Alla inlägg av hajdimoche

När väljer man att dö för en lögn?

Nu har de flesta i Sverige firat påsk (eller gör under kommande helg, för våra ortodoxt kristna syskon) och vad är inte mer naturligt att skriva om här, om inte anledningen till att vi ens firar denna högtid – eller åtminstone har fler röda dagar än vanligt. Låt mig börja med ett scenario.

Om jag skulle säga att två plus två är fem, istället för fyra – vad skulle du säga då?

Troligtvis att det inte stämmer och kanske även att jag ljuger – vilket du skulle ha rätt i. Faktum är att det går emot all kunskap som även jag har i ämnet. Både kunskap jag har utifrån observationer med mina egna sinnen och utifrån externa källor. Jag ser, hör och känner att två plus två är fyra, inte fem. Det är även något som andra personer har beskrivit och vittnat om; mina mattelärare, föräldrar, ja, även forskare och politiker. Två plus två är fyra. Jag håller den kunskapen för sann. (För att kunskap ska kunna benämnas som kunskap behöver det finnas ett element av sanning i kunskapen; annars vore den påhitt. Men det är ett sidospår som jag inte ska fördjupa mig i denna gång.)

Så, för att återgå, om jag plötsligt skulle bestämma mig för att försöka sprida lögnen att två plus två är fem, istället för fyra, skulle jag sannolikt snabbt få mothugg av andra. Skulle jag trots det fortsätta hålla fast vid denna lögn – så pass att jag skulle bli hotad och slagen och utfryst (även om det i detta fall vore osannolikt) – skulle jag rimligtvis ganska snabbt därefter ge mig, erkänna att jag försökt sprida en lögn och att också jag vet att två plus två är fyra.

Vart vill jag komma, kanske ni undrar? Jo, jag vill med detta väldigt simpla (och kanske lite intetsägande) exempel påvisa principen att människor inte är villiga att dö för något som de vet är en lögn. Däremot kan de vara villiga att dö för något som de själva är övertygade om är sant (även när andra inte delar samma som övertygelse). Jag är säker på att jag inte skulle dö för min påhittade lögn; att två plus två är fem. Jag skulle däremot vara mer villig (även om jag inte vore det heller) att dö för att två plus två är fyra. Men återigen, vad har detta med påsken att göra?

Bland historiker som studerat kristendomen och Bibeln finns det några sakuppgifter som det finns ett väldigt starkt historiskt stöd för och som nästan varenda historiker – troende som ateist – anser vara väldigt trovärdiga. Dessa har lagts samman av en historiker (Gary Habermas) till det som kallas den minimala faktaansatsen (min översättning, eng. ”minimal fact approach”). Det finns väldigt mycket att skriva om dessa, men jag ska bara lyfta en aspekt bland dessa. Den som berör förvandlingen bland de 11 lärjungarna – och senare även två andra; skeptikern Jakob, som var Jesus halvbror samt Paulus, juden som förföljde och ville döda kristna och deras rörelse – före och efter Jesus påstådda uppenbarelse, efter korsfästelsen. För att förstå förvandlingen så behöver man såklart först ha fastlagt och begrundat två andra utav dessa sakuppgifter; att den historiske personen Jesus från Nasaret dog på korset och att kvinnor hittade graven, där han lagts, tom. Detta inlägg kommer inte gå in närmare på just dessa sakuppgifter, men däremot vilar inlägget på dem.

Lärjungarna (med Jakob samt senare även Paulus) hävdade ju starkt att de hade sett, upplevt, känt och hört den uppståndne Jesus. De gick från att vara rädda och känna sig kuvade efter att Jesus korsfästelse – mannen som de följt i tre år och gett upp allt för – till att, efter deras påstådda möten med den uppståndne Jesus, frimodigt gå ut på torg och gator för att berätta om detta. De var så övertygade att de var villiga att dö för detta – och dessförinnan utstå förföljelse, misshandel, utfrysning från det judiska sammanhanget, hot och fängelsevistelser.

Däremot finns det vissa teorier, som också lutar sig på de två ovannämnda sakuppgifterna (att Jesus korsfästes och att graven hittades tom), som menar att lärjungarna bara hittade på att de upplevt den uppståndne Jesus; att de hade diktat ihop denna historia själva. Men är det en rimlig teori? Är den trovärdig?

Samma princip som jag skrev om ovan gäller lärjungarna – att människor inte är villiga att dö för något som de vet är en lögn men däremot kan man vara villiga att dö för något som de är övertygade om är sant. Människor kan sträcka sig långt för att göra och följa det de tror på men ger ofta snabbt vika för saker de själva inte är övertygade om. Om inte, märks det ofta i deras berättelse, som brukar vara motsägelsefull, bristfällig eller spretig personerna sinsemellan. Dessutom hade det, om uppståndelsen nu hade varit en påhittad historia, till exempel varit mer begripligt och smart att låta några av männen vara de som först vittnade om att graven hade hittats tom, för att ge större legitimitet till berättelsen – eftersom kvinnornas vittnesbörd på den tiden inte togs på allvar.

I Första Korintierbrevet 15:17 skriver Paulus, den mest radikalt omvända skeptikern: Men om Kristus inte har uppstått, då är er tro meningslös och ni är ännu kvar i era synder.”

Lägg märke till det första han skriver här; ”…om inte Kristus har uppstått, då är er tro meningslös…” Vad är en meningslös tro? Jo, en tro utan någon betydelse, som inte har någon bäring och som inte gör någon inverkan för de som tror. När denna Paulus, som gick från att hata de kristna – så pass mycket att han var involverad i att förfölja och mörda dem – till att bli omvänd till den grad att han blev en av de främste förespråkarna för kristendomen, skriver detta kan vi förstå att uppståndelsen är en big deal. Vi kan också förstå att Paulus var helt övertygad om att uppståndelsen var en äkta, historisk händelse – inte en påhittad lögn som lärjungarna hade diktat ihop tillsammans, som han senare anslöt sig till. Är det en lögn, trots allt som pekar på motsatsen, skulle det möjligtvis kunna kvala in som en av mänsklighetens största bedrifter; en lögn som ingen (trots hundratals vittnen) kunde spräcka hål i och som spred sig så kraftfullt att folk nästan 2000 år senare fortfarande tror på den och kommer till tro på den.

Många historiker hävdar, utifrån de historiska sakuppgifterna, att den starkaste teorin för förvandlingen hos lärjungarna, Jakob och Paulus med andra är att uppståndelsen faktiskt är en sann, historisk händelse som skedde på riktigt – trots sin övernaturlighet. Inte att de hittade på en lögn som de spred och var villiga att bli förföljda och dödade för, utan för att de på riktigt hade sett den uppståndne Jesus och att detta förändrade deras syn på allt vad livet inbegriper.

Om det nu är så att apostlarna var så övertygade om sanningshalten i deras fysiska upplevelse av den uppståndne Jesus att de höll fast vid sin berättelse i flera decennier trots alla svåra omständigheter de fick utstå, och som de spred till så många de kunde så länge de levde – vad innebär det då för dig, nästan 2000 år senare i Sverige? Det är svårt att förneka att vi, kristna som okristna, lever i följderna av Jesus liv (annars hade vi till exempel inte precis haft flera röda dagar). Men vad betyder uppståndelsen och vilken bäring kan den få för ditt liv nu?

Jag utmanar dig som läst att gräva i detta och att våga undersöka det.

/ Hajdi Moche

 

Annonser

När söker vi kontakt med Gud?

Det finns en låttext som jag tycker, och länge har tyckt, är väldigt intressant och träffande på ett lite bitterljuvt sätt. Det är Regina Spektors låt ”Laughing with”, som handlar om nyckfullheten i hur vi människor kan se på Gud i olika situationer av livet. Hon sjunger bland annat:

“No one laughs at God in a hospital
No one laughs at God in a war
No one’s laughing at God when they’re starving or freezing or so very poor

No one laughs at God when the doctor calls after some routine tests
No one’s laughing at God
When it’s gotten real late and their kid’s not back from the party yet

But God can be funny
At a cocktail party when listening to a good God-themed joke, or
Or when the crazies say He hates us
And they get so red in the head you think they’re ‘bout to choke
God can be funny
When told he’ll give you money if you just pray the right way
And when presented like a genie who does magic like Houdini
Or grants wishes like Jiminy Cricket and Santa Claus
God can be so hilarious, ha ha”

Denna låttext innehåller väldigt mycket insiktsfulla fraser, som träffar an på något viktigt om hur vi människor många gånger förhåller oss till Gud. När livet är enkelt, när saker rullar på och när det mesta känns stabilt så kan det vara väldigt enkelt att avfärda Gud och en tro på något högre än oss själva. Då finns det (som jag skrivit om tidigare,  här och här, på bloggen) inget behov av Gud eller man vill inte ha något med Honom att göra. Vi upprätthåller oss själva och tycker vi har kontroll över läget, så vi behöver inte någon form av Överhet som ska leda oss eller – som vi kanske upplever det – bestämma över oss mot vår vilja. Då är det enkelt att till och med tycka att Gud är skrattretande.

Däremot – när livet inte är enkelt – utan när vi kämpar och smärtar, när olyckan är framme eller när någon vi älskar ligger på dödsbädden eller till och med dör, så förvandlas ibland något i oss.  Tankarna om Gud tycks då gå från att vara intellektuella och sakliga (”Gud finns inte”) till att bli mer personliga och relationella (”Vem och var är du, Gud?”). Då kan många, oavsett om man tidigare trott på Gud eller inte, plötsligt knäppa sina händer för att be en bön eller titta upp mot himlen och hoppas på att omständigheterna förändras. Det är intressant och förunderligt, eller hur? Och vad står det för?

Jag tror ett svar på detta kan hittas i vad vi vet om relationers kraft i människors liv. Vi vet från olika forskningsfält (framförallt psykologin) att det är äkta, relationella erfarenheterna som förändrar och berör oss människor. Det är till stor del i relationer som vi skapas och får vår begreppsvärld. Dessa relationer är, förhoppningsvis, positiva och något som bygger upp, men ibland är de destruktiva. Tydligast kan detta ses i barns utveckling. Ett barn utvecklas positivt genom relationer med vuxna som tar hand om, leder och tonar in till barnets behov. Men ett barn kan likväl ”förstöras” om det växer upp utan varma, omhändertagande relationer under sina första år.

Samma sak kan man se ske i samtalsterapi. Det är i mötet med en annan människa, som är empatisk och som visar värme, som läkning och förändring kan se. Med den nya relationella erfarenheten känner vi oss (förhoppningsvis) mindre ensamma och mer hela. Ofta är det sådana erfarenheter som vi behöver och längtar efter i stunder av smärta, när olyckan är framme, när vi lider och när vi behöver stöd. Vi längtar då ofta efter en relation med någon som kan rädda eller hjälpa oss – från lidande, skam, oro, oförlåtelse, smärta och ångest. Det kanske delvis är därför människor, som vanligtvis är icke-troende, kan vara benägna att vända sig till Gud. Vad som sker när livet inte längre ”tillåter” att man ignorerar, skrattar åt eller avfärdar Gud är kanske att man öppnar upp för en kontakt med Gud. Och det är när vi möter någon på ett personligt sätt, istället för att bara enbart ha det i tankarna, som förändring kan ske.

Så vad försöker jag säga? Jo, att Gud (och alla de associationer som finns kring honom, vilka skiljer sig åt mellan människor) kan tänkas vara skrattretande i våra ”starka” stunder, men i stunder när svårigheter och lidande kommer så uppstår ibland en längtan efter Gud, även för de som annars inte tror. Då uppstår en längtan efter en läkande och hjälpande kontakt. Och Gud blir då mer än en tanke; Han blir den perfekta relationen som både hjälper och räddar. Så att Gud skapade oss just för att ha en relation med honom – och bevisade det när Jesus hängde på korset – kan peka oss mot att vår längtan mitt i lidandet hör ihop med Guds vilja. Så för dig som i dagsläget inte tror på Gud, se Gud som en möjlighet till en himmelsk relation – mer perfekt än någon annan relation (passande dagen till ära, då alla hjärtans dag främst handlar om viktiga relationer). Och för oss som tror; låt oss komma ihåg att Gud vill ha vårt hjärtas längtan efter att lära känna och följa honom, så han kan fortsätta leda oss till livets källa.

Är tron en ”stödkrycka” för svagare människor?

Det händer att folk av annan världssyn än den kristna världssynen förklarar att kristna håller fast vid sin tro för att de, om man sammanfattar det, inte är tillräckligt starka i sig själv för att leva i en värld utan Gud. Eller orkar leva i en värld som ibland eller ofta kan upplevas som kall och hård. Eller att de inte klarar av att leva i en tillvaro som i sitt yttersta är meningslös (en följd av den ateistiska världssynen). Eller på grund av sin dödsrädsla behöver lindring mot sin ångest med hjälp av en tro på ett efterliv i himmelen. Det gemensamma för dessa teser är att Gud utgör en mental och känslomässig ”stödkrycka” för kristna människor i deras tillvaro och i denna värld. De behöver tro på en högre makt som de kan luta sig emot för att känna trygghet och säkerhet i denna verklighet.

KryckaDenna tes är säkert något som finns i huvudet hos många i Sverige. Förståeligt, men också lite problematiskt. Att tänka att kristna tror för att de behöver trygghet och styrka vilar ju framförallt på ett grundantagande om att den Gud som kristna tror på inte existerar på riktigt, utan bara är en form av psykologiskt önsketänk. Ett annat sätt att beskriva detta på är att säga att kristendom inte har något med den externa verkligheten att göra utan bara är en emotionell, social eller/och psykologisk produkt (som i sig, om det används som argument, är konstigt eftersom dessa tre bitar också är grundbultar i den externa verkligheten för människor).

Om det, fortsättningsvis, är så att Gudstro ”bara” är en tillflykt eller ett önsketänk, finns det flera luckor som behöver fyllas i. En lucka handlar om hur man förklarar personer som kommer till tro till följd av att ha studerat bevis och argument för kristendomen. Sådana personer finns det gott om och där är jag själv inkluderad. Dessa kan många gånger komma till tro utan att uppleva att världen är kall och hård eller uppleva meningslöshet och/eller dödsångest (återigen är jag inkluderad där). På samma sätt kan denna tes, om att tron är en slags ”stödkrycka”, gå åt båda hållen. Det går att hävda att personer som inte tror på Gud gör det för att de till exempel tycker att det är för jobbigt att ha en Gud över sig (och därmed själva inte är ”gud”) eller att de inte vill ha en moralisk auktoritet över sig.

En annan lucka i den här tesen handlar om att den går emot den psykologiska principen att människor tenderar att vilja göra likadant som sin grupp och inte gå emot normen. Som kristen är jag medveten om att jag är extremt avvikande från normen i Sverige vad gäller världssyn och tro. Gruppsykologiska studier har om och om igen visat hur individer tenderar att följa gruppens beteende, ibland blint och utan att förstå anledningen bakom beteendet. Så att tro på Gud för att det utgör en ”stödkrycka” samtidigt som man lever i ett land där ens tro ständigt är ifrågasatt, och stundtals förlöjligad, skapar en problematisk motsättning. Visst går det att komma med ”lösningar” på denna motsättning men denna psykologiska princip är så pass stark i människan att tesen om att tro enbart bygger på att vara en ”stödkrycka” blir starkt försvagad – framförallt i ett sekulariserat land.

Tesen gör också ett antagande om vad det är för sorts människor som tror på Gud; att kristendom bara är till för människor som behöver, eller vill, leva med skygglappar för ögonen med syfte att orka möta och brottas med den mänskliga verkligheten. I en debatt hörde jag en ateist säga ”ja, men välkommen till verkligheten!” till sin kristna opponent om denna sak gällande verklighetens yttersta osäkerhet och meningslöshet. För mig tycks ett sådant uttalande tyda på att ateisten trodde att kristna människor blundar för verkligheten, med det lidande och de utmaningar som livet stundtals innebär. Det låter som en väldigt förenklad ”sanning” och dessutom ganska nedvärderande. Självklart lever inte kristna i en annan verklighet än ateisters eller andra ”icke-troende”. Skillnaden är perspektivet och synen på vad den verkligheten innebär och vad verkligheten utgörs utav.

Fortsättningsvis så är det inte konstigt, om nu kristendomens världssyn är sann, att den innebär bland annat stöd, hopp och mening för de som tror. Gud är en gud som älskar människor, som vill ge stöd och hopp till människan samt har kommit med en räddning till människor genom sitt löfte om ett evigt liv med Honom. Däremot utgör dessa stödfunktioner (trygghet, säkerhet, mening m.m.) i sig inte målet med tron. Det är alltså viktigt att inte blanda ihop vad som är ett resultat av tron och vad som är målet med tron. I tesen om att tron är en ”stödkrycka” blir trygghet, säkerhet och meningsfullhet målet med tron medan de i den kristna världssynen utgör ett resultat av tron.

Avslutningsvis skriver Paulus i Första Korintierbrevet 15:19 ”Om det bara är för detta livet vi har vårt hopp till Kristus, då är vi de ömkligaste av alla människor.” Det här är en talande vers och betyder att vi kristna erkänner att vi är ömkliga och svaga om vi tror på Jesus endast för denna livstid, för att till exempel få stöd, trygghet och säkerhet. Återigen visar det på att den kristna tron inte bygger på att vara en ”stödkrycka” i livet utan faktiskt har med den externa verkligheten att göra, att det finns goda bevis och argument för att tro, att inte bara ”svaga” människor kan tro och att det har med den mänskliga verkligheten att göra – men också att stöd, hopp och mening under livets gång blir ett resultat av tron, utan att det för den delen avfärdar trons legitimitet.

”Vi är klara med Gud här”, sa grundantagandet felaktigt.

Som student på universitetet är det vanligt att man blir tillfrågad att vara med i olika experiment, så en gång deltog jag i ett experiment där de ville undersöka implicita (omedvetna) värderingar kopplade till könsroller. De använde en metod som kallas för IAT (implicit-association test). Det jag fick göra (om jag minns rätt) var att snabbt kategorisera ett attribut/begrepp (till exempel ”logisk” eller ”familj”) till två koncept (kategorierna ”man” och ”kvinna”). Genom att se hur snabbt människor kategoriserar ihop begrepp menar teorin att man kan undersöka människors attityder eller fördomar. Ju snabbare en person kategoriserar till exempel ”man” med begreppet ”familj”, desto starkare eller närmare antar personen att dessa begrepp hänger ihop (i just detta exempel har forskning dock visat att det är tvärtom, dvs. att folk tenderar att snabbare kategorisera ”kvinna” med ”familj” och ”man” med ”karriär” – vilket tolkas som att folk generellt antar att kvinnor hör ihop med familjen och män med karriär).

Detta är ett exempel på så kallade implicita antaganden och det är ungefär samma sak som begreppet grundantagande, som detta blogginlägg kommer handla om. Grundantaganden är sådana antaganden (mentala hypoteser/gissningar) som handlar om hur människor betraktar omvärlden, sig själv och andra människor. Ofta är de väldigt djupt rotade inom oss så de aktiveras automatiskt i vissa situationer. Detta gör att vi många gånger omedvetet präglas och styrs utav dem, så ofta är det svårt när man ska börja formulera sig kring vilka grundantaganden man har. Men när vi medvetandegör dem så blir det lättare att förstå sig själv, hur man relaterar till andra människor och till livet i stort. Man kan få grepp om varför man gör de val man gör eller varför man tror på det man tror på.

Så min fundering är vilka grundantaganden människor, och samhället i stort, har gällande Gud och kristendom?

Jag gissar att vi i Sverige, på samhällsnivå, har grundantaganden som i majoritet är till nackdel för tron och Gud. Jag tror också att många grundantaganden som råder kring Gud och kristendom aldrig, eller väldigt sällan, ifrågasätts eller lyfts till ytan – åtminstone inte i det offentliga rummet. Få verkar vara intresserade, få diskuterar det och det tycks finns få forum för att undersöka dessa grundantaganden. Det är nästan som att det finns ett grundantagande som säger ”Gud och kristendom är ett avklarat kapitel för Sverige”, och då vill man liksom inte gå in och pilla i det som rör Gud och kristendom. Så när en kristen person, till exempel jag nu, föreslår att folk visst ska in och undersöka sina grundantaganden, så kanske mångas första reaktion blir att rygga tillbaka? Det är förståeligt, men ge det en chans.

Jag tänker att vi för enkelhetens skull kan dela upp dessa grundantaganden i två kategorier; dels relationella och dels intellektuella. De relationella grundantaganden handlar om sådana antaganden som jag gör om andra människor, och i detta fall om kristna personer. De intellektuella grundantaganden handlar om sådana antaganden som är bortom mina egna erfarenheter; som handlar om Guds existens, tro och kristendom överlag. För jag ser tydligt att människor här i Sverige antar saker om Gud, kristendomen och kristna personer hela tiden (och samtidigt väldigt sällan, eftersom det inte längre ingår i vardagslivet för de flesta), och som många gånger är felaktiga. Det är grundantaganden som har underbyggts och skapats från olika håll; från skolgången, från rådande samhällsnormer, från media samt från en persons närmaste omgivning. Låt oss undersöka detta lite närmare.

När det kommer till grundantaganden som är av intellektuell karaktär rörande Gud och kristendom så finns det väldigt många grundantaganden som går att diskutera och ifrågasätta, långt mer än det finns utrymme för här. Men ett grundantagande av intellektuell karaktär som kan lyftas handlar om relationen mellan kristendom och vetenskap. Ibland tycks det finnas ett grundantagande om att dessa är oförenliga, det vill säga att vetenskap och Gud/kristendom inte båda samtidigt kan vara giltiga. Här tror jag att en förklaring till det kan handla om att vetenskap ibland, felaktigt, likställs med naturalism (en vetenskapsfilosofisk hållning som säger att allt som existerar är materia och fysiska ting). Eftersom Gud inte är fysisk, och vetenskap likställs med naturalism, så blir den logiska följden att kristendom och vetenskap inte går ihop – och man blir lämnad att välja mellan dem. Som tur är stämmer inte detta, och därmed inte heller antagandet att kristendom och vetenskap inte båda samtidigt kan vara giltiga.

Ett annat grundantagande som också är viktigt att lyfta handlar om sanning. Vi lever i ett så kallat ”post-truth society” (benämnts av The Economist). Detta innebär att vi antar att sanning inte existerar (och därmed inte går att finna) utan att sanning är något som människor skapar. Uttalandet ”Det som är sant för dig är inte sant för mig” utgår ifrån detta grundantagande om att sanning inte existerar. Även detta går att fördjupa sig väldigt mycket i, men även det får jag lämna därhän nu. Men konsekvensen av ett sådant grundantagande gör att följande fråga väcks: Vad gör att det antagandet är sant, om sanning nu inte existerar?

Om vi lyfter relationella grundantagande i frågan om Gud och kristendom har jag ibland märkt att folk nästan ryggar tillbaka och blir obekväma när de får höra att man är kristen. Jag får ibland också en känsla av att många antar att en kristen person inte har tänkt igenom saker så noga – att kristna bara följer och kanske till och med blundar för fakta. Många kanske till och med gör den omedvetna kopplingen (tänk IAT, som beskrevs ovan) mellan kategorin ”kristen” och attributen ”lite dummare”, ”oupplyst”,  ”besvärlig” och ”mer inskränkt”. Detta tycker jag såklart är väldigt sorgligt, även om jag kan förstå att det troligtvis bygger på individers erfarenheter av kristna personer/kyrkan, myter och ”sanningar” som man exponerats för.

Om de intellektuella grundantaganden kan förändras genom att bryta ner dem och undersöka dem, så kan relationella grundantaganden förändras via hur vi kristna pratar om och levandegör vår tro (här blir apologetik en viktig del, för att visa att kristna faktiskt inte ”följer blint” utan har goda skäl att tro) men framförallt hur vi beter oss mot andra. För när personer säger att de blivit ateister eller har avfärdat kristendomen på grund av dåligt beteende hos personer som kallar sig kristna, gör det lite extra ont i hjärtat på mig. Vi som är kristna bör alltid sträva bort från sådant och istället ledas av ord som vi bland annat hittar i Brevet till Titus (2:6-8) ”…visa gott omdöme i allt, och var själv ett föredöme i goda gärningar… [Din undervisning] ska vara sund och oklanderlig, så att din motståndare måste skämmas när han inte har något ont att säga om oss.”

Sammanfattningsvis ville jag här lyfta frågan kring grundantaganden om Gud och kristendom. För det är först när ett ämne lyfts till folks medvetande som man kan börja fundera på vilka antaganden man gör och undersöka hur väl de stämmer överens med verkligheten. Vi kan till exempel se det i #metoo kampanjen; när antaganden om män, kvinnor, sex och gränser medvetandegörs kan antaganden börja ifrågasättas och beteenden följaktligen förändras. Så för dig som har läst detta – vilka grundantagningar tror du att du har om Gud och kristendom? Hur har du kommit fram till dem? Och varför tror du att de stämmer?

Religionspsykologi och trons verklighet

Det finns ett fält inom psykologin som kallas religionspsykologi som på många sätt är väldigt intressant, men som även kan vara vilseledande. Religionspsykologi studerar och försöker förstå och beskriva vad religionen gör för människan samt varför människan söker och tror. Fältet försöker alltså att förstå vad religion fyller för behov och hur religion och tro påverkar människors liv.

Om man skulle tillämpa kunskapen som finns inom fältet tror jag att vore det möjligt att förklara och beskriva min och andra kristnas (eller andra religioners anhängare) tro. Utifrån till exempel tankar, beteenden och relationer skulle man kunna bygga upp en trovärdig förklaring till en persons tro.

Trots att jag än inte läst supermycket eller gjort studier inom just religionspsykologi tror jag mig, från min psykologutbildning, besitta tillräckligt mycket liknande kunskap för att kunna beskriva och förklara många religiösa erfarenheter – enbart utifrån psykologiska begrepp och förklaringsmodeller. Låt mig ge ett konkret exempel: min egen tro. Jag skulle, med stor pricksäkerhet, kunna beskriva och förklara varför och hur det gick till när jag fattade beslutet att tro på Jesus. Utifrån mina tidigare livserfarenheter, vetskap om hur hjärnan och sinnet i allmänhet funkar samt de rådande omständigheter i mitt liv vid den tidpunkten skulle jag kunna bygga upp en sannolik förklaringsmodell för min tro. Jag skulle peka på vilka erfarenheter och möten med människor som drog mig till att börja söka, vilken position jag var i livet när mitt sökande intensifierades och vilket behov tron fyllde vid tidpunkten som jag fattade beslutet att tro på Jesus. På samma sätt skulle jag säkert, med lite bakgrundsinformation, även kunna förklara och beskriva samma förlopp gällande en annan Gudstroende person.

Men, och detta är ett stort men, det säger inget om huruvida tron är sann eller inte. Min noggranna och träffsäkra religionspsykologiska beskrivning skulle inte kunna säga något om huruvida Gud finns eller om evangeliet om Jesus stämmer. Detta är bortom religionspsykologins gräns. Och om man inte förstår att det är en gräns, utan tror att det är slutet, kan den religionspsykologiska kunskapen lätt bli vilseledande. Att det går att förklara utomvärldsliga företeelser (tro på Gud) på ett inomvärldsligt sätt (religionspsykologiskt) betyder inte att det utomvärldsliga (Gud) inte existerar.

Låt oss jämföra detta resonemang med en kärleksrelation. Om jag skulle observera två personer som känner kärlek för varandra och som jag visste en massa saker om – till exempel deras nuvarande och tidigare livsomständigheter – skulle jag troligtvis kunna ge en rimlig förklaring över varför de känner kärlek för varandra, vad som föranlett att just de blivit ett par samt vilket behov det fyller för dem. Men återigen skulle min beskrivning fortfarande inte kunna säga något om huruvida deras kärlek är verklig eller inte. Att jag kan förklara deras kärlek till varandra betyder inte att deras kärlek till varandra inte är sann eller äkta.

Ibland hamnar vi i diskussioner om Gud där vi gör på detta sättet, det vill säga att genom att jag lyckats förklara något (till exempel utifrån religionspsykologi) så tror jag att sanningsvärdet av tron eliminerats. Att jag kan leverera en träffsäker, religionspsykologisk beskrivning på varför jag tror betyder inte att min tro de facto är falsk. Jag kan även tänka mig att många inom till exempel fysiken resonerar på liknande sätt i relation till Guds existens, det vill säga att när fysiker med hjälp av vetenskap lyckats förklara saker om universum så tror man sig ha förklarat bort verkligheten av Gud – vilket inte alls behöver stämma.

Så sammanfattningsvis är det viktigt att skilja på teori och verklighet. En religionspsykologisk teori om varför människor tror och vilken funktion religion fyller innehåller säkert mycket klokheter men den har också uppenbara begränsningar som är viktiga att komma ihåg. En teori förblir alltid en teori, medan verkligheten är mycket mer än så. För det är först när vi går bortom den teoretiska förklaringen av en företeelse som vi får uppleva verkligheten av den – både när det kommer till kärlek och till tron på Gud och Jesus. På samma sätt som alla miljoner böcker och texter som skrivits om kärlek omöjligt kan fånga vidden och bredden av upplevelsen av kärlek, kan jag säga att verkligheten med Jesus är något helt annat än religionspsykologins fynd och teorier. Och för den som ännu inte upplevt Jesus är det turligt nog en ständigt öppen inbjudan.

 

Vill vi ha Gud?

Vill vi ha Gud?

I mitt förra inlägg skrev jag att en möjlig anledning till att färre och färre människor tror kan vara för att de upplever att de inte behöver Gud (läs här). Jag tänkte följa det spåret här och skriva om att en annan möjlig anledning är att människor inte vill ha Gud. Ha tålamod så kommer jag dit.

För ett bra tag sen, innan jag blev kristen, lyssnade jag på en predikan där det vetenskapsfilosofiska konceptet epistemologi togs upp. Epistemologi handlar väldigt kort om hur vi kan veta det vi vet (hur vi kan nå kunskap). I denna predikan kom pastorn med en slags samhällsteori om att våra känslor utgör epistemologin i dagens samhälle. Vad han menade var att våra känslor har blivit vår moraliska kompass, som talar om huruvida saker är rätt eller fel för oss. Om jag mår bra av något så betyder det att den saken är bra och om jag mår dåligt av något så är den saken dålig. I mycket kan vi se detta runt omkring oss, till exempel i budskap som vi matas med från media, grannar, vänner m.fl. ”Så länge du mår bra utav det” eller ”Mår du inte bra av det så ska du inte göra det” kan man höra många gånger. Om detta är de budskap som vi matas med, betyder det att vi själva och våra känslor utgör grunden och kompassen för moral? Och om det är så att vi själva är våra egna kompasser, med våra flyktiga och ständigt föränderliga känslor, – finns rätt och fel överhuvudtaget?

Här finns det två olika hållningar, antingen att moral är objektiv eller att den är relativ. Objektiv moral innebär att det finns rätt och fel som gäller för alla, oavsett vart man bor, vad man tycker eller under vilken tidsepok i historien man levt. Relativ moral innebär istället att rätt och fel är något som varje människa, samhälle, land eller tidsepok får utforma själv. I samhället vi lever idag så skulle jag gissa att folk lever utifrån hållningen att moral är relativt, vilket går i linje med den rådande ide- och samhällsrörelsen postmodernism som (i yttersta korthet) säger att din sanning är din och min sanning är min (moral i detta fall). Problemet med detta är att det ofta är motsägelsefullt. Om man tänker på (o)moraliska handlingar som att våldta små barn eller att mörda och plåga människor tror jag de flesta instinktivt känner att dessa handlingar är fel – oavsett person, land och tid. Få skulle nog instinktivt hävda att sådana moraliska handlingar är relativa; att för vissa, och ibland, är det rätt att till exempel våldta barn men för andra, och andra gånger, är det fel.

Om man istället tror att det finns en objektiv moral, så torde det stärka tesen att Gud finns. Varför? Jo, för att den objektiva moralen behöver utgå ifrån en standard/grund eller en moralisk laggivare, något att mätas emot och jämföras med. Den objektiva moraliska standarden kan ju inte heller vara skapad av människan utan behöver vara bortom människan – på samma sätt som en trähylla inte kan vara skapad av träet självt utan behöver vara skapad av något bortom sig själv. Även om det går att skriva mycket om denna sak, kommer jag för tillfället lämna det därhän för att istället gå in på det jag började inlägget med.

I början av detta blogginlägg skrev jag ju att en möjlig förklaring till att färre folk tror är för att de inte vill ha Gud. Vad menar jag med det? Och hur hänger det ihop med moral, som också tagits upp här? Jo, enligt kristendomen utgör Gud standarden för vad som är rätt och fel. Kortfattat kan man säga att eftersom Gud är god så är allt som är emot Hans natur ont. Därför tycker vi att till exempel kärlek, frid och hjälpsamhet (Guds egenskaper) är goda och rätt saker att eftersträva medan lögn, hat och svek är dåliga och fel saker att eftersträva. Så genom att hävda att den kristna Guden utgör standarden för moralen så kan man säga att Gud blir vår moraliska auktoritet – med vilken våra moraliska handlingar blir jämförda mot. Vi står då under Guds makt i vad som är rätt och fel och därmed är vi inte fria att bestämma vår egen standard. Det skulle betyda att min moraliska kompass; mina känslor och upplevelser av vad jag mår bra eller dåligt utav, inte är en rättjusterad kompass. Och just denna bit tror jag för många kan kännas rätt provocerande, till den grad att många inte vill tillhöra eller ens veta av kristendomen.

För om kristendomen är sann och Gud finns, så behöver vi förhålla oss till denna moraliska auktoritet som Gud blir och som vi blir i förhållande till Honom. Det kan vara en känslig punkt för många, för det finns något hos oss som gör att vi inte vill behöva förhålla oss till Gud på det sättet. Vi vill liksom vara våra egna herrar – våra egna moraliska auktoriteter och moraliska kompasser som guidar oss fram. För i ärlighetens namn – vem vill ha en moralisk myndighet; någon annan än en själv som är herre över ens liv och som ytterst säger vad som är rätt eller fel i hur jag beter mig? Att tro på Gud kanske för många kan upplevas som kvävande. Så därför kan man gynnas av att fortsätta anta att det inte finns en standard för vad som är rätt eller fel (Gud) för då slipper man även undan från den moraliska myndighet som en objektiv moral förutsätter. Då jämförs vi människor bara sinsemellan – alla med sina brister och misstag och synder – och ingen auktoritet kan lägga sig i.

För att du lättare ska kunna navigera i var du står i allt detta, vill jag be dig som läser att svara på en fråga för dig själv. Frågan lyder som följande: Om kristendomen var sann, skulle du tro på den?

Om du tvekar eller svarar nej, vad beror det på?

En möjlig förklaring kan vara att det finns emotionella aspekter till varför du känner ett motstånd, snarare än intellektuella aspekter. Du kanske inte vill tro. För hur skulle det vara att tro och låta Gud ta över platsen som herre i ditt liv?

Låt mig som genomgått den förvandlingen ge ett svar på det: det kommer vara det bästa valet du fattar.

 

Inte sände Gud sin Son till världen för att döma världen utan för att världen skulle bli frälst genom honom. (John 3:17)