Varför en Gud är rimligare än många gudar (eller: X-Men-argumentet för monoteism)

Detta är en uppföljare till mitt förra inlägg ”Hur går vi från att mirakler finns till att Gud finns” och är, liksom det inlägget, hämtat från min nysläppta bok Dokumenterade mirakler. Tyvärr hängde inte fotnoterna med, så för att se dem, och massa dokumenterade mirakler, rekommenderar jag boken.

Vad är Gud?

Precis som med mirakler finns det inget konsensus kring vad Gud innebär. En del encyklopedier menar att Gud är maximalt stormed tillhörande attribut som allvetande, allsmäktig och allgod, en ultimat verklighet” helt enkelt. Detta stämmer väl in på den monoteistiska förståelsen av Gud: som en enda allsmäktig skapare och härskare av universum.

Oxford Dictionary däremot gör en åtskillnad mellan den monoteistiska förståelsen av Gud: skaparen av och härskaren över universum och källan till all moralisk auktoritet, och den polyteistiska förståelsen: en övermänsklig varelse eller ande som tillbes för att den har makt över naturen eller mänskliga öden. Polyteistiska religioner tror på flera gudar, såsom asatron eller hinduismen. Nationalencyklopedin föredrar den senare gudsdefinitionen: något övernaturligt med avgörande inflytande över tillvaron i olika religioner.

Med andra ord finns det i grund och botten två skilda föreställningar om Gud:

A. En maximal varelse som utgör grunden för allt annat.

B. En övernaturlig varelse med makt över naturen.

Ofta illustreras skillnaden mellan dessa två förståelser genom att skriva Gud med stort G eller litet g. Gud med stort G är maximal, skaparen av universum och orsaken till allt annat som existerar, en allsmäktig och allvetande varelse. I kontrast till detta står gudar med litet g som förvisso är mäktigare än oss människor men som inte behöver vara allsmäktiga eller grunden för allt annat som finns (figur 15:1).

Skärmavbild 2019-05-08 kl. 17.01.09
Figur från Dokumenterade mirakler s. 249.

Om vi väljer definition B har vi ett solklart svar på frågan om miraklers existens innebär Guds existens: jajamen! Oavsett vad för typ av övernaturliga varelser som orsakar mirakulösa VOTEB, oavsett vilken religiös förståelse av dem som är sann, kan vi inte frångå att de är övernaturliga varelser med makt över naturen på grund av det faktum att de gör mirakler. Enligt definition B är även det som en kristen skulle kalla för ängel, eller det som en muslim skulle kalla djinn, gudar.

På så sätt blir det svårt att betrakta en världsbild som inkluderar mirakelgörande övernaturliga varelser för ateistisk. Ateismen innebär avsaknad av tro på alla sorters gudar, inte bara den monoteistiska storhet som tillbes i abrahamitiska religioner, och som definition A syftar på. Mirakler innebär existensen av någon form av Gud, antingen enligt definition A eller B.

Men låt oss säga att definition B är för bred och inte lika intressant som definition A. Det är trots allt A de flesta av oss i västvärlden tänker på när vi pratar om Gud, och det är den definitionen jag som kristen använder. Har vi någon anledning att tro att mirakler bekräftar existensen av just en sådan Gud? Kan vi inte lika gärna tänka oss en värld där flera olika minigudar, ingen av dem allsmäktig eller skapare av universum, utför de mirakler vi ser omkring oss?

Polyteismens problem

Definition A tillåter bara en Gud: två eller flera allsmäktiga, maximala varelser som utgör grunden för allt annat innebär logiska motsägelser. Polyteistiska religioner har därför traditionellt nöjt sig med begränsade gudar enligt definition B. Gudarna i grekisk och romersk mytologi, eller vår egen nordiska asatro, är inte allsmäktiga och definitivt inte allgoda. De bråkar med varandra, får barn med varandra och har bestämda, avgränsade zoner där de kan använda sina övernaturliga krafter. Många av dem är inte eviga utan föddes en gång i tiden.

Som vi såg ovan kan det som polyteismen kallar gudar även finnas i en monoteistisk världsbild: de är då andar, änglar och andra lägre stående varelser. Frågan är om det är rimligare än en polyteistisk värld där ingen av alla gudar är en Gud typ A. Jag menar att det är det. Jag ser inte hur polyteismen kan stå på egna ben.

Först och främst behöver vi fråga oss vad som egentligen begränsar gudarnas makt? Varför kan Poseidon enbart kontrollera havet men inte stjärnorna? Varför kan Tor kasta blixtar men inte spruta eld? Om ingen gud är allsmäktig, vem sätter upp spelreglerna som avgör vad gudarna kan göra? Svaret är förstås: ingen. Gudarna får sina olika begränsade krafter utan synbar anledning i de polyteistiska myterna.

Bildresultat för magneto scarlet witch quicksilver
Magneto och hans märkliga barn

Gudarna är därmed ganska lika superhjältarna X-Men, som har hejdlöst olika superkrafter med förklaringen att de alla har en muterad gen, x-genen. Vad x-genen orsakar är helt upp till serietidningsförfattarens preferenser, inte någon logisk genetik. På så sätt får Magneto, vars superkraft är att skapa magnetiska kraftfält, barnen Quicksilver och Scarlet Witch: den förra är supersnabb och den senare är magisk.

Du behöver inte bemöda dig med att försöka komma på någon form av logisk process som gör att magnetiska gener medför snabbhet respektive magi, för en sådan finns inte. Samma oförklarliga uppdelning av olika övernaturliga egenskaper möter oss i polyteistiska religioner.

Om det finns en A-Gud med allmakt kan man förstå hur han delar ut olika domäner och egenskaper till de lägre stående B-gudarna. Men en polyteistisk värld utan någon A-Gud är svår att begripa sig på. Mats Selander har även på ett övertygade sätt visat i sin bok Utan Jesus ingen mobil i fickan att vetenskapen växte fram ur en kristen världsbild med en enda rationell Gud som lagt tillvarons grund, medan den polyteistiska synen på världen leder till kosmisk anarki där man inte bör förvänta sig att saker går att begripa. Accepterar vi vetenskap, bör vi inte acceptera polyteism.

På grund av dessa problem med renodlad polyteism har även världens största polyteistiska religion, hinduismen, omfamnat tron på en A-Gud. Religionsvetaren Lance Nelson skriver angående tron på de hinduiska gudarna, som på sanskrit kallas deva: Notera att medan hinduer tror på många deva, är många också monoteister i meningen att de erkänner endast en enda Allsmäktig Varelse, en Gud eller Gudinna som är källan till och härskaren över alla deva. Enligt Ninian Smart har de flesta hinduer denna tro.

Vi är därför berättigade att säga att om det finns B-gudar, så finns det med stor sannolikhet även en A-Gud. Därmed innebär miraklers existens att en Gud enligt definition A också existerar: en maximal varelse som utgör grunden för allt annat.

Att be till och söka denna Gud bör vara högst upp på din att göra-lista.

Dokumenterade mirakler kan beställas här eller varhelst böcker säljs!

Annonser

2 reaktioner till “Varför en Gud är rimligare än många gudar (eller: X-Men-argumentet för monoteism)”

  1. Hela resonemanget utgår från att övernaturliga mirakel finns. Jag tror inte att så är fallet. Men om jag bara för argumentets skull går med på detta, så kan jag inte se att guden med stort G skulle vara den logiskt nödvändiga förklaringen.

    Micael avskriver polyteism därför att han inte tycker sig se någon förklaring till maktfördelningen mellan gudarna. Jag anser för det första att rationella invändningar blir knepiga att göra om vi väl accepterat övernaturliga förklaringar, dels eftersom den övernaturliga världen kan bete sig på sätt som bryter mot rationella mönster och dels därför att den övernaturliga världen kan innehålla information som är absolut oåtkomlig för oss dödliga – när kristna inte själva kan ge en förklaring till ondskan i världen kan de exempelvis säga att Gud har en plan som vi inte har tillgång till. För det andra menar jag att även om vi anser att någon form av intern logik bör gälla även i en övernaturlig värld, så kan den interna logiken lika gärna gynna en polyteistisk förklaring. Ett scenario som kan förklara maktfördelningen mellan gudarna kan vara att gudarna sedan evig tid legat i maktkamp med varandra, och att ingen gud fått övertag eftersom de andra gudarna genast gått samman mot den gud som hotat de andra. En slags perfekt terrorbalans. Ett annat scenario kan vara att det först funnits en gud av typ A som senare avlat eller skapat gudabarn som gjort uppror och dödat eller oskadliggjort den ursprungliga guden. Gudabarnen strider nu om makten och upprätthåller perfekt terrorbalans i linje med den första modellen. Någon kanske invänder att dessa modeller låter fantasifulla och spekulativa. Javisst, men är de mer spekulativa än någon annan övernaturlig modell?

    Gilla

  2. Hej Micael!

    Du skriver: ”Som vi såg ovan kan det som polyteismen kallar gudar även finnas i en monoteistisk världsbild: de är då andar, änglar och andra lägre stående varelser.”

    Finns dessa varelser i din världsbild? Finns demoner i din världsbild? Innefattar ett medicinskt helande (mirakel) också ett andligt helande? Hur går detta till? Genom att driva ut det onda, demonerna, (sjukdomen?). Om inte – hur går det annars till?

    Vad menar du med ”lägre stående varelser” i ovan nämnda citat?

    Du försöker lansera miraklers existens som gudsbevis. De bevis du lägger fram för miraklers existens är inte överväldigande. Du kanske hävdar att om bara ett av dessa oförklarliga tillfrisknanden beror på det övernaturliga – så existerar din Gud. Du skriver:

    ”Därmed innebär miraklers existens att en Gud enligt definition A också existerar: en maximal varelse som utgör grunden för allt annat.”

    Du sätter mycket på spel här. Om alla VOTEB skulle visa sig skett utan Guds inblandning – skulle du sluta tro på din Gud då?

    Vänligen,
    Annie Svensson

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s