Alla inlägg av Martin Walldén

Make Far Barn Kristen Präst Apologet

Är ateister emot barn?

Ok, förlåt på en gång säger jag väl!? Det är en lite spetsig rubrik, men den kommer sig av en allvarlig fundering som jag inte själv är upphov till, egentligen bara vittne till; när året inleddes så dök det upp en del inlägg om att FN:s barnkonvention nu blivit svensk lag och vad det skulle få för konsekvenser. Inte så få var positiva och i allra högsta grad sekulära organisationer som jobbar med barn och barnrättsfrågor och dylikt.  

Sedan fanns det undantag från hyllningarna, som detta:

Men är det så illa då, att människor är mot barnkonventionen alltså? Vill man inte skydda barn egentligen mot otillbörlig, ja rent skadlig påverkan? Jo, så är det säkert! Jag vet ju inte hur alla tänker, bara de som jag pratat med och debatterat mot, men det jag tänker på är ungefär: Är det verkligen så illa då?

Jag tänker att kanske beror en del av de idéer och åsikter som speglas i till exempel ovanstående bilder på bristande kunskap (av ett eller annat skäl) om den kristna tron? Det skulle kanske då vara dags för ännu en bloggpost i serien Teologi för ateister? Jag tänker att det kan vara svårt att beskriva en motståndare så att den känner igen sig, men serien är ett försök till början på hjälp för exempelvis ateistiskt troende och andra; serien har sin utgångspunkt i att troende av ateistisk tro och troende av annat slag än den kristna tron ska få hjälp att argumentera för eller emot och väga skälen för eller emot just en kristen tro och slippa fäktas mot en tro som inte heller kristna.

Men dennadagesn bloggpost, om en kanske en semiofficiell del i serien, tar istället sin utgångspunkt i får i stället ta sin utgångspunkt i Blasie Pascal, något om honom finns att hämta i trakten av dagens datum:

Och mer specifikt tänker jag på någon slags variant av barnuppfostrans Pascals vad.

Det är, när detta skrivs, några dagar sedan Barnkonventionens dag (20 november), vilket påminde mig om inläggen från början av året och mina tankar då, dels de framförda på kammaren och dels i mer offentliga debatter och samtal.

Så vad vill jag säga då? Är det inte så att föräldrar nu i frid kan och får pådyvla sina barn religiösa trosföreställningar? Jo, så kan man väl säga att det är på många sätt, det jag mest funderar på gällande barn till kristna föräldrar handlar om den lilla frågan:  Är det så farligt då? Om vi säger att det inte finns några skäl till att tro att den kristna tron är sann, vad får barnen då med sig? Och kan de bli av med det hela? Den sista frågan är enkel att besvara: Tron har lätt för att försvinna är nog många kyrkors och föräldrars erfarenheter, en bok i ämnet finns här som förslag till instudering.

Men om kristen tro vore osann då? Hur blir det då, är det verkligen ändå bra att uppfostra barn i enlighet med den då? Ja för det första så bör man ju som ateistiskt troende, eller troende av annan inriktning, väga skälen för den kristna tron, inte bara använda sig av sina förutfattade meningar som ju lätt kan oreflekterat se ut som i bilderna ovan.

Och för det andra så om kristen tro är sann, då finns ju ska skäl att göra vad man kan för att den ska överföras till det uppväxande släktet, så resten av denna bloggpost kommer fokusera på om den hypotetiskt skulle vara osann, men att man i alla fall ville överföra den, förmedla den, eller alltså uppfostra sina barn enligt deen kristna tron.

Finns det några faror? Ja, säkert, men frågan är om de är särskilt stora? En av de stora farorna är ju just att barnen får till sig något som sant som inte är det (i så fall). I övrigt tror jag att de flesta invändningar som kan resas mot att uppfostra barn i akt och mening att överföra den kristna tron till dem också kan resas mot i stort sett alla andra sätt eller riktningar. Och de torde ha mer att göra med maktförhållandet mellan barn och förälder som den vuxne alltid har en större del av. Det skull kunna handla om att sluta ett barn mot världen (alltså alla andra intryck än ”rätt”” intryck, sammanhang etc), men det är släkt med ovanstående om makten och något vi kan känna igen från vilket missbruk av makt gentemot barn och andra som helst.

Nå listan kan säkert förlängas och kommer säkert göra det med lite hjälp, men frågan är om något går att knyta mer till just kristen tro än andra trosföreställningar eller filosofiska ställningstaganden!?

Men nu till Pascal, han menade ju att det var bättre att tro på Gud även om han inte finns än tvärtom, för chansen att det blev bra var större än tvärtom. En slags spelteoretisk hjälp för att välja livshållning!

De stora fördelarna så med att låta barn få en kristen uppfostran är bland annat följande:

* Du vet att du har ett värde

* Du vet att du är älskad

* Du vet att du aldrig är ensam

* Du vet att det finns skäl att göra rätt

* Du vet att du har en uppgift

* Du vet att det finns skäl att ha ett hopp

* Du vet att livet har en mening

Nu valde jag ordet vet egentligen mest för att det blev rätt snyggt, egentligen är en del av dessa inte vet som i veta i huvudet utan mer vet/känna/vara övertygad om, mer något som också hjärtat och hela jaget är involverat i.

Du vet att du har ett värde – Du får i den kristna tron med dig att Gud skapat dig och alla människor, inte ens den förste mördarn är värdelös utan får ett märke som skydd för att inte alla andra ska dräpa honom. Du får i den kristna tron detta att Gud vill rädda dig och alla människor så mycket att han var beredd att avstå ifrån allt, bli människa i Jesus och så dö för din (och allas ) skull. Alltså inte bara snacka, utan någon som tar en för dig!

Du vet att du är älskad – Du får i den kristna tron detta att Jesus blev människa för din skull:

Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son, för att var och en som tror på honom ska få evigt liv. För Gud sände inte sin son till världen för att döma världen utan för att rädda den. (Johannesevangeliet 3:16-17)

Du vet att du aldrig är ensam. Vi har Jesu löfte som man då får förmodas få med sig om man uppfostras i den kristna tron: 

Jag är med er alla dagar till tidens slut. (Matteusevangeliet 28:20)

Du vet att det finns skäl att göra rätt. Gud uppmanar oss på flera sätt, typ ”Allt vad ni vill att människorna ska göra för er det ska ni göra för dem” är väl en klassiker i sammanhanget, Gyllen regeln kallad. Mycket likande kan man se och få uppmaningar, exempelvis detta om fåren och getterna vid tiden slut

Du vet att du har en uppgift det kan handla om i församlingen eller i världen i stort, Gud rustar oss med uppgift och utrustning att utföra den, exempelvis i 1 Korinthierbrevet 12:

Hos var och en framträder Anden så att den blir till nytta

Du vet att det finns skäl att ha ett hopp (de ovanstående punkterna ger visst skäl för nutiden) inför vad som kommer i slutet av allt. Här kan vi se exempelvis Lukasevangeliets tal om nöden som kommer och hur vi kan ha hopp i det: 

När allt detta börjar, så räta på er och lyft era huvuden, ty er befrielse närmar sig.

Och ur själva slutet av Uppenbarelseboken har kyrkan hämtat kraft och hopp i tunga tider, den nya jorden och hoppet om att det kommer en tid då:

Och från tronen hörde jag en stark röst som sade: »Se, Guds tält står bland människorna, och han skall bo ibland dem, och de skall vara hans folk, och Gud själv skall vara hos dem, och han skall torka alla tårar från deras ögon. Döden skall inte finnas mer, och ingen sorg och ingen klagan och ingen smärta skall finnas mer. Ty det som en gång var är borta. 

Och han som satt på tronen sade: »Se, jag gör allting nytt.« Och han sade: »Skriv, ty dessa ord är trovärdiga och sanna.« 

Uppenbarelseboken 21:1-5

Du vet att livet har en mening i alla fall i bemärkelsen att du inte är tillkommen av en slump, utan att Gud var med i din och hela tillvarons tillblivelse. 

Finns det en slutsats nu då?

Ja kanske kan det tyckas som om allt det där kan man få ändå! Ja kanske, men finessen blir ju att du får en grund för att uppleva att allt är så som det står här ovan, kanske finns det fler saker att få med sig, kanske andra bibelord, men jag skulle säga att i de flesta kyrkor i vårt land skulle detta och kanske några till positiva värden vara det som föräldrar vill och försöker föra över till sina barn.

Och de anser sig ha skäl till det, det gör att jag skulle satsa på barnuppfostrans pascalliknande vad!

Frid och välsignelser! / Martin Walldén

Är Bibeln intolerant? Förtryckande? Sexistisk? Homofobisk? Förlegad? Irrelevant?

Intressanta frågor allt det där, och en intressant bok av Amy Orr-Ewing, med en kortare titel på engelska: Why trust the Bible? Och faktiskt är det nog mest den engelska titeln som helt och fullt ger rättvisa åt bokens innehåll, den är allra mest fokuserad på om man kan ha tillit till Bibeln.

Japp du har gissat rätt; det är ännu en bokrecension! Vi får säga som bibelboken Predikaren:

Låt varna dig min son ingen ände finns på det myckna bokskrivandet och mycket studerande gör kroppen trött! (Predikaren 12:12)

Nu är ju detta ingen podd så det är svårt att springa en runda för att stärka kroppen medan man tar del av detta, men kanske kan du motionera före eller efter läsandet av bloggposten? Och gör du det efter kan du ju fundera på om boken är något för dig?

Boken lär väl mest bli använd av kristna som funderar över de frågor boken behandlar, eller den som vill eller behöver rusta sig för vänner och bekantas frågor eller ifrågasättande av Bibeln och den kristna tron; och den har då verkligen gott om förtjänster.

166349f6-2b39-40c3-8a4f-8e764208497a-4465-000000f998fab943_file

Ett kanske ännu intressantare sätt att använda den vore som komplement i någon form av upptäckargrupp eller samtalsforum bland vänner, grannar, i kyrkan, på universitetet eller i något av skolans sammanhang så att den fick möta både kritiker som är av annan tro (ateistisk, religiös, agnostisk eller vad för tro/livsåskådning man nu omfattar) och de som är positivare inställd till den! Bli gärna först med detta i Sverige! För jag tänker att denna bok, precis som de flesta jag skrivit recensioner över, är goda att ta del av för den som är allt ifrån direkt fientligt inställd, till positivt nyfiken på den kristna tron!

Är sanningen om icke-kristna att man undviker sanningen av fel skäl? Vad gäller Bibeln kan jag ibland fundera; man accepterar oftast gängse historieskrivning om Julius Caesar, Hannibal, Sokrates med flera, men så fort Bibeln kommer på tal så räcker inga källor i världen till för att styrka den och den kan omöjligen själv vara historisk källa (detta var lite tillspetsat, jag vet), fler tankar om det finns bland annat i Svenska Apologetiksällskapets resursbank.

Men sanningen om att man har en ateistisk, agnostisk eller annan tro kan också vara att man tycker sig ha mött och konfronterats med den kristna tron; eller kort sagt man har varit i kyrkan eller mött kristna och det har lett till att man inte kan tro på vad de säger sig tro på.

Sanningen om dig och mig och våra respektive livsåskådningar kan också mycket väl vara att vi mött livet och att det formats oss på olikasätt vilket gör att en titt på till exempel kristen tro vid första och kanske andra anblicken inte får oss att visa forska vidare. 

Livsåskådning, tro och kristen tro är mer komplext än bara sanningsfrågan och här är en bit som jag menar att Orr-Ewing förtjänstfullt arbetar med genom boken! Redan i inledningen så slår hon an tonen genom att hon säger att hon värdesätter böcker som styrker Bibelns historicitet, men att om vi vet att Bibeln är historiskt trovärdig så väcker det fler frågor, kanske lite som Mark Twain (eventuellt) sade:

markt-twain-bibeln

Så varför ska jag då läsa boken? Jo den ger nämligen dig och mig,( och våra kamrater etc) en god grund för att i vår moderna värld som kanske inte bara bryr sig om just sanning; utan där det också är viktigt med de etiska och psykologiska aspekterna av saker! Hon gör det med 10 frågeställningar som hon på ett lättöverskådligt och enkelt, men ändå välarbetat, sätt går igenom. Och ja, några avdelningar handlar om den kristna trons trovärdighet, annat om dess mer faktiska tillgångar och att hur den hör hemma i det 21:a århundradets tankevärld och din och min vardag! 

a2ffdef1-af4f-40e4-bfa0-db2b2659b9a4-4465-000000f9d0e6d9fb_file

Hon rundar av den här dubbelheten i den sista delen genom att berätta om sina föräldrar; pappan som aldrig kommit på att det är sanning som är skälet att tro på kristendomen, inte det han sökt med andlighet, känslor etc och mamman som hela sin internatskoletid tvingats sitta på tråkiga anglikanska gudstjänster, har mött kyrkan helt enkelt! Men som båda med några månaders mellanrum ändå kommer till tro.

Vad gäller de rent faktiska sannings– eller trovärdighetsdelarna så är förstås avsnitten 2-4 i fokus. De är lättillgängliga och innehåller vad varje människa som funderar över om kristen tro är trovärdig bör förhålla sig till, lite av standardforskning eller standardvetenskap (men som verkligen inte tycks vara allmängods hos många som har en ateistisk eller agnostisk tro),

Ett speciellt spännande, men inte lika vedertaget är sid 45 och däromkring om nytestamentliga skrifter i Qumran. Det har vi lite kort berört vid ett annat tillfälle och det finns nog mycket forskning kvar att göra, men tesen i Orr-Ewings bok är att det finns fler än ett citat från Nya Testamentet i Döda havsrullarna. Om det gör det så säger det ju en hel del då Qumran tycks övergivet omkring Jerusalems förstöring, år 70, och då har vi ju tydligt tidiga dokument som blir viktiga för kanonhistorien och ålderns på Bibelns texter (just detta hur tidiga, hur nära inpå Jesu liv de faktiskt tycks skrivna och hur ännu tidigare mycket material i Bibelns Nya Testamente (som sedan är med i Bibelns böcker) är väldigt fascinerande och trosstärkande, eller om vi ska uttrycka oss lite neutralare, väldigt intressant).

Något som gör att en ateistiskt troende, eller agnostiskt troende, eller religiöst troende av annan tro än den kristna; att också du kan ha behållning av boken, är att frågorna är av rätt allmän karaktär och av Orr-Ewing och fler än mig, skulle jag tro, upplevs vara vanliga i samtal med troende av annan art än kristna.

Det är imponerande att få bredden i frågorna, pastorala omsorgen om de viktiga frågorna, men ändå lyckas få till en bra grundbok och dessutom i kort och överskådligt format; kristen tro utifrån ett historiskt sammanhang, utifrån ett etiskt och ett psykologiskt. Dessutom lätt att ta till sig, som vanligt (frestades jag att säga) så är det kanske inte alltid skälen för den kristna trons sanning och historicitet som hindrar, utan att man väljer att låta sin bias, sina förutfattade meningar om den kristna tron sätta sig över förnuftet, som gör att man inte kan anamma boken.

Men jag tror att som den är uppställd så kan man inleda samtal med den som förespråkar bokens ställningstaganden, eller motsätter sig dem och samtala igenom punkt för punkt och se vart skälen leder! 

Den ger klara slutsatser som man kan argumentera med (eller mot), men den ger liksom inte fritt spelrum till dina eller mina förutfattade meningar, vårt bias. Och att den dessutom hjälper till lite med funderande inte bara om sanningsfrågan utan om andra aspekter som är viktiga i vår samtid så har den ett än mer aktuellt värde än om den bara fokuserade på gudstron i sig rätt oantastliga historiska förankring (där väl Jesu uppståndelsen är lika välgrundad som vilken annan (antik) historisk persons hela liv!   

Som samtalsdokument är den god, som faktabas är den korrekt och lättöverskådlig och frågorna kan fungera även för en ateistiskt troende att fundera på i sin kammare (boken är så tunn att du kan smyga in den under kudden utan att någon märker att du är otrogen eller hädar din och dina trosfränders föreställningsvärld). 

Med förhoppning om god läsning, och att jag inte varit allt för vass mot den som har en annan tro än min, jag önskade mest uppmuntra till läsning (Orr-Ewing har en mycket trevligare approach än jag…)! 

/ Martin Walldén

Det tar ju en evig tid!!!

Ja så är det lätt att säga och tänka, det kan handla om jämlikhet och lika lön för lika arbete, det kan handla om att ett barn ska klä på sig ”kan själv” eller något annat som vi önskar skulle ske snabbare.

Men glädjande nog så kan inget ta en evig tid! Evig och tid är två begrepp som inte direkt relaterar till varandra skulle jag säga.

Gud är evig! Det är en grundsats när det gällt Gud (tillsammans med andra storord som helig, rättfärdig, kärlek m fl.), idag tänkte jag ge några tankar om detta med att Gud är evig, vad det kan betyda.

Att Gud är evig betyder att Gud är obunden av tiden (rumtiden) och opåverkad av densamma.

Det vi skull kunna säga om Gud är kanske: Gud är.

Detta får viss betydelse då vi samtalar om kristen tro, ibland syns det i mötet här på bloggen och ibland annorstädes då kristna möter människor av annan tro (annan religiösa tro, ateistisk tro, agnostisk tro etc.). Några av de betydelserna tänkte jag att vi skulle kika på i denna bloggpost.

Allvetande. Det betyder att när vi säger att Gud är allvetande så vet han, han bestämmer inte då. För honom är tiden närvarande, han är. Det blir som att hela tidens flöde är tillgängligt, varje del av det, hela tiden. Det blir som när jag ser min favoritfilm Top Gun, jag vet vad som kommer hända, men Pete Mitchells varande påverkar det inte, det är sedan länge inspelat och klart. Jag förhindrar eller påskyndar inte (spoiler alert!!!) Goose död bara för att jag vet om den.

Fri vilja. Detta hör på ett sätt inte ihop med att Gud är evig, men så fort vi placerar Gud i tiden så att hans vetande bestämmer utkomsten av en handling eller ett skeende då tar vi ju också bort den fria viljan. Även om den kanske mer bör beskrivas som att vi har en egen vilja, helt fri är vi nog ingen av oss. Så Gud som evig ger oss möjlighet till verkliga, betydelsefulla val.

Frälsning. Faktiskt är det här en av knepigheterna med en evig Gud, han vet redan vem av oss som kommer att välja att tillbringa evigheten med oss, men precis som annat han vet har han inte tagit bort var fria vilja. Men varför fortsätter han att ösa möjligheten till räddning över alla? Kanske finns svaret att finna i hans kärlek, tänker jag? En möjlighet är ju förstås att alla blir räddade, att alla faktiskt väljer Gud (godheten, kärleken, gemenskapen, ljuset) då det kniper, men så tycks inte Bibeln riktigt säga. Dock är det så att vi tänker att tillvaron blir god och underbar i himlen, men där kommer de som gått förlorade saknas, hur kan de för Gud finnas och inte finnas, eller leva i hoppet och ändå vara hopplöst förlorade, om nu Gud är och inte är endast i en tidpunkt? Förvisso sägs att ”Jag är med er alla dagar till tidens slut” så kanske blir tillvaron annorlunda på ett sätt som är svår att föreställa sig för mig här i det timliga? Men Gud förändras ändå inte, han likafullt är.

Skapelse. Hur kan Gud som är, som opåverkad av tiden och obunden av den skapa? För när det skapas så tillkommer något som inte fanns förut, vi rör oss på en tidsaxel och är sålunda i tiden igen. Men då tror jag man kan tänka sig att tiden finns för Gud, hela tiden alltså (förlåt). Gud är, kanske man kort kan säga?! Om vi minskar dimensionsantalet lite (eller vad man ska säga) så är tiden som en linjal (alltså en längd med en början och ett slut; hela tiden alltså) som ligger i ett rum (rummet symboliserar då Guds varande) där hela tiden är närvarande och ryms i Guds varande, men Guds varande går utanför, bortom tidens begränsningar och dimensioner. I tiden, på linjalen är det olika, men för betraktaren och agenten som inte är bunden av den är den till i alla sina tillkommelser (och avslut, även om det här handlade om skapelse, om det som tillkommer).

Johannes, Paulus, den andre Jesus?

Efter att mitt förra blogginlägg avslutades med en fridfull uppmaning om att kika på ett evangelium, förslagsvis Johannes, så uppstod en debatt kring om detta verkligen är vettigt ur synvinkeln att det kanske inte visar så mycket av den Jesus som fanns utan snarare en utveckling av honom? Alltså att den Jesus med de egenskaper som

JohannesPaul2-portrait
Påve Johannes Paulus II. Han åstadkom mycket, men knappast en förändrad, eller snarare utveckling av, kristologi.

presenteras i Johannesevangeliet har utvecklats ifrån hur det var egentligen och att vi ser det genom att Jesus framställs annorlunda i de tidigare skrifterna (som till exempel Markusevangeliet och hos Paulus).

Detta inlägg här blir inte en helt fullödigt försvar av att Johannesevangeliets Jesus är densamma som Jesus från Nasaret, eller alltså samma som i Paulus brev och Markusevangeliet, men jag vill problematisera lite tanken på utveckling.

Har en utveckling av kristologin skett?

Alltså det vet vi inte, vi har inga sådan källor som uttryckligen säger det, utan vi får tolka de källor vi har. Det vi kan se är att betoningarna är annorlunda i Johannes evangelium jämfört med Markus evangelium. Det finns betydligt många fler klara och tydliga uttryck som på ett tydligt sätt knyter ihop Jesus med JHVH eller Gud helt enkelt.

Vem är äldst?

Allmänt brukar Markus evangelium ses som det första evangeliet färdigställt ungefär år 50 efter Kristus, man brukar vidare säga att Matteus evangelium och Lukas evangelium bygger till dels på Markus evangelium och någon källa till (eller att alla tre tydligt tar material från en gemensam källa) och att de två är ungefär år 70 efter Kristus och att vidare Johannes är ungefär år 90 efter Kristus. På rätt goda grunder kan man fundera på om inte i alla fall Lukas bör ha varit färdigskrivet redan innan 60-talet tog slut.  Detta att de är olika i ålder brukar ses som bakgrunden till att det måste skett en utveckling om det skiljer sig i de senare från de tidigare. Paulus är ännu tidigare, men inte med i denna bloggpost.

Blir evangelisterna gaggigare med åren?

Det vi då dels kan konstatera är att mellan Markus och Lukas och Matteus skiljer sig också det som återges, medan Markus (som då bör vara det äldsta evangeliet) ofta tar med ovidkommande detaljer, som många härleder till att det är ögonvittneskildringar som återges eller i alla fall människor med god kännedom om förhållandena (några klassiska exempel är det gröna gräset, den nakne ynglingen och Alexandros och Rufus farsa) så kortar Matteus och Lukas av, de tar med det som är relevant för alla andra skulle man kunna säga. Så senare bearbetning betyder alltså inte mer utbroderat! De blir inte gaggigare!

Är det långt mellan Markus evangelium och Johannes evangelium?

Om det ska ske en utveckling så bör det vara en viss tid emellan vilket man också ofta anger att det är, under tiden satt man och broderade ut. Att det inte alltid sker förhärligande av avlidna ledare utan att man också kan nyktra till i sina omdömen tänker jag är rätt så vanlig företeelse både om uppburna godisar (typ Moder Theresa av Calcutta, Martin Luther King m fl), men också av uppburna men fruktade (såsom Stalin, Mussolini m fl). Men frågan är också om det verkligen förflöt en hel eon med tid mellan tillkomsten av de två? Vid Johannesevangeliets avslutande tycks Johannes vara död?

Det är den lärjungen som vittnar om allt detta och har skrivit ner det, och vi vet att hans vittnesbörd är sant.

Johannesevangeliet 21:24  

Han betraktas ofta som ung då han var en lärjunge till Jesus då densamme vandrade fysiskt på jorden, dvs 30-talet efter Kristus, och frågan är om han kan varit yngre än 20 år? I så fall var han 80 år då evangeliet anses kommit till, det är inte helt otroligt att en människa som också var ledare för en offentligt förföljd rörelse och som dessutom under en period satt fängslad av de romerska myndigheterna och som dessutom levde i en tid då medellivslängden nog var lägre än nu, det är inte helt otroligt att han kan ha lämnat in, tagit på sig träfracken, kilat vidare, tagit ned skylten (ja dött helt enkelt) redan innan 80-årsåldern (särskilt om vi lyfter in att han inte avslutar sitt evangelium utan att någon annan gör det, hörde jag någon viska Silmarillion?)

Silmarillion

Bild: Silfiriel

Så kanske är det lite kortare än vi tror?

Ok, hur skiljer de sig åt då?

Vid en genomläsning så tror jag att det för de flesta framförallt är en skillnad som man snabbt ser: I Markus går det som ett hemlighetstema, ständigt får de som uttalar att han är Messias, att han är den han utger sig för att vara och att han är den som ska komma, de får ständigt höra att de inte ska säga något till någon! I Johannes däremot så är det från första verserna mer tydligt att Jesus är Guds son, att han är Gud själv och hans kopplas ihop med Guds namn (vilka vi översätter med Jag Är, vilket återkommer som titlar på Jesus (jag är livets bröd, den gode herden etc)).

En annan spännande detalj är att Jesus på förklaringsberget inte nämns i Johannesevangeliet, alltså då Gud själv presenterar Jesus. Om man skulle vilja ha en hög kristologi kan man ju fundera på varför höjdpunkten saknas?

Skiljer de sig åt i lära?

Jag tror inte att man kan rakt av säga att de skiljer sig, eller att det skulle vara mer utvecklat i Johannes. Kristologin är mer utbroderad och det används många fler ord i Johannes evangelium, men om det skiljer sig så mycket åt det är jag tveksam till att man entydigt kan belägga.

Och nu kommer det en ganska kort redogörelse för detta, det som skulle behöva kompletteras är ett någon exegetisk utläggning om Kyrios/Herre i Markus evangelium och också hur den judiska kontexten kunde ta emot Gud sänd till människorna, något om varför Gud son och Människosonen är giltiga som tecken på gudomlighet, men jag får lämna det för nu.

Det jag vill säga är alltså att de berättar olika och Markus utgångspunkt finns tidigt omvittnad (hos Eusebios och Papias och Klemens av Alexandria) (alltså 100-talet efter Kristus); han har varit Petrus tolk och skriver ner det Petrus sagt och Petrus bild av allt. En del har här sett att Petrus framställs i sämre dager än i övriga evangelier.

Om Johannes kan sägas att han tycks förutsätta att vi känner till de övriga evangeliernas berättelser, den tycks komplettera och lägga till, kanske i hålrummet som kyrkofäderna vittnar om gällande Markus?

När Markus blev Petrus tolk, skrev han noga ned allt han upptecknat av Kristi ord och gärningar, dock inte i ordning … [Petrus] undervisade i korta berättelser men inte för att göra en ordnad framställning av Herrens ord.

– Papias

Nå är då Jesus inte den gudomlige Kristus i Markusevangeliet?

Jo se det är han, och vill man bara läsa en vers så ta då denna:

Men han teg och svarade ingenting. Då ställde översteprästen ännu en fråga: »Är du Messias, den Välsignades son?«

Jesus svarade: »Det är jag, och ni skall få se Människosonen sitta på Maktens högra sida och komma bland himlens moln

Då slet översteprästen sönder sina kläder och sade: »Vad skall vi nu med vittnen till?

Ni har hört hädelsen. Vad anser ni?« Alla fann att han förtjänade döden.

Markusevangeliet 14:61-64

Han döms alltså till döden för att han sa att han var Gud själv. Och att gå i döden för något man vet är en lögn, det är det inte många som gör!

Vill du ha ytterligare ett indicium på att det inte är olika Jesusar utan olika sätt att berätta och lyfta fram, ja kanske behöver du, likt Johannes i Stengrunden ett sista ord, ett starkt ett?

Jaha? Vad? Jo, det är nämligen så att Jesus i Markusevangeliet förlåter synder vilket för de som är med blir ett tydligt vittnesbörd om hans gudomlighet, och för de som inte blir jesusanhängare så blir det ett skäl för dem att se en hädare, eller något ännu värre! Också på en del andra sätt agerar i auktoritet som endast Gud kan och gör och ger då med tydliga alluderingar till det sätt som Gud beskrivs i den hebreiska Bibeln (Tanak).

Att han dessutom utges för att vara Guds son redan från första kapitlet ger kanske lite mindre vatten på kvarnen om att han först långt senare blir så där gudomlig som i Johannesevangeliet?!

Något som vi här utelämnar helt, men som fungerar som äldre källor till Jesu gudomlighet anar vi i citatet om att

alla har syndat och gått miste om härligheten från Gud

det är hämtat ifrån en annan tidig källa som också med fog kan sägas driva en väl arbetat kristologi och som också med fog kan ge oss skäl att tro att den höga bekännelsen av Jesus som Herre, som Gud nog var med från början i den kristna tron, Paulus brev till Romarna. Det och andra brev ger en ännu mer komplett bild av den höga kristologi som tycks funnits ända sedan Jesu steg här på jorden.

Det var några tankar, kanske de kompletteras med tankar från ännu äldre källmaterial i form av bl. a. Paulus vid tillfälle?! Likaså bör man kanske göra ett mer språkligt exegetiskt studium i t ex Markus evangelium för att än mer nyansera bilden och jag tror att man då finner att Markus inte hymlar med om Jesus är Gud eller inte och vad det betyder, men det får vi ta en annan gång!

 

Allt gott till er alla! / Martin Walldén

 

Ateismens illusioner – ett filosofiskt fallstudium

Ibland kommer det en DaVinci-kod susande in i vår kultur, eller en Tro och vetande eller en David Hume; böcker och filmer och företeelser som lyckas angripa klassisk kristen tro och få många att fundera på den eller rent av blir negativt inställda till kristen tro.

För en tid sedan brakade boken Illusionen om Gud eller med dess engelska originaltitel The God delusion in i delar av kulturen just så. Den var kanske inte samma bladvändare som DaVinci-koden, men med ett mer pretentiöst mål: Att visa att Gud inte finns samt att religion är ansvarig för en oherrans massa av det onda som sker och skett i världen (lite min tolkning av ärendet).

SVar på Moskvas Bibel Wurmbrand bok
Exempel på inaktuell bok, men med fortfarande aktuella frågeställningar: Det ateistiska Sovjetunionen finns inte längre, men tankeströmningarna finns kvar.

På ett sätt är det viktigt att då och där försvara och förklara den kristna tron, att visa att det finns skäl att omfatta den i sin klassiska tappning (det finns skäl att inte tro att Maria Magdalenas och Jesu ättlingar varit franska kungar, det finns skäl att veta att kristen tro och naturvetenskap inte är motpoler, det finns tro att mirakler sker när de observeras osv), men då kulturen svängt och vi pratar Coronavirus, eller månlandning eller vad det kan vara då försvinner värdet av att ha svar på den kritik som framförs kan man tycka, men om man ur dessa debattinlägg kan finna goda exempel på hur man kan resonera på ett mer generellt plan då finns det ett stort värde i dem!

Ateismens Illusioner McGrath bok
Vad du behöver veta om inte Richard Dawkins eller Janne Josefsson ringer upp! Några tankar om att samtala om kristen tro generellt.

 

 

 

Och i dagens bok: Ateismens illusioner – Varför Richard Dawkins misstar sig så finns det mycket att plocka med sig även för den som aldrig kommer ha youtube-debatt mot Richard Dawkins, eller vars vänner aldrig kommer luta sig mot Den själviska genenenför sin kritik av din kristna tro; med de särskilda argument som kan anföras just mot Dawkins sätt att resonera i just denna skrift kan man få en grund att använda för att skärskåda argument från alla och envar.

I korthet kan lärdomen bli densamma som en av de lärdomar jag fortfarande bär med mig från det första föredrag jag någonsin hörde om apologetik (Stefan Gustavsson på Livskraftläger i Uppsala tidigt 2000-tal): Dra ut argumenten till sin yttersta spets

Inledningen var kanske inte helt lättuggad, men boken jag vill rikta uppmärksamheten mot är desto enklare att ta till sig! Redan inledningen av professor Ulf Jonsson presenteras Dawkins och hans verk under de senaste decennierna på ett gott sätt och hans betydelse; samt även ett visst omdöme om honom och hans verk, samt gör detsamma med McGrath och McGrath, vilket gör oss som läsare väl rustade för att gå in i filosofins kammare, en del av oss trivs i detta rum, andra vill hellre gå ut igen, men för den som tar ett litet djupare andetag så är rummet trevligt inrett av McGrath och McGrath, så välkommen in i det vackra biblioteket med sin tjocka brittiska matta och sina sköna fåtöljer; nu går vi in i boken och dess upplägg och lärdomar!

Det var en gång…

Illusionen om Gud kom ut 2006 och McGraths svar 2007, en sak har förändrats: Richard Dawkins har medgett att religion kan bidra till positiva saker, det var en åsikt som nog väldigt få tillskrev Dawkins vid det tidiga 2000-talet och det tas upp här som en del av motargumenteringen av Dawkins, å andra sidan faller den ena av Dawkins två argumentationslinjer då han öppnar dörren för positiva sidor av religion, så att motargumenteringen numera faller lite är inget som stör utan blir nästan bara ett starkare skäl att lyssna på McGrath och McGrath då Dawkins själv svängt till deras fördel!  Detta är något man kan studera i del 4 (från sidan 73 och framåt) där ideal, missbruk av dem och vad Jesus ville att vi skulle ha som ideal att leva med varandra (kärlek och inte hat, vilket gör det svårt att klistra ondskeetiketten på kristen tro).

Min tandläkare kan allt om bilar!

Ibland tänker vi att dagens ledare för trossamfunden (alltså vetenskapsmännen som väl är nutidens största auktoriteter) kan mycket, men bara för att en duktig tandläkare inte har koll på SAAb Sonett så blir det inte rätt.

Och lite det visas i boken med all önskvärd tydlighet, bara för att att en känd vetenskapsman i högstämda ordalag säger (skriker?) att Gud inte finns, att memen förklarar allt, så är det inte så. På ett enkelt sätt förklarar McGRath och McGrath var Dawkins tar genvägen förbi att motivera och grunda sina påståenden för att sedan några stycken senare i boken använda dem som absolut tillförlitliga och allmänt erkända förhållanden och företeelser. Ett gott exempel är Dawkins införande och användande av Meme, som även annorstädes erhållit kritik, som här introduceras och inte motiveras och sedan används som om den vore välgrundad genom hans tidigare resonemang i boken, enligt författarna.

Know thy enemy!

I inledningen av boken pekar McGrath och McGrath ut ännu en svaghet i Dawkins resonemang: Han strider mot en kristen tro som väldigt få, om ens någon, har. De jämför tonen med en avart av kristen tro, men att Dawkins har nog svårt att finna någon som företräder en sådan form av kristen tro, däremot uppvisar han själv likheter i sin totala övertygelse om att ha rätt och sitt kategoriska fördömande av de som tycker annorlunda gällande religion än han, låter som en smal sektliknande kristendomsliknande rörelse, men här företräds inriktningen av en professor och publikt framträdande vetenskapsman, vilket blir besynnerligt. Författarna resonerar lite hur man kan fundera kring detta och hur man kan komma runt en sådan innehållslös, men dock tung argumentation.

I inledningen för också författarna ett resonemang om hur man kan möta och samtala med argumentation som inte är sammanhängande, men mest mycket, något som säkert flera av oss som kommit ut som kristna upplevt: Hur själva mängden och de olika sätten att mer eller mindre hetsigt invända mot den kristna tron tar bort tyngden av det stöd som filosofi och vetenskap ger för en kristen livsåskådning.

Vad ska vi med boken till nu då?

Serranohelskinka1
Längst in bland floskler och fula debattknep ligger något fakta eller konkret att pröva! Låt oss hjälpa varandra att diskutera för att tillsammans komma åt sanningen där mitt i alla argument!

Jo jag tycker den har mycket att tillföra om hur vi samtalar med varandra (både den med en kristen tro och den med en ateistisk eller annan tro), om vad vi samtalar om, så att vi håller ihop resonemangen och låter båda sidor få liksom skära med sina vassa knivar in till argumentets inre kärna, så vi inte bara bankar ett påstående i huvudet på motståndaren och vinner debatten, men förlorar sanningen och strävan efter att förstå varandra och verkligheten!

Den är ett utmärkt fallstudium för den som vill växa i sitt filosofiska tänkande och sin argumentationstekning utan att använda jobbiga filosofiska eller retoriska termer!

Den kan med fördel läsas parallellt med Dawkins bok och så samtalar man från olika ingångar med varandra!

Allt gott!

/ Martin Walldén

Vilken Jesus ska jag tro på? – En bokrecension

Det har blivit en del böcker lästa, det har blivit en del bokrecensioner skrivna, ändå kommer det ännu fler, kanske dags att påminna om vad böckernas bok säger om detta?

För övrigt, min son, ta varning:

Det myckna bokskrivandet tar aldrig slut, och flitiga studier gör kroppen trött.

Predikaren 12:12

Jag gillar böcker och jag gillar böcker om Jesus och jag gillar böcker om den historiske Jesus och jag gillar böcker om den historiske Jesus med många fotnoter för vidare studier.

Det här är en bok som jag liksom endast i förbifarten och inte av intresse bar med mig ut från det dignande bokbordet som Duvan dukade upp: Vilken Jesus ska jag tro på? av Lee Strobel , betalat den har jag dock! Men den hade en ganska jobbig titel, jag för min del var inte så intresserad i fler frågor än om den Jesus som framträder i Nya Testamentet är samma som den historiske Jesus. Därför blev den stående i bokhyllan länge, men då jag väl tog fram den så visade det sig att denna lilla skrift (nåja drygt 300 sidor, men i alla fall) innehöll en hel rad pärlor! Så för att inte du ska göra samman misstag som jag och låta denna stå orörd allt för länge så kommer här en slags recension och lite exempel på vad man kan finna innanför pärmarna (om du ärver boken efter en botaniker så kan du förstås finna än mer än det jag berättar om).

d103a368-4d54-4919-a022-824b7d8fb017-1699-000000636e154c84_file
Gömmer sig en skatt eller rent av en godispåse innanför dessa pärmar? Ja, faktiskt också för någon som är van att läsa apologetisk litteratur!

Det som kanske direkt slår en vid påbörjandet av att läsa denna bok är att den, likt ofta i Strobels fall, börjar med något intresseväckande, här utifrån sitt besök i Evergreen Cementary där drygt 400 personer tragiskt ligger begravda efter ett stort kollektivt självmord (förutom barnen som itvingades gift), allt detta på grund av att de följt en falsk messiasgestalt i döden. Han tar sitt avstamp i denna tragedi med tanken om att:

Trosläror får väldigt påtagliga konsekvenser. (Sid. 8)

Så boken är mestadels lättläst, men med relevanta exempel och ovidkommande, men tolkande berättelser från Strobels eget liv och från andra sammanhang, en god läsbarhet således!

Men har den något innehåll då? Jo, det få jag säga! Den är indelade i 6 ”Utmaningar” för en klassisk bild av Jesus, de flesta är mer eller mindre aktuella i nutiden, en del har varit i säck innan de kom i påse (alltså varit ett sätt att angripa den klassiska bilden av Jesus under långa tider).

Vi börjar i Tomasevangeliet och dess kompisar. Här är en av huvudlinjerna att de gnostiska evangelier som framträder ofta i debatten som ska ha bevarat en ursprungligare bild av Jesus och som blivit bortpetade ur Bibeln, denna syn har svårt att hävda sig då den granskas. Dels är källmaterialet inte äldre än för de evangelier som finns med i Bibeln, dels så är de tydligt bortkopplade ifrån den semitiska värld som Jesus levde i, dels så visar han på att man kan finna ett mått av skiljaktigheter i den tidiga kristna världen, men inte på en del punkter där de nu framförda berättelserna om Jesus skiljer sig stort.

En rad dokument med jesusberättelser som inte finns med i Bibelns Nya Testamente tas upp för diskussion.

Sedan fortsätter man med att ta upp om kyrkan förvanskat texterna, man kikar på vad vi kan veta om evangeliernas trovärdighet då vi inte har tillgång till originalskrifterna.

Jesu uppståndelse tas upp och här kommer en del saker som är gott att ha i bakgrunden då man samtalar om kristen tro, antingen från en kristen eller ateistisk tro, till exempel den genomgång av fakta som förklarar varför det historiskt återstår att tro på en uppståndelse för den avrättade Jesus från Nasaret, eller ha en rätt avancerad annan form av förklaring, en som har svårt att klara av Ockhams rakknivDet är vad historien ger oss för valmöjligheter. Denna utmaningsdel tar också upp en del alternativa hypoteser och synar dem i sömmarna, till exempel detta att Jesus svimmade av på korset och kom till sans igen i graven.

Jesus var en gammal hednisk gud! Är en utmaning som boken tar sig an. Den visar på att de påstådda likheterna inte är så stora och att beläggen för att en stor del av dem fanns före Jesus från Nasaret är mycket tveksamma, det tycks mer än troligt att en del av dem snarare lånar från berättelsen om Jesus! 

Borde man inte få välja vad man ska tro på? Är inte Bibeln och kristen tor lite intolerant? I avslutningen tas denna och en del andra frågeställningar upp och diskuteras.

img_7405
Kan man bedöma några bevis efter att ha läst boken?

Till slut, hur är den som apologetisk litteratur? Jag blev glatt överraskad efter att ha lösgjort boken från sin långa olästhet i bokhyllan, den ger en god bild av varför det är värt att ta upp en bok till; Bibeln, och efter att ha läst till exempel Johannesevangeliet fråga sig:

Om det här är sant, vad betyder det för mig då?

Och svaret på det är förstås att det betyder att du och jag har en hemvist i himlen, ett hopp i nutiden och ett löfte om liv med Gud!

Med hopp om god läsning! / Martin Walldén

Min mormor visste visst var Jesus begravdes!

Okej kanske är detta att lägga ord i munnen på min kära mormor som hon aldrig sagt, eller tillsäga henne anspråk hon aldrig kommit med, jag kan nog till och med erkänna att det är så, men min mormor kan fungera som en modell för hur minnet av Jesu födelseplats och dödsplats och begravningsplats kan ha sparats på ett tillförlitligt sätt!

I korthet kan man säga att själva berättelsen om Jesus och hans liv död och uppståndelse kan rätt noga dokumenteras vad gäller sanningshalten i påståendena, och gällande själva det faktum att Jesus existerat. Det har gjorts på denna blogg i bokrecensioner och i bloggposter, främst rörande Bibeln och dess tillförlitlighet. Mycket av det, och en del annat, kan läsas på Svenska Apologetiksällskapets Resursbank här på bloggen!

Men nyligen gjorde jag en resa till Israel och slogs av hur en hel del av det som vi i en protestantisk kristen tankesfär eller sekulär västerländsk tankesfär avfärdar som ”(romersk)katolska traditioner utan historisk förankring” faktiskt kan visa sig vara väl belagda ”facts on the ground”!

Men hur kan man märka ut den barmhärtiga samarierns värdshus?

Nu tror jag att många av oss inte blir helt övertygade bara för att en präst från Lappland skriver att det är så (eller att det kan finnas goda skäl att lita inte bara på att det här utan också var det hänt, det som Bibeln berättar) för vi kan se på en vanlig bild över turistställen i Israel att en del händelser sägs utspela sig på flera platser, flera kyrkor sägs vara platsen för samma sak och så vidare.

img_7058
Hur många platser för Jesu dop kan du finna?

Det sägs till och med att Jesus följde med Josef från Arimateia till England under sin barndom, vilket gett upphov till den populära sången ”Jerusalem”

Did those feet in ancient times walked on Englands pastors green?

No, probably not!

Och värdshuset där den överfallne mannen fick vård efter hjälp av en avskydd samarier finns som heligt turistmål, om jag inte missminner mig, (trots att det i sitt sammanhang tydligt är en liknelse och inte en berättelse som måste vara om något verkligt, även om vi förstås kan gissa att det låg ett värdshus på vägen mellan Jeriko och Jerusalem.

Men kan vi finna något som är mer sannolikt då?

Ja, troligen är de viktigaste platserna de som är bäst bevarade! Och nu kommer vi till själva denna bloggposts kärna:

Vi vet antagligen var Jesus föddes och var han begravdes

Här är det inte säkert att jag får mig med er allihopa, men det är kittlande att jag faktiskt kan ha rätt, men även om det skulle vara så att vi inte till hundra procent kan veta just var vattnet gick för Maria eller inom kvadratcentimetern när reda ut var Jesus lades i graven, så finns det några indicier som faktiskt ger vid handen att du skulle kunna göra likt herdarna att gå till rätt ställe för födelsen, eller likt kvinnorna den där dagen efter sabbaten för länge sedan, att gå och finna graven tom!

Men först mormor

Mormor och morfar bröllopsfoto redigerat
Bröllopsfotot för min mormor och morfar (ca. 1950).

Så först till min mormor: hon är född 1918, samma år som första världskriget slutade. När mormor föddes såg Europas karta annorlunda ut, ja hela världens karta annorlunda ut än nu, en fjärdedel av världens befolkning och land var en del av det brittiska imperiet, i Europa fanns det tre kejsardömen (ok, det ryska hade just gått underrede några månader när), och på tal om kejsardömen så hade det japanska kejsardömet när hon föddes på 30 år gått från medeltiden till att vara en internationell stormakt, lika lång tid som gått från att mormor föddes till detta kort då hon gifte sig. 

Om vi nu tar farm våra mormödrar, eller farmödrar, eller äldre släktingar om vi nu har några? Jag gissar dock att de flesta har det? De flesta brukar ha en mamma och pappa och de i sin tur brukar ha mammor och pappor och så har man plötsligt en mormor eller farmor!

Jag minns min mormor för vem hon var och vad hon gjorde; hon fanns alltid där. Hon kom och tog hand om mig och min bror då det behövdes.

Hon var en fantastisk berättare, vi pratade, hon berättade gärna och jag lyssnade gärna om hur det var vid olika tillfällen. Hon mindes saker på ett sätt som för mig som växt upp med listor i telefonen att anteckna i, att ta ett kort, att lägga in kontakter och liknande på ett sätt som är för mig helt otroligt, men hon mindes när vi hade gjort det och det, vilket år och datum, hur vädret var och liknande! Hennes aktiva minne var från det sena 1920-talet och framåt. Hon är ju på intet sätt unik, också idag finns gott om exempel på andra former av kultur än vår västerländska där minnet används för stora mängder text, berättelse etc. Världens lagmän, skriftlärda, barder med flera har lät sig oanade mängder historia eller historier eller liknande utantill i generation efter generation. 

Mormor hade i sin tur ofta lyssnat till sin mamma, min mormors mor, som var född i mitten på 1800-talet och mormors mamma mindes saker från sin barndom och längre tillbaka. Min släkt på mormors sida är ifrån Skeda – Slaka utanför Linköping i Östergötland. De hade bott länge där och platser som någon mindes kunde de gå tillbaka till och se och så i sin tur berätta vidare om dem! Så om ni idag åker bort mot Valla i Linköping så ser ni, om ni är uppmärksamma en fyrkant av stenar, om ni blinkar eller ser en koltrast eller blir lite ofokuserade ett litet ögonblick så missar ni den, och med den 200 års historia, alltså min mormors aktiva minne. Stenfyrkanten är nämligen allt som finns kvar av huset där min mormor växte upp. Min mor och hennes syster kan visa oss dit!

Min mormor visste vad hon sa!

Så för att gå vidare till själva poängen, det om graven och om krubban, ska vi hålla reda på följande: När min mormor berätta saker för mig, då hade jag förstahandstillgång till saker som skedde för nu nästan tvåhundra år sedan, men med bara en enda människa som förmedlare, förstår ni? Ingen viskleken med massa sätt att bli fel när man ska förklara saker för varandra.

Nu till poängen, och framförallt till fler ruiner än den där stenfyrkanten vi ser här, vi ska hit, till exempel: Till stjärnan! Där det hände! För två veckor sedan var jag tillsammans med en mängd andra människor på platsen, i rummet, där Jesus föddes, jag säger inte ens mest troligt blev född, även om det förstås bara max rör sig om 99% säkerhet att det skedde i detta rum och att han lades i denna krubba. 

 

På väg ner i födelsegrottan

Hur ser nu bevisföringen ut?

Om vi lämnar barnkammaren och går till Heliga gravens kyrka i Jerusalem så ser det ut som följer: Det är en stor gammal kyrka och den har haft många skepnader, i sin nuvarande utformning ungefär lika gammal som Lycksele kyrka (1799/1810), innan dess 1500-tal, på 1100-talet blev den en kyrka och inte flera mindre, 1000-talet byggdes den upp efter förstörelse, under 600-talet brändes och byggdes upp flera gånger, och dess äldsta delar är från sent 300-tal.

Utanför Heliga Gravens kyrka

Den givna invändningen är då att man kan säga att 300 års sagor hann börja berättas om Jesus och hans uppståndelse och platsen för detta innan någon hittade på ett ställe för detsamma, men det blir bättre än så!

För redan på hundratalet, alltså omkring 70 år efter Jesus död och uppståndelse då hade det blivit så mycket människor som höll reda på var graven var och som ville dit att det började bli ett problem för de romerska myndigheterna så de försökte stoppa detta, kejsar Hadrianus byggde ett tempel till sina gudar över graven, men de kristna fortsatte komma, och berätta precis som de gjort sedan den morgon då Jesu grav var tom och han hade uppstått!

Man ska ju minnas att det inte var lika kul att vara turistguide till heliga platser under det första och andra århundradet efter Jesu födelse (och död), nu är det Israels fjärde största näring, men då var ju inte belöningen uppskattning utan förföljelse och ofta död väntade den som var kristen och spred sådan smörja i det romerska riket!

2020-02-10 14.15.33-1
Barn till vänster, reskamrat till höger, i mitten: Den stjärna som visar platsen som traditionellt pekas ut som platsen för Jesu födelse

Födelsekyrkan i Betlehem bär på en liknande historia. Här vet vi att Jesu mor Maria  var med i församlingen i Jerusalem en stund efter hans uppståndelse, säkert kunde hon visa sina kristna vänner hos vem de tagit in den där tiden då de skulle skattskrivas under kejsar Augustus, kanske bodde deras släkting kvar som de bott hos? Här var det också samma visa att redan drygt 70 år efter Jesu död och uppståndelse så var det för mycket liv och visanden av födelseplatsen att kejsar Hadrianus försökte få bort det genom att bygga ett tempel på platsen, de kristna gick förvisso inte in, men det finns återgivet från människor som besökte Betlehem vid den här tiden att ”de berättar för alla som vill höra var platsen är”!

Det började förstås med en mormor som bevarade minnet, eller i det här fallet med de som var med, lärjungar, apostlar etc som visade på den tomma graven och minnet försvann aldrig, men eftersom man var en förföljd grupp som hade en tro som inte var tillåten eller inte accepterad i Romarriket så kunde man inte bygga sina egna byggnader hus som helst.

Mer om graven och tankar om den kan läsas här, och om lagren med byggnader här.

Allt gott! / Martin Walldén

Bonusinfo:

Hadrianus född 26 januari 76 e. Kr, död 10 juli 138 e. Kr. Kejsare 117-138.

 

Jesus historiens huvudperson – en bokrecension

Så har det blivit ännu en bokrecension, denna gång av Markus Ringbäcks bok Jesus – Historiens huvudperson. Det är en behändig bok med lite över hundra sidor, ändå tar den upp många av de viktiga bitarna omkring kristen tro.

img_6555img_6556

Den tar avstamp i detta att av alla miljarder människor som levt, kungar, presidenter och andra så är det ändå snickaren Jesus Josefsson från det lilla obetydliga Nasaret som på många sätt kan sägas vara historiens huvudperson. Kan det verkligen finnas skäl till att det är så? Detta är fokus för den första av bokens två delar, den är också prosaiskt namngiven till ”Del I”, så låt oss gå inte genom denna första dörr till den första delen av denna bok! 

img_6561

Ringbäck går där igenom dels lite olika argumenten för varför Jesus på goda grunder kan sägas vara historiens huvudperson; han skriver på enkel, tydlig och samtidigt innehållsrik och läsvänlig svenska vilket gör kapitlen lätta att komma in i och att komma igenom och när man läst kapitlet så är man mer berikad än innan! 

Mitt favoritkapitel i del 1 är det om att Jesus är verklig, kanske för att det knyter an till min egen brottning med Bibelns trovärdighet och om Jesus verkligen har funnits, men att på drygt tio sidor fånga så mycket av det goda skäl vi har att lita på Bibeln är riktigt bra gjort och något som man kan sätta sig ner och läsa även om man inte är jätteintresserad; en god bok för den som har en kristen tro, men också för den som har en ateistisk eller annan tro, de sidorna orkar man igenom så att man kan skaffa sig en godare bild av argumenten för Bibelns trovärdighet (om man nu inte orkar ta sig igenom det ganska digra utbud i samman genre som finns på Svenska Apologetiksällskapets blogg förstås). 

img_6558

Ringbäck fortsätter med flera goda kapitel där olika aspekter av Jesus tas upp, och det är ju bra tänker jag, trots allt finns det många vägar till Jesus, men bara en väg till Fadern så då är det ju viktigt att det finns gott om påfarter till frälsningsvägen!  

Några av de här påfarterna handlar om vad Gud kan göra, andra om vad han gjort, och ytterligare andra om Guds längtan efter dig och mig och hans vilja att söka oss. Jag tänker att vi som människor är olika och då tilltalas av olika drag hos Gud och då Ringbäck låter de få utrymme så här efter varandra utan att tappa drivet eller läsbarheten så är det endast gott! 

Kort sagt vill jag säga att Del I ger en god grund att stå på för den som börjat sina steg med Jesus rätt så nyligen, eller för den som faktiskt vill veta mer och själv kunna ta ställning till om den där Vägen (det första namn som de kristna kallades) är något att följa, den delen är också bra för den som vandrat ett tag med Jesus men vill kunna ha skäl för sin tro (främst intellektuella, men också en del av mer psykologisk eller emotionell eller rent av existentiell karaktär). 

Den andra delen av boken kallas [paus för trumvirvel……] Trommelwirbel

”Del II”

Här får vi del av fem personers förvandlade liv efter att de mött Jesus och kommit till tro. Här är det kanske mindre hjärnan som arbetar och mer exempel och personliga berättelser av hur Anden leder och förvandlar oss i mötet med den levande Guden. 

img_6560
Sara är en av de människor vi möter i bokens avslutande del.

Det är ett klokt och fint sätt tycker jag att komplettera denna första del med dess argument för att Jesus är historiens huvudperson med exempel på hur livet förvandlats av att Jesus blivit dessa människors livs huvudperson! 

Som konklusion: Boken Jesus – Historiens huvudperson rekommenderas till gammal och ung, både i livsår och i tid räknat tillsammans med Jesus, den rekommenderas också till den som lever med en annan tro än den kristna! 

/ Martin Walldén

Gud – återkomsten

Idag ska vi fokusera på något som låter som en uppföljare till en framgångsrik film, hemma hos oss går dvd-skivan med Tog Story 2 varm, för en tid sedan var vi och såg den tredje uppföljaren (Toy Story 4).

Fokusämnet är dock ingen film, inte ens en så banbrytande film som Tog Story; den första helanimerade 3D-filmen.

200px-Toy_Story_logo
Banbrytande, men inte dagens huvudämne

Nej det vi idag ska kika på är snarare en termometer, en hjälp att för varandra i samtalet om livsåskådning, om tro, om religion, om ateism, om neutral, om utgångspunkt och mandat i samtalet om att leva tillsammans i 2000-talets Sverige, alltså idag och nu och här. Med termometer menar jag att vi ofta kan betrakta världen från lite olika håll, med olika ingångsvärden, men samtidigt förutsätta, eller rent av kräva, att alla ska se den som jag. Några ord om det skrev jag om för en tid sedan i en bloggpost just kallade: ”Hur varmt är badvattnet”, den handlar bland annat om hur det är att komma ut som kristen och hur du som inte är kristen kan och den som är kristen kan uppfatta och prata om saker och ting.

Nu till termometern, den är röd, men innehålla ringet kvicksilver, det är en bok av Joel HalldorfGud : Återkomsten.

img_5831
Kan exempelvis köpas hos Duvan i Piteå

Man kan säga att detta är en bokrecension, likt den som Tobias Sunnerdahl redan gjort, men jag vill egentligen inte tillföra något mer än han gjort, men visa på hur samtalet kan vinna på att föras tillsammans istället för mot varandra, när vi har olika bild och utgångspunkt för religionens plats och roll i samhället. Denna text blir en slags symbios av att en ateistiskt troende, eller någon som tror sig vara en neutral betraktare alltid ändå står på endast en plats, inte på alla platser, vi är inte neutrala, jag slogs återigen av detta och hur klokt det är formulerat i boken och hur, jag tror i alla fall, att var och en oavsett trosövertygelse kan hålla med om det.

Denna text är också en symbios av Joel Samuelssons tankar om Pascals vad, om att det är vettigt, klokt och spelteoretiskt vist att hålla sig till Gud, att anamma en gudstro, framför att inte göra det.

Det jag med dessa många ord vill är att betona vikten av att se värdet hos den andre, och eftersom den lilla, konstiga klicken i Sverige och i svenskt samhälle är den religiösa människan så är det denna lilla klick som jag vill lyfta fram (jag räknade ut att huvudgudstjänsten i vår församling besöks av 5 promille av kommunens befolkning (fler blir det ju om alla gudstjänster i hela Kristi kropp räknas, men fler än 10 % av kommunens befolkning går det nog inte att räkna med som att de är aktivt med i en kyrka i Lycksele)).

Boken har, kan man säga, en undertitel: Hur religionen kom tillbaka och vad det betyder.

Och det jag tycker lyfts fram på ett gott sätt är religionens roll, och då framförallt väckelsens i kristenheten under 1800-talet och tidigt 1900-tal, i att bereda marken för den moderna demokratin och hur religionen i nutiden är en nödvändig komponent för att inte populism som målar ett ”vi mot dom”, ska ta vid där den liberala demokratin har svårt att fylla våra liv. Den liberala demokratiin är bra i kampen, men behöver något mer då kampen är över, den behöver hjälp att fylla på med gemenskaper som fyller liven vi lever med relation, med kött och blir, med gemenskap.

Mjaha, vad blev det apologetiska av detta? Tja, denna blogg rör sig i gränslandet mellan kristen tro, mellan rent förakt av den, mellan intresse av dess tankegods och vad den kristna torn säger, och vad alternativen säger. Så i det gränslandet kan det vara bra för den som högljutt står på barrikaden och skanderar: ”Bort med kyrkklockornas klang!”, ”Ner med prästerskapet!”, ”All religion ska bort ur offentligheten” det kan vara klokt att fråga sig vad som driver en själv, vad finns hos de andra, vad vill den där irriterande minoriteten som får mäktiga imperier att skälva, som får onda samhällsstrukturer att förändras, vad är det med de som vandrar vägen, de som hyllar en död gammal snickare, vad har de att komma med?

/ Martin Walldén

Förr var alla kristna – några ord om kvinnlig rösträtt

Skärmavbild 2019-06-04 kl. 22.29.31 om man betänker att detta är en apologetisk blogg, som i skärningspunkten mellan kristen tro och andra livsåskådningar vill samtala, vill förklara och försvara den kristna tron, för det som nu finns att tillgå som veckan bloggpost är ett tolv år gammalt examensarbete om kvinnlig rösträtt, eller om vi nu ska vara petiga allmän rösträtt. 

Anledningen till att det kan passar sig, eller att det går an, som man kanske kan säga utan övriga jämförelser…

Nå anledningen är inte att verk av undertecknad och firade diktare har samma höjd, nej, men vid Uppsala Universitet producerade jag denna skrift som följer och som undersöker hur relevanta och gångbara bibelreferenser var för motståndet till att införa kvinnlig, eller då snarare, allmän rösträtt.

Fanns det något mer skäl än att han ville sprida dammiga luntor? Ja, det är ju i dagarna (24 maj) 100 år sedan själva riksdagsbeslutet togs som sedan ledde till att en betydligt större del av Sveriges befolkning sedan i valet till riksdagen kunde rösta 1921 (rätt mycket saknades till vår demokrati, men rätt mycket var tillstädes också.

Nå varför det då? Jo det hävdas ibland att ”alla var kristna förr” och det gör att de ord av förundran inför Skaparen som till exempel vetenskapens pionjärer ofta ger uttryck för devalveras, de har liksom (tänker man) inte så mycket annat val än att säga att de tror på Gud. Men jag hävdar att förvisso präglades Europas samhällen under lång tid av kristna tankar och derivat därifrån, men att alla personer var troende eller uttryckte det av något yttre tvång, det håller nog inte sträck. De såg nog Gud i sin vetenskap eller dylikt om de sade det, Newton och andra av den moderna vetenskapens fäder såg helt enkelt både Gud och vetenskapen!

Men denna uppsats som nu strax kommer fram i texten visar förstås på ett mycket senare skede och endast egentligen längst upp i Sverige beslutande organ, Riksdagen, och längst fram i rösträttskampen, men det ger en fingervisning om huruvida alla var kristna i ett land där det skulle dröja mer än en generation innan det blev möjligt att gå ur rikskyrkan utan att inträda i ett annat trossamfund!

Här kommer den, en märklig bit apologetik, men kanske en förnöjsam läsning ändå!?

Kvinnorösträttsfrågan och Bibeln – Bibliska argument i riksdagsdebatten och i tidskriften Rösträtt för kvinnor

Allt gott! / Martin Walldén