Alla inlägg av Sebastian I.

Om Gud finns, varför visar han sig inte? Del 2: Om doldhetsargumentet mot Guds existens

Doldhetsargumentet mot Guds existens

I min förra artikel skrev jag att Guds doldhet kan ta sig uttryck på två olika sätt: En existentiell bemärkelse och en epistemisk bemärkelse. Existentiell doldhet innebär en känsla av att Gud är frånvarande, dold från tröst och ledning. Detta är vanligt förekommande i Bibeln, men är i sig inte ett ämne för skepticism eller otro. Vi ska nu titta närmare på epistemisk, dvs kunskapsmässig, doldhet. Detta handlar om att man tycker att bevisen för Guds existens är otillräckliga och detta ser man som skäl för att antingen vara skeptisk till Guds existens eller att rentav se Guds icke-existens som mer trolig än hans existens. Friedrich Nietzsche menade exempelvis att Guds doldhet utgör ett skäl för skepticism: “En gud som är allvetande och allsmäktig som inte ens förvissar sig om att hans skapelser förstår hans avsikter – kan det vara en god gud?” (1997, 52 st. 91) En gud som tillåter människor att tvivla och sedan håller dem moraliskt ansvariga för detta är en ondskefull gud enligt Nietzsche. Argumentet kan formuleras på många olika sätt. Här är en variant:

  1. Om Gud existerar så är han god och allsmäktig.
  2. I så fall vill han och kan se till att människor ska känna honom.
  3. I så fall borde det inte finnas någon rationellt befogad otro och inga ärliga ateister.
  4. Men det finns ärliga ateister som har en rationellt befogad otro.
  5. Därför finns inte Gud.

Jag kommer här, liksom filosofen Douglas Groothuis (2022, 433–447), att försvara premiss 1 och förneka premiss 2 för att visa att slutsatsen 3 inte stämmer. Men låt oss först se hur vi ska närma oss frågan om Guds existens och doldhet.

Förutsättningar för kunskap om Gud

Det är ofrånkomligt att vi människor hyser tvivel om tillvaron. Om man är en ändlig och beroende varelse så har man inte den fulla bilden av verkligheten, och allra minst av en oändlig, evig och självexisterande Gud. Detta i sig är inte skäl att ge upp sökandet, mer än vår begränsade kunskap är skäl att vi ska sluta ägna oss åt vetenskap. Att vi saknar säkra bevis på Guds existens bör i stället leda till ett djupare sökande. Så länge Guds existens inte har uteslutits finns det knappast någon viktigare fråga. Förutom att människan är skapad som en ändlig varelse är hon dessutom drabbad av syndens konsekvenser vilket påverkar inte bara förnuftet utan även vår omdömesförmåga och våra moraliska bedömningar. Enligt filosofen Alvin Plantinga har synden lett till en “kognitiv dysfunktionalitet”. Ytterst är det vår relation med Gud som blivit lidande. Plantinga är värd att citera på engelska:

“The most serious noetic effects of sin have to do with our knowledge of God. Were it not for sin and its effects, God’s presence and glory would be as obvious and uncontroversial to us all as the presence of other minds, physical objects, and the past. Like any cognitive process, however, the sensus divinitatis can malfunction; as a result of sin, it has indeed been damaged. Our original knowledge of God and his glory is muffled and impaired; it has been replaced (by virtue of sin) by stupidity, dullness, blindness, inability to perceive God or to perceive him in his handiwork. Our knowledge of his character and his love toward us can be smothered: it can even be transformed into a resentful thought that God is to be feared and mistrusted; we may see him as indifferent or even malignant.” (2000, 214–215)

Synden och bortvändheten från Gud får alltså förödande kognitiva följdverkningar enligt Plantinga. Sensus divinitatis, vårt andliga medvetande grumlas och vår kunskap om Gud fördunklas. Syndens huvudsakliga kognitiva påverkan har enligt Plantinga att göra med relationer – relationen till oss själva, till andra människor och till Gud. Relationen till den övriga skapelsen har inte påverkats lika mycket.

Den Gud som den kristna tron handlar om är därmed inte något som vi kan bevisa som en matematisk slutsats eller något vi kan bemästra intellektuellt. När vi söker Gud måste vi göra det på hans villkor. Skepticismen och tvivlet kan därför inte vara en slutstation utan endast en station på vägen för att söka vidare. En som förstod detta var matematikern Blaise Pascal som skrev att enligt kristendomen bör vi förvänta oss en viss tvetydighet i skapelsen. Pascal menade att om världen existerade enbart för att informera människor om Guds existens så skulle detta ha varit synligt i varje detalj. Men det är inte därför Gud har skapat världen, utan den existerar genom och för Jesus Kristus, för att övertyga människor om både deras förtappelse och deras behov av omvändelse. Allting i världen syftar till dessa två ting enligt Pascal. Skapelsen uppvisar inte en fullständig avsaknad av det gudomliga men inte heller en manifest närvaro av det, utan en närvaro av en Gud som döljer sig själv (Pascal 2020, 89, 93 [avs. 556, 586]). Detta är precis vad Bibeln säger: “Du är sannerligen en Gud som döljer sig.” (Jes 45:15)
Pascal noterar att en religion som inte erkänner att Gud är dold kan inte vara verklig, och en religion som inte förklarar varför är inte instruerande. Den kristna religionen gör båda dessa delar, menar Pascal: Om det inte fanns något dunkel skulle vi inte komma till insikt om vår förtappelse och om det inte fanns något ljus skulle vi inte ha något hopp om frälsning. Alltså, skriver Pascal, att Gud är delvis dold och delvis uppenbarad är både rätt och nyttigt för oss, för “det är lika farligt för människan att känna Gud utan att känna sin ringhet som att känna sin ringhet utan att känna Gud.” (1911, 102 [avs. XII:3], jfr 2020, 93 [avs. 586])

Pascal menar alltså att det är för vår frälsnings skull som Gud är delvis dold och delvis uppenbarad. De gudomliga bevisen tvingar sig inte på någon. De menar den med ett öppet sinne och hjärta att ta ställning, men de betvingar inte. Visst hade Gud kunnat uppenbara sig med ovedersägliga bevis. Pascal invänder dock att det finns skäl att tro inte bara att antalet omvändelser till Kristus inte hade ökat, utan snarare att det hade varit rent kontraproduktivt om Gud hade bevisat sin existens med full tydlighet.

I CS Lewis bok Häxan och Lejonet förklarar fru Bäver för Susan att om det finns någon som kan se Aslan i ögonen utan att darra i knävecken så är han antingen modigare än de flesta eller också helt simpelt dum. “Det är klart att Aslan är farlig”, fyller herr Bäver i. “Men han är god. Han är ju kung, vet jag.”(Lewis 2008, 52) Aslan är inte ett tamt lejon. Vill man närma sig honom så sker det på hans villkor. Det görs med respekt och med ödmjukhet. Det är likadant med Gud – vi måste söka honom på hans villkor. Sådan ödmjukhet var inget för Nietzsche, som snarare såg ödmjukhet som ett symtom på moralisk svaghet än en dygd. Nietzsche fann (så vitt vi vet) aldrig Gud, och eftersom han inte ville söka Gud på Guds egna villkor är det kanske inte så konstigt.

Pascal förklarar att kunskapen om Gud är villkorad utifrån hur vi ställer oss till den. Visst hade Gud kunnat uppenbara sig så att det inte fanns något som helst tvivel om hans existens och väldiga natur. Detta, skriver Pascal, kommer han att göra på den yttersta dagen då de döda ska uppstå och himmel och jord ska förtäras. Men när han kom i ödmjukhet för 2000 år sedan gjorde han inte på det sättet. Han blev avvisad av många människor och valde att utlämna dem åt deras egen fria vilja. Därför skulle det inte vara rätt, skriver Pascal, att överbevisa de ovilliga genom övertydliga bevis, men inte heller att vara så pass dold att de som ärligt söker honom inte skulle finna honom. Gud vill visa sig för dem som söker honom med ett öppet och ödmjukt hjärta, och samtidigt dölja sig för de som undviker honom och inte är beredda att ödmjuka sig. Därför har han sett till så att kunskapen om honom är synlig för den som söker honom men inte för den som inte söker honom. Pascals slutsats: “Det finns tillräckligt med ljus för dem som vilja se, och tillräckligt dunkel för dem som vilja fortfarande leva i mörker.” (1911, 101 [avs. XII:2], jfr 2020, 68–69 [avs. 430]) Givet att Gud är god och allvetande tror jag att den som är ärlig i sitt sökande efter Gud förr eller senare kommer att få den uppenbarelse som behövs för att komma till en frälsande tro.

Att känna till Gud och att känna Gud

Det är också viktigt att påpeka att Gud inte i första hand är intresserad av att vi ska känna till enbart att han existerar. Om det slutar med att vi lägger till ytterligare ett föremål till vår ontologiska inventarielista är det förmodligen bättre att låta bli. Även de onda andarna tror att Gud är en, och bävar (Jak 2:18) men inte hjälper det dem. Gud är intresserad av att ha en kärleksfull gemenskap med människor – det är detta som frälser, inte att veta att Gud existerar. Själv tror jag att Gud har s k medelkunskap1 vilket bl.a. innebär att Gud vet exakt vad som krävs för att var och en ska komma till en rationell och frälsande tro på honom. I så fall kan Gud förse var och en med just den nivå av uppenbarelse som vi behöver men har ingen anledning att ge mer uppenbarelse än så. Om han vet att en person inte är i ett mottagligt tillstånd så finns det ingen anledning för Gud att ge uppenbarelse som personen inte kan hantera. Konsekvensen av detta blir Pascals slusats at det finns tillräckligt med ljus för den som vill se och tillräckligt med dunkel för den som är av motsatt inställning.

Bertrand Russell planerade att säga “Not enough evidence, God! Not enough evidence!” ifall han till sin förvåning skulle ställas inför Gud på den yttersta dagen och behöva för­svara sin otro. Men om Gud har medelkunskap kan ingen anklaga Gud för orättvisa – att vissa har bättre förutsättningar för att komma till tro än andra. Gud kan nämligen i så fall svara: “Jag visste att även om jag hade gett dig överväldigande bevis så hade du ändå inte trott.” Invändningen “om Gud bara skulle visa sig på ett tydligt sätt så skulle jag tro”, kan stämma för en person som ärligt söker efter Gud, men en person som inte vill tro att Gud existerar kan alltid hitta ursäkter. Om Gud skulle visa sig skulle man t ex kunna förklara det med en hallucination, tillfällig sinnesförvirring etc. Gud, om han har medelkunskap, vet i förväg vilken vår respons blir och har ingen anledning att ge oss en uppenbarelse om han på förväg vet att vi kommer att bortförklara den som en hallucination.

Vi redan sagt att Gud inte är intresserad främst av att göra sin existens känd, utan av att människor ska ta emot hans frälsande nåd och överlåta sina liv åt honom. Det finns inga garantier för att det ena leder till det andra, dvs bara för att man vet att Gud existerar så följer inte automatiskt att man omvänder sig från sin synd och överlåter sitt liv till Kristus, och varför skulle i så fall Gud ge en uppenbarelse att han existerar som övervinner syndens destruktiva kognitiva effekter? Det är inte bristen på bevis utan oviljan att omvända sig som tycks vara grundproblemet, som Nietzsche erkände i sin sista bok The Antichrist: “The thing that sets us apart is not that we are unable to find God, either in history, or in nature, or behind nature—but that we regard what has been honoured as God, not as ‘divine,’ but as pitiable, as absurd, as injurious; not as a mere error, but as a crime against life. …. We deny that God is God. … If any one were to show us this Christian God, we’d be still less inclined to believe in him.” (1923, 135 [avs. 47]) För Nietzsche var det inte Guds doldhet eller bristen på bevis som var problemet, utan en ovilja att ödmjuka sig inför Honom oavsett bevisen. Personligen tror jag att för en människa med Nietzsches sinnelag är det bättre att inte ha övertygande bevis om Guds existens och att det därför är av barmhärtighet som Gud inte uppenbarar sig tydligare.

Den som söker kommer att finna

Avslutningsvis kan sägas att det finns många goda skäl att tro på Guds existens. Kosmologiska, ontologiska, teleologiska, moraliska, erfarenhetsmässiga etc. Det finns också flera historiska skäl att tro att Jesus uppstod från döden. Om något av dessa argument är sunt så är Gud inte dold. Dessutom tycks tron på Gud vara något naturligt för människan, liksom att vi tror på andra medvetanden och på fysiska föremål (se Är tron på Gud något medfött?). Därför kan Paulus skriva: ”Guds vrede uppenbaras från himlen över all ogudaktighet och orättfärdighet hos människor som i orättfärdighet undertrycker sanningen. Det man kan veta om Gud är uppenbart bland dem, Gud har ju uppenbarat det för dem. Ända från världens skapelse ses och uppfattas hans osynliga egenskaper, hans eviga makt och gudomliga natur genom de verk som han har skapat. Därför är de utan ursäkt.” (Rom 1:18-20) Gud vill å andra sidan att alla människor ska bli frälsta och komma till insikt om sanningen (1 Tim 2:4). Pascal formulerade det: “Gud vill, att alla människor skola varda frälsta. Och för dem, som söka frälsningen, öppnar han äfven vägen till den.” (1911, 100 [avs. XII:1], jfr 2020, 68–69 [avs. 430]) Han känner vårt hjärta och våra tankar och för den som är beredd att följa honom så ger han de skäl som behövs – vare sig det är genom den helige Andes vittnesbörd och en inre erfarenhet eller genom naturteologins argument.

När det gäller argumentet ovan mot Guds existens tror jag alltså att premiss 1 stämmer. Gud är god och allsmäktig och vill att alla människor ska komma till insikt om sanningen och till en frälsande tro. Han kommer att ge var och en den uppenbarelse som är nödvändig för en sådan insikt. Om Gud existerar finns ingen rationellt befogad otro. I så fall är premiss 2 felaktig. Enligt Romarbrevet 1 är kunskapen om Gud tillgänglig för alla, och det finns, som Pascal skrev, tillräckligt med ljus för den som vill se. 

Hur bör man då som skeptiker närma sig frågan om Guds doldhet? Hur undviker man Nietzsches misstag? Den som söker Gud behöver göra det med respekt och på hans villkor. Kanske kan vi be med i “Fader vår” och låta oss formas av orden:

  • “Helgat varde ditt namn” – Gud är helig och den som är närmar sig honom behöver göra det med respekt och ödmjukhet.
  • “Tillkomme ditt rike” – Det är Guds rike, Hans ambitioner och planer som är viktiga, inte våra egna.
  • “Ske din vilja, såsom i himmelen så ock på jorden” – Vi behöver vara beredda att lyssna till och lyda Gud, även när det går emot vår egen vilja. I lärjungaskapet vill vi att vår vilja ska bli mer lik Guds vilja.

Bönen visar på det sinnelag som bör råda hos den som söker Gud. Är vi beredda att göra det på dessa villkor? Annars måste vi fråga oss om Guds doldhet beror på att det är han som är frånvarande eller om det är vi som har vänt oss bort från honom.

Jag har i den här artikeln egentligen inte bevisat att det kristna svaret på Guds doldhet är korrekt men att det är en möjlig och, ur ett kristet perspektiv, rimlig förklaring. Detta är tillräckligt för att det inte ska vara något lyckat argument mot Guds existens, speciellt i ljuset av alla positiva argument för Guds existens som presenteras på den här bloggen.

Fotnoter

  1. Medelkunskap (”middle knowledge”) innebär att Gud har kunskap om vilka fria val som vi kommer att göra i varje möjlig situation som vi kan ställas inför. Molinism är en teologisk teori som säger att Gud har sådan medelkunskap. Den ger en lösning på problemet med hur mänsklig fri (”libertariansk”) vilja kan vara förenlig med Guds kunskap om framtiden. Enligt molinismen känner Gud till vilka fria val vi skulle göra i varje möjlig situation och kan därmed välja att skapa just en sådan värld där vi av fri vilja gör sådant som är i linje med Guds plan, till skillnad från någon annan möjlig värld där vi inte väljer att göra det.

Referenser

Groothuis, Douglas. 2022. Christian Apologetics: A Comprehensive Case for Biblical Faith. IVP Academic.

Lewis, Clive Staples. 2008. Häxan och lejonet. Bonnier Carlsen.

Nietzsche, Friedrich. 1923. The Antichrist. Översatt av H. L. Mencken. New York: Alfred A. Knopf.

———. 1997. Daybreak: Thoughts on the Prejudices of Morality. Redigerad av Maudemarie Clark och Brian Leiter. Cambridge Texts in the History of Philosophy. Cambridge University Press.

Pascal, Blaise. 1911. Tankar i religiösa frågor. Översatt av C. V. Modin. Stockholm: Fahlcrantz & c:o.

———. 2020. Pensees. Översatt av Jonathan Bennett. http://www.earlymoderntexts.com.

Plantinga, Alvin. 2000. Warranted Christian Belief. Oxford University Press.

Om Gud finns, varför visar han sig inte? Del 1: Om tro, tvivel och apologetik

Om du frågar en kristen apologet om Guds existens så får du höra mängder av goda skäl. Likväl kan även den mest kunniga apologeten drabbas av tvivel – är det verkligen sant? Hur vet jag att det jag talar om verkligen stämmer? Trots kunskap om att Gud har visat sig, att han har gjort sig känd för oss i Jesus Kristus och i skapelsen, kan man tycka att Gud verkar dold – om Gud finns, varför visar han inte sig? Författaren Douglas Groothuis (2022, 434) skriver att upplevelsen av att Gud är dold kan ta sig två olika uttrycksformer: en existentiell form och en epistemisk form. Den existentiella handlar om en känsla av att Gud är frånvarande, dold från tröst och ledning. Detta är vanligt att som kristen uppleva detta ibland och det drabbade även Bibelns hjältar. Den epistemiska, eller kunskapsmässiga, formen handlar om att man tycker att bevisen för Guds existens är så pass otillräckliga att detta tas som intäkt för att antingen vara skeptisk till Guds existens eller att rentav se Guds icke-existens som mer trolig än hans existens (d v s ateism). Man tänker att om Gud existerar så borde han ge tydligare bevis för sin existens än vad han har gjort. Filosofen Bertrand Russell är känd för att han planerade att säga “Not enough evidence, God! Not enough evidence!” ifall han till sin förvåning skulle ställas inför Gud på den yttersta dagen och behöva för­svara sin otro. Resten av den här texten kommer att handla om Guds doldhet i existentiell bemärkelse, hur upplevelsen av Guds frånvaro tar sig uttryck i form av tvivel och hur man som kristen kan hantera det. Frågan om Guds epistemiska doldhet och om detta verkligen är ett bra argument för skepticism sparar jag till en kommande text. Först behöver vi slå hål på ett antal myter.

Myt 1: Tvivel drabbar bara dem med svag tro

När Gud upplevs långt borta är det lätt att tänka att man är otillräcklig eller har alltför svag tro. Gary Habermas (1999) ger följande exempel: Alicia tänkte att de bibliska personerna aldrig tvivlade för de hade direktkontakt med Gud, till skillnad från oss idag. Samtidigt hade hon, och många av hennes vänner, frågor kring den kristna tron och känslan av att Gud var så tyst mot dem. Hennes missuppfattning fick henne att dra felaktiga slutsatser om Guds natur och detta var skadligt för hennes andlig tillväxt.

Problemet är att Alicia har en felaktig uppfattning av vem som drabbas av tvivel. I själva verket upplevde Bibelns främsta karaktärer också detta. Job, Abraham, David och övriga psalmförfattare, Petrus, Paulus, Johannes Döparen, m fl upplevde alla tvivel. De var alla människor och ingen av dem var perfekt. De brottades med Guds tystnad, med frestelser och med frågor som påminde om våra frågor idag. Även när lärjungarnas tro borde varit som starkast, när de såg den uppståndne Jesus, tvivlade vissa av dem (Matt 28:17). En kristen som upplever tvivel emellanåt är i gott sällskap. Tomas Tvivlaren, som i 2000 år haft dåligt rykte, hade strax innan varit mycket hängiven i sin tro. När övriga lärjungar försökte avråda Jesus från att gå till Jerusalem, var Tomas inställning ”Thomas, han som kallades Tvillingen, sade då till de andra lärjungarna: ”Låt oss gå och dö med honom.” (Joh 11:16)

Den tvivlande Tomas, av Caravaggio.

När Johannes Döparen satt i fängelse tvivlade han på att Jesus verkligen var Messias. Jesus blev inte upprörd av Johannes tvivel utan svarade genom att ge bevis för vem han var: “Blinda får sin syn, lama går, spetälska blir rena, döva hör, döda uppstår och för fattiga predikas glädjens budskap.” (Matt 11:2-5) Bibeln är full av människor som brottas med sin tro och som frågar sig var Gud är i stunder av prövning. Ändå förblir de Guds barn. Jesus säger om Johannes att ingen som är född av kvinna är större än honom (Matt 11:11). Tvivel är inte samma sak som otro eller skepticism utan något som alla troende går igenom. Att på förhand ha en apologetisk grundkunskap – att veta vad vi tror på och varför – kan vara en god hjälp i sådana lägen. Likaså att ha en sund syn på tvivel och inse att det drabbar alla troende.

Myt 2: Tvivel är motsatsen till tro

Denna myt är vanlig. Habermas (1999) exemplifierar: David tänkte att eftersom tvivel är motsatsen till tro, måste alla hans frågor innebär att han begått den oförlåtliga synden. Därmed, tänkte han, hade han förlorat möjligheten till förlåtelse och frälsning. Detta orsakade en enorm ångest och oro för att han gått miste om det eviga livet.

Davids upplevelse är inte ovanlig. Eftersom alla tänkande kristna emellanåt tvivlar och ställer frågor, är förmodligen frågan “Finns det plats för mig i Guds rike?” vanligare än man anar. Då är det viktigt att minnas att motsatsen till tro (grek. pistis) inte är tvivel utan otro (grek. apistia). Visst kan tvivel, om det inte tas på allvar och hanteras på rätt sätt, på sikt leda till otro, men det är inte samma sak. Man kan säga att tvivlet befinner sig någonstans emellan pistis och apistia och innebär en förbryllan, osäkerhet eller oro om det man tror på. Det finns flera olika ord i Nya testamentet för tvivel. Os Guinness (1996, 24–26) skriver att de alla uttrycker olika aspekter av tvekan, tvehågsenhet, ambivalens, kluvenhet och obeslutsamhet. Detta syns även i etymologin till ordet tvivel. Förledet kommer från tve- som betyder två och ordet är relaterat till tyskans zweifel (zwei = två). Även engelskans doubt kommer från latinets dubitare som betyder två). Etymologin ger en ledtråd till vad tvivel egentligen handlar om. Guinness (1996, 23) förklarar: “To believe is to be ‘in one mind’ about trusting someone or something as true; to disbelieve is to be ‘in one mind’ about rejecting them. To doubt is to waver between the two, to believe and disbelieve at once and so to be ‘in two minds’. This two-ness or double-ness is the heart of doubt and the deepest dilemma it represents. The heart of doubt is a divided heart. This is not just a metaphor. It is the essence of the Christian view of doubt, and human language and experience from all around the world also bear it out.”

Tvivel handlar alltså om att ha ett splittrat hjärta och sinne. Det är inte motsatsen till tro, och det är inte samma sak som otro. Detta är ett missförstånd som kanske mer än något annat skapar ångest och oro bland kristna. Bibeln gör en tydlig distinktion mellan dem. Distinktionen är inte alltid glasklar om man bara ser till vilket ord som används, men om ser till hur de används i sammanhanget blir mönstret tydligt: Otro handlar om ett medvetet avståndstagande från tron, ett beslut att inte lyda eller göra något. Tvivel är i stället en tvehågsenhet och obeslutsamhet men otro handlar om ett ställningstagande, ett sinne som har stängt sig gentemot Gud. Den som tvivlar är ambivalent, eller, som Guinness (1996, 28) uttrycker det, befinner sig i två världar samtidigt. Den som har otro har valt sida (därmed inte sagt att man inte kan ändra sig).

Man kan uppleva tvivel och ändå vara troende kristen och många personer i Bibeln tvivlade räknades ändå som Guds barn: Abraham, “trons fader”, tvivlade på Guds löfte till den grad att han två gånger (!) ljög om sitt äktenskap, trots att Gud räddade honom övernaturligt. Ändå kallas han aldrig för otroende utan för Guds vän: “Abraham trodde Gud, och det räknades honom till rättfärdighet.” (Jak 3:23) Inte heller var Johannes döparens frågor, Paulus obesvarade böner eller Jesu vånda i Getsemane fall av otro. Teologen Paul Tillich har skrivit att tvivel är inte en negering av tron utan en del av troshandlingen. Själva tvivlet är, menar Tillich, en tillfällig upplevelse, men förekomsten av tvivel är en oundviklig del av hur tro fungerar (1957, 21–22).

Vi ser att tvivel är en normal del av livet för oss som kallar oss för kristna och som emellanåt kämpar med tron. Ändå ska man ha respekt för och vara uppmärksam på det, för tvivel kan vara negativt och på sikt kan leda till otro om det inte tas på allvar. Hur gör man när man tar tvivlet på allvar?

Myt 3: Tvivel alltid är negativt

Exempel: Annie tror på Gud men har ofta frågor om sin tro. Hon tycker det är svårt att tro bara för att någon säger till henne och hon kan inte stänga av sin hjärna. Men hon vågar inte tänka för mycket på frågorna eftersom tvivel gör tron svagare, och hon är rädd att hon helt ska tappa tron på Gud. Därför vågar hon inte heller lyfta frågorna med sin pastor.

Att tro och att tänka hänger tätt samman. “Jag tror för att förstå”, sa Augustinus. Ibland sägs att apologetik handlar om att få troende människor att tänka och tänkande människor att tro. Den kristna tron är inte en påhittad sagovärld, en problemfri fantasi utan frågor. Den handlar om den värld som vi alla lever i. Att ett splittrat sinne ibland uppstår mellan å ena sidan det fullkomliga, heliga och obesudlade och å andra sidan denna fallna värld med krig, lidande och villrådighet är därför inte speciellt konstigt. Den kristna tron rör sig samtidigt i båda dimen­sionerna och det är inte alltid friktionsfritt.

Det är endast när frågor och tvivel tas på allvar som man kan lära sig något och som tron kan växa. En oprövad tro, skyddad från verkligheten, är ingen verklig tro. Poeten Lord Tennyson skrev: “There lives more faith in honest doubt, believe me, than in half the creeds.” (1850, vers 94) Den kristna tron är inte en blind tro utan en övertygelse om det som man har goda skäl att tro på. Det är därför Lukas berömmer judarna i Berea som dagligen forskade i skrifterna för att undersöka om Paulus budskap kunde stämma. Att vara kristen, att hantera tro och tvivel, kan innebära hårt arbete. Det kan innebära att man får vara detektiv och agera historiker, filosof, bibelforskare och lärjunge. Det kan också innebära att man omsätter och lever ut sin tro på olika sätt för därigenom prövas den och vi lär bättre känna den Gud som vi tror på. Slutligen, och kanske viktigast, är att våga tala om sitt tvivel med någon andlig ledare som man har förtroende för och att lyfta det till Gud i bön.

CS Lewis uttryckte det så här: “Tro, i den mening jag nu använder ordet, är konsten att hålla fast vid saker som ens förnuft håller för sanna, oavsett hur det känns. För känslolägen skiftar oberoende av vad förnuftet säger är sant. … Om man inte lär sina känslor var ‘gränsen går’, så kan man aldrig bli vare sig en sann kristen eller en sann ateist, utan bara en varelse som velar hit och dit.” (2010, 164–165) Tvivel är inte något som drabbar (åtminstone bör det inte drabba) enbart kristna. Varje tänkande människa, vilken trosuppfattning (eller icke-trosuppfattning) man än har, ställer sig förr eller senare (eller kanske regelbundet) frågan ifall man inte har missuppfattat några grundläggande saker. Detta bör höra till ett reflekterande liv. Ett ärligt sökande efter svar är därmed inget som bör avskräcka kristna. Os Guinness har skrivit: “If ours is an examined faith, we should be unafraid to doubt. If doubt is eventually justified, we were believing what clearly was not worth believing. But if doubt is answered, our faith grows stronger still. It knows God more certainly, and it can enjoy God more deeply. Faith is not doubt-free, but there is a genuine assurance of faith that is truly beyond a shadow of doubt.” (1996, 13) 

Hur gör man för att hantera tvivlet och istället vända det till något positivt? I stället för att fly undan tvivlet med “tro, bara tro!” kan man använda det till sin fördel och låta det leda till nya insikter. Oro för att jag ska misslyckas på ett prov kan få mig att studera hårdare, osäkerhet på hur jag blir en bra förälder kan få mig att försöka mer, oklarhet i hur jag som läkare ska behandla en patient kan få mig att noggrannare ta reda på exakt vad problemet är. Det var förmodligen detta som Johann Wolfgang von Goethe  menade när han sade att tvivlet är tillfälligt och att det får sinnet att undersöka frågan närmare, vilket, om det görs på rätt sätt, kan leda till säkerhet och tillfredsställelse.1 På samma sätt bör tvivel dra mig närmare Gud i bön och få mig att ivrigt söka svar genom att använda olika apologetiska resurser såsom böcker, bloggar, poddar, mm. Tvivel i sig är varken bra eller dåligt, men hur vi hanterar det kan få bra eller dåliga konsekvenser. Det kan vara destruktivt för tron om det inte hanteras alls, om man inte söker svar, eller inte får bra svar från dem som borde ge dem. Men det kan leda till nya insikter och fördjupad tro om det hanteras på rätt sätt.

Myt 4: Tvivel bör inte diskuteras

Vetenskapliga studier (t ex Krause och Ellison 2009) visar att om man får andligt stöd från sin församling i tider av tvivel ökar sannolikheten att det leder till personlig andlig tillväxt. Likaså har gemensamma bibelstudier visat sig vara viktiga för att hantera tvivel. Studien ifråga visar också att ett undertryckande av, eller förnekande av, tvivel kan ge kortsiktiga positiva effekter på hälsan, men att de långsiktiga konsekvenserna är negativa. Att ignorera tvivlet ger inte större tro och får inte tvivlet att försvinna utan det växer snarare. Det är därför viktigt att det finns utrymme i församlingen för att diskutera, och resurser för att ge svar på de frågor som ställs.

Både i Gamla och Nya testamentet diskuteras tvivel öppet. Bibelns författare hymlar inte med besvärande frågor eller rena anklagelser mot Gud. Tvivel är inte som en smittsam sjukdom eller rabiessmittad hund som ska hållas inlåst. Visst är det så, skriver Habermas (1999), att ifrågasättande av tron kan spridas till andra. Men att finna goda, bibliska och hållbara svar på frågorna kan också smitta! Att gemensamt undersöka den kristna trons hållbarhet i t ex en bokcirkel eller studiegrupp kan vara ett mycket effektivt sätt att få tron att växa. Det finns gott om apologetiska resurser som man kan använda sig av.

Myt 5: Tvivel försvinner om jag bara studerar mer

Jag tror att CS Lewis är något viktigt på spåren när han skriver att de flesta människor inte tänker helt förnuftigt. “På förnuftsplanet är jag exempelvis fullkomligt övertygad om att jag inte kommer att kvävas av narkosen och att legitimerade kirurger inte börjar operera innan jag är sövd. Men det hindrar inte att jag grips av en barnslig skräck när jag ligger där på britsen och de sätter den där hemska masken över ansiktet på mig. …. Det är inte förnuftet som berövar mig min tro: tvärtom, min tro bygger på förnuftet. Det är min fantasi och mina känslor som berövar mig tron. Striden står mellan tro och förnuft å ena sidan och känsla och fantasi å den andra.” (2010, 163) 

Tvivel handlar sällan enbart om fakta. Det finns ofta sakfrågor inblandade men det är oftast inte hela bilden. Emotionella och viljemässiga faktorer spelar in i tvivlet, helt enkelt för att vi är kännande och viljande varelser. Att studera mer och undersöka fakta kan ofta hjälpa kortsiktigt, och har, tror jag, en mycket god förebyggande funktion – den som är förberedd och vet varför tron fungerar och bär kan hantera tvivlet bättre. Men när tvivlet kommer över en krävs det mer än intellektuella bevis. Här är relationerna och församlingen viktig. Det har visat sig att tvivel inte sällan bottnar i och förvärras av upplevt negativa interaktioner med andra församlingsmedlemmar (Krause och Ellison 2009). Lösningen på detta är förstås inte att studera mer bibelarkeologi eller metafysik (även om det är nyttigt och intressant) utan att man ordnar upp sina relationer. Samuel Svensson har nyligen i ett blogginlägg lyft vikten av relationer. Vi påminns där om att det är genom enhet med varandra som världen ser vem Jesus är. Enhet mellan kristna är en form av apologetik som jag tror alltför ofta har negligerats av oss som är intresserade av trons intellektuella delar.

Det finns en annan aspekt av detta också som filosofen Alvin Plantinga har lyft fram. Plantinga påtalar att det finns de som menar att kristen tro är irrationell därför att den saknar bevis och andra som menar att kristen är rationell därför att det finns gott om bevis. Plantinga ifrågasätter grundpremissen i båda dessa påståenden, dvs att kristen tro kräver bevis för att vara rationell. I stället menar han att tron på Gud är en så pass grundläggande tro att den kan vara fullt rationell helt i frånvaro av bevis. Man kan jämföra med tron att det finns andra medvetanden förutom mitt eget eller att världen runt omkring mig är verklig. Sådana grundläggande trosuppfattningar kan inte bevisas i strikt mening (tänk på Matrix), men betraktas ändå som fullt rationella. På samma sätt, menar Plantinga, är den kristna tron fullt rationell även om det inte hade funnits övertygande argument (vilket Plantinga menar att det ändå finns) för tron på Gud är precis lika grundläggande som tron på att den yttre världen är verklig.

Vår kristna övertygelse om Guds existens grundar sig i den Helige Andes inre vittnesbörd. Det är på så sätt vi vet att Gud finns. Yttre argument används för att visa på den kristna trons sanning, men de yttre argumenten kan inte ersätta den Helige Ande och bör inte utgöra grunden för vår tro. För Bibelns folk var Gud inte en inferens eller slutsats, utan en levande erfarenhet. Det är denna Gud vi tror på. En Gud som väljer att göra sig känd för oss och som låter sig finnas om vi söker honom med ett öppet sinne. Det räcker alltså inte att se till enbart intellektet, även de emotionella, viljemässiga och andliga aspekterna måste hanteras. Detta görs bäst tillsammans med andra kristna och därför är gemenskapen viktig.

Slutsats

Det finns många missförstånd kring tvivel. Det är för det första viktigt att ställa en korrekt diagnos. Tvivel är inte otro och det är inte tro. Men det är en del av hur tron fungerar för tänkande människor (vilket inkluderar alla människor). Att kritiskt fundera kring sina uppfattningar är viktigt inom varje genom­tänkt livsåskådning, inte bara kristendomen. För det andra är det viktigt att förstå tvivlets orsaker: Det är sällan enbart intellektuellt utan det finns emotionella, viljemässiga och andliga aspekter också. Detta gäller inte bara det tvivel som drabbar kristna utan även en skeptiker kan avfärda rationella argument med att man inte vill att det ska finnas någon Gud. För det tredje behövs en adekvat behandling av tvivlet: Vi har lyft vikten av att söka svar på frågorna snarare än att undertrycka eller förneka tvivlet. Relationer, möjlighet att lyfta frågor och bön är också viktigt. Tvivelförebyggande åtgärder kan bestå av bibelstudier och samtal. Detta kan ge en god grund för att lättare hantera tvivel när det dyker upp. 

Apologetiken är en naturlig medicin för att hantera tvivel, både förebyggande och i det akuta tillståndet. Jag gick själv igenom tvivel för några år sedan efter att ha varit med i ett destruktivt kristet sammanhang. Jag över­vägde alternativen – ateism, islam, buddhism, etc. I det läget var apologetiken värdefull för jag visste redan att den kristna tron är den bästa förklaringen till verkligheten: Gud existerar, Jesus har uppstått och Bibeln är trovärdig. Andra människors felaktiga beteenden kan inte förändra detta. I detta läge, och i andra lägen när tvivlet blir verkligt, är apologetik är inte något teoretiskt, abstrakt eller esoteriskt. Den är praktisk och konkret.

Kyrkan behöver apologetik, kristna behöver svar. Johannes Döparen, som tidigare frimodigt förkunnat Guds lamms ankomst, satt i fängelse. Kanske väntade han på att bli avrättad när han började tvivla på om Jesus verkligen var den som skulle komma. Vad svarade Jesus? Sök inom dig så kommer du att känna det? Bry dig inte om tvivlet, bara tro! Nej, Jesus gav honom skäl: Blinda ser, lama går, döva hör. Detta är vad apologetik handlar om.

Fotnot

1.  ”But there is no permanence in doubt; it incites the mind to closer inquiry and experiment, from which, if rightly managed, certainty proceeds, and in this alone can man find thorough satisfaction.” (Eckermann 1906, 298)

Referenser

Eckermann, Johann Peter. 1906. Conversations of Goethe. Da Capo Press.

Groothuis, Douglas. 2022. Christian Apologetics: A Comprehensive Case for Biblical Faith. IVP Academic.

Guinness, Os. 1996. God in the Dark: The Assurance of Faith Beyond a Shadow of Doubt. Crossway.

Habermas, Gary R. 1999. The Thomas Factor: Using Your Doubts to Draw Closer to God. B & H Pub Group.

Krause, Neal, och Christopher G. Ellison. 2009. ”The Doubting Process: A Longitudinal Study of the Precipitants and Consequences of Religious Doubt”. Journal for the Scientific Study of Religion 48 (2): 293–312.

Lewis, C. S. 2010. Kan Man Vara Kristen? Libris.

Tennyson, Alfred Lord. 1850. In Memoriam. Edward Moxon.

Tillich, Paul. 1957. Dynamics of Faith. New York: Harper & Row.

Vetenskapochtro.se

Förhållandet mellan vetenskap och tro är en orsak till många missförstånd och fördomar. I skolans värld finns en stor okunskap om hur den kristna tron och vetenskapen hänger ihop. ”Smarta människor tror på vetenskap och korkade människor tror på Gud”. Sanningen är dock att en stor del av världens vetenskapsmän tror på Gud, och den kristna tron har dessutom varit en avgörande faktor i vetenskapens framväxt i Europa. Sidan https://vetenskapochtro.se/ är en resurs för att möta de frågor och missförstånd som ungdomar och vuxna har om vetenskap och tro. På sidan finns mycket material med apologetisk relevans. SAS är en av fyra organisationer som står bakom denna sida. Kolla gärna in den!

Gud och matematiken

Inledning

Vad har matematik med kristen tro att göra? Matematiken ses med rätta som den mest objektiva vetenskapen, politiskt neutral och fri från ideologiska värderingar. 1 + 1 = 2 oavsett om vi tror på Gud eller inte. Alltid och överallt. Så vad kan det finnas att säga om kristen tro och matematik? Ganska mycket, visar det sig! Vi ska i den här artikeln se hur den kristna världsbilden förklarar 1) varför matematik överhuvudtaget fungerar och 2) varför matematiken fungerar så väl för att beskriva världen omkring oss.

Gud och matematikens natur

Matematiken har en naturlig och självklar plats inom naturvetenskapen. Den har också en naturlig och självklar plats i en kristen världsbild. Matematiken är en del av skapelsen och har därför sitt ursprung i Gud. Redan i skapelseberättelsen uppmanas människan att inrätta sin tideräkning efter himlakropparnas rörelser, vilket direkt innebär till matematiska beräkningar. Matematikern och filosofen Vern Poythress har påpekat att de noggranna måttangivelserna och de exakta proportionerna i tabernaklet visar att matematik och dess praktiska tillämpningar är något som Gud värdesätter (2006, 318). Många teologer menar att judarna såg tabernaklet som en symbol för hela den fysiska skapelsen. Om samme Gud som givit instruktioner om tabernaklet har skapat universum, finns det en naturlig orsak till varför matematiken så ofta har visat sig vara så lämplig för att beskriva universums grundläggande egenskaper. Enligt den kristna världsbilden utgör Gud en metafysisk grundval både för matematikens existens och för vår kunskap om den. Den kristna tron kan därmed lösa en del metafysiska frågeställningar som filosofer har brottats med under mycket lång tid.

Ett sådant gammalt filosofiskt problem har att göra med hur enhet och mångfaldi naturen hör ihop. Vad är sambandet mellan mångfalden av olika ting (t.ex. mängden vargar) och den enhet som dessa ting har gemensamt (att de är vargar)? Både enhet och mångfald är nödvändiga för att matematik överhuvudtaget ska vara möjligt. Den grekiske filosofen Parmenides (400-talet fKr) intog ena ytterligheten: Han menade att allt är enhet: allt som existerar är ett och samma. Det som inte är, kan inte börja existera eller ens tänkas. Inga distinktioner, ingen differentiering mellan någonting och ingen förändring är möjlig. Om Parmenides hade haft rätt, vore matematik omöjligt för det skulle inte gå att räkna till mer än 1. Den motsatta uppfattningen, att allt är mångfald och ingen enhet finns, skulle också omöjliggöra matematiken för det skulle inte finnas flera ting av en och samma natur. Även då skulle man bara kunna räkna till ett. Mångfald förutsätter enhet, för mångfald är alltid en mångfald av enheter. Utan enhet får man en grå massa utan distinktioner, vilket inte är mångfald utan en ny enhet (Poythress 2015, 29; Åkerlund 2018).

Frågan om enhet och mångfald kan tyckas vara abstrakt och verklighetsfrämmande, men är trots det en av de mest centrala frågeställningarna inom metafysiken. Hur kommer det sig att världen uppvisar både enhet och mångfald? Den kristna världsbilden förklarar denna matematikens förutsättning med att en värld som är skapad av Gud kommer att reflektera hans natur. Enhet och mångfald bottnar i att Gud är en och samtidigt tre. Förklaringen till enhet och mångfald finns alltså i treenigheten. Filosofen Cornelius Van Til formulerade det så här:

“Svårigheterna som möter en när man börjar spekulera kring frågan om enhet och mångfald har att göra med att om man börjar med en fundamental mångfald i världen, eller om man betraktar mångfald som grundläggande, finns det inget sätt att komma fram till en lika grundläggande enhet. Om man å andra sidan börjar med antagandet om en grundläggande abstrakt, opersonlig enhet, kan man inte redogöra för mångfalden. Inget tankesystem kan undkomma detta dilemma. Inget tankesystem har undkommit detta dilemma. Många tankesystem har förnekat något av hornen på dilemmat, men det är en strutsens strategi för att uppleva lättnad. Det som Augustinus, och alla teistiska tänkare efter honom, har gjort är att säga att i Gud, specifikt i den treenige guden, finns lösningen på denna svårighet.” (1980, 47)

Matematikens ursprung i Gud förklarar inte bara hur matematik kan existera utan också hur vi kan ha kunskap om matematik. Matematiska storheter – tal, funktioner, grupper, operationer – är abstrakta ting. Det innebär att de saknar kausala relationer, dvs de orsakar ingenting. Siffran fyra, eller mängden av rationella tal, har ingen direkt påverkan på den fysiska världen. Ett antal filosofer har noterat att det här leder till ett intressant problem: Vanligtvis är det nämligen så att föremål som vi kan ha kunskap om också påverkar oss på något sätt. Vi kan ha kunskap om katter för att ljus reflekteras mot dem och vi kan ha kunskap om atomer därför att de emitterar energi som kan detekteras av mätinstrument. Filosofen Alvin Plantinga (2011) menar att en nödvändig förutsättning för att vi ska kunna ha kunskap om någonting, verkar vara att det påverkar oss på något sätt, eller åtminstone står i någon slags kausal relation med omgivningen. Om detta stämmer, och om matematikens föremål är abstrakta, hur kan vi då ha matematisk kunskap? Det borde vara omöjligt.

Plantinga hittar svarat på denna fråga i den kristna världsbilden. Det är nämligen en klassisk kristen tanke att matematiska föremål som tal och funktioner är en slags konkretisering av Guds tankar. De existerar därför att Gud tänker på dem. Om de är Guds tankar, står de i en slags kausal relation till Gud, liksom tankar kan påverka den som tänker. Men eftersom vi står i en kausal relation till Gud, står vi också i en indirekt kausal relation med matematikens objekt. Om vi nu står i en kausal relation med matematikens objekt så finns det en lösning på problemet med matematisk kunskap.

Mycket mer skulle kunna sägas om hur filosofer har sett matematikens grund i Gud. Den kristna världsbilden utgör en naturlig hemvist för matematiken, och därmed för en av naturvetenskapens viktigaste verktyg. Låt oss nu lämna den teoretiska matematiken och gå vidare till tillämpad matematik.

Gud och matematikens tillämpning

Galileo lär ha sagt att fysikens lagar är skrivna med matematikens språk. En del av det matematiska språket har utvecklats med tillämpningarna i åtanke och dessa fall är det kanske inte så konstigt att matematiken “fungerar”. Samtidigt har stora delar av matematiken utvecklats som abstrakta teorier utan en tanke på tillämpbarhet, men de har senare visat sig vara extremt användbara för att beskriva och förutsäga olika processer i naturen.

Men hur kommer det sig att den fysiska verkligheten kan beskrivas med dessa abstrakta matematiska principer? Eugene Wigner kallade problemet för “matematikens osannolika effektivitet inom naturvetenskapen” (1960). Matematiken är, påtalar Wigner, inte primärt en metod för att lösa problem inom fysiken, utan en egen disciplin och de matematiska teorierna har ett egenvärde oavsett tillämpningen inom fysiken. Det har sagts att det är viktigare att ha skönhet i sina ekvationer än att de passar med experimenten (Dirac 1963, 47) och ofta har det varit just matematikens inneboende skönhet, snarare än fysikalisk tillämpning, som motiverat den matematiska utvecklingen. En utveckling som sedan visat sig ha tillämpningar i vår förståelse av världen. Wigner tar komplexa tal som exempel. De uppfanns inte med några tillämpningar i åtanke utan för att teorierna var vackra. Ändå visade de sig senare vara nödvändiga i formuleringen av kvantmekanikens lagar. Ett annat exempel är knutteori, en abstrakt gren av matematiken som matematiker ägnade en stor del av 1900-talet åt att försöka förstå. Inte för att det fanns några tillämpningar utan av nyfikenhet och för att de bakomliggande matematiska principerna var vackra. Knutteorin har senare kommit att få praktiska tillämpningar inom biokemin för att beräkna enzymers reaktionshastigheter samt inom kvantfältteorin och den statistiska mekaniken (Livio 2010, 228–35).

Den teoretiske fysikern Paul Davies menar att vi inte kan nöja oss med att betrakta matematikens tillämplighet som ett lyckligt sammanträffande: “Det faktum att matematiken fungerar när den tillämpas på den fysiska världen och fungerar förbluffande väl, kräver en förklaring, för det är inte uppenbart att vi har någon rätt att förvänta oss att världen kan beskrivas väl av matematik.” (1993, 150) Att Peter Higgs kunde använda sig av matematiska ekvationer för att förutse existensen av en partikel som skulle komma att bekräftas 45 år senare efter tusentals mantimmar och med experimentell utrustning värd flera miljarder förtjänar en förklaring.

Alvin Plantinga (2011) har påpekat att det intressanta är inte bara att vår värld kan beskrivas med abstrakta matematiska principer, utan att den kan beskrivas med matematiska strukturer som är intressanta för oss människor och som kräver vår yttersta tankeförmåga. Det är långt ifrån självklart att universum skulle vara på det sättet. Det är också högst oväntat utifrån ett naturalistiskt perspektiv. Anledningen är, som nämnts ovan, att matematiska storheter – tal, funktioner, mängder – är abstrakta ting. Det innebär att de inte står i kausal relation med någonting. Talet fyra, eller några andra tal för den delen, har inga konsekvenser och påverkar inte världen. Eftersom abstrakta ting inte har fysikaliska konsekvenser, kan de matematiska storheterna inte förklara matematikens användbarhet inom fysiken, eller varför de matematiska principerna som beskriver världen är på gränsen av vad vi kan begripa. Att universum är matematiskt verkar därför vara en lycklig tillfällighet. Med matematikern Eugene Wigners ord: “Det matematiska språkets lämplighet för att formulera naturlagarna är ett mirakel som vi varken förstår eller förtjänar.” (1960, 14)

Vad har då matematikens tillämplighet med kristen tro att göra? Ibland har filosofer formulerat det som ett deduktivt argument för Guds existens:

  1. Om Gud inte existerar, är matematikens tillämplighet på den fysiska världen enbart ett lyckligt sammanträffande.
  2. Matematikens tillämplighet på den fysiska världen är inte ett lyckligt sammanträffande.
  3. Slutsats: Alltså existerar Gud.

Man kan också formulera det som en slutledning till den bästa förklaringen (s k abduktion): Om Gud existerar är det väntat att den fysiska världen kan beskrivas matematiskt av oss människor. Om Gud inte existerar är det inte lika väntat. Därför ökar matematikens tillämplighet sannolikheten för Guds existens.

Frågan är alltså hur det kommer sig att matematikens abstrakta strukturer så framgångsrikt har kunnat tillämpas på den fysiska världen och varför universum verkar vara uppbyggt enligt vår uppfattning om matematisk skönhet. Den kristna världsbilden har ett svar på dessa frågor: Gud är pålitlig och principfast och det universum han har skapat återspeglar Guds karaktär i det här avseendet. Därför är det väntat att universum följer matematiska principer. Gud har också skapat människan till sin avbild med en vilja att utforska och förstå skapelsen. Vetenskapen kräver våra yttersta gemensamma ansträngningar och den grundläggande strukturen och logiken för tankarna till något bortom det materiella. Därför kan vi, om Gud finns, räkna med att världen är matematisk.

Slutsatser

Vi har sett att 1) matematikens existens, 2) problemet med matematisk kunskap och 3) matematikens tillämpning har naturliga förklaringar i Gud.

Bibeln säger: “Allt är skapat genom honom och till honom” (Kol 1:16). Gud har skapat både matematiken och den fysiska värld som matematiken beskriver. Därför är det inte så konstigt att matematiken fungerar så bra för att beskriva världen. Han har dessutom skapat våra hjärnor och givit oss i uppgift att utforska och förstå skapelsen. Att förstå skapelsen innebär att vi måste använda oss av matematik.

Men inte nog med det. Matematikens förutsägbarhet – att den alltid fungerar på samma sätt – finner sin förklaring i vem som har skapat den. Den kristna tron lär att Gud inte bara har skapat allt (inklusive matematiken), utan att han också upprätthåller allt och får skapelsen att fortsätta existera och fungera. Matematiken kan ses som ett uttryck för de relationer och lagar som Gud skapat. Gud är ständigt verksam i naturen, och naturlagarna är därför i ett kristet perspektiv en beskrivning av hur Gud normalt handlar i skapelsen. Eftersom Gud är en pålitlig och trofast Gud kan naturlagarna uttryckas med matematikens formella språk. Anledningen till att matematiken fungerar är alltså att den är skapad av en oföränderlig Gud som upprätthåller skapelsen, och anledningen till att matematiken kan användas för att beskriva världen omkring oss är att även denna är skapad av en trofast Gud.

Matematiken vittnar om och påminner oss om att Gud är trofast. Matematiken är inte neutral. Den fungerar alltid och överallt, men det finns en anledning till att den gör det.

Referenser

Davies, Paul. 1993. The Mind of God: The Scientific Basis for a Rational World. Reprint edition. Simon & Schuster.

Dirac, P. A. M. 1963. ”The Evolution of the Physicist’s Picture of Nature”. Scientific American 208 (5): 45–53.

Livio, Mario. 2010. Is God a Mathematician? Google books. Simon and Schuster.

Plantinga, Alvin. 2011. ”Theism and Mathematics”. Theology and science 9 (1): 27–33.

Poythress, Vern S. 2006. Redeeming Science: A God-Centered Approach. Crossway Books.

———. 2015. Redeeming Mathematics: A God-Centered Approach. Crossway.

Van Til, Cornelius. 1980. A Survey of Christian Epistemology. Presbyterian and Reformed Publishing Company.

Wigner, Eugene P. 1960. ”The unreasonable effectiveness of mathematics in the natural sciences”. Communications on Pure and Applied Mathematics 13 (1): 1–14.

Åkerlund, Erik. 2018. ”Enhet och mångfald i västlig tanketradition”. Signum. 2018.

Informationen i cellen – varifrån kommer den?

Biologen Richard Dawkins har skrivit: “Biologi är studiet av ting som är så komplicerade, att de förefaller skapade med avsikt.” (1988, 13) Det finns två möjliga förklaringar till att biologiska ting ser ut att vara skapade med avsikt – antingen bedrar våra sinnen oss, eller så är biologiska ting verkligen designade. Enligt Dawkins, som är ateist, är det hela en illusion – det finns ingen avsikt med skapelsen. Den kristna tron förklarar emellertid att biologin ser ut att vara designad för att den är designad. Tanken på design är speciellt svår att slå ifrån sig när man undersöker cellens inre och DNA-koden. Dawkins skriver på ett annat ställe: “Generna själva, i sin minimalt lilla inre värld, består av långa trådar med renodlat digital information. Dessutom är de verkligt digitala i samma bemärkelse som datorer och CD-skivor. … Genernas maskinkod är förbluffande lik datorernas. Om vi bortser från skillnaderna när det gäller hur man uttrycker sig språkligt, kan sidorna i en molekylärbiologisk tidskrift och i en datorteknisk tidskrift bytas ut mot varandra.” (1996, 23–24)

DNA är en digital kod med ett informationsinnehåll, precis som mänskligt designade texter och dataspråk. Liksom andra sofistikerade koder är DNA-koden felkorrigerande och optimerad för att minimera effekten av brus (dvs mutationer) på meddelandet (Freeland och Hurst 1998). Precis som andra koder ingår DNA i ett kommunikationssystem och det har motsvarande komponenter som finns i alla andra designade kommunikationssystem såsom mobiltelefoni och fiberoptik. Claude Shannon (1948) identifierade de ingående komponenterna i ett generellt kommunikationssystem och det har visat sig vara isomorft, d.v.s strukturellt identiskt, med kommunikationssystemet som vi finner i cellens inre (Yockey 2005, 34). Cellens kommunikationssystem innehåller nämligen samma sex grundläggande komponenter eller egenskaper som finns i alla kommunikationssystem:

  1. Informationskälla (DNA-koden)
  2. Sändare och kodningsmekanism (Transkriptionsmaskineriet)
  3. Signal (mRNA-koden)
  4. Bruskälla (Mutationer)
  5. Mottagare och avkodningsmekanism (Translationsmaskineriet)
  6. Destination (Proteinkoden)

Figuren visar en jämförelse mellan Shannons (1948) beskrivning av ett komponenterna i ett generellt kommunikationssystem och Yockeys (2005, 34) beskrivning av kommunikationssystemet i cellen. I båda fallen finns informationskälla, sändare, kanal för överföring av budskapet, bruskälla, avkodare och destination.

Anledningen till att DNA-koden för tankarna till design är att i samtliga fall när vi känner till ursprunget till kodade informationssystem är design en del av förklaringen. Det saknas för närvarande alternativa förklaringar till uppkomsten av kodad information men forskning pågår på området. Som led i att falsifiera hypotesen att information kräver intelligent ursprung finns ett vetenskapligt pris på tio miljoner dollar till den som kan förklara hur ett kodat informationssystem kan uppkomma utan design (Heyworth 2020; Marshall 2015). Utifrån frånvaron av alternativhypoteser hittills kan vi säga att design är en bättre förklaring till förekomsten av den kodade informationen än alternativa naturalistiska hypoteser. Matematikern John Lennox går ännu längre: “Orsaker som är kända för att åstadkomma en viss verkan är … bättre förklaringar till denna verkan än orsaker som inte är kända för att åstadkomma någon sådan verkan, för att inte tala om orsaker vi uttryckligen vet inte kan göra det” (2010, 231).

Information kommer, så vitt vi vet, alltid från medvetande och inte från materia. Aposteln Johannes skrev: “I begynnelsen var Ordet. Ordet var hos Gud, och Ordet var Gud.” Kristendomen har alltid hävdat att information är ursprungligt, innan materia. Naturvetenskapen tycks bekräfta detta. Den kristna tron ger en rimlig förklaring till informationens ursprung och vi slipper därför avskriva slutsatsen med att våra sinnen bedrar oss.

Referenser

Dawkins, Richard. 1988. Den blinde urmakaren. Stockholm: Wahlström & Widstrand.

———. 1996. Livets flod: en modern darwinists syn på utvecklingen. Natur och kultur.

Freeland, Stephen J., och Laurence D. Hurst. 1998. ”The Genetic Code Is One in a Million”. Journal of Molecular Evolution 47 (3): 238–48.

Heyworth, Carla. 2020. ”Evolution 2.0 prize: The $10 million question”. Longevity.Technology. 21 januari 2020. https://www.longevity.technology/evolution-2-0-prize-the-10-million-question/.

Lennox, John C. 2010. Guds dödgrävare: har vetenskapen begravt Gud? Stockholm: Credoakademin.

Marshall, Perry S. 2015. Evolution 2.0: Breaking the Deadlock between Darwin and Design. Dallas, Texas: BenBella Books, Inc.

Shannon, Claude E. 1948. ”A Mathematical Theory of Communication”. The Bell System Technical Journal 27: 379–423.

Yockey, Hubert P. 2005. Information Theory, Evolution, and the Origin of Life. Cambridge: Cambridge University Press.

Jesu födelse och arkeologin

Kristna världen över firar snart Jesu födelsedag. Berättelserna om hur det gick till när Jesus föddes kan ibland uppfattas som smått otroliga – sjungande änglar, visa män och jungfrufödsel. Kan man verkligen tro på det? Man kan lätt avfärda berättelserna om Jesu födelse som lika otroliga som den om tomten. Men Nya testamentets redogörelser om Jesu födelse är skrivna som historiska återgivningar och måste bedömas enligt normala historievetenskapliga kriterier. Vi ska här titta på hur arkeologin hjälper oss att bedöma den historiska trovärdigheten i den första julens händelser.

Jesu existens

Det första vi kan konstatera är att det finns en avgörande skillnad mellan Jesus och tomten – Jesus var en verklig historisk person. Jesus omskrivs i tidiga grekisk-romerska, judiska och kristna källor. Den framstående bibelforskaren Bart Ehrman har skrivit: “The reality is that whatever else you may think about Jesus, he certainly did exist.” (2013, 3) Vi har fyra biografier av Jesus och många detaljer från Paulus – skrifter som i flera fall är nedtecknade bara några år efter att Jesus levde. Så här väldokumenterade historiska källor är ovanliga för historiska personer. Enligt Ehrman finns det ett antal detaljer där i princip alla historiker som forskar om Jesus är eniga:

Han var en jude som kom från norra Palestina i början av vår tideräkning. Han hade kontakt med Johannes Döparen och han verkade som predikant på den galileiska landsbygden. Där samlade han lärjungar, han hade ett rykte om sig att hela sjuka och driva ut demoner och han predikade ett budskap om Guds rike med hjälp av liknelser. Vid slutet av hans liv, omkring år 30, färdades han till Jerusalem under påsken och mötte där motstånd från de lokala judiska ledarna. Pontius Pilatus lät korsfästa honom för att han kallade sig judarnas konung. Ehrman räknar upp dessa punkter och skriver: “Nearly all critical scholars agree at least on those points about the historical Jesus.” (2013, 269).

Det finns bland forskare olika uppfattningar om detaljerna i Jesu undervisning och vem han sade sig vara, men knappast någon ifrågasätter att Jesus har existerat som en historisk person. Därmed kan vi åtminstone slå fast att han har fötts. Till skillnad från tomten. Med undantag för det turkiske helgonet Sankt Nikolaus på 300-talet, är det inte mycket kring jultomtens leverne som kan verifieras av historiska källor. Här skiljer sig Jesus och jultomten åt.

Trovärdigheten i födelseberättelsen

De två tidigaste källorna till Jesu födelse skrevs av Matteus och Lukas. Matteus tillbringade flera år tillsammans med Jesus och fick del av förstahandsuppgifter. Lukas var en historiker som gjorde noggranna efterforskningar om det han nedtecknade, och anses allmänt vara en trovärdig källa av både liberala och konservativa historiker. Det finns flera exempel på hur forskare initialt har trott att Lukas har haft fel om någon historisk angivelse, men där arkeologin senare bekräftat att Lukas haft rätt (Strobel 1998, 97). Arkeologen William Ramsay granskade Lukas referenser till 32 länder, 54 städer och 9 öar och fann att de stämde felfritt med de arkeologiska fynden (Geisler 1999, 385). När Lukas var så noggrann i de historiska detaljerna om länder och städer är det rimligt att han var minst lika noggrann när det gällde sådant som var mycket viktigare för honom.

Nasaret

I Lukas beskrivning av Jesu födelse läser vi: “I den sjätte månaden blev ängeln Gabriel sänd av Gud till en jungfru i staden Nasaret i Galileen.” (Luk 1:26-27) En del kritiker har ifrågasatt riktigheten i detta och menat att staden Nasaret inte existerade förrän under det andra århundradet. Vid arkeologiska utgrävningar på senare år har man emellertid gjort flera fynd från det första århundradet på platsen för Nasaret. Bl a har man hittat gravar från området som ger en ledtråd om Nasarets storlek och i några av gravarna har man funnit lerskärvor och keramik från första, tredje och fjärde århundradena (Strobel 1998, 103). I utgrävningar under Bebådelsekyrkan i Nasaret har man funnit lagringsutrymme för grödor, vatten, vin och olivolja. Keramik av judiskt ursprung  indikerar att detta kan vara från början av det första århundradet.

Alla fynd från Nasaret och den närmaste omgivning som härstammar från början av första århundradet är av judiskt ursprung. Detta stämmer väl med Bibelns beskrivningar av samhället och talar samtidigt för att Jesus präglades av den judiska tron snarare än klassiska romerska influenser. Den exakta platsen där Jesus växte upp är inte känd men enligt traditionen byggdes senare en enkel kyrka och därefter en större bysantinsk kyrka på platsen för huset, och på platsen för den bysantinska kyrkan byggdes senare det nuvarande klostret i Nasaret. Arkeologiska utgrävningar på 2000-talet har bekräftat att det fanns en gammal bysantinsk kyrka på platsen för klostret och under denna har man hittat rester av ett judiskt hem från det första århundradet. Där finns också rester av en enkel kyrka från 300-talet. Enligt tidiga skriftkällor låg denna kyrka i anslutning till platsen där Jesus växte upp. Utgrävningarna tyder på att både den enklare kyrkan och den större bysantinska kyrkan har byggts för att bevara resterna av det judiska hemmet. Hemmet är gjort med viss hantverksskicklighet, vilket stämmer med traditionen att Josef och Jesus var hantverkare. Det går förstås inte att slutgiltigt bevisa att detta är platsen där Jesus växte upp, men alla fynd som har gjorts överensstämmer väl med beskrivningarna i de tidiga källorna om Jesu uppväxt (Dark 2020, 239–246).

Sammanfattningsvis har arkeologin visat oss inte bara att Nasaret existerade under Jesu tid, utan också givit oss en ledtråd till var huset kan ha legat där Jesus växte upp.

Betlehem

Lukas rapporterar: “Vid den tiden utfärdade kejsar Augustus en förordning om att hela världen skulle skattskrivas. Det var den första skattskrivningen, och den hölls när Quirinius var ståthållare i Syrien. Alla gick då för att skattskriva sig, var och en till sin stad. Och Josef, som genom sin härkomst hörde till Davids hus, begav sig från Nasaret i Galileen upp till Judéen, till Davids stad Betlehem.” (Luk 2:1-4)

Lukas redogörelse har ibland ifrågasatts med motiveringen att det saknats arkeologiska belägg för att Betlehem existerade vid tiden för Jesu födelse. Vi vet med säkerhet att Betlehem fanns på 300-talet e.v.t. (efter vår tideräkning, dvs e.Kr.) för då uppfördes Födelsekyrkan av kejsar Konstantin på platsen där Jesus enligt traditionen föddes. De arkeologiska beläggen har dock varit sparsamma för att Betlehem existerade vid tiden för Jesu födelse. Detta ändrades 2012 när man hittade ett sigill som användes för att försegla skatterelaterade dokument. Sigillet användes på 700- till 600-talet f.v.t. (före vår tideräkning, dvs f.Kr.) och inskriptionen på sigillet nämner Betlehem (Israel Antiquities Authority 2012). Detta bevisar att staden existerade redan under tiden för det första templet. Om Betlehem fanns på 600-talet f.v.t. och 300-talet e.v.t. är det ju rimligt att det fanns även däremellan, dvs vid tiden för Jesu födelse! Återigen tycks Lukas uppgifter stämma.

Sigill med inskription av Betlehem som har daterats till 600-talet f.v.t.

Tidpunkten för Jesu födelse: Herodes, Quirinius och skattskrivningen

Matteus skriver att Herodes var kung vid tiden för Jesu födelse (Matt 2:1). Detta har lett till visst huvudbry eftersom Herodes anses ha dött 4 f.v.t. och det är osannolikt att Jesus föddes innan dess. En del av problemet här är att dateringen av Herodes död verkar vara felaktig. Årtalet 4 f.v.t. baserar sig framför allt på en uppgift i vissa manuskript av historikern Josefus som indikerar att Herodes dog 4 f.v.t. Den här uppgiften finns dock bara i senare manuskript, kopiorna som har gjorts efter 1544. Detta tycks alltså vara ett kopieringsfel som uppstått under medeltiden. Enligt en genomgång av samtliga manuskript i Library of Congress och British Museum uppger samtliga 29 äldre manuskript att Herodes istället dog 1 f.v.t. (Steinmann 2009). Detta stämmer bättre med traditionen att Jesus föddes kring år 3-2 f.v.t. Det är därför troligt att Jesus föddes senast 1 f.v.t. Det finns emellertid fortfarande ett problem med den här dateringen: Lukas skriver att Quirinius var ståthållare, men det är allmänt vedertaget att han blev det först år 6 e.v.t. Hur ska vi bedöma detta?

Det finns några frågetecken kring vissa termer i Luk 2:2, nämligen första (prote), skattskrivning (apografe) och ståthållare (hegemoneuo). Det finns dessutom flera kunskapsluckor om Quirinius liv innan han blev ståthållare. En sak som vi dock vet säkert är att Quirinius var en mycket inflytelserik person redan före 6 e.v.t. Termen som Lukas använder, hegemoneuo, betyder egentligen inte specifikt ståthållare, utan kunde användas om olika slags auktoriteter i Romarriket, och Quirinius var definitivt en auktoritet. Arkeologen William Ramsay skrev: ”The only certain dates in the life of Quirinius are his consulship in B.C. 12, his second government of Syria beginning in A.D. 6, his prosecution of his former wife, Domitia Lepida, in A.D. 20, and his death and public funeral in A.D. 21.” (Ramsay 2009, 230). Vi vet också att mellan 12 f.v.t. och 6 e.v.t. ledde Quirinius ett antal framgångsrika militära slag. Ett av dessa fälttåg var mot Cilicien. Cilicien och Syrien var i union, vilket innebär att när Quirinius besegrade Cilicien fick han samtidigt inflytande över Syrien. En inskription som styrker detta hittades 1764. I denna talas om en framgångsrik härförare som arbetade på uppdrag av kejsar Augustus, och som styrde Asien som prokonsul och Syrien som legat två gånger. Namnet på personen har försvunnit från inskriptionen, men det anses allmänt syfta på Quirinius. Utifrån detta har tiden för Quirinius första styre av Syrien daterats till 3-1 f.v.t. (Ramsay 2009, 229). Exakt vad detta styre innebar, eller vad som menas med “prokonsul” och “legat” är inte helt lätt att veta, men vi kan få några ledtrådar genom att titta lite närmare på den skattskrivning som Lukas nämner.

Vi vet från andra källor att kejsar Augustus beordrade flera olika skattskrivningar under sin livstid. Josefus skriver att en sådan skattskrivning genomfördes av Quirinius kring år 6 e.v.t. och Lukas nämner även denna senare skattskrivning (Apg 5:37). När inträffade den första skattskrivningen som Lukas hänvisar till i födelseberättelsen? Kanske var det helt enkelt en och samma skattskrivning – det finns rapporterat att en liknande skattskrivning i Galiléen ska ha tagit fyrtio år att genomföra (Gilbrant, Gärtner, och Kjäll 1978, 2:33). Det har också föreslagits att prote inte ska översättas “den första skattskrivningen, och den hölls när Quirinius var ståthållare” utan “skattskrivningen som hölls före Quirinius var ståthållare” (Strobel 1998, 101) och i så fall kan man tänka sig att det är Quirinius ståthållarskap från 6 e.v.t. som Lukas syftar på.

Faktum är dock att man inte alls behöver översätta apografe som skattskrivning, det kan lika gärna röra sig om en folkräkning. Det är känt att 5 februari år 2 f.v.t. firade kejsar Augustus silverjubileum på tronen och fick då benämningen “Landsfader” (Augustus 1998, vers 35). Det var ett mycket högtidligt år för Augustus. Flera olika källor rapporterar att Augustus i samband med detta beordrade alla invånare i Romarriket (oavsett om de var romerska medborgare eller ej) att registrera sig för att lova honom lydnad trohet. Den här omfattande lojalitetsförklaringen finns omtalad i flera källor och skedde år 2 f.v.t. (Martin 1996, kap. 12) I samband med en sådan lojalitetsförklaring var det viktigt att alla av kunglig börd (Josef och Maria var ju av Davids släkt) som skulle kunna göra anspråk på någon form av kungligt släktskap registrerade sig, vilket även den paranoide kung Herodes var intresserad av. Det är troligt att folkräkningen som Lukas talar om genomfördes i samband med den här registreringen. Det var alltså ingen skatterelaterad registrering som genomfördes år 2 f.v.t. utan en registrering för att svära trohet och lydnad till Augustus. Detta förklarar varför folkräkningen inte brukar nämnas i de historiska källor som tar upp skattskrivningarna som Augustus genomförde. Med detta sagt är det givetvis möjligt att befolkningen tvingades visa sin lojalitet på något sätt, tex genom att ge gåvor (skatt) till kejsaren.

Tertullianus skrev på 200-talet om folkräkningen som förde Josef och Maria till Betlehem och nämner att den gjordes när Saturninus var guvernör, vilket skulle innebära år 3-2 f.v.t. (Martin 1996, kap. 11) Detta stödjer teorin att folkräkningen gjordes i samband med lojalitetsförklaringen som Augustus beordrade då. Historikern Orosius skrev på 400-talet explicit att Jesus föddes vid tiden för en lojalitetsförklaring med tillhörande registrering som Augustus utfärdade och daterade denna till 2 f.v.t. (Pratt 1990) Hur kommer Quirinius in i bilden? Han hade redan tidigare visat sig vara en mycket skicklig administratör och vore ett givet val att administrera en folkräkning i den östra delen av Romarriket som han var bekant med. Termen hegemoneuo som Lukas använder om Quirinius vore då högst passande. Vi kan inte utifrån ordet hegemoneuo säga något om vilken titel Quirinius hade (såsom ståthållare, guvernör eller legat). Hegemoneuo betyder helt enkelt att han administrerade från Syrien. Utifrån vad vi vet om Quirinius i övrigt kan vi vara tämligen säkra på att han hade viktiga uppdrag i Augustus tjänst.

Sammanfattningsvis kan vi se att Lukas och Matteus uppgifter om Herodes, Quirinius och folkräkningen verkar stämma väl med arkeologin och övriga antika skriftkällor. Enligt den tidiga kristna traditionen föddes Jesus 3-1 f.v.t., vilket stämmer väl med allt annat som vi vet.

De visa männen

Matteus skriver att när Jesus hade fötts kom visa män österifrån för att möta honom: “När Jesus hade fötts i Betlehem i Judeen på kung Herodes tid kom några österländska stjärntydare till Jerusalem och frågade: ‘Var finns judarnas nyfödde kung? Vi har sett hans stjärna gå upp och kommer för att hylla honom.’” (Mt 2:1-2) Vilka dessa var, eller hur många, vet vi inte. Kanske var det astrologer från Babylonien, kungligheter eller zoroastrier. Förmodligen hade de studerat de bibliska profetiorna och visste var Messias skulle födas: “En stjärna stiger fram ur Jakob, en spira höjs i Israel.” (4 Mos 24:17), “Men från dig, Betlehem i Efrata, så obetydlig bland Judas släkter, skall jag låta en härskare över Israel komma.” (Mika 5:2). Kanske hade de studerat Daniels profetia (Dan 9:25-26) och visste att tiden var inne för judarnas kung att födas.

De visa männen hade med sig tre gåvor: guld, rökelse och myrra. Alla tre var vanliga gåvor att ge till gudar och kungar under antiken. Guld förekom på flera ställen i mellanöstern, tex Havila (1 Mos 2:1) och Ofir (1 Kung 9:28). Rökelsen köptes förmodligen från nabateerna som hade monopol på handeln. Den huvudsakliga kommersen bedrevs i klippstaden Petra, så det är troligt att de visa männen stannade till där för att köpa rökelse på vägen till Betlehem.

Skattkammaren i Petra som var nabateernas huvudstad.

Herodes barnamord

Matteus skriver att de visa männen uppsökte kung Herodes och frågade om vägen till judarnas nyfödde kung. Herodes tog inte nyheterna om gossebarnet väl. Han beordrade att alla pojkar under två år i Betlehemstrakten skulle dödas. Ibland har man ifrågasatt om barnamordet verkligen ägde rum, men utifrån vad vi vet om Herodes från andra källor är det troligt att Lukas återger en historisk händelse. Den romerske historikern Josefus skrev att Herodes var en paranoid och grym man som mördade flera familjemedlemmar på misstanke om att de planerade att ta makten. Innan han dog gav han order om att de mest inflytelserika judiska ledarna från hela landet skulle komma till honom, med hot om dödsstraff om de lät bli. Han låste in dem i hippodromen och gav order om att när han dog skulle alla genomborras med pilar och avrättas. Anledningen var att han ville att judarna skulle sörja på hans dödsdag och inte glädja sig över att hans tyranniska välde var över (Josephus 1998, avs. 17:6:5).

Barnamordet som Matteus beskriver stämmer alltså väl med vad vi vet om Herodes i övrigt. Det hänvisas också till av den sekuläre författaren Macrobius på 400-talet, när han skriver om olika romerska högtider i Saturnalia. Han berättar att när kejsar Augustus hörde att Herodes hade slaktat alla pojkar under två år, däribland sin egen son, utbrast han, “Det är bättre att vara Herodes gris än hans son”. (Macrobius och Kaster 2011, avs. 2:4:11)

Slutsatser

Berättelserna om Jesu födelse har ibland betraktats som sagor, jämförbara med att tro på tomten. Men det finns många kopplingar till olika historiska fynd, och gott om skäl att tro att de händelser som Bibeln beskriver verkligen har ägt rum. Att det var Guds son som föddes i Betlehem går inte att bevisa arkeologiskt, däremot kan vi visa att Lukas och Matteus var mycket noggranna i sin rapportering av de historiska händelserna. Vi kan vänta oss att de var ännu mer noggranna kring det som var långt mycket viktigare – att världens frälsare fötts.

Referenser

Augustus. 1998. ”The Deeds of the Divine Augustus”. http://classics.mit.edu/Augustus/deeds.html.

Dark, Ken. 2020. The Sisters of Nazareth Convent: A Roman-period, Byzantine, and Crusader site in central Nazareth. The Palestine Exploration Fund Annual. Routledge.

Ehrman, Bart D. 2013. Did Jesus Exist? HarperCollins.

Geisler, Norman L. 1999. Baker Encyclopedia of Christian Apologetics. Baker Reference Library. Grand Rapids, Mich: Baker Books.

Gilbrant, Thoralf, Bertil E. Gärtner, och Thorsten Kjäll. 1978. Studiebibeln. Vol. 2. Stockholm: Normans förlag.

Israel Antiquities Authority. 2012. ”Earliest Archaeological Evidence of the Existence of the City of Bethlehem already in the First Temple Period”. Israel Antiquities Authority. maj 2012. http://www.antiquities.org.il/article_eng.aspx?sec_id=25&subj_id=240&id=1938&module_id=.

Josephus, Flavius. 1998. ”The Antiquities of the Jews”. I Josephus: The Complete Works, redigerad av William Whiston. Nashville: T. Nelson Publishers.

Macrobius, och Robert A. Kaster. 2011. ”Saturnalia”. Cambridge, MA: Harvard University Press. https://doi.org/10.4159/DLCL.macrobius-saturnalia.2011.

Martin, Ernest L. 1996. The Star of Bethlehem: The Star That Astonished the World. Associates for Scriptural Knowledge.

Pratt, John P. 1990. ”Yet Another Eclipse for Herod”. The Planetarian 19 (4): 8–14.

Ramsay, W. M. 2009. Was Christ Born at Bethlehem?: A Study on the Credibility of St. Luke. Wipf and Stock Publishers.

Steinmann, Andrew E. 2009. ”When Did Herod the Great Reign?” Novum Testamentum 51 (1): 1–29.

Strobel, Lee. 1998. The Case for Christ: A Journalist’s Personal Investigation of the Evidence for Jesus. Zondervan.

Finjustering del 3: Förklarar multiversumhypotesen finjusteringen?

Det här är den tredje delen i en serie om hur den kosmiska finjusteringen för intelligent liv utgör ett starkt stöd för tron att Gud finns. I den första delen såg vi några olika exempel på finjustering, i den andra delen gick vi igenom vilka möjliga förklaringar som finns (figuren). Jag kritiserade den naturalistiska singel-universummodellen: både teorin att universums finjustering är ett resultat av slumpen och att den är ett resultat av en supernaturlag är mycket osannolika förklaringar. Teorin att universum är skapat av en gud är en mycket troligare förklaring. Finjusteringen utgör därför ett stöd för Guds existens. Istället är det en annan naturalistisk förklaring som ofta anses vara det bästa alternativet till gudomlig skapelse: ett multiversum. I denna tredje och avslutande del om finjusteringen ska vi titta närmare på denna hypotes.

Behöver finjusteringen förklaras?

Vår diskussion har hittills tagit sin utgångspunkt i en berömd liknelse som Douglas Adams gjorde: När vi säger att universum är finjusterat för att tillåta liv, är det ungefär som om en vattenpöl skulle säga att hålet som den befinner sig i är finjusterat för att passa vattenpölen. Men vattenpölen har uppenbart fel. Hålet är inte finjusterat, för även om hålet hade haft en annan form så hade vattenpölen passat i det. Men detta visar ju egentligen bara att Adams liknelse inte är relevant, eftersom det råder en konsensus om att universum är finjusterat för intelligent liv. Det är inte extremt osannolik att ett hål är ”vattenpölstillåtande” på ett sätt som motsvarar att det är extremt osannolikt att ett universum är livstillåtande. Vattenpölen är alltså inte finjusterad på samma sätt som universum är. Douglas Adams liknelse med vattenpölen ger därför en totalt missvisande bild av den finjustering som kosmologer har upptäckt.

Om Adams jämförelse hade varit relevant, dvs om universum inte hade varit finjusterat för liv, så hade det inte behövts någon förklaring och det var den poängen Adams ville göra med sin (felaktiga) liknelse. Men nu är universum finjusterat och därför behövs det en förklaring. En del som ser vart detta barkar hän vill gärna undvika slutsatsen att universum är skapat av Gud. Därför har man sagt att även om universum är finjusterat, behövs ingen förklaring. Vad är logiken i detta? Varför behövs det inte längre någon förklaring till extremt osannolika händelser? Resonemanget går på följande sätt: Om universum inte hade varit finjusterat för att tillåta liv, hade vi inte varit här. Ett universum tillåter liv är den enda typ av universum som vi kan observera. Vi bör därför inte vara förvånade över att vi inte observerar att universum är inkompatibelt med liv, för om universum som skulle vara inkompatibelt med liv, skulle vi inte vara här för att observera det. Eftersom vi är här och kan observera universum, bör vi förvänta oss att det är finjusterat. Detta är den sk antropiska principen: vi kan endast observera ett universum som har sådana egenskaper att det tillåter liv, och därför bör vi inte vara förvånade över att universum tillåter liv. Därför behövs det helt enkelt ingen förklaring.

Detta är en mycket dålig invändning vilket bör vara uppenbart. I det förra inlägget skrev jag att universums finjustering innebär två saker:

  1. Universums naturkonstanter och startförhållanden måste vara väldigt exakt inställda för att universum ska tillåta intelligent liv.
  2. Vi lever i ett sådant universum.

Att vi lever i ett universum som tillåter intelligent liv är knappast någon nyhet, men att universums natur­konstanter och startförhållanden måste vara väldigt exakt inställda för att detta ska vara möjligt, är faktiskt en relativt ny vetenskaplig upptäckt. Det är alltså inte en a-priori kunskap, eller något som man kan resonera sig fram till utan att göra experiment och beräkningar. Därför krävs också en förklaring hur det har kunnat bli på det sättet. Resonemanget har rätt i att vi inte bör vara förvånade över att vi inte observerar att vi lever i ett universum som tillåter att liv är omöjligt, men givet att det är extremt mycket mer sannolikt att ett sådant universum skulle existera än ett som tillåter liv, bör vi faktiskt vara förvånade över att vi observerar att liv är möjligt. Att vi kan konstatera att intelligent liv existerar snarare än att det inte existerar, gör ingenting alls för att förklara varför förutsättningarna för detta är uppfyllda.

Följande liknelse brukar göras för att visa varför den antropiska principen inte tar bort behovet av en förklaring. Antag att du reser utomlands och blir gripen och (oskyldigt) anklagad för narkotika­brott. I landet är det dödsstraff för narkotikabrott. Du blir ställd mot en vägg och en arkebuseringspatrull bestående av 100 skarpskyttar ställs upp framför dig. Samtliga siktar mot ditt hjärta, du hör ordern ges om eldgivning och sedan ett öronbedövande smatter av gevärseld. Efter en stund öppnar du ögonen och observerar att du fortfarande lever. Vad skulle du tänka då? Kanske, ”Tja, jag borde inte vara förvånad över att alla missade. Om de inte hade missat, hade jag ju inte varit här och kunnat bli förvånad. Eftersom jag är här, förväntar jag mig att alla missade!” Nej, givetvis skulle du inte tänka så. Du skulle med all rätt bli förvånad och lättad över att du levde! Du skulle inte vara förvånad över att du inte observerar att du är död (för då skulle du inte observera det), men du skulle fortfarande vara förvånad över att du observerar att du lever. Förmodligen skulle din slutsats vara att de missade med avsikt, dvs att hela situationen var designad.

Den antropiska principen är alltså otillräcklig – universums finjustering måste fortfarande förklaras. För att få den antropiska principen att fungera, måste den därför kombineras med multiversum­hypotesen.

Är vårt universum ett av många?

Enligt multiversumhypotesen är vårt universum endast en av ett extremt stort antal (kanske oändligt många) parallella universa med olika naturkonstanter och startförhållanden. Tillsammans utgör dessa parallella universa ett multiversum. Om dessa parallella universa verkligen finns, och om de skiljer sig åt i sina grundläggande egenskaper, tänker man sig att några av dem kommer att ha sådana egenskaper att de tillåter liv. Alla observatörer i ett sådant multiversum kommer att befinna sig i ett universum som tillåter liv. Teorin är att om det bara finns tillräckligt många universa, kommer sannolikheten för att liv uppstår att närma sig 1, och de observatörer som då uppstår har ingen anledning att vara förvånade över att de lever. Under förutsättning att det 1) finns oändligt många universa, och att dessa 2) är slumpmässigt fördelade m a p naturkonstanter och startförhållanden, kommer alltså intelligent liv så småningom att uppstå, och dessa kommer att observera att det universum som de befinner sig i är finjusterat.

Om vi kombinerar multiversumhypotesen med den antropiska principen verkar alltså problemet vara löst! Åtminstone är det en vanlig uppfattning. Jag menar dock att multiversumhypotesen inte är något speciellt bra alternativ till teism. Låt oss se på några skäl till detta.

Förklaringar ska vara så lite ad hoc som möjligt

En anledning till att vi bör föredra designförklaringen framför en naturalistisk multiversumhypotes har att göra med en grundläggande princip inom vetenskapen: allt annat lika så bör vi föredra en förklaring som vi har oberoende evidens för och som är en naturlig extrapolering av vad vi redan vet. Ett annat sätt att uttrycka det är att en förklaring bör vara så lite ad hoc som möjligt, vilket betyder ungefär att förklaringen inte är konstruerad för just det här ändamålet utan att det finns ytterligare skäl för den.

Robin Collins (1999) ger följande exempel: De flesta av oss tar det som självklart att dinosaurier har existerat. Vissa är kanske rentav (som jag) dinosaurienördar och har ett antal dinosauriefossil i bokhyllan hemma. Men antag att det kommer en dinosaurieskeptiker och hävdar att dinosaurier aldrig har existerat. Istället finns det ett fossilproducerande kraftfält som materialiserar ben ur tomma luften. När vi invänder att vi inte känner till några sådana fält, får vi svaret att det beror på att vi inte har upptäckt dem än. Bör vi i ett sådant läge tvivla på att triceratopser har vandrat på jorden? Givetvis inte! Ingen har förvisso observerat levande triceratopser, men vi har god erfarenhet av att andra djur lämnar fossil efter sig och utifrån detta är det en naturlig extrapolering att samma processer gällde för dinosaurier. Dinosaurieskeptikerns fossilproducerande kraftfält är däremot inte en extrapolering av någon känd kunskap.

Collins menar att exakt samma resonemang gäller för universums finjustering. Vi vet att finjusterade konstruktioner såsom datorer och synthar är designade, dvs vi vet att design är en orsak till finjustering. Design som förklaring till universums finjustering är därför en naturlig extrapolering utifrån vad vi vet att intelligenta designers kan och brukar göra. Men på vilket sätt är ett naturalistiskt multiversum en naturlig extrapolering utifrån observationer? Vi har ingen erfarenhet av något sådant. Dessutom finns det oberoende skäl för teism, t ex religiösa erfarenheter och olika gudsargument. Detta saknas (åtminstone i jämförbar omfattning) för multiversum.

Även egenskaperna hos ett sådant multiversum tycks vara ad hoc. För det första, hur vet man att det finns oändligt många universa? Tänk om det bara finns 100. Eller en miljon. Med tanke på de extremt små sannolikheterna för att universum ska tillåta intelligent liv, måste det finnas ett enormt stort antal, helst oändligt många, universa. Annars är det inte alls säkert att ett livstillåtande universum uppstår. Vårt eget universum verkar vara 13,8 miljarder år gammalt, så hur vet vi att processen som skapar nya universa har pågått tillräckligt länge? Detta verkar vara fullständigt ad hoc. För det andra, hur vet man att de universa som bildas är slumpmässigt fördelade? Tänk om alla ser likadana ut? Då spelar det ingen roll om det finns oändligt många av dem. Eller om bara finns tusen möjligheter att välja på – det räcker inte för att förklara de små sannolikheter som är inblandade. Även detta antagande är mer eller mindre ad hoc.

En obegränsad multiversumhypotes undergräver vetenskapen

Ibland talar filosofer om ”möjliga världar”. En möjlig värld är en beskrivning av hur verkligheten hade kunnat vara istället. När man säger att det finns en möjlig värld gör man vanligtvis inte anspråk på att den är verklig, utan att det är en fungerande beskrivning av hur världen hade kunnat vara.

En multiversumteori innebär att en del av alla möjliga världar är verkliga. Man kan tänka sig två varianter av multiversumhypoteser, en obegränsad som säger att alla möjliga världar existerar, eller en begränsad som säger att endast en del av alla möjliga världar existerar (Collins 2009). Filosofen David Lewis hade en obegränsad universumhypotes och menade att alla möjliga världar existerar och är lika verkliga som vår värld (Wilkonson 2012). Tänk dig vilken fantasi som helst, tex att människor har tre ben eller att Pikachu är USA:s president (Grenholm 2018), ja vad du än kan komma på, så är det enligt Lewis verkligt i något universum. Att Pikachu är USA:s president är lika verkligt som att Trump är det. (Jag hävdar inga övriga likheter mellan Pikachu och Trump.) Fysikern Max Tegmark har uttryckt en liknande uppfattning som Lewis (Wilkonson 2012) men menar att alla matematiskt möjliga universa existerar.

Man kan förstås ifrågasätta om det verkligen är korrekt att alla möjliga världar existerar. Lewis och Tegmark verkar vara i minoritet. Men om de har rätt så innebär det att allting som kan ske också kommer att ske. Om alla tänkbara universa existerar så kommer vissa av dem att innehålla liv. Tar detta i så fall bort behovet av en förklaring till finjusteringen? Jag tror inte det. Följande liknelse kanske kan börja visa varför detta inte kan vara hela sanningen:

Antag att det pågår ett omgång poker i saloon i vilda västern. Om en cowboy får royal flush på given skulle det väcka en hel del uppmärksamhet. Om det skedde fyra gånger på raken skulle han släpas ut, skjutas och bli begravd bakom saloonen. Hans ursäkt, ”eftersom alla möjliga universa existerar så är det inte konstigt att detta händer – det måste hända i något universum och vi råkar befinna oss i just det universumet”, skulle falla för döva öron. Ingen skulle godta en sådan förklaring. Cowboyen skulle ha rätt i att det skulle ske i ett stort antal universa. Men det skulle fortfarande vara en ovanlig och osannolik händelse i vårt universum, en händelse som krävde en förklaring.

Eller betänk följande scenario: Olle kastar en tärning 100 gånger och får sexa varje gång. I vanliga fall skulle vi aldrig acceptera en förklaring som säger ”det bara råkade bli så, det var inget konstigt”, utan vi skulle kräva en betydligt bättre förklaring. Oavsett vilka värden man får när man kastar tärning 100 gånger, kommer sekvensen att vara lika osannolik (om det är en balanserad tärning), så vad är det som gör 100 sexor så speciellt? Anledningen är att en sådan händelse är både extremt osannolik, p = (1/6)100 =10-79, och att det är en ”speciell” sekvens som skiljer sig på ett särskilt sätt från alla andra möjliga sekvenser. (Del Ratzschs (2001, 14–15) diskussion om vad som gör vissa händelser ”speciella” kan vara intressant här.) I vanliga fall förväntar vi oss inte att en sådan händelse någonsin skulle inträffa, det är alldeles för osannolikt. Men enligt en obegränsad multiversummodell kommer ändå sådana händelser att ske. Vi kan då tänka oss två sätt att se på detta. Antingen 1) behövs ingen förklaring, eller 2) behövs fortfarande en förklaring. Om 1) ingen förklaring behövs till sådana händelser, så blir frågan varför vetenskapliga förklaringar överhuvudtaget behövs för osannolika händelser. Om händelser som vi normalt skulle kräva en förklaring till inte längre behöver förklaras, undergrävs hela naturvetenskapens legitimitet. Det som vi har betraktat som omöjligt blir då plötsligt vetenskapligt möjligt, ”det bara råkade bli så”. Men om 2) en förklaring fortfarande behövs, så visar det en sak: det räcker inte att det finns oändligt många universa – finjusteringen behöver ändå en förklaring. Och då är vi tillbaka på ruta ett.

Slutsats: En obegränsad multiversumhypotes leder till ett dilemma: antingen misslyckas den helt att förklara finjusteringen, eller förstör den all vetenskap. Pick your poison! En obegränsad multiversumhypotes verkar inte vara någon vidare bra vetenskaplig teori. Den skapar mer problem än den löser, vilket förmodligen är anledningen till att inte fler filosofer ansluter sig till den. Vad är alternativet? En begränsad multiversumhypotes!

En begränsad multiversumhypotes förklarar inte finjusteringen

En begränsad multiversumhypotes ställer upp vissa villkor för vilken typ av universum som kan existera. Allting möjligheter är inte lika verkliga, men väldigt många! På så vis kan man slippa dilemmat som en obegränsad hypotes ställs inför. En begränsad multiversumhypotes ställs dock inför ett helt annat problem: Istället för att den förklarar varför det finns finjustering, riskerar den att introducera ny finjustering genom restriktionerna på vilka universa som är tillåtna. Detta verkar vara precis vad som händer (Collins 2009).

Den absolut vanligaste versionen av en begränsad multiversumhypotes säger att det finns en fysisk process som fungerar som universumgenerator. Denna producerar ett enormt stort antal universa med varierande startförhållanden, naturkonstanter och eventuellt även olika naturlagar. Den vanligaste modellen för hur detta kan gå till bygger på inflationsteorin. Den säger kort att vårt universum inledningsvis expanderade mycket snabbt. Detta gjorde att temperaturen sjönk och det bildades ”bubblor” som blev till nya universa. För att få de fysikaliska parametrarna att variera i dessa bubbeluniversa så att inte alla ser likadana ut, måste inflationsteorin kombineras med M-teorin/supersträngteorin. Både inflationsteorin och M-teorin är mycket spekulativa idéer och det empiriska stödet är sparsamt, men man tänker sig ändå att de tillsammans skulle kunna utgöra ett slags universumgenerator.

Universumgeneratorn måste vara finjusterad

Vilka egenskaper måste denna universumgenerator ha? Oavsett om man tänker sig en inflationsteori kombinerat med en M-teori eller någon annan ännu mer spekulativ modell, måste lagarna som styr hur universumgeneratorn fungerar vara finjusterade för att de ska ge upphov till universa som tillåter liv. M-teorin kräver t ex att det finns 11 dimensioner, men den förklarar inte varför det finns 11, snarare än 7, 829 eller 1068

Collins (1999) jämför med en bakmaskin. En bakmaskin har många detaljer som måste klaffa för att den ska fungera så att vi får ut bröd. Detta gäller i ännu högre utsträckning för att en robotiserad bilfabrik ska fungera. Hur mycket krävs då inte för en universumfabrik! Att bara postulera en universumgenerator löser därför inte problemet med finjusteringen. Multiversumet måste t ex innehålla principer för att producera sådant som Paulis uteslutningsprincip annars blir det inga livstillåtande universa. Astrofysikern Luke Barnes (2012) skriver att det förvisso är möjligt att multiversumhypotesen kan förklara varför universum är finjusterat för liv, men “multiversum” är inget magiskt ord som får finjusteringen att försvinna. En hel del av finjusteringen i vårt universum kanske skulle kunna förklaras med ett multiversum, men enbart därför att finjusteringen “flyttar upp” en nivå. Man kommer därför inte undan misstanken om design enbart genom att föreslå en universumgenerator. Robin Collins skriver:

“In sum, even if an inflationary-superstring multiverse generator exists, it must have just the right combination of laws and fields for the production of life-permitting universes: if one of the components were missing or different, such as Einstein’s equation or the Pauli Exclusion Principle, it is unlikely that any life-permitting universes could be produced. Consequently, at most, this highly speculative scenario would explain the fine-tuning of the constants of physics, but at the cost of postulating additional fine-tuning of the laws of nature.” (2009)

Inte heller en begränsad multiversumhypotes löser alltså finjusteringen. Det finns dock ett annat problem som drabbar både begränsade och obegränsade multiversumhypoteser.

Är du en boltzmannhjärna?

Fysikern Ludwig Boltzmann föreslog att vårt universums låga entropi (ordning) förklaras av att det är en del av att större multiversum. Enligt termodynamikens andra huvudsats kommer entropin (oordning) alltid att öka i ett isolerat system, även om oordningen kan minska lokalt. Enligt Boltzmann är vårt universum en sådan ”lokal ficka”, ett resultat av en slumpmässig kvantfluktuation i ett större, kaotiskt jämviktstillstånd. Problemet är, som många fysiker senare har påpekat, att det faktiskt inte behövs ett helt universum för att liv på jorden ska vara möjligt, det räcker med att ett solsystem uppstår. Det är dessutom extremt mycket mer sannolikt att ett ordnat solsystem uppstår av en slump och att allting utanför solsystemet är en illusion, en stor filmduk, än att ett helt ordnat universum uppstår av en slump. Ju mindre ordnad del som uppstår, detta mer sannolikt blir det. Den mest sannolika kvantfluktuationen är att en enda hjärna uppstår, med alla minnen och sinnesintryck, och att omgivningen är totalt oordnad och kaotisk. För en sådan sk Boltzmannhjärna skulle tillvaron te sig exakt likadan som om den vore en del av ett större, ordnat universum. Skillnaden är att en Boltzmannhjärna inbillar sig allting.

En enkel liknelse kan visa varför en Boltzmannhjärna är mer sannolik än ett helt universum. Tänk dig att du har en låda med Scrabble/Alfapet-brickor. Om du skakar lådan så är det mycket mer sannolikt att du får en meningsfull kombination av bokstäver i ena hörnet av lådan och resten är kaos, än att alla brickor i lådan bildar ett meningsfullt mönster. På samma sätt är det oerhört mycket mer sannolikt att en observatör som är ett resultat av en slumpmässig fluktuation i ett multiversum är en Boltzmannhjärna och inbillar sig hela tillvaron, än att hen observerar ett verkligt existerande universum. Enligt fysikern Roger Penrose är det ungefär 10^{10^{123}} (dvs ett tal med 10123 nollor) gånger mer sannolikt att ett multiversum producerar ett universum som enbart är en Boltzmannhjärna (dvs du!) än att sådant universum som (vi tror att) vi observerar.

Problemet drabbar alla multiversumhypoteser. En obegränsad multiversummodell avhjälper inte problemet, för enligt en sådan finns det verkligen ett stort antal universa som enbart är Boltzmannhjärnor, och det är därför troligt att du är en Boltzmannhjärna och att alla dina minnen och sinnesintryck är illusioner. Så om du tror på multiversumhypotesen, bör du också bli solipsist och tro att du är en Boltzmannhjärna och att allting annat är dina fantasier.

Fysikern Sean Carroll skriver om hypoteser som förutsäger existensen av Boltzmannhjärnor: ”I argue that such theories are indeed unacceptable: the real problem is with fluctuations into observers who are locally identical to ordinary observers, and their existence cannot be swept under the rug by a choice of probability distributions over observers. The issue is not that the existence of such observers is ruled out by data, but that the theories that predict them are cognitively unstable: they cannot simultaneously be true and justifiably believed.” (2017) Det går alltså inte att rättfärdiga en tro på multiversumhypotesen för en sådan tro undergräver sin egen rationalitet. Problemet med Boltzmannhjärnor är i sig inte kontroversiellt utan har varit känt i många år av kosmologer. Man har försökt hitta en förklaring till universums låga entropi som undviker problemet med Boltzmannhjärnor, men varje gång tvingas man införa ny finjustering som är lika stor som den man försöker förklara (Collins och Sober 2020).

Slutsatsen är att enligt naturalismen är det extremt osannolikt att det existerar ett ordnat, finjusterat universum. Det finns dock ett sätt att rädda multiversumhypotesen på: Man låter Gud vara kvar som skapare! Multiversumhypotesen kan bli rationell om man tänker sig att Gud har skapat ett multiversum där han föredrar finjusterade universa som tillåter verkliga observatörer. Gud är multiversumhypotesens bästa hopp. Det finns oberoende filosofiska skäl att tänka sig att Gud existerar, och det finns oberoende teologiska skäl att tänka sig att han föredrar universa som består av observatörer som inte är Boltzmannhjärnor utan som kan ha en verklig kärleksfull relation med honom.

Slutsats

För att undvika slutsatsen att universum är designat (den teistiska hypotesen), behöver man föreslå en synnerligen extravagant hypotes: att det finns parallella universa. Och inte bara ett fåtal utan oändligt många. Dessutom behöver dessa universa variera slumpmässigt i sina grundläggande egenskaper. Att vetenskapsmän lockas till en så extraordinär teori visar hur svårt det är att undvika slutsatsen att universum är designat. Multiversumhypotesen utgör ett slags ofrivillig komplimang till designhypotesen eftersom den visar hur långt man måste gå för att undvika Gud. Detta blir ännu tydligare med tanke på de problem som multiversumhypotesen ställs inför.

Att universum verkar vara finjusterat för att tillåta liv är väletablerat bland kosmologer, men hur detta ska förklaras är långt ifrån självklart. I del 1 och 2 i denna serie har vi sett att teism/design är en mycket troligare förklaring än ett naturalistiskt singeluniversum, oavsett om man tänker sig att finjusteringen är ett resultat av slump eller supernaturlagar. Finjusteringen utgör därför ett mycket starkt stöd för teorin att universum är skapat av en gud med syftet att det ska tillåta liv. Vi har i detta inlägg sett att den främsta alternativa modellen, multiversumhypotesen, bara kan förklara finjusteringen om multiversumet är skapat av en intelligent konstruktör. Men i så fall blir multiversumet helt överflödigt, för en intelligent konstruktör kan skapa vårt universum direkt och se till att det är finjusterat för liv. Den kosmiska finjusteringen utgör därför ett starkt stöd för att det finns en skapare av universum.

Referenser

Barnes, Luke A. 2012. ”The Fine-Tuning of the Universe for Intelligent Life”. Publications of the Astronomical Society of Australia 29 (04): 529–64.

Carroll, Sean M. 2017. ”Why Boltzmann Brains Are Bad”. arXiv [hep-th]. arXiv. http://arxiv.org/abs/1702.00850.

Collins, Robin. 1999. ”A Scientific Argument for the Existence of God: The Fine-Tuning Design Argument”. I Reason for the hope within, redigerad av Michael J. Murray, 47–75. Eerdmans Publishing.

———. 2009. ”The Teleological Argument: An Exploration of the Fine-Tuning of the Universe”. I The Blackwell Companion to Natural Theology, redigerad av William Lane Craig och J. P. Moreland. Wiley-Blackwell.

Collins, Robin, och Elliott Sober. 2020. ”Is Fine-Tuning Evidence That God Exists?” I Contemporary Debates in Philosophy of Religion, redigerad av Michael L. Peterson och Raymond J. VanArragon, 2:a uppl., 27–54. John Wiley & Sons.

Grenholm, Micael. 2018. ”Pikachuargumentet för Guds existens”. Svenska apologetiksällskapets blogg. 27 juni 2018. https://svenskapologetik.wordpress.com/2018/06/27/pikachuargumentet-for-guds-existens/.

Ratzsch, Del. 2001. Nature, Design, and Science: The Status of Design in Natural Science. SUNY Series in Philosophy and Biology. SUNY Press.

Wilkonson, Tim. 2012. ”The Multiverse Conundrum”. Philosophy Now, nr 89. https://philosophynow.org/issues/89/The_Multiverse_Conundrum.

Finjustering del 2: Är finjusteringen verkligen osannolik?

I det förra inlägget diskuterade vi vad som menas med att universum är finjusterat och hur universums grundläggande egenskaper måste vara extremt välkalibrerade för att intelligent liv ska vara möjligt. Om t ex gravitationskonstanten, den kosmologiska konstanten eller universums initiala entropinivå vore bara minimalt annorlunda, skulle evolutionen och existensen av intelligent liv inte vara möjlig. Om exempelvis den kosmologiska konstanten vore annorlunda med 1/10120 skulle universum antingen ha kollapsat igen efter big bang innan liv hann bildas, eller expanderat så snabbt att inga tyngre grundämnen kunde bildas. Vi kan göra en jämförelse med att kasta en dartpil tvärs över det synliga universum och träffa en piltavla, vilket har en sannolikhet på 1/1060 – en ren  barnlek i jämförelse. Jämfört med vilka värden dessa egenskaper skulle kunna ha är det ett extremt litet intervall som tillåter intelligent liv.

Vi såg i den förra artikeln att denna anmärkningsvärda finjustering utgör ett stöd för den teistiska hypotesen – att universum är designat för att tillåta intelligent liv. Författaren Douglas Adams är dock skeptisk till att universums finjustering stödjer en sådan slutsats: En vattenpöl är anpassad till hålet som den befinner sig i, det är inte hålet som är anpassat till vattenpölen. Adams poäng verkar vara att vattenpölen och hålet är en analogi till människan och universum: människan anpassad till universum och inte universum till människan. Det är inte universum som är finjusterat för att tillåta intelligent liv utan intelligent liv har evolverat under de villkor som universum har givit det. Har Douglas Adams, med denna manöver, bortförklarat finjusteringen? För att kunna svara på detta behöver vi gå igenom vilka förklaringar som står till buds och hur vi skiljer mellan dem.

Hur kan vi förklara finjusteringen?

Att universum är finjusterat innebär (1) att universums natur­­konstanter och startförhållanden måste vara väldigt exakt inställda för att universum ska tillåta intelligent liv (dvs intelligens på jämförbar nivå med människan), och (2) att vi lever i ett sådant universum. Att vi lever i ett universum som tillåter intelligent liv är förstås ingen nyhet (även om man ibland kan undra hur intelligent mänskligheten egentligen är), men att ett sådant universum måste vara väldigt exakt kalibrerat har blivit alltmer uppenbart de senaste årtiondena i och med att vi har fått ökad kunskap om universums egenskaper. För att intelligent liv ska utvecklas krävs åtminstone någon form av stabil energikälla, och detta är bara möjligt om universums har vissa grundläggande egenskaper.

Det är mycket viktigt att inse att när man säger att universum är finjusterat är det inte samma sak som att säga att det är designat/skapat. Finjusteringen, definierad som kombinationen av (1) och (2) ovan, är idag ett okontroversiellt och vetenskapligt relativt väletablerat faktum. Påståendet är metafysiskt neutralt i förhållande till Gud, ateism, multiversum etc. Det är ett påstående om universums egenskaper men det säger i sig inte någonting om varför universum har dessa egenskaper.Det finns olika förklaringar till varför universum är finjusterat. I det förra inlägget inlägget tog vi upp två av dessa teorier: Teism (att universum är skapat av Gud för att tillåta intelligent liv) och naturalistiskt singel-universum (universum är inte skapat av Gud, och det finns inga andra universa förutom vårt). Det finns dock andra förklaringar förutom dessa två. Filosofen Man Ho Chan (2017, 68) gjorde en grov klassificering av de olika förklaringarna i sin doktorsavhandling:

Det finns grundläggande två typer av förklaringar: strikt natur­veten­skapliga förklaringar samt personliga förklaringar. I ett annat blogginlägg har jag diskuterat dessa två typer av förklaringar i mer detalj: En strikt natur­veten­skaplig förklaring motiverar en påståendes sanning via observationer som beskrivs med stokastiska eller deterministiska lagar (ex: vattenkitteln på spisen kokar för att molekylerna har hög kinetisk energi).  En personlig förklaring motiverar ett påståendes sanning via intentionalitet hos en agent (ex: vattenkitteln kokar för att jag tänkte bjuda på te). Chan gör en liknande indelning men använder termerna naturalistiska respektive icke-naturalistiska förklaringar.

Naturalistiska förklaringar till den kosmiska finjusteringen använder endast natur­­veten­­skapliga typer av förklaringar. De kan basera sig på en multiversummodell eller singel-universummodell. Om vårt universum är en del av ett större multiversum, kan man tänka sig att det finns ett slags universumgenerator som producerar nya universa, eller att det bara är ett kallt faktum att det finns en massa olika universa och att vårt universum är ett av alla universa som existerar. En singel-universum­modell kan bygga på att det finns en hittills okänd naturlag som förklarar finjusteringen, eller att det är en slumphändelse att vårt universum råkar vara livstillåtande – vi har haft tur helt enkelt! (Chan har även en kategori “Övrigt” men det är oklart vad denna innehåller annat än en kombination av slump och supernaturlag.)

Bland icke-naturalistiska förklaringar kan man tänka sig en teistisk förklaring, dvs att Gud har skapat ett finjusterat universum, eller någon annan förklaring såsom gnosticism, panteism eller panenteism.

Att skilja mellan förklaringarna

Hur kan vi skilja mellan alla dessa olika förklaringar? I den förra artikeln använde vi oss av den sk likelihood-principen. Den säger att när vi har två hypoteser att ta hänsyn till, talar en observation till förmån för den hypotes under vilken observationen är mest sannolik (eller minst osannolik). Vi jämförde två förklaringar: hypotesen att universum är skapat av Gud med avsikten att tillåta intelligent liv (den teistiska hypotesen T) och hypotesen att det inte finns någon Gud som har skapat universum samt att vårt universum är det enda som finns (den naturalistiska singel-universumhypotesen NSU). Enligt NSU-hypotesen är det väldigt osannolikt att universum skulle vara finjusterat, men enligt T är det inte osannolik. Finjusteringen stämmer alltså bättre med att Gud har skapat universum än med den alternativa hypotesen naturalistiskt singel-universum.

Vad säger detta om T-hypotesens riktighet? Likelihood-principen har framförallt att göra med en teoris förklaringsförmåga eller prediktions­förmåga. Detta är viktiga egenskaper hos en vetenskaplig teori men det är ingen garanti för att hypotesen är sann – det kan nämligen finnas ytterligare data som vi inte tagit hänsyn till som talar emot hypotesen och till förmån för alternativa hypoteser. Detta lyftes upp av Johan Franzon i några hjälpsamma kommentarer till den föregående artikeln: Det räcker inte att titta på vilken förklaringsförmåga Guds existens (T) har, vi måste också fundera på sannolikheten för Guds existens. Om vi säger att finjusteringen är mer väntad om universum är skapat av Gud jämfört med om det inte är det, så innebär inte det automatiskt att finjusteringen gör Guds existens mer sannolik än alternativet. Vi kan uttrycka det på följande sätt: Att T har större förklaringsförmåga än NSU, innebär att den observerade finjusteringsdatan är mer väntad, givet T än den är givet NSU. Men innebär det innebär inte att T är mer sannolik än NSU givet den observerade finjusteringsdatan! För att finjusteringen ska kunna hjälpa oss att säga att Guds existens är mer sannolik än Guds icke-existens måste vi nämligen också ta hänsyn till viss bakgrundsinformation.

Vi kan förstås inte ge några exakta värden på sannolik­heten för att Gud har skapat universum, men vi kan ändå uppskatta om det är mer eller mindre sannolikt jämfört med konkurrerande teorier. Följande avsnitt är en liten avstickare för att förklara hur betingade sannolik­heter hjälper oss att jämföra hypoteser med varandra.

Betingade sannolikheter hjälper oss att dra slutsatser

Inom sannolikhetsteorin kan betingade sannolik­heter beräknas för oberoende händelser. Om vi har två händelser A och B, kan den betingade sannolik­heten skrivas som p(A|B), vilket utläses som sannolik­heten för händelsen A, givet händelsen B. Betingade sannolikheter är flitigt använda inom statistik och vetenskaplig slutledning. Exempel: Frågan “vad är sannolikheten för att Spock har cancer (händelse A) om Spock är rökare (händelse B)” är ett exempel på betingad sannolikhetsberäkning.

Från definitionen av betingad sannolikhet kan man härleda Bayes sats som beskriver hur de två händelserna A och B hänger ihop:

p(\textrm{A}\vert \textrm{B})p(\textrm{B}) = p(\textrm{B}\vert \textrm{A})p(\textrm{A})

(1)

Bayes sats  kan användas för att beräkna sannolikheten för en hypotes H givet viss evidens E. Genom att sätta in dessa i ekvation (1), får vi ekvation (2):

p(\textrm{H}|\textrm{E})=\frac{p(\textrm{E}|\textrm{H})p(\textrm{H})}{p(\textrm{E})}

(2)

Denna formel har en mycket enkel uttydning. H är hypotesen som vi vill beräkna sannolik­heten för (exempel: Spock har cancer) och E är evidensen som vi ska utvärdera H gentemot (Spock är rökare). Den vänstra sidan av ekvationen, p(H|E), betyder alltså helt enkelt sannolik­heten för H givet E (sannolik­heten för att Spock har cancer givet att han röker). p(H) är den sk a-priori-sannolik­heten (sannolik­heten för att Spock har cancer utan hänsyn till informationen att han är rökare) och p(E) är slutligen a-priori-sannolik­heten för evidensen (sannolik­heten för att Spock är rökare oavsett informationen ifall han har cancer).Vi kan använda Bayes sats för att få en bättre uppskattning av sannolik­heten att Spock har cancer givet att han röker: Om vi antar att 5% av befolkningen har cancer så utgör detta vår a-priori-sannolik­het för att han har cancer, dvs p(H) = 0,05. Om 10% av befolkningen i allmänhet är rökare (dvs p(E) = 0,10), men det är dubbelt så många med cancer som röker (p(E|H) = 0,20), så kan vi beräkna sannolik­heten för att Spock har cancer givet att han röker genom att sätta in dessa värden i ekvation (2):

p(\textrm{Spock har cancer}\vert \textrm{Spock r\"oker)} = \frac{0,20 \times 0,05}{0,1} = 0,10

Sannolikheten för att Spock har cancer är alltså i vårt fiktiva exempel 10%, vilket är en mycket bättre uppskattning än a-priori-sannolik­heten på 5%. Bayes sats hjälper oss alltså att uppskatta sannolik­heten för en hypotes (Spock har cancer) givet viss evidens (Spock är rökare). Men Bayes sats hjälper oss också att uppskatta sannolik­heten för två hypoteser så att vi kan jämföra dem med varandra givet samma evidens. Om vi har två hypoteser, H₁ och H₂, som vi vill jämföra givet viss evidens E, kan skriva denna jämförelse som förhållandet p(H1|E)/p(H2|E). Med hjälp av ekvation (2) får vi då ekvation (3):

\frac{p(\textrm{H}_1\vert \textrm{E})}{p(\textrm{H}_2\vert \textrm{E})} = \frac{p(\textrm{H}_1)}{p(\textrm{H}_2)} \times \frac{p(\textrm{E} \vert \textrm{H}_1)}{p(\textrm{E} \vert \textrm{H}_2)}

(3)

I ekvation (3) har vi tre kvoter: I den första kvoten jämförs de två hypoteserna givet evidensen, i den andra kvoten jämförs a-priori-sannolikheterna, dvs hur troliga hypoteserna är utan hänsyn till den specifika evidensen, och i den tredje jämförs hur väl hypoteserna förklarar den givna evidensen. Vi ska nu tillämpa ekvation (3) på den kosmiska finjusteringen.

Sannolikheten av NSU och T givet F

Finjusteringsargumentet kan formuleras som en jämförelse mellan två sannolik­heter. Om T = hypotesen att Gud har skapat universum för att tillåta intelligent liv, NSU = hypotesen att det finns ett enda universum och att det inte är skapat av Gud och F = observationen att universum måste vara finjusterat för att tillåta intelligent liv, så kan vi jämföra hypoteserna T och NSU, givet F, enligt ekvation (4):

\frac{p(\textrm{T}\vert \textrm{F})}{p(\textrm{NSU}\vert \textrm{F})} = \frac{p(\textrm{T})}{p(\textrm{NSU})} \times \frac{p(\textrm{F} \vert \textrm{T})}{p(\textrm{F} \vert \textrm{NSU})}

(4)

Den första kvoten jämför T med NSU givet vår kunskap om universums finjustering. Den andra kvoten jämför a-priori-sannolik­heterna, dvs sannolik­heterna bortsett från vår kunskap om finjusteringen, för T och NSU. Den tredje kvoten jämför de båda hypotesernas förklaringsförmåga – hur väntat är det att universum ska vara finjusterat givet T respektive NSU?

I det förra blogginlägget diskuterade vi följande två premisser:

  • Premiss 1: Existensen av finjustering är inte osannolik givet T.
  • Premiss 2: Existensen av finjustering är väldigt osannolik givet NSU.

Från dessa premisser och likelihood-principen drog vi slutsatsen att finjusteringen talar starkt till förmån för designhypotesen framför ett naturalistiskt singel-universum. Premisserna betyder att p(F|T) är mycket större än p(F|NSU), och därmed blir den tredje kvoten i ekvation (4) stor, dvs p(F|T) / p(F|NSU) ≫ 1. Den finjustering som universum uppvisar är alltså mycket mer sannolik enligt hypotesen att Gud har skapat det jämfört med om vi lever i ett naturalistiskt singel-universum.

Hur är det med den andra kvoten i ekvation (4)? A-priori-sannolik­heter är ofta svåra att uppskatta inom vetenskapen. Man skulle därför kunna nöja sig med att jämföra hypotesernas förklaringsförmåga och säga att universums finjustering stämmer bättre (är mer väntad) med T än med NSU. Om a-priori-sannolik­heterna skulle vara lika stora, kommer p(T) och p(NSU) att ta ut varandra och den första kvoten kommer att vara lika stor som den sista, dvs p(T|F) / p(NSU|F) = p(F|T) / p(F|NSU) ≫ 1. Detta får en intressant konsekvens för bevisbördan: Om naturalisten vill undvika att teism är mer sannolikt än ett naturalistiskt singel-universum, så måste naturalisten göra det troligt att den andra kvoten är extremt liten. A-priori-sannolik­heten för ett naturalistiskt singel-universum måste i så fall vara mycket större än a-priori-sannolik­heten för ett teistiskt universum. Om inte detta kan visas, talar finjusteringen mycket starkt till förmån för teism framför ett naturalistiskt singel-universum.

Men jag tror att vi kan säga mer än så om a-priori-sannolik­heten för Guds existens. Alldeles oavsett finjusteringen är teism nämligen inte mycket mer osannolikt än naturalism. Varför? A-priori-sannolik­heter beräknas inte i ett vakuum utan utifrån viss bakgrundsinformation. Bakgrundsinformationen är helt enkelt den kunskap som vi har om världen minus finjusteringsevidensen. I denna bakgrundsinformation ingår fortfarande andra argument för teism såsom Al-Ghazalis kosmologiska argument (kalaamargumentet), Leibniz kosmologiska argument (kontingensargumentet), Plantingas ontologiska argument, CS Lewis behovsargument, det moraliska argumentet, argumentet från intentionalitet, omständigheterna kring Jesu uppståndelse, VOTEB, miljontals människors egna erfaren­heter av Gud, etc. Många skäl för teism har presenterats på SAS:s blogg. Så jag tror att man på goda grunder kan argumentera för att a-priori-sannolik­heten för teism är större än för ateism, inklusive ett ateistiskt singel-universum. Åtminstone kan man säga att den inte verkar vara mindre, och definitivt inte tillräckligt liten för att kompensera för den tredje kvoten i ekvation (4)). Det verkar alltså rimligt att p(T)/p(NSU) ≥ 1. Ekvationen (4) blir då följande:

\frac{p(\textrm{T}\vert \textrm{F})}{p(\textrm{NSU}\vert \textrm{F})} = \underbrace{\frac{p(\textrm{T})}{p(\textrm{NSU})}}_{\geq 1} \times \underbrace{\frac{p(\textrm{F} \vert \textrm{T})}{p(\textrm{F} \vert \textrm{NSU})}}_{\gg 1} \gg 1

(5)

Ekvation (5) innebär att det är mycket mer sannolikt att Gud har skapat universum för att tillåta intelligent liv, än hypotesen att det finns ett enda universum som inte är skapat av Gud. Det är viktigt att man har klart för sig vad slutsatsen är. Slutsatsen är beroende av vilka hypoteser vi jämför. Hittills har vi sagt att teism är mycket mer sannolik jämfört med ett naturalistiskt singel-universum, men vi har ännu inte sagt något om andra hypoteser, t ex multiversumhypotesen. Vi ska återkomma till denna.

Två sätt att göra naturalismen mer sannolik

Slutsatsen att finjusteringen gör Guds existens mer sannolik än ett naturalistiskt singel-universum är förstås inte invändningsfri. Hur kan naturalisten gå vidare för att göra p(NSU|F) större?

Ett sätt är förstås att omvärdera den andra kvoten, dvs att visa att a-priori-sannolik­heten för ett naturalistiskt singel-universum är väldigt stor i förhållande till sannolik­heten för Guds existens. (Den måste vara väldigt stor för att kompensera för att den tredje kvoten talar till T:s fördel.) Detta innebär att man behöver visa att det finns mycket bättre skäl att tro att Gud inte finns än att Gud finns. Man behöver då ta itu med Al-Ghazalis kosmologiska argument, Plantingas kosmologiska argument, människors personliga erfaren­heter av Gud, och alla andra skäl, och i gengäld ge oberoende och mycket starkare skäl för att tro att Gud inte finns. Om a-priori-sannolik­heten för NSU blir tillräckligt hög i förhållande till a-priori-sannolik­heten för Guds existens så skulle det kunna kompensera för att den betingade sannolik­heten för finjustering med avseende på NSU är väldigt låg.

Ett annan strategi som naturalisten kan ta till för att göra NSU mer sannolik är att omvärdera den tredje kvoten, t ex genom att visa att finjusteringen ändå inte är så extremt osannolik givet ett naturalistiskt singel-universum. Om p(F|NSU) är närmare 1 än 0, kan det göra att p(NSU|F) blir en rimlig slutsats. Kanske kan den rentav bli högre än p(T|F) – i så fall skulle det vara mycket svårt att ta finjustering som argument för Guds existens, även om finjusteringen utgör ett stöd för teism (dvs även om p(T|F) > p(T)).

Försvar av NSU, strategi 1: Supernaturlag

I skissen över olika förklaringar till den kosmiska finjusteringen finns det två varianter av naturalistiskt singeluniversum. Den ena säger att finjusteringen är en slump, den andra säger att det finns en supernaturlag. Hittills har vi tänkt oss att universum råkar vara finjusterat och i så fall blir p(F|NSU) extremt liten. Men om det istället finns en okänd supernaturlag som förklarar universums finjustering så är inte finjusteringen osannolik. Då är den nödvändig, d.v.s. p(F|NSU) = 1. Vi nämnde kort denna strategi i föregående inlägg. Låt oss titta lite närmare på denna teori och varför den inte verkar lösa problemet.

Invändning 1. Enligt teorin måste universum vara sådant att det tillåter liv. Det är alltså fysikaliskt omöjligt att universum inte skulle tillåta liv. Men bara att leka med tanken verkar närmast absurt. Vad är det för märklig naturlag som gör att universum måste ha sådana egenskaper att det tillåter liv? Konstanterna (t ex den kosmologiska konstanten) och storheterna (t ex förhållandet mellan elektronens och protonens massa) är inte styrda av naturlagar utan är förenliga med olika tänkbara formuleringar av naturlagarna. Så varför skulle de inte kunna vara annorlunda enligt denna okänd naturlag? Och även om en okänd supernaturlag skulle kunna förklara natur­­konstanterna, varför tro att den också skulle förklara universums startvillkor?

Det finns inga indikationer på att en sådan naturlag existerar. Man skulle därför kunna betrakta detta försök att höja p(F|NSU) som ett slags “naturalism of the gaps”, eller “kunskapsluckornas naturalism”. Dvs, man postulerar att det kan finnas okända naturlagar som förklarar allting, när vi inte har någon anledning att tro att någon sådan lag existerar.

Invändning 2. En supernaturlag får motsägelsefulla egenskaper. Den ska nämligen kunna förklara och förutsäga all finjustering, men den får inte själv lov att vara finjusterad. Det ska alltså gå att härleda den kosmologiska konstantens värde, universums massdensitet, gravitationskonstanten och elektronens/protonens massa från den här lagen. Dessa värden måste vara finjusterade, men supernaturlagen får inte själv vara finjusterad! Det är viktigt att dessa konstanters och storheters finjustering är ett resultat just av supernaturlagen och inte kommer någon annanstans ifrån, för annars är det inte supernaturlagen som är förklaringen.

Universums finjustering är alltså en egenskap som är direkt härledbar från supernaturlagen. Men i så fall har man bara flyttat upp problemet ett snäpp, för varifrån kommer den finjustering som finns inbakad i supernaturlagen? Astronomerna Bernard Carr och Martin Rees påpekar problemet här: “Even if all apparently anthropic coincidences could be explained in this way, it would still be remarkable that the relationships dictated by physical theory happened also to be those propitious for life.” (Carr och Rees 1979, 612) Det räcker alltså inte för ateisten att postulera att det skulle kunna finnas en supernaturlag, man måste också visa att en sådan inte själv är finjusterad, annars löser man ingenting. Men att säga att det skulle kunna finnas en supernaturlag som förutsäger finjusteringen men som inte själv är finjusterad verkar mest vara en lek med ord. Det ger oss ingen som helst anledning att tro att det faktiskt finns en sådan.

Invändning 3. För några år sedan tänkte man sig att M-teorin eller supersträngteorin skulle kunna vara en supernaturlag som förklarade universums finjustering. Det har dock visat sig vara precis tvärtom. M-teorin fungerar bara om vi lever i ett 11-dimensionellt universum. Men M-teorin förklarar inte varför det skulle finnas 11 dimensioner, snarare än 2, 7 eller 829. Detta är alltså just ett sådant exempel på finjustering som gör att en supernaturlag inte kan förklara finjusteringen. Det har också visat sig att M-teorin inte alls säger att universum behöver vara sådant att det tillåter liv. Det finns ungefär 10500 matematiskt giltiga lösningar på M-teorin. Dessa lösningar har olika värden på natur­konstanter och storheter, och det är bara en ytterst liten bråkdel som är livstillåtande. Enligt M-teorin är det alltså inte nödvändigt att universum är livstillåtande. En del författare har missförstått M-teorin och tänker att  den säger att det finns 10500 parallella universa. Men M-teorin är inte en multiversumteori, den ger oss en helt enkelt en väldigt lång lista med olika värden som natur­konstanterna skulle kunna ha, där endast en mycket liten andel kan tillåta liv.

Sammanfattningsvis kan vi säga att utsikterna för att hitta en supernaturlag som förutsäger universums finjustering ser mörka ut, och de har mörknat ytterligare i och med M-teorin. Om en sådan supernaturlag skulle hittas i framtiden, är det svårt att komma undan att den också måste vara finjusterad. Vi har därför ingen anledning att tro att p(F|NSU)=1.

Försvar av NSU, strategi 2: Slump

Om finjusteringen är verklig, dvs om evolutionen och existensen av intelligent liv bara kan ske i ett fåtal av alla möjliga universa, så ropar detta efter en förklaring. Vissa filosofer (t ex Wong 2009) har dock sagt att trots att universum är finjusterat av en slump, behöver detta inte förklaras. Det spelar alltså ingen roll att p(NSU|F) är låg, det gör det inte till en orimlig förklaring. Man kan jämföra med ett lotteri med totalt en miljon lotter. Alla lotter är sålda till olika personer så sannolik­heten för en enskild person att vinna är 1/106. Om alla lotter är sålda så måste någon vinna. Om jag vinner lotteriet så vore det en helt felaktig slutsats att säga “det är så osannolikt att jag skulle vinna, lotteriet måste vara riggat!”. Nej, någon måste ju vinna och det är lika osannolikt för alla, så att någon vinner betyder inte att lotteriet var riggat. På samma sätt, menar den som vill försvara slumphypotesen, måste något universum existera. Det betyder inte att universum är riggat, precis som lotteriet inte behöver vara riggat. Alla möjliga universa är lika osannolika, men det betyder inte att “det kosmiska lotteriet” är riggat. Med andra ord, någon måste vinna lotteriet och det finns därför ingenting som behöver “förklaras” när en viss person vinner. På så sätt finns det ingenting som måste förklaras bara för att vårt universum har “vunnit”. Det är inget speciellt med vårt universum, det är bara en i mängden. 

Hur ska vi tänka kring det här argumentet? Filosofen Peter van Inwagen är i alla fall inte imponerad. Tvärtom. Han menar rentav att jämförelsen mellan ett lotteri och den kosmiska finjusteringen måste vara ett av de mest irriterande dumma argumenten i filosofins hela historia (van Inwagen 2014, 204)! Van Inwagen ställer istället upp en annan liknelse som han menar bättre beskriver finjusteringen: Antag att jag befinner mig i en situation där jag måste dra ett strå bland 1 048 576 strån av olika längd. Om jag inte drar det kortaste strået så kommer jag omedelbart att dödas, så snabbt att jag inte ens hinner märka att jag inte dragit det kortaste strået. Motvilligt drar jag ett strå, och upptäcker till min förvåning att jag fortfarande lever och håller i det kortaste strået. Vilken slutsats drar jag? I brist på ytterligare information, skriver Van Inwagen, är följande slutsats fullt rimlig: jag drog inte strået av en slump, utan hela situationen är riggad. Knippen med strån är organiserad så att jag på något sätt skulle dra det kortaste strået. Det är helt enkelt bara fjantigt, fortsätter Van Inwagen, att argumentera för att något strå måste dras, och det är lika osannolikt att dra det kortaste som att dra det 256 057:e kortaste. Om jag hade dragit det 256 057:e kortaste hade det inte krävt någon särskild förklaring, och eftersom det är lika osannolikt att dra det kortaste kräver inte det heller någon förklaring. Detta resonemang är nonsens enligt Van Inwagen – vi skulle aldrig acceptera en sådan icke-förklaring.

Vi kan göra Van Inwagens liknelse ännu tydligare: Antag att jag behövde upprepa samma procedur 20 gånger, dvs att jag 20 gånger på raken behövde dra det kortaste strået, med förbundna ögon. Om jag inte lyckas alla gångerna, kommer jag att avrättas efter den 20:e dragningen. I ett sådant läge skulle jag verkligen inte nöja mig med att lite nonchalant konstatera “någon sekvens av strån måste dras, så det är inget konstigt att jag fortfarande lever”. Nej, jag skulle direkt misstänka att hela situationen är designad så att jag ska överleva. 

Van Inwagen menar att stråanalogin bättre beskriver situationen med universums finjustering än lotterianalogin. Anledningen är att lotterianalogin förutsätter att det inte är något speciellt med den lott som dras – att alla är likvärdiga. Men stråanalogin och finjusteringen har det gemensamt att det faktiskt är något speciellt med utfallen – vi överlever! Att, som t ex Wong (2009) säga att det faktum att liv är möjligt inte gör vårt universum speciellt, förminskar betydelsen av liv (Chan 2017, 70). Intelligenta levande varelser är på alla nivåer högt organiserade och intrikata, och skiljer sig på avgörande sätt från t ex stenar och andra strukturer som är likformiga eller slumpmässiga. Intelligenta levande varelser kommunicerar, skapar föremål, förstår och bedriver vetenskap och utvecklas. Allt detta gör att ett livstillåtande universum på ett avgörande sätt skiljer sig från ett som inte tillåter liv. Van Inwagen (2014, 205) menar att när vi (1) har ett stort antal valmöjligheter, och om det (2) är något speciellt med utfallet som blir utvalt jämfört med andra möjligheter, så är det, såvida vi inte har någon anledning att tro annorlunda, rimligt att tro att valet inte är en slumphändelse. Denna princip innebär inte automatiskt att bara för att en speciell händelse är osannolik och vi inte kan komma på någon annan förklaring, så beror det på design. Men den innebär att man inte utan vidare kan anta att det inte krävs någon förklaring. Alla osannolika händelser är inte likvärdiga.

Principen är alltså att händelser som är osannolika och som är speciella på något sätt, dvs som skiljer sig på något annat sätt från alla andra möjliga utfall, kräver en förklaring. Det verkar som att denna princip måste upprätthållas, annars skulle ingenting någonsin behöva förklaras och grunden för all vetenskap bli förstörd.

Men hur speciellt är egentligen livet så som vi känner till det just nu? Vi ska avsluta detta inlägg med att fundera kring om livet hade kunnat se annorlunda ut. Vi återvänder till Douglas Adams vattenpöl.

Vad krävs av en existentiellt reflekterande vattenpöl?

När vattenpölen vaknar upp tänker den att hålet som den ligger i är perfekt anpassat för den. Så bra anpassat att även om solen värmer och pölen blir mindre, kommer hålet fortfarande att passa den perfekt. Visst måste hålet vara skapat bara för vattenpölens skull? Men i själva verket är det pölen som passar bra i hålet, inte tvärtom. Adams menar att om vi tänker oss att universum är anpassat för människan gör vi samma misstag som pölen: vi vänder på orsak och verkan. En värld som skapats av Gud för att möjliggöra människor och en värld där människor passar väl in därför att de har evolverats under de omständigheterna kan se likadan ut enligt Adams. Så vilken slutsats är den rätta?

Först kan vi konstatera att för att en vattenpöl ska börja ställa existentiella frågor måste vissa förutsättningar vara uppfyllda. Först måste big bang äga rum och universum måste expandera med precis rätt hastighet så att det inte kollapsar igen eller så att partiklar inte separeras för snabbt för att stjärnor ska kunna bildas. Detta är viktigt för om universum expanderar för snabbt skulle bara väte, helium, litium och beryllium existera. Utan syrgas blir det inget vatten, inga vattenpölar och inga existentiella funderingar. För att det ska bli syrgas måste stjärnor bildas och i deras inre tyngre grundämnen via nukleosyntes, vilket kräver att de fyra fundamentala krafterna (starka kärnkraften, svaga kärnkraften, elektromagnetiska kraften, gravitationskraften) har exakt de värden som de har. 

Nu känner vi inte till vattenpölens fysiologiska egenskaper, men för att en vattenpöl ska kunna fundera på tillvarons mysterier krävs ett nervsystem och detta kräver metaller, proteiner, cellmembran osv. Detta kräver kolatomer, vilka i sin tur bildas från berylliumatomer via en mycket finjusterad process. Sammanfattningsvis kan sägas att för att vattenpölen ska komma till slutsatsen att hålet är designat (eller någon annan slutsats överhuvudtaget) krävs ett stort mått av finjustering!

Är det kolchauvinistiskt att säga att universum är finjusterat?

Adams liknelse skulle kunna tolkas som en kritik mot vad vi skulle kunna kalla kolchauvinism eller karbocentrism. Victor Stenger (2006) har lyft det här problemet: Allt liv som vi känner till är kolbaserat, men Stenger menar att det kan finnas andra sorters liv med andra kemiska byggstenar. Att liv måste vara kolbaserat är ett antagande som vi gör enbart för att vi själva är kolbaserade, menar Stenger, men kanske kan man tänka sig kiselbaserat liv? Dock löser detta inte all finjustering. Universum måste fortfarande expandera med rätt hastighet så att stjärnor kan bildas vilket är nödvändigt för att tyngre grundämnen ska formas. I annat fall hade bara de allra lättaste grundämnena existerat och detta räcker inte för att liv ska vara möjligt, oavsett vilken kemisk grund det har.

När vi definierade finjustering ovan sade att vi att det handlar om liv med intelligens som är jämförbar med människans, men mycket finjustering är mer generell än så. Om tex den kosmologiska konstanten vore lite annorlunda skulle det inte finnas något universum alls, och inget liv, vare sig kolbaserat, kiselbaserat eller baserat på något annat grundämne. Inget universum – inget liv.

Men det är dessutom så att anledningen till att vi fokuserar på kolbaserat liv inte enbart handlar om kolchauvinism. Att kemiforskningen ofta delas in i organisk kemi (som studerar kolets kemi) och oorganisk kemi (som studerar all annan kemi) beror inte bara på att människan består av kol, utan också på att kol är ett helt unikt ämne. Detta blir t ex tydligt när vi räknar på hur många olika kemiska föreningar man kan bilda mellan väte och de grundämnen som ingår i samma period som kol i periodiska systemet:

Litium4
Beryllium6
Bor38
Kol29019
Kväve65
Syre21
Fluor6
Neon0
Antal kemiska föreningar som ämnena i samma period som kol kan bilda med väte

Kol sticker verkligen ut – det går att bilda väldigt många fler kemiska föreningar än med något annat element (Lewis, Barnes, och Schmidt 2016). Detta gör kol till unikt optimalt som grund för livet och som grund för informations­bärande molekyler såsom DNA eftersom kolföreningar kan bli väldigt stora. Kolföreningar har också andra bra egenskaper såsom att vara metastabila, vilket innebär att de är tillräckligt stabila för att inte lösas upp spontant, men tillräckligt instabila för att informationen ska kunna läsas och modifieras av cellens maskiner. Tack vare metastabiliteten är kolföreningar tillräckligt stabila för att kunna tjäna som cellens byggstenar, men är samtidigt tillräckligt kemiskt reaktiva för att med endast ett litet tillskott av energi kunna användas vid kemiska reaktioner (Denton 2002, 109).

Det kemiskt mest likartade grundämnet, kisel, delar förvisso vissa kemiska egenskaper med kol och en del forskare har därför föreslagit att liv skulle kunna vara kiselbaserat istället för kolbaserat. Kisel kan dock bara bilda 55 föreningar med väte, att jämföras med kolets 29019  (Lewis, Barnes, och Schmidt 2016). Kiselföreningar är inte lika stabila som kolföreningar och kan inte bilda lika långa kedjor. Därför är de inte lika effektiva informations­molekyler. (Denton 2002, 106). Värt att påpeka är också att motsvarigheten till CO₂ (koldioxid), SiO₂ (kiseldioxid), är en kristall. Så om vi vore kiselbaserade istället för kolbaserade skulle metabolismen inte bilda en vattenlöslig gas i våra celler, den skulle bilda sand. Klart mer opraktiskt!

Det betyder inte att sådant liv inte skulle kunna existera, men ett universum där enbart kiselbaserat liv är möjligt vore klart mindre optimalt för uppkomsten av varelser med intelligens jämförbar med vår och alltså vore ett sådant universum mindre finjusterat. Det verkar alltså som att kolbaserat liv har störst möjligheter att evolvera till livsformer med en jämförbar intelligens med människan. Samtidigt är det välkänt att den process som producerar merparten av allt kol i universum (trippel-alfa-processen) är finjusterad. Den fungerar genom att tre heliumatomer kombineras till en kolatom i stjärnors inre, men detta är bara möjligt om energinivån hos kolatomen är exakt vad den är. Vore den lite annorlunda skulle det bildas för lite kol, för lite syre eller för lite av båda (Oberhummer, Csoto, och Schlattl 1999; Adams 2019, 52–56).

Molekylärbiologen Michael Denton (2002, 108–109) skriver: Det totala antalet och diversiteten av möjliga kemiska strukturer som kan konstrueras från kol, syre, väte och kväve är i praktiken obegränsad. Nästan varje tänkbar kemisk struktur och egenskap kan sättas ihop. Tillsammans utgör dessa element ett universellt kemiskt konstruktionskit, vilket är idealiskt anpassat för konstruktionen av komplexa kemiska maskiner … En slående aspekt av denna enorma molekylära mångfald är att dessa atomer – kol, väte, syre, och kväve – är bland de första atomer som tillverkas i stjärnor och också bland de vanligaste i hela kosmos. Och det är anmärkningsvärt att två av dessa – väte och syre – bildar vatten, den miljö som omger kolbaserat liv. Det är som om livets biokemi redan från skapelsens början var nedlagd i mekanismerna som konstruerar atomer. Som om naturen redan från början hade detta som slutmål.” 

Om vi går tillbaka till Star Trek så säger Spock vid ett tillfälle: “Life as we know it is universally based on some combination of carbon compounds, but what if life exists based on another element? For instance, silicon.” I Star Trek kan vi hitta massor av exempel på liv som inte är kolbaserat. Det är baserat på kisel, något flytande ämne, abstrakt energi osv. Men precis som filosoferande vattenpölar är detta science fiction. Verklig vetenskap indikerar starkt att universum faktiskt är finjusterat för att tillåta liv.

Slutsatser

I det föregående inlägget tog vi upp några konkreta exempel på finjustering. I detta långa inlägg har vi diskuterat vilka förklaringar som finns och hur vi kan skilja mellan dem, speciellt mellan hypotesen att Gud skapat universum för att tillåta intelligent liv (den teistiska hypotesen T) och den naturalistiska singel-universum-hypotesen (NSU).

Vi har i detta väldigt långa inlägg sett att finjusteringen är extremt osannolik givet NSU och att olika försök att göra den mer sannolik inte fungerar speciellt bra. Med hjälp av Bayes sats har vi sett att universums finjustering därför gör NSU till en extremt osannolik förklaring till universums finjustering. Samtidigt verkar finjusteringen inte alls vara lika osannolik enligt T som den är enligt NSU och finjusteringen utgör därför ett starkt stöd för T jämfört med NSU. Så här långt tyder alltså finjusteringen på att universum är skapat av Gud. I nästa inlägg ska vi titta närmare på några invändningar mot den här slutsatsen och hur multiversumhypotesen utgör en alternativ förklaring till finjusteringen.

Vi kan på goda grunder betrakta den naturalistiska singel-universum-hypotesen som falsifierad. Vi behöver därför diskutera vad som har kommit att bli den huvudsakliga utmanaren till hypotesen att Gud har skapat universum för att tillåta intelligent liv: hypotesen att det finns oändligt många universa och att vårt universum är enbart en i mängden. Finns det bara tillräckligt många universa så kommer även extremt osannolika händelser att inträffa i några av dem. I nästa inlägg ska vi titta närmare på ifall multiversumhypotesen utgör en värdig utmanare till teismen.

Referenser

Adams, Fred C. 2019. ”The degree of fine-tuning in our universe — and others”. Physics reports 807 (maj): 1–111.

Carr, B. J., och M. J. Rees. 1979. ”The anthropic principle and the structure of the physical world”. Nature 278 (5705): 605–12.

Chan, Man Ho. 2017. ”The fine-tuned universe and the existence of God”. PhD, Hong Kong Baptist University. https://repository.hkbu.edu.hk/etd_oa/447.

Denton, Michael. 2002. Nature’s Destiny: How the Laws of Biology Reveal Purpose in the Universe. Simon and Schuster.

Inwagen, Peter van. 2014. Metaphysics. Westview Press.

Lewis, Geraint F., Luke A. Barnes, och Brian Schmidt. 2016. A Fortunate Universe: Life in a Finely Tuned Cosmos. 1 edition. Cambridge University Press.

Oberhummer, Heinz, Attila Csoto, och Helmut Schlattl. 1999. ”Fine-tuning carbon-based life in the universe by the triple-alpha process in red giants”. arXiv [astro-ph]. arXiv. http://arxiv.org/abs/astro-ph/9908247.

Stenger, Victor. 2006. ”Is the Universe Fine-Tuned for Us?” I Why Intelligent Design Fails: A Scientific Critique of the New Creationism, redigerad av Taner Edis och Matt Young, None ed. edition, 172–84. Rutgers University Press.

Wong, Wai-Hung. 2009. ”The cosmic lottery”. International Journal for Philosophy of Religion 66 (3): 155.

Är universum finjusterat? Del 1

Ett finjusterat vattenhål?

Science fiction-författaren Douglas Adams är mest känd för sin bok Liftarens guide till galaxen. Adams beskrev sig själv som “radikal ateist” i bemärkelsen att han aktivt trodde att det inte finns någon Gud. 1998 tog han sig an frågan om Guds existens i en improviserad föreläsning. Det är tydligt dels att Adams är en genialisk föreläsare, dels att han är väldigt skeptisk till Gud.

Adams tycker att designargumentet för Guds existens är dåligt och ger följande motexempel: Det är som om en vattenpöl skulle vakna upp en morgon och tänka, “Det här är en intressant värld jag befinner mig, ett intressant hål. Det passar mig ju väldigt bra. Det passar mig så bra att det måste ha gjorts för min skull!” Iden är så kraftfull, fortsätter Adams, att när solen stiger och värmer luften, blir pölen mindre och mindre. Men pölen hänger kvar vid tanken att hålet har skapats just för pölens skull. Men den kommer att bli väldigt förvånad det ögonblick den torkar ut och försvinner. Den här tanken, säger Adams, måste vi se upp med!  (Adams 1998)

Liknelsen avser att illustrera att det inte är universum som är finjusterat för vår skull, det är vi som har utvecklats i enlighet med de villkor som universum har givit oss. Adams är inte ensam med att avfärda finjusteringsargumentet av det skälet (se t.ex. Stenger 2005). Adams liknelse har blivit populär i vissa kretsar och teorin att universum är finjusterat för att tillåta liv kallas ibland för “puddle thinking”. Tanken är att små förändringar i fysikens konstanter skulle göra liv, som vi känner till det, omöjligt. men kanske inte andra sorters liv. Precis som i Star Trek kanske det finns andra typer av liv som inte är kolbaserade, och om fysiken hade varit lite annorlunda hade kanske universum varit fyllt av sådant liv istället. Det är därför inte förvånande att vi lever i ett universum som tillåter liv, åtminstone inte mer förvånande än att vi lever på planeten Jorden än på Venus. Det är livet som är finjusterat till universum, inte universum som är finjusterat till livet (Stenger 2005).

Är detta ett bra argument för att universum inte är finjusterat för mänskligt liv? Låt oss först se vad som menas med att universum är finjusterat och sedan se hur bra denna invändning är.

Vadå finjustering? Ett exempel från Moab IV

Låt oss fortsätta på den inslagna sci-fi-banan. Ett avsnitt av Star Trek: The Next Generation utspelar sig på planeten Moab IV. Planeten är en ogästvänlig plats och det är helt omöjligt för liv att existera men där finns en koloni (Genome-kolonin) med människor som har skapat sig ett samhälle. Genome-kolonin är en sluten biosfär med exakt rätt temperatur, luftfuktighet, syrgas, vatten osv. Kolonin, som består av ett antal kupoler och torn (bilden), är perfekt anpassad för att tillåta mänskligt liv på denna annars ogästvänliga plats. (Kolonin har dock problemet att samhället är optimerat utan redundans, så om en person försvinner förstörs hela ekosystemet.)

Rymdskeppet Enterprise mottar en nödsignal från kolonin och beger sig dit. Vad kommer de att tänka om strukturen?   Kommer de att tycka att det ser ut som en del av landskapet och att det är fullt naturligt att det på en annars ogästvänlig planet finns en biosfär som är optimerat för mänskligt liv? Eller kommer de att förstå att kolonin är designad för att tillåta liv? Givetvis är den rimliga slutsatsen 1) att biosfären är finjusterad så att liv är möjligt, och 2) att denna finjustering beror på att biosfären är designad för det ändamålet. Biosfären är inte ett resultat av blinda naturkrafter.

Fysiker har de senaste årtiondena upptäckt att universum i vissa avseenden påminner om en sådan biosfär. Väldigt mycket i universum grundläggande egenskaper verkar vila som på en rakbladsegg – om någon av parametrarna vore lite annorlunda skulle intelligent liv så som vi känner till det inte vara möjligt. Astronomen Hugh Ross (1998) har sammanställt en lista med 29 fundamentala egenskaper hos universum som måste vara rätt inställda för att liv ska vara möjligt någonstans i universum, samt ytterligare 43 egenskaper för att en planet, stjärna eller galax ska kunna tillåta liv. Det är med andra ord mycket som måste klaffa!

Man kan tänka sig finjusteringen som ett kombinationslås: Varje aspekt av finjustering är en inställning som man måste vrida på och varje inställning har väldigt många värden. Låset går bara att öppna, dvs intelligent liv är bara möjligt, om alla värden är exakt rätt. Det faktum att alla inställningar är rätt inställda är en stark ledtråd att en intelligens har mixtrat med universum så att det ska tillåta liv. Det är helt enkelt inte rimligt att vänta sig att dessa osannolika sammanträffande ska ske av en slump.

Den kände teoretiske fysikern Freeman Dyson (1923-2020) skrev: “Ju mer jag studerar universum och detaljerna i dess arkitektur, desto mer tecken [evidence] finner jag på att universum i någon mån måste ha vetat att vi skulle komma.” (Dyson 1981, 250) Som exempel skriver Dyson att den organiska kemins oerhörda diversitet beror på en delikat balans mellan elektriska och kvantmekaniska krafter. Balansen är beroende av Paulis uteslutningsprincip som förbjuder två elektroner att ha samma kvanttillstånd. Om Paulis uteslutningsprincip inte existerade, skulle ingen livsnödvändig kemi vara möjlig. Det finns många andra “lyckosamma sammanträffanden” inom fysiken som är nödvändiga och utan dem skulle t ex vatten inte kunna existera i flytande form, kolatomer skulle inte bilda komplexa organiska molekyler och vätebindningar mellan molekyler skulle vara för svaga eller för starka. 

Dyson kommer fram till ungefär samma sak om universum som astronauterna på Enterprise gör om kolonin på Moab IV: “Utifrån dessa sammanträffanden i fysiken och astronomin drar jag slutsatsen att universum är en oväntat gästvänlig plats för levande varelser att skapa sig ett hem i.  Jag är en vetenskapsman, tränad i tankebanor och språk på 1900-talet snarare än 1700-talet och därför påstår jag inte att universums arkitektur bevisar Guds existens. Jag påstår bara att universums arkitektur överensstämmer med hypotesen att ett medvetande [mind] spelar en nödvändig roll i hur det fungerar.” (Dyson 1981, 251)

På samma sätt inser astronauterna på Enterprise att Genome-kolonin är intelligent designad, eftersom det är den enda rimliga förklaringen till att dessa livstillåtande byggnader finns på planeten. Det är förstås inte den enda möjliga – med lite fantasi skulle man kunna tänka sig att vulkaner på Moab IV formade dessa strukturer och kanske gav upphov till en människovänlig biosfär. Men det verkar extremt osannolikt, och eftersom besättningen på Enterprise är vetenskapsmän och därför förhåller sig till de slutsatser som är rimliga, drar de (mycket riktigt) slutsatsen att kolonin är intelligent designad. Slutsatsen att universum är intelligent designat görs av ungefär samma skäl: Det tillåter intelligent liv, och de alternativa förklaringarna till det verkar vara extremt osannolika.

Innan vi utvärderar Douglas Adams vattenhål, behöver vi titta lite närmare på hur en inferens från finjustering till design kan göras.

Vad menas med finjustering?

När man talar om att universum är finjusterat för liv, menar man vanligtvis att universum är finjusterat för existensen av levande varelser som har en intelligens som är jämförbar med människans. Detta för att diskussionen om finjustering handlar om förekomsten av mänskliga observatörer. I många fall blir dock existensen av alla tänkbara (och otänkbara) former av liv omöjligt ifall universums egenskaper vore annorlunda.

En möjlig definition av finjustering skulle då kunna vara ungefär följande: En fysisk parameter är finjusterad om det spann s av värden som tillåter intelligent liv är väldigt litet i förhållande till ett (icke godtyckligt valt) spann S av teoretiskt möjliga värden, så att s/S << 1. Graden av finjustering kan då definieras som storleken på förhållandet s/S (Collins 2003). Säkerheten i beräkningarna är förstås beroende av med vilken säkerhet man kan uppskatta s respektive S.

Hur kan vi komma härifrån till design? Jag väljer att följa Robin Collins resonemang här, nämligen att formulera designhypotesen som en inferens enligt likelihood-principen (Collins 2009; Manson 2009). Likelihood-principen säger att när vi har två hypoteser att ta hänsyn till, talar en observation till förmån för den hypotes under vilken observationen är mest sannolik (eller minst osannolik). Till exempel: Antag att jag går i en skogsdunge och hittar ett gäng pinnar på marken som bildar mönstret “Välkommen till skogsdungen Sebastian”­. Det är extremt osannolikt att pinnarna skulle ha hamnat så av en slump. Men om min hustru har varit i skogsdungen nyligen så är det inte osannolikt att min hustru skulle ha lagt pinnarna på det sättet. Observationen stöder alltså hustruhypotesen framför slumphypotesen eftersom slumphypotesen är osannolik och hustruhypotesen inte är osannolik.

Om vi jämför två hypoteser som vi kan kalla för den teistiska hypotesen (T) och den naturalistiska hypotesen med ett singel-universum (NSU) (i kontrast till multiversumhypotesen), skulle vi kunna formulera argumentet på följande sätt:

  • Premiss 1: Existensen av finjustering är inte osannolik givet T.
  • Premiss 2: Existensen av finjustering är väldigt osannolik givet NSU.
  • Slutsats: Från premisserna (1) och (2) samt likelihood-principen följer att finjusteringen talar starkt till förmån för designhypotesen framför ett naturalistiskt singel-universum.

Notera att detta alltså inte i sig är ett bevis för att universum är designat, eftersom det kan finnas andra hypoteser som vi inte har tagit hänsyn till, t ex en multiversumhypotes. Om vi vill dra slutsatsen att design är den bästa slutsatsen totalt sett behöver dessa andra hypoteser utvärderas först. Vi ska återkomma till multiversumhypotesen så småningom, just nu utvärderar vi enbart T och NSU.

Varför tro att premisserna stämmer?

Premiss 1 verkar stämma då Gud är allgod, allvetande och allsmäktig. Det är gott för en sådan varelse att skapa intelligent liv. Alltså är finjustering inte osannolikt givet design. Finjustering är inte heller osannolikt under vissa varianter av multiversummodeller, för finns det tillräckligt många universa (som är slumpmässigt fördelade i fysiska parametrar), kommer osannolika händelser att inträffa i vissa av dem. Alltså verkar premiss 1 stämma. En vanlig invändning är “om Gud designade universum, vem designade då Gud?”. Jag har tagit upp den frågan tidigare (Ibstedt 2020) och visat att det är en dålig invändning så vi går inte in mer på den nu.

Premiss 2 verkar också stämma eftersom det är väldigt osannolikt att alla nödvändiga parametrar ska hamna i rätt intervall. Vi ska se några konkreta exempel på detta nedan. Ibland har det invänts att det kanske inte alls är slump som ligger bakom finjusteringen utan att det finns en mer grundläggande naturlag talar om vad de olika värdena ska vara. Detta är en möjlighet, om än helt och hållet spekulativt. Problemet är emellertid att man inte blir av med finjusteringen utan enbart flyttar upp det hela ett snäpp. Vi behöver inte längre förklara finjusteringen av naturlagarna och konstanterna, men vi behöver istället förklara finjusteringen av den mer grundläggande naturlag som styr allt detta, som astronomerna Bernard Carr och Martin Rees skriver: “Even if all apparently anthropic coincidences could be explained in this way, it would still be remarkable that the relationships dictated by physical theory happened also to be those propitious for life.” (Carr och Rees 1979, 612)

Det fanns för några år sedan vissa förhoppningar om att supersträngteorin (eller M-teorin) skulle kunna vara en sådan mer grundläggande naturlag, men det har visat sig att supersträngteorin har uppskattningsvis 10500 olika lösningar och inte alls förutsäger vilka egenskaper universum kommer att ha. Enligt Robin Collins (2009) har utsikterna för att hitta en naturlag som beskriver finjusteringen grumlats ordentligt i och med strängteorin. (Ibland förväxlas supersträngteorin med en multiversumteori men det är viktigt att skilja dem åt. Supersträngteorin säger att det finns 10500 potentiellt möjliga universa, inte att dessa faktiskt existerar.)

Både premiss 1 och 2 verkar alltså stämma och då verkar även slutsatsen stämma, nämligen att finjusteringen talar starkt till förmån för T framför NSU.

Egentligen behöver man inte vara så strikt att man säger att intelligent liv vore omöjligt om en fysisk parameter ändrades för mycket, det räcker att man säger att förhållandena för evolutionen av intelligent liv vore mycket mindre optimala. Anledningen är att om förhållandena är mycket mindre optimala, gäller fortfarande argumentet. Det här får viss betydelse när vi senare diskuterar liv som inte är kolbaserat. Om vi förändrar en parameter så att sannolikheten för kolbaserat intelligent liv minskar, minskar också sannolikheten för intelligent liv, såvida förändringen inte samtidigt innebär en ökning av sannolikheten för andra sorters intelligent liv, t ex kiselbaserat liv. Men som vi ska se vore sådant liv problematiskt ur olika aspekter. Dessutom kan vissa parametrar inte ändras särskilt mycket utan att allt liv omöjliggörs.

Exempel på finjustering

För att förstå vad finjustering handlar om räcker det inte med en definition. Vi behöver också några exempel. När fysiker säger att universum är finjusterat kan det syfta på olika aspekter av universum:

  • Finjustering av naturlagarna
  • Finjustering av naturkonstanterna
  • Finjustering av universums startförhållanden
  • Finjustering av olika högre egenskaper i universum tex av olika egenskaper hos grundämnena

Finjustering av naturlagar

När man säger att naturlagarna är finjusterade, menar man alltså att om universum inte hade haft precis rätt kombination av naturlagar skulle intelligent liv inte vara möjligt. Detta gäller t ex Paulis uteslutnings­princip eller kvantiserings­principen. Utan kvantiserings­principen (som säger att elektroner endast kan ha vissa bestämda tillstånd), skulle det inte finnas några bestämda elektron­banor och inga stabila atomer. Kemi skulle vara omöjligt. Samma sak gäller de fyra grundläggande krafterna i naturen: den starka kärnkraften, den svaga kärnkraften, gravitationen och elektro­magnetismen. Om någon av dessa inte existerade eller var något annorlunda skulle intelligent liv inte vara möjligt. Om t ex den starka kärn­kraften inte fanns skulle protoner och neutroner inte bilda stabila atomer och inga ämnen tyngre än väte skulle vara möjligt. Det är svårt att föreställa sig intelligent liv som endast består av väte, även i Star Treks universum!

Finjustering av naturkonstanter

Den andra typen av finjustering gäller naturkonstanter. Exempelvis har det konstaterats att den kosmologiska konstanten Λ, en faktor som avgör universums expansions­hastighet, är enormt finjusterad. Om Λ > 0 så kommer den att ha en repellerande effekt på universum och få det att expandera. Om Λ < 0 kommer den att ha en attraherande effekt och få universum  att kontrahera. Om den var lite större än den är idag skulle universum expandera så snabbt efter big bang att galaxer och stjärnor inte skulle kunna bildas (och därmed inte heller några tyngre grund­ämnen än de som bildades vid big bang, dvs väte, helium, litium och beryllium). Om Λ vore lite mindre än idag skulle universum ha kollapsat igen efter big bang innan evolutionen ens hann sätta igång. Hur mycket skulle Λ kunna variera för att något av dessa scenarion skulle kunna undvikas? Obegripligt lite – uppskattningsvis 1/10120 (Barrow och Tipler 1988, 412–414). Att den kosmologiska konstanten skulle hamna i detta livstillåtande intervall av en slump är mycket mer osannolikt än att kasta pil från månen till jorden och träffa bulls-eye som har diametern av en atom (Collins och Sober 2020)!

Den kosmologiska konstanten får mig att tänka en av de mest under­hållande replikerna i filmen Dum & dummare. När Jim Carrey frågar Lauren Holly hur stor chansen är att de skulle kunna bli tillsammans får han svaret “Like one in a million.” Carrey skiner upp och säger, “So you’re telling me there’s a chance!” Att försvara NSU påminner om detta. Visst finns det en fantastiskt liten sannolikhet att det skulle kunna ske, men när valet står mellan NSU och T är det inte svårt att säga vilken som är rimligast.

Ett annat exempel på en naturkonstant är gravitationskonstanten G som dyker upp i Newtons gravitationslag F=G × m1m2/r2. G avgör gravitations­kraften mellan två föremål. Värdet på G är 6,6742 × 10⁻¹¹ m³kg⁻¹s⁻² men det spann av värden på G som tillåter intelligent liv är mycket litet i förhållande till det spann av värden som G teoretiskt skulle kunna ha (s/S<<1) och är därför finjusterat (Collins 2009). 

Av de fyra grundläggande krafterna, är gravitationskraften den svagaste, ungefär 1040 gånger svagare än den starka kärnkraften (Barrow och Tipler 1988, 293–295). Ett problem med en för stor gravitation vore att planeters dragningskraft skulle bli för stor. Om t ex gravitationskraften vore en miljard gånger större än vad den är idag skulle allt liv av samma storleksordning som människan skulle krossas och vara helt omöjligt. (Liv i vatten skulle förvissa uppleva mindre problem om det hade samma densitet som det omgivande vattnet, men det skulle å andra sidan bli enorma skillnader i dragningskraft mellan olika delar av organismen att t ex ben och brosk inte vore möjligt (Collins 2003).) Nu kan man tycka att en miljard gångers ökning av gravitationskraften är väldigt mycket, men i förhållande till storleksordningen av fundamentala krafter i naturen (1040) är det en försvinnande liten skillnad (1/1031). Med andra ord: Baserat på alla möjliga värden som gravitationskraften skulle kunna anta, är det en försvinnande liten sannolikhet att den ska anta sådana värden som tillåter intelligent liv (Collins 2009).

Man skulle också kunna invända att det gäller på jordliknande planeter – på en planet som är mycket mindre än jorden skulle gravitationen vara lägre och liv kanske ändå vore möjligt? Tyvärr inte. Även en planet som enbart vore 12 meter i diameter skulle ha en gravitationskraft 1000 gånger starkare än jorden, alldeles för mycket för att högre liv skulle kunna evolveras (Collins 2003, 2009). Så små planeter kan givetvis inte ha ett fungerande ekosystem (eller naturresurser) som tillåter evolution av så pass intelligent varelser som människan, inte ens om man bygger en biosfär som Genome-kolonin på Moab IV! 

En annan aspekt är att en ökad gravitation gör att stjärnor brinner snabbare. Beräkningar visar att om gravitationskraften vore 3000 gånger större, skulle stjärnor inte kunna bli äldre än 1 miljard år, vilket är avsevärt kortare tid än livet på jorden haft på sig för att utvecklas (Collins 2009).

Finjustering av startförhållanden

Den tredje typen av finjustering gäller vissa startförhållanden i universum. Som exempel kan nämnas den oerhört låga entropinivån som måste ha gällt efter big bang. Entropi är ett mått på oordning och den ökar hela tiden i universum. Detta ser vi ständigt omkring oss, t ex hur det tenderar att bli mer och mer kaos på skrivbordet, eller om vi tänker oss att vi skulle släppa in en hund och en katt i en porslinsaffär. Universum måste ha haft väldigt låg entropi (d v s varit väldigt ordnat) efter big bang. Sannolikheten för ett sådant ordnat universum i ett naturalistiskt singel-universum har beräknats till obegrepliga 1/1010123. En siffra som är så låg att det i jämförelse vore en ren barnlek att kasta en dartpil tvärs över det synliga universum och träffa en specifik atom (Penrose och Gardner 2002, 344). Det finns ingen möjlighet att ens skriva ner ett sådant tal även om vi skulle skriva en nolla på varje elementarpartikel i universum.

Slutligen finns det finjustering bland vissa högre egenskaper i universum. Vi ska återkomma till några av dessa i nästa del.

Slutsats

Douglas Adams vattenpöl tänkte att hålet är anpassat till pölen, snarare än att pölen är anpassad till hålet. Är det så att livet är anpassat till universum snarare än att universum anpassad till människan? Det skulle förstås kunna vara både ock – livet har utvecklats i universum, men bara föra att universum är sådant att det tillåter liv att existera och utvecklas. Adams har rätt i att vi ofta vänder på orsak och verkan. En värld som skapats för att tillåta människor och en värld där människor passar väl in därför att de det är i de omständigheterna de har skapats eller utvecklats kan se likadana ut. Så vilken slutsats är den rätta?

Kanske skulle det kunna finnas andra sorters liv med helt andra krav än det som vi känner till? Victor Stenger har skrivit: “Jag förnekar inte att livet som vi känner till det inte skulle existera om någon av fysikens alla konstanter var bara lite annorlunda. Och jag kan inte heller bevisa att någon annan sorts liv vore möjligt med en annan uppsättning konstanter. Men var och en som insisterar på att vår form av liv är den enda möjliga gör ett påstående utan bevis och utan teori.” (2006, 180)

Vi ska i nästa artikel fortsätta att tackla den här frågan genom att undersöka det vanligaste sättet att undvika teorin att universum är designat: hypotesen att det finns ett stort antal universa och där vissa kommer att ha sådana egenskaper att liv är möjligt. Kan det finnas andra sorters liv i så fall? Kanske kiselbaserat liv eller liv som vi inte ens kan föreställa oss? Kan det rentav finnas vattenpölar med existentiella funderingar? Om det finns ett multiversum med olika sorters liv bör vi kanske inte vara så förvånade över att just vårt universum är finjusterat?

Referenser

Adams, Douglas. 1998. ”Is there an Artificial God?” presenterad vid Digital Biota 2, Magdelene College, Cambridge, september. http://www.biota.org/people/douglasadams/.

Barrow, John D., och Frank J. Tipler. 1988. The Anthropic Cosmological Principle. Reissued. Oxford: Oxford University Press.

Carr, B. J., och M. J. Rees. 1979. ”The anthropic principle and the structure of the physical world”. Nature 278 (5705): 605–12.

Collins, Robin. 2003. ”Evidence for Fine-Tuning”. I God and Design, redigerad av Neil A. Manson, 1 edition, 178–99. Routledge.

———. 2009. ”The Teleological Argument: An Exploration of the Fine-Tuning of the Universe”. I The Blackwell Companion to Natural Theology, redigerad av William Lane Craig och J. P. Moreland. Wiley-Blackwell.

Collins, Robin, och Elliott Sober. 2020. ”Is Fine-Tuning Evidence That God Exists?” I Contemporary Debates in Philosophy of Religion, redigerad av Michael L. Peterson och Raymond J. VanArragon, 2:a uppl., 27–54. John Wiley & Sons.

Dyson, Freeman. 1981. Disturbing The Universe. Sloan Foundation Science Series edition. Sloan Foundation Science Series. Basic Books.

Ibstedt, Sebastian. 2020. ”Vem skapade Gud?” Svenska apologetiksällskapets blogg. 12 februari 2020. https://svenskapologetik.wordpress.com/2020/02/12/vem-skapade-gud/.

Manson, Neil A. 2009. ”The Fine-Tuning Argument”. Philosophy Compass 4 (1): 271–86.

Penrose, Roger, och Martin Gardner. 2002. The Emperor’s New Mind: Concerning Computers, Minds, and the Laws of Physics. 1 edition. Oxford University Press.

Ross, Hugh. 1998. ”Big Bang Model Refined by Fire”. I Mere Creation: Science, Faith & Intelligent Design, redigerad av William A. Dembski, 363–84. InterVarsity Press.

Stenger, Victor. 2005. ”Flew’s Flawed Science”. Free Inquiry 25 (2): 17–18.

———. 2006. ”Is the Universe Fine-Tuned for Us?” I Why Intelligent Design Fails: A Scientific Critique of the New Creationism, redigerad av Taner Edis och Matt Young, None ed. edition, 172–84. Rutgers University Press.

Vem skapade Gud?

Det ultimata Boeing 747-argumentet

En fråga som många kristna ställt sig är vem som skapade Gud. Det är också ett argument som har använts i försök att visa att Gud inte finns: Det kosmologiska gudsbeviset säger att universum har börjat existera och därför måste det ha en skapare. Invändningen blir då att samma sak måste gälla för skaparen – denne måste också ha en skapare. Detta i sin tur leder till en oändlig kedja – varje skapare måste i sin tur ha en skapare. Eftersom oändligt långa kedjor inte kan existera, är det enklaste att bara säga att universum inte har någon skapare.

Richard Dawkins har formulerat ett liknande argument som han kallat det för det ultimata argumentet mot Guds existens: Om man säger att Gud är förklaringen till universum så måste man fortfarande förklara var Gud kommer ifrån: ”Hur statistiskt osannolikt det fenomen man vill förklara genom att åberopa en designer än är, måste designern själv vara minst lika osannolik. Gud är den ultimata Boeing 747.” (Dawkins 2007) Dawkins invändning mot Guds existens är alltså att om man menar att universum måste ha en skapare, så är denne skapare i ännu större behov av en skapare. Boeing 747 är en referens till astronomen Fred Hoyle som sade att sannolikheten för att högre livsformer ska komma till av en slump är ungefär lika stor som att en tornado sveper genom ett skrotupplag och skapar en Boeing 747. (Sluyser 1982) Liknelsen har återanvänts av evolutionskritiker för att argumentera för att Gud är nödvändig för att förklara livets uppkomst. Dawkins argument är att detta ger ett ännu större problem – vi måste då istället förklara var Gud kommer ifrån. Med tanke på vilken tyngd Dawkins lägger vid det här argumentet, det centrala i hans bok, kan man få intrycket att det är ett avgörande slag mot tron på en skapare, något som inte kan besvaras.

Vad kan 747-argumentet visa?

Hur ska man tänka kring frågan om vem som skapat Gud? Dawkins argument har tidigare diskuterats på SAS:s blogg. Där gjordes några generella påpekanden kring Dawkins resonemang:

För det första, visst kan Dawkins ha rätt i att Guds existens reser nya frågor, men det är i sig inget skäl att avvisa Gud som förklaring. ”En fråga är inget argument”, brukar man säga ibland. Alltså: Även om det finns ytterligare någonting som måste förklaras (Gud), är det inte ett argument mot Guds existens. Ett analogt exempel är när Francis Crick formulerade molekylärbiologins central dogma: cellens informationsöverföring går från DNA till RNA till proteiner, aldrig åt andra hållet. Introduktionen av DNA som informationsbärare innebar att ytterligare en eller två molekyler behövdes för att förklara proteinerna. Det hade varit ett misstag att följa Dawkins logik och avfärda DNA:s existens med att det reser nya frågor. Hur vet vi att det inte är ett misstag att göra det i frågan om Guds existens? Efter­som det dessutom finns oberoende, goda skäl att tro att Gud existerar är det inte en fråga om att Gud är en ad hoc-förklaring.

För det andra, för att en förklaring ska vara en bra förklaring, behöver man inte ha en förklaring till förklaringen. Dvs man behöver inte ha förklaringar i det oändliga, för i så fall skulle vi aldrig kunna förklara någon­ting. Till exempel: om arkeologer hittar en pilspets i marken, förklarar de detta med att någon har skapat pilspetsen. Det vore absurt att kräva att de också måste förklara var pil­spets­konstruktören kommer ifrån, innan de får säga att någon har tillverkat pilspetsen. Vi kan inte kräva förklaringar i det oändliga – i så fall skulle det vara omöjligt att bedriva vetenskap. Gud skulle alltså kunna vara en full­god förklaring till universums existens, även om vi inte kan förklara var Gud kommer ifrån.

Detta är alltså två observationer som gör 747-argumentet mot Guds existens svagare: 1) Att det finns ytterligare ett ting X som måste förklaras, är inte i sig ett bra argument mot X:s existens, speciellt inte när vi har oberoende skäl att tro att X existerar; 2) För att X ska vara en förklaring till Y, behöver vi inte ha en förklaring till X.

Dawkins Boeing 747-argument kraschar. Gud kan vara en fullgod förklaring till världen, även om vi inte kan svara på var Gud kommer ifrån. Argumentet kan inte under några omständigheter bevisa att Gud inte finns. Men inte nog med att det kraschar, det kan inte ens lyfta. Det finns nämligen mer grundläggande problem med argumentet att Gud måste ha en skapare. Låt oss titta på tre av dem.

Vem ska svara?

För det första är det oklart vem frågan ”Vem har skapat Gud?” riktar sig till. Vem är det egentligen som borde svara? Kristna tror ju inte på någon gud som är skapad – kristna tror att Gud alltid har funnits, så frågan är inte intressant för dem. Ateisterna tror inte heller på någon Gud som är skapad – de tror inte på någon Gud överhuvudtaget, så frågan är inte intressant för dem heller. Frågan må vara relevant för asatroende och de gamla babylonierna, men knappast för kristna.

Ett felaktigt antagande

Det andra problemet är att frågan innehåller en sk presupposition, ett antagande som är inbakat i frågan. Problemet med presuppositioner är att de kan vara felaktiga, och i så fall vilar hela frågan på ett felaktigt antagande. Det är ungefär som att fråga, ”Har du slutat slå dina barn?” Om man aldrig har slagit sina barn, ska man svara ja eller nej? Oavsett vilket blir det fel. Frågor med inbakade presuppositioner kallas för komplexa frågor. När vi har att göra med en komplex fråga måste vi identifiera presuppositionen – vad är det som antas egentligen? Dawkins presupposition är att Gud är skapad. I det här fallet borde Dawkins dela upp frågan i två frågor: 1) ”Är Gud skapad?” och 2) ”Vem har i så fall skapat honom?” Endast om man svarar ”ja” på fråga 1 kan fråga 2 ställas. Eftersom kristna svarar ”nej” på fråga 1 blir den andra frågan aldrig ens aktuell.

En felaktig gudsbild

För det tredje begår den som ställer frågan ”Vem har skapat Gud?” ett kategorimisstag. Ett kategorimisstag är när två kategorier blandas samman så att frågorna blir konstiga. Ungefär som att fråga, ”Vad väger en tanke?” eller ”Hur luktar siffran sju?”. Filosofer har, åtminstone sedan Aristoteles tid, beskrivit Gud som en nödvändig varelse (på latin ”ens necessarium”). Att Gud är en nödvändig varelse innebär att det är omöjligt för Gud att inte existera. Gud kan alltså inte börja existera, för det skulle innebära att vid något tillfälle så existerade han inte. (Moreland och Craig 2003, 501). Det innebär att om Gud finns så har han alltid funnits och därför blir frågan om vem som har skapat Gud meningslös.

Denna tanke är relaterad till en klassisk filosofisk definition av Gud som den största tänkbara varelsen. Om vi kunde tänka oss någonting större, så skulle det vara Gud. Det sk onto­logiska guds­­argumentet bygger vidare på detta och säger att nödvändig existens är större än villkorad existens, och utifrån ovan definition av Gud som största tänkbara varelse följer att om Guds existens är möjlig, så är den också nödvändig (eftersom nödvändig existens är större än villkorad dito). Därför kan Gud inte ha börjat existera, eftersom det skulle innebära att hans existens inte var nödvändig.

Den som frågar vem som har skapat Gud pratar därför om en annan gud än den som kristna tror på. Kanske det flygande spaghettimonstret eller Oden, Tor eller någon annan av de gamla nordiska gudarna. Men för kristna är svaret självklart: Gud är evig och inte skapad.

Frågan om vem som har skapat Gud blir därför meningslös, och 747-argumentet mot Guds existens lyfter inte från marken. Gud har inte haft en begynnelse utan har alltid funnits. Gud är evig.

Kan universum vara evigt?

Den som vill undvika Gud kanske anar en sista desperat utväg här: ”Okej, men om vi kan säga att Gud är evig, kan vi väl lika gärna säga att universum är evigt?” Men nej, vi vet utifrån både filosofiska argument och vetenskapliga data att universum inte har existerat för evigt utan har haft en begynnelse i tiden. Från filosofin vet vi att en oändlig kedja av händelser inte kan existera, och den kosmologiska vetenskapen har givit oss starka indikationer på att universum började existera för ungefär 14 miljarder år sedan. Alltså: Skaparen är evig, skapelsen är det inte.

Slutsats

Vem är det som blir svaret skyldig på frågan vem som skapade Gud? Inte är det kristna i alla fall, vi tror ju inte att Gud har skapats. Frågan innehåller en falsk presupposition och bygger på ett missförstånd av vem Gud är: den största tänkbara varelsen, som existerar från evighet till evighet. Gud är inte beroende av någon eller något för sin existens – ingenting kan få honom att börja eller sluta existera. I ett annat blogginlägg har påtalats att om någonting existerar oberoende av allt annat så existerar det av nödvändighet, det kan inte inte existera.

Enligt Bibeln är endast Gud sådan att han existerar oberoende av allting – allt annat är skapat och beroende av honom:

”Han är den osynlige Gudens avbild, förstfödd före allt skapat. Ty i honom skapades allt i himlen och på jorden, det synliga och det osynliga, tronfurstar och herradömen, makter och väldigheter. Allt är skapat genom honom och till honom. Han är till före allting, och allt består genom honom.” (Kol 1:15-17)

Referenser

Dawkins, Richard. 2007. Illusionen om Gud. Stockholm: Leopard.

Moreland, J.P. och Craig, W.L. 2003. Philosophical Foundations for a Christian Worldview. InterVarsity Press.

Sluyser, Mels. 1982. ”Brief Encounter.” Nature 295 (5846): 184–184.