Finns skönhet?

Varje gång jag åker till jobbet passerar bussen en vidöppen sjö med vacker omringande natur. Många mornar förundras jag över den vackra naturen, till exempel under hösten när sjön omringas av träd i olika färger eller vid tillfällen under den här årstiden när luften är så kall att vattnet skapar en “dimma” precis ovanför vattenytan. När jag blickar ut över denna naturscen upplever jag ibland att jag på något sätt “lyfts” av skönheten samt känner en slags vördnad och längtan till skönheten. Detta är inte unikt för mig utan det tycks finnas en tendens hos människor att dras till vackra ting, oavsett om upplevelsen av skönhet kommer från natur, konst, musik, eller en annan människa. Och inte bara att vi dras till skönhet, utan också aktivt söker upp skönheten. Det kan till exempel observeras i att vissa personer bergsklättrar för att få möjlighet att se en vacker vy över horisonten. Eller att många konstnärer eller musiker explicit uttrycker en önskan om att skapa något vackert med sin konst eller musik. Eller att människor i alla tider verkar ha dragits till vackra personer (även om skönhetsidealen har skiftat). Vi människor lever alltså som om skönhet är något äkta, något vi finner tilldragande och attraktivt – och vi tycks ha kapacitet att förstå, erkänna och uppleva skönhet. Därför är det inte konstigt att det är ett ämne som filosofer har funderat över och diskuterat i millennium, ända sedan Platons tid – kallat filosofisk estetik (eng. aestetics). 

Innan vi fortsätter diskutera skönhet – vad det är och vart det kommer ifrån – kan vi börja med en definition av skönhet. Det finns flera definitioner, vilka påminner om varandra, där en definition (från Cambridge dictionary) beskriver skönhet som “the quality of being pleasing, especially to look at, or someone or something that gives great pleasure…” Skönhet handlar alltså om att något är njutningsfullt, något som ger tillfredsställelse.  

Med detta sagt behöver vi ställa oss en kritisk fråga: Finns verkligen skönhet? Eller är skönhet bara subjektiv (“…i betraktarens ögon”), och resultatet av våra fysiologiska och neurologiska responser till en stimulus som vi betecknar som vackert med vårt språk, något som enbart är inlärt? 

Detta är en stor fråga, och människor (filosofer, lekmän och läsarna här) kommer därför ha olika syn på det. Vad innebär objektivitet i relation till skönhet då? En definition av objektiv handlar om att något existerar, eller innehåller ett visst drag, även om ingen observerar det eller har en åsikt om det (ex. trädet som faller i skogen skapar ett ljud, även om ingen hör det). Översätter vi detta till skönhet så innebär det att ett ting/objekt kan vara vackert, även om ingen människa upplever det (vilket rimmar med definitionen ovan). Beethovens musik skulle vara vacker även om ingen fick möjlighet att uppleva det. Naturens skönhet skulle vara vacker även om alla människor vore blinda. 

Tesen här är alltså att skönhet finns i objektiv form, det är inte helt och hållet subjektivt. Detta är också något som många filosofer anser, till exempel att skönhet innehåller både en objektiv del (som kan besvaras med frågan “Is it good?” eller att tinget är beundransvärt) och en subjektiv del (som kan besvaras med frågan “Do I like it?” eller att jag finner tinget angenämnt/njutningsfullt). Skönhet finns alltså objektivt, men för oss människor verkar det via vårt sinne. Vårt mänskliga medvetande är alltså medlet för att uppleva skönheten, och blir därmed till viss del formbart. Upplevelsen av skönhet uppstår när det upplevda (objektet) och upplevaren (jag) når varandra. Men det upplevda kan vara vackert även om jag inte upplever det, eller upplever det som sådant. Tänk på exemplet med artisten och konstnären som ämnar skapa något vackert med sitt verk: deras mål är att nå objektiv skönhet, men att detta medieras, eller verkar via, subjektiva upplevelser (ungefär som att kvantitativ vetenskapsfilosofi har som mål att nå objektiv sanning, men använder subjektiva sinnen och mänskligt skapade metoder för att nå dit). 

Så om vi utgår från att skönhet verkligen finns samt att vi människor söker och erkänner skönhet i vår omvärld, hur kan vi förklara det? Går det? Utifrån en a priori synpunkt, eller en naturalistisk synpunkt, finns det få skäl till att världen skulle vara vacker snarare än icke-vacker eller ful. Om till exempel Beethoven inte hade existerat, skulle det finnas något starkt skäl till att pianostycket Für Elise skulle existera? På samma sätt som ett vackert konstverk eller musikverk antas ha skapats av en konstnär/musiker, kan skönheten i skapelsen också peka mot existensen av en skapare av denna skönhet – någon som är källan till skönhet. Även vårt sökande efter och upplevande av skönhet kan peka mot detta: vi har en längtan efter att uppleva stor och fulländad skönhet – något som förkroppsligar skönhet. Sökandet, upplevelsen och existensen av skönhet kan alltså peka mot existensen av något som både kan skapa skönhet och som är skönhet. 

Även om vissa håller med om att skönhet är objektivt och att vi människor dras till samt förstår skönhet, så menar man att detta är en produkt av vår strävan efter överlevnad. Vår kapacitet till att finna skönhet i vår omvärld är att det ökar vår överlevnad eller vår förmåga till fortplantning. Detta perspektiv kan dock ha svårt att förklara många upplevelser av vackra ting, t ex en solnedgång eller ett musikstycke. Sådana saker tycks istället vara njutningsfulla i sig själva. Vore naturalism sant, så bör dessa upplevelser vara en meningslös biprodukt av vår mänskliga utveckling. Om man då anammar detta perspektiv på skönhet – att skönhet enbart är resultatet av en neurologisk respons i din hjärna, eller en biprodukt i relation till vår fortplantning och överlevnad – är det sannolikt att en upplevelse av skönhet snabbt “punkteras”. Testa det nästa gång du njuter av något vackert. Det vackra slutar vara vackert och det blir svårt att fortsätta njuta av det vackra. Musiken, naturscenen eller konsten är ju i så fall bara en illusorisk verklighet, skönheten finns inte och vår upplevelse har ingen äkta mening. Men om vi ifrågasätter våra upplevelser av skönhet och förnekar deras bakomliggande verklighet, bör vi då inte med samma logik även ifrågasätta annat innehåll som finns i vårt medvetande i relation till det vi har i vår omvärld? 

Ytterligare ett motargument mot att skönhet pekar mot något större som är bortom vår värld är att peka mot allt som är fult i vår omvärld (googla t ex blobfish!). Men att det finns saker som är fula betyder inte att skönhet inte finns, på liknande sätt som att kyla inte innebär att värme inte existerar. Mängden skönhet i världen är alltså inte avgörande för existensen av skönhet. Så skönhet är onekligen en del av det mänskliga livet, och om det finns – vilket det rimligtvis gör – finns det belägg för att det pekar mot något större – en källa till skönhet. Någon som är, har och skapar skönhet. 

“…detta söker jag: att få bo i Herrens hus i alla mina livsdagar, för att se Herrens ljuvlighet…” (Psalm 37:4)

8 reaktioner till “Finns skönhet?”

  1. Tack Hajdi, för ytterligare ett insiktsfullt inlägg.

    Jag konstaterar att jag ofta häpnas över vilka krumbukter man som ateist, och framförallt materialist, måste göra för att försöka få ordning på tillvaron.
    Speciellt just med tanke på att det finns så mycket i tillvaron som är så intuitivt tillgängligt för oss, exv som du skriver skönhet eller kärlek och moral etc.

    Det går naturligtvis att på många områden inom alla världsbilder, inklusive inom den kristna, hitta detaljer som kan vara svåra att greppa och/eller ha klockrena svar på.
    Vilket för mig bara är ytterligare ett exempel på den förmåga vi är skapade med, att utforska livets mysterier, det Bibeln talar om ”djup ropar till djup”.

    Tar man dock ett steg tillbaka och betraktar livets stora frågor ur ett kumulativt perspektiv finns det ingen världsbild som har en sådan förklaringsbredd och förklaringsdjup som den kristna.

    Mvh
    Joan

    Gillad av 1 person

  2. Tack för inlägget! Roligt att börja helgen med att läsa lite metafysik!

    Den brännande frågan verkar vara ifall skönhet är objektivt. Jag tycker att det är rimligt, precis som det finns anledning att tro att moral är objektivt

    A priori är det inte mer troligt med skönhet än icke-skönhet (förutom specifika fall som ger evolutionär fördel). Men Gud har anledning att skapa en värld som är mer skön än icke-skön. Alltså:
    p(E | H & G) > p(E | H), där E = vi bor i ett skönt universum, H = universum tillåter liv, G = Gud existerar. Det estetiska Gudsbeviset. Det verkar vara klart underutnyttjat bland apologeter. Tack för att du tar upp det!

    Gilla

    1. Hej Sebastian!

      Tack!

      Precis, det är Swinburnes sätt att lägga upp det estetiska gudsargumentet. Det finns goda skäl att skönhet är objektivt och att det därmed förklaras av en skapare som skönheten grundas i.

      Gillad av 1 person

  3. Hej och tack för din text!
    Jag har två funderingar. Dels så verkar du vara på jakt efter ”objektiv” skönhet där upplevelser av denna skönhet är njutningsfulla ”i sig själva”. Lösningen på problemet är att Gud skapat denna skönhet. Men i så fall är ju upplevelserna inte oberoende och njutningsfulla ”i sig själva”. De är beroende av Gud. Hade Gud bestämt att solnedgångar är fula, så hade vi tyckt att de var fula.
    Min andra fundering gäller detta att saker ”punkteras” av att få en naturlig förklaring. Anser du att det inte går att njuta av god mat därför att vi känner till kroppens fysiologiska behov av näring och hur metabolism går till hos arten människa?
    Mvh Johan

    Gilla

    1. Hej Johan!
      Tack för frågorna!

      Angående din första punkt måste jag erkänna att jag inte riktigt förstår var du ser ett problem.. Är det att något kan vara njutningsfullt i sin blotta existens för oss som du inte håller med om? Eller vad oberoende innebär? Kan vi bättre förklara varför vi tycker att solnedgångar är vackra utan Gud menar du?

      Förutsatt att jag tror att god mat existerar och är något äkta, så behöver sådan kunskap inte nödvändigtvis förstöra upplevelsen, nej. Finns ju många exempel på där vi har en naturlig förklaring på något utan att förstöra upplevelsen av det, sådant är jag inte emot. Tror jag att god mat inte existerar och är något äkta, dvs. om jag ifrågasätter objektiviteten i min upplevelse, skulle den möjligtvis kunna göra det. Var det svar på din fundering?

      Gilla

      1. Hej!
        Jag menar att Gud inte löser ditt problem. Om skönheten är beroende av Gud så är den inte oberoende. Det är samma problem som uppstår i det moraliska s k gudsbeviset. Om moralen står och faller med Gud så är den inte objektiv, utan beroende av subjektet Gud.
        Så varför skulle njutningen av skönhet förstöras av en naturlig förklaring, när njutningen av mat inte tycks påverkas av naturliga förklaringar?
        Mvh Johan

        Gilla

  4. Hej!

    Om Gud skapat skönhet och den är beroende av Gud – varför finns då fulhet i världen? Vad är poängen med fulheten, om det är så att vi mår bra av det som är vackert?

    Annie Svensson

    Gilla

    1. Annie,

      Man kan se det som att fulhet inte är något i sig själv, det är frånvaron av skönhet.
      På samma sätt som att mörker eller kyla inte är något i sig själv utan frånvaron av ljus resp värme.

      Mvh Joan

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s