Guldmyntfoten och de tre björnarna – om Gud som moralens garant och rättesnöre

Det som nu kommer att vara bloggposten huvudärende; att en kristen gudstro är en garant för att det finns verkligt rätt och fel, har dryftats många gånger. Det finns vanliga och säkert ovanliga invändningar, här ska vi se på några olika sätt att se på Gud som moralens garant. 

Först ett ord om de där björnarna, de träffade ju inte sagofenomenet Guldmyntfoten utan Guldlock (en riktig sagofigur, eller etablerad kanske man ska säga, för sagofigurer kanske inte riktigt finns!?). Det handlar alltså om flickan Guldlock som kommer till ett hus, rör lite saker, äter lite mat, med mera, och allt visar sig tillhöra tre björnar som bor i huset. De upptäcker spår efter henne: ”Någon har ätit av min mat”, ”Någon har sovit i min säng, och gör det fortfarande” är några citat som mitt minne återger från barndomens sagoläsande. Mer av sagan finns här. 

The_Three_Bears_-_Project_Gutenberg_eText_17034
Guldlock och de tre björnarna. Från vänster: Mamma Björn, Barnet Björn, Pappa Björn. Frånvarande: Guldlock

Nu ska vi gå över till den helt fiktiva sagan om Guldmyntfoten och de tre björnarna eller hur pengars värde garanteras och omfamnas. Jag räknar med att denna titel kommer att göra den till en storsäljare i åldrarna 5-7 år! 

Det var en gång tre björnar som ville göra något annat i livet än att gå i ide. De bestämde sig för att köpa upp blåbär av blåbärstrollen med hjälp av pengar de själva gjorde. 

Den första björnen hon tog fram papper och penna och började rita ett fint mönster, så skrev hon en siffra som motsvarade det antal kottar som den var värd (som vi alla vet är blåbärstrollens enda glädje i livet som är större än att plocka blåbär att få fatt i kottar). 

Hon kom till det första blåbärstrollet, halade fram sin fina sedel och förväntade sig få rikligt med blåbär! Men blåbärstrollet skakade på huvudet, för honom var inte lappen värd en enda kotte, och inga blåbär ville han därför ge björnen. ”Men jag tycker den är värd det!” insisterade björnen. Ett annat troll kom vägen förbi, hon kände björnen och tyckte att den var värd flera kottar och gav björnen blåbär för sedeln. 

Den andre björnen, han samlade ihop kottar, han band dem samman med band och skrev utanpå de hopknutna kottarna antalet av dem och allt annat man behövde veta för att förstå att det var fina kottar! Han gick och mötte blåbärstrollen, de bytte glatt till sig kottar mot blåbär och de uppskattade att det stod mer förklarat och garanterat på omslaget till kottarna! 

Den tredje björnen hon började samla in kottar tills hon hade ett stort förråd, sedan gjorde hon ett antal papperssedlar och skrev på var och en av dem upp den andel av kottarna man fick för varje sedel. Hon gav sig iväg på blåbärsjakt och fann snart några blåbärstroll, hon visade dem på sedlarna och berättade om sina insamlade kottar och att närhelst de kom till henne så kunde de visa lappen och få det bestämda antalet kottar i utbyte mot den. Blåbärstrollen blev nöjda och bytte glatt bort sina blåbär mot sedlarna! 

För den som undrar vad detta har med guldmyntfot eller moral att göra så ska vi börja med pengarna och spara moralen till sist. 

Vi börjar med pengar i sig. Guldmyntfot, eller vilken metallfot som helst innebär att det finns en referensenhet i en viss metall gentemot man vilken sedan värderar andra metallmynt (de ska ha ett sådant metallvärde som om de var gjorda i referensenhetens metall, till exempel Sveriges silvermyntfot (här finns mer beskrivet kring detta). Det mest kända och mest imposanta utfallet av detta är världens största mynt, våra svenska plåtmynt och framförallt tio silverdaler kopparmynt där kopparvärdet skulle motsvara silvervärdet hos tio silverdaler. 

8 daler silvermynt
8 daler silvermynt. Ett präktigt stort mynt, men inte lika stort som ett 10 dalers silvermynt koppar! Foto: StAnshelm

Detta kan sedan utvidgas till att gälla alla pengar, att de motsvarar ett riktigt metallvärde, att de alltså kan växlas in mot metall (guld, silver eller vad det kan vara). 

Efter denna lilla pekuniära utflykt ska vi ta oss till moralen där följande två ståndpunkter ofta målas upp: Antingen finns bara den förste björnen eller den andre björnen. Om bara björnen som säger att lapparna är värda ett visst antal kottar finns så är det bara så för att han sagt så, inte för att det på något objektivt sätt är så. 

Om bara björnen som kommer med själva kottarna, som i sig är något, då blir björnen i sig onödig, kottarna finns honom förutan och de är objektivt sätt värda sitt antal blåbär antingen björnen finns eller inte.

Nu tror jag att jag frångår sagoberättelsen för att kanske tydligare säga vad jag tänker. 

Man brukar hävda att om det är Gud som är upphovet till det moraliska rättesnöret så är moralen subjektiv, inte helt som det som kan höras ibland som en nidbild av vårt moderna samhälle ”Om det känns rätt så är det rätt”, men bra nära. Det är helt enkelt rätt bara för att Gud säger det, eller tycker det eller. 

Det första vi kan lära av Guldmyntfoten och de tre björnarna är att det kan sammanfalla godheten och Gud; det är gott och Gud är god. Gud är god och det är gott det Gud säger/anbefaller. 

Det andra vi kan lära är att det skulle kunna vara så att kottarna fanns, att moralen finns, och att den är frikopplade från Gud, men vad händer då? Moral är själva rätt och fel, själva vårt rättesnöre, men kottar i skogen finnas, de påverkar då inte någon, moralen kan finnas, men ger då inga implikationer, det finns ingen grund för att vi ska följa den. Det är en större invändning mot en ateistisk moral, kanske kan man resonera sig fram till att det skulle kunna finnas etik Gud förutan, men moral, etikens utlevelse, varför skulle det vara bättre än något annat? 

Men med Gud i ekvationen så blir saken den att rätt och fel får en garant, den finns grundad i Gud själv, den finns nedlagd i hans skapelse människan, eftersom den finns i Gud/hos Gud så förpliktar den för alla och den garanteras för alla! 

I och med att moralen finns med hos den som en gång i tidens slut ska döma världen då ger den oss förpliktelser (hos Luther talar man om lagens tre bruk: 1 – Att ha ordningar i tillvaron, samhällen, polis etc. 2 – Att driva till Kristus (att människan inser att vi kan inte vara helt goda, kärleksfulla, endast i Jesu död på korset kan vi få bukt med vår ondska). 3 – Som förlåten syndare (det som i dagligt tal kallas kristen) får vi viljan att för Jesu skull (inte av rädsla för straff, eller för att skryta med våra handlingar/vår godhet) och hjälpen av Anden att gör gott) och den ger också en garanti för att den kommer att gälla alla. På den yttersta domen då kommer rättvisa att skipas, rättfärdighet att bestå, rätten kommer föras till seger. 

Nu blev det en liten predikan på slutet, det är lätt hänt (en yrkesskada skulle man kunna säga), men huvudstycket i vad jag vill säga är att med guldmyntfotens hjälp vill jag främst bemöta detta med att Gud är en subjektiv moralgrund, det är gott och Gud vill det kan sägas sammanfatta den delen. Sedan lade jag ut texten till varför det, trots att det finns kottar i skogen och kanske kan finnas någon slags etik, eller någon slags moralens grund Gud förutan, ändå blir annorlunda om Gud är med i moralfundamentet.

Allt gott till er alla! / Martin Walldén

Annonser

22 reaktioner till “Guldmyntfoten och de tre björnarna – om Gud som moralens garant och rättesnöre”

  1. Några synpunkter med anledning av denna text.

    Först: det nya förbund som Gud instiftar i och med Jesu död på korset innebär att nya moraliska spelregler börjar gälla för oss människor. Gud byter så att säga guldmyntfot, så att det plötsligt inte längre går att växla in goda gärningar. I stället gäller nu tro på Kristus som valuta. Men en av poängerna med ditt resonemang är väl att guldmyntfoten ska garantera att systemet är robust och står sig över tid. Så verkar alltså inte vara fallet.

    Synpunkt nummer två. Om jag tolkar dig rätt menar du att lösningen på Eutyfrondilemmat är att inte skilja på Gud och det goda. Du skriver: ”Det första vi kan lära av Guldmyntfoten och de tre björnarna är att det kan sammanfalla godheten och Gud; det är gott och Gud är god. Gud är god och det är gott det Gud säger/anbefaller.” Men om Gud och godheten sammanfaller, hur kan vi då överhuvudtaget få syn på vad godhet är? Om vi med ”Gud är god” menar ”Gud är Gud” så undrar jag på vilket sätt vi är hjälpta? ”Gud är Gud” är visserligen logiskt korrekt, men i mina öron helt meningslöst.

    Men kanske menar du ändå att Gud har vissa moraliska egenskaper, som vi kan få syn på. Du skriver lite senare ”Men med Gud i ekvationen så blir saken den att rätt och fel får en garant, den finns grundad i Gud själv, den finns nedlagd i hans skapelse människan …” Här verkar det alltså som att det finns någonting som faktiskt kan skiljas från Gud, eftersom det även existerar i oss människor – det vill säga utanför Gud (även om det härstammar från honom). Det som jag i så fall undrar är hur detta ”rätt och fel” egentligen ser ut. Eftersom det ursprungligen kommer från Gud och är grundat i honom, så är min spontana tanke att det helt enkelt är Guds egen moraliska natur som vi människor fått en liten blåkopia av. Men då infinner sig denna fråga: är verkligen det som är rätt för Gud identiskt med det som är rätt för oss människor? På många punkter tror jag att du måste svara nej på den frågan. Det är rätt av Gud att döma människor, tror jag att du anser. Men jag tror inte att du anser att det är moraliskt föredömligt för oss människor att vara dömande. Gud har rätt att vilja ha mycket makt, ja kanske rent av all makt i världen, tror jag att du anser. Men du anser nog inte att denna rätt även ska gälla för oss människor. Gud är i sin fulla rätt att vilja bli dyrkad och tillbedd, skulle jag gissa att du anser. Men om vi människor skulle ha samma önskan så gissar jag att du skulle klassa detta som svår synd. Så vad jag kan se uppstår det vissa problem om vi säger att vår moral är en spegelbild av den moral som Gud håller sig med.

    En sista synpunkt. Du skriver på slutet: ”På den yttersta domen då kommer rättvisa att skipas, rättfärdighet att bestå, rätten kommer föras till seger.” Här undrar jag hur du ser på nåden. Enligt vad de flesta kristna verkar mena, kan Gud förlåta även de värsta handlingar så länge ångern är djup och sker i Jesu namn. Men vad händer då med rättvisan? Låt säga att en präst förgriper sig svårt på ett barn. Som ett resultat av övergreppet förlorar barnet sin tro på Gud och lever sedan hela sitt vuxna liv som icketroende. Prästen å sin sida ångrar sig djupt och uppriktigt och får syndernas förlåtelse. Hur kommer rättvisan att skipas på den yttersta dagen i detta fall? Prästen är ju förlåten och bör alltså släppas in i himlen. Personen som tappat tron är enligt Joh 3:16 förlorad, och bör därför hamna antingen i helvetet eller utplånas. Det skändade offret straffas alltså på slutet medan förövaren kammar hem en plats i paradiset. På vilket sätt är detta rättvist?

    Gilla

    1. Jag börjar med att eventuellt göra dig lite besviken, eller obesvarad i alla fall: ”Först: det nya förbund som Gud instiftar i och med Jesu död på korset innebär att nya moraliska spelregler börjar gälla för oss människor. Gud byter så att säga guldmyntfot, så att det plötsligt inte längre går att växla in goda gärningar. I stället gäller nu tro på Kristus som valuta. Men en av poängerna med ditt resonemang är väl att guldmyntfoten ska garantera att systemet är robust och står sig över tid. Så verkar alltså inte vara fallet.”

      Dock är det inte bloggposten ärende. Ärendet är att säga att ”Gud som moralens grund är inte subjektiv moral.” Ungefär så i kortform. Alltså 20 pundsedeln är värd tjugo pund för att riksbanken har sagt det (lovat vad den kan bytas in mot) och för att den kan bytas in mot motsvarande värde i guld (den är i sig värd 20 pund).

      Synpunkt två blir också lite vid sidan av bloggposten ärende, den är alltså en lite längre harang som kunde demonstrerats med vilken sedel som helst (som i sig är värdelös, eller bara värt pappret och färgen, men som med löftet/utsagan på den är värd just vad den är). Det blir inte riktigt så skruvat som i exemplet, men jag förstår att man lätt kommer dit. För om godheten och Gud sammanfaller så blir det: ”Godheten det är det Gud är” och visst vänder man på det så får man tillbaka en sådan sats, dock kan det ha förklaringsvärde om man istället går vidare. Jämför kanske man kan göra med ”Svensk frukt är den som är från Sverige” den ger inte så mycket heller, dock skulle den kunna anses ha förklaringsvärde tänker jag!?

      Ett sätt att få tag på vad godheten är skulle kunna vara att höra vad Gud säger (för nu lämnar jag invändning 1 därhän, vi återkommer till den (det tror jag jag lovat för länge sedan)).

      Det är ett rätt litet stycke, en liten del av en mening som ger upphov till ett långt resonemang kring hur det är nedlagt i människan. Jag utlade inget kring hur den var nedlagd, och inget om att det skulle vara nedlagt i människan likt sättet den finns på hos den som är godheten.

      Det var några första tankar, jag beklagar att de dröjt så länge! Ska försöka återkomma med ytterligare tankar kring den sista invändningen!

      Gilla

  2. Hej Martin!

    Tack för din roliga text! Jag har några kommentarer:

    Du skriver: ”Det andra vi kan lära är att det skulle kunna vara så att kottarna fanns, att moralen finns, och att den är frikopplade från Gud, men vad händer då? Moral är själva rätt och fel, själva vårt rättesnöre, men kottar i skogen finnas, de påverkar då inte någon, moralen kan finnas, men ger då inga implikationer, det finns ingen grund för att vi ska följa den.”

    Min kommentar till detta är att om vi gör goda gärningar för nästas skull och anser att det är tillräckligt viktigt, så blir Gud helt onödig. Hänsyn till våra medvarelser, mänskliga och icke-mänskliga är tillräcklig grund för att vi inte ska uppföra oss illa.

    Du skriver: ”Som förlåten syndare (det som i dagligt tal kallas kristen) får vi viljan att för Jesu skull (inte av rädsla för straff, eller för att skryta med våra handlingar/vår godhet) och hjälpen av Anden att gör gott) och den ger också en garanti för att den kommer att gälla alla. På den yttersta domen då kommer rättvisa att skipas, rättfärdighet att bestå, rätten kommer föras till seger.”

    Samma invändning som ovan gäller här. Det där med att vi skulle respektera andra för vi är rädda för straff eller för att skryta vet jag inte vad du fått ifrån. Det räcker med att se till andras behov och de gränser som dessa sätter för våra handlingar. Och så empati och vanlig genuin hjälpsamhet. Att hota med att ”rättvisa kommer att skipas” (och här motsäger du dig faktiskt själv, se rädslan för straffet ovan) ger intrycket av att vi måste leva under hot för att göra det goda. Vilken mörk syn på människan detta förutsätter!

    Vänligen,
    Annie Svensson

    Gilla

    1. Hej igen! Några tankar: ”Min kommentar till detta är att om vi gör goda gärningar för nästas skull och anser att det är tillräckligt viktigt, så blir Gud helt onödig. Hänsyn till våra medvarelser, mänskliga och icke-mänskliga är tillräcklig grund för att vi inte ska uppföra oss illa.” – skriver du. Så är det ju förstås, men då måste man ha något att mäta detta gentemot; vad är en god gärning? Det är det som vi rör oss omkring här. Inte om man kan göra goda gärningar utan att referera till Gud. Det är egentligen så att det som bloggposten har som ärende är detta: ”Gud som grund för moralen blir inte en subjektiv moral”

      ”Samma invändning som ovan gäller här. Det där med att vi skulle respektera andra för vi är rädda för straff eller för att skryta vet jag inte vad du fått ifrån.” Nja det är väl en inte allt för ovanlig tanke gentemot kristna att de ser sig som lite finare/godare/eller vill visa upp sina goda gärningar eller att man ska vara rädd för Gud och därför göra gott.

      ”Det räcker med att se till andras behov och de gränser som dessa sätter för våra handlingar. Och så empati och vanlig genuin hjälpsamhet.” Absolut, det är ju bara frågan vad det är, men som sagt bloggpostens ärende är ju inte ens att visa vad det är!

      ”Att hota med att ”rättvisa kommer att skipas” (och här motsäger du dig faktiskt själv, se rädslan för straffet ovan) ger intrycket av att vi måste leva under hot för att göra det goda. ” Nja det är inte som ett hot, utan som ett löfte! Allt det vi ser som är orättvist, som är orättfärdigt kommer att göras åt det andra hållet! Det är inte så att de som nu var aktuella i detta med eventuell giftgas i Syrien, alldeles nyligen, inte vill att rätten ska råda, som jag förstår det. Många av oss vill nog det, det är den längtan som det här handlar om, inte främst att vi ska göra rätt av rädsla för straff. Straffet är ju i kristen tro redan utdelat, det var det som hände på korset!

      ”Vilken mörk syn på människan detta förutsätter!” Kristen människosyn är väl inte alldeles jätteljus när vi människor lämnas ensamma, men den är ljus vad gäller hennes möjlighet att leva med Gud alldeles oavsett det och i kristen tro så är det det allra högsta så den eventuellt mörka synen gör liksom inte så mycket! Kanske ger den en smula realism?! Men riktigt så som du målar upp det förstår jag inte den kristna människosynen; att vi bara gör gott av rädsla för straff, det är ju just det som exemplet från den lutherska traditionen vill visa!

      Gilla

      1. Hej Martin!

        Här finns kärnan till en etik som inte är beroende av Gud. Du skriver: ”Så är det ju förstås, men då måste man ha något att mäta detta gentemot; vad är en god gärning? Det är det som vi rör oss omkring här.”

        En god gärning mäts i förhållande till vår nästa. Den blir då inte godtycklig på något sätt. Ansvaret att inhämta kunskap om vad denna hänsyn innebär är vårt ansvar. Bara vårt.

        Vänligen,
        Annie Svensson

        Gilla

        1. Det är en bra referens vår nästa tycker jag med, men den är inte nödvändig dvs det är inte det enda vi kan ha som måttstock alltså blir det en viss godtycklighet eftersom vi valt just detta som norm. Det finns inget som är självklart med att vi har ansvaret att inhämta kunskap och idka hänsyn. Ja om inte Gud finns då förstås!

          Gilla

          1. Hej Martin!

            Det blir verkligen inte godtyckligt. På vilket sätt skulle det bli ” en viss godtycklighet”? Vår nästas intressen är absoluta. Och om tron på gud inte gör det självklart att ”inhämta kunskap och idka hänsyn” om vår nästa, då är tron på gud en riktigt dålig idé. Som att smita undan sina förpliktelser. Garanterat mindre jobbigt verkar det vara i alla fall.

            Vänligen,
            Annie Svensson

            Gilla

      2. ”vad är en god gärning?” En god gärning är en gärning som får vår hjärna att utsöndra endorfin. Vi mår bra av goda gärningar. Varför? Jo för att goda gärningar har gett flockdjuret människa en överlevnadsfördel. Individer med en för arten fördelaktig funktion i hjärnan har överlevt i högre utsträckning än dom med en mindre fördelaktig hjärnfunktion.
        Inte kan väl det vara så svårt att förstå Martin?

        Gilla

        1. Vill jag veta vilka gärningar som utsöndrar endorfin? Inte helt otroligt att det är fler än de som är goda! Detta med evolution och moral är knappast heller bloggpostens ämne, även om det ofta kommer upp. Jag tror att jag ska göra en betraktelse kring detta vid tillfälle, om Herren dröjer så kan det hända att det blir en sådan. Tack för din kommentar, innehållet i den och hur du resonerar var inte så svårt att förstå!

          Gilla

        2. Anders, Den definitionen av god gärning är nog svår att få någon att gå med på. Det innebär t.ex att Peter Madsen utförde en god gärning i ubåten då det förmodligen var en del endorfiner utsöndrade i hans hjärna.

          Gilla

          1. Det finns säkert många fler handlingar som kan fixa en endorfinkick, men det blir lite konstigt att jämföra med galningars och psykopaters hjärnor.
            Det ändrar dock inte att en god gärning får vår hjärna att utsöndra endorfin. Om inte gruppsammanhållningen hade krävt goda gärningar så hade det sannolikt inte hänt. Ett ensamlevande rovdjur får troligen en endorfinkick av att istället jaga iväg sina artfränder, så nog duger den definitionen. Kanske kan man komplettera den med mer upplysningar, men jag gillar att ta det enkelt.

            Gilla

            1. Detta att vad som främjar överlevnad/framgång är olika och ibland är gruppsammanhållning och ibland att mina egna är mina fiender är ett gott sätt att sammanfatta evolutionsteori som något som ger upphov till ens en konsekvent moral och än mindre ger någon grund för densamma.

              Gilla

              1. Men Martin, nu tänkte du inte alls innan du skrev.
                Det är väl fullständigt självklart för alla att olika arter har olika beteenden, eller tycker du att det är konstigt att en art som inte lever i flock inte gillar att leva i flock?
                En moral är naturligtvis bara konsekvent om den ger just överlevnadsfördel för sin art. Dom arter där den inte gjort det finns inte längre. Grunden för moralen/beteendet är överlevnadsfördelen och överlevnadsduglighet eller sk. fitness är det som evolutionen sorterar fram.

                Gilla

                  1. Och var hittade du tillmälet? Att du inte tänkte är väl inget tillmäle och av svaret att döma så har du heller inga argument till försvar av din kommentar, vilket i så fall bekräftar mitt påstående.

                    Gilla

                  2. Tänkte inte på det!
                    Men några sakliga argument i frågan verkar du inte ha trots att du tänker. Beror det på att du håller med om mina slutsatser om moralen?

                    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s