Mysteriet med den försvunna skattskrivningen

Det är nu mellandagar. För en del är det dags att återvända till jobb och vardag, för andra att livet ut som vanligt. Jul är inte en så revolutionerande helg, mycket går sin gång i traditionens tecken, både det vi uppskattar och det vi ogillar.

Jag tänkte skicka med något att fundera över, något som handlar om en jul för länge sedan, den julen som faktiskt revolutionerande hela vår tillvaro, allt vad det innebär att vara människa!

Jag pratar förstås om den jul då då Gud blev människa i Jesus.

Är det en saga som borde börja: ”Det var en gång…” eller skulle den platsat i dokumentärprogram likt Svart på vitt med sina detaljer?

Själva texten idag är inget från någon av Svenska apologetiksällskapets skribenter, men bjuder på intressant läsning kring julen för länge sedan ändå! Anders Brogren står för tankarna. / Martin Walldén

Annonser

…en julfilm också!

Vi instämmer i Martins julhälsning, och önskar alla läsare några dagars vila och julefrid. Passa på att njuta av ledighet, besök av eller hos släktingar ni kanske inte träffar så ofta, och all härlig mat förstås!

Eftersom vi firar julen till minne av Guds sons inträde i vår värld (vissa påstår att det inte alls är så, här får man ett kort svar på det), får min julkapp till er bli en film som ger ett mycket övertygande argument för Gud.

David Kärrsmyr från Svenska Apologetiksällskapet, fysiker och filosof, beskriver det gudsargument utifrån universums existens som kallas Kalam-argumentet på ett strålande sätt vid vår konferens tidigare i höst.

Passa på att njuta av ledigheten med denna intressanta lektion! God Jul!

God jul!

Nu börjar den; jultiden! Julfriden hoppas jag följer i dess spår för er alla!

Bloggen vill här påminna om orsaken till denna uppståndelse som nu är; att Gud har blivit människa i Jesus. Blivit människa för att dela våra villkor, för att ge oss möjligheten att leva i gemenskap med Gud, för att visa detta för oss och vem Gud är.

Man kan ha många olika tankar om vem Gud är och vad Gud vill med oss, men så här säger Jesus själv i sin predikan som brukar kallas för Jesus programförklaring!

Han kom till Nasaret, där han hade växt upp, och på sabbaten gick han till synagogan, som han brukade. Han reste sig för att läsa, och man gav honom profeten Jesajas bok. När han öppnade den fann han det ställe där det står skrivet:

Herrens ande är över mig, ty han har smort mig till att frambära ett glädjebud till de fattiga. Han har sänt mig att förkunna befrielse för de fångna och syn för de blinda, att ge de förtryckta frihet och förkunna ett nådens år från Herren. Han rullade ihop boken och gav den tillbaka till tjänaren och satte sig. Alla i synagogan hade sina blickar riktade mot honom. Då började han tala till dem och sade: »I dag har detta skriftställe gått i uppfyllelse inför er som hör mig.

Lukas evangelium kapitel 4 verserna 16-21

God jul! / Martin Walldén bloggredaktör

”Det hände sig vid den tiden…”

 

En vanlig invändning mot den kristna tron är baserad på en skepsis mot historiska fakta och data som de är angivna i skrifterna. Man bortser från att den modus av akademisk faktapresentation som är gängse idag är en relativt nutida uppfinning och att frånvaron av den formen ingalunda betyder att det man ändå meddelar skulle vara felaktigt bara för att formen är en annan. Frågeställningarna är oändliga och där man inte tycker sig se att det som står i bibeltexten ovedersägligen bekräftas av utomstående källor så tar man avstånd från budskapet i texten med dess föregivet bristfälliga historicitet som ursäkt. Dock är det frånvaro av bekräftelse, inte närvaron av ovedersägliga motbevis som ger utslaget.

Det är att märka att denna slags kritik nästan alltid uteblir för andra historiska företeelser som detta till trots accepteras som historiskt säkerställda, ofta på betydligt svagare faktaunderlag. Men dessa gör ju heller aldrig anspråk på att vara del av Guds tilltal till människan. Och det är just den springande punkten när det gäller ”julevangeliet” som det slarvigt kommit att kallas. Det som hände sig vid den tiden var nämligen något som radikalt ingriper i världshistorien och som ställer all annan historia inför ett tolkningsparadigm som människan i gemen inte vill kännas vid. Skälet är att om det som ’hände vid den tiden’ är vad det utger sig för att vara så måste all världshistoria skrivas om i ljuset av att ingen makt i världen har någonsin existerat utan att den i en eller annan bemärkelse varit underordnad den verkliga Makten.

Det är en myt att all makt utgår från folket. Det är ett teologiskt faktum att ”hela världen är i den Ondes våld.” Det är en prognos inför framtiden att ”inför Honom varje knä skall böja sig och erkänna att Han är konungarnas Konung och Herrarnas Herre”. Det är ett påstående att ”Han leder konungarnas hjärtan som vattenbäckar och ger jordens riken åt vem Han vill”, och ingen människa kan ändra detta faktum på en enda millimeter av sin bredd hur många eoner tid än förflyter.

Ingenstans blir denna den bakomliggande världsmaktens styrning klarare än i det säregna mötet mellan Gaius Julius Caesars adoptivson Caesar Augustus och barnet som föds i Betlehem en senvintermorgon någon gång år 5 eller 6 före vår nutida tideräkning. (Det enda som antagligen är 100% säkert att det inte skedde på ”julnatten” år noll.) Barnet som föds har en förhistoria flera tusentals år längre än den romerska nobilitetens olika släkter kunde redovisa.

Den som kom in i världen under dessa små omständigheter är ett uppfyllande av ett löfte från mänsklighetens urhistoria. ”Jag skall sätta fiendskap mellan Kvinnans säd och Ormens säd, ormynglet skall stinga Kvinnans avkomma i hälen, men det barnet skall krossa ormens huvud.” Han som föds är i direkt nedstigande led en son till Abraham, Isak och Jakob. Det löfte som Gud gav Abraham att ”Genom dig och din avkomma skall alla världens folk bli välsignade” träder in i världen på en sedan hundratals år tidigare förutsagd plats genom skeenden beslutade och iscensatta av sin samtids och en av världshistoriens mäktigaste politiska och religiösa makthavare: Augustus Caesar. Till yttermera visso en av de mest väldokumenterade makthavarna från den tiden. Lukas, (grek?) läkaren, Kristusefterföljaren som lever sitt liv under Augustus och Tiberius och de följande romerska kejsarnas tid har sina data klara och meddelar oss vad som skedde ”offstage” från den belysta maktscenen, och det skulle ta några decennier till innan Rom kände av anspråken från den snickarson som föddes långt ifrån elfenbenspalatsen.

Det var om honom som det redan tusentals år före ”Augustus” hade sagts att han skulle vara av liknande slag som ”Melkizedek”. ”Och Melkizedek, kungen i Salem medförde bröd och vin till mötet med Guds vän Abraham. Han var präst åt Gud den Högste.” Efter hans ordning kom till sist den som är efter Melkizedeks art, inte efter Aarons. (Abraham mötte Melkizedek långt före både

löftet om Isak och fyrahundra år innan lagen och prästerskapet under leviterna skapades) Och den ende som Gud sände att vara alla prästers präst och den som bar fram ett sista fullkomligt avslut av alla föregående offer är den som kallas ”Den Högstes Son”.

Profeten Jesajas utsagor från tiden från 739 f v t till 679 innefattar den andra nyckeltexten som ger ”julen” sin teologiska tyngd. ”En son, ett barn, blir fött åt oss, och på hans skuldror kommer makten att vila, namnet han får skall vara Underbar i Råd, Mäktig Gud, Evig Fader, Fredens Furste. Hans rikes tillväxt och dess fred kan ingen hejda, på Davids tron och över den tronens rike kommer han att etablera och vidmakthålla sitt rike med rättfärdighet och rättvisa allt framgent.”

Julens budskap är att denna son, detta bevis om Guds närvaro, denne Immanuel, föddes under Augustus Caesars regeringstid. Budskapet är och var att världsmakten är lydkonung under Gud. Det är Augustus annektering av Judeén något decennium tidigare som föranleder den folkräkning och skattskrivning som skedde under tiden då Quirinius var landsshövding i Syrien. Det är den erövringen av landet som tvingar fram ett synliggörande av det romerska rikets senaste ackvisition i sina befolkningsdetaljer, och skapar insikt om dess fiskala möjligheter som skatteintäktsland. Uppbörden varierade i olika delar av riket. I en del länder beskattades enbart de vuxna männen, i andra hushållen som sådana, lantbruk och andra sysselsättningar beskattas olika. Den civila strukturen var inte lika utvecklad överallt i nationens olika delar. Skatteuppbörd kräver en betydande byråkratisk apparat.

Det är just den politiska bestämda handlingen som också tvingar fram resan från Nasareth i Galileén till Bethlehem i Judeén. Ett beslut om att alla skulle skattskrivas på sin födelseort (i parförhållanden dock mannens födelseort) satte en massiv folkvandring i rullning. För det unga förlovade och havande paret spelar bakgrunden i storpolitiken ingen större roll, annat än att den tjänar till att skapa de förutsättningar som sedan länge ingick i det hopp om Messias ankomst som profeterna sedan länge klarlagt. ”Du Betlehem Efrata, den minsta av Juda städer…” (Men var skulle den födas som kunde identifiera sig som livets bröd om inte i Beit Lechem, brödhuset?) Att Maria var medveten om att detta inte var någon vanlig nedkomst att vänta gjorde nog viss ängslan oundviklig.

Gaius Julius Caesar var den som avslutade Roms mångåriga ställning som republik. Caesar är inte ännu en titel utan ett familjenamn. Han föddes med kejsarsnitt, på engelska ”the caesarian section”, efter latinets ord för snitt. Ur denna fysiska verklighet skapas ett familjenamn. Men också den egendomliga möjligheten att regenterna, kejsarna, som nu följer inte längre anses vara vanligt folk för de är ” a cut above the commoners”, snäppet över det vanliga folket alltså.

Gaius Julius mördas i mars 44 f v t. Två år senare görs han till Gud av senaten. Han deifieras! I sitt testamente förordnade han sin släkting, systersonen Octavianus till arvtagare av hela sin kvarlåtenskap, inklusive regeringsmakten. Att det inte var en lätt övergång kan man lätt läsa sig till i diverse historiska verk. (Encyclopedia Britannica, Gibbons: The rise and fall of Rome etc) Tillsammans med två andra generaler bildas ett triumvirat, efter en initial delning av riket vidtar dock snart kampen om det totala herraväldet. Augustus kom ut ”on top.” Hans framfart är blodig men rättfärdigas förstås av maktens tillskyndare som nödvändig blodspillan för att skapa det fredsrike, den Pax Augusta, som i nära tusen år skulle dominera Europa och mellersta östern sam stora delar av Afrika. Han bar ändå officiellt titeln; Princeps Pax, fredsfurste. (Bland annat röjer Octavianus sin egen halvbror, drottning Cleopatras son med Julius Ceasar, Ceasarion, ur vägen genom mord.)

Han lyckas ge sken av att återinföra republiken medan han i själva verket lägger all makt under sig och i utbyte mot senatsplatser åt sina jasägare dompterar och dominerar han generalförsamlingen som generöst belönar honom med den ena hederstiteln efter den andra. Han tar över titeln och uppdraget som ”Pontifex Maximus” efter Lepidus. Det betyder ”den störste brobyggaren” mellan

Gud och människorna. En titel som påvarna utan en blinkning numera har som sin. Det finns visserligen redan en enda medlare mellan Gud och människor, nämligen Jesus Kristus, men några decennier innan han föds i Betlehem sitter den kronan som gjuten på Octavianus huvud. Augustus blir han för att han ju direkt efter faderns bortgång adopterats av den ’Gud’ som senaten utropat och således är sonen ’Den Högstes Son’. Augustus betyder just ”den mest upphöjde”, och har en koppling till augurernas (spådomsskråets) uppgift att tolka himmelns påbud åt människorna, alltså en prästerlig tjänst. Augustus är också redan tidigt medveten om sin militära status och tar titeln Imperator, dvs ”Arméns anförare.” Han samlar all religiös och politisk makt under en enda hand. Det kommer att upprepas ännu en gång i världshistorien. Den ekonomiska makten lägger han likaledes under sig genom att kontrollera kornleveranserna från Egypten till Rom.

Jesus av Nasareth kallas hundratals år tidigare för den som är anföraren för Guds härskaror: ”Jahweh Sebaoth.” En tydlig vink om detta ger han inför Pontus Pilatus när denne skroderar om sin makt över Jesus vid rättegången i Jerusalem: ”Vet du inte att jag har makt över dig och ditt liv? Du hade alls ingen makt över mig om den inte givits dig från himmelen.. Tror du inte att jag kunde be min Fader om att skicka tolv legioner änglar till mitt försvar om mitt rike var av denna värld?” Rom hade en enda legion i hela området.

Augustus kallades Pater Patriae; landsfader, fädernas fader och nationens självklara beskrivare av vad som gällde även på äktenskapslagstiftningens och moralens områden. Inte bara sista utpost i juridisk mening som ordningsmaktens högsta huvud utan även den som stiftade de lagar som undersåtarna hade att efterkomma. Lex Romana bildar ännu idag grunden för det västerländska rättsväsendet.

Jesus föds alltså ca år 5 f v t. Augustus dör strax utanför Neapel i Augusti år 14 v t. Jesus är alltså i övre tonåren när Augustus ersättas av Tiberius. Tack vare Augustus och hans adoptivfar Gaius Juius Caesar har vi juli och augusti i våra almanackor.

Det hände sig vid den tiden? Det var en gång? Det råkade vara så att…? Av en händelse föddes en gosse där i Betlehem och då var genast några flinka skrivare framme och anpassade allt de visste om Augustus till den gossen? Nog var det väl judiska upprorsmakare som hittade på allt detta för att ’skriva’ om historien till sin fördel? Den tanken förs fram av en del teologer, inte minst i RKK.

Men vilket var först? Gudsordet med sina löften och profetior under minst 1800 år? Eller det romerska riket? Det finns olika möjliga perspektiv: jag sa ovan att hela världen är i den Ondes våld. Dennes förslagenhet är sådan att han genom lögnens maktmedel lägger dimridåer och skapar skogar av giftiga träd runt varje livsträd. Han kan inte hindra livets träd från att växa, men väl att det upptäcks av människorna. Vill man dölja ett gott träd gör man det i en snårskog av giftiga. När världens dittills mäktigaste härskare tar på sig alla gudomliga attribut och hävdar sig som inte bara ”Guds tjänare” utan som en ”Gud själv” så är det just för att förhindra att den verklige Guds son känns igen när Hosanna ljuder och den kommer som kommer i Herrens namn. Men se det lyckades inte. Augustus dör, men Den Högstes Son ger frivilligt upp andan när hans uppdrag är avklarat.

Men det andra alternativet är det motsatta: Allt detta som sker är en från ovan bestämd utveckling som ingen av aktörerna kunnat förhindra. Gud har inte abdikerat. Tidsrymderna är lappri! För Gud är tusen år som en dag.. Tålamodet utsträcker sig ju ännu över vår tid, men det som är förutsagt kommer att hända. Även i framtiden styr Guds hand.

Istället för att dölja barnet i krubban är det Augustus som genom sin skattskrivning sätter det i rampljuset, ett rampljus som aldrig bleknar. Augustus skapade en infrastruktur av vägar i hela riket som gjorde att det kristna budskapet kunde spridas med stor hastighet. Ett nära nog universellt ’gatuspråk’ en enkel grekiska, det s k ”Koiné” bereder vägen för en blixtsnabb spridning av ett och samma budskap över stora delar av Europa och främre Asien. Att barnets födelse inte gick alla

makter spårlöst förbi visas genom dem som kom österifrån och avsiktligt sökte judarnas nästa konung. Dessa ”turister” orsakar viss problematik hos konung Herodes. Samme Herodes som några decennier senare uppvisar sin arrogans gentemot Gud och människor när han iklädd sina regalier och praktkläder talar till folket som skolats att ge tyrannen den hyllning som denne krävde: ”Vi hör en guds röst, inte en människas”. ”Och i samma stund slog en Herrens ängel honom därför att han inte gav äran åt Gud och han åts upp av maskar och dog.” Augustus var ingalunda ensam om att anse sig vara ”Gud själv”. Både judar och sedermera kristna hade stora bekymmer med att tillbedja kejsaren som om han vore Gud. De kallades lustigt nog för just ’gudlösa’ för att de vägrade böja knä för kejsaren.

Pax Augusta? Vem minns den idag annat än som en historisk anekdot? Pax Christi? Den finns hos alla dem som givit Fredsfursten plats i sina liv redan nu, och de har ett löfte om en tusenårig fred framför sig.
Imperatorn Augustus har inga arméer mer. Hans bro saknar landfäste både hitom och bortom evigheten. Han sover bland sina fäder, medan Faderns son sitter vid sin Faders sida och väntar på att återkomma för att döma levande och döda. Inklusive Octavianus Augustus Caesar.

”Det som hände sig vid den tiden” var att världens makter fogade sig under Gud den Högstes beslut och beredde en väg för Herren. Just så: bered en väg för Herren, berg sjunken djup stå upp. Han kommer han som fjärran var sedd som fädrens hopp.

Det mäktigaste riket i världen kunde inte annat än följa den tusenåriga planen. Stirra er inte blinda på bagatellerna i tidens gång. ”Varför larmar hedningarna och varför reser sig jordens konungar upp mot Herren och hans smorde? Han som tronar i himmelen ler, Herren bespottar dem. Han skall tala till dem i sin harm och de skall bäva under hans vrede.”

Gör inte misstaget att betrakta julevangeliet som en saga. ”När tiden var inne födde Maria en son, lindade honom och lade honom i en foderkrubba.” ”Då Gud under långa tider hade talat till fäderna och profeterna på många olika vis har han nu i denna den sista tiden talat till oss genom sin Son. Samme Son som han har insatt till att vara arvtagare till allting, genom vilken han också hade skapat hela världen. Det är han som är Guds härlighets återsken och Guds väsens sanna uttydare. Genom sin makts ord bär han allt och när han hade gjort en ände på synden genom att rena världen från den satte han sig på sin plats på högra sidan vid den Högsta makten i himmelen.”

Historien är ingalunda slumpartad. Den är i alla bemärkelser ”His story”. Vi är bara för små och klensjälade för att fatta det fullt ut. Även Caesar Augustus var bara ett redskap i Guds hand. Inte så bara dock, utan faktiskt det mest och bäst förberedda redskapet. Att fira jul är att manifestera tron på Guds överhöghet över alla tungomål, folk och stammar, över alla makter och ismer på jorden.

God Jul!
Björn Donobauer, Doncaster

Är GT:s Gud god?

I samtal om kristen tro är det två invändningar som återkommer offtare än andra, nämligen frågan om lidande och ondska (”Hur kan en allsmäktig och god Gud tillåta lidande och ondska”, som tidigare tagits upp på bloggen bland annat här.) och frågan om Guds natur i Bibelns Gamla Testamente. Man anser att det är en annan gudsbild som framkommer i GT, jämfört med i NT. Inte minst kontrasterar man Jesus undervisning om att älska sina medmänniskor med de krig Gud befallde israeliterna att utföra.

Som vanligt är det lätt att ha åsikter, och lite mindre lätt att läsa på för att ta reda på hur det verkligen förhåller sig. En bra ingång är att dessa texter har lästs, studerats och utlagts under tusentals år, så det finns tankar som tänkts runt detta före oss. Vi kan alltså vara vissa om att dessa invändningar ännu inte ”fällt” Gud.

En god hjälp, som i detta format dessutom är lättillgänglig, är Olof Edsinger, vars bok ”Krigen i Gamla Testamentet” ibland har refererats till i spalterna. Här gör han en sammanfattning av bokens budskap i två avsnitt, som verkligen rekommenderas om du har funderat kring detta ämne.

http://www.himlentv7.se/vod/player/58148/

http://www.himlentv7.se/vod/player/58149/

Fem usla anledningar till att förneka jungfrufödseln

Snön glittrar, julgranen skimrar och i predikstolen står prästen och säger att det här med jungfrufödsel behöver man ju inte tro på. Så var min uppväxts jular, och sedan jag själv blev kristen vid 15 års ålder har jag ställt mig förbryllad till påståenden om att jungfrufödseln inte hände, eller att det inte spelar någon roll om den var en verklig biologisk händelse istället för enbart en symbol. Låt mig gå igenom några av de vanligaste argumenten för detta, och visa varför jag inte tycker att de håller.

1. Jungfrur föder inte barn

Jag vet inte var jag ska börja. Det här ”argumentet” är så kasst att Jim Inhofes snöbollsargument mot klimatförändringars existens framstår som briljant.  Naturligtvis kan inte jungfrur föda barn, det är därför en jungfrufödsel är mirakulös. Liksom de besläktade stolpskotten ”Döda uppstår inte” och ”Människor kan inte gå på vatten” utgår detta argument från att Bibelns poäng skulle vara att dessa saker är naturligt möjliga, att en av hundra jungfrur ploppar ur sig en bebis då och då. I själva verket är Bibelns författare fullständigt medvetna om sex krävs för att få barn: just på grund av detta protesterar Maria mot ängeln genom att påpeka att hon inte legat med någon man, varav ängeln svarar ”ingenting är omöjligt för Gud” (Luk 1:37). Att hävda att Gud inte kan ha gjort x för att vi inte kan göra x, är som att säga att Shigeru Miyamoto inte kan gå baklänges för att Super Mario inte kan göra det.

Tro rätt tro fel, är det du eller jag som avgör det?

Dia Psalma funderade över detta under det förra milleniet.

Denna blogg vill vara till för oss som funderar i frågor kring tro, kring kristen tro mer specifikt. Denna blogg vill också kunna fungera som en mötesplats där frågor och tankar bryts och funderas med varandra.

För att det ska fungera på ett sätt som främjar möten och godhet så håller vi oss med en del enklare regleringar kring detta, de återfinns här och går i korthet ut på att vi önskar saklighet i samtalet genom att bloggpostförfattarens artikel och dess poäng är huvudfokus i ett eventuellt samtal, vidare så vill vi att personangrepp är helt frånvarande i ett eventuellt samtal.

Det är också så att en del bloggpostartiklar går att kommentera andra inte.

Allt gott och god läsning och gott samtal önskar jag er!

/ Martin Walldén, bloggredaktör