Rasistargumentet mot mirakler

David Humes essä ”Om mirakler” (1748) är något av det mest inflytelserika som har skrivits på ämnet, och utgör den främsta grunden till varför så många idag förnekar att mirakler kan ske. Jag har tidigare bemött Humes resonemang men vill i detta blogginlägg fokusera på hur Hume tänker om människoraser och hur dessa tankar påverkade hans mirakelkritik. Humes rasistiska naturalism har haft stort inflytande på västerländskt tänkande, något ickevästliga tänkare varit snabba på att påpeka.

Hume skriver i sin essä att mirakler observeras framför allt i ”ignoranta och barbariska nationer”, och om människor i civiliserade länder tror på sådant är det för att berättelserna har förmedlats genom generationerna från en ignorant och barbarisk kultur. Hume menar att allt eftersom världen blir mer ”upplyst” kommer tron på det övernaturliga falla bort, och de som håller fast vid en sådan tro uppvisar samma sort ignorans och irrationalitet som de infödingar i vilkas kulturer vidskepelserna uppstod.

hume
David Hume (1711-1776)

Det behöver knappt sägas, men Humes kolonialistiska uppdelning av världen mellan det civiliserade Europa och den barbariska resten är, ironiskt nog, rätt barbarisk. Hans föreställning om att mirakler enbart bevittnas av de ignoranta är på samma sätt väldigt ignorant. Inte minst därför att Hume själv skriver några sidor senare om att mirakler har bevittnats av lärda män i Frankrike, Upplysningens högborg:

De sjukas tillfrisknande, de döva som hörde och de blinda som såg omtalades överallt som de normala effekterna graven gav. Men än mer extraordinärt är att många av miraklerna omedelbart bevisade på fläcken inför domare med oifrågasatt integritet, bekräftade av vittnen med meriter och status i lärd ålder, på  den mest eminenta scenen i världen idag…Och vad har vi för att motsäga en sådan sky av vittnen, om inte hur absolut omöjligt det är att sådana mirakulösa händelser, som de berättar om, har inträffat? Och detta kommer sannerligen, enligt alla förnuftiga människor, ensamt räknas som en tillräcklig refutering. (Hume 1748)

Humes rabblande om barbari behöver förstås utifrån den kolonialistiska och rasistiska världsbild som han delade med många andra européiska intellektuella vid denna tid. Han skrev i en fotnot till essän Of National Characters: ”Jag misstänker att negrerna [eng: the Negroes] och generellt sett alla andra människoarter (ty det finns fyra eller fem stycken) är naturligt underlägsna de vita. Det har aldrig funnits en civiliserad nation som inte har upprätthållts av vita, inte heller någon individ som varit eminent i handling eller tanke.” (Hume 1753).

williams
Francis Williams (1700-1771)

Hume hävdar vidare att inte en enda mörkhyad slav i Europa uppvisar tecken på genialitet. Han förutsätter att bli emotsagd och tillägger därför att jamaicanen Francis Williams, poet utbildad på Cambridge som skrev uppskattad lyrik på latin, enbart upprepar ord som vita har lärt honom likt en papegoja. Detta publicerades enbart fem år efter publiceringen av essän om mirakler.

Att Hume tar så lätt på mirakelberättelser kan inte särskiljas från det faktum att han betraktade många av dem som rapporterade om dem som ociviliserade idioter. De antika judar som författade Bibeln var enligt Hume barbarer, varför han räknar det de menar sig ha observerat (exempelvis uppståndelser) som icke-observerat. Att de antika greker och romare som Hume ofta inspireras av delade judarnas supernaturalistiska världsbild är något Hume tycks blunda för (Johnson 1999). Han definierar alla kulturer som tror på mirakler som ignoranta, trots att antika civilisationer som Indien och Kina knappast förtjänar den beskrivningen (Keener 2013, s. 223).

Det finns en påfallande likhet mellan Humes argumentation mot miraklers existens och intelligenta icke-européers existens (Taliaferro & Hendrickson 2002). Utifrån Humes kontext är båda väldigt sällsynta, något han tolkar som att bevisen för naturalism och mörkhyad dumhet är väldigt starka. Francis Williams lärdom betraktas som mirakulös av Hume, och då han inte vill tro på mirakelberättelser ger han en ”naturlig” förklaring i enlighet med en kolonialistisk världsbild: karln är som en papegoja.

Att enbart kalla Hume för barn av sin tid är ett alltför lättvindigt sätt att refutera hans resonemang. Motbevisen fanns tillgängliga för honom, som John Immerwahr (1992) påpekar: ”det fanns ett antal utbildade och begåvade svarta som rörde sig i kretsar som Hume kände till. Om Hume hade varit verkligt intresserad av bevis mot sin position skulle han inte ha svårt att finna den.” Chin Liew Ten (2002) poängterar att Hume i andra arbeten argumenterar för att fattiga vita uppvisar blek kulturell och intellektuell begåvning på grund av socioekonomiska faktorer. Att Hume vägrar applicera samma resonemang på svarta beror blott på fördomar: samma sorts fördomar som han enligt Ten bygger sin mirakelkritik på.

hwa yung.jpg
Hwa Yung

Forskare i majoritetsvärlden har inte varit sena att poängtera hur Humes etnocentriska tänkande har influerat den västerländska bilden av mirakeltro. Justo Gonzáles (2001) skriver att det är vanligt bland moderna, intelligenta tänkare i Latinamerika att betrakta mirakler som verkliga. Hwa Yung (2009) påpekar att frågan om miraklers existens är en icke-fråga i stora delar av Asien därför att det övernaturliga erfars relativt regelbundet och man delar inte Upplysningens världsbild om ett stängt universum. Regina Eya (1992) påpekar att när västerländska forskare avvisar väldokumenterade fall av övernaturligt helande som omöjliga använder de sig av ett paradigm som utsluter afrikansk erfarenhet från ekvationen. Att överhuvudtaget beskriva naturalism som ”upplyst” är ju att säga att alla supernaturlistiska kulturer världen över är förmörkade.

Naturligtvis innebär ett förnekande av miraklers existens inte med nödvändighet att man är rasist. Men Humes försvarare bör fundera allvarligt på varför de förkastar Humes förnekelse av jamaicanska poeters existens samtidigt som de tycker att han säger något vettigt när han med i princip samma metod förnekar miraklers existens. 


Detta inlägg är ett bearbetat utdrag från min kommande bok om dokumenterade mirakler. Läs mer om boken och skriv upp dig för nyhetsbrevet om den här.

Referenser:

Eya, Regina, 1992: ”Healing and Exorcism: The Psychological Aspects”, i Manus, Chris, et. al. (red.), Healing and Exoricsm: The Nigerian Experience (Attakwu, Enugu: Spiritan International School of Theology), ss. 44-55.

Gonzáles, Justo, 2001: Acts: The Gospel of the Spirit, (Ossining, NY: Orbis Books), ss. 84f.

Hume, David, 1748: ”Of Miracles”, i An Enquiry Concerning Human Understanding, min översättning.

Hume, David, 1753: Of National Characters, min översättning.

Immerwahr, John, 1992: ”Hume’s Revised Racism”, Journal of the History of Ideas, vol. 53, nr. 3 s. 485.

Johnson, David, 1999: Hume, Holism and Miracles (Ithaca, NY: Cornell Univeristy Press), s. 80.

Keener, Craig, 2013: Miracles (Grand Rapids, MI: Baker Academic), ss.223-224.

Taliaferro, Charles och Hendrickson, Anders, 2002: ”Hume’s Racism and His Case against the Miraculous”, Philosophia Christi, vol 4, nr 2, ss. 427-441.

Ten, Chin Liew, 2002: ”Hume’s Racism and Miracles”, The Journal of Value Inquiry, vol. 36, ss. 101–107.

Yung, Hwa, 2009: Mangoes or Bananas?: The Quest for an Authentic Asian Christian Theology (Oxford: Regnum), s. 230.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s