När väljer man att dö för en lögn?

Nu har de flesta i Sverige firat påsk (eller gör under kommande helg, för våra ortodoxt kristna syskon) och vad är inte mer naturligt att skriva om här, om inte anledningen till att vi ens firar denna högtid – eller åtminstone har fler röda dagar än vanligt. Låt mig börja med ett scenario.

Om jag skulle säga att två plus två är fem, istället för fyra – vad skulle du säga då?

Troligtvis att det inte stämmer och kanske även att jag ljuger – vilket du skulle ha rätt i. Faktum är att det går emot all kunskap som även jag har i ämnet. Både kunskap jag har utifrån observationer med mina egna sinnen och utifrån externa källor. Jag ser, hör och känner att två plus två är fyra, inte fem. Det är även något som andra personer har beskrivit och vittnat om; mina mattelärare, föräldrar, ja, även forskare och politiker. Två plus två är fyra. Jag håller den kunskapen för sann. (För att kunskap ska kunna benämnas som kunskap behöver det finnas ett element av sanning i kunskapen; annars vore den påhitt. Men det är ett sidospår som jag inte ska fördjupa mig i denna gång.)

Så, för att återgå, om jag plötsligt skulle bestämma mig för att försöka sprida lögnen att två plus två är fem, istället för fyra, skulle jag sannolikt snabbt få mothugg av andra. Skulle jag trots det fortsätta hålla fast vid denna lögn – så pass att jag skulle bli hotad och slagen och utfryst (även om det i detta fall vore osannolikt) – skulle jag rimligtvis ganska snabbt därefter ge mig, erkänna att jag försökt sprida en lögn och att också jag vet att två plus två är fyra.

Vart vill jag komma, kanske ni undrar? Jo, jag vill med detta väldigt simpla (och kanske lite intetsägande) exempel påvisa principen att människor inte är villiga att dö för något som de vet är en lögn. Däremot kan de vara villiga att dö för något som de själva är övertygade om är sant (även när andra inte delar samma som övertygelse). Jag är säker på att jag inte skulle dö för min påhittade lögn; att två plus två är fem. Jag skulle däremot vara mer villig (även om jag inte vore det heller) att dö för att två plus två är fyra. Men återigen, vad har detta med påsken att göra?

Bland historiker som studerat kristendomen och Bibeln finns det några sakuppgifter som det finns ett väldigt starkt historiskt stöd för och som nästan varenda historiker – troende som ateist – anser vara väldigt trovärdiga. Dessa har lagts samman av en historiker (Gary Habermas) till det som kallas den minimala faktaansatsen (min översättning, eng. ”minimal fact approach”). Det finns väldigt mycket att skriva om dessa, men jag ska bara lyfta en aspekt bland dessa. Den som berör förvandlingen bland de 11 lärjungarna – och senare även två andra; skeptikern Jakob, som var Jesus halvbror samt Paulus, juden som förföljde och ville döda kristna och deras rörelse – före och efter Jesus påstådda uppenbarelse, efter korsfästelsen. För att förstå förvandlingen så behöver man såklart först ha fastlagt och begrundat två andra utav dessa sakuppgifter; att den historiske personen Jesus från Nasaret dog på korset och att kvinnor hittade graven, där han lagts, tom. Detta inlägg kommer inte gå in närmare på just dessa sakuppgifter, men däremot vilar inlägget på dem.

Lärjungarna (med Jakob samt senare även Paulus) hävdade ju starkt att de hade sett, upplevt, känt och hört den uppståndne Jesus. De gick från att vara rädda och känna sig kuvade efter att Jesus korsfästelse – mannen som de följt i tre år och gett upp allt för – till att, efter deras påstådda möten med den uppståndne Jesus, frimodigt gå ut på torg och gator för att berätta om detta. De var så övertygade att de var villiga att dö för detta – och dessförinnan utstå förföljelse, misshandel, utfrysning från det judiska sammanhanget, hot och fängelsevistelser.

Däremot finns det vissa teorier, som också lutar sig på de två ovannämnda sakuppgifterna (att Jesus korsfästes och att graven hittades tom), som menar att lärjungarna bara hittade på att de upplevt den uppståndne Jesus; att de hade diktat ihop denna historia själva. Men är det en rimlig teori? Är den trovärdig?

Samma princip som jag skrev om ovan gäller lärjungarna – att människor inte är villiga att dö för något som de vet är en lögn men däremot kan man vara villiga att dö för något som de är övertygade om är sant. Människor kan sträcka sig långt för att göra och följa det de tror på men ger ofta snabbt vika för saker de själva inte är övertygade om. Om inte, märks det ofta i deras berättelse, som brukar vara motsägelsefull, bristfällig eller spretig personerna sinsemellan. Dessutom hade det, om uppståndelsen nu hade varit en påhittad historia, till exempel varit mer begripligt och smart att låta några av männen vara de som först vittnade om att graven hade hittats tom, för att ge större legitimitet till berättelsen – eftersom kvinnornas vittnesbörd på den tiden inte togs på allvar.

I Första Korintierbrevet 15:17 skriver Paulus, den mest radikalt omvända skeptikern: Men om Kristus inte har uppstått, då är er tro meningslös och ni är ännu kvar i era synder.”

Lägg märke till det första han skriver här; ”…om inte Kristus har uppstått, då är er tro meningslös…” Vad är en meningslös tro? Jo, en tro utan någon betydelse, som inte har någon bäring och som inte gör någon inverkan för de som tror. När denna Paulus, som gick från att hata de kristna – så pass mycket att han var involverad i att förfölja och mörda dem – till att bli omvänd till den grad att han blev en av de främste förespråkarna för kristendomen, skriver detta kan vi förstå att uppståndelsen är en big deal. Vi kan också förstå att Paulus var helt övertygad om att uppståndelsen var en äkta, historisk händelse – inte en påhittad lögn som lärjungarna hade diktat ihop tillsammans, som han senare anslöt sig till. Är det en lögn, trots allt som pekar på motsatsen, skulle det möjligtvis kunna kvala in som en av mänsklighetens största bedrifter; en lögn som ingen (trots hundratals vittnen) kunde spräcka hål i och som spred sig så kraftfullt att folk nästan 2000 år senare fortfarande tror på den och kommer till tro på den.

Många historiker hävdar, utifrån de historiska sakuppgifterna, att den starkaste teorin för förvandlingen hos lärjungarna, Jakob och Paulus med andra är att uppståndelsen faktiskt är en sann, historisk händelse som skedde på riktigt – trots sin övernaturlighet. Inte att de hittade på en lögn som de spred och var villiga att bli förföljda och dödade för, utan för att de på riktigt hade sett den uppståndne Jesus och att detta förändrade deras syn på allt vad livet inbegriper.

Om det nu är så att apostlarna var så övertygade om sanningshalten i deras fysiska upplevelse av den uppståndne Jesus att de höll fast vid sin berättelse i flera decennier trots alla svåra omständigheter de fick utstå, och som de spred till så många de kunde så länge de levde – vad innebär det då för dig, nästan 2000 år senare i Sverige? Det är svårt att förneka att vi, kristna som okristna, lever i följderna av Jesus liv (annars hade vi till exempel inte precis haft flera röda dagar). Men vad betyder uppståndelsen och vilken bäring kan den få för ditt liv nu?

Jag utmanar dig som läst att gräva i detta och att våga undersöka det.

/ Hajdi Moche

 

Annonser

5 reaktioner till “När väljer man att dö för en lögn?”

  1. Hej!

    Jag undrar vilka det är som påstår att lärjungarna och apostlarna ljög. Inte för att jag är någon historisk expert med koll på vad alla forskare anser, men jag har åtminstone läst några böcker i detta ämne av exempelvis John Dominic Crossan, Bart Ehrman och på svenska Wassén/Hägerland. Jag har också lyssnat till många föreläsningar och debatter i ämnet. Och vad kan minnas har jag aldrig hört någon sakkunnig lägga fram den lögnteori som du presenterar. Kan du ge exempel på forskare som försvarar lögnteorin?

    Däremot har jag hört många försvara ståndpunkten att den tidiga församlingens tro på Jesu uppståndelse inte betyder att han faktiskt uppstod. Att forskare betvivlar uppståndelsen som historiskt faktum betyder inte att de betvivlar att det fanns människor på 30-talet som verkligen upplevde att Jesus levde. Exakt hur dessa upplevelser tog sig uttryck är vad jag förstår en öppen fråga. Det är värt att notera att vårt tidigaste vittne Paulus inte beskriver någon tom grav. Det är också värt att notera att han i 1 Kor 15 inte gör någon skillnad mellan hur Jesus ”visade sig” för honom och de andra (Kefas, Jakob etc). Eftersom det måste ha förflutit lång tid från korsfästelsen fram till det ögonblick som Jesus visar sig för Paulus – han har ju exempelvis hunnit med att förfölja de kristna – så är det orimligt att tänka sig att det är en fysisk Jesus som efter all denna tid fortfarande går runt i området och visar sig. Det är betydligt rimligare att anta att Paulus pratar om en Jesus som visar sig från himlen, så att säga. Men eftersom han inte gör någon skillnad mellan sin egen upplevelse och de andras, är det då inte rimligt att anta att Paulus även i dessa fall pratar om en Jesus som uppenbarar sig från himlen? Inte ens hos Markus, som skriver runt år 70, finns det berättelser om möten med en kroppsligt uppstånden Jesus (de sista verserna finns inte i de äldsta kopiorna). Dessa berättelser dyker upp först hos Matteus och Lukas på 80-talet. Då har det gått ett halv sekel sedan Jesus dog.

    Många människor har gått i döden för saker som de trott på, exempelvis flygplanskaparna från 9/11. Att det finns övertygelser som räcker ända in i döden betyder inte att dessa övertygelser är sanna.

    Mvh Johan

    Gilla

    1. Hej Johan!

      Jag tror inte det finns någon specifik författare/person som ”står för” teorin att apostlarna ljög, utan den kommer nog flera håll. Många som inte tror på kristendomen hävdar att hela tron bygger på någon form av konspiration, alltså en form av en lögn. Sedan fanns tron att lärjungarna stal kroppen, som också är en hänvisning till att de ljög.

      Hur upplevelserna tog sig i uttryck är ganska klara i bibeln och det är tydligt att det fanns olika former av upplevelser av Jesus uppståndelse. Vissa upplevelser var uppenbart fysiska (de rörde vid honom, åt med honom, hörde och såg honom) och Paulus form av upplevelse som beskrivs som en himmelsk syn, där alla i sällskapet upplevde ljud- och ljusintryck samt fysisk manifestation (de höll ner till marken) men där endast Paulus hör orden. I apostlagärningarna kapitel 1 står det att Jesus gav de många bevis på att han levde genom att han visade sig för dem under de 40 dagarna.

      Det sista du skrev är dock inte samma sak som jag försöker refutera i inlägget. Att dö för något man tror på är en sak (t ex 9/11), men att dö för något som man vet inte är sant är något annat.

      Vänligen,
      Hajdi.

      Liked by 1 person

      1. Hej!

        Du skriver först att ingen specifik person står för den teori du presenterar. Sedan att den nog kommer från flera håll. Därefter skriver du att ”många” hävdar att kristendomen bygger på en konspiration eller lögn. Detta låter i mina öron minst sagt vagt. Jag förstår fortfarande inte vilka du rent faktiskt talar om.

        Den teori som jag har uppfattat som den mest ifrågasättande vad gäller Jesus, är mytteorin. Som exempelvis Richard Carrier och Robert Price företräder. Men inte ens här kan jag minnas att lögn eller konspiration har presenterats som förklaring. Mitt intryck är att mytteorin beskriver hur en äkta och genuin tro på en himmelsk hjältefigur med tiden transformerades till en berättelse om en historisk person. Inte därför att någon ljög. Utan därför att människor omtolkade de berättelser de hört.

        Bart Ehrman, som ibland beskrivs som en extremt kritisk forskare (själv säger han sig befinna i forskningens mittfåra) är helt övertygad om att vissa människor efter Golgata verkligen upplevde att Jesus levde. Han tror inte att Jesus de facto uppstod. Han betvivlar att han ens hamnade i graven. Men att det fanns människor som hade upplevelser av en levande Jesus betvivlar han inte ett ögonblick.

        Mvh Johan

        Gilla

        1. Hej igen!

          Det kan vara så att akademikerna är överens om att lärjungarna inte ljög, det vet jag inte tillräckligt mycket om men jag kan lita på att du gjort din efterforskning i frågan. Deras variant av det är istället mytteorin, som kan tolkas som en form av lögn på det sättet att de historiska uppgifter som apostlarna skriver om i evangelierna och breven inte kan anses vara historiskt tillförlitliga.

          En annan synpunkt är att fastän akademiker inte hävdar detta så finns det många ”lekmän” som gör det. På samma sätt som att det finns många människor som inte tror att Jesus har funnits, fastän få akademiker tror det, kan lögnteorin som jag skrivit om här kanske vara av samma princip. Det vill säga att lögnteorin är applicerbar på vad många människor hävdar, fastän det saknas någon specifik akademiker som hävdar det.

          Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s