Vad är egentligen tid?

I Bibeln är tidsbegreppet viktigt, bland annat därför att Bibeln handlar om tid och historia, om historiska tidsperioder, platser, händelser och personer. Så här skriver universitetsläraren Michael Stanford i sin bok: ”Handbok i historiska studier”. Ändå har väl ingen historieskrivning haft så starka effekter som själva Bibeln. ”Det är ju ingen historiebok, det är religion”, utbrister ni kanske. Ja, den är primärt religiös, eftersom skrivarnas uppenbara mål är att förkunna Gud. Men vilket var det medel som användes för denna förkunnelse? Det var att påvisa Guds handlande i historien. Vare sig det gällde judarnas befrielse ur den egyptiska fångenskapen, landsförvisningen till Babylon, Jesu liv och död eller kristendomens spridning ut över det romerska kejsardömet var för båda testamentenas författare syftet att förmedla historisk kunskap – Gud i historien. Därmed skiljer sig den judiskt-kristna traditionen från andra traditioner genom den vikt som historien tillmäts.1  

Minutvisare_i_rörelse
Tiden går! Bild: David Castor http://pastorcastor.se

Kristen tro är grundad i historien och att vara kristen är att tro på historien. Det går helt enkelt inte att vara kristen utan att tro på historien. Och historia är tidsbunden, den är tidsmässigt förankrad. T.ex. Det hände sig vid den tiden, att från kejsar Augustus utgick ett påbud, att hela världen skulle skattskrivas.2  Så här är det konsekvent genom hela Bibeln. Hänvisningar till tid och historiska platser, händelser och personer. Detta faktum är något som skiljer Bibeln ifrån religiösa skrifter som t.ex muslimska Koranen, hinduiska Upanishaderna och buddistiska Tripitaka.

Forskare inom olika vetenskapliga discipliner använder sig av begreppet ”tid” utan att egentligen veta vad tid är eller varifrån tiden kommer eller vart tiden är på väg. Så gör även evolutionsteoretiker, ateister och sekulärhumanister. T.ex när de talar om evolutionens beroende av årmiljoner och årmiljarder, och när de talar om universums och jordens ålder utifrån olika mätmetoder. Universum sägs vara 13,72 miljarder år och jorden 4,54 miljarder år.3  Men ingen vet säkert, bortom alla tvivel. Inte jag heller. Personligen så tror jag, att Gud har ”kodat” universums och jordens ålder, och hitintills har ingen människa lyckats med att knäcka den koden. Det återstår, som så mycket annat att upptäcka.

Som bibelläsare och bibeltroende så kan vi veta något om tiden.

Några definitioner. I GT: Bestämd, passande eller fastställd tid. I NT: Lämplig eller rätt tid.

Allting har sin tid och vart företag under himmelen har sin stund.4

  1. Tiden har en början och den har ett slut5

Tid har inte alltid funnits, och kommer heller inte alltid att finnas. Det är Gud som står för tidens början och för tidens slut. ”Tidens förrådshus” har Gud suveränt nycklarna till, och de nycklarna lånar han inte ut till någon människa, vare sig hon är teist eller ateist, vare sig hon tillber eller förnekar Gud. Gud kan ge oss kunskap om både ”tidens förrådshus” och om nycklarna dit, men tillträdet och nycklarna dit behåller han för sig själv. Läs gärna samtalet mellan Gud och Job i Job 38:1-42:6.

  1. Tiden regleras av Gud

Tid, datering och tidsbestämmelse spelar en stor och viktig roll i Bibeln och i historien. Därför skapade Gud solen, månen och stjärnorna för att utmärka och bestämma dag och natt och särskilda tider, dagar och år.6

Olika tidsåldrar beskrivs i Bibeln.7 Tid och ålder hör ihop. Gud som är historiens Gud har indelat historien i tid och olika tidsåldrar, och de har var och en sitt bestämda innehåll och sin bestämda tidsbegränsning. Det finns ett före och ett efter historien, tiden och de olika tidsåldrarna. Något som ateister, evolutionsteoretiker och sekulärhumanister har missat i sina tidsberäkningar, och därför är famlande när de talar om årmiljoner och årmiljarder. Tidsangivelser som de inte vet något säkert om, men som de måste anta därför att den teori som de har bejakat, evolutionsteorin, förutsätter dessa oöverskådliga tidsrymder.

Begrepp som tidens ände talar om för oss, att allting har en ände, ett slut, så också tiden.8

Bibeln beskriver en rak eller linjär tidslinje ifrån begynnelsen till änden.9 Inte upp och ner eller fram och tillbaka eller i cirklar.

Tid och evighet är viktiga begrepp i bibeln, och Gud råder över både tiden och evigheten.

Gud har ingen ålder. Gud är evig, utan början och utan slut och är utan upphovsman.10  Vi människor har en ålder ifrån konceptionen och framåt, men är eviga till vår natur. Inte eviga bakåt, men eviga framåt. Gud har lagt evigheten i människornas hjärtan, dock så, att de inte förmår att till fullo, ifrån begynnelsen intill änden, fatta det verk som Gud har gjort.11

  1. Tiden är en parentes

Förrän bergen blev till och du skapade jorden och världen, ja, från evighet till evighet är du, o Gud.12  Gud som är en evig och personlig Gud, han är från evighet till evighet, och däremellan har vi en parentes, nämligen tiden och historien. Och inom den parentesen är allt tidsbestämt av Gud. Allting har sin tid, och vart företag under himmelen har sin stund.13

  1. Viktiga och avgörande tidsperioder

Det finns tidsperioder som är mer viktiga och avgörande än andra tidsperioder under historiens gång. Vi kan kalla dem för komprimerade tidsperioder, då mycket som är viktigt och avgörande händer på kort tid. Dess motsats är då utsträckta tidsperioder, då händelser av olika slag sker under en längre tidsperiod.

Petrus, som var en av Jesu lärjungar, han skriver något som hjälper oss att förstå detta. Ett får ni inte vara okunniga om, mina älskade, detta att en dag är för Herren såsom tusen år och tusen år såsom en dag.14  Gud kan tala och göra det han vill och har bestämt, både under kort tid, under en dag, och under längre tid, under tusen år. Det är inget problem för Gud. Därför kan vi också läsa i Bibeln om tre komprimerade 70-årsperioder i historien, som är så viktiga och helt avgörande.

Den första: Då Daniel och hans vänner var i Babel och Gud gav dem inblick i ett statsskick av orättfärdighet, brutalitet och kontroll, som i många stycken känns igen i nutida statsskick. Och Gud gav dem också viktig och avgörande information angående framtida riken, personer och händelser.15

År 605 f.Kr fördes Daniel och hans vänner till Babel och var där i 70 år.16

Den andra: Från vår tideräknings början och fram till år 70 e.Kr. Under denna tidsperiod föddes Jesus och hade sin offentliga tjänst i Israel. En tjänst som har gett oss helt nya och unika historiska möjligheter. Hela Gamla testamentet är fyllt av förutsägelser om detta, och i Nya testamentet läser vi om alla dess konsekvenser.

Denna 70-årsperiod avslutades med att romarna skövlade och brände ner Jerusalem och judarna spreds över jorden och var nationellt hemlösa.17  Men Gud hade gett dem löfte om att få komma tillbaka till sitt hemland igen. Ett löfte som är väl dokumenterat i Bibeln.

Den tredje: Den inleddes då staten Israel proklammerades och judarnas nationella hemlöshet bröts. Landet Israel föddes den 14 maj 1948.18 Men judarna kom hem till sitt land igen med ett trauma bakom sig. Omkring 6 miljoner av deras egna bröder och systrar hade brutalt dödats under förintelsens hemska år, bara några år innan.

Ifrån 1948 och under de snart 70 åren som har gått, så har mycket hänt, både postivt och negativt, uppbyggligt och destruktivt, men med det gemensamt, att det är viktiga och avgörande händelser som alla pekar fram emot Jesu återkomst.19

  1. ”Tidstecken”

Gud har gett oss tidstecken, så att vi kan orientera oss och veta vilken tid vi lever i, så att vi inte går vilse i all massinformation och i vår djupt sekulariserade värld.20  Till dessa ”tidstecken” har Gud knutit det som kallas för det profetiska ordet.21  Där har Gud gett oss tillgång till tillförlitlig och trovärdig information om både dåtida, nutida och framtida händelser, som det är ett privilegium för oss människor att få känna till.

Väl mött!

Med vänlig hälsning

Bength Gustafson

Källor: (1) Sid. 103 i Handbok i historiska studier, av Michael Stanford. Studentlitteratur. 1995 för den svenska utgåvan. Stanford undervisade fram till 1983 vid University of the West of England. (2) Luk. 2:1-2. (3) ”Ett universum ur ingenting”, av Lawrence M. Krauss. Fri Tanke förlag. 2012. Sid. 23, 59, 103, 200. Google.se Sökord: Jordens ålder. Allt om vetenskap. (4) Pred. 3:1.(5) 1 Mos. 1:1, 14-18. Upp. 10:6. 21:23. 22:5. (6) 1 Mos. 1:14-18. (7) Matt. 12:32. 1 Kor. 2:7. Ef. 3:11. (8) Matt. 13:39-40, 49. 24:3. 28:20. 1 Kor. 10:11. Hebr. 9:26. (9) Upp. 21:6. 22:13. (10) Jes. 40:28. (11) Pred. 3:11. (12) Ps. 90:2. (13) Pred. 3:1. (14) 2 Petr. 3:8. (15) Dan. 1:1-12:13. (16) Jer. 29:4-10. (17) Matt. 24:1-2. (18) Luk. 21:29-32. Jes. 66:7-9. (19) Matt. kap. 24. Mark. kap. 13. Luk. kap. 17 och kap. 21. (20) Rom. 13:11. Pred. 9:11-12. (21) 2 Petr. 1:19-21.

Annonser

Hur var det nu med livets mening?

Intressant dialog mellan Goldstein, Craig, Peterson

 

I denna veckas film får vi delta i ett trepartssamtal mellan tre mycket intressanta personer, med ganska skilda syn på saker. Temat är, som rubriken antyder, Finns mening med livet?

Vi får höra tre tjugominuters föredrag, följt av ett samtal och frågestund. Om man inte är intresserad av presentationen, kan man hoppa in ca 5:30, då första föredraget börjar. Deltar gör:

William Lane Craig, professor i filosofi samt doktor i teologi (start ca 5:30).

Rebecca Newberger Goldstein, professor i filosofi samt romanförfattare (start ca 28 min).

Jordan Peterson, professor i psykologi och klinisk psykolog (start ca 51 min).

Samtalet dem emellan börjar ungefär 1:12 in i videon.

 

På tapeten, Adam och Eva – uppdaterad

Ett tydligt tecken på att vi närmar oss tidens slut är de allt intensivare anfallen mot det vi kallar ”Den heliga skrift”. För att försvara all samtidens ohelighet och perversion måste det heliga med nödvändighet dras ner i dyn och dess helighet besudlas med helighetens motsats. Det som är människans vekaste punkt: hennes högmod och vägran att vara just bara människa skapad till Guds avbild, måste omvandlas till högmod, stolthet och ‘pride’ över att vara just den från rättfärdigheten befriade avarten. Den ursprungligaste synden är den som vill göra människan själv till guds ersättare.

Bibeln, något att redigera bort ur tillvaron?

”Skulle Gud ha sagt …Nej, Gud vet att om ni bryter mot förbudet så blir ni själva som Gud och kan skilja på rätt och fel utifrån ert eget gottfinnande.” Som göteborgare kan man spetsigt fråga: ”gick ni på den lätte?” Jo det gjorde de, med dunder och brak. Där är vi nu. Bara ett aber. Vi vet skillnaden, men kan inte hejda oss från att göra fel. Det sa han inget om! Eftersom alla gör fel så löser vi oss från skulden genom att kalla fel rätt och rätt fel. Simsalabim!!  Gör alla fel gör ingen fel, för vad som är det är rätt.

Men så är ju också spädbarnets första medvetenhet uttryckt i egendefinitionens identitetssökande och det därmed sammanhängande ‘kan själv’. När den urartade människan, den från sitt ursprung lösrivna människan, upphöjer sig själv över sin Skapare blir hon fröet till sin egen undergång.
Det är sin undergång hon ‘kan själv’. Inte sin räddning.

Med rättfärdighet menar jag då den färdighet till att vara rätt sorts människa som utgår ifrån förebilden. Om människan kan sägas vara skapad till Guds avbild föreligger sannolikt en förebild mot vilken avbildens äkthet kan kontrolleras. En äkta sedel känns igen på vissa inslag i bilden. Hur den än solkas i sin vandring genom människors händer och bankers sedelräknare så har den osvikliga äkthetsbevis inbyggda. Saknas de vid granskning bränns sedeln omedelbart upp.

Frågan om Adam och Evas faktiska individuella existens är nu en återkommande het potatis.
Skäligen sekundära diskussioner uppstår som virvlar runt en sten slängd i vattnet. Kärnan förblir i stort ignorerad. Vidlyftiga slutsatser dras: ”Om Adam och Eva skall förstås bokstavligt då sopar det undan hela den evolutionära biologins insikter och kunskaper om hur världen är.”  (Christer Sturmark)  Det gör det inte alls. Världen är en helt annan sak än den evolutionära tolkningen av den.
Den är dessutom i mångt helt annorlunda än den historiskt kristendomsbaserade tolkningen också.

Alldeles oavsett hur människans tillblivelse skedde så är det några saker som är fullständigt oemotsägliga. Det första är att människan till sin biologiska och organiska form består av element och mineral, av oorganiska material som via en organisk syntes skapat den form som på ett eller annat sätt givits biologiskt liv.  Dessa material är de samma som finns i jordskorpan. Vanlig matjord har till sin sammansättning och proportionerna mellan de ingående elementen frapperande likheter med människokroppen. Människan är alltså ‘av jorden’. Det är dessutom sannolikt just den röda jorden som utgör en så stor del av världens odlingsbara mark. Röd och jord är hebreiskans edom och adam. Adam är då inte ett egennamn utan en produktbeskrivning. Människan är ‘adam’. Av jord.

Av jord du är, till jord skall du åter bli. Vilka vetenskapliga argument finns det mot detta? Vilka teologiska argument ifrågasätter denna biologiska riktighet? Frågor på det? Vad har ni emot ‘adam’ som sann beskrivning av människan?  Den hebreiska termen täcker hela den organiska verklighet som människan essentiellt är. Det är inte allt hon är, men det är den jordiskt betingade ramen för allt mänskligt liv.

Men även om jorden i sig kan vara full av organiskt liv i form av allt från svampar till bakterier så är det inte någonsin jorden enbart som kan ‘leva’. För det krävs det en ‘livgivande ande’ eller en ‘animerande princip’, eller den biokemiska funktionalitet som aldrig existerar utanför ett redan levande system och som bara förs vidare genom dessa systems förökningsförmåga.

Eftersom det oorganiska saknar förmåga att göra sig till organisk funktion måste någon tillföra ‘jorden’ något. Bibeln hävdar att denna någon är den skapare som först formar matjorden och sedan blåser in livsande i leran. Att livsanden finns vid sidan av formen i sig ter sig ganska självklart. Evolutionsförespråkarna påstår att övergången från oorganisk form till organiskt liv är en produkt av tid plus slumpartade processer. Detta postulat saknar bara en sak: bevis för att det sker. Det existerar inga oorganiska kompositer som har programvaran inbyggd för att vara ens en enda levande cell. Programmet för liv finns nämligen bara i redan existerande liv. Allting som alla levande varelser har sett av hur den faktiska världen fungerar bevisar ideligen bara ett: art föder art, aldrig annan art aldrig ny art utan bara sin egenart. Program för liv finns bara i redan existerande liv.

Liv som skall bestå måste antingen ha tidlöshet och evighetsmotor, eller reproduktionsförmåga. Att tillvaron är stadd i ett förlopp som i slutändan är vad man kallar för ”den termiska döden,” det tillstånd där ingen energi längre finns tillgänglig för något slags arbete, är heller ingen nyhet. ”Världen är lagd under förgänglighet av Honom som har lagt den därunder” vet bibeln att meddela. Ingenting tyder på motsatsen. Vi lever i skenet av en strålande kärnreaktion som gradvis bränner ut sig själv, förr eller senare. Reproduktionen är därför biologisk bas för människan. Det sker från allra första början ‘sexuellt’. Det som bestämmer avkomman är vad som kommer från föräldrarna: det genetiskt stabila mötet mellan x och y kromosomer. ‘Föröka er och uppfyll jorden”. Förutom budet att förvalta jorden är reproduktionen ett primärmandat!

”Eva” är det namn, den beskrivning av kvinnan som Adam ger henne när hon fött fram den första levande människan efter föräldraparet, som ju själva inte bevittnat sin tillblivelse, och heller inte sett något annat födas på liknande sätt ännu. Han av jorden kommen ser det första exemplet på däggdjurets egenartade reproduktionsmetod:  levandefödare! Mammalie i den sanna bemärkelsen. ”Chava = Eva” betyder ”den som föder levande”. Några frågor på det? Är människan däggdjur? Föder människan levande? Så vad har vi emot det hebreiska uttrycket ‘Eva’ som namn på urmodern? Inget namn kunde bättre beskriva vad hon var ämnad som, än just det.

Fanns Adam och Eva? Människan av idag är fortfarande ”adam och eva” och de två är tillsammans avsedda att vara ‘människan skapad till Guds avbild’. Att alla världens makter intensivt eftersträvar att slå sönder länken mellan dem, deras skapare, och den förebild efter vilken de skulle vara avbildade är det som fyller alla media dagligen. Det är bara att koppla samman det s k syndafallet med samtidens faktiska beteende så syns den raka progressionen från då till nu. Och det är heller inte svårt att förstå att om ägaren och skaparen fortfarande bryr sig, ja då kommer denne att agera för eller senare för att rädda sin skapelse. Denne agerade förr (Golgata) och kommer agera i morgon: ny himmel och ny jord.

”Den förste Adam var en levandegjord själ, den andre Adam är en livgivande ande..” Det är vad evangeliet handlar om. Man ser inte så mycket av det i kyrkornas massiva överlagring av sanningen med det till synes religiöst oumbärliga utanverket, och därför får man inte längre klart för sig att kyrkan, som borde vara en räddningsflotte på ett stormigt hav, numera alltmer liknar ett strandat vrak med mer museala ambitioner än klar insikt om sitt enda existensberättigande: som en räddningsark inför en ny dom över den ondska som överallt och endast upptar mänsklighetens fantasier.

För att dessa fantasier inte skall kollapsa måste bibeln tystas ner.  Adam, ditt fikonlöv glipar, och Eva, den levandefödande har den totala rätten att vägra föda det liv som Adam sår.  Han saknar självkontroll och ansvarstagande för sin sådd, och hon tar inget ansvar för den biologiska ram som gör hennes bestämning som ‘levandefödare’ ofrånkomlig. Eftersom hon inte vill ta ansvar för sin biologiska normalitet har hon tillkämpat sig rätten att förneka sin biologiska bestämning. Hon förnekar sitt namn. Namnet är programmet, alltid. Men i dessa dagar marscherar 100.000 kvinnor för rätten att döda sina barn innan de föds. Eva vill inte vara det hon är till för: att föda levande. Och Adam vägrar att ta ansvar för sin säd. Lika goda kålsupare båda.

Adam och Eva…fanns de? De fanns, de var och de finns, men är urartade. Det är den andre Adam, den som kallas Kristus som visar vad de kunde ha varit, men inte är.

Teddy Donobauer, Doncaster 27.1.2018

Vetenskap och kristen tro – bekräftar de varandra?

Veckans film är Mats Selanders föredrag från Svenska Apologetiksällskapets konferens i höstas, där han lyfter en rad klassiska missuppfattningar kring förhållandet mellan vetenskap och kristen tro.

Exempelvis berodde den vetenskapliga utvecklingen på att kristen tro skapade de förutsättningar som krävdes, i motsats vad som ofta påstås.

Mats Selander har skrivit boken Utan Jesus ingen mobil i fickan där  resonemangen i filmen breddas och mängder av referenser ges.

Till vardags är han lärare på Apologia – Centrum för kristen apologetik.

Varför ateisters bortförklaring av mirakler inte håller

För tre månader sen skrev jag om vetenskapligt oförklarliga tillfrisknanden efter bön (VOTEB) och hur dessa kan användas som ett argument för Guds existens. De här fenomenen är ganska besvärliga för ateister. De kan inte skylla dem alla på feldiagnostisering om de har tilltro till vården och vetenskapen i vanliga fall, de kan inte hävda att det är placebo för det är det inte, och de kan inte peka på övernaturliga fenomen inom andra religioner än kristendomen för det skapar bara fler anledningar att misstro naturalismen.

När alla dessa tappra försök att hålla mirakelhypotesen på armslängs avstånd har misslyckats återstår ett trumfkort för ateisten. ”Okej, de kanske blivit friska utan att vi vet varför, men det kan ju vara på grund av naturliga orsaker vi inte känner till en.” Schack matt. Vanligtvis ackompanjerat med resonemang till hur vikingarna trodde att åska berodde på Tors hammare och att tron på Gud beror på kunskapsluckor, framförs detta argument som dödsstöten för mirakeltro.

Till och med vissa kristna betraktar det som oövervinneligt. Jag har vid flera tillfällen stött på syskon som ledsamt suckar att mirakelargument inte biter på ateister, för de säger bara att det kan ligga en okänd naturlig förklaring bakom vad man än presenterar. Många kristna vet inte hur man ska kontra det.

Men det vet jag.

jeremy-bishop-184462.jpg

Låt mig ställa dig en fråga: varför är det ljust och varmt på dagen? Du tror förstås att det är på grund av solen, men det är inte säkert. Det är möjligt att det beror på något annat. Vad detta annat är kan jag inte säga, och inte du heller, för det är okänt. Vi har inte kommit på det än. Men det är möjligt att vi gör det i framtiden.

Faktum är att samma resonemang kan användas för att ifrågasätta varje förklaringsmodell som finns. Varför kan du se? Varför stiger varm luft uppåt? Varför spelar inte Elvis på Gamla Ullevi ikväll? Det är teoretiskt möjligt att allt detta beror på saker vi inte har en aning om.

Men att något kan bero på okända mekanismer betyder inte att det faktiskt gör det, eller att det ens är sannolikt.

Samma sak gäller VOTEB. När vi observerar omöjliga saker som människor har begärt i bön så är en rimlig förklaring, rent förutsättningslöst, att åtminstone vissa av de omöjliga sakerna beror på bönen. Rent teoretiskt är det möjligt att de alla beror på saker vi inte känner till, men det gör det inte sannolikt. När vi har kommit till en punkt där vi vet hur vi skickar människor till mars, borde vi redan ha räknat ut hur Teresa Jebiwot kunde få en hornhinna från tomma intet när hon var på väckelsemöte i Kenya.

Och kanske har vi redan räknat ut det. Kanske är den ”okända förklaring” som ateister sträcker sig efter, likt athenare för 2000 år sen, i själva verket Gud?

Uppdatering: Nu kan du stötta mitt bokprojekt om dokumenterade mirakler via Kickstarter!

Fallet Jesus – klarar han en granskning?

Lee Strobel var belönad undersökande journalist vid Chicago Tribune och väldigt kritisk till all religion. När hans fru började intressera sig för kristen tro bestämde han sig för att granska dess olika anspråk för att visa att den inte håller. Han använde den granskande journalistikens metod och pratade med en rad ledande forskare och experter. Resultatet blev inte vad han hade förväntat sig.

Boken ”Fallet Jesus” (A case for Christ) skildrar hans arbete som också ledde till hans omvändelse och att han idag är en känd apologet, som försvarar och förklarar den kristna tron.

En spelfilm har gjorts utifrån boken, liksom den dokumentär som är denna veckas film. Följ med Lee Strobel när han granskar evidensen för Jesus och bibeln och talar med experter om vad vi egentligen kan veta om historiens mest kände man.

Är tron en ”stödkrycka” för svagare människor?

Det händer att folk av annan världssyn än den kristna världssynen förklarar att kristna håller fast vid sin tro för att de, om man sammanfattar det, inte är tillräckligt starka i sig själv för att leva i en värld utan Gud. Eller orkar leva i en värld som ibland eller ofta kan upplevas som kall och hård. Eller att de inte klarar av att leva i en tillvaro som i sitt yttersta är meningslös (en följd av den ateistiska världssynen). Eller på grund av sin dödsrädsla behöver lindring mot sin ångest med hjälp av en tro på ett efterliv i himmelen. Det gemensamma för dessa teser är att Gud utgör en mental och känslomässig ”stödkrycka” för kristna människor i deras tillvaro och i denna värld. De behöver tro på en högre makt som de kan luta sig emot för att känna trygghet och säkerhet i denna verklighet.

KryckaDenna tes är säkert något som finns i huvudet hos många i Sverige. Förståeligt, men också lite problematiskt. Att tänka att kristna tror för att de behöver trygghet och styrka vilar ju framförallt på ett grundantagande om att den Gud som kristna tror på inte existerar på riktigt, utan bara är en form av psykologiskt önsketänk. Ett annat sätt att beskriva detta på är att säga att kristendom inte har något med den externa verkligheten att göra utan bara är en emotionell, social eller/och psykologisk produkt (som i sig, om det används som argument, är konstigt eftersom dessa tre bitar också är grundbultar i den externa verkligheten för människor).

Om det, fortsättningsvis, är så att Gudstro ”bara” är en tillflykt eller ett önsketänk, finns det flera luckor som behöver fyllas i. En lucka handlar om hur man förklarar personer som kommer till tro till följd av att ha studerat bevis och argument för kristendomen. Sådana personer finns det gott om och där är jag själv inkluderad. Dessa kan många gånger komma till tro utan att uppleva att världen är kall och hård eller uppleva meningslöshet och/eller dödsångest (återigen är jag inkluderad där). På samma sätt kan denna tes, om att tron är en slags ”stödkrycka”, gå åt båda hållen. Det går att hävda att personer som inte tror på Gud gör det för att de till exempel tycker att det är för jobbigt att ha en Gud över sig (och därmed själva inte är ”gud”) eller att de inte vill ha en moralisk auktoritet över sig.

En annan lucka i den här tesen handlar om att den går emot den psykologiska principen att människor tenderar att vilja göra likadant som sin grupp och inte gå emot normen. Som kristen är jag medveten om att jag är extremt avvikande från normen i Sverige vad gäller världssyn och tro. Gruppsykologiska studier har om och om igen visat hur individer tenderar att följa gruppens beteende, ibland blint och utan att förstå anledningen bakom beteendet. Så att tro på Gud för att det utgör en ”stödkrycka” samtidigt som man lever i ett land där ens tro ständigt är ifrågasatt, och stundtals förlöjligad, skapar en problematisk motsättning. Visst går det att komma med ”lösningar” på denna motsättning men denna psykologiska princip är så pass stark i människan att tesen om att tro enbart bygger på att vara en ”stödkrycka” blir starkt försvagad – framförallt i ett sekulariserat land.

Tesen gör också ett antagande om vad det är för sorts människor som tror på Gud; att kristendom bara är till för människor som behöver, eller vill, leva med skygglappar för ögonen med syfte att orka möta och brottas med den mänskliga verkligheten. I en debatt hörde jag en ateist säga ”ja, men välkommen till verkligheten!” till sin kristna opponent om denna sak gällande verklighetens yttersta osäkerhet och meningslöshet. För mig tycks ett sådant uttalande tyda på att ateisten trodde att kristna människor blundar för verkligheten, med det lidande och de utmaningar som livet stundtals innebär. Det låter som en väldigt förenklad ”sanning” och dessutom ganska nedvärderande. Självklart lever inte kristna i en annan verklighet än ateisters eller andra ”icke-troende”. Skillnaden är perspektivet och synen på vad den verkligheten innebär och vad verkligheten utgörs utav.

Fortsättningsvis så är det inte konstigt, om nu kristendomens världssyn är sann, att den innebär bland annat stöd, hopp och mening för de som tror. Gud är en gud som älskar människor, som vill ge stöd och hopp till människan samt har kommit med en räddning till människor genom sitt löfte om ett evigt liv med Honom. Däremot utgör dessa stödfunktioner (trygghet, säkerhet, mening m.m.) i sig inte målet med tron. Det är alltså viktigt att inte blanda ihop vad som är ett resultat av tron och vad som är målet med tron. I tesen om att tron är en ”stödkrycka” blir trygghet, säkerhet och meningsfullhet målet med tron medan de i den kristna världssynen utgör ett resultat av tron.

Avslutningsvis skriver Paulus i Första Korintierbrevet 15:19 ”Om det bara är för detta livet vi har vårt hopp till Kristus, då är vi de ömkligaste av alla människor.” Det här är en talande vers och betyder att vi kristna erkänner att vi är ömkliga och svaga om vi tror på Jesus endast för denna livstid, för att till exempel få stöd, trygghet och säkerhet. Återigen visar det på att den kristna tron inte bygger på att vara en ”stödkrycka” i livet utan faktiskt har med den externa verkligheten att göra, att det finns goda bevis och argument för att tro, att inte bara ”svaga” människor kan tro och att det har med den mänskliga verkligheten att göra – men också att stöd, hopp och mening under livets gång blir ett resultat av tron, utan att det för den delen avfärdar trons legitimitet.