Finns synd?

För drygt två år sen frågade jag min kristna vän, som jag brukade diskutera tro med, om begreppet synd. Jag frågade ”Vadå synd? Vad är det?” I mina ögon fanns det nämligen inget som kallades synd. Jag tänkte att visst, folk gör saker som inte alltid blir bra; misstag och felsteg, som ibland tyvärr går ut över andra medmänniskor. Men i bästa fall, kan man då försöka rätta till det. Det är helt enkelt så alla människor funkar. Vi kan försöka bättra oss, lära oss av våra felsteg och hjälpa varandra att undvika göra felsteg mot andra. Vi kan också välja att se det goda framför det negativ och att fokusera på att göra mycket gott för andra istället.

Sen har vi den kristna världsbilden som säger att synden är lika verklig som luften vi andas eller kroppen vi lever i. Även andra religioner talar om synd, framförallt de monoteistiska religionerna (judendom och islam). Så var lämnar det oss? Finns synd? Och vad är i så fall det?

I Bibeln definieras synd som en överträdelse av Guds lag eller som rebelliskhet mot Gud. Vi har valt bort Gud, vänt honom ryggen och gått vår egen väg – och synden kvarhåller den distansen mellan oss och Gud. Man kan jämföra synd med brott i ett juridiskt system. En person som begår en överträdelse från samhällets uppställda lag blir automatiskt straffbar. Den personen anses vara lagligt ansvarig för sin handling och behöver då vara beredd på att ta konsekvenserna för det, utifrån vad samhällets juridiska system har bestämt (såvida inte personen bedöms ha varit psykiskt ”sjuk” vid tidpunkten). Utan lagen skulle vi därmed inte ha några brott som ger ”standardiserade” konsekvenser. På liknande sätt blir det med synd. Utan Gud, ingen synd.

Jag tror att en viktig anledning till att syndabegreppet inte existerar i den sekulära världsbilden är för att man inte tror att vi är moraliskt ansvariga gentemot någon. I alla fall inte mot någon mer än mot den eller de personer som blir påverkade av ens handlingar. Man skulle förenklat kunna tänka på vårt moraliska ansvar i två dimensioner, vilka jag lekmannamässigt kallar för den horisontella dimensionen och den vertikala dimensionen. Låt mig förklara vad jag menar med detta.

När jag ser tillbaka till hur jag tänkte om synd och moraliskt ansvar inser jag att jag utgick från att mina handlingars påverkan endast existerade i den horisontella dimensionen. Med det menar jag den mellanmänskliga dimensionen; där vi alla människor finns i ett oupplösligt samspel. I den dimensionen är vi alla är på samma nivå och vi står ständigt i relation till varandra. Där är vi också moraliskt ansvariga gentemot varandra. Skadar, eller hjälper, jag en annan person så anses jag vara moraliskt ansvarig för mitt ”goda” eller ”onda” handlande (och vad som är ont och gott bygger i sig på att det finns en objektiv grund för godhet – här, Gud – men det ska jag inte fördjupa mig i denna gång). Det är alltså lätt att se att vi lever i ett ständigt samspel av att mina handlingar påverkar och påverkas av andras handlingar – vilka vi intuitivt också utgår ifrån att vi bär ett ansvar för.

Däremot uppenbarades det för mig, sakta och under en lång tidsperiod, att det även finns en vertikal dimension. Den innebär att jag står i relation till något väsensskilt högre än mig. Jag är inte helt fristående utan jag som människa, tillsammans med alla andra människor, står också i relation till Gud. Det är alltså inte bara jag och mina medmänniskor som finns, utan även Gud finns med i ekvationen. Med den insikten och förståelsen blev det tydligt att mina handlingars moraliska tyngd även har en vertikal dimension. Jag har Gud över mig och jag är moraliskt ansvarig gentemot Gud. Mina handlingar, när de ställs i relation till Gud – och inte bara till mina medmänniskor -, gör att vissa (många?) av mina handlingar tillfaller kategorin synd. Så vad innebär det då för oss?

Jag tror att majoriteten håller med om att det inte finns någon perfekt människa. Vi har förmodligen alla någon gång ljugit eller snackat illa om andra – kanske till och med hatat andra. Majoriteten har nog stulit någon gång, varit avundsjuka eller giriga – eller helt enkelt låtit bli att göra gott mot medmänniskor när vi har haft möjlighet. Skulle vi specificera oss och även undersöka de tio budorden (som vi för enkelhetens skull kan benämna som Guds lag), så har alla säkerligen någon gång brutit mot en eller flera av dessa bud. Vi har därmed, utifrån Bibeln, alla gjort sådant som kan definieras som synd – och blir därmed straffbara inför Gud.

Så å ena sidan har vi den sekulära världsbilden som säger att synd inte existerar och å andra sidan den bibliska världsbilden (och andra religioners) som säger att vi ständigt syndar mot Gud och våra medmänniskor. Om vi är moraliskt ansvariga mot våra medmänniskor men även mot Gud – vad innebär det då för oss? Jo, det innebär bland annat att vi alla – eftersom ingen människa är perfekt – har syndat mot Gud. Visst? Det innebär också att vi alla på något vis har brutit mot Guds lag och därmed blir straffbara. Däremot stannar, turligt nog, inte den kristna världsbilden med att peka ut oss som syndare och rebeller mot Guds lag. Istället talar kristendomen framförallt om att Gud själv kom till jorden, som Jesus, för att ta detta straff för våra synder. Med Guds kärlek och nåd har vi blivit skonade för våra brott mot Gud; våra synder. Och ingen mindre än Gud själv tog straffet, konsekvenserna, istället för oss. Det säger något om vilken stor nåd och längtan Gud har för och till oss människor. Eller vad säger du?

Annonser

4 reaktioner till “Finns synd?”

  1. Jag anser att den vertikala relationen ställer till det. Så länge vi rör oss på det horisontella planet är det tydligt vad moraliskt ansvar handlar om. Det handlar om hur mina handlingar påverkar andra kännande varelser (inte bara människor). Men när det kommer in en tredje part från ovan, som både kan avkräva ansvar och meddela att handlingar blivit förlåtna, då blir det problem. För då uppstår frågan: inför vem är jag egentligen ansvarig? Och vem sitter på mandatet att tala om att saken är ur världen?

    Jag tar ett exempel ur historien (som jag ofta återkommer till). En av Auschwitz kommendanter hette Rudolf Höss. Han var direkt ansvarig för hundratusentals människors död och för att därutöver ha plågat och misshandlat människor å det grövsta. Efter kriget bad han i Jesu namn om syndernas förlåtelse och fick detta bekräftat av en präst som besökte honom i fängelset. De människor som han dödat hade dock inte givit honom någon förlåtelse. Såvitt jag vet var det heller ingen av förintelsens överlevare som någonsin förlät honom. Om vi nu går med på att han verkligen blev förlåten av Gud, så uppstår frågan: hur kan Gud säga att en handling är förlåten om de människor som drabbades av handlingen inte har förlåtit den? Jag menar att detta dels är ett rent sakfel – är handlingen inte förlåten av de drabbade så är den de facto inte förlåten. Men dessutom leder hela upplägget till att offren skändas ytterligare en gång. Inte nog med att ha gått igenom helvetet på jorden, nu blir de upplysta om att detta onda är förlåtet av en tredje part som inte ens brytt sig om att inhämta deras syn på saken. Om offret är en kristen person, låt säga en person vars barn blivit mördade, hamnar hon dessutom i en utpressningssituation eftersom Jesus säger att villkoret för Guds förlåtelse är att vi själva förlåter. Offret måste alltså förlåta mördaren, för annars kommer Gud inte att förlåta offret. Allt detta resulterar i att Gud hamnar på åklagarsidan med offret på de anklagades bänk (inte nödvändigtvis tillsammans med förövaren som ju kan ha ångrat sig i Jesu namn och fått förlåtelse).

    Tar vi bort den vertikala relationen blir allt mycket klarare. På de anklagades bänk hamnar bara förövarna – inte deras offer. Utan den vertikala relationen hamnar även frågan om eventuell förlåtelse där den hör hemma: hos de drabbade.

    Liked by 1 person

    1. Vad gäller förlåtelse är det allmänt omvittnat inom psykologin att du måste förlåta, oavsett om någon ber om förlåtelse eller inte.
      Något som modern forskning lyckats komma fram till, och som stått i Bibeln ett par tusen år…

      Förlåtelsen är vägen till frihet. I annat fall fortsätter förövaren att stjäla från dig.

      Mvh Joan

      Gilla

      1. Nej, det måste jag inte alls. Det är helt frivilligt. Den som säger att offret ”måste” förlåta lägger skuld på den oskyldiga parten. Det är ett skamligt beteende som vi bör sluta med.

        Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s