Finjustering del 3: Förklarar multiversumhypotesen finjusteringen?

Det här är den tredje delen i en serie om hur den kosmiska finjusteringen för intelligent liv utgör ett starkt stöd för tron att Gud finns. I den första delen såg vi några olika exempel på finjustering, i den andra delen gick vi igenom vilka möjliga förklaringar som finns (figuren). Jag kritiserade den naturalistiska singel-universummodellen: både teorin att universums finjustering är ett resultat av slumpen och att den är ett resultat av en supernaturlag är mycket osannolika förklaringar. Teorin att universum är skapat av en gud är en mycket troligare förklaring. Finjusteringen utgör därför ett stöd för Guds existens. Istället är det en annan naturalistisk förklaring som ofta anses vara det bästa alternativet till gudomlig skapelse: ett multiversum. I denna tredje och avslutande del om finjusteringen ska vi titta närmare på denna hypotes.

Behöver finjusteringen förklaras?

Vår diskussion har hittills tagit sin utgångspunkt i en berömd liknelse som Douglas Adams gjorde: När vi säger att universum är finjusterat för att tillåta liv, är det ungefär som om en vattenpöl skulle säga att hålet som den befinner sig i är finjusterat för att passa vattenpölen. Men vattenpölen har uppenbart fel. Hålet är inte finjusterat, för även om hålet hade haft en annan form så hade vattenpölen passat i det. Men detta visar ju egentligen bara att Adams liknelse inte är relevant, eftersom det råder en konsensus om att universum är finjusterat för intelligent liv. Det är inte extremt osannolik att ett hål är ”vattenpölstillåtande” på ett sätt som motsvarar att det är extremt osannolikt att ett universum är livstillåtande. Vattenpölen är alltså inte finjusterad på samma sätt som universum är. Douglas Adams liknelse med vattenpölen ger därför en totalt missvisande bild av den finjustering som kosmologer har upptäckt.

Om Adams jämförelse hade varit relevant, dvs om universum inte hade varit finjusterat för liv, så hade det inte behövts någon förklaring och det var den poängen Adams ville göra med sin (felaktiga) liknelse. Men nu är universum finjusterat och därför behövs det en förklaring. En del som ser vart detta barkar hän vill gärna undvika slutsatsen att universum är skapat av Gud. Därför har man sagt att även om universum är finjusterat, behövs ingen förklaring. Vad är logiken i detta? Varför behövs det inte längre någon förklaring till extremt osannolika händelser? Resonemanget går på följande sätt: Om universum inte hade varit finjusterat för att tillåta liv, hade vi inte varit här. Ett universum tillåter liv är den enda typ av universum som vi kan observera. Vi bör därför inte vara förvånade över att vi inte observerar att universum är inkompatibelt med liv, för om universum som skulle vara inkompatibelt med liv, skulle vi inte vara här för att observera det. Eftersom vi är här och kan observera universum, bör vi förvänta oss att det är finjusterat. Detta är den sk antropiska principen: vi kan endast observera ett universum som har sådana egenskaper att det tillåter liv, och därför bör vi inte vara förvånade över att universum tillåter liv. Därför behövs det helt enkelt ingen förklaring.

Detta är en mycket dålig invändning vilket bör vara uppenbart. I det förra inlägget skrev jag att universums finjustering innebär två saker:

  1. Universums naturkonstanter och startförhållanden måste vara väldigt exakt inställda för att universum ska tillåta intelligent liv.
  2. Vi lever i ett sådant universum.

Att vi lever i ett universum som tillåter intelligent liv är knappast någon nyhet, men att universums natur­konstanter och startförhållanden måste vara väldigt exakt inställda för att detta ska vara möjligt, är faktiskt en relativt ny vetenskaplig upptäckt. Det är alltså inte en a-priori kunskap, eller något som man kan resonera sig fram till utan att göra experiment och beräkningar. Därför krävs också en förklaring hur det har kunnat bli på det sättet. Resonemanget har rätt i att vi inte bör vara förvånade över att vi inte observerar att vi lever i ett universum som tillåter att liv är omöjligt, men givet att det är extremt mycket mer sannolikt att ett sådant universum skulle existera än ett som tillåter liv, bör vi faktiskt vara förvånade över att vi observerar att liv är möjligt. Att vi kan konstatera att intelligent liv existerar snarare än att det inte existerar, gör ingenting alls för att förklara varför förutsättningarna för detta är uppfyllda.

Följande liknelse brukar göras för att visa varför den antropiska principen inte tar bort behovet av en förklaring. Antag att du reser utomlands och blir gripen och (oskyldigt) anklagad för narkotika­brott. I landet är det dödsstraff för narkotikabrott. Du blir ställd mot en vägg och en arkebuseringspatrull bestående av 100 skarpskyttar ställs upp framför dig. Samtliga siktar mot ditt hjärta, du hör ordern ges om eldgivning och sedan ett öronbedövande smatter av gevärseld. Efter en stund öppnar du ögonen och observerar att du fortfarande lever. Vad skulle du tänka då? Kanske, ”Tja, jag borde inte vara förvånad över att alla missade. Om de inte hade missat, hade jag ju inte varit här och kunnat bli förvånad. Eftersom jag är här, förväntar jag mig att alla missade!” Nej, givetvis skulle du inte tänka så. Du skulle med all rätt bli förvånad och lättad över att du levde! Du skulle inte vara förvånad över att du inte observerar att du är död (för då skulle du inte observera det), men du skulle fortfarande vara förvånad över att du observerar att du lever. Förmodligen skulle din slutsats vara att de missade med avsikt, dvs att hela situationen var designad.

Den antropiska principen är alltså otillräcklig – universums finjustering måste fortfarande förklaras. För att få den antropiska principen att fungera, måste den därför kombineras med multiversum­hypotesen.

Är vårt universum ett av många?

Enligt multiversumhypotesen är vårt universum endast en av ett extremt stort antal (kanske oändligt många) parallella universa med olika naturkonstanter och startförhållanden. Tillsammans utgör dessa parallella universa ett multiversum. Om dessa parallella universa verkligen finns, och om de skiljer sig åt i sina grundläggande egenskaper, tänker man sig att några av dem kommer att ha sådana egenskaper att de tillåter liv. Alla observatörer i ett sådant multiversum kommer att befinna sig i ett universum som tillåter liv. Teorin är att om det bara finns tillräckligt många universa, kommer sannolikheten för att liv uppstår att närma sig 1, och de observatörer som då uppstår har ingen anledning att vara förvånade över att de lever. Under förutsättning att det 1) finns oändligt många universa, och att dessa 2) är slumpmässigt fördelade m a p naturkonstanter och startförhållanden, kommer alltså intelligent liv så småningom att uppstå, och dessa kommer att observera att det universum som de befinner sig i är finjusterat.

Om vi kombinerar multiversumhypotesen med den antropiska principen verkar alltså problemet vara löst! Åtminstone är det en vanlig uppfattning. Jag menar dock att multiversumhypotesen inte är något speciellt bra alternativ till teism. Låt oss se på några skäl till detta.

Förklaringar ska vara så lite ad hoc som möjligt

En anledning till att vi bör föredra designförklaringen framför en naturalistisk multiversumhypotes har att göra med en grundläggande princip inom vetenskapen: allt annat lika så bör vi föredra en förklaring som vi har oberoende evidens för och som är en naturlig extrapolering av vad vi redan vet. Ett annat sätt att uttrycka det är att en förklaring bör vara så lite ad hoc som möjligt, vilket betyder ungefär att förklaringen inte är konstruerad för just det här ändamålet utan att det finns ytterligare skäl för den.

Robin Collins (1999) ger följande exempel: De flesta av oss tar det som självklart att dinosaurier har existerat. Vissa är kanske rentav (som jag) dinosaurienördar och har ett antal dinosauriefossil i bokhyllan hemma. Men antag att det kommer en dinosaurieskeptiker och hävdar att dinosaurier aldrig har existerat. Istället finns det ett fossilproducerande kraftfält som materialiserar ben ur tomma luften. När vi invänder att vi inte känner till några sådana fält, får vi svaret att det beror på att vi inte har upptäckt dem än. Bör vi i ett sådant läge tvivla på att triceratopser har vandrat på jorden? Givetvis inte! Ingen har förvisso observerat levande triceratopser, men vi har god erfarenhet av att andra djur lämnar fossil efter sig och utifrån detta är det en naturlig extrapolering att samma processer gällde för dinosaurier. Dinosaurieskeptikerns fossilproducerande kraftfält är däremot inte en extrapolering av någon känd kunskap.

Collins menar att exakt samma resonemang gäller för universums finjustering. Vi vet att finjusterade konstruktioner såsom datorer och synthar är designade, dvs vi vet att design är en orsak till finjustering. Design som förklaring till universums finjustering är därför en naturlig extrapolering utifrån vad vi vet att intelligenta designers kan och brukar göra. Men på vilket sätt är ett naturalistiskt multiversum en naturlig extrapolering utifrån observationer? Vi har ingen erfarenhet av något sådant. Dessutom finns det oberoende skäl för teism, t ex religiösa erfarenheter och olika gudsargument. Detta saknas (åtminstone i jämförbar omfattning) för multiversum.

Även egenskaperna hos ett sådant multiversum tycks vara ad hoc. För det första, hur vet man att det finns oändligt många universa? Tänk om det bara finns 100. Eller en miljon. Med tanke på de extremt små sannolikheterna för att universum ska tillåta intelligent liv, måste det finnas ett enormt stort antal, helst oändligt många, universa. Annars är det inte alls säkert att ett livstillåtande universum uppstår. Vårt eget universum verkar vara 13,8 miljarder år gammalt, så hur vet vi att processen som skapar nya universa har pågått tillräckligt länge? Detta verkar vara fullständigt ad hoc. För det andra, hur vet man att de universa som bildas är slumpmässigt fördelade? Tänk om alla ser likadana ut? Då spelar det ingen roll om det finns oändligt många av dem. Eller om bara finns tusen möjligheter att välja på – det räcker inte för att förklara de små sannolikheter som är inblandade. Även detta antagande är mer eller mindre ad hoc.

En obegränsad multiversumhypotes undergräver vetenskapen

Ibland talar filosofer om ”möjliga världar”. En möjlig värld är en beskrivning av hur verkligheten hade kunnat vara istället. När man säger att det finns en möjlig värld gör man vanligtvis inte anspråk på att den är verklig, utan att det är en fungerande beskrivning av hur världen hade kunnat vara.

En multiversumteori innebär att en del av alla möjliga världar är verkliga. Man kan tänka sig två varianter av multiversumhypoteser, en obegränsad som säger att alla möjliga världar existerar, eller en begränsad som säger att endast en del av alla möjliga världar existerar (Collins 2009). Filosofen David Lewis hade en obegränsad universumhypotes och menade att alla möjliga världar existerar och är lika verkliga som vår värld (Wilkonson 2012). Tänk dig vilken fantasi som helst, tex att människor har tre ben eller att Pikachu är USA:s president (Grenholm 2018), ja vad du än kan komma på, så är det enligt Lewis verkligt i något universum. Att Pikachu är USA:s president är lika verkligt som att Trump är det. (Jag hävdar inga övriga likheter mellan Pikachu och Trump.) Fysikern Max Tegmark har uttryckt en liknande uppfattning som Lewis (Wilkonson 2012) men menar att alla matematiskt möjliga universa existerar.

Man kan förstås ifrågasätta om det verkligen är korrekt att alla möjliga världar existerar. Lewis och Tegmark verkar vara i minoritet. Men om de har rätt så innebär det att allting som kan ske också kommer att ske. Om alla tänkbara universa existerar så kommer vissa av dem att innehålla liv. Tar detta i så fall bort behovet av en förklaring till finjusteringen? Jag tror inte det. Följande liknelse kanske kan börja visa varför detta inte kan vara hela sanningen:

Antag att det pågår ett omgång poker i saloon i vilda västern. Om en cowboy får royal flush på given skulle det väcka en hel del uppmärksamhet. Om det skedde fyra gånger på raken skulle han släpas ut, skjutas och bli begravd bakom saloonen. Hans ursäkt, ”eftersom alla möjliga universa existerar så är det inte konstigt att detta händer – det måste hända i något universum och vi råkar befinna oss i just det universumet”, skulle falla för döva öron. Ingen skulle godta en sådan förklaring. Cowboyen skulle ha rätt i att det skulle ske i ett stort antal universa. Men det skulle fortfarande vara en ovanlig och osannolik händelse i vårt universum, en händelse som krävde en förklaring.

Eller betänk följande scenario: Olle kastar en tärning 100 gånger och får sexa varje gång. I vanliga fall skulle vi aldrig acceptera en förklaring som säger ”det bara råkade bli så, det var inget konstigt”, utan vi skulle kräva en betydligt bättre förklaring. Oavsett vilka värden man får när man kastar tärning 100 gånger, kommer sekvensen att vara lika osannolik (om det är en balanserad tärning), så vad är det som gör 100 sexor så speciellt? Anledningen är att en sådan händelse är både extremt osannolik, p = (1/6)100 =10-79, och att det är en ”speciell” sekvens som skiljer sig på ett särskilt sätt från alla andra möjliga sekvenser. (Del Ratzschs (2001, 14–15) diskussion om vad som gör vissa händelser ”speciella” kan vara intressant här.) I vanliga fall förväntar vi oss inte att en sådan händelse någonsin skulle inträffa, det är alldeles för osannolikt. Men enligt en obegränsad multiversummodell kommer ändå sådana händelser att ske. Vi kan då tänka oss två sätt att se på detta. Antingen 1) behövs ingen förklaring, eller 2) behövs fortfarande en förklaring. Om 1) ingen förklaring behövs till sådana händelser, så blir frågan varför vetenskapliga förklaringar överhuvudtaget behövs för osannolika händelser. Om händelser som vi normalt skulle kräva en förklaring till inte längre behöver förklaras, undergrävs hela naturvetenskapens legitimitet. Det som vi har betraktat som omöjligt blir då plötsligt vetenskapligt möjligt, ”det bara råkade bli så”. Men om 2) en förklaring fortfarande behövs, så visar det en sak: det räcker inte att det finns oändligt många universa – finjusteringen behöver ändå en förklaring. Och då är vi tillbaka på ruta ett.

Slutsats: En obegränsad multiversumhypotes leder till ett dilemma: antingen misslyckas den helt att förklara finjusteringen, eller förstör den all vetenskap. Pick your poison! En obegränsad multiversumhypotes verkar inte vara någon vidare bra vetenskaplig teori. Den skapar mer problem än den löser, vilket förmodligen är anledningen till att inte fler filosofer ansluter sig till den. Vad är alternativet? En begränsad multiversumhypotes!

En begränsad multiversumhypotes förklarar inte finjusteringen

En begränsad multiversumhypotes ställer upp vissa villkor för vilken typ av universum som kan existera. Allting möjligheter är inte lika verkliga, men väldigt många! På så vis kan man slippa dilemmat som en obegränsad hypotes ställs inför. En begränsad multiversumhypotes ställs dock inför ett helt annat problem: Istället för att den förklarar varför det finns finjustering, riskerar den att introducera ny finjustering genom restriktionerna på vilka universa som är tillåtna. Detta verkar vara precis vad som händer (Collins 2009).

Den absolut vanligaste versionen av en begränsad multiversumhypotes säger att det finns en fysisk process som fungerar som universumgenerator. Denna producerar ett enormt stort antal universa med varierande startförhållanden, naturkonstanter och eventuellt även olika naturlagar. Den vanligaste modellen för hur detta kan gå till bygger på inflationsteorin. Den säger kort att vårt universum inledningsvis expanderade mycket snabbt. Detta gjorde att temperaturen sjönk och det bildades ”bubblor” som blev till nya universa. För att få de fysikaliska parametrarna att variera i dessa bubbeluniversa så att inte alla ser likadana ut, måste inflationsteorin kombineras med M-teorin/supersträngteorin. Både inflationsteorin och M-teorin är mycket spekulativa idéer och det empiriska stödet är sparsamt, men man tänker sig ändå att de tillsammans skulle kunna utgöra ett slags universumgenerator.

Universumgeneratorn måste vara finjusterad

Vilka egenskaper måste denna universumgenerator ha? Oavsett om man tänker sig en inflationsteori kombinerat med en M-teori eller någon annan ännu mer spekulativ modell, måste lagarna som styr hur universumgeneratorn fungerar vara finjusterade för att de ska ge upphov till universa som tillåter liv. M-teorin kräver t ex att det finns 11 dimensioner, men den förklarar inte varför det finns 11, snarare än 7, 829 eller 1068

Collins (1999) jämför med en bakmaskin. En bakmaskin har många detaljer som måste klaffa för att den ska fungera så att vi får ut bröd. Detta gäller i ännu högre utsträckning för att en robotiserad bilfabrik ska fungera. Hur mycket krävs då inte för en universumfabrik! Att bara postulera en universumgenerator löser därför inte problemet med finjusteringen. Multiversumet måste t ex innehålla principer för att producera sådant som Paulis uteslutningsprincip annars blir det inga livstillåtande universa. Astrofysikern Luke Barnes (2012) skriver att det förvisso är möjligt att multiversumhypotesen kan förklara varför universum är finjusterat för liv, men “multiversum” är inget magiskt ord som får finjusteringen att försvinna. En hel del av finjusteringen i vårt universum kanske skulle kunna förklaras med ett multiversum, men enbart därför att finjusteringen “flyttar upp” en nivå. Man kommer därför inte undan misstanken om design enbart genom att föreslå en universumgenerator. Robin Collins skriver:

“In sum, even if an inflationary-superstring multiverse generator exists, it must have just the right combination of laws and fields for the production of life-permitting universes: if one of the components were missing or different, such as Einstein’s equation or the Pauli Exclusion Principle, it is unlikely that any life-permitting universes could be produced. Consequently, at most, this highly speculative scenario would explain the fine-tuning of the constants of physics, but at the cost of postulating additional fine-tuning of the laws of nature.” (2009)

Inte heller en begränsad multiversumhypotes löser alltså finjusteringen. Det finns dock ett annat problem som drabbar både begränsade och obegränsade multiversumhypoteser.

Är du en boltzmannhjärna?

Fysikern Ludwig Boltzmann föreslog att vårt universums låga entropi (ordning) förklaras av att det är en del av att större multiversum. Enligt termodynamikens andra huvudsats kommer entropin (oordning) alltid att öka i ett isolerat system, även om oordningen kan minska lokalt. Enligt Boltzmann är vårt universum en sådan ”lokal ficka”, ett resultat av en slumpmässig kvantfluktuation i ett större, kaotiskt jämviktstillstånd. Problemet är, som många fysiker senare har påpekat, att det faktiskt inte behövs ett helt universum för att liv på jorden ska vara möjligt, det räcker med att ett solsystem uppstår. Det är dessutom extremt mycket mer sannolikt att ett ordnat solsystem uppstår av en slump och att allting utanför solsystemet är en illusion, en stor filmduk, än att ett helt ordnat universum uppstår av en slump. Ju mindre ordnad del som uppstår, detta mer sannolikt blir det. Den mest sannolika kvantfluktuationen är att en enda hjärna uppstår, med alla minnen och sinnesintryck, och att omgivningen är totalt oordnad och kaotisk. För en sådan sk Boltzmannhjärna skulle tillvaron te sig exakt likadan som om den vore en del av ett större, ordnat universum. Skillnaden är att en Boltzmannhjärna inbillar sig allting.

En enkel liknelse kan visa varför en Boltzmannhjärna är mer sannolik än ett helt universum. Tänk dig att du har en låda med Scrabble/Alfapet-brickor. Om du skakar lådan så är det mycket mer sannolikt att du får en meningsfull kombination av bokstäver i ena hörnet av lådan och resten är kaos, än att alla brickor i lådan bildar ett meningsfullt mönster. På samma sätt är det oerhört mycket mer sannolikt att en observatör som är ett resultat av en slumpmässig fluktuation i ett multiversum är en Boltzmannhjärna och inbillar sig hela tillvaron, än att hen observerar ett verkligt existerande universum. Enligt fysikern Roger Penrose är det ungefär 10^{10^{123}} (dvs ett tal med 10123 nollor) gånger mer sannolikt att ett multiversum producerar ett universum som enbart är en Boltzmannhjärna (dvs du!) än att sådant universum som (vi tror att) vi observerar.

Problemet drabbar alla multiversumhypoteser. En obegränsad multiversummodell avhjälper inte problemet, för enligt en sådan finns det verkligen ett stort antal universa som enbart är Boltzmannhjärnor, och det är därför troligt att du är en Boltzmannhjärna och att alla dina minnen och sinnesintryck är illusioner. Så om du tror på multiversumhypotesen, bör du också bli solipsist och tro att du är en Boltzmannhjärna och att allting annat är dina fantasier.

Fysikern Sean Carroll skriver om hypoteser som förutsäger existensen av Boltzmannhjärnor: ”I argue that such theories are indeed unacceptable: the real problem is with fluctuations into observers who are locally identical to ordinary observers, and their existence cannot be swept under the rug by a choice of probability distributions over observers. The issue is not that the existence of such observers is ruled out by data, but that the theories that predict them are cognitively unstable: they cannot simultaneously be true and justifiably believed.” (2017) Det går alltså inte att rättfärdiga en tro på multiversumhypotesen för en sådan tro undergräver sin egen rationalitet. Problemet med Boltzmannhjärnor är i sig inte kontroversiellt utan har varit känt i många år av kosmologer. Man har försökt hitta en förklaring till universums låga entropi som undviker problemet med Boltzmannhjärnor, men varje gång tvingas man införa ny finjustering som är lika stor som den man försöker förklara (Collins och Sober 2020).

Slutsatsen är att enligt naturalismen är det extremt osannolikt att det existerar ett ordnat, finjusterat universum. Det finns dock ett sätt att rädda multiversumhypotesen på: Man låter Gud vara kvar som skapare! Multiversumhypotesen kan bli rationell om man tänker sig att Gud har skapat ett multiversum där han föredrar finjusterade universa som tillåter verkliga observatörer. Gud är multiversumhypotesens bästa hopp. Det finns oberoende filosofiska skäl att tänka sig att Gud existerar, och det finns oberoende teologiska skäl att tänka sig att han föredrar universa som består av observatörer som inte är Boltzmannhjärnor utan som kan ha en verklig kärleksfull relation med honom.

Slutsats

För att undvika slutsatsen att universum är designat (den teistiska hypotesen), behöver man föreslå en synnerligen extravagant hypotes: att det finns parallella universa. Och inte bara ett fåtal utan oändligt många. Dessutom behöver dessa universa variera slumpmässigt i sina grundläggande egenskaper. Att vetenskapsmän lockas till en så extraordinär teori visar hur svårt det är att undvika slutsatsen att universum är designat. Multiversumhypotesen utgör ett slags ofrivillig komplimang till designhypotesen eftersom den visar hur långt man måste gå för att undvika Gud. Detta blir ännu tydligare med tanke på de problem som multiversumhypotesen ställs inför.

Att universum verkar vara finjusterat för att tillåta liv är väletablerat bland kosmologer, men hur detta ska förklaras är långt ifrån självklart. I del 1 och 2 i denna serie har vi sett att teism/design är en mycket troligare förklaring än ett naturalistiskt singeluniversum, oavsett om man tänker sig att finjusteringen är ett resultat av slump eller supernaturlagar. Finjusteringen utgör därför ett mycket starkt stöd för teorin att universum är skapat av en gud med syftet att det ska tillåta liv. Vi har i detta inlägg sett att den främsta alternativa modellen, multiversumhypotesen, bara kan förklara finjusteringen om multiversumet är skapat av en intelligent konstruktör. Men i så fall blir multiversumet helt överflödigt, för en intelligent konstruktör kan skapa vårt universum direkt och se till att det är finjusterat för liv. Den kosmiska finjusteringen utgör därför ett starkt stöd för att det finns en skapare av universum.

Referenser

Barnes, Luke A. 2012. ”The Fine-Tuning of the Universe for Intelligent Life”. Publications of the Astronomical Society of Australia 29 (04): 529–64.

Carroll, Sean M. 2017. ”Why Boltzmann Brains Are Bad”. arXiv [hep-th]. arXiv. http://arxiv.org/abs/1702.00850.

Collins, Robin. 1999. ”A Scientific Argument for the Existence of God: The Fine-Tuning Design Argument”. I Reason for the hope within, redigerad av Michael J. Murray, 47–75. Eerdmans Publishing.

———. 2009. ”The Teleological Argument: An Exploration of the Fine-Tuning of the Universe”. I The Blackwell Companion to Natural Theology, redigerad av William Lane Craig och J. P. Moreland. Wiley-Blackwell.

Collins, Robin, och Elliott Sober. 2020. ”Is Fine-Tuning Evidence That God Exists?” I Contemporary Debates in Philosophy of Religion, redigerad av Michael L. Peterson och Raymond J. VanArragon, 2:a uppl., 27–54. John Wiley & Sons.

Grenholm, Micael. 2018. ”Pikachuargumentet för Guds existens”. Svenska apologetiksällskapets blogg. 27 juni 2018. https://svenskapologetik.wordpress.com/2018/06/27/pikachuargumentet-for-guds-existens/.

Ratzsch, Del. 2001. Nature, Design, and Science: The Status of Design in Natural Science. SUNY Series in Philosophy and Biology. SUNY Press.

Wilkonson, Tim. 2012. ”The Multiverse Conundrum”. Philosophy Now, nr 89. https://philosophynow.org/issues/89/The_Multiverse_Conundrum.