Gud “existerar” för att gynna gruppens överlevnad?

Inom religionspsykologi kan vissa forskare försöka förklara varför Gudstro existerar och har existerat i många tusen år bland människor. Det finns flera teorier som försöker förklara detta på olika sätt. Dessa teorier – eller varianter av dem – har många personer, inklusive kända ateister som Richard Dawkins, tagit till sig utav och lyfter ibland fram det som del av sin argumentation. Dawkins menar till exempel att vi tror på Gud för att det har gynnat oss evolutionärt. Det finns en teori som ibland benämns “supernatural punishment”, som berör detta när den söker förklara människors tendens att vara altruistiska/prosociala utifrån en Gudstro.

Varför agerar människor många gånger altruistiskt gentemot andra, till exempel genom att donera, samarbeta, ge praktisk hjälp och andra beteenden som visar att vi är måna om att gynna andra personers välfärd – och ibland utan att få något för det? Och hur hänger det här ihop med en potentiell Gudstro? 

Teorin om supernatural punishment utgår från att människor samarbetar främst av själviska skäl, till exempel för att själva få ut något av det vid ett senare tillfälle. Men om det inte finns sådana motiv så samarbetar vi för att vi på något sätt tvingas till det; vi agerar prosocialt för att vi är rädda att annars bli straffade. Här refererar man ibland till studier som visar att samarbete minskar när chans till straff minskar och att samarbete ökar när chans till straff ökar. Dessa fynd leder vissa att göra en koppling till en funktion av religionen, och kanske även till att förklara dess uppkomst. 

Teorin menar bland annat att hotet om bestraffning finns närvarande inom religioner i form av en ständigt vakande Gud (eller gudar) och att religion därmed kan öka samarbete. Den menar också att religion ger olika normer och lagar för hur vi ska agera och vara – och att dessa lagar förstärks genom att det finns ett överhängande hot om bestraffning utifrån en tro på Gud. Genom att tro på en Gud med makt att straffa kan gruppen också undvika free-riding, d.v.s. att vissa medlemmar gynnas av andra personers arbete utan att själva bidra med något.

Vidare relateras även supernatural punishment-teorin till forskningsfynd som eventuellt visar en positiv koppling mellan religiositet och prosocialitet*, det vill säga att man är mer benägen att agera prosocialt om man är religiös. Logiken bakom kopplingen innebär alltså att religiösa är mer prosociala för att de är rädda för att annars straffas av den Gud de tror på. Funktionen av Gudstro innebär kortfattat att den möjliggör för gruppen att hjälpa varandra mer än om de inte trodde på Gud, vilket i sin tur hjälper gruppen att överleva och utvecklas i en positiv riktning. 

Det finns minst två frågor som kan diskuteras här. Den första frågan är om det stämmer att den potentiella kopplingen mellan religiositet och ökad prosocialitet härstammar från en Gud med möjlighet att straffa. Den andra frågan handlar om huruvida denna teori också kan förklara uppkomsten av religion.

Gudstro kan sannolikt öka prosocialitet, om än via andra mekanismer än den som förespråkas i supernatural punishment-teorin. Teorin har till synes en rätt dikotom förklaring på varför folk samarbetar (eller annat prosocialt beteende): antingen för att jag får något utav det eller för att jag är rädd att annars straffas för att jag inte är det. Är detta det primära och sanna skälet till att religionen (här fokuserar jag främst på kristendomen) förespråkar prosocialt beteende; att vi agerar gott, samarbetsvilligt, generöst och välvilligt mot varandra – även när vi kanske inte gynnas direkt av det? 

Min tes här är att folk kan börja agera på ett nytt, mer prosocialt sätt när de blir troende för att de har ”upptäckt” en relation som förändrar dem. Forskning har upprepade gånger pekat på relevansen, effekten och de positiva fördelarna med nära relationer. Relationer är superviktiga, om än även svåra. Relationer förändrar oss, till exempel genom att de kan ge oss en ny bild av oss själva och av andra, ge oss nya perspektiv på viktiga delar i livet, påverka våra värderingar och hjälpa oss komma över svårigheter. En relation med Gud kan och bör därmed också förändra och påverka vår syn på prosocialitet. Relationen med Gud påverkar våra värderingar, vår bild på oss själva och våra tankar, attityder och beteenden. Det innebär till exempel att jag som troende person kan börja välja att agera prosocialt därför att den som älskar mig, Gud, är prosocial och utifrån denna nyfunna förebild agerar jag även mot andra runt mig – alltså inte primärt för att jag är rädd att annars bli bestraffad. Jag är prosocial för att den som älskar mig har skapat mig till att göra goda gärningar, oberoende om andra personer har förtjänat mitt goda beteende eller inte. 

Låt oss nu diskutera nästa fråga. Är det så att gruppen och dess utveckling har gynnats av att tro på en Gud som alltid ser dem och därmed kan straffa och belöna, och därför har religion uppstått? 

Ett problem med denna teori och andra religionspsykologiska teorier är att existensen av Gud aldrig faktiskt diskuteras. Istället kan man skönja att flera personer som diskuterar och förespråkar denna och andra religionspsykologiska teorier menar att Gud faktiskt inte finns, men att religion har varit en naturlig del av den mänskliga utvecklingen – och därför måste det finnas en funktion med att religion har utvecklats och även hållit sig kvar i det mänskliga psyket. Då funkar denna teori bra: den förklarar att Gudstro har en gynnsam funktion och när grupper har “insett” funktionen så blir den mer vedertagen, en del av det mänskliga psyket. Men problemet är att man egentligen bara bevisar det man utgår ifrån: Gud finns inte och därför måste vi förklara varför religion finns. Att säga att religion finns för att det har fyllt en viktig funktion för mänsklighetens utveckling diskuterar med andra ord inte kärnfrågan – existerar Gud eller inte? Är Gud den han säger sig vara i t ex Bibeln? Denna teori kan alltså aldrig bevisas om sakfrågan inte först diskuteras, vilket i sin tur inte går om man håller sig inom ämnet religionspsykologi. Ett annat problem är för de som menar att religion är farligt för mänskligheten – något Richard Dawkins ibland uttryckt -, för då krockar plötsligt dessa två förklaringsmodeller. Å ena sidan så är religion och Gudstro något farligt, å andra sidan har det potential att öka vår prosocialitet och gynna gruppens utveckling.  

Så sammanfattningsvis kan prosocialitet och Gudstro hänga ihop, liksom att det finns fördelar för gruppen att tro på en Gud, utan att det för den  sakens skull innebär att Gudstro existerar på grund av dessa saker. Finns Gud, finns det också goda skäl att tro att mänskligheten genom alla tider har sökt sanningen i detta och att det i sin tur kan finnas fördelar för individen liksom gruppen att tro på Gud. Men att det finns fördelar kan inte överskugga sanningsfrågan om huruvida Gud finns eller inte – och att försöka förklara att Gud inte finns genom att peka på en psykologisk och evolutionär gynnsam mekanism kommer inte hjälpa oss nå den sanningen. 

*Men det finns också rätt blandade resultat för hur detta samband ser ut. 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s