Dahlman arrangerar debatt mellan Annala och Sturmark

Veckans film är en rykande aktuell debatt som hölls i Kalmar i helgen. ”Lorensbergskyrkan fylldes när humanisten Christer Sturmark debatterade Guds existens med Vesa Annala, frikyrkopastor”, skriver tidningen Barometern. ”De två debattörerna talade snabbt och refererade flitigt till filosofer och forskare. Åhörarna fick ett tillfälle att damma av begrepp som axiom, kreationism, evolution och metafysik. Kanske inte alldeles enkelt, men intressant, konstaterar ett äldre par i publiken.”
Arrangör och moderator för debatten var Tommy Dahlman.

/ Magnus Lindborg
Annonser

Apologetik i all ödmjukhet – del 1

Följande händelse utspelade sig 2012, under mitt pastorsadjunktsår i Lycksele församling i (Svenska kyrkan). Det var fredag eftermiddag och eftermiddagsfikat var just avklarat. Jag gick upp från fikarummet till den byggnad där mitt kontor låg, med tanken att färdigställa söndagens predikan, som jag skulle hålla i Lycksele kyrka.
Väl innanför ytterdörren mötte jag en ung man (något äldre än mig själv) som ville tala med kyrkoherden. Eftersom kyrkoherden inte var där då, frågade jag om han kunde tala med mig, eftersom jag antog att han ville tala med en präst. Då kröp det fram att hans egentliga ärende var att gå ur Svenska kyrkan, och han kom för att lämna in sin utträdesblankett på pastorsexpeditionen.

Eftersom datumet för möjligheten att begära utträde för innevarande år redan var passerat, sade jag åt honom att han visst kunde träda ur som medlem i kyrkan, men först då under nästkommande år. Han skulle alltså då bli tvungen att vara medlem och betala medlemsavgiften ett år till. Man kan lugnt säga att han var missnöjd med svaret, men jag förklarade att sådana var reglerna, och det var inget jag kunde göra något åt.
Efter en stunds ordväxling kring detta problem, kom samtalet så småningom att glida över i andra frågor än mannens eventuella medlemskap i kyrkan, och samtalet kom att spänna från personliga erfarenheter av motgångar, som i sin tur knöts an till teodicéproblemet, till hur skapelseberättelsen i Genesis kan förstås ur ett naturvetenskapligt perspektiv.
Ganska snabbt kom det att gå upp för mig att jag var ute på djupt vatten, när han i inledningen av samtalet berättade att han hade disputerat i fysik. Här var någon som uppenbarligen hade brottats en hel del med frågorna han kom med, och till skillnad från mig, saknade han inte teoretisk kunskap i ämnesområdet.
Jag hade ingen aning om vart samtalet skulle ta vägen, och hade jag vetat vad jag hade gett mig in på, så är det frågan om jag hade vågat ta mig an den unge mannens alla invändningar och frågor (eftersom flera av dem tangerade min egen
kunskapsnivå). Likafullt gjorde jag mitt bästa, och bad Gud leda mig genom samtalet på bästa sätt.

Ett par timmar senare gick mannen ifrån pastorsexpeditionen med en artikel i handen om hur det hebreiska ordet ”yom” (”dag”) kan förstås utifrån en tolkning av Genesis som inte motsäger modern naturvetenskaplig forskning – tillsammans med sin utträdesblankett. Hur kunde det bli så?

Även om jag fortfarande återkommer till den här händelsen ibland, och fortfarande inte riktigt har kunnat fatta vad som hände, tror jag att en del av svaret står att finna på den attityd och den metod som jag i samtalet tillämpade (även om jag i stunden inte var medvetna om det då). Därför skulle jag vilja dela med mig av fyra enkla principer som jag har upptäckt är till god hjälp i samtal med andra människor i frågor som tangerar apologetikens domäner, och jag hoppas att de kan vara till hjälp för någon annan.


De fyra principerna är: 
1) Utgå från det som förenar 
2) Våga fråga  
3) Lämna den andre med något att tänka på 
4) Utvärdera din insats efter samtalet.

1) Att utgå från det som förenar oss med vår meningsmotståndare är något av det svåraste man göra – särskilt när man tidigt i samtalet upptäcker att man står för väldigt olika uppfattningar. I det läget är det frestande att spänna de intellektuella musklerna och gå till frontal(lobs)angrepp (”the battle of the brains”). Fall inte för den frestelsen, för den kan sabotera möjligheten till ett gott samtal för en lång tid framöver.
Egentligen borde det här vara så självklart att det inte behöver sägas, men alltför ofta glömmer vi i vår iver bort att attityden spelar stor roll. Därför behöver vi påminnas om det.
En väldigt viktig nyckel i samtalet med den unge mannen var det faktum att vi kunde mötas i svårigheterna hur vissa bibeltexter ska tolkas eller förstås, och de personliga erfarenheterna av motgångar och misslyckanden i livet, vilket gjorde att det som förenade oss höll ihop oss i samtalet även när vi uttryckte oenighet i vissa frågor (vilket vi också gav uttryck för). Samtalet blev ett bra samtal tack vare att vi båda ansträngde oss för att gå den andre tillmötes och ingå i en uppriktig dialog med varandra i ordets rätta bemärkelse (ordet dialog kommer av grekiskans ”dia logos”, som kan översättas med ”att dela ordet”.)

Det här exemplet är ju hämtat från mitt eget liv, men även i Bibeln finns det exempel då
människor som har sökt möta andra människor i fruktbar dialog genom att utgå från det som förenar dem. Ett av de bibliska exemplen kan vi hitta i Apostlagärningarna, där aposteln Paulus på Aeropagen i Athen knöt an till något redan befintligt hos sina åhörare när han sade: ”När jag har gått omkring och sett på era gudabilder har jag nämligen också upptäckt ett altare med inskriften: Åt en okänd gud. Det som ni alltså dyrkar utan att känna till, det är vad jag förkunnar för er.” (Apg 17:23)
Det är inte så att vi alltid kan eller bör vara så rättfram som Paulus är i den här texten när det gäller talet om Gud, och så var det även för mig i samtalet med den unge mannen. Ibland måste öva oss i konsten ”att tala om Gud utan att tala om Gud.” Min egen erfarenhet är att samtal ofta i ett initialt skede rör sig på abstrakt, teoretiskt och filosofiskt plan – utan att ens nämna Gud – för att sedan fördjupas. Och vi kan enas kring vissa saker som vi gemensamt kan utgå ifrån med vår dialogpartner, öppnas möjligheten upp för att föra in en teologisk tolkning av tillvaron i bilden (med hjälp av apologetikens verktygslåda).
Hade jag i mitt samtal med mannen börjat i Gudsfrågan på en gång, är det inte säkert att vi hade kunnat enats kring så mycket annat. Men genom att med stor generositet söka en gemensam utgångspunkt som jag sedan kunde knyta an till med hjälp av apologetikens redskap, kunde jag senare i samtalet förtydliga vad jag trodde, och varför jag trodde som jag trodde, samtidigt som jag hela tiden erhöll min samtalspartners erkännande och respekt – utan att han för den skulle höll med mig i allt (för det gjorde han inte).
Det gäller alltså att ”gå varsamt min kristen” (Sv.Ps 565) för att inte riskera att trampa den andre på tårna, och till följd av det rasera det förtroende vi gradvis byggt upp. Här är det fingertoppskänsla som gäller, och för att själv aldrig glömma bort den här viktiga grundläggande attityden, återkommer jag själv ofta till följande kloka ord av den danske filosofen Sören Kierkegaard:

”Om jag vill lyckas med att föra en
människa mot ett bestämt mål måste jag
först finna henne där hon är och börja just där.


Den som inte kan det lurar sig själv när hon tror hon kan hjälpa andra.
För att hjälpa någon måste jag visserligen förstå mer än vad han gör men först och främst förstå det han förstår.

Om jag inte kan det så hjälper det inte att jag kan mer och vet mer.
Vill jag ändå visa hur mycket jag kan så beror det på att jag är fåfäng och högmodig och egentligen vill bli beundrad av den andre i stället för att hjälpa honom.

All äkta hjälpsamhet börjar med
ödmjukhet inför den jag vill hjälpa och
därmed måste jag förstå att detta med att hjälpa inte är att vilja härska utan att vilja tjäna. Kan jag inte detta så kan jag heller inte hjälpa.”


Bättre kan det knappast sägas. 

/ Markus Ahlstrand

Artikeln som pdf

Bloggredaktörens anmärkning: Nästa vecka fortsätter vi med del 2 om argumentation med innehållet Våga fråga, Lämna den andre med något att tänka på och Utvärdera din insats efter samtalet

Ny gästbloggare! Markus Ahlstrand

Detta avsnitt kunde kanske heta: I huvudet på Markus Ahlstrand? Vi låter hans egna ord presentera honom:

Vem är jag? 
Jag är Markus Ahlstrand, präst i Svenska kyrkan sedan 2011 och en filosof så långt tillbaka jag kan minnas. Lever och verkar i den lilla landsbygdsförsamlingen Bureå vid västerbottens kust, strax söder om Skellefteå. Gift med Cecilia sedan 2005 och och stolt far till två underbara flickor. Är snickaren som blev präst, och jag trivs med att lära mig nya saker hela tiden – praktiska såväl som teoretiska. 

Förutom bokläsning och brödbakning (surdegsbröd såklart) så har jag den senaste tiden tagit upp ikonmålning, vilket är en underbart stimulerande sysselsättning. Har sedan länge ett intresse av frågor som ligger inom apologetikens område, och även om det området på senare år har fått ge vika i konkurrens om min tid med andra intresseområden, så försöker jag fortfarande att då och då läsa och förkovra mig i ämnet. Hoppas kunna bidra med ett och annat matnyttigt på denna blogg. Håll tillgodo!



Veckans apologetikfilm – Gudsargument utifrån universums finjustering och moral

Här kommer den andra delen, av två, där Mats Selanders förklarar några tydliga argument för Guds existens. Efter en kort återblick på argumenten från förra filmen, Kalams kosmologiska argument och Livets absurditet utan Gud, presenteras två nya argument på ett grundligt sätt. I argumentet om universums finjustering får vi en djupdykning i vad forskarvärlden säger, liksom vad multiversumteorin innebär. Det andra argumentet, det moraliska argumentet för Guds existens, är kanske Mats starkaste kort, som filosofiskt skolad. En klart sevärd film, som ger mycket bra grunder i argument för Guds existens.
Mats Selander är lärare på Credoakademin / CKA

Jesu uppståndelse: gravplundring, hallucinationer – eller mirakel?

Livets bräcklighet

Förra veckans terrordåd i Stockholm får oss oundvikligen att tänka på livets bräcklighet. Det fanns ingen gemensam nämnare för dem som dödades. Maïlys, den belgiska kvinnan som väntade på Drottninggatan för att träffa sina vänner hade inget att göra med Ebba, den elvaåriga flickan som var på väg hem från skolan. De dog urskillningslöst.

Samma sak kan hända oss, när som helst. Det behöver inte ske genom en terrorattack, utan genom plötslig sjukdom eller en olycka. Vi kan inte ta livet för givet. Faktum är att vi kan vara döda imorgon.

När jag var ateist i yngre tonåren avskydde jag att tänka på detta. Jag kvävde mina existentiella tankar med underhållning av alla möjliga slag. Men när en familjemedlem hastigt gick bort kunde jag inte hålla dödsångesten på avstånd. Som jag beskrivit i djupare detalj här slutade det med att jag den 2 april 2006 blev kristen. Några veckor senare bad jag Gud visa sig för mig, och jag såg syner av Jesus nästan varje kväll i över ett år.

När jag berättar detta för ateister påpekar de ofta att min starka vilja att Gud skulle finnas och ge mig evigt liv påverkade mitt beslut att börja tro på det. Men viljan att något ska vara sant innebär inte att det är sant. Och det stämmer, men det innebär inte att min slutsats automatiskt är falsk.

En läkare som förskräckt misstänker att hennes son har cancer kan motiveras av denna misstanke att grundligt undersöka saken. Att hon mycket gärna vill att pojken ska vara frisk innebär inte att hon nödvändigtvis kommer fram till att han är sjuk – hon kanske upptäcker att han är fri från cancer!

Möjligheten att leva för evigt i lycka är utan tvekan en betydligt bättre realitet än den skoningslösa massförintelse som ateismen utlovar allt levande. Så vi bör alla vara villiga att utforska existensen av evigt liv, och inte utesluta det a priori.

Hur uppstod tron på uppståndelsen?

En naturlig startpunkt för en sådan undersökning är att titta närmare på Jesus från Nasaret. Inte nog är han världens mest kända historiska person, den mest kända händelsen i hans liv är att han ska ha kommit tillbaka från döden. Om det är sant har Gud legitimerat hans budskap om att de som följer honom också kommer uppstå till ett evigt liv, och det är sannerligen goda nyheter.

En invändning som knappt förtjänar uppmärksamhet för att den är så dålig men som jag ändå känner att jag kortfattat behöver bemöta då den är populär, är att Döda uppstår inte. Alltså uppstod inte Jesus.Det är ett cirkelresonemang: om Jesus i själva verket uppstod, stämmer det inte att ingen någonsin har uppstått.

Om det fanns någon naturlig process som gjorde att, säg, en procent av den mänskliga befolkningen kom tillbaka till livet efter att de hade dött, så skulle Jesu uppståndelse inte vara ett mirakel. Alltså kan vi inte hänvisa till att det saknas naturliga processer för uppståndelser för att förneka att Jesus kan ha uppstått mirakulöst.

Så låt oss titta närmre på hur idén om att Jesus uppstått, uppstod. Först måste vi välja om det är rimligast att anta att apostlarna var övertygade om att graven var tom och Jesus levde, eller om de blåljög och förkunnade uppståndelse utan att egentligen själva tro på det. Det förstnämnda är otroligt mycket troligare.

Det är oomtvistat att Paulus var en historisk person, och i flera av hans brev (1 Kor 15:5 och Gal 1.18-2:14) talar han om Petrus som historisk person som han mött och talat med. Han var, enligt både Paulus och evangelierna, ett vittne till uppståndelsen. Alla fornkyrkliga källor om Petrus liv är eniga om att han dog martyrdöden i Rom, och det är vida känt att urkyrkan var kraftigt förföljd. Petrus har en central roll i berättelserna om uppståndelsen. Att han skulle veta att det var ett påhitt och ändå ge sitt liv åt det är orimligt. Folk kan ge sina liv för det som är fel, men själva är de övertygade om att det är rätt.

Samma sak gäller förstås övriga apostlar. Detta har gjort att teorin som ickekristna spred i urkyrklig tid enligt Matteus 28:13 att lärjungarna stal kroppen har väldigt svagt stöd bland skeptiker idag. Radikaliteten i den tidiga kristna rörelsen går inte att förneka. Som exegeten NT Wright skriver i sin bok om Jesu uppståndelse kommer tron på denna som ett blixtnedslag och förkunnas med en passionerad övertygelse av dem som själva hade träffat Jesus.

Hallucinationer om hallucinationer

Så vad förklarar uppkomsten av denna övertygelse? Ett äkta uppståndelsemirakel gör det förstås, men vad är den populäraste naturalistiska förklaringen? Den absolut vanligaste är hallucinationsteorin – att några av lärjungarna trodde att de såg Jesus när de i själva verket bara inbillade sig.

Eftersom detta är en naturalistisk förklaring, utan hänvisning till övernaturligt ingripande, måste vi vara realistiska i vår beskrivning av de hallucinationer som ska ha gett upphov till tron på uppståndelsen. Vi kan inte hänvisa till fiktiva hallucinationer, som i filmer där vem som helst tycks kunna se vad som helst, utan hålla oss till metodisk naturalism i vår förklaringsmodell.

Apologeten Gary Habermas pekar på att hallucinationsteorin går emot hallucinationsforskningen. Hallucinationer är symptom på psykisk ohälsa, de är inte tillgängliga för vem som helst som vill se något. Att flera personer har samma sorts hallucination inom relativt kort tid är extremt osannolikt. Att flera personer ser samma hallucination samtidigt, vilket alla evangelier och Paulus hävdar, går i princip inte. Det kräver ett sammanträffande som inte är av denna värld.

Skeptikern kanske invänder att vi inte vet om flera personer såg hallucinationer av Jesus samtidigt, dessa berättelser kanske utvecklades decennier senare baserat på ursprungliga hallucinationer som var individuella. Men återigen har vi problemet med apostlarnas övertygelse om att den urkristna förkunnelsen var sann. Paulus skriver om hur den uppståndne Jesus uppenbarade sig för grupper av lärjungar i 1 Kor 15:3-7, vilket skrevs ca 20 år efter händelsen och med största sannolikhet baserar sig på tidigare traditioner. Vi ser ingen historisk utveckling från individuella uppenbarelser till kollektiva de kollektiva finns där från början. Om de rapporterna var lögner, varför var lärjungarna villiga att dö för ett sådant vittnesbörd?

Avslutningsvis invänder många skeptiker att det inte spelar någon roll hur fantastiskt osannolikt en naturalistisk förklaring är, den är fortfarande mer trolig än en övernaturlig förklaring. Detta är en återupprepning av Humes cirkelargument mot mirakler, som jag har kritiserat här. Om Guds, och därmed miraklers, existens är möjlig, så är miraklers inträffanden inte alls det mest osannolika som kan inträffa. Om Gud möjligtvis finns är det tvärtom rätt troligt att de sker. Det finns ingen anledning att hävda att mirakler är de mest osannolika händelser som kan tänkas såtillvida att man inte utgår från naturalism a priori, och det finns det ingen anledning att göra eftersom naturalismen är obevisad och obevisbar.

Skeptikers oförmåga att presentera en hållbar och trolig alternativ teori till vad som hände under påskhelgen i Jerusalem visar att tron på Jesu uppståndelse är fullständigt rationell. Det är därför inte konstigt att flera ateister som på ett ärligt sätt granskat bevisen för uppståndelsen, såsom Lee Strobel och J. Warner Wallace) har kommit till tro på Jesus.

/ Micael Grenholm

Bloggposten som pdf

Påsken vad kan vi veta?

Ibland kan man nästan tro att vi firar påsk för att påminna oss vårens ankomst, att kycklingar, fjädrar, godis och ägg är det viktiga. Men påskens budskap handlar om det som för alltid förändrade världshistorien – Jesu död på korset och uppståndelsen.
Men kan man verkligen VETA något om det? Är det inte bara något man måste acceptera blint om man vill vara kristen? 
William Lane Craig har ägnat stora delar av sitt yrkesverksamma liv åt att forska om Jesu död och uppståndelse. Han har doktorerat i både teologi och filosofi och är professor vid Talbot School of Theology. Han är också en mycket uppskattad föreläsare och debattör.
Här talar han för elever på ett highschool (ungefär gymnasium) i Berkeley. Enkelt och med skärpa visar han att vi har starka skäl att tro på Jesu uppståndelse:

/ Magnus Lindborg

Vet vi att Jesus dog? Vad vet du om din farfarsfar? Uppfann Jesus det moderna bordet?

Nyårsafton som avslutade 2016 och inledde 2017 lyckades jag äntligen lägga på minnet namnet Albert Walldén. Det är ett namn jag hört flera gånger under min uppväxt, det är namnet på min farfars far. Jag har länge vetat att det var min farfars far som först tog sig det välklingande Walldén som efternamn, anledningen var att de var två kompanjoner som drev snickerifirma för möbler och båda hette Andersson. Så när någon kom och sa att: ”Jag har pratat med Andersson” så blev det efterhand lite rörigt och Albert bestämde sig för att byta; varför namnet blev just Walldén är för mig okänt.

För att vara en text om Jesu död så är detta kanske lite irrelevant och för att vara en högtid som vi närmar oss som firar att Jesus uppstod så kanske är kanske hela denna bloggposts fokusering på att Jesus dog likaså irrelevant?

Men det finns fler kopplingar än vad det kanske först ser ut som. För det första var Albert Walldén och Jesus Josefsson båda snickare, men verksamma lite avsides, den ena på det sköna, men lite avsides belägna, LindholmenVikbolandet, den andre i den obemärkta orten Nasaret långt uppe i Galiléen, långt från Jerusalem och toklångt från det verkligt viktiga i Rom, Athen och Alexandria. Vi vet heller inte mycket om hur det de tillverkade var, den enda avbildning jag känner till om Jesu produktion är gjord långt efteråt, kanske uppfann Jesus det moderna bordet?


Har Albert och Jesus verkligen funnits?
Den mest slående likheten är att varken Jesus från Nasaret eller Albert från Lindholmen lever bland oss längre. Det innebär att vi inte längre kan träffa dem om vi undrar över något eller vill lära känna dem eller funderar på om de någonsin funnits; vi måste söka andra källor till deras liv.

Vi kan förstås passa på att glömma bort fokuseringen just på Albert Walldén för en stund och rikta blicken mot din egen farfars far. Jag är övertygad om att du tror du har en, men vad vet du om honom egentligen? Eller om hans pappa, dvs ett avstånd av ungefär hundra år i tiden?

Det finns fortfarande människor som har träffat min farfars far, bland annat min egen pappa, min farbror och faster och ett helt knippe människor till. Det som de berättar, skriver ned och/eller som vi andra minns dem säga om Albert det är en källa. Utöver det så finns det säkert kyrkböcker av kanske till och med några olika slag, kanske finns mer än födelsedag och dödsdatum nedtecknade, för ännu äldre människor kan husförhörslängder finnas, skriftemålsanteckningar för nattvardsgång. Vi bör vidare ha militärtjänstgöring och om man driver affärsrörelse kan det finnas juridiska papper kring detta. Kanske om man misskött sin affärsrörelse eller gjort något annat lumpet så kan det finnas protokoll och andra handlingar från rättsväsendet. Om ens förfäder passade på att utvandra till Amerika kan man ha oturen att just i den företagsamma blomman av personens ålder finna den enda noteringen i kyrkböckerna: ”Avflyttad till Nord Amerika.”
Både från Nordamerika och annorstädes kan förstås brev skickas och mottas, vilket är en annan inte helt ovanlig källa med ett mer fylligt eller personligt innehåll ofta.

Strängt taget kan man hoppas på att för en så pass nylig händelse som ens farfars far, eller möjligtvis sin farfars farfar finna omkring fem källor till personens liv. Varav de flesta knapphändiga.

Vad vet vi om Jesus från Nasaret?
Då skulle man kunna tänka sig att läget för att veta något om en obemärkt snickare från en avkrok i det romerska riket; provinsen Judea, och dessutom från en avkrok i denna avkrok vid namn Nasaret att det läget är nästan hopplöst?!

Alla kan enkelt kontrollera påskens händelser!
Men så är det inte. Nästan alla människor i Sverige äger fem goda källor till Jesu liv, död och uppståndelse; de är samlade i en samling som heter Bibliotek[et] eller som vi vanligen säger Bibeln. Kanske låter det inte som en vettig källa, det är ju för det första bara en bok, inte fem som jag ju sa, men det är ju så att Bibeln är en samling böcker. En samling av de böcker som tidigast och bäst och med störst spridning berättade om Jesus på det sätt som stämde med hur han var, vad han lärde, vad han gjorde och hur hans liv och död och uppståndelse var.

Och nu till något helt annat…

Vad vet vi om Ceasar, Hannibal och Sokrates
Faktum är att vi vet ganska lite om dessa, eller mycket beroende på hur vi ser det. Vi vet att Julius Ceasar erövrade Gallien (alltså dagens Frankrike), men vad har vi för källor till det? Jo de äldsta kopiorna av originalskriften (Commentarii de Bello Gallica) är ifrån 900 e. Kr, men originalet är skrivet under det första århundradet före Kristus, ett avstånd på ca 1000 år, de finns totalt 10 stycken kopior.
Hannibal, en annan känd härförare, levde 200 år före Ceasar och var inte romare, tvärtom så slogs han mot Rom och i sin kamp så är han mest berömd för att ha gett Rom sitt kanske största nederlag och för att ha tagit en stor skara stridselefanter över Alperna, problemet med Hannibal är inte huruvida han har funnits, men huruvida han har gjort vad han tillskrivs, det finns två i sig oförenliga versioner av tåget över Alperna med elefanter, ändå anser i stort sett ingen historiker att han inte gått över Alperna med elefanter, men vi får lyfta på hatten gällande hur.

Om vi tar två ytterligare exempel ifrån den antika historien, de två filosoferna Aristoteles och Platon är båda kända och ganska vällästa fortfarande, ingen ifrågasätter om det är deras skrifter som vi läser, ändå är den äldsta kopian till Platons skrifter ungefär 1200 år efter det att originalet skrevs (totalt 7 kopior) och för Aristoteles del är tiden ca. 1400 år (totalt 5 kopior).
Platons, som var lärjunge till Sokrates (en annan filosof) är också den ende som nämner särskilt mycket om Sokrates och hur han var och hur hjältemodigt han dog, ändå tror vi på det (trots att det bara finns en källa som dessutom har dessa tidsavstånd och fåtaliga kopior).

Den text vi har flest kopior för från antiken är Homeros Illiaden, men det är ju å andra sidan ingen verklig händelse som skildras i den. Den är skriven ca. 700 f. Kr, den tidigaste kopian är från 300-talet efter Kristus, ett avstånd på 1000 år. En kopia på hela verket finns först från omkring år 1000, dvs. 1700 år efter att texten skrevs. Det finns totalt runt 800 kopior.

Är Bibeln vidare till slutspel vad gäller trovärdiga texter från antiken?

Först och främst finns det ett enormt stort antal kopior för det bibliska materialet, cirka 5000 stycken vilket som synes är en enorm mängd!
För det andra är tidsavståndet till händelserna enormt nära, tre kopior sticker särskilt ut, speciellt om man jämför med andra antika dokument och dess tidsavstånd till det de skildrar och tidsavståndet från original till den kopia vi nu har; dels den så kallade John Ryland papyrusen, eller som papyrusfragmentet ” Rylands Library Papyrus P52” (i Manchester). Det är daterat till ca 120 e. Kr, och har sju textrader på vardera sidan från Joh 18:31–33, 37-38. Den hittades i Egypten för ca 100 år sedan, och måste ha färdats från Efesos i Turkiet där originalet som skrevs av fanns. Det kan vara en förstahandskopia, åtminstone mindre än 30 år från originalet i tid (eftersom Johannesevangeliet skrevs omkring år 90)!

Sedan har vi text från de så kallade Döda havsrullarna som upptäcktes i Qumran. Man har nyligen upptäckt att de innehåller text från Markusevangeliet och Andra Timoteusbrevet (av Paulus). Dessa rullar gömdes undan de annalkande romerska härarna år 68 e. Kr.

Vilka var de fem källorna han pratade om?
De fem källorna, fyllda med ögonvittnesutsagor och kontrollerbara fakta, som i stort sett varje svensk har tillgång till är de fyra evangelierna och dess författare i Bibeln, de som huvudsakligen berättar om Jesu liv, död och uppståndelse, samt Paulus, som är den tidigaste källan (tidigare än evangelierna) av de samlade i Bibeln.

Två frågor kvar – Först om det finns källor utanför Bibeln?

Jesus är antagligen den mest och bäst omvittnade personen ifrån antiken. Det finns åtminstone 39 olika antika källor, utanför Bibeln, som belägger Jesu liv och de tar upp mer än 100 uppgifter om Jesu liv, undervisning, korsfästelse och uppståndelse.
Kom ihåg att de flesta av dessa, och de två som här följer, ofta tillhörde de största fienderna till kristendomen och således inte hade några skäl att vilja prata om Jesus, en rimlig slutsats är att de nämner honom för att han funnits och gjort saker. Två exempel på historiker. Förutom dessa kan också Seutonius, Plinius den yngre (brevväxling med kejsare Trajanus, som i och med detta också blir en källa), Phlegon (krönikeskrivare)

Tacitus var en romersk statsman och historiker. Han skrev år 115 i Annaler:
Nero lade skulden på en grupp som var avskydd för sina vederstyggligheter, av massan kristna kallad, som han också utsatte för den mest intensiva tortyr. Kristus, som namnet kom av, led det hårdaste straffet under Tiberius regering för en av våra prokuratorers hand, Pontius Pilatus, och en mycket illasinnad vidskepelse, som på detta sätt tillfälligt hejdades, bröt på nytt ut inte bara i Judeen, som var den ursprungliga källan till det onda, utan också i Rom … Följaktligen arresterades till att börja med alla som erkände sig skyldiga. Utifrån deras upplysningar dömdes sedan en väldig mängd, mindre för att ha satt eld på staden än för hat mot mänskligheten.

Josefus (född år 37 e.Kr.) var en icke-kristen judisk historiker. Han fullbordade Antiquitates (Judarnas historia) omkring år 93. Josefus nämner Jesus i två passager:
Ungefär vid denna tid framträdde Jesus, en vis man, om det nu är tillbörligt att kalla honom en man. För han var en som gjorde förunderliga gärningar, en lärare för människor som gärna tar emot sanningen, och han drog till sig många både judar och av grekiskt ursprung. Han var Messias. c Ty han visade sig för dem på den tredje dagen levande igen, just som de gudomliga profeterna hade förutsagt dessa och tiotusen andra underbara ting om honom. Och ända till nu har de kristnas stam, uppkallade efter honom, inte dött ut.
De fetmarkerade styckena finns ej i de äldsta referenserna, ex. sägs uttryckligen att Josefus inte säger att Jesus var Kristus av den kristne kyrkofadern Origines och de följer inte Josefus stil i ordval etc. Troligtvis är dessa tillagda i efterhand, och texten bör antagligen lyda ungefär så här:

Ungefär vid denna tid framträdde Jesus, en vis man. För han var en som gjorde förunderliga gärningar, en lärare för människor som gärna tar emot sanningen, och han drog till sig många både judar och av grekiskt ursprung. För han var en som gjorde förunderliga gärningar, en lärare för människor som gärna tar emot sanningen, och han drog till sig många både judar och av grekiskt ursprung. Och ända till nu har de kristnas stam, uppkallade efter honom, inte dött ut.

Sista frågan – försök INTE lura i mig att det blev mörk på jorden i tre timmar

Historikern Thallus skrev år 52 historia om östra Medelhavet efter Trojanska krigen. Han nämner mörkret och förklarar det med en solförmörkelse. Hans verk har gått förlorat, men vi har det kvar genom Julius Africanus från ca år 221.
Vi har noteringar att mörkret syntes i Rom, Aten och andra städer kring Medelhavet.
Tertullianus kallar det en kosmisk, eller en världshändelse.
Flegon (grekisk författare) skrev en kronologi strax efter år 137 och berättar att det under den 202:a olympiandens fjärde år (dvs. år 33) ”inträffade den största solförmörkelse”. Han berättar att det blev mörkt vid sjätte timmen och att det t o m syntes stjärnor på himlen. Han berättar att det blev en stor jordbävning i Bithynien och att många saker störtades över ända i Nicea.

Jämför gärna med evangeliernas berättelse om korsfästelsen och Jesu död!

Så jag tror vi på goda grunder kan gå in i påskhelgen i tron och förvissningen att Jesus dog och vi kan redan nu avslöja att indicierna för at han uppstod är nog så stora! Det behandlas i nästa onsdags bloggpost!

__________________________________
Understreckare
Mycket av ovanstående text är författad i samråd med Magnus Lindborg.
För att läsa mer om dagen då det blev mörk rekommenderas Fallet Jesus av Lee Strobl, sidorna 91-92
Om Jesus utanför Bibelns källmaterial kan läsas samma bok och författare sidorna 79-99 om antika källor och sidorna 101-118 om arkeologiska bevismaterial som stödjer Bibelns berättelser.
För olika typer av källor som tillsammans ger 39 stycken om Jesus rekommenderas bland annat The verdict of history av Gary Habermas, (för just denna uppgift) sidan 169

[1] Det vet vi inte att han hette, det är rimligt att anta att han kallades bar-Josef (Josefs son).

[2] Vad gäller Jesus i alla fall inte i den form människor vanligtvis har.