När söker vi kontakt med Gud?

Det finns en låttext som jag tycker, och länge har tyckt, är väldigt intressant och träffande på ett lite bitterljuvt sätt. Det är Regina Spektors låt ”Laughing with”, som handlar om nyckfullheten i hur vi människor kan se på Gud i olika situationer av livet. Hon sjunger bland annat:

“No one laughs at God in a hospital
No one laughs at God in a war
No one’s laughing at God when they’re starving or freezing or so very poor

No one laughs at God when the doctor calls after some routine tests
No one’s laughing at God
When it’s gotten real late and their kid’s not back from the party yet

But God can be funny
At a cocktail party when listening to a good God-themed joke, or
Or when the crazies say He hates us
And they get so red in the head you think they’re ‘bout to choke
God can be funny
When told he’ll give you money if you just pray the right way
And when presented like a genie who does magic like Houdini
Or grants wishes like Jiminy Cricket and Santa Claus
God can be so hilarious, ha ha”

Denna låttext innehåller väldigt mycket insiktsfulla fraser, som träffar an på något viktigt om hur vi människor många gånger förhåller oss till Gud. När livet är enkelt, när saker rullar på och när det mesta känns stabilt så kan det vara väldigt enkelt att avfärda Gud och en tro på något högre än oss själva. Då finns det (som jag skrivit om tidigare,  här och här, på bloggen) inget behov av Gud eller man vill inte ha något med Honom att göra. Vi upprätthåller oss själva och tycker vi har kontroll över läget, så vi behöver inte någon form av Överhet som ska leda oss eller – som vi kanske upplever det – bestämma över oss mot vår vilja. Då är det enkelt att till och med tycka att Gud är skrattretande.

Däremot – när livet inte är enkelt – utan när vi kämpar och smärtar, när olyckan är framme eller när någon vi älskar ligger på dödsbädden eller till och med dör, så förvandlas ibland något i oss.  Tankarna om Gud tycks då gå från att vara intellektuella och sakliga (”Gud finns inte”) till att bli mer personliga och relationella (”Vem och var är du, Gud?”). Då kan många, oavsett om man tidigare trott på Gud eller inte, plötsligt knäppa sina händer för att be en bön eller titta upp mot himlen och hoppas på att omständigheterna förändras. Det är intressant och förunderligt, eller hur? Och vad står det för?

Jag tror ett svar på detta kan hittas i vad vi vet om relationers kraft i människors liv. Vi vet från olika forskningsfält (framförallt psykologin) att det är äkta, relationella erfarenheterna som förändrar och berör oss människor. Det är till stor del i relationer som vi skapas och får vår begreppsvärld. Dessa relationer är, förhoppningsvis, positiva och något som bygger upp, men ibland är de destruktiva. Tydligast kan detta ses i barns utveckling. Ett barn utvecklas positivt genom relationer med vuxna som tar hand om, leder och tonar in till barnets behov. Men ett barn kan likväl ”förstöras” om det växer upp utan varma, omhändertagande relationer under sina första år.

Samma sak kan man se ske i samtalsterapi. Det är i mötet med en annan människa, som är empatisk och som visar värme, som läkning och förändring kan se. Med den nya relationella erfarenheten känner vi oss (förhoppningsvis) mindre ensamma och mer hela. Ofta är det sådana erfarenheter som vi behöver och längtar efter i stunder av smärta, när olyckan är framme, när vi lider och när vi behöver stöd. Vi längtar då ofta efter en relation med någon som kan rädda eller hjälpa oss – från lidande, skam, oro, oförlåtelse, smärta och ångest. Det kanske delvis är därför människor, som vanligtvis är icke-troende, kan vara benägna att vända sig till Gud. Vad som sker när livet inte längre ”tillåter” att man ignorerar, skrattar åt eller avfärdar Gud är kanske att man öppnar upp för en kontakt med Gud. Och det är när vi möter någon på ett personligt sätt, istället för att bara enbart ha det i tankarna, som förändring kan ske.

Så vad försöker jag säga? Jo, att Gud (och alla de associationer som finns kring honom, vilka skiljer sig åt mellan människor) kan tänkas vara skrattretande i våra ”starka” stunder, men i stunder när svårigheter och lidande kommer så uppstår ibland en längtan efter Gud, även för de som annars inte tror. Då uppstår en längtan efter en läkande och hjälpande kontakt. Och Gud blir då mer än en tanke; Han blir den perfekta relationen som både hjälper och räddar. Så att Gud skapade oss just för att ha en relation med honom – och bevisade det när Jesus hängde på korset – kan peka oss mot att vår längtan mitt i lidandet hör ihop med Guds vilja. Så för dig som i dagsläget inte tror på Gud, se Gud som en möjlighet till en himmelsk relation – mer perfekt än någon annan relation (passande dagen till ära, då alla hjärtans dag främst handlar om viktiga relationer). Och för oss som tror; låt oss komma ihåg att Gud vill ha vårt hjärtas längtan efter att lära känna och följa honom, så han kan fortsätta leda oss till livets källa.

Annonser

12 reaktioner till “När söker vi kontakt med Gud?”

  1. Om jag har förstått din tes rätt, så menar du att livskriser är gynnsamma för gudstro. Jag är övertygad om att många kommer till tro via en livskris. Men för att kunna avgöra om livskriser på det stora hela är gynnsamma för gudstro, bör vi även ställa denna fråga: hur många förlorar sin tro via en livskris? Om det visar sig att de som förlorat sin tro därför att de upplevt att Gud inte svarade när nöden var som störst är fler än de som kommit till tro därför att de upplevt ett svar, ja då är livskriser på det stora hela inte alls gynnsamma för gudstro. Så jag efterfrågar helt enkelt lite statistik för att se hur denna balans ser ut.

    Gilla

    1. Nja, det är inte riktigt min tes. Men din tolkning av min text och din efterfrågan var intressant för det. Vore intressant att se sådan statistik, men jag vet inte om sådan finns.

      Gilla

  2. Eller mycket mer kortfattat ”God of the gaps”. Vi tar till Gud när svårbegripliga hotfulla saker händer.
    Där har du också förklaringen till att religionen tenderar att minska i demokratiska samhällen med välutbildad befolkning. Hoten är färre och förståelsen för verkligheten är större.

    Gilla

    1. Nej, det är inte samma sak som god of the gaps tycker jag. Är människors behov och sökan efter kärlek eller relationer också en form av gap då?
      Däremot är dina två sista meningar liknande det resonemanget jag lyfte i mitt första blogginlägg (”Behövs gud?”), att samhället som det är idag tycks skapa en illusion/konstruktion av att Gud är överflödig och inte nödvändig för vårt liv. Dina sista meningar tyder på att du håller med om den tanken/konstruktionen, medan jag tror att den slutsatsen inte är tillräckligt underbyggd. Men den diskussionen hör inte riktigt till just detta inlägg, utan det inlägget.

      Liked by 1 person

      1. Gud ÄR ett gap! Han plockas bara fram när det gäller sådant som vi inte kan förklara på annat sätt. Så har religionernas historia alltid sett ut. När han väl finns i människors huvuden så blir det naturligt att be honom om allt möjligt.
        Att vetenskapen plockat bort dom gudomliga förklaringarna en efter en säger oss att det var dom som var illusioner. Att några religiösa förklaringar/gap, finns kvar säger oss inte att vetenskapen är en illusion. Du resonerar helt bakvänt här Hajdi.

        Gilla

        1. Hör att du är övertygad om att så är fallet, men jag håller inte alls med. Gud är inte ett gap. Det är fel ände att börja, utan det är tack vare allt vi vet, med till exempel vetenskap, som vi kan se bevis på Guds existens. Det är alltså det som vi vet som pekar på Gud och inte det vi inte vet. Vi vet t ex inte vad mörk materia i universum är (än) men det betyder inte att det pekar på att Gud finns, utan det är vetskapen om hur universum är justerad som vi kan se manifestation av Guds existens.

          Liked by 1 person

          1. All vetenskap, från dom gamla grekerna och framåt, kanske rentav ännu tidigare, har visat motsatsen till det du skriver. Gudomliga ingripanden och i många fall gudarna själva har fått överges i massomfattning för att vetenskapen har hittat bättre förklaringar.
            Det finns inget annat mänskligt tankebygge som har haft så konsekvent fel genom historien som religionerna.

            Jag tror inte heller på det du skriver. Det finns helt enkelt inga bevis för Guds existens. Allt det vi kan säga att vi vet pekar på naturliga förklaringar. Det enda religionerna någonsin haft som argument är tvärtom sådant vi inte vet och så är det än idag.
            Frånvaro av kunskap är ditt enda halmstrå Hajdi.

            Universum är dessutom justerat på ett sätt som utesluter liv i princip överallt. Liv är ett otroligt sällsynt undantag i universum och det pekar mycket tydligt på att ingen intelligens ligger bakom.
            Exakt varför universum ser ut som det gör är däremot ett sk. gap.

            Gilla

  3. Hej!

    Min reaktion på din text är följande:
    Att du betonar vikten av att sätta relationer i centrum håller jag verkligen med om. Däremot håller jag inte med dig om att relationen till Gud skulle vara den perfekta relationen. Det finns inga perfekta relationer. Så det är bara önsketänkande. Och om det krävs det att en människa på något sätt mår dåligt för att vända sig till Gud, är varken perfekt eller jämlikt. En relation som bygger på underkastelse och behov av tröst är ingen perfekt relation.

    Om en människa som känner sig stark och mår bra beslutar sig för att inleda en relation med Gud är en sak, men en tro som parasiterar på utsatthet och olycka känns helt enkelt motbjudande.

    Utmaningen är att leva med det icke-perfekta och ofullkomliga. Det kanske kan kännas skrämmande. Men är inte mindre vår verklighet för den sakens skull.

    Vänligen,
    Annie Svensson

    Gilla

    1. Hej Annie!
      Håller med dig om att relationer människor emellan aldrig är perfekta, för att vi människor inte är perfekta.
      Jag hävdar absolut inte att man måste må dåligt för att vända sig till Gud, utan jag lyfte en observation att människor ibland tycks göra det i sådana lägen.
      Jag gömmer mig inte på något sätt för verkligheten av att relationer är icke-perfekta och svåra. Det är jag mycket medveten om och accepterar samt försöker lyfta åtgärder som undanröjer hinder för att skapa så goda relationer som möjligt (t ex främja bra former av kommunikation). Så om du gör den slutsatsen av texten och hur en relation med Gud ter sig, så tycker jag faktiskt det är en orättvis tolkning.
      Vänligen, Hajdi.

      Liked by 1 person

  4. Hej Haijdi!

    Tack för det svar.

    Du skriver: Och Gud blir då mer än en tanke; Han blir den perfekta relationen som både hjälper och räddar. Så att Gud skapade oss just för att ha en relation med honom…”. I ditt svar skriver du att relationer mellan människor aldrig är perfekta, för att vi människor inte är perfekta.
    Hur kan en relation mellan någon som är perfekt (guden), och någon som inte är perfekt (människan), vara jämlik? Men jag antar att relationen då är ojämlik? Guden står över människan?

    Som jag ser det är ojämlika relationer inte perfekta – och det bästa vi kan göra är att bli medvetna om det. Det är enbart genom detta medvetandegörandet som vi kan försöka hantera det. Och det är alltid den som besitter övertaget som måste ta ett steg tillbaka. Men så har jag inte uppfattat den kristna guden. Det talas tvätom om ytterligare underkastelse som människan ska stå för. Men det kanske inte är så som du ser det?

    Vänligen,
    Annie Svensson

    Gilla

    1. En relation mellan förälder och barn kan vara i det närmaste perfekt (i alla fall väldigt bra), utan att för den skull vara jämlik. Relationens kvalitet beror uppenbarligen inte på att ”maktbalansen” måste vara densamma.

      Liked by 2 people

    2. Hej!
      En relations kvalité beror inte enbart på maktbalansen. Det finns inget inneboende krav på att en bra relation utgörs utav två perfekt jämlika parter. Makt(o)balans är egentligen ett dåligt utvärderingsmått för att avgöra om en relation är bra eller inte. I terapi så är man medveten om att det finns en maktobalans mellan terapeut och patient, men det betyder inte att relationen är dålig. Eller som jämförelsen mellan förälder och barn, som magnus skriver. Föräldern är den som har övertaget (och bör ha det också) och barnet ”underkastar” sig föräldern. Att underordna sig något har inte heller något med värdet av personen.

      Liked by 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s