Om Gud finns, varför visar han sig inte? Del 2: Om doldhetsargumentet mot Guds existens

Doldhetsargumentet mot Guds existens

I min förra artikel skrev jag att Guds doldhet kan ta sig uttryck på två olika sätt: En existentiell bemärkelse och en epistemisk bemärkelse. Existentiell doldhet innebär en känsla av att Gud är frånvarande, dold från tröst och ledning. Detta är vanligt förekommande i Bibeln, men är i sig inte ett ämne för skepticism eller otro. Vi ska nu titta närmare på epistemisk, dvs kunskapsmässig, doldhet. Detta handlar om att man tycker att bevisen för Guds existens är otillräckliga och detta ser man som skäl för att antingen vara skeptisk till Guds existens eller att rentav se Guds icke-existens som mer trolig än hans existens. Friedrich Nietzsche menade exempelvis att Guds doldhet utgör ett skäl för skepticism: “En gud som är allvetande och allsmäktig som inte ens förvissar sig om att hans skapelser förstår hans avsikter – kan det vara en god gud?” (1997, 52 st. 91) En gud som tillåter människor att tvivla och sedan håller dem moraliskt ansvariga för detta är en ondskefull gud enligt Nietzsche. Argumentet kan formuleras på många olika sätt. Här är en variant:

  1. Om Gud existerar så är han god och allsmäktig.
  2. I så fall vill han och kan se till att människor ska känna honom.
  3. I så fall borde det inte finnas någon rationellt befogad otro och inga ärliga ateister.
  4. Men det finns ärliga ateister som har en rationellt befogad otro.
  5. Därför finns inte Gud.

Jag kommer här, liksom filosofen Douglas Groothuis (2022, 433–447), att försvara premiss 1 och förneka premiss 2 för att visa att slutsatsen 3 inte stämmer. Men låt oss först se hur vi ska närma oss frågan om Guds existens och doldhet.

Förutsättningar för kunskap om Gud

Det är ofrånkomligt att vi människor hyser tvivel om tillvaron. Om man är en ändlig och beroende varelse så har man inte den fulla bilden av verkligheten, och allra minst av en oändlig, evig och självexisterande Gud. Detta i sig är inte skäl att ge upp sökandet, mer än vår begränsade kunskap är skäl att vi ska sluta ägna oss åt vetenskap. Att vi saknar säkra bevis på Guds existens bör i stället leda till ett djupare sökande. Så länge Guds existens inte har uteslutits finns det knappast någon viktigare fråga. Förutom att människan är skapad som en ändlig varelse är hon dessutom drabbad av syndens konsekvenser vilket påverkar inte bara förnuftet utan även vår omdömesförmåga och våra moraliska bedömningar. Enligt filosofen Alvin Plantinga har synden lett till en “kognitiv dysfunktionalitet”. Ytterst är det vår relation med Gud som blivit lidande. Plantinga är värd att citera på engelska:

“The most serious noetic effects of sin have to do with our knowledge of God. Were it not for sin and its effects, God’s presence and glory would be as obvious and uncontroversial to us all as the presence of other minds, physical objects, and the past. Like any cognitive process, however, the sensus divinitatis can malfunction; as a result of sin, it has indeed been damaged. Our original knowledge of God and his glory is muffled and impaired; it has been replaced (by virtue of sin) by stupidity, dullness, blindness, inability to perceive God or to perceive him in his handiwork. Our knowledge of his character and his love toward us can be smothered: it can even be transformed into a resentful thought that God is to be feared and mistrusted; we may see him as indifferent or even malignant.” (2000, 214–215)

Synden och bortvändheten från Gud får alltså förödande kognitiva följdverkningar enligt Plantinga. Sensus divinitatis, vårt andliga medvetande grumlas och vår kunskap om Gud fördunklas. Syndens huvudsakliga kognitiva påverkan har enligt Plantinga att göra med relationer – relationen till oss själva, till andra människor och till Gud. Relationen till den övriga skapelsen har inte påverkats lika mycket.

Den Gud som den kristna tron handlar om är därmed inte något som vi kan bevisa som en matematisk slutsats eller något vi kan bemästra intellektuellt. När vi söker Gud måste vi göra det på hans villkor. Skepticismen och tvivlet kan därför inte vara en slutstation utan endast en station på vägen för att söka vidare. En som förstod detta var matematikern Blaise Pascal som skrev att enligt kristendomen bör vi förvänta oss en viss tvetydighet i skapelsen. Pascal menade att om världen existerade enbart för att informera människor om Guds existens så skulle detta ha varit synligt i varje detalj. Men det är inte därför Gud har skapat världen, utan den existerar genom och för Jesus Kristus, för att övertyga människor om både deras förtappelse och deras behov av omvändelse. Allting i världen syftar till dessa två ting enligt Pascal. Skapelsen uppvisar inte en fullständig avsaknad av det gudomliga men inte heller en manifest närvaro av det, utan en närvaro av en Gud som döljer sig själv (Pascal 2020, 89, 93 [avs. 556, 586]). Detta är precis vad Bibeln säger: “Du är sannerligen en Gud som döljer sig.” (Jes 45:15)
Pascal noterar att en religion som inte erkänner att Gud är dold kan inte vara verklig, och en religion som inte förklarar varför är inte instruerande. Den kristna religionen gör båda dessa delar, menar Pascal: Om det inte fanns något dunkel skulle vi inte komma till insikt om vår förtappelse och om det inte fanns något ljus skulle vi inte ha något hopp om frälsning. Alltså, skriver Pascal, att Gud är delvis dold och delvis uppenbarad är både rätt och nyttigt för oss, för “det är lika farligt för människan att känna Gud utan att känna sin ringhet som att känna sin ringhet utan att känna Gud.” (1911, 102 [avs. XII:3], jfr 2020, 93 [avs. 586])

Pascal menar alltså att det är för vår frälsnings skull som Gud är delvis dold och delvis uppenbarad. De gudomliga bevisen tvingar sig inte på någon. De menar den med ett öppet sinne och hjärta att ta ställning, men de betvingar inte. Visst hade Gud kunnat uppenbara sig med ovedersägliga bevis. Pascal invänder dock att det finns skäl att tro inte bara att antalet omvändelser till Kristus inte hade ökat, utan snarare att det hade varit rent kontraproduktivt om Gud hade bevisat sin existens med full tydlighet.

I CS Lewis bok Häxan och Lejonet förklarar fru Bäver för Susan att om det finns någon som kan se Aslan i ögonen utan att darra i knävecken så är han antingen modigare än de flesta eller också helt simpelt dum. “Det är klart att Aslan är farlig”, fyller herr Bäver i. “Men han är god. Han är ju kung, vet jag.”(Lewis 2008, 52) Aslan är inte ett tamt lejon. Vill man närma sig honom så sker det på hans villkor. Det görs med respekt och med ödmjukhet. Det är likadant med Gud – vi måste söka honom på hans villkor. Sådan ödmjukhet var inget för Nietzsche, som snarare såg ödmjukhet som ett symtom på moralisk svaghet än en dygd. Nietzsche fann (så vitt vi vet) aldrig Gud, och eftersom han inte ville söka Gud på Guds egna villkor är det kanske inte så konstigt.

Pascal förklarar att kunskapen om Gud är villkorad utifrån hur vi ställer oss till den. Visst hade Gud kunnat uppenbara sig så att det inte fanns något som helst tvivel om hans existens och väldiga natur. Detta, skriver Pascal, kommer han att göra på den yttersta dagen då de döda ska uppstå och himmel och jord ska förtäras. Men när han kom i ödmjukhet för 2000 år sedan gjorde han inte på det sättet. Han blev avvisad av många människor och valde att utlämna dem åt deras egen fria vilja. Därför skulle det inte vara rätt, skriver Pascal, att överbevisa de ovilliga genom övertydliga bevis, men inte heller att vara så pass dold att de som ärligt söker honom inte skulle finna honom. Gud vill visa sig för dem som söker honom med ett öppet och ödmjukt hjärta, och samtidigt dölja sig för de som undviker honom och inte är beredda att ödmjuka sig. Därför har han sett till så att kunskapen om honom är synlig för den som söker honom men inte för den som inte söker honom. Pascals slutsats: “Det finns tillräckligt med ljus för dem som vilja se, och tillräckligt dunkel för dem som vilja fortfarande leva i mörker.” (1911, 101 [avs. XII:2], jfr 2020, 68–69 [avs. 430]) Givet att Gud är god och allvetande tror jag att den som är ärlig i sitt sökande efter Gud förr eller senare kommer att få den uppenbarelse som behövs för att komma till en frälsande tro.

Att känna till Gud och att känna Gud

Det är också viktigt att påpeka att Gud inte i första hand är intresserad av att vi ska känna till enbart att han existerar. Om det slutar med att vi lägger till ytterligare ett föremål till vår ontologiska inventarielista är det förmodligen bättre att låta bli. Även de onda andarna tror att Gud är en, och bävar (Jak 2:18) men inte hjälper det dem. Gud är intresserad av att ha en kärleksfull gemenskap med människor – det är detta som frälser, inte att veta att Gud existerar. Själv tror jag att Gud har s k medelkunskap1 vilket bl.a. innebär att Gud vet exakt vad som krävs för att var och en ska komma till en rationell och frälsande tro på honom. I så fall kan Gud förse var och en med just den nivå av uppenbarelse som vi behöver men har ingen anledning att ge mer uppenbarelse än så. Om han vet att en person inte är i ett mottagligt tillstånd så finns det ingen anledning för Gud att ge uppenbarelse som personen inte kan hantera. Konsekvensen av detta blir Pascals slusats at det finns tillräckligt med ljus för den som vill se och tillräckligt med dunkel för den som är av motsatt inställning.

Bertrand Russell planerade att säga “Not enough evidence, God! Not enough evidence!” ifall han till sin förvåning skulle ställas inför Gud på den yttersta dagen och behöva för­svara sin otro. Men om Gud har medelkunskap kan ingen anklaga Gud för orättvisa – att vissa har bättre förutsättningar för att komma till tro än andra. Gud kan nämligen i så fall svara: “Jag visste att även om jag hade gett dig överväldigande bevis så hade du ändå inte trott.” Invändningen “om Gud bara skulle visa sig på ett tydligt sätt så skulle jag tro”, kan stämma för en person som ärligt söker efter Gud, men en person som inte vill tro att Gud existerar kan alltid hitta ursäkter. Om Gud skulle visa sig skulle man t ex kunna förklara det med en hallucination, tillfällig sinnesförvirring etc. Gud, om han har medelkunskap, vet i förväg vilken vår respons blir och har ingen anledning att ge oss en uppenbarelse om han på förväg vet att vi kommer att bortförklara den som en hallucination.

Vi redan sagt att Gud inte är intresserad främst av att göra sin existens känd, utan av att människor ska ta emot hans frälsande nåd och överlåta sina liv åt honom. Det finns inga garantier för att det ena leder till det andra, dvs bara för att man vet att Gud existerar så följer inte automatiskt att man omvänder sig från sin synd och överlåter sitt liv till Kristus, och varför skulle i så fall Gud ge en uppenbarelse att han existerar som övervinner syndens destruktiva kognitiva effekter? Det är inte bristen på bevis utan oviljan att omvända sig som tycks vara grundproblemet, som Nietzsche erkände i sin sista bok The Antichrist: “The thing that sets us apart is not that we are unable to find God, either in history, or in nature, or behind nature—but that we regard what has been honoured as God, not as ‘divine,’ but as pitiable, as absurd, as injurious; not as a mere error, but as a crime against life. …. We deny that God is God. … If any one were to show us this Christian God, we’d be still less inclined to believe in him.” (1923, 135 [avs. 47]) För Nietzsche var det inte Guds doldhet eller bristen på bevis som var problemet, utan en ovilja att ödmjuka sig inför Honom oavsett bevisen. Personligen tror jag att för en människa med Nietzsches sinnelag är det bättre att inte ha övertygande bevis om Guds existens och att det därför är av barmhärtighet som Gud inte uppenbarar sig tydligare.

Den som söker kommer att finna

Avslutningsvis kan sägas att det finns många goda skäl att tro på Guds existens. Kosmologiska, ontologiska, teleologiska, moraliska, erfarenhetsmässiga etc. Det finns också flera historiska skäl att tro att Jesus uppstod från döden. Om något av dessa argument är sunt så är Gud inte dold. Dessutom tycks tron på Gud vara något naturligt för människan, liksom att vi tror på andra medvetanden och på fysiska föremål (se Är tron på Gud något medfött?). Därför kan Paulus skriva: ”Guds vrede uppenbaras från himlen över all ogudaktighet och orättfärdighet hos människor som i orättfärdighet undertrycker sanningen. Det man kan veta om Gud är uppenbart bland dem, Gud har ju uppenbarat det för dem. Ända från världens skapelse ses och uppfattas hans osynliga egenskaper, hans eviga makt och gudomliga natur genom de verk som han har skapat. Därför är de utan ursäkt.” (Rom 1:18-20) Gud vill å andra sidan att alla människor ska bli frälsta och komma till insikt om sanningen (1 Tim 2:4). Pascal formulerade det: “Gud vill, att alla människor skola varda frälsta. Och för dem, som söka frälsningen, öppnar han äfven vägen till den.” (1911, 100 [avs. XII:1], jfr 2020, 68–69 [avs. 430]) Han känner vårt hjärta och våra tankar och för den som är beredd att följa honom så ger han de skäl som behövs – vare sig det är genom den helige Andes vittnesbörd och en inre erfarenhet eller genom naturteologins argument.

När det gäller argumentet ovan mot Guds existens tror jag alltså att premiss 1 stämmer. Gud är god och allsmäktig och vill att alla människor ska komma till insikt om sanningen och till en frälsande tro. Han kommer att ge var och en den uppenbarelse som är nödvändig för en sådan insikt. Om Gud existerar finns ingen rationellt befogad otro. I så fall är premiss 2 felaktig. Enligt Romarbrevet 1 är kunskapen om Gud tillgänglig för alla, och det finns, som Pascal skrev, tillräckligt med ljus för den som vill se. 

Hur bör man då som skeptiker närma sig frågan om Guds doldhet? Hur undviker man Nietzsches misstag? Den som söker Gud behöver göra det med respekt och på hans villkor. Kanske kan vi be med i “Fader vår” och låta oss formas av orden:

  • “Helgat varde ditt namn” – Gud är helig och den som är närmar sig honom behöver göra det med respekt och ödmjukhet.
  • “Tillkomme ditt rike” – Det är Guds rike, Hans ambitioner och planer som är viktiga, inte våra egna.
  • “Ske din vilja, såsom i himmelen så ock på jorden” – Vi behöver vara beredda att lyssna till och lyda Gud, även när det går emot vår egen vilja. I lärjungaskapet vill vi att vår vilja ska bli mer lik Guds vilja.

Bönen visar på det sinnelag som bör råda hos den som söker Gud. Är vi beredda att göra det på dessa villkor? Annars måste vi fråga oss om Guds doldhet beror på att det är han som är frånvarande eller om det är vi som har vänt oss bort från honom.

Jag har i den här artikeln egentligen inte bevisat att det kristna svaret på Guds doldhet är korrekt men att det är en möjlig och, ur ett kristet perspektiv, rimlig förklaring. Detta är tillräckligt för att det inte ska vara något lyckat argument mot Guds existens, speciellt i ljuset av alla positiva argument för Guds existens som presenteras på den här bloggen.

Fotnoter

  1. Medelkunskap (”middle knowledge”) innebär att Gud har kunskap om vilka fria val som vi kommer att göra i varje möjlig situation som vi kan ställas inför. Molinism är en teologisk teori som säger att Gud har sådan medelkunskap. Den ger en lösning på problemet med hur mänsklig fri (”libertariansk”) vilja kan vara förenlig med Guds kunskap om framtiden. Enligt molinismen känner Gud till vilka fria val vi skulle göra i varje möjlig situation och kan därmed välja att skapa just en sådan värld där vi av fri vilja gör sådant som är i linje med Guds plan, till skillnad från någon annan möjlig värld där vi inte väljer att göra det.

Referenser

Groothuis, Douglas. 2022. Christian Apologetics: A Comprehensive Case for Biblical Faith. IVP Academic.

Lewis, Clive Staples. 2008. Häxan och lejonet. Bonnier Carlsen.

Nietzsche, Friedrich. 1923. The Antichrist. Översatt av H. L. Mencken. New York: Alfred A. Knopf.

———. 1997. Daybreak: Thoughts on the Prejudices of Morality. Redigerad av Maudemarie Clark och Brian Leiter. Cambridge Texts in the History of Philosophy. Cambridge University Press.

Pascal, Blaise. 1911. Tankar i religiösa frågor. Översatt av C. V. Modin. Stockholm: Fahlcrantz & c:o.

———. 2020. Pensees. Översatt av Jonathan Bennett. http://www.earlymoderntexts.com.

Plantinga, Alvin. 2000. Warranted Christian Belief. Oxford University Press.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s