Apologetik del 8 – Åter till källorna (15 ml är en matsked!)

Det som nu följer är inget nytt ämne och inget ovanligt när jag är ute och far i skärningspunkten mellan ateistisk tro och kristen tro, kanske är de inte heller det åttonde viktigaste svaret på invändningar mot den kristna tron? Min serie om apologetik som fyndigt nog heter Apologetik del …är nog inte helt kronologisk eller ens behovsorganiserad efter mest trängande behov av bemötande och svar på invändningar mot den kristna tron först och mindre viktiga mot slutet, nej snarare har den en släng av dysorganiserade svar efter principen: ”detta ämne kom jag på nu, det har också mänskor använt för att invända mot min kristna tro!”

Så här bjuds det på ännu en omgång av bibeltankar, en del är kanske repetition, en del är kanske nytt, varsågoda i alla fall!

Bibeln 

Jag tänkte vi ska se på Bibeln och dess trovärdighet. Vi ska se generellt en del, kanske belysa något om hur vi vanligtvis ser på andra källor ifrån historien. För lite fler tankar om Bibeln från min penna: Om att tro på en gammal sagobok och Om julens stjärna; Zlatan Ibrahimovíc och Dog Jesus; Vad vet du om din farfarsfarfar?

img_3982
Bibeln: gammal, ansatt, men med en historisk tyngd!

Generellt

Bibeln är för oss idag en bok som de kristna anser är Guds ord. Den består av två delar som kallas Gamla och Nya Testamentet. Men Bibeln är mycket mer än så. Den del vi kallar Gamla Testamentet består av 39 olika böcker som har skrivits ner under en period av ca 1000 år, eller ännu längre. Den består av skilda typer av texter som beskriver judarnas historia och förhållande till Gud, och är också det judiska folkets heliga skrift.

Nya testamentet består av ytterligare 27 böcker, och nedtecknades strax efter Jesus jordeliv av hans efterföljare. Texterna är ögonvittnesskildringar (i första eller andra hand) av Jesu liv och verksamhet, med särskilt fokus på hans sista vecka, korsfästelsen och uppståndelsen. De kallas evangelierna. Det finns också en historisk berättelse om kyrkans framväxt, särskilt Paulus verksamhet (Apostlagärningarna), en mängd brev skrivna av Paulus, Petrus, Johannes, Jakob och ytterligare ett par nära efterföljare till Jesus. Dessa behandlar förhållanden i församlingarna och tar upp lärofrågor. Nya Testamentets sista bok, Uppenbarelseboken, är en profetisk skrift.

Utombiblisk

Här gör vi första anmärkningen: Nya testamentet var inte ”en bok”, utan 27 separata skrifter, med ett tiotal olika författare. De cirkulerade tidigt bland de första kristna och kopierades med stor noggrannhet, eftersom man ansåg att de beskrev historien och läran på ett gudomligt inspirerat sätt. När de samlades (kanoniserades) i Nya Testamentet var det bara en följd av vad som redan varit praxis sedan länge i urkyrkan. Vi vet om de fyra evangelierna från första århundradet och vi vet att de var samlade och cirkulerade från första halvan av det andra århundradet (före 150 e Kr) och vi vet om Paulus brev som samlade och cirkulerade från samma tid och vi känner i princip hela det som nu är Nya Testamentet från Tertullianus skrift mot Marcion från år 207 e Kr. Från andra århundradet har vi kännedom om samlingar som var spridda och använda med i princip samma böcker som vi har (ibland något färre) från exempelvis Irenaeus och Muratoriskakanon.

Vad betyder det? 

Jo att när vi läser till exempel Da Vincikoden eller andra liknande tankar om detta med Bibelns tillblivelse då sägs det ofta att kejsar Konstantin i kyrkomötet i Nicea år 325 bestämde vad som skulle ingå i Bibeln, men det som då skedde var endast en bekräftelse av vad som redan var kanon (dvs. rättesnöre).

Jesu liv, mer källor än en hel matsked och kejsar Tiberius!

Totalt finns ett 40-tal källor som omtalar Jesu liv, död och uppståndelse i olika grad. Detta är exceptionellt mycket. Majoriteten av allt som skrivs ner bevaras inte särskilt länge. Därför är läget ovanligt gott för Jesus-forskning. Exempelvis har vi färre källor som skriver om kejsar Tiberius, som regerade när Jesus korsfästes. Det är anmärkningsvärt om man tänker på att Jesus bara var verksam några få år, inte hade politiska ambitioner, verkade långt från maktens centrum (om än nära Jerusalem) och dessutom nesligt avrättades som en brottsling, vilket inte tycks ha varit vad hans anhängare hade hoppats på.

Vad vet vi utan att använda Bibeln?

Om Jesus bevarar andra källor än de bibliska följande om Jesus:

– var judisk lärare verksam främst i Galileen,

– omvittnad att hela människor och driva ut onda andar,

– levde under de första tre decennierna av vår tideräkning,

– uppfattades av många judar, främst sina närmaste lärjungar, som messias (”christos” på grekiska),

– blev förkastad av de judiska ledarna,

– greps och anklagades för uppvigling

– dömdes och avrättades med kosfästelse av Pontius Pilatus i Jerusalem när Tiberius var kejsare.

– trots skamlig död spreds tron att han hade uppstått från de döda över hela Romerska imperiet

– många började tillbe honom som Gud själv

– Kristendomen hade anlänt när södra England blev en del av Romarriket år 43 e. Kr

Några av de utombibliska källorna är:

1) Historikern Flavius Josefus (judisk-romersk) från första århundradet:

Han [översteprästen Hannas] sammankallade Sanhedrin till rättegång och ställde inför dess medlemmar Jakob, brodern till Jesus, som kallades Kristus, samt några andra som han anklagade för att ha brutit mot lagen och sålunda överlämnade till att stenas till döds.

2) Den romerske historikern Suetonius om att kejsaren Claudius år 49 hade förbjudit alla judar att vistas i staden Rom (en händelse som också finns omnämnd i Bibeln, i Apostlagärningarna kapitel 18:2):

Då judarna i Rom oavbrutet orsakade oroligheter, därtill uppviglade av Chrestus, fördrev han dem ur staden.

3) Den romerske historieskrivaren, ämbetsmannen och konsuln Publius Cornelius Tacitus, i det historiska verket ”Annaler” (år 115 – 117), berättar att kejsar Nero försökte lägga skulden för den förödande branden i Rom på de kristna. Tacitus skriver:

”Som skyldiga ådömde Nero de mest raffinerade straff åt de kristna.” Och vidare: ”De fick sitt namn från Kristus, som avrättades enligt beslut av landshövding Pontius Pilatus under kejsar Tiberius regeringstid. Det satte stopp för den farliga vidskepelsen en kort tid, men den tog fart på nytt – inte bara i Judéen, där denna pest först uppstod, utan även i själva Rom, där all världens hemska och skamlösa saker samlas och finner ett hem” (Annaler, XV, 44).

4) Plinius den yngre, romersk guvernör i provinsen Bithynien i Mindre Asien, skrev omkring år 110 ett brev till kejsaren Trajanus där han berättade att det kristna inflytandet i provinsen skapade allvarlig oro, varför han vidtagit åtgärder mot de kristna. Nu ville han ha bekräftat från kejsaren att han agerat rätt då han lät avrätta dem som höll fast vid sin tro, men benådade dem som avsvor sig sin tro, förklarade de romerska gudarna och kejsaren sin vördnad och ”slutligen förbannade Kristus”.

5) Även kejsare Trajanus svar, där han godkänner Plinius behandling av de kristna, finns bevarat.

Förutom Josefus, Suetonius , Tacitus, Plinius den yngre och Trajanus finns även, bland andra källor:

Phlegon, krönikeskrivare; Thallus, historiker; Lukianos från Samosata, grekisk författare och satiriker; Celsus, romersk filosof; Mara Bar-Serapion, privat brevväxling mellan far och son; Talmud, judisk religiös kommentar (alltså en hel bok).

Finns det inombibliska källor? 

Bibeln är alltså i sig som historisk källa inte en utan flera, det är som om man till reformationsjubileumet förra året samlar de bästa/trovärdigaste biografierna om Martin Luther i en gemensam volym, eller flera olika historieskildringar av 6-dagarskriget (50 år sedan förra året) i samma bok. De blir inte sannare eller falskare av detta, inte heller hör de mer ihop på ett sätt.

Alltså kan man säga att det inte rakt av finns några ”utombibliska” källor, eller egentligen finns det alltså inga inombibliska källor! Vi ska idag behandla Bibeln som en samling skrifter från antiken. Och evangelierna som vi ska fokusera på som antika biografier.

En väldigt stor skillnad mellan Bibeln och andra religiösa urkunder är att Bibeln är fullproppad med personer och händelser som har historisk förankring, man kan undersöka om de har förankring  (många andra urkunder är fulla med anspråk som inte går att undersöka historiskt).

Detta betyder att vi har möjlighet att studera Bibelns texter som om de vore vilken historisk text som helst.

Jag tar nu bara exempel från Nya Testamentet, men det finns mängder av historiska kopplingar till GT också. Exempel: Hyksos i Egypten, slaget vid Karkemish år 605, floden i Noas tid etc. Dock kräver de lite mer arbete och vi hinner fler per minut i NT!

Källor

Herodotos om kriget Grekiska stadstater och Perserna började samla material ca 50 år efter händelserna resandes och upprepande Persernas version. Thucydides ville skriva bättre än och efter Herodotos. Om de peloponnesiska krigen (Aten mot Sparta).

Alexander den store (356-323 f Kr) alla samtida källor förlorade, de fem huvudsakliga 300-400 år efter hans död (ex Plutarchos och Arrianos).

Julius Ceasar (100-44 f Kr.) omnämns bara i fem källor under de 150 åren efter sin död.

För övrigt är Julius Ceasar själv källan till sitt Galliska krig (dagboksanteckningar), ändå tror vi att Asterix och Obelix riktiga samtida kämpade och förlorade mot Julius Ceasar!

Vi har en liknande berättelse om Gustav Vasa och hans flykt mot Dalarna. Inte så samtida och beställd Peder Swartz krönika. Till exempel är berättelsen om att Gustav Vasa var i ett hölass och knektarna stack in bajonetter/spjut/spetsar. Det kom då blod och kusken skar hästen i foten för att blodet skulle se ut som om det kom från hästen. Detta och en del andra exempel finns inte förrän i läroböcker 300-400 år senare, alltså är tidigaste källan till händelsen nedtecknad 300-400 år senare, och då är Gustav Vasa rätt så mycket mer samtida än Jesus med oss!

Hannibal den store från Kartago fälttåg mot Rom 218 f Kr. med elefanter över Alperna. Grävt fram något? Nej! Något ögonvittne? Nej! Icketendensiösa källor? Nej! Ingen från Kartago. Polybius (grek historia t o m 146 f Kr (tidigast skriven då) dvs minst 70 år, sedan Livius (romare, dvs segrare) skrev under kejsar Augustus regering (27 fKr – 14 e Kr).

Här nedan följer en bild från boken Kristen på goda grunderav Stefan Gustavsson

Olika källor och dess avstånd och mängd
Några historiska skrifter, dess bevarande och antal kopior bevarade.

Kanske är Illiaden en vinnare?

Den text vi har flest funna kopior av är Iliaden, från ca 700 f.Kr. Det finns 800 kopior. Den tidigaste är från 300-talet, 1000 år senare, och i sin helhet från år 1000, dvs. 1700 år efter att texten skrevs.

Varför är det viktigt med kopior? 

Jo då ser vi att det är bevarat som det skrevs!

Finns verkligen så gamla skrifter bevarade i sin helhet?

Nej! Oftast inte, nedan är några exempel:

  • Tacitus Annaler av 30 böcker finns 12 kvar, borta är bl. a. år 29-32 (av många skäl böcker som skulle kunna berätta än mer om Jesus).
  • Livius/Livy av 142 böcker 107 borta!
  • Seutonius av 18 kända bara 1 bevarad i sin helhet och 3 i delar, fjorton borta!
  • Plutarchos (grekisk historiker) av 300 ca hälften bevarade.

Bibeln då?

Några tankar att hålla i handen är att Paulus dog under Nero (Eusebios Petrus och Paulusakterna). Nero dog år 68 e. Kr och Paulus bör ha dött någon gång 62-67 e. Kr. Vilket leder till att Apostlagärningarna antagligen också är så gamla, läs gärna slutet för en fundering kring det. Vilket gör Lukasevangeliet äldre och Markus (som återfinns i Lukas) ännu äldre, vilket också har sin bäring på att Jerusalems tempel och dess fall år 70 e. Kr. i princip inte kan utläsas ur evangelierna.

Vad bevaras?

Nu vänder vi oss till all historia vi känner till igen för det blir intressant att följa vad som förfars och vad som bevaras, till exempel har vi från kejsar Tiberius (som regerade år 14-37 e. Kr) inga brev bevarade, men från 200-talet f. Kr. (alltså rätt mycket tidigare) finns ett brev från en okändis i världshistorien, Dionysios, till en annan okändis, Filon. Dionysos har blvit rånad på väg hem från ett nyöppnat bad och vill att Filon ska hjälpa till att reda ut detta! Spännande, men kanske mer relevant för de stora dragen i världen att få veta något mer köttigt om kejsar Tiberius?

Är verkligen de kristna texterna så nära de händelser de pratar om?

Ja det kan man med fog hävda, men ännu mer kan man också tänka att texterna har en ännu äldre förhistoria, för själva texterna skrevs ned inom några decennier (eller samlades i alla fall), men det är riktigt troligt att de kan ha funnits nedtecknade eller dylikt på de platser Jesus var. Ungefär som att Carl XVI Gustaf två gånger antecknat sin namn och närvarat på stenen på Gammplatsen i Lycksele och att vi lokalt har bevarat minnen om vem som körde bilen, var våra barn var eller hur mycket folk det var på torget, eller de bilder av Beatles som finns då de första gången var i Sverige.

Kungen på gammplatsen
Kung Carl XVI Gustaf och drottning Silvia på Gammplatsen i Lycksele

Men själva händelserna berättades i stort sett direkt. På den tiden var det lärosättet man använde, att muntligen bevara och berätta och vi vet att även nu, i vår text och bildbaserade kultur så kan skådespelare lära sig manus med mera utantill och på denna tid var det kulturens sätt att bevara lärdom.

Vad gör vi nu?

Jag tänker att läs gärna Bibeln, till exempel Johannesevangeliet och Apostlagärningarna! Fråga dig sedan:

Om detta är sant, vad innebär det för mig?

Allt gott! / Martin Walldén

PS. Vad har matskeden med källorna att göra? Det får vi nog tugga på en stund, kanske kommer ett uppdrag för mig som skådespelare? Då kan kopplingen avslöjas!DS.

Annonser

Avvecklingsproblemet

Evolutionsteorin är den moderna skapelsesagan, där evolution ofta ges närmast gudomliga, eller i alla fall personliga egenskaper, långt från vad vetenskapen kan påvisa. Allting verkar bara bli bättre, och trots planlösa processer ’skapas’ den ena sinnrika konstruktionen efter den andra. Finns belägg för den övertygelsen?

I detta klipp fokuseras genetiken, som tydligt pekar på design. Man förklarar också hur evolutionsteoretikerna står utan förklaring på problemet med ansamling av skadliga mutationer, eller genetisk entropi som det kallas.

Dawkins har påstått att hela biologin vimlar av design, men att den bara skulle vara skenbar. Genetiken visar tydligt att det är fel. Naturen vimlar av design och gentiken visar att ett alternativ till en designer saknas.

När söker vi kontakt med Gud?

Det finns en låttext som jag tycker, och länge har tyckt, är väldigt intressant och träffande på ett lite bitterljuvt sätt. Det är Regina Spektors låt ”Laughing with”, som handlar om nyckfullheten i hur vi människor kan se på Gud i olika situationer av livet. Hon sjunger bland annat:

“No one laughs at God in a hospital
No one laughs at God in a war
No one’s laughing at God when they’re starving or freezing or so very poor

No one laughs at God when the doctor calls after some routine tests
No one’s laughing at God
When it’s gotten real late and their kid’s not back from the party yet

But God can be funny
At a cocktail party when listening to a good God-themed joke, or
Or when the crazies say He hates us
And they get so red in the head you think they’re ‘bout to choke
God can be funny
When told he’ll give you money if you just pray the right way
And when presented like a genie who does magic like Houdini
Or grants wishes like Jiminy Cricket and Santa Claus
God can be so hilarious, ha ha”

Denna låttext innehåller väldigt mycket insiktsfulla fraser, som träffar an på något viktigt om hur vi människor många gånger förhåller oss till Gud. När livet är enkelt, när saker rullar på och när det mesta känns stabilt så kan det vara väldigt enkelt att avfärda Gud och en tro på något högre än oss själva. Då finns det (som jag skrivit om tidigare,  här och här, på bloggen) inget behov av Gud eller man vill inte ha något med Honom att göra. Vi upprätthåller oss själva och tycker vi har kontroll över läget, så vi behöver inte någon form av Överhet som ska leda oss eller – som vi kanske upplever det – bestämma över oss mot vår vilja. Då är det enkelt att till och med tycka att Gud är skrattretande.

Däremot – när livet inte är enkelt – utan när vi kämpar och smärtar, när olyckan är framme eller när någon vi älskar ligger på dödsbädden eller till och med dör, så förvandlas ibland något i oss.  Tankarna om Gud tycks då gå från att vara intellektuella och sakliga (”Gud finns inte”) till att bli mer personliga och relationella (”Vem och var är du, Gud?”). Då kan många, oavsett om man tidigare trott på Gud eller inte, plötsligt knäppa sina händer för att be en bön eller titta upp mot himlen och hoppas på att omständigheterna förändras. Det är intressant och förunderligt, eller hur? Och vad står det för?

Jag tror ett svar på detta kan hittas i vad vi vet om relationers kraft i människors liv. Vi vet från olika forskningsfält (framförallt psykologin) att det är äkta, relationella erfarenheterna som förändrar och berör oss människor. Det är till stor del i relationer som vi skapas och får vår begreppsvärld. Dessa relationer är, förhoppningsvis, positiva och något som bygger upp, men ibland är de destruktiva. Tydligast kan detta ses i barns utveckling. Ett barn utvecklas positivt genom relationer med vuxna som tar hand om, leder och tonar in till barnets behov. Men ett barn kan likväl ”förstöras” om det växer upp utan varma, omhändertagande relationer under sina första år.

Samma sak kan man se ske i samtalsterapi. Det är i mötet med en annan människa, som är empatisk och som visar värme, som läkning och förändring kan se. Med den nya relationella erfarenheten känner vi oss (förhoppningsvis) mindre ensamma och mer hela. Ofta är det sådana erfarenheter som vi behöver och längtar efter i stunder av smärta, när olyckan är framme, när vi lider och när vi behöver stöd. Vi längtar då ofta efter en relation med någon som kan rädda eller hjälpa oss – från lidande, skam, oro, oförlåtelse, smärta och ångest. Det kanske delvis är därför människor, som vanligtvis är icke-troende, kan vara benägna att vända sig till Gud. Vad som sker när livet inte längre ”tillåter” att man ignorerar, skrattar åt eller avfärdar Gud är kanske att man öppnar upp för en kontakt med Gud. Och det är när vi möter någon på ett personligt sätt, istället för att bara enbart ha det i tankarna, som förändring kan ske.

Så vad försöker jag säga? Jo, att Gud (och alla de associationer som finns kring honom, vilka skiljer sig åt mellan människor) kan tänkas vara skrattretande i våra ”starka” stunder, men i stunder när svårigheter och lidande kommer så uppstår ibland en längtan efter Gud, även för de som annars inte tror. Då uppstår en längtan efter en läkande och hjälpande kontakt. Och Gud blir då mer än en tanke; Han blir den perfekta relationen som både hjälper och räddar. Så att Gud skapade oss just för att ha en relation med honom – och bevisade det när Jesus hängde på korset – kan peka oss mot att vår längtan mitt i lidandet hör ihop med Guds vilja. Så för dig som i dagsläget inte tror på Gud, se Gud som en möjlighet till en himmelsk relation – mer perfekt än någon annan relation (passande dagen till ära, då alla hjärtans dag främst handlar om viktiga relationer). Och för oss som tror; låt oss komma ihåg att Gud vill ha vårt hjärtas längtan efter att lära känna och följa honom, så han kan fortsätta leda oss till livets källa.

Jesus – vem var han?

Ingen annan är så omskriven som Jesus från Nasaret. Inte bara hans efterföljare visar, kanske av mer naturliga skäl, ett stort intresse för hans person, utan även många som egentligen har en kritisk syn på honom och på de källor som beskriver hans liv – bibeln. Senast i raden är en bok som resulterade i den intressanta debatt vi nu ska få se. ”Den okände Jesus – berättelsen om en profet som misslyckades” argumenterar för att både han själv och hans lärjungar trodde att Guds rike skulle bryta fram i fysisk form, som ett rike med honom själv som Ledaren, men istället blev ett fiasko med avrättning och en besviken skara lärjungar som omformar sin tro och istället börjar fantisera om uppståndelse.

Detta avviker förstås ganska kraftigt från den syn evangelierna själva presenterar, och den syn som är klassisk för kristen tro genom tiderna. Därmed uppstår frågan – vad kan man egentligen veta om Jesus? Hur tillförlitligt är källmaterialet?

Fyra akademiker möts i detta samtal som ägde rum i Kulturhuset i Stockholm i december 2017. Apologias Stefan Gustavsson är nog välkänd för många. James Starr fanns på samma sida mot bokens författare Cecilia Wassén och Tobias Hägerland.

Hur gick det då? Det ser du här:

Julen en sista gång – skrattar vi åt skattskrivningen?

Frågan om julens vara eller inte vara, eller framförallt om den en gång började såsom evangelieförfattarna Lukas och Matteus berättar har varit uppe förut här på bloggen; Lukas med sin skattskrivning och Matteus med sin stjärna och sina vise män.

img_7443-e1517952496174.jpg
En sista gång denna jul deklareras Bibelns trovärdighet, eller ger dig som funderar över Guds ord några tankar på vägen!

Jag tänkte att vi skulle återvända till denna världshistoriens näst viktigaste händelse (påsken är nog den viktigaste tänker jag) en sista gång innan vi lämnar den, i kyrkoåret förbereder vi oss ju från onsdagens askonsdag för påsken som kommer så småningom!

Nu till dagens lånade bloggpost:

Jesu födelse och Bibelns skattskrivning

Tankarna kommer från Robert Gabriellson, tack för lånet!

Från Robert Gabriellson om skattskrivningen
Tankar om Jesus och hans samtid och framförallt om skattskrivningen! Av och med Robert Gabriellson

Varför Jordan Peterson och William Lane Craig talar förbi varandra

Varken du eller jag visste vem Jordan Peterson var för en månad sedan, och nu verkar han vara på allas läppar. Den kanadensiska psykologiprofessorn har blivit en intellektuell popstjärna, med miljontals visningar på YouTube och en massiv fanbase bestående framför allt av yngre vita män. Peterson kritiserar vänstern, feminism, queerteori, postmodernism och – intressant nog – ateism.

Kanske drivs han till det av sin konservatism, eller att han tagit sig an ett sanningssökande som skiter i vad som är PK, men Peterson har uppvisat ett stort intresse för Gud. Han undervisar om Bibeln från ett psykologiskt perspektiv, och han debatterar mot nyatestier som Sam Harris. Han har inte satt ner foten själv vad gäller Guds existens, men många kristna tror att han onekligen är på väg att bli frälst.

Intresset var därför skyhögt när Peterson i slutet av januari för första gången träffade världens förmodligen främste kristne apologet, William Lane Craig, i ett panelsamtal tillsammans med filosofen Rebecca Goldstein om livets mening:

Jag var inte den enda som kände mig lite besviken av att lyssna på diskussionen. WLC var solid som vanligt och presenterade ett starkt case för att livet bara kan ha en mening om Gud finns – människan i ett ateistiskt universum saknar syfte, värde och betydelse. Ateisten Goldstein argumenterade mot, men på ett rätt så banalt sätt – hennes främsta argument för att objektiv moral kan finnas utan Gud var det uttjatade Eufrytosdilemmat, och när Craig citerade hennes man Steven Pinker mot slutet om hur moral och mening inte kan finnas utan Gud blev hon mållös.

Och Peterson då? Han stod delvis mellan de andra debattörerna, samtidigt som han också stod utanför. Han började med att säga att frågan ”Finns det mening med livet” är en ”korkad” fråga, för svaret enligt honom är uppenbart ja. Han förenade sig med Goldsteins kritik mot Craigs påstående att livet inte kan ha ultimat mening om allt slutar i död och förintelse. Samtidigt tryckte han på, olikt Goldstein, att det finns objektivt gott och ont oberoende av mänsklig opinion – såsom Asuchwitz. Och att just Auschwitz skapar ett problem för ateisten. Och sen satte han sig.

Jag kan vara trög, men för att vara en kille som inte gillar postmodernism måste jag säga att en hel del av det Peterson säger faktiskt känns ganska flummigt.

Evangelisten Craig tog fasta vid Petersons starka bejakande av objektiva moraliska värden, och bjöd öppet in honom till att omfamna teismen som metafysisk grund för den övertygelsen. Peterson gav inte ett rakt svar men uttryckte att naturalismen har problem och att platonism eller teism behövs för att förklara hur saker verkligen kan vara rätt och fel – det räcker inte med att peka på en historiska evolutionära processen som gör att vi landar i vissa moraliska övertygelser.

Craig inflikade att så är det, ett sådant resonemang är inget annat än ett genetiskt felslut. Och då sa Peterson något som verkligen förvånade mig (kring 1:17:30 i videon ovan):

”At that level of analysis you have to start questioning your initial presuppositions, like the idea that the most true truth is objective, because I’m not sure it is. I don’t think we understand what constitutes truth very well.”

Say what? När jag hörde det såg jag lika förbryllad ut som William Lane Craig när han hörde det. För att vara en kille som inte gillar postmodernism så måste jag säga att han nog skulle kunna vinna flum-VM med ett sådant uttalande. Det kan ju enligt sin egen standard inte vara objektivt sant, och om ”den mest sanna sanningen” inte är objektiv så är ingenting sant. Visst skrev jag att Peterson är en sanningssökare ovan?

Vissa har förklarat dissonansen mellan Petersons resonemang å ena sidan och Craigs och Goldsteins å andra sidan med att han är psykolog och de är filosofer. Det spelar säkerligen in. Måhända är Petersons kommentar en passning till teismen – att den ultimata sanningen finns i Guds subjekt.

Min gissning, utifrån det jag läst och hört av Peterson, är att medan Craig på ett föredömligt sätt använder facktermer och andra akademiska redskap för att förtydliga sitt budskap och göra apologetik lättillgängligt, använder Peterson det ibland som en sköld för att slippa svara på obekväma frågor såsom Guds existens. Videon nedan är ett typexempel på det.

Mitt råd är att vi håller huvudet kallt mitt bland alla Petersonhyllningar. Det är förvisso spännande att se om han lockar bort miljontals unga killar från ateismen. Samtidigt är det inte bra om det sker till priset av att samma generation lockas till kvinnoförtryck och främlingsfientlighet. Det bästa vore om Peterson tog Craigs råd till sig och blev kristen på riktigt, med det moraliska ansvar som därav följer.