjungar. Det gör vi genom att tillsammans med tidigare apostlar och förkunnare frimodigt försvara sanningen i den kristna tron. Detta verktyg går under namnet apologetik.

Vissa kyrkliga röster menar att det är mindre viktigt att presentera argument för tron, det viktiga är att göra trons gärningar. Men det är en alltför ytlig inställning till Jesu budskap. Hans gudomliga anspråk var enorma och unika, och de behöver därmed också hanteras därefter.

Ett av de nutidsfenomen som den kristne förkunnaren möter är postmodernismen – övertygelsen att ingen verklig sanning existerar; allt är bara olika åsikter på en färgpalett. Det finns dock stora problem med en sådan inställning: ett är att ingen människa i praktiken lever efter en sådan grundsyn. Det andra är att åsikten att ingen sanning existerar ju själv är ett sanningsanspråk – och därmed utplånar sig själv!

Både gudstroende och gudsförnekare instämmer i att sanningsfrågan är avgörande. Paulus skriver i 1 Kor 15 att om Kristus inte har uppstått så är all kristen verksamhet meningslös, och vi är ”de mest beklagansvärda av människor.” Ingemar Hedenius, 1900-talets kanske skarpaste ateistiske förkunnare håller med: Situationen är ju den, att om kristendomen verkligen innehåller sanning, då måste jag ju tro på den, men om kristendomen inte är sann, då varken kan eller bör jag tro på den.”

I en tid när den kristna tron utmanas som aldrig förr har vi ändå skäl att frimodigt försvara dess sanning. Det är detta som ryms under begreppet apologetik – av grekiskans apologia – ”att tala till försvar för”. Paulus använder begreppet i Fil 1:7 som beskrivning av sitt arbete ”när jag försvarar och befäster evangeliet”. 

Samma ord använder även Petrus i sitt första brev 3:15, där han uppmanar de troende att alltid vara beredd att ”svara var och en som begär att ni förklarar det hopp ni äger.”

Apologeten har två huvuduppdrag. Ett defensivt – att stå fast och försvara tron mot angrepp. Och ett offensivt – att gå framåt och förkunna sanningen i den kristna tron. I Herrens år 2016 har vi också alla möjligheter att frimodigt göra detta. Kanske aldrig tidigare har det varit så vanligt som idag att peka på vetenskapliga upptäckter som stöd för Guds existens. Så när vi instämmer i trosbekännelsens ord ”Jag tror på Gud Fader Allsmäktig, himmelens och jordens skapare” står vi fortsatt på trygg mark.

Alla kristna är inte kallade att vara debattörer eller experter med heltäckande försvar för varje tänkbar fråga. Men varje kristen kan svara: ”Jag äger inte själv hela sanningen om tillvaron. Men jag vet att det finns goda skäl för den kristna tron, och framför allt känner jag Honom som sade sig själv vara vägen, sanningen och livet. Därför kan jag tryggt lämna de frågor jag själv inte vet svaren på hos Honom.”

Sanning utan ödmjukhet blir lätt kall och oattraktiv. Men en ödmjukhet utan sanning blir å andra sidan oengagerande och meningslös. Det stora i den kristna tron är att den bejakar både hjärnan och hjärtat. Kanske är det just en sådan tro som nutidens människor längtar efter att få bygga sina liv på.

Ladda ner artikeln (pdf)

Per Ewert