Varför tro på “kristendom” när kristna inte ens kan enas om vad det är?

Det finns ortodoxa kristna, katolska kristna och protestantiska kristna. Det finns baptister, det finns lutheraner, det finns kalvinister. Det finns ungjordskreationister och teistiska evolutionister. Det finns kristna som är okej med homosexualitet, och kristna som är emot det. Och i princip alla är övertygade om att just de har rätt och alla tusentals andra religioner och inriktningar har fel – varför tro på någon av dem? Varför inte bara gå ett steg längre… och säga att alla har fel?

Detta är fullständigt rimliga frågor – därför är vi inte först med att ställa dem, och inte heller är jag först med att svara på dem. Skulle det förvåna dig om jag sa att betydelsen av oenigheten i kyrkan diskuterades flitigt redan inom hundra år efter Jesu korsfästelse? Alla blir vi förvirrade av splittring i världen, från den välkända politiska splittringen, till den passionerade religiösa splittringen, till den kanske något mindre välkända vetenskapliga splittringen i flera frågor, discipliner och ämnen. Det mest intressanta med splittring är att splittringen i sig är splittrande. När man inte är villig att faktiskt ta reda på svaren tillsammans, då slutar det ofta med att man väljer sida. Det är förståeligt att man inte arbetar fram svaren eftersom det är ett långt och mödosamt arbete att söka reda på sanning – men när man väljer ståndpunkt utan goda orsaker, så leder det ofta till förakt såväl som intellektuell förstoppning. Föraktet leder till att man förkastar idéer, inte för att det är dåliga idéer, utan för att fel personer har dem. Partiskhet får en att anamma idéer okritiskt. Att “gå ett steg längre”, som vissa uttrycker det, handlar just om detta. Man förkastar idéer på grund av föraktet för religiösa människor och tankar, inte på grund av att man har skäl för att en idé i sig skulle vara felaktig. Efter detta fördömande, anammar man relativt okritiskt vad man menar är det “neutrala” och “naturliga”. Att “gå ett steg längre” är att ta det föraktet som tyvärr ofta visas mellan troende samfund och till stor del ligger till grund för splittringen, och gå ett steg längre. Man abdikerar frågan istället för att ta ställning. Och det är irrationellt, men också fullt känslomässigt förståeligt. Varför är det irrationellt? Det vill jag svara på i tre punkter;

1) Splittringen är inte så omfattande som den låter.

Om det verkligen var så att folk inte kunde enas om något, ja, då hade vi verkligen haft problem, och det gäller alla delar av samhället. De flesta idag kan ändå enas om att det är bra att rädda människor från t.ex. svält och fattigdom, även om “högern” och “vänstern” har olika tankar om hur detta bäst görs. Är dessa olika tillvägagångssätt skäl att totalt strunta i att hjälpa människor i nöd? Ungjordskreationister och teistiska evolutionister kan enas om att det är fullständigt orimligt att tänka sig att världen har kommit till av sig själv eller att människan inte skulle ha en speciell roll i skapelsen, med goda skäl, även om de skiljer sig i både sin teologiska tolkning av Bibeln såväl som sin tolkning av olika vetenskapliga resultat. Betyder dessa skillnader att båda har fel om allt, eller att frågan är oviktig? Nej verkligen inte! Barndöpare och vuxendöpare kan hålla med varandra om att dopet är viktigt, och att alla troende bör ha ett dop i sitt liv. De kristna som är okej med homosexualitet och de som inte är det, håller med varandra om att Gud älskar alla människor och vill dem väl, och håller med varandra om att alla behöver Guds nåd. Tyvärr är det inte dessa gemensamma ståndpunkter som syns bäst. Kristna diskuterar inte speciellt ofta huruvida Jesus uppstod från de döda. Det är något apologeter diskuterar med de som inte tror – för om man tror att Jesus har uppstått från de döda, ja, då har man redan det viktigaste gemensamt. De flesta andra frågor bleknar i jämförelse.

Men är kyrkan verkligen så enig som jag låter påskina? Jag skulle hävda… mer än så. Visste du att ortodoxa, katoliker och protestanter, ja, nästan hela den kristna världen, på något sätt använder den nicenska trosbekännelsen från 381 e.Kr.? Alternativt används ibland en något kortare, men liknande, trosbekännelse, den apostoliska trosbekännelsen. Som jag inledde denna text med att säga; vi är inte de första som ställde frågorna, och jag är inte den förste att besvara dem. Den nicenska trosbekännelsen var ett viktigt sätt att föra kyrkan tillbaka till kärnan och det man håller med varandra om redan på den tiden, och är det än idag. I princip alla kristna tror på bekännelsen. Så här lyder den, och den är definierande för vad kristen tro är:

Vi tror på en enda Gud, allsmäktig Fader, skapare av himmel och jord, av allt vad synligt och osynligt är;

och på en enda Herre, Jesus Kristus, Guds enfödde Son, född av Fadern före all tid, ljus av ljus, sann Gud av sann Gud, född och icke skapad, av samma väsen som Fadern, på honom genom vilken allting är skapat; som för oss människor och för vår salighets skull har stigit ned från himmelen och tagit mandom genom den Helige Ande av jungfrun Maria och blivit människa; som ock har blivit för oss korsfäst under Pontius Pilatus, lidit och blivit begraven; som på tredje dagen har uppstått, efter skrifterna, och stigit upp till himmelen och sitter på Faderns högra sida; därifrån igenkommande i härlighet till att döma levande och döda, på vilkens rike icke skall varda någon ände;

och på den helige Ande, Herren och livgivaren, som utgår av Fadern, på honom som tillika med Fadern och Sonen tillbedes och äras och som har talat genom profeterna; och på en enda, helig, allmännelig och apostolisk kyrka. Vi bekänner ett enda dop, till syndernas förlåtelse, och förväntar de dödas uppståndelse och den tillkommande världens liv. Amen.

Vi kanske har olika syn på dopet, men om vi kan hålla med varandra om bekännelsen ovan, så skulle jag hävda att vi är mer enade än splittrade.

2) Splittring innebär att frågan har mer betydelse, inte mindre.

Om en person gillar chokladglass och en annan vaniljglass så blir det sällan en stor och allvarlig strid om det. Hoppas jag. Poängen är att splittring ofta beror på att frågorna spelar roll, vilket ger oss goda skäl att gräva i frågorna och försöka förstå alla sidor – speciellt då nästan alla sidor har en poäng! Och flera gånger har man poänger gemensamt, om man letar efter dem. Låt oss ta ett exempel från vardagen; Ett barn trilskas med att sätta på sig varma kläder när det ska ut i vinterkylan. En av föräldrarna tycker att man ska låta barnet springa ut, frysa, och lära sig läxan, och på så vis förhoppningsvis lära barnet både att klä sig efter väder, men också att föräldrarna faktiskt vet vad de pratar om – att barnet kan lita på dem. Det är en mycket god poäng. Den andra föräldern kanske tycker att det är för kallt, eller tror att de kommer vara ute för länge, så att barnet kanske kommer att ta faktisk skada om det inte klär sig varmt. Dessutom behöver barnet lära sig att det inte får som det vill bara för att det skriker eller bölar. Där finns också en god poäng. En situation som denna kan lätt leda till splittring mellan två föräldrar, men det betyder inte att de inte älskar varandra eller barnet, eller vill väl. Det betyder inte heller att svaret inte spelar någon roll – det kan få väldigt stora konsekvenser! Det förändrar inte sanningen om att det är kallt ute, eller att barnet fortfarande är ett barn. På samma sätt är det med kyrkliga olikheter. Vissa kyrkor har en tydlig struktur och tradition – det har en poäng och ett värde, då struktur ger trygghet, och tradition odlar samhörighet. Andra kyrkor har väldigt lite struktur – det har också en poäng och ett värde, då detta kan odla tolerans för andra uttryckssätt och öppnar upp för individuell anpassning i större mån. Båda dessa poänger gör att det spelar större roll vad man väljer, och när, då människor i olika tider och delar av livet behöver olika saker.

3) Det är irrationellt att förkasta allting, eftersom det innebär att man vägrar tänka igenom frågorna.

Två huvuden är bättre än ett. När två eller fler personer är oense får de båda orsak att studera sina argument närmare – och förbättra dem. Det är därför debatter kan vara så givande, hjälpa oss fram till sanning och göra oss till mer slipade tänkare. Vetenskapsmän i synnerhet vet värdet av att pröva många olika idéer i olika situationer. Problemet är inte de många olika idéerna eller grenarna, utan bristen på ödmjukheten att ge upp dem när de visar sig vara falska. När folk däremot är ödmjuka så är varje splittring en chans att fördjupa sin förståelse och sin kunskap, och komma närmare sanning. Att förkasta alla grenar är däremot ett effektivt sätt att sluta tänka.

Avslutning

Så vad kan jag säga mer? Argumentet som på ytan verkar förespråka att abdikera alla frågor rörande tro är vid närmare undersökning ett gott argument för att söka sig till tron. Hur kan så många tycka så olika och vara så passionerade kring saker, om det inte finns någon poäng eller någon god anledning alls som ligger bakom? Hur kan så många, som tycker så olika om allt möjligt, ändå enas om de enastående och spektakulära punkterna och påståenden som finns i den nicenska trosbekännelsen? Hur skulle alla religioner, och alla inriktningar, kunna ha helt fel? Det är frågorna jag riktar till dig, käre läsare.

11 reaktioner till “Varför tro på “kristendom” när kristna inte ens kan enas om vad det är?”

  1. Olika samfund och församlingar har nog många gånger bildats p.g.a. att starka ledarpersonligheter haft svårt att underordna sig andra ledare, eller för att enskilda personer upplevt det angeläget att själva få påverka världen i på något väsentligt sätt. Då har det varit lätt hänt att (medvetet eller omedvetet) betona en teologisk fråga (som avviker något från ”konkurrerande” ledares åsikt), som skäl för att själv få hålla i taktpinnen för en grupp, eller för att få vara en del av något viktigt och stort. Mänskligt maktanspråk (och självisk längtan att få vara en viktig pusselbit i tillvaron) kan därför ha färgat teologin i många frågor. Intentionen haf oftast varit god, men har medfört splittring och uppfattats negativt av omvärlden.
    Samtidigg har oron för att förknippas med specifika (politiska) ställningstaganden (inom vissa samfund/församlingar) sannolikt ofta varit ett hinder för människor att bekänna sig tro på Jesus.
    Den kristna tron har genom tiderna visat sig vara anpassningsbar till väldigt många kulturer och sammanhang, och kan ta sig olika uttryck beroende på den omgivning personen befinner sig i.
    Det lär dock alltid förekomma avarter, som seglar ut i (eventuellt kollektivt) egoistiska motiv för att driva sina teologiska teser. Men de avarterna är inte en relevant anledning till att generellt förkasta sanningshalten i den kristna tron.

    Gillad av 2 personer

    1. Tack, Mats, för din kommentar!
      Jo, att det ofta, men inte alltid, beror på starka personligheter och tyvärr folk som saknar ödmjukheten och tålamodet att söka svaren tillsammans, är en viktig del av ekvationen.
      Dessa personligheter går ju ofta på tvären med vad Jesus sa om hur ledare ska vara – de ska vara andras tjänare. Är de på det sättet Jesus beskriver, får man istället det du beskriver i slutet: En högst anpassningsbar kyrka, även medan den håller fast vid de många mycket spektakulära sanningarna som finns i trosbekännelsen!

      Gilla

  2. Blir det inte lite motsägelsefullt att säga att världens alla olika kyrkor är enade eftersom de alla bekänner sin tro på ”en enda” kyrka?

    Gilla

    1. Hej Johan!
      Jag förstår förvirringen, då jag använder ordet ”kyrka” lite annorlunda från hur trosbekännelsen använder ordet, och trosbekännelsen använder ordet annorlunda från allmänt språkbruk. Detta leder till den krock du pekar ut.
      Ordet kyrka har sitt ursprung från grekiskan och har grundbetydelsen av ”Det som hör Herren till” / ”Herrens hus”. Det som åsyftas i bekännelsen, som ursprungligen är skriven på grekiska, är en gemenskap snarare än en byggnad eller specifik församling – en enda allmännelig kyrka, en gemenskap som delas av alla människor som bekänner Jesus som Herre. (alla de som hör Herren till)

      Om man skulle försöka vara mer konsekvent med språkbruket, skulle man kunna säga att det finns enbart en kyrka, men många kyrkobyggnader och församlingar. Och olika kyrkobyggnader och församlingar har olika stilar och olikheter, men står ändå enade med samma trosbekännelse.

      Jag hoppas det blev lite tydligare! Allt gott!

      Gilla

        1. Ordet ”katolsk” betyder det som står i trosbekännelsen, allmännelig eller universell – i grekiskan är de utbytbara. Därför kan man säga att alla kristna, oavsett samfund, är del av den katolska(universella) kyrkan, men inte just samfundet Katolska Kyrkan.
          Självfallet finns det flera samfund som hävdar att just de är den enda sanna kyrkan. Då håller de med om ordalydelsen av den nicenska trosbekännelsen, men är oeniga kring tolkningen på just den delen.

          Förminskar detta faktumet att de håller med varandra om de spektakulära sanningarna som att Jesus fötts av en jungfru, korsfästs och uppstått från de döda? Eller att Gud skapat allt som är synligt och osynligt? Eller att Jesus är född av Fadern före all tid? Och så vidare.
          Det tycker jag är enastående. Och viktigare. Håller du med?

          Gilla

  3. Att kristendomen splittras i allt fler riktningar beror kanske på att den handlar om något som inte finns. När man undersöker något som inte finns kommer man att komma fram till allt mer divergerande uppfattningar eftersom det liksom inte finns någon verklighet som håller samman tänkandet. När man undersöker något som verkligen finns, brukar människorna tvärtom bli mer och mer överens med tiden.

    Och glöm nu inte vad den äkta katolska kyrkan faktiskt säger: Extra ecclesia nulla salus (utanför kyrkan ingen frälsning). Och med ecclesia menas påvekyrkan, inga andra små lögnkyrkor. Tänk vad man kan hitta på om nåt som inte finns och med vilken gullighet de som hanterar den påstådda höjden av all godhet uttrycker sig!

    Gilla

    1. ”Att den handlar om något som inte finns” kanske kräver lite mer argumentering och förankring i verkligheten? Skulle det vara Jesus som du menar så krävs det nog lite för att styrka det eftersom det är en rätt ensam och ogrundad position att inta. Och det är den som kyrkorna är överens om.

      Gillad av 2 personer

    2. Tack herr Ulf Ergander, för din kommentar!
      Det verkar dock finnas ett missförstånd om kristen tro, eller ett försanthållande, som behöver klaras upp;
      Extra ecclesia nulla salus är nämligen något de flesta protestanter skulle hålla med om också, även om det i viss mån låg till grund för reformationen – och långt ifrån alla katoliker, ortodoxa eller protestanter förstår påståendet som du verkar göra. Katolska kyrkans officiella dogm gällandes uttrycket har dessutom ändrats relativt nyligen – så vad du menar med ”den äkta katolska kyrkan” blir oklart – menar du den för 200 år sedan eller den idag? Om de verkligen menat att ingen utanför påvekyrkan kan bli frälst, så skulle de alltså säga att ingen innan Kristus kunde bli frälst, eftersom påvekyrkan då ännu inte var etablerad. Det är det få som skulle hävda bland katoliker – så kanske är det du som missförstått det hela?
      Kyrkan kallas Kristi kropp – vilket innebär att ingen kan vara frälst utan att vara del av Kyrkan, för ingen kan vara frälst utan att vara del av Kristi kropp – gemenskapen. Och ingen kan vara del av Kyrkan utan att vara frälst, eftersom ingen kan vara del av Kristi kropp utan att vara frälst. Därför ställer även protestanter i nicenska trosbekännelsen sig bakom att vi tror på en enda katolsk/universell kyrka.

      Gällandes att splittringen skulle bero på att kristendomen ”handlar om något som inte finns”, så ser jag inte att du har någon grund alls för ett sådant påstående – men känn dig fri att belägga det så ska jag hålla ett öppet sinne. De vetenskapliga teorierna om gravitation som blivit mer splittrade än på Newtons tid skulle dock säga emot dig. Såvida du inte menar att gravitation inte finns? Även politiken är ett prima exempel på där splittring finns, även om problemen är verkliga. Ju verkligare och mer påtagliga problemen är, desto större verkar ofta splittringen bli, ärligt talat. Splittring kan alltså som du säger vara en indikation på att man bråkar om något overkligt eller onödigt som smak på glass, men det kan lika gärna vara en indikation på att man bråkar om något allvarligt som får allvarliga konsekvenser för människors liv, vilket jag också skriver i min artikel. Kort sagt är splittringen inte ett definitivt argument åt något håll gällandes sanningshalten. Däremot är det ett starkt argument för betydelsen och vikten av frågan. För ingen kan väl påstå att det inte påverkar oss alls om det kristna budskapet är sant eller ej?

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s