Ateisten som ifrågasätter objektiv moral och kritiserar kristendomen för att vara omoralisk

Någon vecka innan jul arrangerade vi en debatt om huruvida objektiv moral kan existera utan Gud inom ramen för vår debattserie ”Otroligt?”. Sveriges främste apologet Stefan Gustavsson, som leder vår vänorganisation Apologia, mötte den ateistiska debattören Amanda Sköld som är uppvuxen i en pingstkyrka.

Stefan argumenterade för att det är bara om Gud finns som våra subjektiva moraliska övertygelser kan stämma överens med en objektiv, sann moral, för ateismen kan inte redogöra hur objektiva moraliska fakta ens skulle kunna finnas och hur vi skulle få reda på dem. Amanda ifrågasatte existensen av objektiv moral, hon kallade det ett ”ogrundat antagande”, och menade att varken tron på objektiv moral eller Gud behövs för att vi ska kunna leva moraliska liv som minimerar lidandet i världen.

Debatten är värd att se i sin helhet, både Stefan och Amanda hade en vänlig och respektfull ton som jag verkligen uppskattade och samtalet utvecklades på ett spännande sätt. Stefan anmärkte efter ett tag något jag själv tänkte på under debatten: att Amandas ifrågasättande av objektiv moral inte rimmade särskilt väl med att hon själv hade fasta moraliska övertygelser som hon bland annat kritiserade kristendomen för att inte följa.

Det här blir extra tydligt med tanke på SVT-dokumentären ”Gud som haver barnen kär” som släpptes några veckor efter att vi arrangerade debatten. Där berättar Amanda och andra personer om sin uppväxt i religiösa sammanhang. Amanda kritiserar bland annat hur pingstkyrkan hon växte upp i beskrev homosexualitet som syndigt och som en sjukdom. Dokumentären beskriver också barn som blev livrädda för helvetet eller demoner, samt dem som växte upp i Jehovas vittnen och har blivit helt socialt utestängda efter att de slutade tro.

Jag har kommenterat dokumentären tidigare och ska inte upprepa allt som går att säga om den här, men vill kortfattat påpeka att jag tycker det är jätteviktigt av kyrkorna att lyssna på dessa berättelser och ta till sig av kritiken. Samtidigt tycker jag att Amanda går för långt när hon på sin blogg kritiserar att ledarna för Pingst inte ”tar avstånd från lärorna” som orsakade hennes rädsla som barn, såsom läran att demoner existerar. Hon skriver:

Om min före detta församling trots allt tar avstånd från lärorna jag berättar om i dokumentären, så uttrycker de inte det. Det enda specifika som pastorn säger i artikeln är att man inte ska undervisa om demoner för barn. Men han säger inte att demoner inte finns, eller att de inte ska undervisas om över huvud taget.

I ett annat inlägg skriver hon:

Jag vill inte ha kärlek från kyrkliga ledare, jag vill inte ha böner och jag vill inte ha en ursäkt. Att säga förlåt befriar er inte från skuld och ansvar. Ni kan inte kasta runt förlåtelse som godis och sedan förvänta er applåder. Det är helt meningslöst att säga förlåt om ni fortfarande tycker likadant och om ni fortsätter att orsaka samma skada mot andra barn. Jag vill att ni står för det ni gör och möter konsekvenserna av guds ord: PTSD, självskadebeteende, depression och självmord.

Det finns så många problem med detta resonemang.

Sakpåståenden blir inte mer eller mindre sanna beroende på hur människor mår av dem. Barn kan få allvarliga psykiska men av att höra om klimatförändringar eller döden. Det avgörande är hur man pratar om det, inte att man gör det. En person jag känner blev som barn så livrädd för klimatförändringarna som liten att hon grät och fick panikattacker om mamma köpte något som inte var ekologiskt. Det är inte ett argument för att klimatförändringar inte finns eller att man inte ska prata med barn om det – men den stora frågan är hur.

En av anledningarna till att många har velat dela med sig om hur deras religiösa uppväxt inte ledde till att de mådde dåligt eller tog skada är just för att visa att problemet är inte nödvändigtvis lärorna i sig, men det de får höra är att de ska hålla tyst och lyssna på dem som farit illa istället. Denna meta-debatt framstod för mig ursprungligen som absurd – vem som helst får berätta vad de har varit med om, chilla – men jag inser att Amandas argumentationslinje om att ”konsekvenserna av guds ord” är självskadebeteende och självmord förutsätter att det inte är så att de flesta som gör Guds ord mår bra av det och till och med får sina liv förvandlade till det bättre av det. Jag själv är ett exempel på en person som led massiv psykisk ohälsa av den ateistiska världsbilden och blev av med den genom att ge mitt liv till Gud och se honom göra mirakler i mitt liv. Att vi finns är inte ett argument för att inte lyssna på dem som farit illa av kyrkors undervisning och praktik, men det visar att det inte är så enkelt som att bara ändra massa läror i något slags experiment för hur det påverkar barn.

Uppmaningen att kyrkorna ska ta avstånd från läror för att skydda barn är ofrånkomligen färgad av Amandas ateistiska övertygelse att de överhuvudtaget inte är sanna, och självklart är Amandas och andra ateisters ilska över barn som mår dåligt av att höra om demoner och helvetet intensifierad av deras övertygelse att demoner och helvetet inte ens finns. För mig som har varit delaktig i demonbefrielse och sett människor uppleva obehagliga, övernaturliga fenomen bara för att bli fria i Jesu namn går det inte riktigt att radera de minnena ur min hjärna bara för att en sådan erfarenhet kan göra en annan person rädd. För att övertyga mig om att demoner inte finns behövs rationella argument, inte hänvisning till känslor.

Amanda har som sagt ifrågasatt i debatten vi arrangerade om det överhuvudtaget existerar en objektiv moral, samtidigt som hon för en moralisk argumentation för att kristendomens läror ska förändras då de skadar barn. Det går inte ihop. Antingen finns ingen objektivt sann moral – och då kan vi inte kritisera någon för något som vi finner omoraliskt. Det blir som att en person som inte gillar chokladglass kritiserar någon som gör det. Eller så finns objektivt sann moral, och då ska förstås kyrkan dömas enligt den måttstocken lika mycket som alla andra, men Amandas argumentation i debatten med Stefan Gustavsson kollapsar.

När jag påpekade detta för Amanda svarade hon:

Jag har aldrig sagt att det är OBJEKTIVT fel men vissa kristna läror. Det är mina personliga, subjektiva åsikter. Precis som du har dina… Jag har aldrig skrivit någonstans att kristendomens läror ska förändras.

Bara två veckor tidigare hade hon alltså skrivit följande riktat till kristna ledare: ”Det är helt meningslöst att säga förlåt om ni fortfarande tycker likadant och om ni fortsätter att orsaka samma skada mot andra barn. Jag vill att ni står för det ni gör och möter konsekvenserna av guds ord: PTSD, självskadebeteende, depression och självmord.” Det ger onekligen intrycket av att hon tycker att det för det första är fel att skada barn, vilket jag förstås håller med henne om, och för det andra att denna skada är en konsekvens av Guds Ord, något jag inte håller med henne om.

Och jag förstår inte riktigt varför så många ateister har svårt att inse detta, men när man förespråkar en viss moralisk position och vill att andra ska rätta sig efter den hävdar man automatiskt att den är objektivt sann. Det spelar ingen roll om man sedan inte vill kalla den objektiv – det är ju bara om det är något mer än en subjektiv åsikt som andra bör följa den. Jag kan inte heller kritisera någon annans moraliska position om jag inte menar att den är objektivt fel – annars blir det lika meningslöst som att kritisera någon för att inte gillar Marvelfilmer eller hallontårta.

Säg att jag bjuder hem en vän på middag och han säger inte hej till min fru, han går rakt in i henne utan att be om ursäkt och han äter mat från hennes tallrik. Jag skulle bli ganska rasande på honom och kraftigt kritisera honom för att behandla min fru omoraliskt. Detta för att jag för det första förutsätter att min fru existerar i den objektiva verkligheten och för det andra att det är objektivt fel att behandla henne som luft. Men säg att jag var medveten om att min fru bara är en fantasikonstruktion i min egen hjärna, en inbillning som inte existerar objektivt. Om jag fortfarande blir arg på min vän för att han inte behandlar henne som objektivt existerande agerar jag irrationellt.

På samma sätt kan Amanda inte ifrågasätta existensen av objektiv moral samtidigt som hon kritiserar andra för att skada barn – det senare förutsätter att objektiv moral existerar.

Här har jag skrivit mer om varför ateismen inte kan redogöra för objektiva moraliska fakta.

2 reaktioner till “Ateisten som ifrågasätter objektiv moral och kritiserar kristendomen för att vara omoralisk”

Kommentarer är stängda.