Fyra anledningar till att David Hume hade fel om mirakler

Mitt bokprojekt om dokumenterade mirakler är i full gång, och det vore omöjligt för mig att skriva en sådan här bok utan att nämna David Hume. Den skotske 1700-talsfilosofen skrev som ung en essä om mirakler som han själv benämnde som ”evigt” då det skulle ”vara användbart så länge världen består.”[1] Essän är populär bland dagens ateister: Richard Dawkins kallar Humes argument mot mirakeltro för ”kärnfullt”,[2] Christopher Hitchens tyckte att det var ”obestridligt”[3] och Michael Shermer benämner det som ett ”knockdown argument”.[4]

Är det verkligen så? Jag hittar åtminstone fyra stora problem med Humes resonemang som borde få dem som hyllar det att tänka till.

1. Självmotsägelser

När man tittar närmare på vad Hume skriver i sektion X av hans Enquiry Concerning Human Understanding[5] ser man att han inte ger ett argument mot mirakler, utan flera. Merparten av dem är hämtade från andra filosofer, och enligt John Earman som författat Hume’s Abject Failure klumpas de ihop av Hume på ett förvirrande sätt trots att de säger emot varandra.[6]

Det tydligaste exemplet på detta är hur Hume i del ett av essän presenterar ett ”bevis” för att vi aldrig ska tro på ett mirakel: ”Ett mirakel är ett brott mot naturlagarna, och då fast och oföränderlig erfarenhet har slagit fast dessa lagar, är beviset mot ett mirakel, från sakens själva natur, lika stort som något argument från erfarenhet möjligtvis kan tänkas vara.”[7] Oberoende av vilka bevis som anförs för ett mirakel väger alltså bevisen för de naturlagar som Hume anser att de bryter alltid tyngre.

Men i del två ägnar Hume mycket bläck åt att förklara hur mirakler aldrig bevittnats av lärda män, hur mirakelberättelser enbart uppstår i barbariska nationer, hur religiösa är naiva och känslosamma, med mera. Om nu del ett presenterade ett ”obestridligt” bevis för varför vi aldrig ska tro på en mirakelberättelse, vad gör det för skillnad om lärda eller olärda människor står för dessa berättelser? Del två av essän strider mot slutsatsen i del ett, och vittnar om att Hume antingen var ogenomtänkt eller insåg att ”beviset” i del ett inte håller.

2. Definitionsförvirring

Hume når i del ett följande ”maxim”: ”Inget vittnesbörd är nog för att etablera ett mirakel, om inte vittnesbördet är av en sådan sort, att dess falskhet skulle vara ännu mer mirakulöst, än det faktum som det försöker fastställa”. Här byter han definition på mirakel mitt i meningen. Ovan definierade han ett mirakel som ett brott mot naturlagarna, men så plötsligt talar han om att ett vittnesbörds falskhet skulle kunna vara ”ännu mer mirakulöst”. Skulle en lögn kunna vara ett brott mot naturlagarna? Hume blandar slarvigt ihop den filosofiska förståelsen av ett mirakel som en övernaturlig händelse med vardagligt talspråk om mirakel som något osannolikt.

Många, inklusive C.S. Lewis och John Lennox,[8] har kritiserat Humes mirakeldefinition då en Gudshandling inte behöver bryta någon naturlag. Lennox säger:

God is not a prisoner of the laws that describe the regularities that He has built in to the cosmos. It is therefore no act of violation, if he intervenes in his own creation. For such intervention breaks no laws.

Suppose I put £100 in my hotel drawer last night and I put in another £100 tonight. The laws of arithmetic say that I have £200 pounds in the drawer. If I find only £50 there tomorrow what do I conclude? That the laws of arithmetic have been broken or the laws of England? Clearly the laws of England.[9]

Med andra ord: ett mirakel behöver inte bryta mot en naturlag lika lite som en stöld (eller gåva) bryter mot matematikens lagar. Och bevisen för naturlagarna utgör inget motbevis mot mirakler, som Hume tycks tro, utan tvärtom behöver vi veta hur naturen normalt beter sig för att kunna upptäcka ett mirakel överhuvudtaget.

3. Cirkelresonemang

Om vi blundar för Humes resonemang i del två av essän och utgår från att hans ”argument” (i singularis) är det han skriver i del ett, vad händer om vi accepterar detta argument som giltigt och Gud plötsligt gör ett mirakel? Eftersom vi enligt Humes instruktioner bestämt oss för att aldrig tro på en mirakelberättelse vem som än berättar den, så kommer vi inte tro att miraklet har skett fast det skedde. Vår världsbild blir då antirealistiskt – verklighetsfrånvänd.

För att lösa detta problem måste man argumentera för att vi med största sannolikhet lever i en värld där mirakler inte sker, att naturalismen med största sannolikhet är sann. Men detta är inte en slutsats man får från Humes argument, tvärtom är detta en presupposition som Hume själv utgår från för att nå sin slutsats om att vi aldrig ska tro på mirakler. Craig Keener skriver: ”Humes argument är inte neutralt gällande möjligheten att övernaturliga eller gudomliga händelser inträffar utan utesluter den möjligheten a priori, och därmed förutbestäms slutsatsen för utredningen.”[10]

Ett tydligt exempel på Humes naturalism är när han försöker exemplifiera vad som är ett mirakel:

Det är inget mirakel att en man, som verkar vara av god hälsa, plötsligt dör: för en sådan typ av död, även om den är ovanligare än andra, har ändå flera gånger observerats. Men det är ett mirakel att en död man skulle komma tillbaka till livet; för det har inte observerats i någon tidsålder eller land.[11]

Antingen låtsas Hume om att evangelierna inte finns, vilket inte är så troligt, eller så utgår han från att deras rapporter om människor som kommer tillbaka från döden inte bygger på genuina observationer utan är påhitt. Detta är innan Humes argumentation om varför vi inte ska tro på mirakler ens har börjat! Redan filosofer samtida med Hume anmärkte att han för ett cirkelresonemang i och att hans avfärdande av samtliga bevis för övernaturlig aktivitet strider mot principen att gå dit bevisen leder en.[12]

4. Rasism

I del två argumenterar Hume som sagt för att lärda, utbildade män aldrig har bevittnat mirakler, utan berättelser om sådana händelser har sitt ursprung i ”ignoranta och barbariska nationer”.[13] Det är svårförståeligt att så många av dagens ateister talar om Humes argument som något briljant när det innehåller en sådan tydlig kolonialistisk föreställning. Hume betraktade ickevita kulturer som barbariska på grund av deras genetik, som han skriver i en fotnot till essän Of National Characters:

Jag misstänker att negrerna [eng: the Negroes] och generellt sett alla andra människoarter (ty det finns fyra eller fem stycken) är naturligt underlägsna de vita. Det har aldrig funnits en civiliserad nation som inte har upprätthållts av vita, inte heller någon individ som varit eminent i handling eller tanke.[14]

Hume nämner en ”jamaican” (troligtvis Francis Williams, poet utbildad på Cambridge) som sades uppvisa lärdom, varav Hume föreslår teorin att han enbart upprepar ord som vita lärt honom likt en papegoja.[15] Detta skriver han enbart fem år efter publiceringen av Enquiry. Humes rasism gjorde att han inte tog ickevita på allvar, vilket förklarar varför han tar så lätt på vittnesmål om mirakler i del två som härstammar från dem.

Vidare hamnar Hume i ytterligare ett cirkelresonemang, där supernaturalistiska kulturer tautologiskt bara definieras som barbariska, trots att antika civilisationer som Indien och Kina knappast förtjänar den beskrivningen.[16]

Dödsstöten för Hume är dock att han inte ens är konsekvent, vilket gör hans uppdelning mellan civilisation och barbari meningslös. Hume skriver om mirakulösa helanden som påståddes ske vid François de Pâris grav, såsom att döva hör och blinda ser. Hume betonar hur väldokumenterade dessa under är av ”domare med oifrågasatt integritet, bekräftade av vittnen med meriter och status, i lärd ålder”. Så anser han sig motbevisad? Inte då:

Och vad har vi för att motsäga en sådan sky av vittnen, om inte hur absoluta omöjligt det är att sådana mirakulösa händelser, som de berättar om, har inträffat? Och detta kommer sannerligen, enligt alla förnuftiga människor, ensamt räknas som en tillräcklig refutering.[17]

Här bryter Hume nacken av sitt resonemang. Plötsligt spelar det ingen roll hur många lärda människor som än bekräftar att ett mirakel har skett, Hume vet att det inte har det för han har redan bestämt sig för att miraklerna är omöjliga. Hume för här enbart ett naturalistiskt cirkelresonemang, ihopbakat med rasism och självmotsägelser som inte tillför något till hans centrala tes, som är att vi ska inte tro att mirakel sker därför att Hume har bestämt sig för att de inte sker.

Slutsats

När någon hävdar att Hume har ett bra argument mot mirakler, så kan den personen knappast ha läst honom noggrant. Hume har inte bara ett argument utan flera, som går emot varandra. Försöker någon sy ihop dem till ett enda enhetligt argument ingår där unken rasism och uppenbara cirkelresonemang. Den som har baserat sin mirakelskepticism på Hume, medvetet eller omedvetet, behöver börja om från början utifrån andra premisser.


Noter

[1] Hume, David, 1748: Enquiry Concerning Human Understanding. Tillgänglig på https://socialsciences.mcmaster.ca/econ/ugcm/3ll3/hume/enquiry.pdf (april 2018), ss. 75-91.

[2] Dawkins, Richard, 2008: Illussionen om Gud (Stockholm: Pocketförlaget), s. 111.

[3] Sagt i debatt mot Frank Turek, oktober 2008. Går att se här: https://www.youtube.com/watch?v=6AYHFVwvh0Y (april 2018).

[4] Strobel, Lee, 2018: The Case for Miracles (Grand Rapids: Zondervan), s. 54

[5] Hume, 1748.

[6] Earman, John, 2008: Hume’s Abject Failure (New York: Oxford University Press), ss. 6-7.

[7] Hume, 1748. Min översättning.

[8] Lennox, John, 2013: ”A Christmas Message”, tal vid Whitehall Carol Service in Westminster Abbey den 13 december. Finns transkriberat på http://www.johnlennox.org/jresources/a-christmas-message-from-john-lennox/ (april 2018).

[9] Ibid.

[10] Keener, Craig, 2013: Miracles: The Credibility of the New Testament Accounts (Grand Rapids: Baker Academic), s. 138.

[11] Hume, 1748. Min översättning.

[12] Keener, 2013, s. 162.

[13] Hume, 1748. Min översättning.

[14] Hume, David, 1753: Of National Characters. Citerad i Keener, 2013, ss.223-224. Min översättning.

[15] Ibid.

[16] Keener 2013, s. 223. Han nämner även latinamerikanska och afrikanska civilisationer som exempel på supernaturalistiska, komplexa civilisationer som inte kan kallas för ignoranta utifrån en ickerasistisk utgångpunkt.

[17] Hume, 1748. Min översättning.

Annonser

8 reaktioner till “Fyra anledningar till att David Hume hade fel om mirakler”

  1. Grenholm verkar inte förstå Humes kärnargument. Jag har i ett annat forum försökt göra honom uppmärksam på att hans analys motsägs av Humes egen text. Nu upprepar han sitt misstag. Om oredan följer med in i Grenholms planerade bok riskerar detta att bli ett bekymmer för honom, eftersom Humes text är mycket välkänd.

    Några ord om detta kärnargument. Grenholm påstår att Hume i sin första avdelning hävdar att bevis för naturlagar alltid väger tyngre än bevis för ett mirakel. Grenholm skriver: ”Oberoende av vilka bevis som anförs för ett mirakel väger alltså bevisen för de naturlagar som Hume anser att de bryter alltid tyngre.” Nej, detta är inte vad Hume skriver i den första delen. Vad han skriver är att tyngden som finns i en mirakelberättelse måste vägas mot tyngden som finns i vår samlade erfarenhet av naturens lagar. Och eftersom den senare tyngden är enorm, måste tyngden hos mirakelberättelsen vara ännu mer enorm för att vågskålarna ska tippa över till miraklets favör. Hume skriver klart och tydligt att detta a priori inte alls är uteslutet, så som Grenholm påstår. Hume skriver: ”But in order to encrease the probability against the testimony of witnesses, let us suppose, that the fact, which they affirm, instead of being only marvellous, is really miraculous; and suppose also, that the testimony considered apart and in itself, amounts to an entire proof; in that case, there is proof against proof, OF WHICH THE STRONGEST MUST PREVAIL … ” (mina versaler). När bevis står mot bevis är det alltså inte naturlagarna som automatiskt vinner, utan den vågskål som väger tyngst. Lite senare bekräftar han detta: ”And as a uniform experience amounts to a proof, there is here a direct and full proof, from the nature of the fact, against the existence of any miracle; nor can such a proof be destroyed, or the miracle rendered credible, BUT BY AN OPPOSITE PROOF WHICH IS SUPERIOR” (mina versaler). Och sedan följer Humes berömda maxim där han anger villkoret för när ett sådant överlägset bevis faktiskt skulle kunna kasta omkull hela vår samlade erfarenhet av naturens lagar. Så tvärtemot vad Grenholm säger, är Humes hela poäng i del ett att presentera när och på vilket sätt en mirakelberättelse i teorin skulle kunna gå segrande ur striden. Och det är för att utreda om någon sådan berättelse i verkligheten klarar den uppgiften, som han sedan skriver del två.

    Gilla

    1. Hej Johan!

      Du utgår fortfarande från att Hume har ”ett” argument, och det är inte vad Humeforskningen säger. Till och med Humes försvarare kan inte enas om vad Humes ”kärnargument” är, än mindre kan de uttrycke det i probabilitetsteoretiska termer. John Earman beskriver del två av Humes essä: ”Hume bobs and weaves, shifting among several different claims against the possibility of establishing the credibility of a miracle. This shiftness is, I think, symptomatic both of Hume’s uncertainity about what he wanted to prove and also his (perhaps unconscious) doubts about what his arguments establish.” (s. 44). Earman beskriver vidare hur denna ambiguitet hänger samman med att Hume både vill ha ett intellektuellt hållbart argument som inte inkluderar cirkelresonemang, samtidigt som han driver tesen att hans skrift får en att nå slutsatsen att vi bör inte tro på mirakler.

      Jag håller med dig att Hume vid flera tillfällen porträtterar sitt perspektiv som en opartisk vägning av bevis för och mot mirakler. Det du verkar exkludera är att Hume vid flera tillfällen explicit uttrycker att han anser att denna metodologi leder oss till att aldrig behöva tro att ett mirakel äger rum. I vissa fall formulerar han det klumpigt, som i resonemanget om helandena vid François de Pâris grav – där säger han rakt och tydligt att det här ska vi inte tro på för mirakler är omöjliga. So long förutsättningslöst vägande av bevis. Andra gånger – i synnerhet i del ett – menar han att naturlagarna själva utgör motbevis mot mirakler, så att ett mirakel enbart förtjänar tro om det omkullkastar tron på naturlagarna. Som jag skrev ovan, oberoende av vilka bevis som anförs för ett mirakel väger alltså bevisen för de naturlagar som Hume anser att de bryter alltid tyngre:

      A miracle is a violation of the laws of nature; and as a firm and
      unalterable experience has established these laws, the proof against a
      miracle, from the very nature of the fact, is as entire as any argument
      from experience can possibly be imagined. Why is it more than probable,
      that all men must die; that lead cannot, of itself, remain suspended
      in the air; that fire consumes wood, and is extinguished by water; unless
      it be, that these events are found agreeable to the laws of nature, and
      there is required a violation of these laws, or in other words, a miracle to
      prevent them? Nothing is esteemed a miracle, if it ever happen in the
      common course of nature. It is no miracle that a man, seemingly in good
      health, should die on a sudden: because such a kind of death, though
      more unusual than any other, has yet been frequently observed to happen.

      But it is a miracle, that a dead man should come to life; because
      that has never been observed in any age or country. There must, therefore, be a uniform experience against every miraculous event, otherwise the event would not merit that appellation.

      Med denna definition av mirakel som ett brott mot naturlagarna i åtanke, läs hans maxim igen:

      “That no testimony is sufficient to establish a miracle,
      unless the testimony be of such a kind, that its falsehood would be more
      miraculous, than the fact, which it endeavours to establish; and even in
      that case there is a mutual destruction of arguments, and the superior
      only gives us an assurance suitable to that degree of force, which remains, after deducting the inferior.”

      Alltså, det enda vittnesbörd som kan etablera ett brott mot naturlagarna, är ett vittnesbörd vars falskhet skulle vara ett ännu större brott mot naturlagarna. Men hur kan ett brott mot naturlagarna vara större än något annat? Och hur kan en lögn eller ett missförstånd ens bryta mot naturlagarna? Med sin definition och sin maxim utesluter Hume möjligheten av att rationellt tro på mirakler, hur vittnesbörden eller bevisen ens ser ut. Sen så kommer han ändå tillbaka till att diskutera i vilka fall man ska tro vittnesbörden i del två, förutom de gånger då han plumpt konstaterar att det här ska vi aldrig tro på.

      Hume menar ju i sin inledning att hans ”argument” ger oss anlending att avfärda all form av skrockfulla illusioner, vilket i sammanhanget knappast kan syfta på något annat än religiösa mirakler: ” I flatter myself, that I have discovered an argument of a like nature, which, if just, will, with the wise and learned, be an everlasting check to all kinds of superstitious delusion, and consequently, will be useful as long as the world endures.” Men som Earman noggrant visar så är Humes resonemang antingen cirkulärt eller en samling plattityder som inte bevisar någonting. Jag rekommenderar dig att plocka upp Earmans bok, hans anklagelser mot Humes argument är riktigt kraftfulla.

      Allt gott!

      Gilla

      1. Hej och tack för svar!

        Du skriver: ”Jag håller med dig att Hume vid flera tillfällen porträtterar sitt perspektiv som en opartisk vägning av bevis för och mot mirakler.” Jag anar att du nu börjar läsa vad Hume faktiskt skriver, och inte vad andra påstår att han skriver. Mycket bra.

        Jag är mindre nöjd med att du läser Humes maxin utan att verka förstå hans ordlek och ironiska elegans. Låt mig jämföra med något som jag själv skrivit (inga jämförelser i övrigt). I en kommentar på Hela Pingsten skrev jag nyligen: ”För övrigt är det ett mirakel att Browns studie överhuvudtaget publicerats.” Om du hade läst den kommentaren på samma fyrkantiga sätt som du läser Humes maxim, så borde du utbrustit: Hurra, du erkänner äntligen att det finns mirakel! Anledningen till att denna tolkning förmodligen aldrig ens föresvävade dig, är gissningsvis att du genast förstod att jag lekte med ordet mirakel för att uppnå en stilistisk poäng (hur futtig den än må ha varit). När Hume formulerar sin maxim gör han precis detta. Att anklaga honom för att ge ordet en annan innebörd eller påstå att han med sin maxim hävdar att lögner kan bryta mot naturlagar är att göra sig blind för normal språkanvändning.

        Och så lite övriga tankar:

        Jag menar inte att Humes text är oproblematisk. Tvärtom ser jag en hel del problem (varav du nämnt några). Detta är dock en text som är 270 år gammal. Det vore ett mirakel om en så gammal text rakt igenom skulle framstå som perfekt i våra moderna ögon. Med detta sagt vill jag ändå hävda att kärnan i Humes text är mycket värdefull. Inte i första hand för vad den har att säga om mirakel. Utan för att den sätter fingret på något mycket större: hur vi överhuvudtaget bör forma våra föreställningar om världen.

        Om vi tar något hyfsat vardagligt. Låt säga att din bästa vän som du litar på till hundra procent säger att hon vunnit tiotusen kronor på en trisslott. Bör du lita på henne? Ja, det bör du sannolikt göra eftersom det nog vore ett större mirakel (mer osannolikt) att din bästa vän skulle ljuga om en så banal sak. Att vinna tiotusen kronor på triss är visserligen mycket ovanligt, men det händer ju ändå titt som tätt så varför skulle det inte kunna hända henne? Men låt säga att hon nästa vecka påstår att hon vunnit igen, denna gång hundratusen kronor. Och nästa vecka igen är det en miljon. Vad händer då i din hjärna? Förmodligen exakt det som Hume beskriver: att du börjar väga sannolikheter mot varandra. Och förr eller senare kommer vågskålarna att tippa över till din väns nackdel.

        Ett annat exempel skulle kunna vara Einsteins revolutionerande teori, där han bland annat hävdar att gravitation kan få själva rummet att kröka sig. När detta första gången presenterades bör det ha framstått som ett mycket extraordinärt påstående (tänk mirakel) eftersom ingenting i den vardagliga erfarenheten tydde på att detta skulle kunna vara sant. Vågskålen med Newtons förklaringar bör i detta läge ha vägt blytung samtidigt som det inte fanns några faktiska observationer i Einsteins vågskål. Det som sedan hände var att någon förutsåg en framtida observation som inte skulle gå att förklara med Newtons lagar, men som däremot skulle stämma perfekt med Einstein. Och när tiden var inne visade det sig att observationen häpnadsväckande nog bekräftade Einsteins teori, som därmed kunde bli allmänt accepterad. Om bara belägget är tillräckligt övertygande kan vilka vågskålar som helst tippa över, så som Hume beskriver i sin maxim.

        Ett sista exempel. Låt säga att det finns en ovanlig sjukdom som drabbar en på hundratusen. Det finns också ett medicinskt test att göra, som med 99 % säkerhet kan säga om du har sjukdomen. Du gör testet och svaret säger att du har sjukdomen. Bör du utifrån detta tro att du har sjukdomen? Även här kan vi få hjälp av Hume. Sjukdomen är miraklet, inte i betydelsen att den är önskvärd utan i detta exempel bara i betydelsen att den är en extremt sällsynt företeelse. Det medicinska testet är ”vittnet” som kan avgöra om ”miraklet” verkligen skett eller inte. I detta fall har vi ett vittne som förefaller mycket pålitligt. Ändå är svaret på frågan är att du inte bör tro att du har sjukdomen, eftersom det i detta fall alltid är mera troligt att det positiva svaret är felaktigt än att det skulle råka vara en fullträff. Hume ger hela förklaringen. Ju ovanligare en händelse är desto högre krav måste ställas på det vittne som ska bekräfta händelsen. För att bekräfta extremt ovanliga händelser måste vi ställa extremt höga krav på tillförlitlighet för den metod vi använder. Det är inte omöjligt (som fallet Einstein visade), bara väldigt svårt.

        Mvh Johan

        Liked by 1 person

          1. Martin:

            Lite osäker på vad du menar. Om du frågar om Hume i sin maxim överhuvudtaget ger utrymme för en mirakelberättelse att väga tyngre, så är mitt svar ja. Att ange när och på vilket sätt detta skulle vara möjligt är maximens hela syfte. Dessutom: i del två beskriver han ett påhittat scenario där samstämmiga vittnesmål kring en åtta dagar lång mörkläggning av hela jorden skulle kunna få vågskålarna att tippa över, trots att ett sådant fenomen strider mot vår erfarenhet av hur naturen brukar bete sig.

            Mvh Johan

            Gilla

  2. Johan, du missuppfattar- eftersom Hume kallar erfarenheten av naturlagar för ”uniform”, så blir hans argument cirkulärt. ”And as a UNIFORM experience amounts to a proof, there is here a direct and full proof, from the nature of the fact, against the existence of any miracle; nor can such a proof be destroyed, or the miracle rendered credible, BUT BY AN OPPOSITE PROOF WHICH IS SUPERIOR.

    Och vidare skriver Grenholm:
    Hume skriver om mirakulösa helanden som påståddes ske vid François de Pâris grav, såsom att döva hör och blinda ser. Hume betonar hur väldokumenterade dessa under är av ”domare med oifrågasatt integritet, bekräftade av vittnen med meriter och status, i lärd ålder”. Så anser han sig motbevisad? Inte då:

    ”Och vad har vi för att motsäga en sådan sky av vittnen, om inte hur absoluta omöjligt det är att sådana mirakulösa händelser, som de berättar om, har inträffat? Och detta kommer sannerligen, enligt alla förnuftiga människor, ensamt räknas som en tillräcklig refutering.”[17]

    Här bryter Hume nacken av sitt resonemang. Plötsligt spelar det ingen roll hur många lärda människor som än bekräftar att ett mirakel har skett, Hume vet att det inte har det för han har redan bestämt sig för att miraklerna är omöjliga.

    Grenholm har rätt.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s