Det här med ”objektiv” moral

På senare tid har jag i flera olika sammanhang diskuterat objektiv moral och känt ett behov av att klargöra mina egna tankar på ämnet. Särskilt hjälpsam för min egen del var en intervju med Dr. Erik Wielenberg, en ateist och filosof som försvarar objektiv moral. Här följer ett pågående resonemang som jag hoppas kan vara till hjälp i våra diskussioner.

När vi diskuterar objektiv moral, särskilt i förhållande till det moraliska Gudsargumentet finns det flera grundläggande frågor som måste hållas isär för att undvika missförstånd.

  1. Vad menar man med ”objektiv” moral?
  2. Finns objektiv moral?
  3. Om objektiv moral finns, hur vet vi vad som är moraliskt rätt/fel i en specifik situation?
  4. Om objektiv moral finns, vilken är den bästa förklaringen/grunden till detta?

Jag kommer här att begränsa diskussionen till (1), samt några invändningar mot (2) taget från verkliga konversationer jag haft och som jag tror kan hjälpa oss att tänka klarare i diskussioner om objektiv moral. Problemet med många invändningar mot (2) är att de ofta sammanblandas med (3) eller att man inte förstått (1). För en akademisk diskussion av (4) rekommenderas debatten mellan Erik Wielenberg och William Lane Craig.

Vad menar man med ”objektiv” moral?

När någon hävdar att moralen är objektiv finns menar de något i stil med: ”Det finns moraliska sanningar som är oberoende av vad människor tror och tänker om dessa sanningar, dvs. att det i varje moralisk situation/för varje moralisk handling finns ett korrekt svar på frågan ’Är detta moraliskt rätt/felaktigt/gott/ont?’, oberoende av vad människor tycker i frågan”.

Moralen är objektiv på samma sätt som det universum vi lever i, i den bemärkelsen att det finns ett rätt svar på frågan huruvida universum har en början eller inte, huruvida elektroner existerar eller inte, oavsett vad någon som du och jag tänker eller tycker om dessa saker. Ett annat exempel är logikens lagar; moralen är objektiv på samma sätt som vi anser att logikens lagar är giltiga och bindande för alla, oavsett vad folk tycker. Det spelar ingen roll om någon hävdar att det kan finnas gröna gurkor som inte är gröna. Det spelar ingen roll om varenda människa på hela jorden trodde att det kunde finnas gröna gurkor som inte är gröna – det skulle fortfarande var en logisk omöjlighet. På samma sätt menar moralrealister (de som hävdar att moralen är objektiv) att det inte spelar någon roll ifall hela världen anser att folkmord är moraliskt rätt (eller fel!) – det avgör inte huruvida det finns ett rätt svar på frågan.

Finns objektiv moral? Några invändningar.

Invändning A

  • A1. Om moralen vore objektiv så skulle alla (eller majoriteten av) människor haft samma uppfattning i alla moraliska frågor.
  • A2. Alla (eller majoriteten av) människor har inte samma uppfattning i moraliska frågor.
  • Slutsats: Därför är moralen inte objektiv.

Svar: Invändningen brukar oftast komma enbart i form av A2: Folk tycker ju uppenbart olika i moraliska frågor! Men för att det ska bli ett argument krävs det att man underförstått antar någon version av premiss A1. Detta antagande är dock problematiskt, av flera skäl:

  1. Vi ställer inte samma höga krav i någon annan fråga som rör objektiva sakförhållanden. Du och jag kan vara oense om vilken väg som tar oss snabbast hem med cykel, men vi drar aldrig slutsatsen att det därför inte finns något rätt svar.
  2. Tvärtom, vår oenighet och passionerade argumentation om varför den andra har fel, förutsätter att vi båda tror att det finns ett objektivt rätt svar, dvs. ett svar som inte är beroende av vad någon av oss tycker. Den passionerade oenigheten i moraliska frågor som abort, dödshjälp, sexualetik osv. förutsätter nästan alltid att vi behandlar frågorna som om det fanns ett objektivt – rätt – svar. ”Den andra personen har ju fel – inte bara för att jag eller ’alla’ andra tycker det!”. Detta skulle i sig kunna användas som argument för att moralen faktiskt är objektiv så länge vi saknar skäl att tro motsatsen.
  3. Notera att vi i vår argumentation om den snabbaste vägen hem skulle kunna vara överens – och ändå ha fel! Vi kan föreställa oss en värld där alla tror att mord är objektivt fel samtidigt som moralen inte är objektiv. Här tror jag att grundproblemet blir tydligt: påståendet att alla (eller majoriteten av) människor borde ha samma uppfattning om moralen vore objektiv, behandlar objektiv moral som om den vore beroende av vad människor tycker i moraliska frågor, när själva definitionen av objektiv moral är att den inte beror på vad människor tycker eller uppfattar. Det skulle till och med kunna finnas en objektiv moral som vi inte kan uppfatta överhuvudtaget (vissa psykopater skulle förmodligen kunna sägas ha denna upplevelse).

Invändning B

  • B1. För att vara rationellt berättigade att tro något (t.ex. att moralen är objektiv) så måste det gå att mäta/verifiera på ett objektivt eller ”neutralt” sätt. (På samma sätt som naturvetenskapliga experiment verifierar fysiska förhållanden på ett objektivt eller ”neutralt” sätt).
  • B2. Moral går inte att mäta/verifiera på ett objektivt eller ”neutralt” sätt.
  • Slutsats: Vi är därför inte rationellt berättigade att tro att moralen är objektiv.

Svar: Filosofer skiljer ibland på två typer av invändningar mot ett påstående vilket kanske kan vara hjälpsamt för någon: (1) underminerande invändningar (undercutting defeaters) och (2) motbevisande/vederläggande invändningar (rebutting defeaters). Notera att invändningen i fråga här inte ger något skäl att tro att moralen inte är objektiv (motbevisande/vederläggande invändning). Däremot ger invändningen en anledning att ifrågasätta dina skäl att tro att moralen är objektiv (underminerande invändning). Även om slutsatsen stämmer betyder det alltså inte att moralen inte är objektiv, däremot betyder det att du inte är rationellt berättigad att tro detta. Låt oss nu undersöka argumentets hållbarhet.

Om vi är petiga så skulle vi kunna påpeka att ingen kunskap vi har är objektiv eller neutral i meningen ”helt oberoende av vår subjektiva upplevelse/uppfattning”. Försök komma på något du vet som du inte fått genom ditt eget första-personperspektiv. Jag tror dock vi anar ungefär vad invändningen är ute efter – Ett kontrollerat vetenskapligt experiment i ett laboratorium kommer med hög sannolikhet att producera ett resultat som är oberoende av vad forskarna själva tycker/känner/upplever, till exempel vid vilken temperatur som vattnen kokar. Moralen verkar däremot mycket mindre ”konkret” och testbar än detta. Hur skulle då en moralrealist svara på B1?

Huvudargumenten för objektiv moral grundar sig i den personliga intuitionen de allra flesta av oss har i moraliska frågor. Ett exempel skulle kunna vara: ”Det tycks mig som att även om hela världen trodde att det var moraliskt rätt att äta småbarn för kul, så skulle de ha fel”. Moralrealisten tar denna intuition på allvar och säger att så länge det inte finns någon vederläggande invändning som ger oss skäl att tro motsatsen så är vi rationellt berättigade att tro att denna intuition motsvarar verkligheten; det är verkligen fel – oavsett vad någon tycker – att äta småbarn för skojs skull. Moralrealisten förnekar alltså B1 och hävdar att du kan vara rationell att tro saker som tycks dig vara fallet till dess att motsatsen bevisats.

Nåväl, vi kan egentligen lämna svaren ovan helt åt sidan. Problemet med att acceptera B1 är det inte bara skulle underminera tron på objektiv moral utan även tron på B1 själv – Du kan inte verifiera B1 på ett ”objektivt” eller ”neutralt” sätt. Det uppfyller helt enkelt inte sina egna kriterier för rationell tro. Om B1 stämmer är du inte rationellt berättigad att tro att B1 stämmer.

Invändning C: Detta är ett fall av special pleading – moralrealisten gör ett godtyckligt undantag endast när det gäller moral. Allt annat vi tror baserar vi ju inte på intuition.

Svar: Detta är inte ett godtyckligt undantag. Vi tror alla massor av saker som i slutändan grundar sig på intuition. Är du inte rationell i att tro att du inte lever i the Matrix? Är du inte rationell i att tro att universum inte skapades för 2 timmar sedan med inbyggt minne? Vad grundar du det på? ”Objektiva” undersökningar i vetenskapliga testmiljöer? Knappast.

Du är rationell i att tro dessa saker till dess att du fått skäl att tro motsatsen. Det skulle kunna vara så att du lever i the Matrix. Men så länge du inte fått ett rött piller av Morpheus så har du ingen anledning att tro att det är fallet. Moralrealisten stödjer sin tro på objektiv moral på samma princip: Du är rationell i att tro att moralen är objektiv innan du fått skäl att tro motsatsen. Om du godkänner att du är rationellt berättigad att tro att du inte lever i the Matrix eller i en 2 timmar gammal värld, men underkänner moralrealistens tro på objektiv moral måste du ge ett skäl till varför moralrealisten inte ska ta sin intuition på allvar när det kommer till moral. Bördan ligger alltså på den som förnekar objektiv moral, det är den som måste komma med det röda pillret som visar att våra moraliska intuitioner är en illusion.

Invändning D: Om moralens objektivitet inte beror på vad folk tycker, hur kan vi då använda vårt eget tyckande för att argumentera för att moralen är objektiv?

Svar: Jag hoppas att svaret på denna invändning ska vara möjligt att uthämta från resonemanget ovan. Moraliska sanningar (t.ex. påståendet ”det är fel att äta småbarn för skojs skull”) baseras inte på vad någon tycker. Däremot kan din intuition om att det är fel att äta småbarn för skojs skull utgöra ett skäl att tro att moralen är objektiv; enligt moralrealisten är den förklaringen till din intuition att den säger dig något om hur verkligheten faktiskt är beskaffad.

Jag hoppas detta kan hjälpa oss att tänka klarare i frågan om objektiv moral. Vill återigen rekommendera intervjun med Dr. Erik Wielenberg då den är mycket värdefull för att förstå hur moralrealister (kristna som icke-kristna) försvarar objektiv moral. En bra sammanfattning av hur moralrealism definieras finns här.

/Joachim Arting

Annonser

22 reaktioner till “Det här med ”objektiv” moral”

  1. Tack för en intressant text!

    Det enda jag egentligen har funderinger kring är detta med intuition. Är det verkligen så att vi människor har en moralisk intuition, som inte är bunden av tid eller kultur eller annat som kunnat prägla oss. Utan som bara finns där som en ren urkälla?

    Det som gör mig undrande är dels att de exempel på moralisk intuition som brukar anges, ofta beskriver saker som ligger väldigt långt borta från våra vardagliga erfarenheter. Ett vanligt exempel är att vi alla (förhoppningsvis) anser att det är fel att tortera bebisar för nöjes skull. Men hur ofta befinner vi oss i en situation där vi ställs inför valet att antingen tortera en bebis för nöjes skull, eller låta bli? När det däremot handlar om saker som vi ställs inför varje dag, så tycks människor kunna ha väldigt olika uppfattningar om vad som är det moraliskt rätta. Vi måste exempelvis äta varje dag. Men bör vi äta kroppsdelar från andra levande varelser som dödats bara för att kunna hamna på tallriken – det är en fråga som olika människor ger olika svar på. Trots att frågan handlar om liv och död! Om det är så att vi alla är utrustade med en moralisk intuition, borde inte denna visa sig som tydligast i just de vardagliga valsituationerna, som vi ju haft otaliga chanser att utvärdera?

    Den andra saken som gör mig undrande inför detta med intuition, är att det funnits historiska perioder där vissa saker, som de flesta idag betraktar med avsky, varit självklara. Slaveri har exempelvis under vissa historiska perioder betraktats som en given sak i samhället. Likaså att kvinnor är männens ägodelar. Eller att personer som tillhör andra folkgrupper kan utplånas. Jag kan tänka mig att många människor idag upplever att de ”intuitivt” förkastar de saker jag nämnt. Men hur kommer det sig att människor under andra historiska perioder tycks ha saknat denna intuition?

    Mvh Johan

    Gilla

    1. Hej Johan!

      Jag tänker spontant att det går att skilja mellan intuitionen om eller omdömet att en viss specifik handling är omoralisk och intuitionen om i vilken bemärkelse denna handling är omoralisk.

      Även om folk tyckt (och tycker) annorlunda i specifika frågor, oavsett om de är nära eller långt borta från vardagen, så tycks det mig som att även om omdömet om en viss handling varierar mellan tider och kulturer, så delar de flesta (om inte alla) intuitionen att denna handling är rätt/fel/ond/god oberoende av vad de själva eller någon annan tycker.

      Så när du skriver ”Om det är så att vi alla är utrustade med en moralisk intuition, borde inte denna visa sig som tydligast i just de vardagliga valsituationerna, som vi ju haft otaliga chanser att utvärdera?” så håller jag med – och påstår att det är precis det den gör. Intuitionen om att moraliska omdömen kan vara sanna eller falska (och detta oberoende av mitt tyckande) skulle jag hävda är gemensamt för de allra flesta.

      Och som svar på ”Men hur kommer det sig att människor under andra historiska perioder tycks ha saknat denna intuition?” skulle jag då säga att de alltså inte saknat intuitionen om moralens objektivitet, även om de saknat intuitionen att en viss handling är rätt/fel/ond/god.

      Tankar om det?

      Med vänlig hälsning,
      Jocke

      Gilla

      1. Tack för svar. Det låter lite som att intuitionen nu ska syfta på något annat än det som den syftade på från början. I din artikel tycker jag att det är tydligt att intuitionen syftar på uppfattningar i moralfrågor. Ex skriver du: ”Huvudargumenten för objektiv moral grundar sig i den personliga intuitionen de allra flesta av oss har i moraliska frågor.” Och sedan kommer exemplet med att äta barn. Men nu beskriver du i stället att intuitionen syftar på meta-frågan om moralen är objektiv eller inte.

        Gilla

        1. Skulle definitivt kunna ha skrivit den meningen tydligare. Argumentet bygger på intuitionen om meta-frågan utifrån konkreta exempel och blir allra tydligast i extrema exempel, men är inte begränsad till det. Intuitionen om moral jag vill åt och hävdar att de flesta har ligger på samma plan som att vara oense över snabbast väg hem: ”Du och jag kan vara oense om vilken väg som tar oss snabbast hem med cykel, men vi drar aldrig slutsatsen att det därför inte finns något rätt svar.”

          Gilla

          1. Hej igen!

            En underökning bland akademisk verksamma filosofer publicerad år 2013 visade att 56,4 % anslöt sig till ”moral realism”. Det är förvisso en majoritet, men borde inte siffran ligga på typ 99 % ifall detta är en intuition som ”de allra flesta” har?

            https://philpapers.org/archive/BOUWDP

            Gilla

            1. Hej, intressant!

              Ser inte varför det skulle behöva vara så. Intuitioner kan ju ha fel och bli vederlagda, så jag antar att moralskeptiker anser sig ha övervägande skäl för att inte se intuitionen som de flesta har som motsvarande en faktisk verklighet.

              Jag tror dock att Louise Antony hade rätt när hon i en debatt med William Lane Craig sade: ”Any argument for moral skepticism is going to be based upon premises which are less obvious than the reality of moral values and duties themselves, and therefore it can never be rational to accept moral skepticism”.

              Allt gott!

              Gilla

  2. Joachim,

    Jag har läst din intressanta text. Funderar över följande:

    Om vår moraluppfattning grundas i praktisk etik, och inte i enbart i metafysiska resonemang, finns möjligheten att ”mäta den” på ett objektivt, neuralt sätt. Om vi tittar på våra medvarelsers intressen och behov, så är dessa sanna och objektiva, oavsett vad jag eller någon annan tycker. (och här menar jag inte intuition eller empati, utan fakta).

    Denna objektiva moral, ligger utanför oss. Den ligger hos andra levande varelser. Och den hänsyn de kräver är orubblig, och faktiskt mätbar. Vad händer med någon som utsätts för smärta eller skräck? Det vet vi redan.

    Du skriver:

    1.Vad menar man med ”objektiv” moral?
    2.Finns objektiv moral?
    3.Om objektiv moral finns, hur vet vi vad som är moraliskt rätt/fel i en specifik situation?
    4.Om objektiv moral finns, vilken är den bästa förklaringen/grunden till detta?

    Det som jag vill göra är att kasta om listan. Punkterna kan ge intryck av att nummer ett är den viktigaste. Som den ser ut nu, ger listan intryck av att metafysiska resonemang skulle vara viktigare än resonemang förankrad i en praktisk etik. Jag misstänker att anledningen till den metafysiska preferensen kan bero på att studiet av etik, under lång tid bedrivits i en religiös kontext. Som jag ser det, så är det mindre viktigt att diskutera om moralen kallas objektiv, eller något annat. Inte sagt för det att logik och metafysiska resonemang inte är viktiga.

    Så till det jag anser vara huvudfrågan: Om objektiv moral finns, vilken är grunden till denna?

    Den är det faktum att oavsett vad vi tycker, vad vi vet, och hur vi handlar, så finns det sanning. Den finns utanför oss, oberoende av oss. Det är vår medmänniskas, eller medvarelses intresse att ha det bra. Så enkelt kan man uttrycka det.

    Vänligen,
    Annie Svensson

    Gilla

    1. Hej Annie, ledsen för ett så sent svar!

      Du skriver: ”Om vi tittar på våra medvarelsers intressen och behov, så är dessa sanna och objektiva, oavsett vad jag eller någon annan tycker”.

      Absolut. Men jag ser inte hur det skulle gå att ”objektivt” uthämta från den observationen att jag därför bör agera si eller så. Mitt argument är att en sådan observation kan ge upphov till en intuition om att det finns ett objektivt rätt/fel, ett bör/bör inte i förhållande till dessa objektiva intressen/behov/handlingar osv, men just den sanningen är inte ”mätbar” på samma sätt.

      Ang. listan så satte jag denna ordning utifrån vad mitt syfte med texten var: Att förklara vad som menas när man pratar om objektiv moral, samt att försvara den mot ett par invändningar. Grunden för objektiv moral är absolut mycket viktig att diskutera, men det var inte syftet med min text denna gång, så jag avstår från att diskutera just den frågan här.

      Väl mött,
      Joachim

      Gilla

      1. Joachim,

        Det jag argumenterade för, var att det finns en direkt relation mellan subjektet och ”den andre” (föremålet för den moraliska handlingen). Och att denna relation dessutom är det bästa alternativet att utgå ifrån, när det gäller moral.

        Du skriver:

        ”Men jag ser inte hur det skulle gå att ”objektivt” uthämta från den observationen att jag därför bör agera si eller så.”

        Det beror på hur vi ser på relationen. Om vi strävar efter att vara ansvariga direkt i förhållande till medmänniskan/medvarelsen, så behöver vi varken ta omvägen via intuitionen eller gud. Dessa två, sistnämnda alternativ för att fatta beslut när det gäller moraliska handlingar är opålitliga. De varierar utifrån tid och plats. Och det ”finns” dessutom flera gudar.

        Men om människor struntar i andra då? Den frågan får vi dras med, oavsett hur vi ser på moral. Dessutom hamnar vi alltid i tillämpningen av moralen, vilken uppfattning vi än har. Ett bud från gud som till exempel: ”Du ska inte döda” har också detta problem. Tillämpningen i praktiken får vi ändå i knät, hur vi än gör.

        Vad som behövs är just mätbarhet. Som jag ser det måste moralen baseras på fakta. Det är den enda garanten för att moralen ska kunna fungera på ett bra sätt. Och dessutom det enda som kan benämnas som ”objektiv moral”.

        Vänligen,
        Annie Svensson

        Gilla

        1. Annie,

          Jag är inte helt säker på att jag förstår vad du menar när du skriver moralen måste ”baseras på fakta.” Vad innebär det? Vad är det till exempel för slags mätningar du tänker att man skall kunna utföra, och på vilket sätt kan de vägleda oss etiska och moraliska frågor?

          David Hume påpekade ju redan på 1600-talet att vi omöjligen kan gå från ett ”är” till ett ”bör”. Bara för att ÄR på ett visst sätt i världen, finns det ju ingenting som som säger att det BÖR förhålla sig på det viset. Hur skall man kunna ta sig från det rent deskriptiva till det normativa, menar du?

          Gilla

  3. Chistian,

    När det gäller att moralen bör baseras på fakta, så menar jag att en faktabaserad observation är möjlig. Nästa steg är det normativa. Och förhoppningsvis är det tredje steget att vi, om så behövs, gör något åt saken. Centralt är givetvis att något inte måste, eller bör vara som det är. Att saker kan förbättras är själva poängen i min argumentation.
    Exempel:

    1.Det finns människor som svälter. Detta kan slås fast genom att verkligheten observeras. Genom ”mätningar” av hur mycket mat som människor har tillgång till och så vidare. Här har vi nu konstaterat att ett problem finns. Sedan kommer det normativa. Det blir ju inte bra alls, om vi antar att det ska vara som det är. Det blir förtryckande, konserverande, och förhindrar förändring.

    2. Bör det vara som det är? Nej. Det strider mot alla levande varelser intressen att svälta. Hur gör vi då? Det finns ju flera olika sätt att se på etik. Några av de vanligaste är utilitarism och regeletik. Jag menar också att det är viktigt att föra en metadiskussion om moralens möjligheter, men då enbart i instrumentellt syfte. Det jag argumenterade för var en relationell etik, inspirerad av bland annat Martin Buber. Anledningen till detta är att jag tror att en etisk teori som bygger på mötet med andra, har de bästa konsekvenserna på längre sikt. Men jag är öppen för andra lösningar, om nyttan visar sig vara bättre med hjälp av dem. Så här går jag från är till bör – på ett sätt som är befriande, innebär förändring, och förbättrade omständigheter.

    3. Det är lätt att förstå vad detta sista steg är. Att på bästa sätt motverka svält i världen.

    Vänligen,
    Annie Svensson

    Gilla

    1. Hej Annie,

      Tack för svar. Du skriver:

      ”Det finns människor som svälter. Detta kan slås fast genom att verkligheten observeras. Genom ”mätningar” av hur mycket mat som människor har tillgång till och så vidare. Här har vi nu konstaterat att ett problem finns.”

      Men varför är det ett problem? Vad, exakt, menar du när du skriver att det är ett problem? Är det ett objektiv faktum att det är ett problem, eller är det din subjektiva åsikt?

      ”Bör det vara som det är? Nej. Det strider mot alla levande varelser intressen att svälta.”

      Varför är alla levande varelsers intressen någonting jag bör ta notis om? Det känns fortfarande som att du behöver säga någonting om vilken moralens grund faktiskt är. Det faktum att det finns människor som svälter säger ju ingenting om huruvida det är eftersträvansvärt att försöka hjälpa dessa människor eller inte.

      Gilla

      1. Christian,

        Det är ett objektivt faktum.

        Som jag skrivit så handlar moralen om att ta hänsyn till intressen. Det har inget alls med mina ”subjektiva” åsikter att göra. Tvärtom. Mina subjektiva åsikter är ett bra exempel på något som inte har med saken att göra.

        Kanske känner du dej missnöjd med att moralens grund inte är krångligare än så?

        Men ”den andres” intressen av att till exempel inte svälta, är inte förhandlingsbart, inte ett föremål för tyckande, eller frågor som om vi ska ta hänsyn eller ej. Fråga den som svälter direkt, så får du svaret.

        Vänligen,
        Annie Svensson

        Gilla

        1. Annie;

          Ponera att du träffar en kristen apologet som påstår att moralen handlar om att följa Guds påbud. Eller en moralisk nihilist som anser att de inte finns några objektiva moraliska sanningar. Vad skulle du säga till dem? Varför bör vi hålla med dig om att moral ”handlar om att ta hänsyn till intressen” och att det är ett objektivt faktum att vi bör hjälpa människor som svälter? Vilka skäl har vi att hålla det här för sant?

          Gilla

          1. Christian,

            Jag skulle säga: ”Skit samma vad ni tycker. Det är någon som behöver hjälp här!” Det är vad det handlar om.

            Vänligen,
            Annie Svensson

            Gilla

            1. Annie,

              I sådant fall skulle väl de kunna replikera att de struntar blankt i vad DU anser? Något bättre svar än så måste du väl ändå kunna erbjuda? Varför, menar du, bör vi hålla med dig om moral ”handlar om att ta hänsyn till intressen” och att det är ett objektivt faktum att vi bör hjälpa människor som svälter? Vilka skäl kan du presentera?

              Gilla

              1. Christian,

                Tyvärr är detta det absolut bästa som jag kan prestera. Att vädja till människors empatiska förmåga. Och deras vilja att faktiskt göra gott.
                Vad skulle du själv säga i den situationen? Att det är guds vilja eller att det grundas i någon teori om objektiv moral, frikopplad från kontexten?

                Mitt förslag är inte bara grundat i just en sådan teori. Det är dessutom pragmatiskt. Och grundat i medmänsklighet. Jag tror att det är det som vi kan hoppas på.

                Vad tror du?

                Vänligen,
                Annie Svensson

                Gilla

                1. Annie,

                  Att vädja till människors medkänsla räcker säkert långt i många situationer. Jag tror nog också att många olika etiska teorier överlappar i det här avseendet. De flesta är säkert överens om ATT vi bör hjälpa människor som svälter, även om de kanske inte nödvändigtvis är överenes om VARFÖR vi bör hjälpa människor som svälter.

                  Men det är ju samtidigt också intressant att försöka bena ut vilken moralens grund faktiskt är. Finns det objektiva moraliska värden? Vilka är de i sådant fall? Hur får vi veta? Vilka arguments finns och emot moralisk realism? En fullt tänkbar möjlighet är ju att den medkänsla vi känner helt enkelt är en produkt av en evolutionen.

                  Gilla

                  1. Christian,

                    Det är bra att vi är överens om att vi bör hjälpa människor som svälter. Varför är jag inte jätteintresserad av. Men kanske kan det finnas någon situation då det är bra att veta. Om denna medkänsla är en del av evolutionen, och ett resultat av den? Tja, det är väl bra att medkänslan finns?

                    Jag har försökt förklara flera gånger här ovan, vad jag anser vara moralens grund. Jag misstänker att det jag skrivit blivit underkänt som grund för moralen för att det är alltför pragmatiskt. Är det så?

                    Jag har även skrivit att jag anser att det finns objektiva moraliska värden. Och här kommer poängen: I förhållande till andra.
                    De hänger inte i luften. Som vissa teorier kan göra.

                    Du svarade inte på vad du skulle säga i den där situationen.
                    Jag är nyfiken på vad svaret blir.

                    Vänligen,
                    Annie Svensson

                    Gilla

        2. Annie,

          Jag tror du missar själva poängen. Visst kan vi tänka ut ett system som vägleder oss i våra moraliska val. Det är inte det som är Joachim och Christian pekar på utan på vilken grund vi kan jämföra olika sådana system och säga att det ena är bättre än det andra utan att ha en gemensam värdebas för det.

          En fråga utifrån ditt system och exempel.
          Varför är det bättre att minska svält i en art (människan) på bekostnad av andra arter (växter och djur).

          Gilla

  4. Ola,

    Det du skriver i det första stycket får du gärna förklara lite mer. Du skriver om system, grund och gemensam värdebas. Vad menar du med dessa begrepp i förhållande till objektiv moral? Och hur är de relaterade till varandra?

    När det gäller att minska svält så är detta kopplat till intressen. Vilka intressen som någon har beror på vad denna kan uppleva. Det vi kan göra här är att utgå ifrån den kunskap vi har om just detta.

    Människa – upplevande och kännande varelse. Allt pekar på att andra djur också ingår i denna kategori – även om en ödla och en människa givetvis har olika intressen. Och det faktum att inte allt är praktiskt genomförbart – och det gäller ju hänsyn till både människor och djur – så är detta inte en anledning att ändra ”grundsynen” i sig. Sådant är bara ett försöka smita undan.

    När det gäller växter så finns det inget som pekar på att de kan uppleva smärta eller uppleva något. De skulle alltså inte må dåligt av svält.

    Vänligen,
    Annie Svensson

    Gilla

    1. Annie,
      Med system i det här fallet menar jag en tankebyggnad som motiverar moraliska handlingar. T.ex. i ditt fall att låta individers upplevda intressen styra vad vi anser är det moraliskt riktigt. Värdebas är då när olika intressen ställs mot varandra, vilka som väger tyngst. Min fråga om vilken grund är varför just en tankebyggnad om upplevt intresse skulle vara mer rätt än t.ex minimerat lidande, individuell tillfredsställelse, upphöjt människovärde eller kanske samhällsutveckling som styrande princip.

      För att fortsätta förstå ditt system med upplevda intressen kommer en tillspetsad fråga.
      I Novaja Semlja hade dom förra vintern problem med svältande isbjörnar som tog sig in i samhället och olika byggnader på jakt efter mat. isbjörnar är son du kanske vet ett av få djur som ser människan som mat. Tänk dig att en isbjörn tog sig in i ett sjukhus till en säng med en man i koma. Säg att en vakt med vapen fanns på plats. Vore det då moraliskt rätt att döda den svältande isbjörnen för att rädda den omedvetna intressefria komamannen eller vore det mer rätt att avliva mannen för att inte riskera att han vakna ut koman när isbjörnen stillar sin hunger.

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s