Apologetik del 8 – Åter till källorna (15 ml är en matsked!)

Det som nu följer är inget nytt ämne och inget ovanligt när jag är ute och far i skärningspunkten mellan ateistisk tro och kristen tro, kanske är de inte heller det åttonde viktigaste svaret på invändningar mot den kristna tron? Min serie om apologetik som fyndigt nog heter Apologetik del …är nog inte helt kronologisk eller ens behovsorganiserad efter mest trängande behov av bemötande och svar på invändningar mot den kristna tron först och mindre viktiga mot slutet, nej snarare har den en släng av dysorganiserade svar efter principen: ”detta ämne kom jag på nu, det har också mänskor använt för att invända mot min kristna tro!”

Så här bjuds det på ännu en omgång av bibeltankar, en del är kanske repetition, en del är kanske nytt, varsågoda i alla fall!

Bibeln 

Jag tänkte vi ska se på Bibeln och dess trovärdighet. Vi ska se generellt en del, kanske belysa något om hur vi vanligtvis ser på andra källor ifrån historien. För lite fler tankar om Bibeln från min penna: Om att tro på en gammal sagobok och Om julens stjärna; Zlatan Ibrahimovíc och Dog Jesus; Vad vet du om din farfarsfarfar?

img_3982
Bibeln: gammal, ansatt, men med en historisk tyngd!

Generellt

Bibeln är för oss idag en bok som de kristna anser är Guds ord. Den består av två delar som kallas Gamla och Nya Testamentet. Men Bibeln är mycket mer än så. Den del vi kallar Gamla Testamentet består av 39 olika böcker som har skrivits ner under en period av ca 1000 år, eller ännu längre. Den består av skilda typer av texter som beskriver judarnas historia och förhållande till Gud, och är också det judiska folkets heliga skrift.

Nya testamentet består av ytterligare 27 böcker, och nedtecknades strax efter Jesus jordeliv av hans efterföljare. Texterna är ögonvittnesskildringar (i första eller andra hand) av Jesu liv och verksamhet, med särskilt fokus på hans sista vecka, korsfästelsen och uppståndelsen. De kallas evangelierna. Det finns också en historisk berättelse om kyrkans framväxt, särskilt Paulus verksamhet (Apostlagärningarna), en mängd brev skrivna av Paulus, Petrus, Johannes, Jakob och ytterligare ett par nära efterföljare till Jesus. Dessa behandlar förhållanden i församlingarna och tar upp lärofrågor. Nya Testamentets sista bok, Uppenbarelseboken, är en profetisk skrift.

Utombiblisk

Här gör vi första anmärkningen: Nya testamentet var inte ”en bok”, utan 27 separata skrifter, med ett tiotal olika författare. De cirkulerade tidigt bland de första kristna och kopierades med stor noggrannhet, eftersom man ansåg att de beskrev historien och läran på ett gudomligt inspirerat sätt. När de samlades (kanoniserades) i Nya Testamentet var det bara en följd av vad som redan varit praxis sedan länge i urkyrkan. Vi vet om de fyra evangelierna från första århundradet och vi vet att de var samlade och cirkulerade från första halvan av det andra århundradet (före 150 e Kr) och vi vet om Paulus brev som samlade och cirkulerade från samma tid och vi känner i princip hela det som nu är Nya Testamentet från Tertullianus skrift mot Marcion från år 207 e Kr. Från andra århundradet har vi kännedom om samlingar som var spridda och använda med i princip samma böcker som vi har (ibland något färre) från exempelvis Irenaeus och Muratoriskakanon.

Vad betyder det? 

Jo att när vi läser till exempel Da Vincikoden eller andra liknande tankar om detta med Bibelns tillblivelse då sägs det ofta att kejsar Konstantin i kyrkomötet i Nicea år 325 bestämde vad som skulle ingå i Bibeln, men det som då skedde var endast en bekräftelse av vad som redan var kanon (dvs. rättesnöre).

Jesu liv, mer källor än en hel matsked och kejsar Tiberius!

Totalt finns ett 40-tal källor som omtalar Jesu liv, död och uppståndelse i olika grad. Detta är exceptionellt mycket. Majoriteten av allt som skrivs ner bevaras inte särskilt länge. Därför är läget ovanligt gott för Jesus-forskning. Exempelvis har vi färre källor som skriver om kejsar Tiberius, som regerade när Jesus korsfästes. Det är anmärkningsvärt om man tänker på att Jesus bara var verksam några få år, inte hade politiska ambitioner, verkade långt från maktens centrum (om än nära Jerusalem) och dessutom nesligt avrättades som en brottsling, vilket inte tycks ha varit vad hans anhängare hade hoppats på.

Vad vet vi utan att använda Bibeln?

Om Jesus bevarar andra källor än de bibliska följande om Jesus:

– var judisk lärare verksam främst i Galileen,

– omvittnad att hela människor och driva ut onda andar,

– levde under de första tre decennierna av vår tideräkning,

– uppfattades av många judar, främst sina närmaste lärjungar, som messias (”christos” på grekiska),

– blev förkastad av de judiska ledarna,

– greps och anklagades för uppvigling

– dömdes och avrättades med kosfästelse av Pontius Pilatus i Jerusalem när Tiberius var kejsare.

– trots skamlig död spreds tron att han hade uppstått från de döda över hela Romerska imperiet

– många började tillbe honom som Gud själv

– Kristendomen hade anlänt när södra England blev en del av Romarriket år 43 e. Kr

Några av de utombibliska källorna är:

1) Historikern Flavius Josefus (judisk-romersk) från första århundradet:

Han [översteprästen Hannas] sammankallade Sanhedrin till rättegång och ställde inför dess medlemmar Jakob, brodern till Jesus, som kallades Kristus, samt några andra som han anklagade för att ha brutit mot lagen och sålunda överlämnade till att stenas till döds.

2) Den romerske historikern Suetonius om att kejsaren Claudius år 49 hade förbjudit alla judar att vistas i staden Rom (en händelse som också finns omnämnd i Bibeln, i Apostlagärningarna kapitel 18:2):

Då judarna i Rom oavbrutet orsakade oroligheter, därtill uppviglade av Chrestus, fördrev han dem ur staden.

3) Den romerske historieskrivaren, ämbetsmannen och konsuln Publius Cornelius Tacitus, i det historiska verket ”Annaler” (år 115 – 117), berättar att kejsar Nero försökte lägga skulden för den förödande branden i Rom på de kristna. Tacitus skriver:

”Som skyldiga ådömde Nero de mest raffinerade straff åt de kristna.” Och vidare: ”De fick sitt namn från Kristus, som avrättades enligt beslut av landshövding Pontius Pilatus under kejsar Tiberius regeringstid. Det satte stopp för den farliga vidskepelsen en kort tid, men den tog fart på nytt – inte bara i Judéen, där denna pest först uppstod, utan även i själva Rom, där all världens hemska och skamlösa saker samlas och finner ett hem” (Annaler, XV, 44).

4) Plinius den yngre, romersk guvernör i provinsen Bithynien i Mindre Asien, skrev omkring år 110 ett brev till kejsaren Trajanus där han berättade att det kristna inflytandet i provinsen skapade allvarlig oro, varför han vidtagit åtgärder mot de kristna. Nu ville han ha bekräftat från kejsaren att han agerat rätt då han lät avrätta dem som höll fast vid sin tro, men benådade dem som avsvor sig sin tro, förklarade de romerska gudarna och kejsaren sin vördnad och ”slutligen förbannade Kristus”.

5) Även kejsare Trajanus svar, där han godkänner Plinius behandling av de kristna, finns bevarat.

Förutom Josefus, Suetonius , Tacitus, Plinius den yngre och Trajanus finns även, bland andra källor:

Phlegon, krönikeskrivare; Thallus, historiker; Lukianos från Samosata, grekisk författare och satiriker; Celsus, romersk filosof; Mara Bar-Serapion, privat brevväxling mellan far och son; Talmud, judisk religiös kommentar (alltså en hel bok).

Finns det inombibliska källor? 

Bibeln är alltså i sig som historisk källa inte en utan flera, det är som om man till reformationsjubileumet förra året samlar de bästa/trovärdigaste biografierna om Martin Luther i en gemensam volym, eller flera olika historieskildringar av 6-dagarskriget (50 år sedan förra året) i samma bok. De blir inte sannare eller falskare av detta, inte heller hör de mer ihop på ett sätt.

Alltså kan man säga att det inte rakt av finns några ”utombibliska” källor, eller egentligen finns det alltså inga inombibliska källor! Vi ska idag behandla Bibeln som en samling skrifter från antiken. Och evangelierna som vi ska fokusera på som antika biografier.

En väldigt stor skillnad mellan Bibeln och andra religiösa urkunder är att Bibeln är fullproppad med personer och händelser som har historisk förankring, man kan undersöka om de har förankring  (många andra urkunder är fulla med anspråk som inte går att undersöka historiskt).

Detta betyder att vi har möjlighet att studera Bibelns texter som om de vore vilken historisk text som helst.

Jag tar nu bara exempel från Nya Testamentet, men det finns mängder av historiska kopplingar till GT också. Exempel: Hyksos i Egypten, slaget vid Karkemish år 605, floden i Noas tid etc. Dock kräver de lite mer arbete och vi hinner fler per minut i NT!

Källor

Herodotos om kriget Grekiska stadstater och Perserna började samla material ca 50 år efter händelserna resandes och upprepande Persernas version. Thucydides ville skriva bättre än och efter Herodotos. Om de peloponnesiska krigen (Aten mot Sparta).

Alexander den store (356-323 f Kr) alla samtida källor förlorade, de fem huvudsakliga 300-400 år efter hans död (ex Plutarchos och Arrianos).

Julius Ceasar (100-44 f Kr.) omnämns bara i fem källor under de 150 åren efter sin död.

För övrigt är Julius Ceasar själv källan till sitt Galliska krig (dagboksanteckningar), ändå tror vi att Asterix och Obelix riktiga samtida kämpade och förlorade mot Julius Ceasar!

Vi har en liknande berättelse om Gustav Vasa och hans flykt mot Dalarna. Inte så samtida och beställd Peder Swartz krönika. Till exempel är berättelsen om att Gustav Vasa var i ett hölass och knektarna stack in bajonetter/spjut/spetsar. Det kom då blod och kusken skar hästen i foten för att blodet skulle se ut som om det kom från hästen. Detta och en del andra exempel finns inte förrän i läroböcker 300-400 år senare, alltså är tidigaste källan till händelsen nedtecknad 300-400 år senare, och då är Gustav Vasa rätt så mycket mer samtida än Jesus med oss!

Hannibal den store från Kartago fälttåg mot Rom 218 f Kr. med elefanter över Alperna. Grävt fram något? Nej! Något ögonvittne? Nej! Icketendensiösa källor? Nej! Ingen från Kartago. Polybius (grek historia t o m 146 f Kr (tidigast skriven då) dvs minst 70 år, sedan Livius (romare, dvs segrare) skrev under kejsar Augustus regering (27 fKr – 14 e Kr).

Här nedan följer en bild från boken Kristen på goda grunderav Stefan Gustavsson

Olika källor och dess avstånd och mängd
Några historiska skrifter, dess bevarande och antal kopior bevarade.

Kanske är Illiaden en vinnare?

Den text vi har flest funna kopior av är Iliaden, från ca 700 f.Kr. Det finns 800 kopior. Den tidigaste är från 300-talet, 1000 år senare, och i sin helhet från år 1000, dvs. 1700 år efter att texten skrevs.

Varför är det viktigt med kopior? 

Jo då ser vi att det är bevarat som det skrevs!

Finns verkligen så gamla skrifter bevarade i sin helhet?

Nej! Oftast inte, nedan är några exempel:

  • Tacitus Annaler av 30 böcker finns 12 kvar, borta är bl. a. år 29-32 (av många skäl böcker som skulle kunna berätta än mer om Jesus).
  • Livius/Livy av 142 böcker 107 borta!
  • Seutonius av 18 kända bara 1 bevarad i sin helhet och 3 i delar, fjorton borta!
  • Plutarchos (grekisk historiker) av 300 ca hälften bevarade.

Bibeln då?

Några tankar att hålla i handen är att Paulus dog under Nero (Eusebios Petrus och Paulusakterna). Nero dog år 68 e. Kr och Paulus bör ha dött någon gång 62-67 e. Kr. Vilket leder till att Apostlagärningarna antagligen också är så gamla, läs gärna slutet för en fundering kring det. Vilket gör Lukasevangeliet äldre och Markus (som återfinns i Lukas) ännu äldre, vilket också har sin bäring på att Jerusalems tempel och dess fall år 70 e. Kr. i princip inte kan utläsas ur evangelierna.

Vad bevaras?

Nu vänder vi oss till all historia vi känner till igen för det blir intressant att följa vad som förfars och vad som bevaras, till exempel har vi från kejsar Tiberius (som regerade år 14-37 e. Kr) inga brev bevarade, men från 200-talet f. Kr. (alltså rätt mycket tidigare) finns ett brev från en okändis i världshistorien, Dionysios, till en annan okändis, Filon. Dionysos har blvit rånad på väg hem från ett nyöppnat bad och vill att Filon ska hjälpa till att reda ut detta! Spännande, men kanske mer relevant för de stora dragen i världen att få veta något mer köttigt om kejsar Tiberius?

Är verkligen de kristna texterna så nära de händelser de pratar om?

Ja det kan man med fog hävda, men ännu mer kan man också tänka att texterna har en ännu äldre förhistoria, för själva texterna skrevs ned inom några decennier (eller samlades i alla fall), men det är riktigt troligt att de kan ha funnits nedtecknade eller dylikt på de platser Jesus var. Ungefär som att Carl XVI Gustaf två gånger antecknat sin namn och närvarat på stenen på Gammplatsen i Lycksele och att vi lokalt har bevarat minnen om vem som körde bilen, var våra barn var eller hur mycket folk det var på torget, eller de bilder av Beatles som finns då de första gången var i Sverige.

Kungen på gammplatsen
Kung Carl XVI Gustaf och drottning Silvia på Gammplatsen i Lycksele

Men själva händelserna berättades i stort sett direkt. På den tiden var det lärosättet man använde, att muntligen bevara och berätta och vi vet att även nu, i vår text och bildbaserade kultur så kan skådespelare lära sig manus med mera utantill och på denna tid var det kulturens sätt att bevara lärdom.

Vad gör vi nu?

Jag tänker att läs gärna Bibeln, till exempel Johannesevangeliet och Apostlagärningarna! Fråga dig sedan:

Om detta är sant, vad innebär det för mig?

Allt gott! / Martin Walldén

PS. Vad har matskeden med källorna att göra? Det får vi nog tugga på en stund, kanske kommer ett uppdrag för mig som skådespelare? Då kan kopplingen avslöjas!DS.

Annonser

14 reaktioner till “Apologetik del 8 – Åter till källorna (15 ml är en matsked!)”

  1. Några kommentarer med anledning av denna text:

    Om du menar att Bibeln är ”Guds ord” – hur ska vi då förstå att Nya Testamentet exempelvis innehåller brev som själva påstår att de är skrivna av Paulus, men som majoriteten av dagens experter menar inte är skrivna av honom. De råder enighet kring Paulus författarskap för endast sju av de tretton Paulusbrev som ingår i NT. Så varför lyckades inte Gud sätta samman en skrift vars äkthet vad gäller de jordiska författarna ingen kan ifrågasätta?

    Du påstår att evangelierna är ögonvittnesskildringar av Jesu liv och verksamhet. Inom parentes skriver du ”i första eller andra hand”. Låt oss först reda ut vad ett ögonvittne är. Det är en person som har varit en direkt iakttagare av en händelse. Att säga ögonvittnesskildring ”i andra hand” är alltså nonsens. Är då evangelierna ögonvittnesskildringar? Det verkar inte troligt. Här finns inget jag-perspektiv av typen ”jag hörde Jesus säga”. Författarrösterna är tvärtom av den allvetande karaktären som till och med kan berätta om händelser då Jesus var helt ensam. Författaren till Lukas evangelium tydliggör i början av sin skildring att han själv inte är ett ögonvittne. Att han säger att han hört ögonvittnen berätta betyder i bästa fall att det finns ögonvittnen bland hans källor – inte att författaren är det.

    Du skriver att evangelierna kopierades med stor noggrannhet bland de första kristna. Hur vet du det? Enligt Bart Ehrman är förhållandet sannolikt det omvända. Det går att jämföra hur duktiga skrivare från olika tider varit genom att helt enkelt räkna hur många misstag de begår när de kopierar. En sådan analys visar att skrivarna som kom in senare i historien, ofta tränade munkar, var betydligt bättre än sina föregångare, som sannolikt varit mindre skolade. Misstagen ökar i antal ju äldre kopiorna är.

    Angående kanoniseringen. Vad jag har förstått anses ett brev från Athanasius från år 367 innehålla historiens första kompletta lista över de böcker som idag ingår i NT. Du har helt rätt i att kyrkomötet i Nicaea år 325 inte hade med saken att göra – men inte därför att saken då redan var avgjord utan snarare för att den fortfarande hörde framtiden till.

    Vilket underlag har du till påståendet att de fyra evangelierna liksom Paulus brev var ”samlade” redan före år 150? Vad jag vet finns det bara enstaka fragment av texter bevarade från denna tid.

    Du skriver att det finns ett 40-tal källor som omtalar ”Jesu liv, död och uppståndelse”. Vilka är dessa källor? Menar du att exempelvis Suetonius eller Plinius den yngre omtalar ”Jesu liv, död och uppståndelse”?

    På din egen fråga ”Varför är det viktigt med kopior?” svarar du ”Jo då ser vi att det är bevarat som det skrevs!”. Hur kan vi se det? Vi kan bara se de sena kopiorna. Några original att jämföra med existerar inte.

    Liked by 1 person

    1. Några tankar, dock sparar jag kanoniseringen så det blir kanske främst om ögonvittnen.
      Man kan skriva mycket om detta, och jag ser att uttrycket att de är ögonvittnesskildringar ”i första eller andra hand” nog kan ses som olyckligt!

      Jag menar ungefär så här, och nu ska vi ut på skidfärd och tävling, men inte till detta just avslutade OS, utan längre tillbaka i tiden till Guden Svans dagar (hans dagar som skidkommentator). Efter målgång kommer det jag nu refererar till (ca. 2.50 min), då berättar Gunde Svan något om sig själv, något som ingen annan kan veta, ”jag har ståpäls över hela kroppen”.

      Om vi nu skulle tänka oss att jag som upplevde detta hemma vid TV:n gjorde en minnesteckning över detta så skulle antagligen lite av känslan över VM vara med, lite av en flopp, fast det blev en succé då Mogren vann! Jag skulle berätta om Gunde Ståpäls.

      Men om jag berättade om ståpälsen då blir jag en allvetande berättare. Egentligen om jag överhuvudtaget tar med några tankar om VM och vår upplevelse då, precis som i evangelierna då det sägs ”sedan vågade ingen fråga honom mer” och ”sedan han [Jesus] skickat iväg de andra gick han upp på berget och bad”. Det finns nämligen sätt att komma åt denna kunskap även som ögonvittne till det övriga, det om hur de skriftlärt och fariséerna tänkte och kände det kan man ha snappat upp i rykten etc, men om ståpäls och vad Jesus gjorde utan ögonvittnen det kan han helt enkelt berättat.

      Så riktigt så svårt är det inte att tänka att det är/går tillbaka på ögonvittnesskildringar.

      I andra hand är ett olyckligt sätt att säga just det Lukas gör, för de kanoniska evangelierna skulle de gå de vara av en apostel eller en som hört från en apostel (andrahands ögonvittne, men det blir ett dumt uttryck!).

      Varför Gud inte gjorde si eller så det är nog något som vi får vänta med att fråga tills vi möter honom i det tillkommande tänker jag, men i många frågor är jag nyfiken också! Vi får väl avvakta ”nu ser vi en gåtfull spegelbild, då ska vi se ansikte mot ansikte och då ska vår kunskap bli fullkomlig som hans kunskap om oss” säger Skriften. Själv hålar jag för troligt att Nya testamentet är av de författare som anges och att Paulus brev är av Paulus och det kan man göra ett rätt bra case för! Min förhoppning är att återkomma i en bloggpost både om Nya Testamentets/evangeliernas ögonvittnes-/förstahandskaraktär och varför man gott kan tro på de fyra namngivna evangelisterna och också brevförfattarna!

      Det var några tankar nu, allt gott och tack för som så ofta kloka frågor (jag petade inte i så många av dem, ska försöka snart återkomma!

      Gilla

      1. Tack för svar!

        Ja, visst material i texterna kan gå tillbaka på ögonvittnen. Men det gör dem inte till ögonvittnesskildringar. Om jag skriver en bok om Estonias förlisning så blir det ingen ögonvittnesskildring, även om jag intervjuar folk som var med. Kent Härstedt kan däremot skriva en bok i samma ämne som en ögonvittnesskildring.

        Jag undrar lite hur du ser på exempelvis Lukas beroende av Markus. Och att han sannolikt använde ytterligare en skriftlig källa (som även Matteus utnyttjade enligt hypotesen om källa Q). Om nu Lukas var omgiven av levande ögonvittnen som med egna ord kunde berätta, varför var han då beroende av skriftliga källor?

        Menar du att Nya Testamentet är helt utan fel och brister? Är allt som står där historiskt korrekt?

        Gilla

          1. Men när du skriver ögonvittne i singularis, vilket vittne skulle det i så fall vara? Om vi exempelvis tar Lukas evangelium från början. Vem var ögonvittne till det som hände med Sakarias i templet? Är det Sakarias själv som är vittnet och som i så fall använder en spökskrivare? Då uppstår problemet att Sakarias knappast var ögonvittne till Marias möte med ängeln Gabriel, som följer strax därpå. Och hur är med herdarna som möter Guds ängel när Jesus föds, vilka var ögonvittnen och spökskrivare där? Och vilka var ögonvittnen/spökskrivare till händelserna kring Johannes döparen? Och så vidare. Jag menar att det är uppenbart att berättelsen inte utgår från en person, ett perspektiv, ett vittne. Det är ett redaktörsarbete med en allvetande berättare som inte använder jag-form.

            Gilla

            1. Nej jag håller helt med dig att det inte är ett vittne så lite annorlunda kanske jag borde uttryckt mig. Evangelierna som just ögonvittnesbaserade skildringar tänker jag försöka återkomma till, men jag tänker nog i banor likt det du här ger uttryck för, kanske sammanfattade jag mina tankar lite snävt?

              Ska återkomma om kanonisering också, men är lite skiljd från den litteratur jag tänker på så jag får be om anstånd en stund till.

              Gilla

              1. Min invändning i just denna fråga handlar om att du i din artikel hävdar att evangelierna är ögonvittnesskildringar.

                När det gäller frågan om ett ögonvittne kan ha en spökskrivare. Javisst, det finns väl principiellt ingenting som hindrar detta. Men menar du att vi har belägg som stödjer att något av evangelierna skulle vara skrivet av ett sådant vittne via en spökskrivare? Vilka är i så fall beläggen?

                Jag menar att det finns texter i NT som av allt att döma är skrivna av ett ögonvittne, nämligen Paulus (äkta) brev. Det betyder inte att jag tror att allt som Paulus beskriver är historiskt korrekt. Men de återger vad Paulus hävdar verkligen hände. Notera att det i Romarbrevet framgår att Paulus inte själv hållit i pennan: ”En hälsning också från mig, Tertius, som i Herrens tjänst har skrivit ner detta brev.” (Rom 16:22). Detta är dock ingen spökskrivare, vad jag kan se. Snarare en sekreterare.

                Gilla

    2. Hej! Ber om ursäkt för lååååång väntan. Det blir tyvärr ändå bara fragmentariskt, men något om kanonisering och vad vi nog vet.

      Att det är de fyra evangelierna som gäller i den krisen kyrkan kan man utläsa från kyrkofäderna tänker jag. De citerar i princip bara dessa när det rör Jesus. Detta innan år 367.

      Muratoriska kanon är nog klok att datera före detta också!

      Det som tycks gå att säkerställa är inte alla 27 böckerna så tidigt och entydigt som jag skulle önska, men en stooor del av den i ett tidigt skede och de som senare tillkommer är inga som ändrar detta vittnesbörd.

      Det var tankar så långt.

      Gilla

      1. Jovisst, evangelierna rådde det stor enighet kring. Men kring många andra böcker rådde det tveksamheter långt in på 300-talet. Och kring Uppenbarelseboken råder det fortfarande delade meningar, den ingår inte i kanon för alla världens kristna.

        Jag tycker mig ofta märka en tendens hos apologeter att tolka historien utifrån facit. Eftersom det slutade med en kanon, så fanns den redan från början. Nej, det gjorde den inte. Eller: eftersom mötet i Nicaea slutade i enighet (nästan), så var alla eniga redan från början. Nej, det var de inte.

        En lurig sak som jag själv ofta glömmer är att hundra år på Jesu tid var en lika lång tidsperiod som ett århundrade är idag. Så när vi pratar om mötet i Nicaea år 325 är det alltså inte något som sker strax efter urkyrkans bildande. Om vi i stället för Jesus tänker att det handlar om Karl XII som dog 1718, så skulle mötet i Nicaea ha ägt rum för fem år sedan. Och vi skulle fortfarande idag – efter alla diskussioner som ägde rum under hela 1800-talet och hela 1900-talet – vara oeniga om böckerna i kanon.

        Gilla

        1. Nja jag menar att den kanon som tycks börja bildas eller igenkännande eller redan vara för handen redan i nt (där Paulus brev likställs med skriften) och i kyrkofädernas skrivande är nog. Utifrån den erkändes eller underkändes sedan övrigt.

          Gilla

          1. Ja, då pratar både du och jag om en framväxande kanon. En process. I vilken några böcker snabbt blev accepterade medan andra var omtvistade ännu på 300-talet. Vid tiden för mötet i Nicaea var denna process INTE avslutad (ex skriver Eusebios vid denna tid om fem eller möjligen sex böcker som han menar är omtvistade, böcker som senare togs upp i kanon).

            Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s