Alla inlägg av Sebastian I.

Kan naturvetenskap och religion samexistera?

Naturvetenskapen är det mest anmärkningsvärda, det mest fantastiska och kraftfulla som människan någonsin har uppfunnit. Den har givit oss kunskap om världen som vida överträffar alla tidigare civilisationers. Genom den kan vi förutsäga vädret, bygga datorer, bota sjukdomar, flyga till månen och bygga kärnkraft. Naturvetenskapen åtnjuter ett stort förtroende hos de flesta människor idag, och man litar på att den ger oss pålitlig kunskap om verkligheten. Jag själv har haft den stora förmånen att som mikrobiolog ägna mig åt forskning för att ytterligare något öka vår kunskap om världen. Ibland har vi dock ett komplicerat förhållande till vetenskapen, vi kan tro för lite på den eller för mycket på den.

I den här artikeln ska vi se hur en övertro på vetenskapen ligger bakom mycket av den så kallade konflikthypotesen mellan vetenskap och religion. När detta händer blir vetenskapen till en ovetenskaplig filosofi, en världsåskådning som anses ersätta religionen. Detta kan få den motsatta effekten att de som är kritiska till filosofin förkastar inte bara den ovetenskapliga delen utan även den legitimt vetenskapliga. När jag i fortsättningen talar om ”vetenskap” kommer jag att syfta på naturvetenskap (eng: science) och när jag talar om ”religion” kommer jag huvudsakligen att syfta på kristendom. Anledningen är att det är dessa två storheter som ofta är aktuella i diskussionen mellan vetenskap och religion. När jag i den här artikeln diskuterar förhållandet mellan vetenskap och religion är jag inte i första hand intressant av föremålet för det vi tror, för det är klart att detta kan vara fel. Om jag tror att jorden är platt är detta uppenbart fel. Istället är jag intresserad av tro och vetenskap som vägar till kunskap, dvs kan det finnas verklig kunskap och sanning inom både vetenskapen och religionen? Kan man bedriva god vetenskap och samtidigt tro på Gud? 

Vetenskap och tro spelar inte ut varandra

En övertro på vetenskapen kan innebära att man tänker sig att vetenskapen och religionen inte kan samexistera, att de befinner sig i konflikt. ”Nu när vi har vetenskapen kan vi förpassa religionen till historiens skräpkammare”, kan man resonera. En orsak till att man tänker så kan ha att göra med okunskap kring historien – man tror att konflikt mellan vetenskap och religion har varit ett historiskt normaltillstånd. Men som vi har sett i några tidigare inlägg är detta en myt: För precis som den moderna vetenskapen är något unikt framgångsrikt i den mänskliga historien genom att den har givit oss kunskap om den fysiska världen, är just kristendomen unikt framgångsrik genom att det var den som erbjöd de metafysiska förutsättningarna som gjorde att den moderna vetenskapen uppstod just i det medeltida Europa. (1) Tanken att naturvetenskapen och kristendomen har befunnit sig i konflikt baserar sig på två böcker som publicerades under 1800-talet och som var politiskt och personligt motiverade. Dagens historiker har motbevisat denna myt. Man är överens om att kristendomen överlag har haft ett betydande positivt inflytande på naturvetenskapens utveckling. Dessutom trodde en övervägande majoritet av naturvetenskapens pionjärer på en Gud som både har skapat världen och dessutom gör mirakler idag.

Oavsett detta historiska förhållande, som även för många vetenskapshistoriker var en överraskning när bilden började klarna i början på 1900-talet, har konflikthypotesen dödsryckningar än idag. Förutom de historiska skälen formulerar man ibland filosofiska skäl till varför naturvetenskapen har gjort religionen passé. Exempelvis har evolutionsbiologen Jerry Coyne skrivit: ”Naturvetenskap [science] och religion är inkompatibla, du måste välja mellan dem. […] Om du försöker vara konsekvent i hur du erhåller pålitlig kunskap om vårt universum […] måste du i slutändan välja – och välja naturvetenskapen.” (2) Anledningen är enligt Coyne att naturvetenskapen och religionen har olika metoder för nå kunskap om verkligheten, olika metoder för att utvärdera denna kunskap, samt kommer fram till motstridiga slutsatser om universum. (3)

I Sverige har föreningen Humanisterna uttryckt liknande åsikter: ”Det finns egentligen bara ett sätt som religion kan vara ”förenlig” med vetenskapen; Om de religiösa föreställningarna helt saknar empiriska sanningsanspråk, om religionen håller sig med en gudsbild som aldrig ingriper i vår verklighet, aldrig gör mirakel och aldrig hör bön. Med en opersonlig gud som existerar utanför tid och rum och aldrig gör någonting kan man komma undan en konfrontation med vetenskapen. Men en sådan religion skulle å andra sidan helt sakna förklaringsvärde för tillvarons mysterier.” (4) Om dessa författare har rätt är det lite märkligt att en så stor del av vetenskapens pionjärer, liksom en stor del av dagens vetenskapsmän, inklusive nobelpristagarna, tror på Gud. (5) Det indikerar snarare att Coynes analys, att vetenskapen är inkompatibel med religionen, inte stämmer.

En anledning till att konflikthypotesen kan leva kvar till idag är att man har missförstått både vad som menas med vetenskap och vad som menas med att tro på Gud. Jag kommer att argumentera för att båda dessa missförstånd leder till konflikt där det egentligen inte finns någon. Vi ska nu undersöka konflikthypotesen genom att se vad problemet är med att ha en övertro på vetenskapen. I en kommande artikel ska vi även undersöka vad det innebär att tro på Gud. När korrekta beskrivningar av vetenskap och religion används är det tydligt att det inte finns någon konflikt mellan dem, annat än i undantagsfall.

Vetenskap i en låda: Varför naturvetenskapen är begränsad

Naturvetenskapen kan förklara världen som vi ser omkring oss. För en del räcker det att konstatera detta, så tänker man sig att den kan förklara precis allting. Detta är ett exempel på extrapolering, dvs utifrån att naturvetenskapen kan förklara väldigt mycket, drar man slutsatsen att den kan förklara precis allting. Oxfordkemisten Peter Atkins har tex skrivit: ”Jag menar att det inte finns någonting som den vetenskapliga metoden inte kan förklara.” (6) Men är en sådan extrapolering befogad? Hur mycket kan naturvetenskapen förklara? För att kunna göra en extrapolering bör vi vara tämligen säkra på att allting som går att veta kan förklaras naturvetenskapligt. Problemet är att just eftersom den vetenskapliga metoden är begränsad, kan vi inte använda den för att dra en sådan slutsats. I så fall skulle den behöva sträcka sig utanför sig själv. Istället behöver vi använda oss av metavetenskap, dvs filosofin, för att avgöra om det finns någonting utanför det som naturvetenskapen kan förklara. Den kan alltså inte själv avgöra om det finns någonting som den inte kan förklara.

Anledningen till att naturvetenskapen är begränsad är för att vi har uppfunnit den vetenskapliga metoden som ett sätt att söka svar på vissa frågor om tillvaron. Den ger (oftast) pålitliga och goda svar på dessa frågor men vilka svar vi kan få beror på vilka frågor vi ställer: Vi har konstruerat metoden för att svara på frågor kring en begränsad del av verkligheten, sådant som har att göra att med materia, energi och andra delar av den fysisk verkligheten. Det blir därför ett missbruk av naturvetenskapen när man använder den för att försöka besvara frågor som ligger utanför dess kompetensområde.

För att tydligare se varför vetenskapen är begränsad kan man göra en historisk tillbakablick. Vi människor har försökt veta många saker. Innan den moderna naturvetenskapen uppstod, gjorde man ingen tydlig åtskillnad mellan olika former av kunskap: frågor om fiskar, gudar, vulkaner, geometri, estetik och himlakroppar – allt var kunskap och behandlades på samma sätt. Förmodligen var de vetenskapliga diskussionerna mycket intressanta då varje område kunde bidra med kunskap. Men samtidigt är det ganska opraktiskt att inte skilja olika former av kunskap från varandra: det är en enorm skillnad på att ha kunskap om vilken musik som är vacker och att ha kunskap om kokpunkter för olika vätskor.

När det vetenskapliga arbetssättet långsamt började formas handlade det om att separera ut vissa typer av frågor från andra. (7) Det har jämförts med att man lade vissa frågor i en låda som man märkte upp med ”Naturvetenskap”. (8) Dessa frågor valdes ut på grundval av att de kunde undersökas på ett likartat sätt, med observationer och upprepningsbara experiment, de kunde leda till förutsägelser om tillvaron och svaren på frågorna berikade varandra på olika sätt. För flera av dessa frågor kunde man också ta matematiken till hjälp för att finna svar och svaren kunde ibland formuleras som generella naturlagar. Dessa egenskaper kan sägas vara ett ungefärliga kännetecken för hur naturvetenskapliga teorier fungerar. De förklaringar som uppfyllde dessa egenskaper lades i lådan som märktes upp med ”Naturvetenskap”.

Att separera vissa frågor från andra var en avgörande del i den moderna naturvetenskapens tillkomst. Filosofen Mary Midgley har skrivit att fysikens framgång under 1600-talet helt och hållet berodde på att dess grundare såg ett behov av att avgränsa den – att separera de fysikaliska frågorna från andra, intrasslade, frågor. (9) När Isaac Newton skrev att han kände sig som ett barn som plockade upp snäckskal på stranden, menade han inte att det bara var en tidsfråga innan fysiker kunde förklara tillvarons alla mysterier. Han menade att livet i sig är mystiskt och naturvetenskapen endast kan förklara en liten del av det. En del frågor kräver andra typer av svar. Newton kom ihåg att det fortfarande finns frågor utanför lådan – de har inte försvunnit.

Historia och moral utanför lådan

Frågorna i lådan, de naturvetenskapliga frågorna, har alltså vissa kännetecken. De har att göra med observationer och hypotesbildning, upprepningsbara experiment och materiella förklaringar. Men hur är det med frågorna som är kvar utanför lådan, de som inte uppfyllde de kriterierna för att klassificeras som naturvetenskap? En hel del av vår kunskap om världen handlar ju faktiskt inte om upprepningsbara experiment eller matematik. Exempelvis historiska händelser: Vi vet att Julius Caesar mördades den 15 mars 44 f.Kr. i Pompejus teater av bl.a. Marcus Brutus efter en sammansvärjning i den romerska senaten. Hur vet vi detta? Inte är det genom upprepningsbara experiment i alla fall. Vi kan inte återskapa Caesars död och göra ett experiment för att ta reda på om han verkligheten mördades av Brutus. Få människor skulle dock förneka att vi kan ha kunskap om historiska händelser. Historiker använder sig av historievetenskapliga metoder såsom ögonvittnesskildringar, dokumentjämförelser och arkeologi för att få kunskap om specifika händelser, inte naturvetenskapliga.

Vi kan formulera en viktig regel: Metoderna som vi använder för att få kunskap måste väljas med hänsyn till vad det är vi vill få kunskap om. Vi kan inte använda ett mikroskop för att studera stjärnor eller ett teleskop för att studera celler. Om det gäller företeelser i naturen som har att göra med upprepningsbara, observerbara händelser så är naturvetenskapliga metoder lämpliga. Om det gäller ekonomisk tillväxt så är ekonomivetenskapliga metoder lämpliga. Om det gäller historiska händelser såsom Caesars död, Napoleons krig eller t.o.m. Jesu uppståndelse är historievetenskapliga metoder lämpliga. Att en frågeställning inte befinner sig i den naturvetenskapliga lådan betyder inte att frågan inte förtjänar att ställas eller att den inte går att besvara. Det betyder kanske bara att den befinner sig i en annan låda, uppmärkt med någonting annat. Vi kan då inte begära att frågan ska kunna besvaras med naturvetenskapliga metoder. Om religionen befinner sig i en annan låda än naturvetenskapen gör inte det religiösa frågor meningslösa, det betyder bara att de naturvetenskapliga metoderna inte är tillämpliga på religiösa frågeställningar.

Mening och syfte utanför lådan

Det är inte bara frågor om historiska händelser som befinner sig i en annan låda än den naturvetenskapliga, det gäller även frågor om moral. Om jag har en rik moster så kan naturvetenskapen tala om vad som kommer att hända med henne om jag häller arsenik i hennes kaffe. Men naturvetenskapen kan aldrig tala om för mig ifall detta är ett moraliskt acceptabelt sätt att komma över hennes pengar. Svaret på den frågan får jag söka någon annanstans. Ändå är moraliska frågor absolut grundläggande för det vetenskapliga arbetssättet – får man lov att plagiera? Behöver man tala sanning i en vetenskaplig artikel? De flesta människor vet svaren på dessa frågor, men det är inte svar som vi prövar oss fram till genom upprepade experiment. Filosofen Michael Ruse menar att moralisk kunskap kan vara lika verklig och objektiv som naturvetenskaplig kunskap:

”Den man som säger att det är moraliskt acceptabelt att våldta små barn, har precis lika fel som den man som säger att 2 + 2 = 5.” (10)

Precis som Ruse skriver så kan moraliska frågor handla om fakta i lika hög utsträckning som matematiska. Enda anledning till varför någon skulle betvivla detta verkar vara om man menar att endast den naturvetenskapliga lådan kan ge verklig kunskap, men detta är ju i sig inte en naturvetenskaplig bedömning. Vi verkar faktiskt veta att det är fel att våldta småbarn trots att det inte är en naturvetenskaplig slutsats. 

Även frågor om mening och syfte befinner sig i en annan låda än den naturvetenskapliga, men även detta kan uppenbart handla om kunskap. För att se detta kan en liknelse av matematikern John Lennox vara till hjälp. (11) Min moster Ulla har bakat en tårta som är så fin och ser så god ut att den förtjänar en ordentlig undersökning. Jag skickar iväg den till världens främsta vetenskapsmän och ber dem att förklara tårtan. Näringsforskarna talar om hur många kalorier tårtan innehåller, biokemisterna talar om hur mycket fett och proteiner som finns i tårtan, kemisterna förklarar vilka atomer som bygger upp proteinerna, fysikerna förklarar vad dessa atomer består av och hur de växelverkar och matematikerna beskriver den här växelverkan med en massa eleganta ekvationer. När dessa vetenskapsmän har givit oss en uttömmande förklaring, vet vi då allt som går att veta om tårtan? Knappast. Antag att jag frågar dem varför gjordes tårtan? Matematikerna kan ställa upp hur många ekvationer de vill, men ingen matematisk ekvation eller lista över näringsämnen kan tala om för mig varför moster Ulla gjorde tårtan. Om jag vill veta svaret får jag helt enkelt fråga henne. Mening och syfte är alltså kunskap som jag får skaffa mig på andra sätt än med den vetenskapliga metoden. Notera att oavsett vilka svar som näringsforskarna och kemisterna kommer fram till, kan de aldrig säga att tårtan inte har något syfte. Men på samma sätt gör moster Ullas syfte med tårtan inte kemisternas analyser mindre värda. Det handlar om olika sorters svar som ger kompletterande information om tårtan.

Fysikern John Polkinghorne har jämfört förhållandet mellan vetenskapen och religionen med en kokande kittel: Om någon kommer hem till mig och undrar varför vattnet kokar på spisen kan jag svara att vattnet kokar för att den kinetiska energin gör att vätebindningarna bryts så vätskan övergår i gasfas. Och jag kan svara att vattnet kokar för att jag tänkte bjuda på te. Det ena är ett vetenskapligt svar, det andra är ett svar som handlar om avsikt och syfte. 

Svaret som handlar om syfte är betydelsefullt – människor drack te långt innan man visste något om vätebindningar. Det vetenskapliga svaret har fortfarande inte ersatt det andra – även om jag själv är kemiintresserad är de flesta av mina gäster förmodligen mer intresserade av att veta syftet med att vattnet kokar än den kemiska mekanismen. För att förstå tillvaron runt omkring oss behöver vi båda typerna av svar. På samma sätt är det med naturvetenskap och religion: på frågan varför universum finns kan jag svara att universum finns för att det har expanderat från en singularitet för 13 miljarder år sedan, och jag kan svara att universum finns för att en kärleksfull Gud har skapat det, upprätthåller det och ligger bakom allting som vi kan studera med den vetenskapliga metoden. De båda svaren utesluter inte varandra, de är kompatibla som två olika typer av förklaringar som tillsammans ger en mer fullödig förståelse av tillvaron. Vi kan därför utnyttja både den naturvetenskapliga och den religiösa lådan för att söka svar. Det finns inte någon anledning att spela ut dem mot varandra.

De viktigaste frågorna är inte naturvetenskapliga

Naturvetenskapen har gränser. Peter Medawar, nobelpristagare i medicin, har skrivit:

”Att det finns en gräns för vetenskapen framgår tydligt av dess oförmåga att besvara barnsligt enkla frågor som rör de stora livsfrågorna: ’Hur kom allting till?’, ’Varför är vi här?’. ’Vad är meningen med livet?’ … Det är till metafysiken, skönlitteraturen och religionen vi måste vända oss för att få svar på dessa frågor.” (12)

Han får medhåll av Francis Collins, genetikern som ledde kartläggningsprojektet av människans arvsmassa, HUGO:

”Naturvetenskap är det enda tillförlitliga sätt som finns för att förstå den naturliga världen, och dess verktyg kan, när de används på rätt sätt, frambringa djupa insikter om den materiella verkligheten. Men naturvetenskapen är maktlös när det gäller att svara på frågor som: ’Varför blev universum till?’, ’Vad är meningen med att människan finns till?’, ’Vad händer efter döden?’ En av de starkaste drivkrafterna för mänskligheten har varit att söka svar på djupa frågor och vi behöver använda både det naturvetenskapliga och det andliga perspektivets hela kraft för att förstå både det synliga och det osynliga.” (13)

Vi kan nog alla instämma med Collins i att naturvetenskapen är oerhört kraftfull när den används på rätt sätt. Lika tydligt bör det vara att naturvetenskapen får sin styrka genom att den uttalar sig endast om ett begränsat antal frågor. Den är inte allvetande, det finns frågor som ligger utanför dess kompetensområde.

Vi kan nu utvärdera Jerry Coynes ord: ”Vetenskap och religion är inkompatibla, du måste välja mellan dem. […] Om du försöker vara konsekvent i hur du erhåller pålitlig kunskap om vårt universum […] måste du i slutändan välja – och välja vetenskap.” I ljuset av ovanstående förstår vi nu att detta är fullständigt nonsens. Att metoderna i den naturvetenskapliga lådan fungerar bra, innebär inte att det inte finns andra lådor. Det är sant att den naturvetenskapliga metoden skiljer sig från den religiösa, men det betyder inte att vi måste välja. Det är ungefär som att hävda att vattnet kokar för att vätebindningarna bryts och därför spelar det ingen roll att du vill ha te. Non sequitur. Eller som man säger på svenska: Goddag yxskaft! Religionen och naturvetenskapen kan existera tillsammans – de ger olika typer av svar om verkligheten och vi behöver båda sorterna.

Flera förklaringar samtidigt

Låt oss utveckla ovanstående. Det är vanligt inom vetenskapen att samma föremål kan beskrivas på olika förklarande nivåer. Låt oss ta människan som exempel. Jag själv har ett medicinskt perspektiv men är molekylärbiolog från början. Jag kan beskriva människan på biokemisk nivå, cellnivå, organnivå, psykologisk nivå och populationsnivå. Alla dessa perspektiv är legitima, beroende på vad frågeställningen är. Partikelfysikern Ian Hutchinson har givit följande exempel med förklaringar av människan på olika nivåer som alla kan vara sanna utan att de utesluter varandra: (14)

  • Jag är en ansamling elektroner och kvarkar som samverkar via den svaga kärnkraften.
  • Jag är en kombination av huvudsakligen väte-, kol-, och syreatomer.
  • Jag är en fantastisk biokemisk maskin som koordineras av informationsbärande genetiska koder.
  • Jag är en komplex organisation av samverkande celler.
  • Jag är en biologisk organism, besläktad med ett stort antal andra biologiska organismer.
  • Jag är ett varmblodigt däggdjur.
  • Jag är en person, make och vän.
  • Jag är en syndare, frälst av nåd.
  • Jag är en odödlig andlig varelse, skapad till Guds avbild.

Jag är allt detta och ingen nivå utesluter någon annan nivå. Det är bara om man utgår från den så kallade scientismen – att bara den naturvetenskapliga lådan ger verklig kunskap – som det finns en konflikt mellan de olika nivåerna. Men scientismen är felaktig, ingen sådan konflikt finns. Samma sak gäller när Dawkins använder darwinismen för att ge stöd åt sin ateism. (15) Istället för att låta förklaringar som skulle kunna komplettera varandra existera tillsammans, har han bestämt att den naturvetenskapliga lådan är den enda som kan ge verklig kunskap. Därmed uppstår en konflikt som egentligen inte borde finnas. 

Även en del kristna har omedvetet accepterat delar av scientismen och Dawkins teori att det finns en konflikt mellan biologiska (eller andra naturvetenskapliga) teorier och att tro på Gud. Men eftersom olika nivåer av förklaringar kan vara sanna samtidigt, finns ingen sådan motsättning. I samma stund som Dawkins använder biologin för att uttala sig om Guds existens har han lämnat den naturvetenskapliga lådan, och konflikten är då inte mellan en naturvetenskaplig teori och Guds existens, utan mellan en ateistisk filosofi och religionen. Och att det finns en konflikt där är ju inte så konstigt. Man får de svar man letar efter.

Slutsatser

Naturvetenskap är fantastiskt. Den har till stora delar givit oss det teknologiska och medicinska välstånd vi har idag. En av de saker som gjort naturvetenskapen så framgångsrik är att den har avgränsats från andra kunskapsmässiga frågeställningar och innebär ett (relativt) tydligt och väldefinierat sätt att inhämta kunskap. Det innebär att man använder sig av observationer, hypotesprövning genom experiment och falsifiering. Men naturvetenskapliga förklaringar är bara en sorts förklaringar – andra sorter är historiska, moraliska och meningsförklaringar. Vattnet som kokar på spisen kan förklaras med både fysikaliska mekanismer och med mening och syfte och det ena utesluter inte det andra. På samma sätt förhåller sig naturvetenskapen och religionen i normala fall till varandra – de ger kompletterande beskrivningar av tillvaron.

Det finns mycket mer att säga om ämnet och frågan ifall det förekommer konflikter är ännu inte löst. Det vi har tittat på är naturvetenskapen och religionen som två legitima vägar till kunskap. Liknelsen med tevattnet får anses utgöra en generell bild av hur de förhåller sig till varandra. Men ibland kan det naturligtvis bli kontakt mellan de två, så att naturvetenskapliga slutsatser påverkar religiösa, och vice versa: De olika lådorna kan vara mer eller mindre långt ifrån varandra. Speciellt tydligt blir detta när det kommer till ursprungsfrågorna – där kan naturvetenskapen och religionen berika varandra och hjälpa oss till ökad förståelse. Hur detta kan gå till är ett eget ämne. Dessutom ger ju religionen, åtminstone den kristna, en viktig filosofisk grund för att bedriva vetenskap vilket vi redan har sett. Naturvetenskapliga teorier har varit enormt framgångsrika i att beskriva den fysiska världen omkring oss. Tillvaron är, så långt vi kan upptäcka med naturvetenskapen, regelbunden och upprepningsbar och de vetenskapliga teorierna fungerar därför utmärkt utan att behöva hänvisa till en personlig Gud. Men detta är inte ett skäl till att betrakta Gud som överspelad av vetenskapen som Humanisterna skriver. Ian Hutchinson sammanfattar: ”Kristna ser naturens likformighet inte som någonting som utestänger Gud från sin skapelse utan som ett utflöde av hans trofasthet gentemot den. Naturlagarna är sådana de är därför att Gud designade dem på det sättet och fortsatt upprätthåller dem genom sin vilja.” (16) Naturvetenskapen är upptäckten av hur universum är arrangerat i den mån det är reproducerbart och begripligt och det är samtidigt upptäckten av hur Guds plan är utformad och hur han verkar i skapelsen, en koppling som var uppenbar för många av vetenskapens pionjärer. Det finns två fallgropar här som antingen ser Gud som totalt frånvarande eller som alltför oberäknelig: Gud har inte satt igång universum, gjort det oberoende av honom och sedan gått på semester. Inte heller har han satt igång universum, gjort det oberoende av honom och ingriper lite då och då för att rätta till och justera när naturen hamnar snett. Nej, Gud upprätthåller i sin trofasthet ständigt skapelsen och naturvetenskapen utforskar lagbundenheten som följer av detta. På frågan ”kan naturvetenskap och religion samexistera?” blir svaret ett klart ja. Historien visar dessutom att detta har varit en övervägande konstruktiv samexistens.

Noter:

  1. När vetenskapshistoriker har frågat sig hur det kom sig att den moderna vetenskapen uppstod just i Europa vid medeltidens slut, har man upptäckt att det var endast där och då som de nödvändiga förutsättningarna för en vetenskaplig revolution fanns. Vetenskapen förutsätter en tro på att det finns en ordning i naturen, en regelbundenhet så att vad som helst inte kan ske när som helst. Historiker har funnit att denna uppfattning härstammar från medeltidens övertygelse om en rationell skapare. Tron på att vetenskap överhuvudtaget är möjligt har visat sig vara en direkt härstamning från den medeltida teologin: Världen är inte ett godtyckligt mysterium, det finns en rationell skapare med en plan och vilja för skapelsen, och därför kan skapelsen studeras med rationella metoder. Se Sebastian Ibstedt, ”Vetenskapens kristna rötter”, 24 augusti 2019, https://svenskapologetik.wordpress.com/2019/08/24/vetenskapens-kristna-rotter/; Sebastian Ibstedt, ”Vetenskapens kristna rötter – del 2”, Svenska apologetiksällskapets blogg (blog), 09 oktober 2019, https://svenskapologetik.wordpress.com/2019/10/09/vetenskapens-kristna-rotter-del-2/. 
  2. Jerry A Coyne, Faith Versus Fact (Penguin Publishing Group, 2015), 90.
  3. Coyne, 62.
  4. Patrik Lindenfors och Christer Sturmark, ”En myt att vetenskap kan förenas med religion”, Svenska Dagbladet, 11 december 2012, avs. Debatt, https://www.svd.se/en-myt-att-vetenskap-kan-forenas-med-religion.
  5. Ibstedt, ”Vetenskapens kristna rötter”.
  6.  Peter Atkins, ”Why It’s Only Science That Can Answer All the Big Questions”, Aeon, 21 augusti 2018, https://aeon.co/ideas/why-its-only-science-that-can-answer-all-the-big-questions.
  7.  Vilket till stor del gjordes av kristna.
  8.  Liknelsen med lådan är lånad från David Hutchings, ”Does Science Have Limits?”, bethinking.org, 21 juni 2017, https://www.bethinking.org/does-science-disprove-god/does-science-have-limits.
  9.  Mary Midgley, ”Metaphysics and the Limits of Science”, The Guardian, 28 augusti 2010, avs. Opinion, https://www.theguardian.com/commentisfree/belief/2010/aug/28/philosophy-science.
  10. Michael Ruse, Darwinism defended: a guide to the evolution controversies (Reading, Mass: Addison-Wesley, Advanced Book Program/World Science Division, 1982), 275. Citerad i Richard D Alexander, The Biology of Moral Systems (Routledge, 2017).
  11. John C Lennox, Guds dödgrävare: har vetenskapen begravt Gud? (Stockholm: Credoakademin, 2010), 54.
  12.  P. B Medawar, The Limits of Science (New York: Oxford University Press, 1987), 66.
  13. Francis S Collins, Evolutionens Gud (Örebro: Libris, 2009), 19.
  14.  Ian Hutchinson, Monopolizing Knowledge: A Scientist Refutes Religion-Denying, Reason-Destroying Scientism (Belmont, Mass: Fias Publishing, 2011), 231.
  15. Se tex Richard Dawkins, Den blinde urmakaren (Stockholm: Wahlström & Widstrand, 1988).
  16. Hutchinson, Monopolizing Knowledge, 228.

Vetenskapens kristna rötter – del 2

Vi såg i den föregående artikeln hur kristendomen spelade en avgörande roll i den moderna vetenskapens uppkomst. Många av vetenskapens pionjärer var kristna och för dem utgjorde tron en motivation att utforska Guds skapelse. Detta gäller än idag. John Goodenough, 2019 års nobelpristagare i kemi för utvecklingen av litiumjonbatteriet, sade nyligen: ”Som forskare ärar vi skaparen genom att försöka förstå skapelsen och hur den fungerar. Det finns inget mer realistiskt sätt att hedra och ära skaparen än genom vetenskapliga undersökningar. Och om vi kan åstadkomma tillämpad vetenskap som gagnar mänskligheten tycks det mig att vi älskar vår nästa som oss själva. Det är de två största budorden.” (Gunther 2018)

Förutom motivation så krävs en fascination och ett aktivt intresse av att förstå skapelsen. I denna anda skrev fysikern Richard Feynman: ”Samma spänning, samma vördnad och mysterium, återkommer igen och igen när vi studerar ett problem tillräckligt noggrant. Med mer kunskap kommer ett djupare, mer förunderligt mysterium, vilket lockar oss att tränga ännu djupare. Vi oroas aldrig för att svaret kan visa sig vara en besvikelse, men med glädje och tillförsikt vänder vi på varje ny sten och finner oanade besynnerligheter, vilka leder till ytterligare förunderliga frågor och mysterier – sannerligen ett storslaget äventyr!” (Feynman 1958, 262)

Men oavsett hur stor längtan och passion man har att förstå hur världen fungerar, är det inte tillräckligt för att man ska kunna bedriva vetenskap. Det krävs något mer, nämligen att vetenskap är möjligt. I den här artikeln ska vi se närmare på en nödvändig förutsättning för vetenskap och var denna kommer ifrån.

Vetenskap förutsätter förutsägbarhet

Alla naturvetare vill förstå skapelsen, men det är inte tillräckligt. För att vetenskap ska kunna bedrivas, måste naturen också vara sådan att den är möjlig att utforska och begripa. Den vetenskapliga förståelsen av världen förutsätter nämligen ett antal antaganden om hur verkligheten är beskaffad. Filosofen Joshua Moritz (2017) har påpekat att dessa nödvändiga antaganden är metafysiska till sin natur och inte empiriska, dvs de kan själva inte bevisas med den vetenskapliga metoden. Det handlar, skriver Moritz, om sådant som naturens regelbundenhet och förutsägbarhet, att omvärlden är objektiv och existerar oberoende av oss, att världen är begripbar på ett sätt som överensstämmer med våra kognitiva förmågor, att samma naturlagar gäller överallt i universum, osv.

Vi ska titta närmare framför allt på den första av dessa antaganden, om naturens regelbundenhet och förutsägbarhet. Vad innebär detta? Det är lätt att föreställa sig en värld som inte styrdes av naturlagar och där vad som helst skulle kunna ske när som helst. När jag sitter och äter fiskpinnar kanske maten plötsligt förvandlas till en levande fisk. När jag kör bil kanske gravitationen upphör att existera och jag börjar sväva, eller teleporteras tillbaka där jag började. En handling för att uppnå ett mål kräver att det går att förutse vad som ska hända. Jag skulle tex aldrig kunna skriva den här texten om datorn plötsligt förvandlades till en hamster. Det är på samma sätt med vetenskap – för att vi ska kunna bedriva vetenskap måste världen för det första vara förutsägbar, och för det andra måste vi tro att den är förutsägbar. (Plantinga 2011, 271) I en värld utan naturlagar skulle det vara helt omöjligt att beskriva naturens händelser på ett vetenskapligt sätt för det skulle inte finnas någon regelbundenhet. En värld som däremot beter sig på ett regelbundet och förutsägbart går att beskriva systematiskt med den vetenskapliga metoden. Fysikern och filosofen Mariano Artigas har skrivit att antagandet att världen är ordnad är en nödvändig förutsättning för vetenskapen, för om man inte tror att det finns ordning i världen vore vårt sökande efter en sådan ordning meningslös. (Artigas 2000, 44)

Jorden båda sidor NASA BlueMarble-2001-2002
Vi måste ha något att undersöka för att bedriva vetenskap, och varför kan vi undersöka naturen?

Fysikern Paul Davies är inne på samma spår och har sagt att man inte kan vara vetenskapsman om man tror att universum är en meningslös slumphändelse: ”All science proceeds on the assumption that nature is ordered in a rational and intelligible way. You couldn’t be a scientist if you thought the universe was a meaningless jumble of odds and ends haphazardly juxtaposed. When physicists probe to a deeper level of subatomic structure, or astronomers extend the reach of their instruments, they expect to encounter additional elegant mathematical order. And so far this faith has been justified.” (Davies 2007)

Det är dock inte tillräckligt att det finns naturlagar och att världen beter sig på ett förutsägbart sätt. För att vi ska kunna beskriva världen på ett vetenskapligt sätt måste vi också anta att samma naturlagar gäller överallt, d v s att naturen är enhetlig. Naturens enhetlighet är ett antagande som måste göras innan en vetenskaplig utforskning av naturen är möjlig. Eftersom detta antagande ligger till grund för att tolka våra observationer, kan den inte själv bevisas vetenskapligt, då varje försök att göra det vore att resonera i en cirkel. Samtidigt är det nödvändigt antagande, och filosofen Roger Trigg har skrivit att alternativet till antagandet om naturens enhetlighet är att helt ge upp vetenskapen. (2015, 100) Även Karl Popper noterade att naturens enhetlighet är ett metafysiskt antagande snarare än empiriskt, och att utan detta antagande vore praktiskt vetenskapligt arbete otänkbart, då denna princip är nära kopplad till möjligheten att göra induktiva härledningar. (Popper 2005, 250) Vetenskapen kräver alltså att det finns ordning och reda i naturen. Men frågan kvarstår – vilken rätt har vi att förvänta oss att det verkligen finns en sådan ordning? Varför finns det naturlagar överhuvudtaget?

Varifrån kommer tanken på naturens ordning?

Att naturen är ordnad och beter sig på ett förutsägbart sätt kan tyckas vara så självklart att det knappt ens är värt att diskutera. Men det är långt ifrån självklart att det skulle vara på det sättet. I många kulturer har man faktiskt inte tänkt sig att universum är lagstyrt och förutsägbart. Vetenskapshistorikern och fysikern Stanley Jaki (1990) har gjort en genomgång av olika kulturers förhållande till vetenskap och har noterat att innan vetenskapen tog fart på allvar i Europa, hade det förekommit åtminstone ett halvt dussin kulturer och i alla dessa hade vetenskapen varit dödfödd. Bara vid ett tillfälle under mänsklighetens historia, under perioden 1250 – 1650, fanns de rätta förutsättningarna för vetenskapen att slå rot. När Jaki har sökt en förklaring till varför vetenskapen inte uppstod i någon annan kultur, har han funnit ett gemensamt drag: I stora kulturer där vetenskapen inte tog fart har man inte haft något begrepp om naturlagar eller naturens regelbundenheter. Man har där haft panteistiska och animistiska religioner utan tro på en personlig rationell laggivare eller skapare. Enligt Jaki var det först när tron på en personlig rationell skapare hade befästs i det allmänna tänkandet i Europa som det intellektuella klimatet var bördigt nog för vetenskapen att växa fram. Det var under medeltiden som denna tro blev tillräckligt etablerad och med detta möjliggjordes en tro på universums rationalitet och utforskbarhet och en tillit till de empiriska och kvantitativa metoder som vetenskapen bygger på.

Ibland tänker man att vetenskapen uppstod först när man började ifrågasätta kristendomen på 1700-talet. Men Jaki är inte den ende som istället spårar vetenskapens uppkomst till det kristna Europa. När nobelpristagaren Melvin Calvin beskrev sina egna reflektioner kring vetenskap, tog han först upp övertygelsen att universum är ordnat. Calvin skriver: 

“As I try to discern the origin of that conviction, I seem to find it in a basic notion discovered 2000 or 3000 years ago, and enunciated first in the Western world by the ancient Hebrews: namely, that the universe is governed by a single God, and is not the product of the whims of many gods, each governing his own provinence according to his own laws. This monotheistic view seems to be the historical foundation for modern science.” (Calvin 1969, 258)

Även vetenskapshistorikern Alfred North Whitehead har konstaterat att vetenskapen förutsätter tron på en ordning i naturen, och att tron på denna ordning har sitt ursprung i medeltidens övertygelse om Guds rationalitet. Whiteheads förklaring är att tron på att vetenskap är möjligt, vilket ju är en förutsättning för att vetenskap ska kunna bedrivas, direkt härstammar från den medeltida teologin. I denna ingår tron att världen i grunden inte är ett godtyckligt mysterium, utan ett resultat av en medveten rationell Gud med en plan och en vilja för skapelsen. (Whitehead 1997, 13–20)

Synen på världen som ordnad och rationell var alltså ett oerhört viktigt bidrag som den kristna skapelsetanken förde med sig. Den judisk-kristna traditionen har alltid betonat att Gud, och i förlängningen hans skapelse, är rationell och ordnad, som det stor i boken Syraks vishet: ”Sin vishets storverk har han inrättat väl, och från evighet till evighet äro de sig lika.” (42:21) Jämför detta med den judisk-kristna världsbildens tidiga konkurrenter: I animistiska religioner med flera gudar eller i den grekiska filosofin där världen var en otydlig och ofullkomlig skugga av den andliga tillvaron, fanns inte samma tilltro till att den skulle bete sig på ett ordnat sätt. (Pearcey och Thaxton 1994) Samma sak kan sägas om de asiatiska kulturerna: Man såg på Gud som en varelse som var antingen för opersonlig eller för godtycklig för att detta skulle få några uppenbara konsekvenser på tillvaron. (Whitehead 1997) Den arabiska, babyloniska, kinesiska, egyptiska, grekiska, hinduiska och mayakulturen  saknade alla tron på en transcendent skapare som givit skapelsen fysikaliska lagar att rätta sig efter. Istället tänkte man sig universum som en organism som styrdes av en uppsjö gudar och som gick genom cykler av död och återuppståndelse. Här erbjöd den kristna världsbilden något helt annat, en skapare som inte själv var del av skapelsen, som hade givit den fasta spelregler, och som dessutom hade givit människan i uppdrag att utforska dessa spelregler. (Woods 2005, 77)

Ett ordnat universum från en ordnad Gud

Jaki har sammanfattat Gamla testamentets syn på skapelsen som att världen är skapad av en oändligt vis och förnuftig Gud som har lagt ned lagbundenhet och syfte i den. Regelbundenheten är synlig omkring oss: årstidernas skiftningar, stjärnornas banor på himlavalvet, planeternas rörelser och naturkrafternas förutsägbarhet – alla är de skapade av den som själv kan litas på utan undantag. Eftersom Skriften säger att Gud ”har ordnat allt efter mått och tal och vikt” (Vish 11:20) kunde antikens kristna hålla fast vid skapelsens rationalitet och medeltidens forskare kunde börja utforska skapelsen med empiriska och kvantitativa metoder. (Jaki 1990)

Här är det läge för en liten utvikning. Man kan göra en jämförelse med det som Platon kallade Eutyfrons dilemma. I Platons dialog Eutyfron ställer Sokrates frågan ifall någonting är gott därför att gudarna vill det, eller om gudarna vill någonting därför att det är gott. Om vi väljer alternativ 1, att någonting är gott därför att gudarna vill det, blir det goda godtyckligt därför att oavsett vad gudarna skulle vilja, vore det gott. Om gudarna skulle anse att hat är gott och kärlek är ont, eller vilja tortera småbarn, skulle vi vara tvungna att säga att hat är bättre än kärlek och vi skulle haft en moralisk plikt att tortera småbarn, vilket vore absurt. Om vi å andra sidan väljer alternativ 2, att gudarna vill någonting därför att det är moraliskt gott, blir moralen oberoende av gudarna, moralen är då en kraft som även gudarna måste lyda under. Oavsett vilket vi väljer, kan gudarna aldrig utgöra grunden för moralen.

Vissa religionskritiker idag har missförstått den kristna tron och försökt tillämpa Eutyfrons dilemma på den för att argumentera för att Gud inte kan utgöra grund för moralen. Men medan de grekiska gudarna aldrig kunde förklara var moralen kom ifrån, kan den kristna tron det. Den kristna tron föll inte i något av dikena utan löste problemet genom att förklara att Gud är god. Guds vilja är inte godtycklig utan baseras på hans karaktär, hans egen natur. Den kristna världsbilden drabbas inte av Eutyfrons dilemma därför att det helt enkelt vore omöjligt för Gud att anse att hat är gott och kärlek är ont, och Guds natur är oföränderlig. En av de tidiga tänkarna som påtalade detta var Thomas av Aquino. Han betonade att Guds vilja och i förlängningen hans befallningar är en direkt konsekvens av Guds natur. Thomas menade också att på samma sätt som Gud till sitt väsen med nödvändighet är moraliskt god, är han till sitt väsen rationell och intelligent. Av detta följer också att Gud handlar i världen på ett rationellt sätt, med en intelligent plan som vi åtminstone delvis kan begripa och utröna. Gud sätter inte bara upp moraliska lagar enligt Thomas, utan naturlagar – regler för hur naturen ska bete sig. Thomas uppfattning är dominerande i den kristna teologin och många av vetenskapens pionjärer hade en liknande syn på Guds väsen och gärningar som Thomas. (Plantinga 2011, 273–74)

Denna syn på skapelsen har influerat olika vetenskapliga grenar sedan dess, alltifrån evolutionsbiologer som förundras över organismernas grundläggande likhet och hur deras förändring kan beskrivas med ett fåtal evolutionära principer (se t ex Wilson 1998, 4) till fysiker såsom Stephen Hawking som har beskrivit att universum ger ett överväldigande intryck av att vara ordnat. ”Ju mer vi upptäcker av universum, desto mer märker vi att det styrs av rationella lagar. Om man ville, skulle man kunna säga att denna ordning var Guds verk. Einstein trodde så.” (Benford 2002, 29)

Man kan gå ett steg längre. Alvin Plantinga har påpekat att om vetenskapens uppgift är att beskriva den här ordningen, kommer den endast att vara framgångsrik om det faktiskt är möjligt för oss människor att göra just det. Med andra ord, vetenskapen kan lyckas bara om naturlagarna inte är för komplicerade, djupa eller på annat sätt obegripliga för oss. Även denna tanke, påpekar Plantinga, stämmer med tron på människan som skapade av Gud. Gud har inte bara skapat lagar för hur universum ska fungera, utan lagar som vi, åtminstone någorlunda väl, kan förstå. En av vetenskapens pionjärer, Kepler, skrev att lagarna var inom mänsklighetens räckvidd och att Gud ville att vi skulle förstå dem så att vi kunde ta del av hans eget perspektiv. (Plantinga 2011, 277)

Så här avslutningsvis kanske någon säger att vetenskapen förvisso växte fram tack vare en kristen världsbild, men idag utgör inte kristendomen grunden för vetenskapen. Kristendomen betraktas, åtminstone i västvärlden, ofta som en privatsak som enskilda vetenskapsmän kan hålla sig till, men som inte påverkar det vetenskapliga arbetet. Thaxton och Pearcey (1994, 42) konstaterar att vetenskapen idag fortfarande lever på det kapital som den kristna grunden gav den, men hur långt kommer detta kapital att räcka? Hur länge kommer det kristna arvet att fortsätta ge sitt stöd till vetenskapen, och vad skulle kunna ersätta den kristna tron som metafysisk grund? Kanske kan vetenskapen någon gång komma att frigöra sig från det kristna arvet. Men om den gör det så har den ingen metafysisk grund för de antaganden som den bygger på – att universum har naturlagar, att samma lagar gäller överallt och att människan är kapabel till att förstå dessa lagar. Olika försök att ersätta den kristna världsbilden med en annan grund för vetenskapen har i allmänhet gått i en riktning som är direkt destruktiv för det vetenskapliga arbetet. Whitehead har noterat att sedan David Humes tid har den filosofiska trenden inom vetenskapen varit att förneka vetenskapens rationalitet. (1997, 4) Den som följer i Humes fotspår har ingen anledning att acceptera ens en så grundläggande princip som orsak och verkan, d v s att någonting kan leda till någonting annat.

Vi har sett att om Gud finns, kan vi förvänta oss att världen är ordnad och begriplig och att naturlagarna är oföränderliga över tid och rum. Vi kan vänta oss att universum beter sig likadant imorgon som det gjorde igår, samt att människan är förmögen att, åtminstone på ett grundläggande plan, förstå hur tillvaron fungerar. Men om Gud inte finns, varför skulle vi vänta oss något av detta? Varför förvänta sig att det existerar någonting överhuvudtaget, och i synnerhet att människor existerar? Att induktion är möjligt och att universum kan beskrivas matematiskt? Teismen ger vetenskapen en rationell, logisk och pålitlig grund, vilket svårligen kan sägas om en ateistisk världsbild. När kristendomen har gjorts till en privatsak, har vetenskapsmän behållit en ”vetenskaplig tro”, för att använda Whiteheads ord, men har inte längre någon rationell grund för denna tro. Utan en skapare förblir vetenskapen förvisso ett framgångsrikt projekt, men med sina grundantaganden fritt hängande i tomma luften. Francis Collins, ledare för kartläggningen av människans arvsmassa (Human Genome Project) och idag ordförande för amerikanske sjukvårdsmyndigheten (National Institute of Health), har sagt att ”Bibelns Gud är arvsmassans Gud”. Med denna världsbild, att det finns en ordningens och förnuftets Gud som skapat ett universum som också speglar dessa egenskaper, och som dessutom givit oss förmågan att tänka och utforska hans skapelse, kan vetenskapens nödvändiga antaganden ges en rationell grund.

/ Sebastian Ibstedt

 

Referenser

Artigas, Mariano. 2000. The Mind of the Universe: Understanding Science and Religion. Radnor, Penn: Templeton Foundation Press.

Benford, Gregory. 2002. ”Leaping the Abyss”. Reason, nr 4 (april). https://reason.com/2002/04/01/leaping-the-abyss-2/.

Calvin, Melvin. 1969. Chemical Evolution: Molecular Evolutiontowards the Origin of Living Systems on the Earth and Elsewhere. Oxford: Oxford U.P.

Davies, Paul. 2007. ”Taking Science on Faith”. The New York Times, 24 november 2007, avs. Opinion. https://www.nytimes.com/2007/11/24/opinion/24davies.html.

Feynman, Richard. 1958. ”The Value of Science”. I Frontiers in Science: A Survey, av Edward Hutchings. Basic Books.

Gunther, Maria. 2018. ”John Goodenough skapade batteriet i all bärbar elektronik”. DN, 5 maj 2018. https://www.dn.se/nyheter/vetenskap/john-goodenough-skapade-batteriet-i-all-barbar-elektronik.

Jaki, Stanley L. 1990. Science and creation: from eternal cycles to an oscillating universe. Lanham, MD: University Press of America.

Moritz, Joshua M. 2017. ”Christian Theology of Creation and the Metaphysical Foundations of Science”. Journal of Biblical and Theological Studies 2 (2): 180–207.

Pearcey, Nancy, och Charles B. Thaxton. 1994. The soul of science: Christian faith and natural philosophy. Turning point Christian worldview series. Wheaton, Ill: Crossway Books.

Plantinga, Alvin. 2011. Where the conflict really lies: science, religion, and naturalism. New York: Oxford University Press.

Popper, Karl. 2005. The Logic of Scientific Discovery. http://public.ebookcentral.proquest.com/choice/publicfullrecord.aspx?p=254228.

Trigg, Roger. 2015. Beyond Matter: Why Science Needs Metaphysics. Templeton Press.

Whitehead, Alfred North. 1997. Science and the Modern World: Lowell Lectures, 1925. New York: The Free Press.

Wilson, Edward O. 1998. Consilience: the unity of knowledge. 1st ed. New York: Knopf : Distributed by Random House.

Woods, Thomas E. 2005. How the Catholic Church Built Western Civilization. Washington, DC : Lanham, MD: Regnery Pub. ; Distributed to the trade by National Book Network.

Vetenskapens kristna rötter

1477 I en bulla, utfärdad efter ansökan, på initiativ av Jakob Ulvsson, ger påven Sixtus IV den 27 februari tillstånd till att ett universitet upprättas i Uppsala. Den 2 juli undertecknas i Strängnäs universitetets privilegiebrev av riksrådet med Sten Sture i spetsen. Den 21 september införs påvens bulla högtidligen i Uppsala. Den 7 oktober (Birgittadagen) börjar undervisningen vid det nya universitetet.

Nyligen hade jag en diskussion om förhållandet mellan kristendom och vetenskap och fick då frågan, på vilket sätt är kristendomen kompatibel med vetenskap? Frågan är inte helt lätt att ge ett kort svar – det finns många uppfattningar kring detta, varav en hel del bygger på bristfällig historierapportering. I några inlägg ska jag försöka svara på varför kristendomen och vetenskapen är kompatibla, och hur kristendomen har varit viktig för vetenskapens framväxt. Vi börjar i historien.

Modern vetenskap uppstod i Europa

Framväxten av den moderna vetenskapen är något unikt i mänsklighetens historia. Den uppstod i det kristna Europa, och har ibland beskrivits som en direkt konsekvens av den judisk-kristna synen på skapelsen. Den sk konflikttesen, uppfattningen att vetenskapen och kristendomen är i konflikt med varandra, är en ganska spridd uppfattning och ibland pratar man om ”kriget mellan vetenskapen och religionen” (Hardin, Numbers, och Binzley 2018).

De tidiga europeiska vetenskapsmännen verkar dock inte ha märkt av någon sådan konflikt. De flesta var övertygade kristna, och studiet av omvärlden var för dem ett sätt att förhärliga den Gud som hade skapat allt. Det var vanligt att vetenskapsmän också var predikanter. Som exempel kan nämnas geologerna Nicolaus Steno (1638 – 1686), William Buckland (1784 – 1856), John Playfair (1748 – 1819) och Adam Sedgwick (1785 – 1873) som alla var ordinerade inom kyrkan. Sedgwick som var en pionjär inom kambrisk geologi lär ha sagt att studiet av Newtonsk filosof lär oss att se Guds finger i allting. (Graves 1996) Tesen att vetenskapen och kristendomen är i konflikt skulle vara främmande för dessa forskare.

Hur ska vi då se på förhållandet mellan vetenskap och kristendom? Filosofen Michael Murray (1998) har påpekat att vetenskap och religion per se interagerar inte med varandra. Vetenskap och religion är abstrakta idéer och idéer interagerar inte – det är människor som interagerar. Därför påverkas också interaktionen av människorna, och människorna i sin tur påverkas av omgivningen. Innehållet och tonen i samtalen kring vetenskap och religion speglar därför alltid de politiska och sociologiska sammanhang där de förs. Människors olika intressen och syften formar samtalen, och vetenskapshistoriker och -sociologer har noterat hur personers politiska åsikter, psykologiska tillstånd och sociala kontext påverkar deras syn på vetenskapen, på religionen, och på förhållandet mellan de två. Det är, påpekar Murray, något onaturligt med att prata om ”relationen mellan vetenskap och religion”, som om det var två abstrakta idéer som interagerade med varandra, oberoende av det historiska sammanhanget. När vi talar om förhållandet mellan dessa två aktiviteter är det därför värdefullt att titta tillbaka på några händelser som har format vår syn på dem. Vi måste börja i historien – hur har vi hamnat här?

Konflikttesens historia

The X Club

Tesen att kristen tro och vetenskap ligger i konflikt med varandra är faktiskt en relativt modern uppfinning – en uppfinning som i allmänhet underhålls av dem som hoppas att vetenskapen ska avgå som segrare i konflikten. Detta var även förhoppningen bland konflikttesens tidigare försvarare.

1864 samlades nio män, naturvetare och tänkare, i London för att äta middag tillsammans. Sällskapet kom att kallas ”the X club” och de nio männen träffades, med några få undantag, varje månad under närmare 30 år. Initiativet till middagssällskapet togs av Thomas Huxley, ibland kallad ”Darwins bulldog”, pga sitt försvar av Darwins teorier. Huxleys uttalade målsättning med the X club var att omkullkasta kristendomens kulturella dominans. Han ville skapa ett sekulärt samhälle och ersätta den kristna världsbilden med ”vetenskaplig naturalism”, en världsbild som enbart erkänner den fysiska världens existens. Konflikttesen blev ett viktigt verktyg i strävan att nå det målet. Gruppen var väl medveten om att ett sådant naturalistiskt projekt inte var rent vetenskapligt utan handlade om att ersätta en världsbild/religion (kristendom) med en annan världsbild/religion (ateism eller deism). Deras mål var att skapa en ”vetenskaplig kyrka” (church scientific som de kallade den), och Huxley kallade sina föreläsningar för ”lekmannapredikningar” (Pearcey och Thaxton 1994, 19).

Medlemmarna i ”the X club” strävade efter att sprida ”vetenskaplig naturalism” och var emot alla uppfattningar att det fanns något övernaturligt som inverkade i världen. (Barton 1990) En viktig drivkraft för gruppen var att låta vetenskapen vara ”befriad från religiös dogma”, som Thomas Hirst, en av medlemmarna, uttryckte det. ”The X club” fick ett mycket stort inflytande i Storbritannien, i genomsnitt satt var och en av medlemmarna i ledningen för brittiska vetenskapsakademin i elva år och kom att påverka deT intellektuella klimatet under lång tid framöver. (Barton 1990)

Myten sprids

I slutet på 1800-talet kom två böcker som skulle ha stor betydelse för synen på förhållandet mellan vetenskapen och den kristna tron. Ansatsen i dessa böcker var att vetenskapen och kristendomen ligger i krig med varandra och ytterst sett är oförenliga. De kan inte existera tillsammans. John Draper (2012) beskrev vetenskapen som historien om en konflikt mellan två krafter – det mänskliga intellektet å ena sidan och traditionen å andra sidan. 1874 skrev han boken ”History of the Conflict Between Science and Religion” där han ondgjorde sig framför allt över katolska kyrkan som han ansåg förlitade sig alltför mycket på auktoriteter till skillnad från vetenskapen där man uppmuntras att ifrågasätta:

”Then has it in truth come to this, that Roman Christianity and Science are recognized by their respective adherents as being absolutely incompatible; they cannot exist together; one must yield to the other; mankind must make its choice—it cannot have both.” (Draper 2012, 207)

En annan författare, Andrew White (2010), skrev att kristendomens påverkan på vetenskapen har lett till stor skada för både kristendomen och vetenskapen. Mycket av Whites resonemang byggde på konflikten mellan Galilei och kyrkan, en konflikt som ofta har missuppfattats än i våra dagar. Draper och White har varit starkt bidragande till att konflikttesen har vunnit mark. Biologen Jerry Coyne har tex skrivit:

”One can in fact argue that science and religion have been at odds ever since science began to exist as a formal discipline in sixteenth-century Europe.” (Coyne 2015)

Som exempel på detta tar han just Drapers och Whites böcker. Oturligt nog för Coyne betraktar professionella vetenskapshistoriker dessa båda böcker idag som historierevisionistiska, mer drivna av polemik mot religionen än av historiska fakta. Vetenskapshistorikern Ronald Numbers har kallat konflikttesen för ”historiskt bankrutt”. (Russell 2003) Coynes påstående är alltså utan grund. 

Historikern Lawrence Principe skriver om Draper och Whites gärning:

How does he [Draper] support his contention of conflict? Well, unfortunately, with some of the worst historical writing you are ever likely to come across. Historical facts are confected, causes and chronologies twisted to the author’s purpose. We find interpretations made merely by declaration. We find quotations violently taken out of context. And instances, quite a few of them where Draper claims a historical writer said something in fact 180 degrees away from what he actually claimed… Much of Draper’s book is so ridiculous, so malodramatic, so rabid, it’s hard for a knowledgeable person actually to read it without a wry smirk…Let’s start with a simple and a notorious example: the idea that before Columbus people thought that the world was flat. Well, in fact, it is Draper and White, specifically, both of them, who bear most of the blame for popularizing this baseless view to the extent that nowadays, 80 percent of school teachers still foist this upon poor innocent school children. The fact is that of course the sphericity of the Earth was well established by the fifth century BC by the Greeks, and a good measure of its circumference made by the third century BC. And these facts were never forgotten in learned Western Culture. (Principe 2006)

Konflikttesen börjar vackla

Vetenskapsmän i historien

Intuitivt kan det tyckas vara något märkligt med konflikttesen, av tre skäl. För det första har en stor andel av alla vetenskapsmän, både historiska och nu levande, varit kristna. Om nu vetenskapen och kristendomen är i konflikt, såsom Draper, White och Coyne hävdar, hur kommer det sig att så många av den moderna vetenskapens pionjärer var gudstroende? De såg i alla fall inte en konflikt mellan den kristna världsbilden och det vetenskapliga arbetssättet. För att få en uppfattning om hur utbredd gudstron var bland vetenskapsmän, kan några gudstroende vetenskapliga kändisar, från 1700-talet till idag nämnas.

  • Medicin: Francesco Redi, Herman Boerhaave, James Bovell, Joseph Lister, Emil Theodor Kocher, William Williams Keen, Alexis Carrel, Francis Collins, Malcolm Jeeves.
  • Biologi: John Ray, Antonie van Leeuwenoek, Carl von Linné, Thomas Malthus, Gregor Mendel, Asa Gray, Louis Pasteur, P.T. de Chardin, George Washington Carver, Theodosius Dobzhansky, Ken R. Miller, Simon Conway Morris.
  • Geologi: Nicolas Steno, William Buckland, Mary Anning, Giuseppe Mercalli.
  • Kemi: Robert Boyle, Emanuel Swedenborg, Antoine Lavoisier, William Prout, Michael Polanyi, Arthur Peacock, Peter Agre, Henry F. Schaefer III.
  • Fysik: Isaac Newton, Alessandro Volta, John Dalton, Andre Ampere, Michael Faraday, James Clerk Maxwell, Henrich Hertz, James Prescott Joule, Lord Kelvin, J.J. Thomson, Wilhelm Röntgen, Guglielmo Marconi, Arthur Compton, Werner Heisenberg, Werner von Braun, Ian Barbour, John Polkinghorne.
  • Astronomi: Galileo Galilei, Johannes Kepler, Arthur Eddington, Gerges Lemaître, Allan Sandage, Freeman Dyson, John Barrow, Frank Tipler, Arnold Benz, Owen Gingerich.
  • Matematik: Blaise Pascal, Gottfried Leibniz, Leonhard Euler, Bernhard Riemann, Charles Babbage, Arthur Compton.

Fler namn kan förstås räknas upp och kan hittas i lämplig biografi, tex Graves (1996) och Morris (1982). En sådan här lista bör dock direkt göra att man blir misstänksam mot konflikttesen, för det är svårt att förklara hur alla dessa vetenskapsmän kan ha varit kristna om det nu finns en inneboende konflikt mellan vetenskap och kristendom.

I många fall vet vi dessutom att den kristna tron inte bara var ett obetydligt bihang, utan hade en mycket viktig betydelse för dessa personers vetenskapliga arbete genom att ge dem inspiration i deras studier. Detta är mycket enkelt att konstatera genom att se på vad personerna själva skrev. Den brittiska vetenskapsakademin uppmanade sina medlemmar att ägna sig åt forskning ”för Guds ära och människans gagn”. Flera följde detta. Robert Boyle beskrev tex vetenskapen som en religiös uppgift, att ”avslöja det beundransvärda hantverk som Gud lagt ner i skapelsen”. Vetenskapshistorikern Peter Harrison skriver:

”Almost without exception, early modern natural philosophers cherished religious convictions, although these were not invariably orthodox. Some (but by no means all) made the point that they were motivated to pursuescientific enquiry on account of these religious commitments.” (Harrison 2010)

Newton, Kepler m fl talade på samma sätt om vetenskapen som ett sätt att utröna Guds verk, och många vetenskapsmän upplevde en stor vördnad inför skapelsen. Fysikern och vetenskapshistorikern Ian Barbour har noterat att uttryck av vördnad och förundran över Skaparen fyller sidorna i de tidiga vetenskapsmännens anteckningar, och att detta var en drivande konkret och positiv erfarenhet för många av dem. (Barbour 1998, 19–20) Det är mycket lätt att konstatera att den kristna tron har varit en positiv kraft för vetenskapens utveckling genom att se på vad den betydde för vetenskapens pionjärer. Även från katolska kyrkan har vetenskapen uppmuntrats. Bara för att nämna ett konkret exempel så gav den katolska kyrkan mer finansiellt och socialt stöd till astronomin än någon annan institution, från 1100-talet till upplysningen. (Heilbron 1999) Den ökända, och till stora delar missförstådda, kontroversen med Galilei förändrade inte detta. Därmed inte sagt att det inte funnits kontroverser, men historiker menar idag att detta har varit undantag snarare än regel. (Russell 2003)

Gudstroende nobelpristagare

Ett annat faktum som bör göra att man blir misstänksam mot tesen att det finns en inneboende konflikt mellan vetenskap och religion är att en stor andel av världens främsta forskare, nämligen nobelpristagare, det senaste århundradet har varit kristna. Vid en genomgång (Shalev 2003) av alla nobelpristagare från 1901 till 2000, beskriver 66% sig som kristna men bara 10% beskriver sig som ateister eller agnostiker, se figur. Kristna har fått 74% av nobelprisen i kemi, 64% i medicin, 65% i fysik, 79% av fredsprisen, 49% av litteraturprisen och 55% av ekonomiprisen. Om en majoritet av världens ledande vetenskapsmän tror på Gud, är det svårt att se hur det kan finnas en konflikt mellan att tro på Gud och att vara vetenskapsman.

Forskarsamhället i stort

Konflikttesen säger att efterhand som den vetenskapliga utvecklingen fortgår, kommer antalet religiösa människor att minska. Det bör alltså finnas en korrelation mellan vetenskapens utbredande och religionens tillbakagång. Allra tydligast bör det synas bland vetenskapsmän själva. För att undersöka den religiösa tron bland forskare gjordes 1916 en undersökning med 1000 slumpmässigt utvalda amerikanska forskare. De fick svara på ifall de trodde på Gud, och ifall de trodde på ett liv efter detta. Det visade sig att 39% av forskarna trodde på Gud, och 50% trodde på ett liv efter detta. (Leuba 1916) Undersökningen upprepades 80 år senare och det visade sig att siffrorna var nästan oförändrade, speciellt på den första frågan. (Larson och Witham 1997) Resultaten stämmer väl med en undersökning 1969 där man 43% av alla professorer inom fysik och livsvetenskaper (studiepopulation = 60 000) rapporterade att de gick i kyrkan två till tre gånger i månaden, vilket är lika mycket som befolkningen i stort.

Kristendomen som vetenskapens vagga

Vi kan förstås inte veta vad som hade hänt med vetenskapen i Europa om det inte vore för kristendomen. Jerry Coyne har hypotetiserat att den skulle ha utvecklats snabbare, men kontrafaktiska påståenden om verkligheten är svåra för att inte säga omöjliga att belägga. Däremot kan vi se på det inflytande som kristendomen faktiskt har haft, och se vilka de kausala sambanden är. Vi kan också se hur vetenskapen har utvecklats i de delar av världen där kristendomen inte haft lika stort inflytande. Givetvis säger sådana studier inte hela sanningen om kristendomens bidrag, för det fanns andra faktorer som också bidrog till att vetenskapen uppstod just i Europa.

För att styrka sin tes refererar Coyne (2015) till en känd incident med den franske matematikern Laplace som var samtida med Napoleon Bonaparte. Isaac Newton hade med sina matematiska modeller svårt att förklara hur planeternas banor runt solen var så stabila. Han menade därför att Gud regelbundet behövde gripa in och stabilisera planeterna för att förhindra att de försvann ut i världsrymden. Laplace lyckades visade att Newton hade fel och att planeternas banor visst kan beskrivas av naturlagarna. Laplace gav sin avhandling till Napoleon Bonaparte och fick då frågan tillbaka varför han inte hade nämnt Gud, varpå Laplace svarade, ”jag har inget behov av den hypotesen”. Coyne menar att inte heller efter detta har forskare haft behov av Gud som en hypotes, vilket enligt Coyne innebär att vetenskapen stödjer en ateistisk världsbild snarare än en kristen. Men så enkelt är det förstås inte, för även ur ett kristet perspektiv är Laplaces svar helt rimligt. Gud är inte en vetenskaplig teori vilken som helst, som konkurrerar med gravitationsteorin eller atomteorin. Nej, den kristna uppfattningen är att Gud är själva förutsättningen till varför vetenskap överhuvudtaget är möjligt. Utan Gud, inget universum till att börja med, ingen gravitation och inga atomer.

Konflikttesen blev populär inte så mycket för att den speglade det historiska förhållandet mellan vetenskapen och kristendomen, vilket den inte gjorde, utan för att det låg i tiden med polemik mot kyrkan och kristna institutioner. En mer vetenskaplig och historiskt korrekt beskrivning av hur vetenskap och kristendom har förhållit sig till varandra hade tagit hänsyn till det positiva inflytande som kristendomen haft på vetenskapen.

Visst hade andra kulturer, såsom den grekiska och kinesiska, utforskat en del av skapelsen, men det var under kristendomens inflytande som vetenskapen växte fram och inte i dessa andra mer utvecklade kulturer. Vetenskapshistoriker har frågat sig varför det skedde i just Europa och vilken roll kristendomen har spelat i vetenskapens historien. Vad var det som gjorde kristendomen till en så god grogrund för vetenskapen jämfört med andra trosuppfattningar?

Naturen är verklig

För att vetenskap ska vara möjlig, måste ett antal antaganden om världen först göras. Kristendomen erbjöd ett intellektuellt ramverk som motiverade dessa antaganden. Ett sådant antagande är att naturen är verklig. Det kan tyckas självklart, men det är det knappast – olika idealistiska och panteistiska idéer lär ut att det vi ser endast är skuggbilder av Det Absoluta, Den Ende, etc. Enligt Platon kan människan inte uppfatta den äkta verkligheten, vilken existerar utanför rum och tid, utan endast idéer om verkligheten. Alla idéer leder tillbaka till en uridé som är det ytterst sanna och det vi kan uppfatta med våra ofullkomliga sinnen är blott och bart illusioner. Likaså lär hinduismen att det vi uppfattar med våra sinnen som separata ting är ”maya”, en illusion som skapats av Brahman, världssjälen, som döljer den verkliga enheten i tillvaron.

I kontrast till dessa filosofier lär kristendomen att de materiella tingen inte är illusioner som är otillgängliga för människan – de är verkliga fysiska föremål som är skapade av Gud. Tingen är separerade – Gud skiljde ljus från mörker och vatten under fästet från vatten ovan fästet – och de skapade tingen kan beskrivas och kategoriseras på ett organiserat sätt.

Naturen är god

Ett annat antagande som var viktigt för vetenskapens framväxt var att skapelsen är god. Idag anser vi att naturen är värdefull och värd att studera. Därför är vi så måna om att stoppa klimatförändringar, inte förstöra naturen, bevara den biologiska mångfalden och förhindra utrotning av djurarter. Om vi inte hade betraktat naturen som god och värdefull hade det förmodligen varit ännu sämre ställt med den än vad det nu är, och det är troligt att naturvetenskapen som vi känner den idag inte hade existerat. (Pearcey och Thaxton 1994)

Den gamla grekiska kulturen betraktade inte skapelsen som god. Det materiella kopplades ofta ihop med ondska och kaos och praktiskt arbete sågs ned på. Man lät ofta slavar utföra praktiskt arbete, medan filosoferna ägnade sig åt att försöka förstå den sanna tillvaron (i enlighet med Platons idélära). 

Den tidiga kyrkan avfärdade allt sådant. Man lärde ut att skapelsen var värdefull och god. När Gud skapar världen tittar han vid upprepade tillfällen på det han skapat ”och Gud såg att det var gott”. När skapelsen är fullbordad ”såg Gud på allt som han hade gjort, och se, det var mycket gott”. Även Paulus stämmer in i skapelsens godhet: ”Allt som Gud har skapat är gott, och inget är förkastligt när det tas emot med tacksägelse.” (1 Tim 4:4) I den judisk-kristna traditionen har man aldrig strävat efter att fly från skapelsen. De skapade tingen ska ära Gud och användas för att göra gott. Därför har man heller aldrig inom judendomen eller kristendomen sett ner på fysiskt arbete.

Under reformationen började man tala om kallelse som något som inte bara gällde kyrkans folk utan även de som studerade Guds skapelse. Reformatorn Calvin menade att naturen var något att glädja sig över eftersom den utstrålade Guds härlighet, vishet och godhet. Och naturen var inte bara något att glädja sig över, Calvin uppmanade till både praktiskt och intellektuellt engagemang  (Taylor 1968): ”Det finns ett behov av konst och mer krävande studier för att undersöka stjärnornas rörelser, för att bestämma deras lägen, för att mäta deras intervall, för att notera deras egenskaper.” (McNeill 1960, 53)

Bland naturvetarna kan astronomen Johannes Kepler nämnas. Han såg att det fanns en skönhet och en ordning i skapelsen och att ju bättre vi förstod skapelsen, desto större anledning fick vi att förundras över Gud. I slutet av en av sina anteckningsböcker, Harmonices Mundi, utbrast Kepler i en bön: ”Jag tackar dig, Skapare och Gud, för att du har givit mig denna glädje i din skapelse, och jag fröjdar mig i dina händers verk. Jag har nu fullföljt det arbete som jag kallades till och jag har använt alla de gåvor som du har lånat till min ande.” (Vallado 2001, 10) Att studiet av skapelsen var något gott och värdefullt var en viktig drivkraft för många av vetenskapens pionjärer.

Naturen är inte Gud

Bibeln lär ut att naturen är god, men den är inte Gud. Naturen är en skapelse av Gud, men den är inte själv gudomlig. Mot den här uppfattningen kan ställas animism, som lär att andar eller gudar bor i naturen. Dalar, berg, vattendrag och skogar har andevarelser. Enligt vissa varianter av animism är dessa andevarelser även bundna till människan. Enligt panteism är gud och universum ett, naturen utgör guds själ. Bibeln utesluter förstås all animism och panteism – Gud är inte en del av skapelsen. Solen, månen och stjärnorna är inte gudomliga, såsom de var i den gamla babyloniska religionen. Thaxton och Pearcey (1994) skriver att så länge naturen tillskrevs gudomliga varelser och egenskaper var den enda rätta responsen tillbedjan eller att försöka skrämma bort dessa varelser. Oavsett, fortsätter de, hur väl utvecklad en kulturs observationsförmåga är, oavsett hur förfinad mätutrustning man har, är inga vetenskapliga genombrott möjliga förrän människan kan möta den naturliga världen oförskräckt. Först när naturen inte längre var ett föremål för tillbedjan, kunde den bli ett föremål för studier.

Slutsats

Vi har sett exempel på hur den kristna religionen har fungerat som en inspiration för vetenskapens framväxt i Europa och hur synen på skapelsen som något att uppskatta och nyttja för människans gagn har sina rötter i den kristna tron. Det är inte bara en korrelation – det finns en tydlig kausalitet som historiker har identifierat. Tesen att vetenskapen och religionen nödvändigtvis ligger i konflikt stämmer alltså inte. Därmed inte sagt att det alltid har varit ett friktionsfritt förhållande, men genom stora delar av historien har de varit partners. I nästa artikel ska vi titta närmare på hur den kristna tron inte bara erbjöd inspiration för de tidiga vetenskapsmännen, utan utgjorde, och fortfarande utgör, en intellektuell metafysisk grund som lämpar sig oerhört väl för att bedriva vetenskap.

Referenser

Barbour, Ian G. 1998. Religion and Science: Historical and Contemporary Issues. A rev. and Expanded ed. of ”Religion in an age of science”. London: SCM.

Barton, Ruth. 1990. ”’An Influential Set of Chaps’: The X-Club and Royal Society Politics 1864-85”. The British Journal for the History of Science 23 (1): 53–81.

Coyne, Jerry A. 2015. Faith Versus Fact. Penguin Publishing Group.

Draper, John William. 2012. History of the Conflict Between Science and Religion. Kindle edition. D. Appleton & Company.

Graves, Dan. 1996. Scientists of Faith: 48 Biographies of Historic Scientists and Their Christian Faith. Reprint. edition. Kregel Publications.

Hardin, Jeff, Ronald L. Numbers, och Ronald A. Binzley, red. 2018. The Warfare between Science and Religion: The Idea That Wouldn’t Die. Baltimore: Johns Hopkins University Press.

Harrison, Peter. 2010. ”Religion and the Early Royal Society”. Science & Christian Belief 22: 20.

Heilbron, J. L. 1999. ”The Sun in the Church”. The Sciences 39 (5): 29–35.

Larson, Edward J., och Larry Witham. 1997. ”Scientists Are Still Keeping the Faith”. Nature 386 (6624): 435–36. https://doi.org/10.1038/386435a0.

Leuba, James H. 1916. The Belief in God and Immortality, a Psychological, Anthropological and Statistical Study. Sherman, French & Company.

McNeill, John T. 1960. Calvin: Institutes of the Christian Religion. Westminster John Knox Press.

Morris, Henry M. 1982. Men of Science, Men of God. San Diego, Calif: Master Books.

Murray, Michael J., red. 1998. Reason for the Hope Within. Grand Rapids, Mich: Eerdmans.

Pearcey, Nancy, och Charles B. Thaxton. 1994. The soul of science: Christian faith and natural philosophy. Turning point Christian worldview series. Wheaton, Ill: Crossway Books.

Principe, Lawrence. 2006. Science and Religion, Lecture 2. Citerat från https://en.wikipedia.org/wiki/Conflict_thesis: The Teaching Company.

Russell, Colin A. 2003. ”The Conflict of Science and Religion”. I The History of Science and Religion in the Western Tradition: An Encyclopedia, redigerad av Gary B Ferngren. Garland Reference Library of the Humanities.

Shalev, Baruch Aba. 2003. 100 Years of Nobel Prizes. New Delhi: Atlantic Publishers & Distributors. https://books.google.se/books?id=3jrbmL-DgZQC&pg=PA57&hl=sv&source=gbs_toc_r&cad=4#v=onepage&q&f=false.

Taylor, E L Hebden. 1968. ”The Reformation and the Development”. Churchman 82 (2): 27.

Vallado, D. A. 2001. Fundamentals of Astrodynamics and Applications. Springer Science & Business Media.White, Andrew Dickson. 2010. History of the Warfare of Science with Theology in Christendom. Echo Library.

Judas Iskariots död

Vem var Judas?
Judas Iskariot är den av Jesu lärjungar som alltid framställts i dålig dager. Redan när Jesu lärjungar räknas upp i Matt 10:4 får Judas epitetet ”han som skulle förråda honom”. Evangelierna berättar att Judas under skärtorsdagsnatten utlämnade Jesus till de romerska soldaterna, vilket så småningom ledde till att Jesus korsfästes. Efter sin uppståndelse visar sig Jesus för ”de elva lärjungarna” (Matt 28:16). Någon fattas alltså – Judas. Detta har tolkats som att Guds vrede drabbade honom efter hans förräderi och han dog. Exakt hur detta gick till finns det dock skilda beskrivningar av. Syftet med denna artikel är att belysa dessa olika beskrivningar för att försöka förstå hur Judas dog.

Problemformulering
Judas Iskariots död är ett av de ställen som oftast tas upp för att exemplifiera interna inkonsistenser i Bibeln. Tanken är att om Bibeln säger emot sig själv, är det problematiskt att hävda att Bibeln är Guds ofelbara ord. Den klassiska kristna uppfattningen är att Bibeln är ofelbar, men om det finns texter i Bibeln som säger emot varandra måste åtminstone en av dem vara fel. Eller? Judas förrådde Jesus och efteråt tog han livet av sig, så långt är evangelisterna överens, men de tycks ge olika besked om hur detta gick till.

I Matt 27.3–10 läser vi:
Men då Judas, som hade förrått Jesus, såg att Jesus var dömd, ångrade han sig och lämnade tillbaka de trettio silvermynten till översteprästerna och de äldste och sade: ”Jag har syndat och förrått oskyldigt blod.” De svarade: ”Vad rör det oss? Du vill se det så.” Då kastade han silvermynten i templet och gav sig av. Sedan gick han och hängde sig. Översteprästerna tog mynten och sade: ”Det är inte tillåtet att lägga dem i offerkistan, eftersom det är blodspengar.”
Och de beslöt att för dessa pengar köpa Krukmakaråkern till begravningsplats för främlingar. Därför kallas den åkern än i dag Blodsåkern.
Då uppfylldes det som var sagt genom profeten Jeremia: Och jag tog de trettio silvermynten, det pris ‘som Israels barn hade satt på honom som hade värderats, och jag gav dem som betalning för Krukmakaråkern, så som Herren hade befallt mig.

Vi noterar att 1) Judas dog genom hängning; 2) översteprästerna köpte krukmakaråkern för pengarna; och 3) Krukmakaråkern kom att kallas Blodsåkern därför att den köptes för blodspengar.

Om vi istället läser vad Petrus säger i Apg 1:18–20 får vi en annan beskrivning av händelseförloppet:
”Mina bröder, det ord i Skriften måste uppfyllas som den helige Ande genom Davids mun hade förutsagt om Judas, han som blev vägvisare åt dem som grep Jesus. Han räknades som en av oss, och denna tjänst hade fallit på hans lott. För pengarna som han fick för sitt brott skaffade han sig ett jordstycke. Och han föll framstupa, så att buken brast och alla hans inälvor rann ut. Detta blev känt för alla som bodde i Jerusalem, och det jordstycket kallas på deras språk Akeldamak, Blodsåkern. I Psaltaren står det skrivet: Hans gård skall bli öde, ingen skall bo där, och: Hans ämbete skall en annan få.”

Här noterair vi att 1) Judas dog genom att han föll framstupa så att hans inälvor rann ut; 2) Han köpte åkern före sin död; samt att 3) Blodsåkern kom att kallas så för att Judas dog där.

Skillnad Matt 27:3–10 och Apg 1:18–20
Dödsorsak
Judas hängde sig
Judas föll framstupa
Vem köpte åkern
Översteprästerna köpte åkern
Judas köpte åkern
Etymologi
Kallas Blodsåkern för att den köptes för blodspengar
Kallas blodsåkern för att Judas dog där

Det är lätt att förstå varför Judas död brukar lyftas fram som ett av de tydligaste exemplen på motsägelser i Bibeln – det verkar sannerligen som att det är två olika traditioner som har tagit plats i Bibeln. Konstigt nog verkar den tidiga kyrkan inte ha förstått texterna som att den ena motbevisade den andra, för i så fall hade de inte båda tagits med i Bibeln. Det faktum att två så uppenbart olika berättelser ändå finns med bör väcka misstanken att vi kanske inte förstår texten på samma sätt som den tidiga kyrkan gjorde. Innan vi avfärdar texterna bör vi därför undersöka om det finns något sätt att förstå texterna på som inte vållar motsägelser.

Problem 1: Judas dödsorsak
Jerusalems topologi
Enligt traditionen motsvarar den aktuella Krukmakaråkern/Blodsåkern Hinnoms dal, ett fält där krukmakarna hämtade lera. När marken grävdes upp efter lera, gick det sedan inte att använda den för odling men dög som gravplats åt främlingar och fattiga som inte hade råd att begravas på en vanlig gravplats (Conrad 1991; France 2015, 28).
En rättsläkare som försöker rekonstruera ett dödsfall kan få stor hjälp av att veta hur omgivningen ser ut. Alla som har varit i Jerusalem vet att omgivningen är väldigt kuperad, och det gäller inte minst Hinnomdalen. Från botten av dalen kan man se sju till tolv meter höga nästan lodräta klippor (McDowell 1992, 130). Än idag växer träd på avsatserna ovanför klipporna. Det är tänkbart att Judas hängde sig i något av träden som växte över en avsats och att grenen gick av så att han föll framstupa och hans kropp slogs sönder.
Om Judas dog av hängningen så är det mycket möjligt att han fick hänga kvar ett tag, eftersom ingen jude skulle vilja ta ner en död kropp på en sabbat och dessutom under påskhögtiden. Kanske fick kroppen hänga där tills den ruttnade (vilket inte tar så lång tid när det är varmt) och så trillade ner och sprack.
Det finns också en annan möjlighet, nämligen att grenen som Judas fäste repet i var död och torr (det finns många döda och torra träd i Hinnoms dal även idag). Om det då kom en stark vindpust så skulle grenen kunnat ha gått av, och Judas (antingen död eller levande) skulle ha rasat ner i avgrunden. Matteus skriver att när Jesus dog så brast förlåten i templet i två delar, jorden skakade och klipporna rämnade (Matt 27:51). Om Judas nu hängde i en torr, död gren på en klippavsats så är det knappast otänkbart att den gick av vid jordbävningen (Archer 2001, 344). Kanske var det helt enkelt så att grenen som Judas hängde i brast och han föll till marken, och därefter slängde han sig ut för en klippbrant.

Hinnoms dal

Fyra sätt att förstå texten
När man läser de båda beskrivningarna av dödsorsaken ser man att de inte utesluter varandra – Matteus skriver inte att Judas inte föll, och Petrus säger inte att Judas inte hängde sig. Det finns åtminstone tre möjliga sätt att harmonisera de båda redogörelserna: 1) Judas dog när han hängde sig och föll sedan utför ett stup så att buken sprack, 2) Judas dog inte av hängningen men grenen brast och han föll utför ett stup så att buken sprack, 3) Grenen brast och Judas föll till marken, och slängde sig sedan utför ett stup. Det finns alltså flera möjliga sätt att harmonisera texterna, och när vi tar hänsyn till förhållandena kring Jerusalem och hur det kan ha sett ut på Krukmakaråkern så framstår dessa förklaringar inte som särskilt orimliga.

En del kommentatorer har lyft fram en möjlig fjärde förklaring, nämligen att ordet som översätts med ”föll framstupa” (prenes) egentligen är en felstavning och att ett mycket närliggande ord (presthes) som istället betyder ”svullna upp” återfinns i vissa senare manuskript (Pache 1985, 154). Detta ger ju en annan bild av vad Petrus beskriver.

En möjlig femte tolkning
Alla de tre synoptiska evangelierna beskriver Judas förräderi som förutsagda av skrifterna och kända av Jesus i förväg. Markusevangeliet och Lukasevangeliet går inte i detaljer kring hur Judas slutade sina dagar, men Matteusevangeliet innehåller denna mer utförliga beskrivning. Vad är Matteus syfte med att inkludera denna beskrivning? Vi får ha i åtanke Matteusevangeliets särprägel: Den är skriven för judar och huvudintentionen jämfört med de övriga evangelierna är att visa att Jesus är den utlovade Messias. Det är därför som Matteus oftare än någon av de andra evangelisterna använder frasen ”… för att det skulle uppfyllas som var sagt genom profeterna”, och det är därför han hänvisar till skrifterna när Judas dör.
När man använder sig av arketyper i skriften tillåter det en viss poetisk frihet. Både profeten Jeremia (Jer 18:2–6) och profeten Sakarja (Sak 11:12–13) beskriver händelser som påminner om denna. Sakarjas beskrivning ligger närmare (”Och HERREN sade till mig: ”Kasta det åt krukmakaren!” – det härliga pris som de ansåg mig vara värd. Och jag tog de trettio silversiklarna och kastade dem i HERRENS hus åt krukmakaren.”), men ändå väljer Matteus att referera till Jeremia. En trolig anledning skulle kunna vara att passagen i Jeremia är starkare förknippad med dom och straff, och det är detta underliggande budskap som Matteus vill förmedla.
Kanhända använder sig Matteus av en typologi när han beskriver Judas öde. Kombinationen av orden ”gav sig av” och ”hängde sig” används nämligen även i den grekiska översättningen av gamla testamentet, Septuaginta, i 2 Sam 17:23:
”När Ahitofel såg att hans råd inte följdes, sadlade han sin åsna och bröt upp och for hem till sin stad, och sedan han hade ordnat med sitt hus, hängde han sig. Så dog han och blev begravd i sin fars grav.”
Ahitofel var en högt aktad personlig rådgivare till kung David men förrådde honom till förmån för Absalom under dennes revolt. En tidig rabbinsk tolkning (rätt eller fel) associerar Ps 41:10 (skriven av David) med denna händelse: ”Också min vän som jag litade på, han som åt mitt bröd, lyfter sin häl mot mig.” De tidiga kristna läste denna vers som en förebild för hur Judas skulle förråda Jesus (Conrad 1991, 167).

Evangelisten Johannes skriver (Joh 13:18):
”Jag talar inte om er alla. Jag vet vilka jag har utvalt. Men Skriften skall fullbordas: Den som åt mitt bröd lyfte sin häl mot mig.”
Med tanke på Matteus intention att visa på kopplingen mellan det nya och det gamla förbundet, och kopplingen mellan kung David och Jesus, är det möjligt att intentionen i hans redogörelse var att visa att Judas genom sitt förräderi, ånger och död uppfyllde den arketyp som Ahitofel utgjorde. I så fall kanske Matteus inte alls avser att beskriva hur Judas dog, utan hänvisningen till hängning är en hänvisning till Ahitofels förräderi (Conrad 1991). Om denna tolkning är korrekt, finns ingen motsättning mellan Matteus och Petrus redogörelser.
Sammanfattningsvis så kan vi vara ganska säkra på att Judas åtminstone var död efter den händelse som Apostlagärningarna skildrar, dels för att det är minst sagt svårt att överleva att inälvorna rinner ut, dels för att syftet med Petrus tal är att han efterlyser en ersättare till Judas. Det finns däremot ingenting i varken Apostlagärningarnas eller Matteus redogörelse som utesluter den andra.

Problem 2: Krukmakaråkerns förvärvande
Vem köpte då åkern? Petrus säger att Judas skaffade sig ett jordstycke för pengarna, medan Matteus skriver att översteprästerna köpte marken. Dessa påståenden säger inte nödvändigtvis emot varandra. Matteus skriver ju att översteprästerna inte kunde ta emot blodspengarna från Judas eftersom de var orena och de kunde inte läggas i offerkistan. Det här var inte konstigare än att biståndsorganisationer idag kan vägra att ta emot pengar som har förvärvats på oetiska sätt. Trots att Judas kastade silvermynten ifrån sig var det alltså rent juridiskt fortfarande hans pengar. Det är troligt att ryktet om Judas död spreds snabbt och att översteprästerna beslöt sig för att för pengarna köpa Krukmakaråkern, den plats där Judas hade hängt sig. En gravplats (som i sig var oren) var ju ett lämpligt sätt att använda de orena pengarna på (France 2015, 29; Pache 1985, 154). För att undvika rituell orenhet, var prästerna tvungna att köpa åkern i någon annans namn och valde då Judas Iskariot, eftersom det var hans pengar och eftersom de köpte marken där han hade dött.
Det finns också en språklig skillnad mellan de två passagerna. Matteus använder verbet egórasan som betyder att handla på torget, lösköpa, friköpa eller sälja. Det syftar alltså på en transaktion. Petrus i Apostlagärningarna använder istället verbet ektesato som innebär att man förvärvar, får egendomsrätt över eller övertar något (Gilbrant, Gärtner, och Kjärll 1983). Genom att använda detta ord betonar Petrus själva ägandeskapet vilket Matteus inte gör. Matteus beskriver hur prästerna lösköpte åkern för Judas pengar, men de var därmed inte självklart ägare till åkern utan det var alltjämt Judas. Leviter fick ju inte heller lov att äga mark, så översteprästerna hade i vilket fall varit tvungna att göra någon annan till ägare.
Alltså, de trettio silverpengarna som Judas fått gav han tillbaka till översteprästerna. Man skulle då kunna säga att Judas köpte blodsåkern indirekt. Han slängde ner pengarna framför prästerna, men dessa kunde inte ta emot dem utan köpte den plats där Judas hängde sig, Krukmakaråkern, till begravningsplats för främlingar. När Judas var död var platsen oren och det var därför passande att köpa marken för att använda som gravplats. Detta verkar enligt Petrus vara vad Judas förvärvade sig för sitt förräderi.

Problem 3: Etymologi
När vi har kommit så här långt inser vi också att ursprunget till namnet Blodsåkern inte är något större problem.

Petrus säger (Apg 1:18–19):

”Mina bröder, det ord i Skriften måste uppfyllas som den helige Ande genom Davids mun hade förutsagt om Judas, han som blev vägvisare åt dem som grep Jesus. Han räknades som en av oss, och denna tjänst hade fallit på hans lott. För pengarna som han fick för sitt brott skaffade han sig ett jordstycke. Och han föll framstupa, så att buken brast och alla hans inälvor rann ut. Detta blev känt för alla som bodde i Jerusalem, och det jordstycket kallas på deras språk Akeldamak, Blodsåkern.”
Det som var ”känt för alla” var sannolikt inte bara det brutala sätt som Judas dog på, utan bakgrunden till varför han förvärvade marken och att det skedde genom blodspengar. Det finns ingen motsättning mot det som Petrus säger och det som Matteus återger. Båda ställena är överens om att åkern var köpt med blodspengar.

Slutsats
Det som vid en första anblick verkar vara två skilda och oförenliga traditioner visar sig vid en närmare analys vara möjligt att förena. Matteus huvudintresse är Jesu uppfyllelse av det gamla förbundets profetior, medan Lukas återger ett tal som Petrus höll kort efter att händelserna inträffade med syfte att utse en efterträdare till Judas. Syfte, målgrupp och sätt att framföra budskapet på skiljer sig åt, men det innebär inte att redogörelserna är oförenliga. Att avfärda nya testamentet som otillförlitligt baserat på denna förmenta motsägelse är alltså förhastat.

/ Sebastian Ibstedt

Referenser
Archer, Gleason L., Jr. 2001. New International Encyclopedia of Bible Difficulties. Supersaver ed. edition. Zondervan. https://www.amazon.com/New-International-Encyclopedia-Bible-Difficulties/dp/0310241464.
Conrad, Audrey. 1991. ”The Fate of Judas: Matthew 27:3-10”. Toronto journal of theology 7 (2). University of Toronto Press: 158–68. doi:10.3138/tjt.7.2.158.
France, R. T. 2015. Matthew: An Introduction and Commentary. InterVarsity Press.
Gilbrant, Thoralf, Bertil Gärtner, och Thorsten Kjärll. 1983. Studiebibeln: Nya testamentet. Vol. 5. Norman.
McDowell, Josh. 1992. The Best of Josh McDowell: A Ready Defense. Thomas Nelson.
Pache, René. 1985. Bibelns inspiration och auktoritet. Filadelfia.