Alla inlägg av Micael Grenholm

Pastor, author and charismactivist residing in Uppsala, Sweden. Editor for Hela Pingsten and pcpj.org. Love revival, peace, justice and evangelism.

Ateister som ifrågasätter sin egen existens

empty.jpeg

I mitt förra inlägg argumenterade jag för att vi ska sluta använda självmotsägande fraser eftersom de inte kan vara sanna. En av dem lyder: ”Det finns ingen absolut sanning”. Det påståendet kan inte enligt sin egen standard vara absolut sant, och därmed finns ingen anledning att ta det påståendet på allvar.

Förvånansvärt många ateister protesterade mot mitt inlägg och argumenterade för att självmotsägelser visst kan vara sanna. Det är svårt att säga vad det beror på, men det framgick tydligt att flera ateister kände sig hotade av tanken att man inte bör säga emot sig själv.

En ateist argumenterade passionerat i kommentarsfältet på den här bloggen för att absolut sanning inte finns och att religiösa bara tror på sådant ”strunt” för att rättfärdiga sin tro på obevisade figurer. Han fick då frågan om han inte anser att det är absolut sant att han själv existerar, varvid han svarade:

”Min arbetshypotes är att jag existerar.”

För att kunna ifrågasätta Guds existens, kände sig alltså denna person sig tvungen att ifrågasätta sin egen existens.

Det finns förstås mängder med ateister som inte ifrågasätter sin existens eller känner sig tvungna att göra det för att ifrågasätta Guds. Men de är fler än man kan tro. Daniel Dennett, en av nyateismens fyra ryttare (de andra är Richard Dawkins, Christopher Hitchens och Sam Harris), är känd för att argumentera för att medvetandet är en illusion. Dennett är fysikalist, vilket innebär att han tror att allt som finns är det fysiska och naturliga. Det gör att det övernaturliga, abstrakta objekt som en immateriell själ och ett verkligt jag inte kan finnas.

Sam Harris når en annan slutsats än sin medryttare: han menar att medvetandet finns, men att det är ett mysterium hur det kan finnas. Han skriver att det är omöjligt att tänka sig hur medvetande kan uppkomma ur omedvetet processande av information, men likväl är det det som måste ha skett om Gud inte finns, vilket är Harris position. Så medan Harris menar att han själv finns, kan han inte förklara hur han kan finnas, utan nöjer sig med att säga att det är ett mysterium.

I februari behandlade SR-programmet Filosofiska rummet frågan: Finns jag? Kognitionsvetaren Peter Gärdenfors, filosofen Ingmar Persson och författaren Maria Küchen var samlade för att prata om detta. Enbart Küchen, som är kristen, var inne på att jaget är något mer än det fysiska, medan Gärdenfors och Persson menade att jaget är en illusion. De hävdade att det var det naturvetenskapliga (läs: naturalistiska) sättet att se på jaget.

Och jag tappade räkningen på hur många gånger de sa ”Jag tror”, ”Jag tycker”, ”Enligt mig” och så vidare.

Det är fascinerande att ingen i ett så sofistikerat program som filosofiska rummet under 40 minuter påpekade denna uppenbara självmotsägelse. ”Jag tror att jag inte finns” kan inte vara ett sant påstående, för om jag inte finns tror jag inte någonting.

I själva verket är vår egen existens en av förvånansvärt få saker vi kan vara 100 % säkra på. Det faktum att vissa ateister och naturalister känner sig tvungna att ifrågasätta något så självklart visar på vilken bräcklig grund flera av dem står. Du har ett allvarligt problem med din världsbild när du börjar ifrågasätta dig själv.

Tio självmotsägande påståenden du omedelbart borde sluta säga

apple.jpg

Vår kultur är fylld med självmotsägande idéer och ideologier. Folk kastar ofta ur sig dessa i diskussioner och debatter som om de vore självklara sanningar. Även om det kan finnas tvivel och frågetecken om många saker, vet vi att dessa självmotsägande uttalanden är falska eftersom logiskt osammanhängande begrepp inte kan existera. Dessa uttalanden är lika icke-existerande som kvadratiska cirklar, ändliga evigheter och gifta ungkarlar.

Ett exempel på ett självnedbrytande uttalande som, tack och lov, inte används lika ofta är ”Detta uttalande är falskt”. Det kan inte vara sant enligt sin egen standard, och därför är det meningslöst och det finns ingen mening att ta det på allvar. Ett annat exempel är ”Inga ord som jag skriver har någon betydelse”. Om det var sant, behöver ingen bryr sig om det jag just skrev.

Följande 10 uttalanden används mycket mer, särskilt i diskussioner om Gud, religion, metafysik och filosofi. Du kan mycket väl upptäcka att du själv har använt vissa av dem och har tagit för givet att de är uppenbara fakta, trots att de i själva verket säger emot sig själva. I så fall rekommenderar jag starkt att du helt enkelt slutar använda dem.

Du kommer också troligen att finna att andra flitigt yttrar dessa påståenden som om de vore sanna. För att få dem att ompröva deras hållning, fråga dem de frågor som jag ger efter varje uttalande för att markera den självnedbrytande aspekten av varje uttalande. Okej, här kommer de:

  1. ”Det finns inga absoluta sanningar!” – är det absolut sant?
  2. ”Det finns ingen objektiv sanning” – är det objektivt sant?
  3. ”Allt är komplicerat!” – är det så enkelt?
  4. ”Det finns inga rätt eller fel” – är det rätt?
  5. ”Vi kan inte veta någonting” – hur vet du det?
  6. ”Vi borde inte tro på något som vi inte har bevis för” – finns det några bevis för det?
  7. ”Det är fel att berätta för andra vad de ska tro” – vill du att jag ska tro det?
  8. ”Allt är relativt” – är det sant?
  9. ”Din sanning är sann för dig och min sanning är sann för mig” – är det sant för oss båda?
  10. ”Språk kan inte fånga verkligheten” – fångar det påståendet verkligheten?

Eftersom dessa självmotsägande uttalanden är nödvändigtvis falska kan vi med säkerhet veta att deras motsatser är sanna. Det vill säga:

  1. Det finns absoluta sanningar.
  2. Det finns en objektiv sanning.
  3. Allt är inte komplicerat.
  4. Det finns rätt och fel.
  5. Vi kan veta vissa saker.
  6. Vi borde tro på några saker som vi inte har bevis för.
  7. Det är inte fel att berätta för andra vad de ska tro.
  8. Allt är inte relativt.
  9. Sanningen är sann för oss alla.
  10. Språk kan fånga verkligheten.

Dessa tio sanningar är alla i linje med kristen teism och den bibliska världsbilden, medan de går emot postmodernism, hinduism och buddhism samt de flesta new age-filosofier. Så välj världsbild med försiktighet.

Vart tog egentligen Jesus vägen?

Veckans film är en föreläsning av historikern Per Ewert. Han är också författare till den mycket läsvärda ”Sherlock – Fallet med den tomma graven” (Sjöberg förlag), en Sherlock Holmes-roman där Jesu död och uppståndelse utreds, samt ordförande för den kristna tankesmedjan Claphaminstitutet. Här redogör Per Ewert för den historiska metoden och vad vi faktiskt vet om Jesus. Filmen är producerad av Apologia.
Om filmen ger mersmak rekommenderas boken starkt – finns här: http://www.sjobergsforlag.se/bocker/romaner/sherlock-fallet-med-den-tomma-graven-per-ewert


Låt showen börja!
 

Jesu uppståndelse: gravplundring, hallucinationer – eller mirakel?

Livets bräcklighet

Förra veckans terrordåd i Stockholm får oss oundvikligen att tänka på livets bräcklighet. Det fanns ingen gemensam nämnare för dem som dödades. Maïlys, den belgiska kvinnan som väntade på Drottninggatan för att träffa sina vänner hade inget att göra med Ebba, den elvaåriga flickan som var på väg hem från skolan. De dog urskillningslöst.

 

Samma sak kan hända oss, när som helst. Det behöver inte ske genom en terrorattack, utan genom plötslig sjukdom eller en olycka. Vi kan inte ta livet för givet. Faktum är att vi kan vara döda imorgon.

När jag var ateist i yngre tonåren avskydde jag att tänka på detta. Jag kvävde mina existentiella tankar med underhållning av alla möjliga slag. Men när en familjemedlem hastigt gick bort kunde jag inte hålla dödsångesten på avstånd. Som jag beskrivit i djupare detalj här slutade det med att jag den 2 april 2006 blev kristen. Några veckor senare bad jag Gud visa sig för mig, och jag såg syner av Jesus nästan varje kväll i över ett år.

 

När jag berättar detta för ateister påpekar de ofta att min starka vilja att Gud skulle finnas och ge mig evigt liv påverkade mitt beslut att börja tro på det. Men viljan att något ska vara sant innebär inte att det är sant. Och det stämmer, men det innebär inte att min slutsats automatiskt är falsk.

 

En läkare som förskräckt misstänker att hennes son har cancer kan motiveras av denna misstanke att grundligt undersöka saken. Att hon mycket gärna vill att pojken ska vara frisk innebär inte att hon nödvändigtvis kommer fram till att han är sjuk – hon kanske upptäcker att han är fri från cancer!

 

Möjligheten att leva för evigt i lycka är utan tvekan en betydligt bättre realitet än den skoningslösa massförintelse som ateismen utlovar allt levande. Så vi bör alla vara villiga att utforska existensen av evigt liv, och inte utesluta det a priori.

 

Hur uppstod tron på uppståndelsen?

 

En naturlig startpunkt för en sådan undersökning är att titta närmare på Jesus från Nasaret. Inte nog är han världens mest kända historiska person, den mest kända händelsen i hans liv är att han ska ha kommit tillbaka från döden. Om det är sant har Gud legitimerat hans budskap om att de som följer honom också kommer uppstå till ett evigt liv, och det är sannerligen goda nyheter.

 

En invändning som knappt förtjänar uppmärksamhet för att den är så dålig men som jag ändå känner att jag kortfattat behöver bemöta då den är populär, är att ”Döda uppstår inte. Alltså uppstod inte Jesus.” Det är ett cirkelresonemang: om Jesus i själva verket uppstod, stämmer det inte att ingen någonsin har uppstått.

 

Om det fanns någon naturlig process som gjorde att, säg, en procent av den mänskliga befolkningen kom tillbaka till livet efter att de hade dött, så skulle Jesu uppståndelse inte vara ett mirakel. Alltså kan vi inte hänvisa till att det saknas naturliga processer för uppståndelser för att förneka att Jesus kan ha uppstått mirakulöst.

 

Så låt oss titta närmre på hur idén om att Jesus uppstått, uppstod. Först måste vi välja om det är rimligast att anta att apostlarna var övertygade om att graven var tom och Jesus levde, eller om de blåljög och förkunnade uppståndelse utan att egentligen själva tro på det. Det förstnämnda är otroligt mycket troligare.

 

Det är oomtvistat att Paulus var en historisk person, och i flera av hans brev (1 Kor 15:5 och Gal 1.18-2:14) talar han om Petrus som historisk person som han mött och talat med. Han var, enligt både Paulus och evangelierna, ett vittne till uppståndelsen. Alla fornkyrkliga källor om Petrus liv är eniga om att han dog martyrdöden i Rom, och det är vida känt att urkyrkan var kraftigt förföljd. Petrus har en central roll i berättelserna om uppståndelsen. Att han skulle veta att det var ett påhitt och ändå ge sitt liv åt det är orimligt. Folk kan ge sina liv för det som är fel, men själva är de övertygade om att det är rätt.

 

Samma sak gäller förstås övriga apostlar. Detta har gjort att teorin som ickekristna spred i urkyrklig tid enligt Matteus 28:13 — att lärjungarna stal kroppen — har väldigt svagt stöd bland skeptiker idag. Radikaliteten i den tidiga kristna rörelsen går inte att förneka. Som exegeten NT Wright skriver i sin bok om Jesu uppståndelse kommer tron på denna som ett blixtnedslag och förkunnas med en passionerad övertygelse av dem som själva hade träffat Jesus.

 

Hallucinationer om hallucinationer

 

Så vad förklarar uppkomsten av denna övertygelse? Ett äkta uppståndelsemirakel gör det förstås, men vad är den populäraste naturalistiska förklaringen? Den absolut vanligaste är hallucinationsteorin – att några av lärjungarna trodde att de såg Jesus när de i själva verket bara inbillade sig.

 

Eftersom detta är en naturalistisk förklaring, utan hänvisning till övernaturligt ingripande, måste vi vara realistiska i vår beskrivning av de hallucinationer som ska ha gett upphov till tron på uppståndelsen. Vi kan inte hänvisa till fiktiva hallucinationer, som i filmer där vem som helst tycks kunna se vad som helst, utan hålla oss till metodisk naturalism i vår förklaringsmodell.

 

Apologeten Gary Habermas pekar på att hallucinationsteorin går emot hallucinationsforskningen. Hallucinationer är symptom på psykisk ohälsa, de är inte tillgängliga för vem som helst som vill se något. Att flera personer har samma sorts hallucination inom relativt kort tid är extremt osannolikt. Att flera personer ser samma hallucination samtidigt, vilket alla evangelier och Paulus hävdar, går i princip inte. Det kräver ett sammanträffande som inte är av denna värld.

 

Skeptikern kanske invänder att vi inte vet om flera personer såg hallucinationer av Jesus samtidigt, dessa berättelser kanske utvecklades decennier senare baserat på ursprungliga hallucinationer som var individuella. Men återigen har vi problemet med apostlarnas övertygelse om att den urkristna förkunnelsen var sann. Paulus skriver om hur den uppståndne Jesus uppenbarade sig för grupper av lärjungar i 1 Kor 15:3-7, vilket skrevs ca 20 år efter händelsen och med största sannolikhet baserar sig på tidigare traditioner. Vi ser ingen historisk utveckling från individuella uppenbarelser till kollektiva — de kollektiva finns där från början. Om de rapporterna var lögner, varför var lärjungarna villiga att dö för ett sådant vittnesbörd?

 

Avslutningsvis invänder många skeptiker att det inte spelar någon roll hur fantastiskt osannolikt en naturalistisk förklaring är, den är fortfarande mer trolig än en övernaturlig förklaring. Detta är en återupprepning av Humes cirkelargument mot mirakler, som jag har kritiserat här. Om Guds, och därmed miraklers, existens är möjlig, så är miraklers inträffanden inte alls det mest osannolika som kan inträffa. Om Gud möjligtvis finns är det tvärtom rätt troligt att de sker. Det finns ingen anledning att hävda att mirakler är de mest osannolika händelser som kan tänkas såtillvida att man inte utgår från naturalism a priori, och det finns det ingen anledning att göra eftersom naturalismen är obevisad och obevisbar.

 

Skeptikers oförmåga att presentera en hållbar och trolig alternativ teori till vad som hände under påskhelgen i Jerusalem visar att tron på Jesu uppståndelse är fullständigt rationell. Det är därför inte konstigt att flera ateister som på ett ärligt sätt granskat bevisen för uppståndelsen, såsom Lee Strobel och J. Warner Wallace) har kommit till tro på Jesus.
/ Micael Grenholm

Bloggposten som pdf