Är tron på Gud något medfött?

Detta inlägg publicerades först på hemsidan vetenskapochtro.se i en kortare och något enklare form.

Om Gud verkligen finns, vore det inte logiskt att vi naturligt trodde på honom? Om vi antar att denna fråga är rimlig skulle barns naturliga tendens att tro på Gud (eller gudar) eventuellt kunna ses som ett stöd för Guds existens. Men vad innebär den här naturliga tendensen att tro? Och varför finns denna tendens? 

Nyateister så som Richard Dawkins har tidigare sagt att religion är något som indoktrineras hos barn och som de därför behöver skyddas mot.[1] Detta menar vissa forskare inte stämmer utifrån forskningen om hur barn tror. En sådan forskare är Justin L. Barrett, professor i utvecklings­psykologi och författare till boken Born believers: The Science of Children’s Religious Beliefs.[2] I boken beskriver Barrett att barn verkar ha en natur­lig förmåga att tro på och förstå Gud/gudar (framöver, för enkel­hetens skull, ”Gud”). Detta har observerats i flera kulturer och gäller även när barnet växer upp i en familj som inte är religiös eller troende.

Enligt den forskning som Barrett beskriver får inte den indoktri­nerings­idé som Dawkins lyfter stöd. Detta beror på att barn inte behöver lära sig att tro på Gud, utan att det är en naturlig tendens som kommer fram med en “vanlig” uppväxt. De behöver självklart ha hört talas om Gud i sin omgivning – vilket barn i de flesta kulturer brukar göra – men de behöver inte ”tvingas” att tro på Gud. Det verkar helt enkelt som att barn har lättare att naturligt tro på vissa saker, med lite påverkan från vuxna. Tro på Gud är en sådan sak. 

Barns naturliga tro på Gud baseras på att de naturligt förstår vissa saker, till exempel:

1) Det finns en skillnad mellan objekt och subjekt/agenter. Agenten (t ex en person eller katt) kan agera, medan ett objekt (t ex en boll) bara kan reagera. En boll rör sig sålunda bara om den får på­tryck­ning, medan en person viljemässigt kan röra sig.

2) Subjekt/agenter agerar mot ett mål. En person rör sig till exempel för att komma fram till ett annat ställe.

3) Subjekt/agenter behöver inte vara människor. Även en katt är en agent, men den ser inte ut som en människa.

4) Subjekt/agenter behöver inte observeras för att förstå att de finns och agerar i världen. Du kan förstå att katten slog ner vasen medan du sov, trots att du inte såg den.

Dessa fyra ting verkar barn förstå redan under sitt första levnadsår. De är viktiga bitar för att de senare ska navigera i den sociala världen med andra människor, men också för att naturligt förstå Gud.

Lite äldre barn har också en naturlig tendens att se ordning, design och agent­skap i sin omvärld – barn tror att det finns en anledning till att saker ser ut som de gör i världen. Vuxna gör också detta, men barn gör det i högre grad. Till exempel kan ett barn tro att ett träd med en hängande gren skyddar stubben nedanför grenen, eller att en spetsig sten i skogen finns där för djuren att klia sin päls på. Denna tendens kallas för “hypersensitive agency detection device” (HADD) inom kognitiv religions­psykologi. Det innebär att vi är känsliga (eller överkänsliga, det är en tvistad fråga enligt Barrett) för att upptäcka agentskap i vår omvärld. Till exempel skriver Barrett så här i sin bok om denna tendens till agentskap (på engelska):  

”If you have spent much time hiking in wilderness areas that people regularly use for backpacking and camping, you may have come across stones placed in the shape of rings, often with charred wood remains inside the ring… Instead of pondering just which set of natural events led to these seemingly ordered arrangements, you undoubtedly took these arrangements as signs that human beings had been there. After all, agents bring about purposeful order; natural events do not. Adults know this. But do babies? Recent evidence suggests that by twelve or thirteen months of age, they just might.” (p.62)

Han fortsätter också med följande på nästa sida:

“…babies of around one year of age have the same intuitions adults have: people, animals, gods, or other agents can create order or disorder, but nonagents, such as storms or rolling balls, create disorder… From early on, children associate intentional agents with order: they see purpose, function, and design in the natural world; and so they naturally assume someone brought it about.” (p.63)

Barrett tycks alltså skriva hur natur­ligt det är för oss – vuxna som barn – att attribuera skapelsen till en skapare. Vi gör en skillnad mellan agenter, som kan skapa ordning och struktur, och objekt eller icke-agenter, som kan skapa oordning men inte ordning. Och vi tycks göra detta redan från ett-årsåldern.

Slutligen verkar barn också göra en naturlig distinktion mellan Gud och människor som agenter, utan att de nödvändigtvis har fått lära sig detta från vuxna. Unga barn (redan från 4-årsålder) förstår till exempel att människor inte kan skapa allt. De förstår att människor kan skapa artefakter (t ex leksaker, stolar, bussar) men inte naturliga ting (t ex åska, citroner, fåglar). Barn förstår också att Gud, till skillnad från människor, inte börjar eller slutar leva,[3] att Gud ser, hör och minns saker som människor inte tenderar att göra[4] och att Gud vet saker som de inte tror att människor vet.[5] [6]

Tillsammans gör ovan beskrivna tendenser och förståelser att barn inte har svårt att anamma en tro på Gud – Gud är en mäktig agent som inte syns men som kan påverka och skapa saker som människor inte kan. I samband med att barn har hört talas om Gud i sin kultur blir dessa tendenser en grogrund för Gudstro, på en övernaturlig orsak till universum och ett liv efter detta. Det senare gäller då barn också tycks vara så kallade naturliga dualister – de gör en naturlig distinktion mellan kropp och själ/medvetande, särskilt efter döden. Sammantaget är detta något man alltså sett hos barn oavsett kultur, men kulturen påverkar sedan i det specifika, till exempel hur livet efter detta kommer att se ut, hur universum skapades eller hur man kan förstå Gud.

Barretts förklaring till en naturlig tendens att tro har också kritiserats och ifrågasatts, till exempel utifrån att vissa ser en risk att läsare kan dra slutsatsen att det är rimligt och korrekt att tro på Gud.[7] Kritiker har också påpekat att barns tendens till tro är något som både Gudstroende, oavsett religion, och ateister kan använda sig av för att poängtera varför deras livsåskådning är den mest trovärdiga (och vice versa, kritisera andra livsåskådningar med teorin).[7] En teist kan till exempel hävda att barns naturliga Gudstro pekar mot att Gud finns och därmed har skapat en sådan tendens. En ateist kan å andra sidan peka på att barns naturliga tro är ytterligare ett skäl till att så många tror på Gud trots brist på bevis. På liknande sätt kan en teist kritisera teorin för att den är för generell eller vag och inte i linje med ens specifika trosuppfattningar, medan en ateist kan kritisera teorin utifrån att den personen aldrig har trott på Gud och därför inte kan tillämpa teorin på sig själv.

Även om en teist inte skulle hålla med en ateist i den första kritiken (att Gudstro saknar bevis) kan det finnas skäl att inte dra för stora växlar på barns naturliga tendens att tro på Gud. Däremot är det fortfarande riktigt att om Gud finns och därtill har en önskan att få en relation med oss – som kristendomen hävdar – då är det rimligt att det finns en naturlig tendens att tro på honom.

Hajdi Moche

Referenser

[1] https://www.irishtimes.com/news/education/richard-dawkins-children-need-to-be-protected-from-religion-1.2116281

[2] Barrett, J. L. (2012). Born Believers: The Science of Children’s Religious Belief. Simon and Schuster.

[3] Burdett, E. R. R., & Barrett, J. L. (2016). The circle of life: A cross-cultural comparison of children’s attribution of life-cycle traits. British Journal of Developmental Psychology, 34(2), 276–290. https://doi-org.e.bibl.liu.se/10.1111/bjdp.12131 

[4] Burdett, E. R. R., Greenway, T., & Barrett, J. (2020). Children’s developing understanding of the cognitive abilities of supernatural and natural minds: Evidence from three cultures. Journal for the Study of Religion, Nature and Culture, 14(1), 124- 27 151. 

[5] Barrett, J. L., Richert, R. A., & Driesenga, A. (2001). God’s Beliefs versus Mother’s: The development of nonhuman agent concepts. Child Development, 72(1), 50–65.

[6] Knight, N., Sousa, P., Barrett, J. L., & Atran, S. (2004). Children’s attributions of beliefs to humans and God: Cross-cultural evidence. Cognitive Science, 28(1), 117–126.

[7] Exline, J. J., Bradley, D. F., Uzdavines, A., & Stauner, N. (2017). God belief as an innate aspect of human nature: A response to John Shook and questions for Justin Barrett. Method & Theory in the Study of Religion, 29(4–5), 387–399.

En tanke på “Är tron på Gud något medfött?”

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s