Alla inlägg av Micael Grenholm

Activist, apologist and author residing in Uppsala, Sweden. Editor for Hela Pingsten and pcpj.org. Love revival, peace, justice and evangelism.

Varför mirakler är så frånvarande i västerländsk apologetik

På populär nivå har kristna hänvisat till mirakler som argument för trons sanning ända sedan urkyrkan. I NT ser vi hur man pekar på mirakler för att visa hur Israels Gud är med Jesus (Joh 3:2), att han är levande och verksam (Luk 7:16) och att han existerar (Apg 17:31). Läser man missionshistoria ser man gång på gång hur missionärer demonstrera evangeliets sanning genom att låta den Helige Ande verka mirakulöst. Som John Wimber med kollegor uppmärksammade på Fuller Seminary under 1980-talet är tecken och under något miljontals människor uppger som skäl till att de tagit emot Jesus världen över.

Trots detta lyser dessa mirakler med sin frånvaro i modern, västerländsk apologetik. Det finns ett mirakel som vi flitigt diskuterar och debatterar med ateister om: Jesu uppståndelse. Möjligtvis lyfter vi in andra bibliska mirakler i den diskussionen. Men moderna mirakler undviks av flera inflytelserika apologeter, och betraktas ibland som lite oapologetiskt.

Apologeter utan under

Justin Brierly
Justin Brierley

Den store apologeten William Lane Craig har sagt “I don’t appeal to miraculous healings as arguments for God’s existence […] I think that there are weightier arguments for the existence of God than pointing to miracles.” Timothy McGrew når diskuterar i sin välskrivna artikel om mirakler nästan uteslutande bibliska mirakler, inte moderna. Justin Brierley, värd för det apologetiska debattprogrammet Unbelievable på Premier Christian Radio (vars podcast jag verkligen rekommenderar), har uppmärksammat moderna mirakler några gånger men har medgett att det inte är särskilt ofta. Som förklaring till detta har han sagt följande

This is kind of unusual for me […] we’re tending to deal with the kind of philosophical arguments for God, can we trust Scripture, those kinds of brainy, intellectual issues if you like. And in the field of apologetics, as it’s sometimes called, the sort of miracles stuff is sort of considered a bit like, “out there”. It’s very difficult to verify, it’s not objective in the way that we can talk about evidence for God and the Bible and that kind of thing. So in my view I think a lot of apologists tend to steer away from it.

Att mirakler inte skulle vara objektiva och möjliga att verifiera stämmer inte, jag har tidigare skrivit om vetenskapligt oförklarliga tillfrisknanden efter bön som utgångspunkt i ett terasologiskt* Gudsargument. Varför verkar inte Brierly medveten om det, och varför avskriver Craig och McGrew moderna mirakler som en bra grund för apologetiska argument? Jag kan tänka mig följande anledningar:

1. Frånvaro av karismatiker

Inom pingströrelsen har det länge funnits ett teologiförakt, som i Väst kom att förändras först för bara några decennier sedan. Västerländsk apologetik har istället dominerats av ickekarismatiska evangelikaler, anglikaner och katoliker. Flera av dem har trott på cessationism, läran att Andens gåvor upphörde med apostlarna, och få har personliga erfarenheter av mirakler. Detta gör att en del apologeter har hållt med ateisterna om att moderna mirakler inte sker, och andra har tyckt att det varit för främmande och ”out there”, som Brierly säger, för att användas inom apologetik.

2. Frånvaro av logisk struktur

De flesta apologeter ägnar största  delen av sin tid åt att upprepa saker andra har sagt och skrivit. Det är inga konstigheter, så gör alla tänkare. Vi bygger på dem som gått före genom att modifiera och kombinera existerande idéer. De som ägnar sig åt ett grundarbete med att bygga upp ett nytt argument eller en ny teori from scratch är i minoritet.

Vad jag vet har ingen än så länge satsat på att utveckla strukturen för ett argument utifrån moderna mirakler som man kan använda i kristen apologetik – förmodligen på grund av punkt 1 ovan. Karismatiska apologeter är då mindre rustade att prata om mirakler, och faller hellre tillbaka på kosmoliska, teleologiska eller moraliska Gudsargument som redan är utvecklade.

3. Frånvaro av erfarenhet

Även apologeter som har en karismatisk teologi kan ibland sakna särskilt stor erfarenhet av mirakulösa händelser. Jag själv har läst om betydligt fler mirakler än jag faktiskt sett själv med egna ögon. Möjligtvis så kan det hos vissa finnas en oro att ateisten man debatterar mot begär bevis där och då, medan diskussioner om Jesu uppståndelse eller universums finjustering ställer mindre krav på att man lever som man lär. I själva verket skulle en sådan invändning från ateisten vara osaklig – att man menar att mirakler sker idag innebär inte nödvändigtvis att man kan beställa dem på kommando.

Förändring på gång

Keener's Book
Keeners bok

Jag tror dock att vi inom en snar framtid kommer börja använda miralogiska argument för Guds existens i västerländsk apologet. Professor Craig Keeners arbete Miracles, som består av över 1000 sidor i två volymer, introducerade moderna miraklers existens till den breda massan akademiska kristna. Apologeten Gary Habermas uttryckte i en gemensam föreläsning med Keener att det är dags att använda dessa moderna mirakler i apologetiska resonemang.

Jag själv kommer snart kicka igång ett bokprojekt om dokumenterade mirakler och hur de kan användas som argument för Guds existens. Jag tror jag kommit något på spåren när det gäller den logiska strukturen som behövs för att ett sådant här argument ska fungera.

Naturligtvis kommer jag behöva interagera med mer litteratur och fler tänkare under projektets gång – säg gärna till om du vill bidra med dina tankar eller känner till bra känslor. Jag är hoppfull över möjligheten att detta så småningom kan bli ett nytt standardargument tillsammans med de kosmologiska, teleologiska, moraliska och Jesu-uppståndelsegiska argumenten för Guds existens.

Uppdatering: Nu kan du stötta mitt bokprojekt om dokumenterade mirakler via Kickstarter!


*Det är symptomatiskt att det inte finns ett etablerat ord för studiet av mirakler. Dynamologi syftar på studiet av krafter, och semeiologi på studiet av skyltar, så teras (under) var det enda grekiska ordet kvar. Även om terasologi än så länge inte orskar mer än rynkade pannor föredrar jag det ändå framför miralogi, eftersom det skulle vara en skandalös blandning av latin och grekiska.

Annonser

Varför Jordan Peterson och William Lane Craig talar förbi varandra

Varken du eller jag visste vem Jordan Peterson var för en månad sedan, och nu verkar han vara på allas läppar. Den kanadensiska psykologiprofessorn har blivit en intellektuell popstjärna, med miljontals visningar på YouTube och en massiv fanbase bestående framför allt av yngre vita män. Peterson kritiserar vänstern, feminism, queerteori, postmodernism och – intressant nog – ateism.

Kanske drivs han till det av sin konservatism, eller att han tagit sig an ett sanningssökande som skiter i vad som är PK, men Peterson har uppvisat ett stort intresse för Gud. Han undervisar om Bibeln från ett psykologiskt perspektiv, och han debatterar mot nyatestier som Sam Harris. Han har inte satt ner foten själv vad gäller Guds existens, men många kristna tror att han onekligen är på väg att bli frälst.

Intresset var därför skyhögt när Peterson i slutet av januari för första gången träffade världens förmodligen främste kristne apologet, William Lane Craig, i ett panelsamtal tillsammans med filosofen Rebecca Goldstein om livets mening:

Jag var inte den enda som kände mig lite besviken av att lyssna på diskussionen. WLC var solid som vanligt och presenterade ett starkt case för att livet bara kan ha en mening om Gud finns – människan i ett ateistiskt universum saknar syfte, värde och betydelse. Ateisten Goldstein argumenterade mot, men på ett rätt så banalt sätt – hennes främsta argument för att objektiv moral kan finnas utan Gud var det uttjatade Eufrytosdilemmat, och när Craig citerade hennes man Steven Pinker mot slutet om hur moral och mening inte kan finnas utan Gud blev hon mållös.

Och Peterson då? Han stod delvis mellan de andra debattörerna, samtidigt som han också stod utanför. Han började med att säga att frågan ”Finns det mening med livet” är en ”korkad” fråga, för svaret enligt honom är uppenbart ja. Han förenade sig med Goldsteins kritik mot Craigs påstående att livet inte kan ha ultimat mening om allt slutar i död och förintelse. Samtidigt tryckte han på, olikt Goldstein, att det finns objektivt gott och ont oberoende av mänsklig opinion – såsom Asuchwitz. Och att just Auschwitz skapar ett problem för ateisten. Och sen satte han sig.

Jag kan vara trög, men för att vara en kille som inte gillar postmodernism måste jag säga att en hel del av det Peterson säger faktiskt känns ganska flummigt.

Evangelisten Craig tog fasta vid Petersons starka bejakande av objektiva moraliska värden, och bjöd öppet in honom till att omfamna teismen som metafysisk grund för den övertygelsen. Peterson gav inte ett rakt svar men uttryckte att naturalismen har problem och att platonism eller teism behövs för att förklara hur saker verkligen kan vara rätt och fel – det räcker inte med att peka på en historiska evolutionära processen som gör att vi landar i vissa moraliska övertygelser.

Craig inflikade att så är det, ett sådant resonemang är inget annat än ett genetiskt felslut. Och då sa Peterson något som verkligen förvånade mig (kring 1:17:30 i videon ovan):

”At that level of analysis you have to start questioning your initial presuppositions, like the idea that the most true truth is objective, because I’m not sure it is. I don’t think we understand what constitutes truth very well.”

Say what? När jag hörde det såg jag lika förbryllad ut som William Lane Craig när han hörde det. För att vara en kille som inte gillar postmodernism så måste jag säga att han nog skulle kunna vinna flum-VM med ett sådant uttalande. Det kan ju enligt sin egen standard inte vara objektivt sant, och om ”den mest sanna sanningen” inte är objektiv så är ingenting sant. Visst skrev jag att Peterson är en sanningssökare ovan?

Vissa har förklarat dissonansen mellan Petersons resonemang å ena sidan och Craigs och Goldsteins å andra sidan med att han är psykolog och de är filosofer. Det spelar säkerligen in. Måhända är Petersons kommentar en passning till teismen – att den ultimata sanningen finns i Guds subjekt.

Min gissning, utifrån det jag läst och hört av Peterson, är att medan Craig på ett föredömligt sätt använder facktermer och andra akademiska redskap för att förtydliga sitt budskap och göra apologetik lättillgängligt, använder Peterson det ibland som en sköld för att slippa svara på obekväma frågor såsom Guds existens. Videon nedan är ett typexempel på det.

Mitt råd är att vi håller huvudet kallt mitt bland alla Petersonhyllningar. Det är förvisso spännande att se om han lockar bort miljontals unga killar från ateismen. Samtidigt är det inte bra om det sker till priset av att samma generation lockas till kvinnoförtryck och främlingsfientlighet. Det bästa vore om Peterson tog Craigs råd till sig och blev kristen på riktigt, med det moraliska ansvar som därav följer.

Varför ateisters bortförklaring av mirakler inte håller

För tre månader sen skrev jag om vetenskapligt oförklarliga tillfrisknanden efter bön (VOTEB) och hur dessa kan användas som ett argument för Guds existens. De här fenomenen är ganska besvärliga för ateister. De kan inte skylla dem alla på feldiagnostisering om de har tilltro till vården och vetenskapen i vanliga fall, de kan inte hävda att det är placebo för det är det inte, och de kan inte peka på övernaturliga fenomen inom andra religioner än kristendomen för det skapar bara fler anledningar att misstro naturalismen.

När alla dessa tappra försök att hålla mirakelhypotesen på armslängs avstånd har misslyckats återstår ett trumfkort för ateisten. ”Okej, de kanske blivit friska utan att vi vet varför, men det kan ju vara på grund av naturliga orsaker vi inte känner till en.” Schack matt. Vanligtvis ackompanjerat med resonemang till hur vikingarna trodde att åska berodde på Tors hammare och att tron på Gud beror på kunskapsluckor, framförs detta argument som dödsstöten för mirakeltro.

Till och med vissa kristna betraktar det som oövervinneligt. Jag har vid flera tillfällen stött på syskon som ledsamt suckar att mirakelargument inte biter på ateister, för de säger bara att det kan ligga en okänd naturlig förklaring bakom vad man än presenterar. Många kristna vet inte hur man ska kontra det.

Men det vet jag.

jeremy-bishop-184462.jpg

Låt mig ställa dig en fråga: varför är det ljust och varmt på dagen? Du tror förstås att det är på grund av solen, men det är inte säkert. Det är möjligt att det beror på något annat. Vad detta annat är kan jag inte säga, och inte du heller, för det är okänt. Vi har inte kommit på det än. Men det är möjligt att vi gör det i framtiden.

Faktum är att samma resonemang kan användas för att ifrågasätta varje förklaringsmodell som finns. Varför kan du se? Varför stiger varm luft uppåt? Varför spelar inte Elvis på Gamla Ullevi ikväll? Det är teoretiskt möjligt att allt detta beror på saker vi inte har en aning om.

Men att något kan bero på okända mekanismer betyder inte att det faktiskt gör det, eller att det ens är sannolikt.

Samma sak gäller VOTEB. När vi observerar omöjliga saker som människor har begärt i bön så är en rimlig förklaring, rent förutsättningslöst, att åtminstone vissa av de omöjliga sakerna beror på bönen. Rent teoretiskt är det möjligt att de alla beror på saker vi inte känner till, men det gör det inte sannolikt. När vi har kommit till en punkt där vi vet hur vi skickar människor till mars, borde vi redan ha räknat ut hur Teresa Jebiwot kunde få en hornhinna från tomma intet när hon var på väckelsemöte i Kenya.

Och kanske har vi redan räknat ut det. Kanske är den ”okända förklaring” som ateister sträcker sig efter, likt athenare för 2000 år sen, i själva verket Gud?

Uppdatering: Nu kan du stötta mitt bokprojekt om dokumenterade mirakler via Kickstarter!

Fem usla anledningar till att förneka jungfrufödseln

Snön glittrar, julgranen skimrar och i predikstolen står prästen och säger att det här med jungfrufödsel behöver man ju inte tro på. Så var min uppväxts jular, och sedan jag själv blev kristen vid 15 års ålder har jag ställt mig förbryllad till påståenden om att jungfrufödseln inte hände, eller att det inte spelar någon roll om den var en verklig biologisk händelse istället för enbart en symbol. Låt mig gå igenom några av de vanligaste argumenten för detta, och visa varför jag inte tycker att de håller.

1. Jungfrur föder inte barn

Jag vet inte var jag ska börja. Det här ”argumentet” är så kasst att Jim Inhofes snöbollsargument mot klimatförändringars existens framstår som briljant.  Naturligtvis kan inte jungfrur föda barn, det är därför en jungfrufödsel är mirakulös. Liksom de besläktade stolpskotten ”Döda uppstår inte” och ”Människor kan inte gå på vatten” utgår detta argument från att Bibelns poäng skulle vara att dessa saker är naturligt möjliga, att en av hundra jungfrur ploppar ur sig en bebis då och då. I själva verket är Bibelns författare fullständigt medvetna om sex krävs för att få barn: just på grund av detta protesterar Maria mot ängeln genom att påpeka att hon inte legat med någon man, varav ängeln svarar ”ingenting är omöjligt för Gud” (Luk 1:37). Att hävda att Gud inte kan ha gjort x för att vi inte kan göra x, är som att säga att Shigeru Miyamoto inte kan gå baklänges för att Super Mario inte kan göra det. Fortsätt läsa Fem usla anledningar till att förneka jungfrufödseln

Vetenskapligt oförklarliga tillfrisknanden efter bön

Keener's Book
Keener’s bok

Craig Keeners arbete Miracles, som består av över 1000 sidor i två volymer, har hjälpt till att framför moderna mirakler som ett stödjande argument för kristendomen. Som nytestamentlig forskare stötte Keener ofta på David Humes idé om att Bibelns mirakler inte kan vara historiska händelser eftersom vi idag ”vet” att mirakler inte händer.

Genom att peka på hundratals påstådda mirakler från hela världen visar Keener att David Hume hade fel i att hävda att mirakler inte är en del av universell mänsklig erfarenhet, och han föreslår också att den bästa förklaringen för åtminstone en del av de påstådda miraklerna – särskilt de som intygas av flera vittnen och stöds av läkarundersökningar – är övernaturliga.

Apologen Gary Habermas har föreslagit att Keeners arbete kan användas i ett argument för Guds existens, och jag håller med honom. På samma sätt som Jesu mirakulösa uppståndelse kan användas som Gudsbevis, kan vi argumentera för att den bästa förklaringen till vissa väldokumenterade mirakelrapporter är att mirakler verkligen händer, och utifrån det kan vi hävda att Gud finns.

Men vad finns det då för väldokumenterade mirakelrapporter? En av de vanligaste formerna är det jag kallar VOTEB: vetenskapligt oförklarliga tillfrisknanden efter bön. Fler och fler forskare börjar intressera sig för detta. Det är välkänt att katolska kyrkan är noggrann med att tillfrisknanden ska bedömas vara oförklarliga enligt läkare innan kyrkan kan erkänna det som ett mirakulöst helande (se Jacalyn Duffins Medical Miracles: Doctors, Saints, and Healing in the Modern World). Men även inom protestantisk kristendom börjar man bli duktigare på att dokumentera tillfrisknanden efter bön. Candy Gunther Brown skriver om detta i Testing Prayer: Science and Healing.

Nedan är några få exempel av de hundratals jag har kommit över. Fortsätt läsa Vetenskapligt oförklarliga tillfrisknanden efter bön

Apolog-etik: hur apologeter bör tänka kring Donald Trump

Någon vecka innan det amerikanska presidentvalet förra året pratade William Lane Craig i sin undervisningsserie Defenders om hur en kristen bör tänka kring det. Han hade två poänger: att kristna mycket väl kan rösta på en brusten (”flawed”) kandidat, och att 2016 års val var särskilt viktigt för att presidenten kommer utnämna domare i Högsta Domstolen.

Alla åhörare som yttrade sig höll med och flera av dem deklarerade att de därför skulle rösta på Donald Trump. För det Craig hade yttrat var Trumpargument direktimporterade från Internet och uppfattades som det, trots att de i sig inte alls är argument för Trump. De kan ju lika gärna användas för att stödja Hillary Clinton. Det gör dem till väldigt dåliga argument.

Efter valet blossade en debatt upp i en amerikansk facebookgrupp för kristna apologeter om hur man förklarar för sina ickekristna vänner varför det var en bra idé att rösta på Trump. Jag orkade inte ta mig igenom alla kommentarer, men förbluffande många delade trådskaparens idé om att ett kristet handlande var att stödja en blåljugande, stenrik mytoman och narcissist som är helt oberäknelig och skryter om att ligga runt och begå krigsbrott.

Jag har ägnat mycket tid och energi åt att bekämpa främlingsfientlighet, både för och efter publiceringen av min och Stefan Swärds bok Jesus var också flykting. När jag argumenterar för att man utifrån en kristen moral som håller gyllene regeln (Matt 7:12) för sann inte kan stödja eller hylla tvångsutvisningar från rika, trygga länder till fattiga, krisdrabbade länder, använder jag mig av samma logiska resonemang som när jag bedriver apologetik. Jag försöker systematiskt beskriva konsekvenserna och implikationerna av grundläggande kristna etiska värden.

Som apologet är jag framför allt intresserad av att människor ska vara konsekventa. Om du är ateist vill jag att du ska vara konsekvent ateist, och inte låtsas att det finns någon mening, moralisk sanning eller rationalitet enligt din världsbild. Om du är buddhist vill jag att du ska vara konsekvent buddhist och inte anse att glädje, kärlek och skratt är något positivt utan något som för oss bort från nirvana. Och är du kristen vill jag att du ska vara konsekvent kristen, och ha samma etiska värderingar som Jesus och försöka leva som honom genom Guds nåd och Ande.

Så medan jag å ena sidan gärna samarbetar med apologeter från vitt skilda traditioner och som har olika åsikter om det som står utanför klassisk apologetik, så kan jag inte hymla med att jag tycker att det är viktigt att alla kristna – och det inkluderar självfallet apologeter – har en biblisk etik som vi försöker efterleva. Det i sig exkluderar främlingsfientlig ideologi.

Därtill tycker jag det är uppenbart att personer som Trump förkastar logik och argument, och stoltserar med osanning och urspårade idéer. Att apologeter som i övrigt är intresserade av sunda argument och sanningssökande skulle finna det attraktivt är för mig obegripligt, och beror troligtvis – som mycket annan populism dessa dagar – på att deras informationsflöde är så vinklat att de inte kan se Trumprörelsen, SD med mera som de irrationella, onda rörelser de faktiskt är.

Svensk apologetik är mycket inspirerad av amerikansk och engelsk, och då är detta något viktigt att ha i bakhuvudet. Vår apologetik kommer inte vara konsekvent eller ens Jesuslik om vi inte tänker över våra moraliska ställningstaganden, och i synnerhet hur vår syn på politik och samhälle stämmer överens med våra etiska grundvärderingar. Det är inte för inte som Petrus sammankopplar apologetik och kristen livsstil i de bibelverser som blivit mest centrala för den apologetiska rörelsen:

Var ständigt beredda att svara var och en som ber er förklara det hopp ni har. Men gör det ödmjukt, med respekt och ett rent samvete, så att de som talar illa om ert goda levnadssätt i Kristus får skämmas för sitt förtal. (1 Petr 3:15-16).

Micael Grenholm

Uppdatering: Här bemöter jag delar av kritiken detta blogginlägg har fått.

Ateister som ifrågasätter sin egen existens

empty.jpeg

I mitt förra inlägg argumenterade jag för att vi ska sluta använda självmotsägande fraser eftersom de inte kan vara sanna. En av dem lyder: ”Det finns ingen absolut sanning”. Det påståendet kan inte enligt sin egen standard vara absolut sant, och därmed finns ingen anledning att ta det påståendet på allvar.

Förvånansvärt många ateister protesterade mot mitt inlägg och argumenterade för att självmotsägelser visst kan vara sanna. Det är svårt att säga vad det beror på, men det framgick tydligt att flera ateister kände sig hotade av tanken att man inte bör säga emot sig själv.

En ateist argumenterade passionerat i kommentarsfältet på den här bloggen för att absolut sanning inte finns och att religiösa bara tror på sådant ”strunt” för att rättfärdiga sin tro på obevisade figurer. Han fick då frågan om han inte anser att det är absolut sant att han själv existerar, varvid han svarade:

”Min arbetshypotes är att jag existerar.”

För att kunna ifrågasätta Guds existens, kände sig alltså denna person sig tvungen att ifrågasätta sin egen existens.

Det finns förstås mängder med ateister som inte ifrågasätter sin existens eller känner sig tvungna att göra det för att ifrågasätta Guds. Men de är fler än man kan tro. Daniel Dennett, en av nyateismens fyra ryttare (de andra är Richard Dawkins, Christopher Hitchens och Sam Harris), är känd för att argumentera för att medvetandet är en illusion. Dennett är fysikalist, vilket innebär att han tror att allt som finns är det fysiska och naturliga. Det gör att det övernaturliga, abstrakta objekt som en immateriell själ och ett verkligt jag inte kan finnas.

Sam Harris når en annan slutsats än sin medryttare: han menar att medvetandet finns, men att det är ett mysterium hur det kan finnas. Han skriver att det är omöjligt att tänka sig hur medvetande kan uppkomma ur omedvetet processande av information, men likväl är det det som måste ha skett om Gud inte finns, vilket är Harris position. Så medan Harris menar att han själv finns, kan han inte förklara hur han kan finnas, utan nöjer sig med att säga att det är ett mysterium.

I februari behandlade SR-programmet Filosofiska rummet frågan: Finns jag? Kognitionsvetaren Peter Gärdenfors, filosofen Ingmar Persson och författaren Maria Küchen var samlade för att prata om detta. Enbart Küchen, som är kristen, var inne på att jaget är något mer än det fysiska, medan Gärdenfors och Persson menade att jaget är en illusion. De hävdade att det var det naturvetenskapliga (läs: naturalistiska) sättet att se på jaget.

Och jag tappade räkningen på hur många gånger de sa ”Jag tror”, ”Jag tycker”, ”Enligt mig” och så vidare.

Det är fascinerande att ingen i ett så sofistikerat program som filosofiska rummet under 40 minuter påpekade denna uppenbara självmotsägelse. ”Jag tror att jag inte finns” kan inte vara ett sant påstående, för om jag inte finns tror jag inte någonting.

I själva verket är vår egen existens en av förvånansvärt få saker vi kan vara 100 % säkra på. Det faktum att vissa ateister och naturalister känner sig tvungna att ifrågasätta något så självklart visar på vilken bräcklig grund flera av dem står. Du har ett allvarligt problem med din världsbild när du börjar ifrågasätta dig själv.