Jesu uppståndelse: gravplundring, hallucinationer – eller mirakel?

Livets bräcklighet

Förra veckans terrordåd i Stockholm får oss oundvikligen att tänka på livets bräcklighet. Det fanns ingen gemensam nämnare för dem som dödades. Maïlys, den belgiska kvinnan som väntade på Drottninggatan för att träffa sina vänner hade inget att göra med Ebba, den elvaåriga flickan som var på väg hem från skolan. De dog urskillningslöst.

Samma sak kan hända oss, när som helst. Det behöver inte ske genom en terrorattack, utan genom plötslig sjukdom eller en olycka. Vi kan inte ta livet för givet. Faktum är att vi kan vara döda imorgon.

När jag var ateist i yngre tonåren avskydde jag att tänka på detta. Jag kvävde mina existentiella tankar med underhållning av alla möjliga slag. Men när en familjemedlem hastigt gick bort kunde jag inte hålla dödsångesten på avstånd. Som jag beskrivit i djupare detalj här slutade det med att jag den 2 april 2006 blev kristen. Några veckor senare bad jag Gud visa sig för mig, och jag såg syner av Jesus nästan varje kväll i över ett år.

När jag berättar detta för ateister påpekar de ofta att min starka vilja att Gud skulle finnas och ge mig evigt liv påverkade mitt beslut att börja tro på det. Men viljan att något ska vara sant innebär inte att det är sant. Och det stämmer, men det innebär inte att min slutsats automatiskt är falsk.

En läkare som förskräckt misstänker att hennes son har cancer kan motiveras av denna misstanke att grundligt undersöka saken. Att hon mycket gärna vill att pojken ska vara frisk innebär inte att hon nödvändigtvis kommer fram till att han är sjuk – hon kanske upptäcker att han är fri från cancer!

Möjligheten att leva för evigt i lycka är utan tvekan en betydligt bättre realitet än den skoningslösa massförintelse som ateismen utlovar allt levande. Så vi bör alla vara villiga att utforska existensen av evigt liv, och inte utesluta det a priori.

Hur uppstod tron på uppståndelsen?

En naturlig startpunkt för en sådan undersökning är att titta närmare på Jesus från Nasaret. Inte nog är han världens mest kända historiska person, den mest kända händelsen i hans liv är att han ska ha kommit tillbaka från döden. Om det är sant har Gud legitimerat hans budskap om att de som följer honom också kommer uppstå till ett evigt liv, och det är sannerligen goda nyheter.

En invändning som knappt förtjänar uppmärksamhet för att den är så dålig men som jag ändå känner att jag kortfattat behöver bemöta då den är populär, är att Döda uppstår inte. Alltså uppstod inte Jesus.Det är ett cirkelresonemang: om Jesus i själva verket uppstod, stämmer det inte att ingen någonsin har uppstått.

Om det fanns någon naturlig process som gjorde att, säg, en procent av den mänskliga befolkningen kom tillbaka till livet efter att de hade dött, så skulle Jesu uppståndelse inte vara ett mirakel. Alltså kan vi inte hänvisa till att det saknas naturliga processer för uppståndelser för att förneka att Jesus kan ha uppstått mirakulöst.

Så låt oss titta närmre på hur idén om att Jesus uppstått, uppstod. Först måste vi välja om det är rimligast att anta att apostlarna var övertygade om att graven var tom och Jesus levde, eller om de blåljög och förkunnade uppståndelse utan att egentligen själva tro på det. Det förstnämnda är otroligt mycket troligare.

Det är oomtvistat att Paulus var en historisk person, och i flera av hans brev (1 Kor 15:5 och Gal 1.18-2:14) talar han om Petrus som historisk person som han mött och talat med. Han var, enligt både Paulus och evangelierna, ett vittne till uppståndelsen. Alla fornkyrkliga källor om Petrus liv är eniga om att han dog martyrdöden i Rom, och det är vida känt att urkyrkan var kraftigt förföljd. Petrus har en central roll i berättelserna om uppståndelsen. Att han skulle veta att det var ett påhitt och ändå ge sitt liv åt det är orimligt. Folk kan ge sina liv för det som är fel, men själva är de övertygade om att det är rätt.

Samma sak gäller förstås övriga apostlar. Detta har gjort att teorin som ickekristna spred i urkyrklig tid enligt Matteus 28:13 att lärjungarna stal kroppen har väldigt svagt stöd bland skeptiker idag. Radikaliteten i den tidiga kristna rörelsen går inte att förneka. Som exegeten NT Wright skriver i sin bok om Jesu uppståndelse kommer tron på denna som ett blixtnedslag och förkunnas med en passionerad övertygelse av dem som själva hade träffat Jesus.

Hallucinationer om hallucinationer

Så vad förklarar uppkomsten av denna övertygelse? Ett äkta uppståndelsemirakel gör det förstås, men vad är den populäraste naturalistiska förklaringen? Den absolut vanligaste är hallucinationsteorin – att några av lärjungarna trodde att de såg Jesus när de i själva verket bara inbillade sig.

Eftersom detta är en naturalistisk förklaring, utan hänvisning till övernaturligt ingripande, måste vi vara realistiska i vår beskrivning av de hallucinationer som ska ha gett upphov till tron på uppståndelsen. Vi kan inte hänvisa till fiktiva hallucinationer, som i filmer där vem som helst tycks kunna se vad som helst, utan hålla oss till metodisk naturalism i vår förklaringsmodell.

Apologeten Gary Habermas pekar på att hallucinationsteorin går emot hallucinationsforskningen. Hallucinationer är symptom på psykisk ohälsa, de är inte tillgängliga för vem som helst som vill se något. Att flera personer har samma sorts hallucination inom relativt kort tid är extremt osannolikt. Att flera personer ser samma hallucination samtidigt, vilket alla evangelier och Paulus hävdar, går i princip inte. Det kräver ett sammanträffande som inte är av denna värld.

Skeptikern kanske invänder att vi inte vet om flera personer såg hallucinationer av Jesus samtidigt, dessa berättelser kanske utvecklades decennier senare baserat på ursprungliga hallucinationer som var individuella. Men återigen har vi problemet med apostlarnas övertygelse om att den urkristna förkunnelsen var sann. Paulus skriver om hur den uppståndne Jesus uppenbarade sig för grupper av lärjungar i 1 Kor 15:3-7, vilket skrevs ca 20 år efter händelsen och med största sannolikhet baserar sig på tidigare traditioner. Vi ser ingen historisk utveckling från individuella uppenbarelser till kollektiva de kollektiva finns där från början. Om de rapporterna var lögner, varför var lärjungarna villiga att dö för ett sådant vittnesbörd?

Avslutningsvis invänder många skeptiker att det inte spelar någon roll hur fantastiskt osannolikt en naturalistisk förklaring är, den är fortfarande mer trolig än en övernaturlig förklaring. Detta är en återupprepning av Humes cirkelargument mot mirakler, som jag har kritiserat här. Om Guds, och därmed miraklers, existens är möjlig, så är miraklers inträffanden inte alls det mest osannolika som kan inträffa. Om Gud möjligtvis finns är det tvärtom rätt troligt att de sker. Det finns ingen anledning att hävda att mirakler är de mest osannolika händelser som kan tänkas såtillvida att man inte utgår från naturalism a priori, och det finns det ingen anledning att göra eftersom naturalismen är obevisad och obevisbar.

Skeptikers oförmåga att presentera en hållbar och trolig alternativ teori till vad som hände under påskhelgen i Jerusalem visar att tron på Jesu uppståndelse är fullständigt rationell. Det är därför inte konstigt att flera ateister som på ett ärligt sätt granskat bevisen för uppståndelsen, såsom Lee Strobel och J. Warner Wallace) har kommit till tro på Jesus.

/ Micael Grenholm

Bloggposten som pdf

Annonser

10 reaktioner till “Jesu uppståndelse: gravplundring, hallucinationer – eller mirakel?”

  1. Tack för kommentaren! På Svenska apologetiksällskapet har vi som mål att besvara och bemöta alla kommentarer; Grenholm hälsar att han kommer att återkomma till frågan så småningom. Man kan alltså ta del av tankar på https://youtu.be/3zG22Igvcjk.

    Personligen tänker jag att Hume kanske inte måste anses före ett cirkelresonemang, men att hans tankar ändå innebär att inga mirakler kan ske, ens om ett sker eftersom de flesta gånger sker de inte. Jag rekommenderar var och en att söka upp Humes text (http://www.davidhume.org/texts/ehu.html) och direkt ställa frågorna utan att passera andras tolkning och ställa exv följande frågor; David Hume hävdade att ett skäl till att inte tro på mirakel är att vi inte sett det hända förut. När en person dör då har vi bara sett att den och andra döda fortsätter vara död och det är då ett argument för att personer inte uppstår.
    Alldeles bortsett från andra argument för eller emot mirakel och en eventuell möjlighet till att döda uppstår så är samtalsfrågan: Hur blir detta argument om vi drar det till sin yttersta spets? Blir det starkare eller innebär det en försvagning? Vad är det Hume hävdar? Kan det få andra konsekvenser? I Humes argument är detta med induktiv och deduktiv rätt otydligt för att inte säga frånvarande! Kanske funkar det för att rädda Hume, men är det verkligen så tydligt uttryckt?

    Allt gott till er alla! / Martin Walldén

    Gilla

  2. Jo, länken är ju det artikeln svarar på…

    ”Hur blir detta argument om vi drar det till sin yttersta spets?”

    Ja, om du slänger ut Humes argument så slänger du ut den induktiva metoden, och då kan du över huvud taget inte tillgodogöra dig ny kunskap.

    ”I Humes argument är detta med induktiv och deduktiv rätt otydligt för att inte säga frånvarande!”

    Du kanske borde läsa texten först *innan* du uttalar dig?

    ”This still reduces us to past observation [induktion], and obliges us to compare the instances of the violation of truth in the testimony of men, with those of the violation of the laws of nature by miracles, in order to judge which of them is most likely and probable [sannolikhet]. As the violations of truth are more common in the testimony concerning religious miracles, than in that concerning any other matter of fact; this must diminish very much the authority of the former testimony, and make us form a general resolution, never to lend any attention to it, with whatever specious pretence it may be covered.”

    Gilla

  3. Länken lades in för att alla enkelt skulle se vad det pratades om.
    Om cirkelargument eller ej lämnar jag åt Grenholm som skulle återkomma i någon form om bland annat Hume. Men några tankar utifrån Humes text: ”Det måste […] finnas en likformig erfarenhet som talar mot alla under, annars skulle de inte förtjäna denna beteckning. Och eftersom en likformig erfarenhet utgör ett bevis, har vi här ett direkt och fullständigt bevis, härrörande från faktumets natur, mot varje underverk. Dessutom kan ett sådant bevis inte förintas och undret bli trovärdigt genom ett motsatt, starkare bevis.” Med ett sådant förhållningssätt blir det ju lite svårt att hävda något, det bygger på att alla andra bevis är fel, även om de är starkare om de argumenterar mot hans ståndpunkt. Det är ju någon form av cirkel eller icke falsifierbarhet som är intressant. Han medger visserligen mot slutet av sin skrift att: ”Ty jag vidgår att det annars möjligen kan finnas ett under eller brott mot naturens sedvanliga gång av sådant slag att de kan bevisas av mänskliga vittnesbörd.” Men i stycket innan underkänner han i princip detta ändå.

    Jag menar nog att om man drar Humes tankar till sin spets så kommer man till att inget som ingen observerat eller kanske till och med inget som inte skett förut kan kan ske, man hamnar i en verklighet lik den som Tage Danielsson skojar om kring det otroligt osannolika (som inte hade skett förut) som hänt i Harrisburg.

    Med deduktiv och induktiv menar jag att han inte alls uttrycker det lika tydligt och självklart som i de tänkare du citerade som reder ut begreppen i Humes skrivande, det kan inom teologin jämföras med lagens tredje bruk hos Luther. Han nämner uttryckligen lagens första och andra, men inte tredje; innebär det att han omfattar alla tre eller bara två? De flesta är överens om att det gäller alla tre, lite så tyckte jag det var i dina tankar om Hume, de som du citerade hade ofta lyft ut citat för att belysa sin tes och visa var Hume gjorde si eller så, men i Humes text blandar han lite högt och lågt och har det mycket mer som en essä än som et långt filosofiskt argument likt de du ställde upp, så det var lite slarvigt av mig. Det är inte frånvarande i Humes text, men inte så tydligt att ”nu gör jag… ”.

    Kanske kan man också tänka som så att bara för att vi inte sett något hända förr, innebär det inte att det därmed inte KAN ske. Allting måste ju ha skett för första gången någon gång. Dessutom är ett mirakel inget brott mot naturlagarna, lika lite som att en försvunnen femhundring är ett brott mot matematikens lagar, som CS Lewis påpekade. Det är istället ett brott mot landets lagar. Ett mirakel har helt enkelt inget med naturlagarna att göra.

    /Martin Walldén

    Gilla

  4. ”Jag menar nog att om man drar Humes tankar till sin spets så kommer man till att inget som ingen observerat eller kanske till och med inget som inte skett förut kan kan ske”

    Det han säger är:

    1.12: Av alla observerade fall av döda människor (x) anger majoriteten av rapporter att ingen ”återuppståndelse” (D) har skett.
    1.13: Av alla observerade fall av döda människor (x) anger ett extremt litet antal rapporter att en ”återuppståndelse” (~D) har skett.
    1.14: De rapporter som talar om en ”återuppståndelse” är baserade på lögner.

    Därefter jämför han sannolikheterna för 1.13 och 1.14, och kommer fram till att tesen att ”mirakler sker” har betydligt lägre styrka än tesen att ”människor ljuger”.

    Du får gärna ha, som rationell princip, att induktiv styrka inte korrelerar med vad som är sant, men då avsäger du dig även alla anspråk på att faktiskt kunna äga kunskap.

    ”Det är inte frånvarande i Humes text, men inte så tydligt att ”nu gör jag…”

    Tur då att folk rett ut det och visat var ert felslut ligger.

    ”Kanske kan man också tänka som så att bara för att vi inte sett något hända förr, innebär det inte att det därmed inte KAN ske. Allting måste ju ha skett för första gången någon gång.”

    Eftersom en induktiv slutsats inte är deduktiv så utesluter den inte att slutsatsen kan vara falsk. Men detta innebär även att det är *logiskt omöjligt* för en induktiv slutsats att vara ett cirkelbevis.

    Gilla

  5. Induktiv metod är inte allena saliggörande är kanske min tes, den är inte lika entydigt stark som i Humes tanke.

    Min körskollärare använde termen ”erfarenhetsinlärning” när man inte lättade på gasen i korsningen drottninggatan/nygatan med motiveringen ”att det kommer ju ändå aldrig någon bil här”. Med Humes metod så kommer det ingen bil, någonsin. I verkligheten kommer det en bil, eller iaf kan komma.

    Sedan 1990 har rapporteringen från Allsvenskan 25 gånger innehållit nyheten att IFK Norrköping INTE vunnit Allsvenskan, men 2015 var rapporteringen att IFK Norrköping vunnit! Fest och jubel! Men med induktiv metod som enda källa till kunskap torde det vara tveksamt att fira. För att inte tala om år 2001, då Hammarby IF van SM-guld för första gången sedan 1915 (då fotbollssektionen bildades) eller 1896 (då svenska mästare i fotboll började koras).

    Så antal i rapporteringen är inte allena saliggörande för ett argument.

    ”Du får gärna ha, som rationell princip, att induktiv styrka inte korrelerar med vad som är sant, men då avsäger du dig även alla anspråk på att faktiskt kunna äga kunskap.” säger du
    Jag säger att jag tror att IFK vann SM-guld och även Hammarby, trots att induktivt har den inte direkt styrkts genom rapporteringen de senaste 120 åren, jag tror att det skulle kunna ses som ett faktum så starkt som något att dessa två händelser har hänt så tydligen behöver jag inte avsäga mig alla anspråk på att kunna äga kunskap. 

    Dessutom talar vi i bloggposten inte om generella utsagor om mirakler där jag inte alls har lika många gånger hört om ett mirakel som visat sig vara osant (kanske Hume såg för mycket amerikanska TV-predikanter på 70- och 80-talet? 🙂 och om jag får ta bort mitt enda tillfälle då jag råkade hamna på ett sådant möte så är det nog övervikt för I minsta fall tillfällen där i alla fall den som kommit till helande/förbön ansett sig blivit helad så mina 1.13 och 1.14 ser nog olika ut än Humes och då är ju inte det en vattentät metod heller, det går alltså att få andra värden än Hume och då blir ju hans argument mot mirakler inte särskilt starkt för hans sak.

    Det bloggposten handlar om är om Hammarby vunnit SM-guld, om Harrisburg skett, om det i en specifik grav skedde något som bäst förklaras med miraklet att personen blev levande så vi är ganska långt ifrån att ha någon glädje av Hume alls i det vi samtalar om.

    / Martin Walldén

    Gilla

  6. ””Det är inte frånvarande i Humes text, men inte så tydligt att ”nu gör jag…”
Tur då att folk rett ut det och visat var ert felslut ligger.””
    Här har du inte visat att det är det enda korrekta att tolka honom så tydligt. Dessutom; att saker kan uttryckas olika tydligt är inte konstigt, det gäller t o m inom matematiken.
    1+1+1 barn har 1+1+1 äpplen var vilket betyder att de har 1+1+1+1+1+1+1+1+1 äpplen tillsammans. Eller: 3 barn har 3 äpplen var vilket betyder at de har 3*3=9 äpplen tillsammans, om detta gäller för den i mina ögon tydligare matematiken så kan det nog gälla inom semantiken också!
    
/ Martin Walldén

    Gilla

  7. Del 1:

    Jag kan endast se att du blandar ihop deduktion och induktion, och att du därmed målar upp samma halmgubbe av Hume som Grenholm gjort.

    Enligt dig gäller att ”Humes bilargument” har följande form:

    P1. Det kommer *aldrig* något bil i korsningen Drottninggatan/Nygatan.
    P2. Vi passerar korsningen Drottninggatan/Nygatan.
    S3. Det kommer inte någon bil.

    (Källa: ”Med Humes metod så kommer det ingen bil, någonsin.”)

    I stället anser du att ”bilargumentet” bör ha formen:

    P1*: Av alla observerade fall gäller att det aldrig passerat någon bil i korsningen Drottninggatan/Nygatan.
    S3*: Därför är det rimligt att anta att det *aldrig* passerar någon bil i korsningen Drottninggatan/Nygatan.

    (Källa: ” I verkligheten kommer det en bil, eller iaf kan komma.”)

    Det förra exemplet är deduktivt; det senare är induktivt. Det deduktiva exemplet är ett cirkelbevis medan det induktiva är mer eller mindre sannolikt.

    Enligt dig så resonerar Hume enligt den deduktiva formen, medan du anser att han borde resonerat enligt den induktiva formen. Faktum är dock att detta är precis den invändning som jag redan rett ut i min artikel.

    Här har vi följande analoga argument gällande Jesu uppståndelse

    Deduktivt:

    1.06: Alla döda människor (x) förblir döda (D).
    1.07: Jesus (y) dog (x).
    1.08: Därför återuppstod inte (D) Jesus (y).

    Induktivt:

    1.09: Av alla observerade fall av döda människor (x) finns det inga rapporter om ”återuppståndelse” (~D).
    1.10: Därför är det rimligt att anta att alla döda människor (x) förblir döda (D).
    1.11: Därför är det rimligt att anta att Jesus (x) inte återuppstod (D).

    Gilla

  8. Del 2:

    Enligt Humes text har argumentet mot mirakler följande form:

    ”(1) This still reduces us to past observation, and (2) obliges us to compare the instances of the violation of truth in the testimony of men, with those of the violation of the laws of nature by miracles, in order to judge which of them is (1*) most likely and probable. As the violations of truth are more common in the testimony concerning religious miracles, than in that concerning any other matter of fact; this must diminish very much the authority of the former testimony, and make us form a general resolution, never to lend any attention to it, with whatever specious pretence it may be covered.”

    Enligt (1) och (1*) är hans argument baserat på observationer och sannolikheter, d.v.s. det är *induktivt*. Enligt (2) gäller att vi måste jämföra sannolikheten för ett mirakel mot sannolikheten för att det observerade miraklet är baserat på lögnaktiga rapporter.

    Hans argumentation har därmed formen:

    1.12: Av alla observerade fall av döda människor (x) anger majoriteten av rapporter att ingen ”återuppståndelse” (D) har skett.
    1.13: Av alla observerade fall av döda människor (x) anger ett extremt litet antal rapporter att en ”återuppståndelse” (~D) har skett.
    1.14: De rapporter som talar om en ”återuppståndelse” är baserade på lögner.

    För att avgöra om det är mer rationellt att försanthålla 1.14 än 1.13 inför Hume principen om proportionell tro: “[…] the violations of truth are more common in the testimony concerning religious miracles, than in that concerning any other matter of fact[.]” Enligt principen om proportionell tro bör vi därför hysa en starkare tro på 1.14 jämfört med 1.13.

    Oberoende av om du håller med eller inte, så är det ett faktum att det inte är en cirkelgång i argumentet

    För det andra är dina exempel baserad på en falsk analogi, ty i vare sig ”bil-” eller ”fotbollsargumentet” så bryts inte några naturlagar. Jämför t.ex följande två former:

    1. En gång har IFK Norrköping vunnit allsvenskan.
    1*. En gång har IFK Norrköping vunnit allsvenskan genom att låta bollen flyga i mål via en förändring av gravitationslagen.

    1 är knappast någon uppseendeväckande observation. 1* skulle dock varken du eller jag acceptera utan att först kontrollera vilka bevis det finns som styrker påståendet. Skulle det t.ex. räcka att ett hundratal IFK-supportrar påstår att så har skett? Om ditt svar är ”Nej” så förutsätter du principen om proportionell tro. Och då Jesu uppståendelse inte är av formen 1, utan av 1*, så hamnar du därmed i en motsägelse.

    ”Det bloggposten handlar om är om Hammarby vunnit SM-guld, om Harrisburg skett, om det i en specifik grav skedde något som bäst förklaras med miraklet att personen blev levande så vi är ganska långt ifrån att ha någon glädje av Hume alls i det vi samtalar om.”

    Din argumentation är felaktig då den byggts på en falsk analogi samt att du målat upp samma halmgubbe som den ursprungliga artikeln.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s