Guds egenskaper och natur

I diskussioner och debatter rörande kristen tro kommer man osökt in på frågor rörande universum och Gud som dess skapare. Som människor färgas vi givetvis av den världsbild vi väljer att ansluta oss till, och det kan påverka våra föreställningar kring olika begrepp. När diskussioner om Gud förs mellan en kristen och en gudsförnekare eller skeptiker kan man således redan i inledningsskedet sitta på olika föreställningar om den Gud man antingen försvarar, förhåller sig agnostisk till eller förnekar, vilket kan leda till onödiga missuppfattningar under diskussionens gång.

Den enklare sortens missförstånd gällande Gud är kanske kategorimisstag då man jämställer Gud med ljusskygga tandféer, oerhört snabba jultomtar och sällsynta spaghettimonster. Men Gud verkar även kunna missförstås som ett mänskligt konstruerat begrepp uppfunnet som ett slags nödstopp för en annars oändlig tillbakagång av orsaker och händelser, en kosmisk projektion av vår annars obesvarade längtan efter något större än oss själva, eller som ett metafysiskt ess i rockärmen för att distrahera och trolla bort möjligheten att universum är det enda som finns.

För att undvika att diskussioner och debatter fastnar i begreppsförvirring, byggs vidare på missförstånd, och en inte sällan förvriden och begränsande gudsbild från gudsförnekares håll, kan det vara på sin plats att vi försöker inta ett mer aktivt lyssnande och en strävan efter att försöka förstå den vi samtalar och diskuterar med. Diskussioner leder ju sällan till något konstruktivt förrän man kan mötas i ett ämne, istället för att bara tala förbi varandra i parallella spår.

Något som också är viktigt är att vi som kristna har en god förståelse av vad som egentligen ryms i det kristna gudsbegreppet, och hur detta sedan på olika sätt kan kommuniceras och försvaras. Det är dessutom angeläget att lära oss att känna igen när gudsförnekare egentligen angriper en halmgubbe, en nidbild av Gud, som vi inte ens ska behöva försvara. Vi tror som kristna att vi lär känna Guds karaktär och egenskaper bäst genom hans eget ord i Bibeln, genom skapelsen som bär spår av honom som skapare och slutligen genom Jesus Kristus – Guds son och Gud själv inkarnerad. Men, i diskussioner med personer som i utgångsläget inte betraktar Bibeln som en tillförlitlig källa och auktoritet finns det även andra vägar att gå för att belysa Guds egenskaper och natur.

En väg är genom att presentera och använda sig av två filosofiska argument för Guds existens, båda så kallade kosmologiska gudsargument. De finns i flera utformningar och en variant som kallas för Kalams kosmologiska gudsargument ser ut såhär:

  1. Allt som börjar att existera har en orsak.
  2. Universum har börjat att existera.
  3. Alltså har universum en orsak.

Det andra filosofiska gudsargumentet, kallat Leibnizs kosmologiska kontingensargument, kan ställas upp såhär:

  1. Allt som existerar har en förklaring till sin existens, antingen genom nödvändigheten i sin egen natur eller genom en yttre orsak som gör att det existerar.
  2. Om universum har en förklaring till sin existens så är den förklaringen Gud.
  3. Universum existerar.
  4. Därför har universum en förklaring till sin existens.
  5. Därför är förklaringen till universums existens Gud.

Vi kan följaktligen ge argument för att universum har en orsak till sin existens och att den mest troliga orsaken och förklaringen är Gud.

Det primära syftet med detta blogginlägg är att visa på vad argumenten som helhet, om de är sanna, indirekt också säger om själva orsaken och förklaringen. Men för att bedöma argumentens giltighet ska vi i korthet också studera tillförlitligheten i de presenterade argumentens premisser, eller påståenden, och se om slutsatserna följer logiskt utifrån dessa. (Studera gärna dessa argument vidare på egen hand, det finns oerhört mycket mer att säga om dem).

Vi börjar med Kalam-argumentet, premiss för premiss.

  • –  Den första premissen säger att: Allt som börjar att existera har en orsak.Någonting kan inte komma ur ingenting. Det är en vedertagen metafysisk princip som är oerhört svår, för att inte säga omöjlig, att motbevisa. För att hävda att någonting kan komma ur ingenting måste man i princip överge sitt rationella tänkande. Viktigt att förstå här är att ingenting inte är synonymt med vakuum eller ett tomrum, det är frånvaro av allt och har således inga egenskaper eller någon potential till något över huvud taget. Det är heller inte giltigt att försöka utesluta universum självt från den första premissen och hävda att principen gäller för det som universum innehåller, men inte för universum som helhet. Den metafysiska principen om att någonting inte kan komma ur ingenting gäller oberoende av vilket objekt som har börjat att existera: en fotboll såväl som ett helt universum.
  • –  Den andra premissen säger att: Universum har börjat att existera.Det har vi goda skäl att hålla för sant. Vi kan visa på tillförlitligheten genom att hänvisa till både filosofiska och naturvetenskapliga argument. Mycket kortfattat beskrivet så går de filosofiska argumenten ut på att ett oändligt antal saker inte kan existera mer än på ett teoretiskt plan, det förflutna kan därmed inte vara oändligt bakåt. Om det hade funnits ett oändligt antal händelser i det förflutna hade vi varit tvungna att ta oss förbi alla de händelserna för att hamna där vi är idag och det vore en omöjlighet. Men, vi är ju bevisligen här och då måste händelserna i det förflutna vara ändliga och därmed haft en början.

    Argumenten av naturvetenskaplig karaktär tar avstamp i universums expansion och termodynamikens lagar. Från att ha uppfattat universum som statiskt och oföränderligt upptäckte man att universum som helhet expanderar, och följer man universums expansion baklänges krymper avståndet mellan allt som universum innehåller mer och mer tills det att det blir lika med noll. Big bang-teorin innebär bland annat att tid, rum, materia och energi blev till och därmed har en startpunkt.

    Termodynamikens andra huvudsats innebär att ett slutet system rör sig mot allt större oordning om inte ny energi tillförs. Det betyder att all energi efter hand fördelar sig jämnt över hela universum och universum når slutligen ett tillstånd av jämnvikt, eller värmedöd, och stagnerar då det inte längre finns någon användbar energi kvar. Problemet som uppstår är varför universum inte redan nu befinner sig i detta tillstånd av jämnvikt och oordning, om det har existerat i all oändlighet?

    – Vi har alltså goda skäl att tro på slutsatsen som logiskt följer av premisserna, nämligen att: Universum har en orsak.

Det är inte ovanligt att det från kritiskt håll genast dyker upp följdfrågor som: ”Men vad orsakade då Gud?”

Gud har inte en orsak eftersom han inte började att existera, utan alltid har existerat. Det är en viktig skillnad och själva poängen med det första argumentet, nämligen att något som själv är evigt och aldrig har börjat att existera är orsaken till universums existens. Att Gud inte har en orsak till sin existens innebär dock inte att han själv har orsakat sin egen existens, något som kan vara en annan invändning. För att kunna orsaka sin egen existens måste man existera, redan innan. Det vore en logisk omöjlighet och något som inte ens Gud kan utföra, eftersom det inte finns något att utföra.

Det vi vet om universum tyder ju däremot på att det har börjat att existera. Eftersom universum inte heller kan kringgå logikens omutbara lagar och orsaka sin egen existens, måste orsaken finnas utanför universum, och därmed utanför allt det som universum utgör av tid, rum, energi och materia. Vi kan då se hur missvisande jämförelserna med tandfeér, jultomtar och spaghettimonster blir eftersom det gör Gud till ett materiellt väsen, och då samtidigt en del av universum självt.

Vi går vidare till Leibnizs kontingensargument.

  • –  Den första premissen säger att: Allt som existerar har en förklaring till sin existens, och Leibniz menar att det finns två slags förklaringar: att något existerar genom nödvändighet eller genom en yttre orsak.Rent intuitivt verkar premissen mer trolig än dess motsats, och det verkar inte finnas ytterligare alternativ till sorters förklaringar än de två Leibniz tar upp.
  • –  Andra premissen säger att: Om universum har en förklaring till sin existens så är den förklaringen Gud.Det här är intressant, för det är en premiss som man som ateist inte kommer ifrån, eftersom det är ett påstående som är logiskt jämställt det som ateisten själv tror, nämligen att: om ateismen är sann så finns det ingen förklaring till universums existens. Med logiskt jämställt menas att det är omöjligt för det ena påståendet att vara sant samtidigt som det andra är falskt.
    Av saker som existerar genom nödvändigheten i sin egen natur verkar det bara finnas två tänkbara alternativ som då kan vara förklaringen till universums existens: abstrakta objekt som exempelvis siffror, eller ett icke-kroppsligt personligt medvetande.
    Det senare verkar mer troligt eftersom abstrakta och opersonliga objekt inte orsakar någonting.
  • –  Tredje premissen säger att: Universum existerar.Få förnekar detta, vissa kan hävda att universum bara är en illusion, men det verkar mer rimligt att tro att universum verkligen existerar. Om det skulle vara en illusion så finns det åtminstone någon som upplever illusionen, och man kommer inte ifrån att denna någon i sådana fall kräver en förklaring till sin existens.

Om de tre ovanstående premisserna är sanna, eller åtminstone mer troliga än deras motsatser, så följer både den fjärde och femte premissen logiskt med slutsatsen att: Gud är förklaringen till universums existens.

Här kan kritikern kvickt ställa följdfrågan: ”Vad är då förklaringen till Guds existens?!”.

Gud är på intet sätt undantagen en förklaring till sin existens. Förklaringen är att han existerar genom nödvändigheten i sin egen natur. Guds natur innebär helt enkelt att hans icke-existens är omöjlig! Det som existerar av nödvändighet måste existera för evigt. För om det har blivit till och börjat att existera betyder det att det inte måste existera, och finns därför inte till av nödvändighet. Universum som däremot blivit till, existerar inte av nödvändighet utan genom en yttre orsak – en yttre orsak som själv existerar av nödvändighet.

Att universum mest troligt har en orsak och en förklaring till sin existens innebär inte med nödvändighet att orsaken är just Bibelns gud. Men, det vi kan se som följer av slutsatserna i båda ovanstående argument är att orsaken till universum är: transcendent, saknar själv början och orsak, existerar utanför- och oberoende av tid och rum, och är immateriell. Det verkar också vara en orsak med personlig karaktär eftersom den har valt att frambringa ett universum som inte måste existera. Sist men inte minst verkar orsaken till universum vara svindlande mäktig och kraftfull!

Vi ser att vi hamnar häpnadsväckande nära de centrala egenskaper som omfattas av en klassisk kristen gudsbild. Här har vi inte bara starka argument som visar på att Guds existens är mer sannolik än dess motsats, utan också den definition av Gud som blir relevant att både försvara och presentera utifrån ett kristet perspektiv. Det ger även ett bra avstamp till fortsatta diskussioner. Härifrån kan vi ta oss vidare, och i kombination med vårt eget personliga vittnesbörd, använda fler av de flertalet gudsargument som finns, och som sammantaget ger ett starkt case för att det är just Bibelns gud och kristen tro som är den världsbild som ger de bästa svaren och förklaringarna till de frågor varje människa oundvikligt ställs inför i livet.

Av Emelie Rynningsjö

Artikeln som pdf

 

Annonser

29 thoughts on “Guds egenskaper och natur”

    1. Hej och tack för din kommentar,

      Jag är personligen inget fan av copy/paste-argumentation, utan ser hellre en dialog som har det aktuella inlägget i fråga i fokus. Men, eftersom jag har läst igenom det du länkade till så ville jag ändå ge en respons på vissa delar som var relevanta för inlägget.

      Gällande det du tar upp om Kalam så förstår jag det som att ditt avvisande av argumentet till viss del handlar om de egenskaper som tillskrivs Gud i form av skapare och att vara icke-tidslig och icke-rumslig, då du beskriver begreppen ”utanför” och ”skapa/orsaka” som meningslösa och som cirkelresonemang i sammanhanget. Då vi fortfarande står inför ett universum av just tid, rum, energi och materia och som allt pekar på har börjat att existera så vore det intressant att ta del av vad som är dina alternativ till förklaringar? På vilket sätt kan tid och rum börja existera om orsaken inte transcenderar dessa? Eller anser du att de saknar en orsak?

      Sedan en sak gällande det du tar upp om Leibniz argument, där du om jag förstår dig rätt, argumenterar för att varje ting i orsakskedjan snarare är nödvändigt existerande och att det därmed inte existerar kontingenta ting (som universum i argumentet). Min fundering där är hur en regress av enbart inkontingenta ting över huvud taget är möjligt. En regress förutsätter en följd av saker/händelser som därmed inte existerar samtidigt (annars blir det inte meningsfullt att tala om en regress?). Men tingen är ju inte inkontingenta om de har börjat att existera, och det antas väl att de har börjat existera vid olika skeden för att en regress ska ta form? Jag har svårt att se hur detta resonemang skulle omöjliggöra kontingenta tings existens, och därmed Leibnizs argument. Vill du får du gärna utveckla.

      Mvh Emelie

      Gilla

      1. ”Jag är personligen inget fan av copy/paste-argumentation, utan ser hellre en dialog som har det aktuella inlägget i fråga i fokus.”

        Mina artiklar är en refutering av både Kalam och Leibniz. Därmed ansåg jag att det var relevant att länka till dem härifrån. Mitt syfte är *inte* att skapa ”dialog” (det brukar nämligen vara helt lönlöst) utan ***att visa eventuella läsare varför era argument inte håller***.

        ”På vilket sätt kan tid och rum börja existera om orsaken inte transcenderar dessa? Eller anser du att de saknar en orsak?”

        Eftersom det *inte* går att prata om en orsak utan att förutsätta tid så kan det *inte* finnas någon orsak till rumtiden. Rumtiden har *alltid* existerat (sant per definition eftersom den innesluter all tid). Om rumtiden tog sin början för 14-15 miljarder år sedan så innebär det att ”all tid = 14-15 miljarder år”.

        Se även: https://www.facebook.com/ljohank/notes?lst=100003648709231%3A100003648709231%3A1499725666

        ”Jag har svårt att se hur detta resonemang skulle omöjliggöra kontingenta tings existens, och därmed Leibnizs argument. ”

        Det omöjliggör inte existensen av kontingenta ting (sådana existerar uppenbarligen). Mitt motargument visar dock att det inte går att argumentera utifrån den tillräckliga grundens princip utan att hamna i en självmotsägelse.

        Och om du anser att det är ett problem med en följd av nödvändiga ting (vilket det är) så är det ett problem för ert argument, inte för mig.

        WordPr

        Gilla

        1. ”Förklaringen är att han existerar genom nödvändigheten i sin egen natur. Guds natur innebär helt enkelt att hans icke-existens är omöjlig! Det som existerar av nödvändighet måste existera för evigt.”

          Refutering av det ontologiska argumentet:

          Posted by Johan Karlsson on Monday, March 6, 2017

          Gilla

        2. Hej! Kanske är syftet ditt inte att ha dialog, vilket jag iof tror är något gott eftersom man då borde höra varandra bättre, men oavsett så är det just det du gör allt din oftast, både dialog och diskussion vilket jag finner gott!

          En anledning att ännu tydligare skriva ut argument kan ju vara att sanningen främjas genom att fler tar del av dem och också korrigerar om det vore en förbättring! ?

          Gilla

        3. Hej! Du skriver ”Eftersom det *inte* går att prata om en orsak utan att förutsätta tid så kan det *inte* finnas någon orsak till rumtiden. Rumtiden har *alltid* existerat (sant per definition eftersom den innesluter all tid). Om rumtiden tog sin början för 14-15 miljarder år sedan så innebär det att ”all tid = 14-15 miljarder år”.”
          Och om man oxå läser dina invändningar mot något evigt på, utanför tiden där det bland annat står:

          ”Antag att U = E, d.v.s. att universum är allt som någonsin har existerat, existerar samt kommer att existera. I sådana fall finns det – per definition – ingenting utanför universum; inte heller fanns det något före universum. ”

          Så undrar jag om dessa argumenteringar verkligen kan visa det som de vill visa?

          Att rumtiden alltid existerat, men sammanfaller med universums start säger ju inget om det kan finnas något utanför tiden tänker jag. Vidare att definiera E (Existens ) som allt som har existerat, existerar och kommer att existera låter som att själva undersökningsverktyget binder sig till en tidslinje och då låter det svårt att använda den vid en undersökning om det fanns något utanför/utöver. Lite som när man mäter ljusets hastighet och jämför med laser : det kommer inte funka att mäta med.

          Gilla

            1. Hur tänker du vederlägga det? Fast själva frågan handlar inte om vad jag ska göra utan om att motargumentet inte innehåller förutsättningar för att vederlägga det den vill. Det är som att plöja med en rymdraket : avancerat hjälpmedel, men inte funktionellt för det ändamålet.

              Gilla

          1. ”Vidare att definiera E (Existens ) som allt som har existerat, existerar och kommer att existera låter som att själva undersökningsverktyget binder sig till en tidslinje och då låter det svårt att använda den vid en undersökning om det fanns något utanför/utöver. ”

            Kan inte se att jag binder E vid någon tidslinje. Däremot dyker tiden upp så fort man pratar om ”orsak”, vilket är skälet till att det (i) inte går att prata om en ”orsak” till tiden eller (ii) att det inte kan finnas en ”orsak” till tiden”. På samma sätt är det omöjligt att före en diskussion om något ”utanför” rummet eftersom prepositionen ”utanför” förutsätter rum.

            Det blir bara svammel.

            Gilla

            1. Nej jag förstår att du inte ser det så! Du kanske har rätt i detta fall att du inte här gjort så! Till resten så håller jag inte med och menar att du på twitter inte heller helt visade att det måste vara så.
              Jag menade (starkt förenklat och förkortat) att det var som krukmakaren som påverkar leran, men att den inte påverkar honom.
              Att rummet finns är vi väl rätt på det klara med? Då kan vi väl prata om något utanför? Förstår inte varför att något finns hindrar att vi talar om vad som också kan finnas? Det får du nog visa och inte bara hävda!

              Gilla

              1. Och att rummet finns är ju sant eller? Det var mer än inte håller med, det var faktiskt en invändning som inte motbevisats av dig. Rummet finns och det hindrar inte samtal om något utanför, du måste visa varför det hindrar!

                Gilla

  1. Och ändå saknas viljan eller intelligensen att söka bevis.
    Fantasi är en sak och fakta en annan.
    Troende: Jag vet ej varför eller hur universum skapats, därför gud. (God of the gaps)
    Ateister: Jag vet ej varför eller hur universum skapats, därför måste jag ta reda på det.

    Gilla

    1. Hej och tack för din kommentar,

      Du gör påståenden om fantasi och fakta, vad är det i inlägget som du hävdar är fantasi och hur motiverar du det?

      På vilket sätt är resonemangen i inlägget att hemfalla åt ”God of the gaps”? Jag har inte på förhand fastslagit att universum har en orsak, att den mest troliga orsaken till universum är Gud och inte stoppat in Gud som slutsats i brist på kunskap, utan istället argumenterat för att universum mest troligt har en orsak och att denna orsak mest troligt är Gud. Resonemanget bygger ju på att undersöka alternativen och utgå från den kunskap vi har och se åt vilket håll den leder oss. Så invändningen om God of the gaps får du gärna utveckla lite, i alla fall om jag ska förstå invändningen bättre.

      Mvh Emelie

      Gilla

  2. Hej!

    Jag gissar att du som kristen tänker att människan har en fri vilja. Hur kan människan ha en fri vilja om Leibniz första premiss gäller? Låt säga att en ny vilja uppstår inom mig. Om denna nya vilja är ”nödvändig” är den knappast fri. Har den en ”yttre orsak” är den heller inte fri. Vad jag kan förstå leder ditt resonemang till determinism.

    Mvh Johan

    Gilla

    1. En persons fria vilja har sitt ursprung hos personen. Den är alltså fri, men inte från personen som är dess ”yttre orsak”. Tänker jag i alla fall.

      Vänlig hälsning, Magnus

      Gilla

      1. Om viljan inte är personen utan tillhör personen, så kan du väl göra likadant med resten. Minnet är inte personen utan tillhör personen. Preferenserna är inte personen utan tillhör personen, etc. Vad blir då kvar av personen? Så vitt jag kan se ingenting. ”Personen” blir ett tomt och meningslöst ord.

        Gilla

        1. Drar du detta resonemang till sin spets, upphör en människa med alzheimers att vara en person. Vilket visar att personen är långt mer fundamental än vilja, minne och smak, exempelvis.

          Gilla

          1. Nej, men om vi tar bort allt det som vi normalt brukar förknippa med ”person” och i stället omtalar detta som personens tillhörigheter, då undrar jag vad som finns kvar av själva personen. Det blir ju bara en behållare. Kan du utifrån ditt resonemang nämna något om vilket vi inte kan säga att det tillhör?

            Gilla

            1. Människan är skapad till den treenige Gudens avbild, och består av ande, själ och kropp. Dessa delar går inte att skilja från varann. Man kan säga att jag är en kropp, men också att jag har en. Teoretiskt skulle man kunna byta ut del efter del (vilket också sker när cellerna byts ut), men ändå finns personen kvar. Själen med förnuft, känslor och vilja är också en del av personen, men ÄR inte personen. Liksom anden, med samvete och evighetsmedvetande.
              Svaret är då, nej, jag kan inte plocka ut bara en del och säga att ”detta är personen”. Men hon är oändligt dyrbar i Guds ögon, och har ett okränkbart värde just för att hon är människa.

              Gilla

    2. Hej och tack för din kommentar,

      Ja, det stämmer att jag tror att människan har en fri vilja och är därmed inte anhängare av determinism. Däremot är jag inte säker på att Leibniz argument är den bästa utgångspunkten i frågan om fri vilja på det sättet du redogör för, alltså genom att utgå från viljan i sig. På ett sätt är argumentet verkligen applicerbart, men då gällande frågan om Guds existens eftersom det är Guds existens som blir den avgörande förutsättningen för att fri vilja ska vara möjligt.

      Jag vet inte om du själv lutar åt determinism, men om, på vilket sätt menar du att fri vilja skulle krocka med att människan är en kontingent varelse? Och hur tänker du om vad för konsekvenser determinismen för med sig gällande moral och personligt ansvar?

      Mvh Emelie

      Gilla

      1. Hej och tack för svar!

        Jag menar att Leibniz första premiss sätter krokben för den kristna läran om människans fria vilja.

        Om en vilja uppstår inom mig antingen av nödvändighet eller på grund av yttre orsaker, så kan den inte något av fallen vara fri.

        Mvh Johan

        Gilla

  3. Hej och tack för kommentarer, tänkte bara meddela att jag är bortrest, men planerar att försöka svara under början av nästa vecka. På återhörande!
    Mvh Emelie

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s