Alla inlägg av Sebastian I.

Vetenskapens kristna rötter

1477 I en bulla, utfärdad efter ansökan, på initiativ av Jakob Ulvsson, ger påven Sixtus IV den 27 februari tillstånd till att ett universitet upprättas i Uppsala. Den 2 juli undertecknas i Strängnäs universitetets privilegiebrev av riksrådet med Sten Sture i spetsen. Den 21 september införs påvens bulla högtidligen i Uppsala. Den 7 oktober (Birgittadagen) börjar undervisningen vid det nya universitetet.

Nyligen hade jag en diskussion om förhållandet mellan kristendom och vetenskap och fick då frågan, på vilket sätt är kristendomen kompatibel med vetenskap? Frågan är inte helt lätt att ge ett kort svar – det finns många uppfattningar kring detta, varav en hel del bygger på bristfällig historierapportering. I några inlägg ska jag försöka svara på varför kristendomen och vetenskapen är kompatibla, och hur kristendomen har varit viktig för vetenskapens framväxt. Vi börjar i historien.

Modern vetenskap uppstod i Europa

Framväxten av den moderna vetenskapen är något unikt i mänsklighetens historia. Den uppstod i det kristna Europa, och har ibland beskrivits som en direkt konsekvens av den judisk-kristna synen på skapelsen. Den sk konflikttesen, uppfattningen att vetenskapen och kristendomen är i konflikt med varandra, är en ganska spridd uppfattning och ibland pratar man om ”kriget mellan vetenskapen och religionen” (Hardin, Numbers, och Binzley 2018).

De tidiga europeiska vetenskapsmännen verkar dock inte ha märkt av någon sådan konflikt. De flesta var övertygade kristna, och studiet av omvärlden var för dem ett sätt att förhärliga den Gud som hade skapat allt. Det var vanligt att vetenskapsmän också var predikanter. Som exempel kan nämnas geologerna Nicolaus Steno (1638 – 1686), William Buckland (1784 – 1856), John Playfair (1748 – 1819) och Adam Sedgwick (1785 – 1873) som alla var ordinerade inom kyrkan. Sedgwick som var en pionjär inom kambrisk geologi lär ha sagt att studiet av Newtonsk filosof lär oss att se Guds finger i allting. (Graves 1996) Tesen att vetenskapen och kristendomen är i konflikt skulle vara främmande för dessa forskare.

Hur ska vi då se på förhållandet mellan vetenskap och kristendom? Filosofen Michael Murray (1998) har påpekat att vetenskap och religion per se interagerar inte med varandra. Vetenskap och religion är abstrakta idéer och idéer interagerar inte – det är människor som interagerar. Därför påverkas också interaktionen av människorna, och människorna i sin tur påverkas av omgivningen. Innehållet och tonen i samtalen kring vetenskap och religion speglar därför alltid de politiska och sociologiska sammanhang där de förs. Människors olika intressen och syften formar samtalen, och vetenskapshistoriker och -sociologer har noterat hur personers politiska åsikter, psykologiska tillstånd och sociala kontext påverkar deras syn på vetenskapen, på religionen, och på förhållandet mellan de två. Det är, påpekar Murray, något onaturligt med att prata om ”relationen mellan vetenskap och religion”, som om det var två abstrakta idéer som interagerade med varandra, oberoende av det historiska sammanhanget. När vi talar om förhållandet mellan dessa två aktiviteter är det därför värdefullt att titta tillbaka på några händelser som har format vår syn på dem. Vi måste börja i historien – hur har vi hamnat här?

Konflikttesens historia

The X Club

Tesen att kristen tro och vetenskap ligger i konflikt med varandra är faktiskt en relativt modern uppfinning – en uppfinning som i allmänhet underhålls av dem som hoppas att vetenskapen ska avgå som segrare i konflikten. Detta var även förhoppningen bland konflikttesens tidigare försvarare.

1864 samlades nio män, naturvetare och tänkare, i London för att äta middag tillsammans. Sällskapet kom att kallas ”the X club” och de nio männen träffades, med några få undantag, varje månad under närmare 30 år. Initiativet till middagssällskapet togs av Thomas Huxley, ibland kallad ”Darwins bulldog”, pga sitt försvar av Darwins teorier. Huxleys uttalade målsättning med the X club var att omkullkasta kristendomens kulturella dominans. Han ville skapa ett sekulärt samhälle och ersätta den kristna världsbilden med ”vetenskaplig naturalism”, en världsbild som enbart erkänner den fysiska världens existens. Konflikttesen blev ett viktigt verktyg i strävan att nå det målet. Gruppen var väl medveten om att ett sådant naturalistiskt projekt inte var rent vetenskapligt utan handlade om att ersätta en världsbild/religion (kristendom) med en annan världsbild/religion (ateism eller deism). Deras mål var att skapa en ”vetenskaplig kyrka” (church scientific som de kallade den), och Huxley kallade sina föreläsningar för ”lekmannapredikningar” (Pearcey och Thaxton 1994, 19).

Medlemmarna i ”the X club” strävade efter att sprida ”vetenskaplig naturalism” och var emot alla uppfattningar att det fanns något övernaturligt som inverkade i världen. (Barton 1990) En viktig drivkraft för gruppen var att låta vetenskapen vara ”befriad från religiös dogma”, som Thomas Hirst, en av medlemmarna, uttryckte det. ”The X club” fick ett mycket stort inflytande i Storbritannien, i genomsnitt satt var och en av medlemmarna i ledningen för brittiska vetenskapsakademin i elva år och kom att påverka deT intellektuella klimatet under lång tid framöver. (Barton 1990)

Myten sprids

I slutet på 1800-talet kom två böcker som skulle ha stor betydelse för synen på förhållandet mellan vetenskapen och den kristna tron. Ansatsen i dessa böcker var att vetenskapen och kristendomen ligger i krig med varandra och ytterst sett är oförenliga. De kan inte existera tillsammans. John Draper (2012) beskrev vetenskapen som historien om en konflikt mellan två krafter – det mänskliga intellektet å ena sidan och traditionen å andra sidan. 1874 skrev han boken ”History of the Conflict Between Science and Religion” där han ondgjorde sig framför allt över katolska kyrkan som han ansåg förlitade sig alltför mycket på auktoriteter till skillnad från vetenskapen där man uppmuntras att ifrågasätta:

”Then has it in truth come to this, that Roman Christianity and Science are recognized by their respective adherents as being absolutely incompatible; they cannot exist together; one must yield to the other; mankind must make its choice—it cannot have both.” (Draper 2012, 207)

En annan författare, Andrew White (2010), skrev att kristendomens påverkan på vetenskapen har lett till stor skada för både kristendomen och vetenskapen. Mycket av Whites resonemang byggde på konflikten mellan Galilei och kyrkan, en konflikt som ofta har missuppfattats än i våra dagar. Draper och White har varit starkt bidragande till att konflikttesen har vunnit mark. Biologen Jerry Coyne har tex skrivit:

”One can in fact argue that science and religion have been at odds ever since science began to exist as a formal discipline in sixteenth-century Europe.” (Coyne 2015)

Som exempel på detta tar han just Drapers och Whites böcker. Oturligt nog för Coyne betraktar professionella vetenskapshistoriker dessa båda böcker idag som historierevisionistiska, mer drivna av polemik mot religionen än av historiska fakta. Vetenskapshistorikern Ronald Numbers har kallat konflikttesen för ”historiskt bankrutt”. (Russell 2003) Coynes påstående är alltså utan grund. 

Historikern Lawrence Principe skriver om Draper och Whites gärning:

How does he [Draper] support his contention of conflict? Well, unfortunately, with some of the worst historical writing you are ever likely to come across. Historical facts are confected, causes and chronologies twisted to the author’s purpose. We find interpretations made merely by declaration. We find quotations violently taken out of context. And instances, quite a few of them where Draper claims a historical writer said something in fact 180 degrees away from what he actually claimed… Much of Draper’s book is so ridiculous, so malodramatic, so rabid, it’s hard for a knowledgeable person actually to read it without a wry smirk…Let’s start with a simple and a notorious example: the idea that before Columbus people thought that the world was flat. Well, in fact, it is Draper and White, specifically, both of them, who bear most of the blame for popularizing this baseless view to the extent that nowadays, 80 percent of school teachers still foist this upon poor innocent school children. The fact is that of course the sphericity of the Earth was well established by the fifth century BC by the Greeks, and a good measure of its circumference made by the third century BC. And these facts were never forgotten in learned Western Culture. (Principe 2006)

Konflikttesen börjar vackla

Vetenskapsmän i historien

Intuitivt kan det tyckas vara något märkligt med konflikttesen, av tre skäl. För det första har en stor andel av alla vetenskapsmän, både historiska och nu levande, varit kristna. Om nu vetenskapen och kristendomen är i konflikt, såsom Draper, White och Coyne hävdar, hur kommer det sig att så många av den moderna vetenskapens pionjärer var gudstroende? De såg i alla fall inte en konflikt mellan den kristna världsbilden och det vetenskapliga arbetssättet. För att få en uppfattning om hur utbredd gudstron var bland vetenskapsmän, kan några gudstroende vetenskapliga kändisar, från 1700-talet till idag nämnas.

  • Medicin: Francesco Redi, Herman Boerhaave, James Bovell, Joseph Lister, Emil Theodor Kocher, William Williams Keen, Alexis Carrel, Francis Collins, Malcolm Jeeves.
  • Biologi: John Ray, Antonie van Leeuwenoek, Carl von Linné, Thomas Malthus, Gregor Mendel, Asa Gray, Louis Pasteur, P.T. de Chardin, George Washington Carver, Theodosius Dobzhansky, Ken R. Miller, Simon Conway Morris.
  • Geologi: Nicolas Steno, William Buckland, Mary Anning, Giuseppe Mercalli.
  • Kemi: Robert Boyle, Emanuel Swedenborg, Antoine Lavoisier, William Prout, Michael Polanyi, Arthur Peacock, Peter Agre, Henry F. Schaefer III.
  • Fysik: Isaac Newton, Alessandro Volta, John Dalton, Andre Ampere, Michael Faraday, James Clerk Maxwell, Henrich Hertz, James Prescott Joule, Lord Kelvin, J.J. Thomson, Wilhelm Röntgen, Guglielmo Marconi, Arthur Compton, Werner Heisenberg, Werner von Braun, Ian Barbour, John Polkinghorne.
  • Astronomi: Galileo Galilei, Johannes Kepler, Arthur Eddington, Gerges Lemaître, Allan Sandage, Freeman Dyson, John Barrow, Frank Tipler, Arnold Benz, Owen Gingerich.
  • Matematik: Blaise Pascal, Gottfried Leibniz, Leonhard Euler, Bernhard Riemann, Charles Babbage, Arthur Compton.

Fler namn kan förstås räknas upp och kan hittas i lämplig biografi, tex Graves (1996) och Morris (1982). En sådan här lista bör dock direkt göra att man blir misstänksam mot konflikttesen, för det är svårt att förklara hur alla dessa vetenskapsmän kan ha varit kristna om det nu finns en inneboende konflikt mellan vetenskap och kristendom.

I många fall vet vi dessutom att den kristna tron inte bara var ett obetydligt bihang, utan hade en mycket viktig betydelse för dessa personers vetenskapliga arbete genom att ge dem inspiration i deras studier. Detta är mycket enkelt att konstatera genom att se på vad personerna själva skrev. Den brittiska vetenskapsakademin uppmanade sina medlemmar att ägna sig åt forskning ”för Guds ära och människans gagn”. Flera följde detta. Robert Boyle beskrev tex vetenskapen som en religiös uppgift, att ”avslöja det beundransvärda hantverk som Gud lagt ner i skapelsen”. Vetenskapshistorikern Peter Harrison skriver:

”Almost without exception, early modern natural philosophers cherished religious convictions, although these were not invariably orthodox. Some (but by no means all) made the point that they were motivated to pursuescientific enquiry on account of these religious commitments.” (Harrison 2010)

Newton, Kepler m fl talade på samma sätt om vetenskapen som ett sätt att utröna Guds verk, och många vetenskapsmän upplevde en stor vördnad inför skapelsen. Fysikern och vetenskapshistorikern Ian Barbour har noterat att uttryck av vördnad och förundran över Skaparen fyller sidorna i de tidiga vetenskapsmännens anteckningar, och att detta var en drivande konkret och positiv erfarenhet för många av dem. (Barbour 1998, 19–20) Det är mycket lätt att konstatera att den kristna tron har varit en positiv kraft för vetenskapens utveckling genom att se på vad den betydde för vetenskapens pionjärer. Även från katolska kyrkan har vetenskapen uppmuntrats. Bara för att nämna ett konkret exempel så gav den katolska kyrkan mer finansiellt och socialt stöd till astronomin än någon annan institution, från 1100-talet till upplysningen. (Heilbron 1999) Den ökända, och till stora delar missförstådda, kontroversen med Galilei förändrade inte detta. Därmed inte sagt att det inte funnits kontroverser, men historiker menar idag att detta har varit undantag snarare än regel. (Russell 2003)

Gudstroende nobelpristagare

Ett annat faktum som bör göra att man blir misstänksam mot tesen att det finns en inneboende konflikt mellan vetenskap och religion är att en stor andel av världens främsta forskare, nämligen nobelpristagare, det senaste århundradet har varit kristna. Vid en genomgång (Shalev 2003) av alla nobelpristagare från 1901 till 2000, beskriver 66% sig som kristna men bara 10% beskriver sig som ateister eller agnostiker, se figur. Kristna har fått 74% av nobelprisen i kemi, 64% i medicin, 65% i fysik, 79% av fredsprisen, 49% av litteraturprisen och 55% av ekonomiprisen. Om en majoritet av världens ledande vetenskapsmän tror på Gud, är det svårt att se hur det kan finnas en konflikt mellan att tro på Gud och att vara vetenskapsman.

Forskarsamhället i stort

Konflikttesen säger att efterhand som den vetenskapliga utvecklingen fortgår, kommer antalet religiösa människor att minska. Det bör alltså finnas en korrelation mellan vetenskapens utbredande och religionens tillbakagång. Allra tydligast bör det synas bland vetenskapsmän själva. För att undersöka den religiösa tron bland forskare gjordes 1916 en undersökning med 1000 slumpmässigt utvalda amerikanska forskare. De fick svara på ifall de trodde på Gud, och ifall de trodde på ett liv efter detta. Det visade sig att 39% av forskarna trodde på Gud, och 50% trodde på ett liv efter detta. (Leuba 1916) Undersökningen upprepades 80 år senare och det visade sig att siffrorna var nästan oförändrade, speciellt på den första frågan. (Larson och Witham 1997) Resultaten stämmer väl med en undersökning 1969 där man 43% av alla professorer inom fysik och livsvetenskaper (studiepopulation = 60 000) rapporterade att de gick i kyrkan två till tre gånger i månaden, vilket är lika mycket som befolkningen i stort.

Kristendomen som vetenskapens vagga

Vi kan förstås inte veta vad som hade hänt med vetenskapen i Europa om det inte vore för kristendomen. Jerry Coyne har hypotetiserat att den skulle ha utvecklats snabbare, men kontrafaktiska påståenden om verkligheten är svåra för att inte säga omöjliga att belägga. Däremot kan vi se på det inflytande som kristendomen faktiskt har haft, och se vilka de kausala sambanden är. Vi kan också se hur vetenskapen har utvecklats i de delar av världen där kristendomen inte haft lika stort inflytande. Givetvis säger sådana studier inte hela sanningen om kristendomens bidrag, för det fanns andra faktorer som också bidrog till att vetenskapen uppstod just i Europa.

För att styrka sin tes refererar Coyne (2015) till en känd incident med den franske matematikern Laplace som var samtida med Napoleon Bonaparte. Isaac Newton hade med sina matematiska modeller svårt att förklara hur planeternas banor runt solen var så stabila. Han menade därför att Gud regelbundet behövde gripa in och stabilisera planeterna för att förhindra att de försvann ut i världsrymden. Laplace lyckades visade att Newton hade fel och att planeternas banor visst kan beskrivas av naturlagarna. Laplace gav sin avhandling till Napoleon Bonaparte och fick då frågan tillbaka varför han inte hade nämnt Gud, varpå Laplace svarade, ”jag har inget behov av den hypotesen”. Coyne menar att inte heller efter detta har forskare haft behov av Gud som en hypotes, vilket enligt Coyne innebär att vetenskapen stödjer en ateistisk världsbild snarare än en kristen. Men så enkelt är det förstås inte, för även ur ett kristet perspektiv är Laplaces svar helt rimligt. Gud är inte en vetenskaplig teori vilken som helst, som konkurrerar med gravitationsteorin eller atomteorin. Nej, den kristna uppfattningen är att Gud är själva förutsättningen till varför vetenskap överhuvudtaget är möjligt. Utan Gud, inget universum till att börja med, ingen gravitation och inga atomer.

Konflikttesen blev populär inte så mycket för att den speglade det historiska förhållandet mellan vetenskapen och kristendomen, vilket den inte gjorde, utan för att det låg i tiden med polemik mot kyrkan och kristna institutioner. En mer vetenskaplig och historiskt korrekt beskrivning av hur vetenskap och kristendom har förhållit sig till varandra hade tagit hänsyn till det positiva inflytande som kristendomen haft på vetenskapen.

Visst hade andra kulturer, såsom den grekiska och kinesiska, utforskat en del av skapelsen, men det var under kristendomens inflytande som vetenskapen växte fram och inte i dessa andra mer utvecklade kulturer. Vetenskapshistoriker har frågat sig varför det skedde i just Europa och vilken roll kristendomen har spelat i vetenskapens historien. Vad var det som gjorde kristendomen till en så god grogrund för vetenskapen jämfört med andra trosuppfattningar?

Naturen är verklig

För att vetenskap ska vara möjlig, måste ett antal antaganden om världen först göras. Kristendomen erbjöd ett intellektuellt ramverk som motiverade dessa antaganden. Ett sådant antagande är att naturen är verklig. Det kan tyckas självklart, men det är det knappast – olika idealistiska och panteistiska idéer lär ut att det vi ser endast är skuggbilder av Det Absoluta, Den Ende, etc. Enligt Platon kan människan inte uppfatta den äkta verkligheten, vilken existerar utanför rum och tid, utan endast idéer om verkligheten. Alla idéer leder tillbaka till en uridé som är det ytterst sanna och det vi kan uppfatta med våra ofullkomliga sinnen är blott och bart illusioner. Likaså lär hinduismen att det vi uppfattar med våra sinnen som separata ting är ”maya”, en illusion som skapats av Brahman, världssjälen, som döljer den verkliga enheten i tillvaron.

I kontrast till dessa filosofier lär kristendomen att de materiella tingen inte är illusioner som är otillgängliga för människan – de är verkliga fysiska föremål som är skapade av Gud. Tingen är separerade – Gud skiljde ljus från mörker och vatten under fästet från vatten ovan fästet – och de skapade tingen kan beskrivas och kategoriseras på ett organiserat sätt.

Naturen är god

Ett annat antagande som var viktigt för vetenskapens framväxt var att skapelsen är god. Idag anser vi att naturen är värdefull och värd att studera. Därför är vi så måna om att stoppa klimatförändringar, inte förstöra naturen, bevara den biologiska mångfalden och förhindra utrotning av djurarter. Om vi inte hade betraktat naturen som god och värdefull hade det förmodligen varit ännu sämre ställt med den än vad det nu är, och det är troligt att naturvetenskapen som vi känner den idag inte hade existerat. (Pearcey och Thaxton 1994)

Den gamla grekiska kulturen betraktade inte skapelsen som god. Det materiella kopplades ofta ihop med ondska och kaos och praktiskt arbete sågs ned på. Man lät ofta slavar utföra praktiskt arbete, medan filosoferna ägnade sig åt att försöka förstå den sanna tillvaron (i enlighet med Platons idélära). 

Den tidiga kyrkan avfärdade allt sådant. Man lärde ut att skapelsen var värdefull och god. När Gud skapar världen tittar han vid upprepade tillfällen på det han skapat ”och Gud såg att det var gott”. När skapelsen är fullbordad ”såg Gud på allt som han hade gjort, och se, det var mycket gott”. Även Paulus stämmer in i skapelsens godhet: ”Allt som Gud har skapat är gott, och inget är förkastligt när det tas emot med tacksägelse.” (1 Tim 4:4) I den judisk-kristna traditionen har man aldrig strävat efter att fly från skapelsen. De skapade tingen ska ära Gud och användas för att göra gott. Därför har man heller aldrig inom judendomen eller kristendomen sett ner på fysiskt arbete.

Under reformationen började man tala om kallelse som något som inte bara gällde kyrkans folk utan även de som studerade Guds skapelse. Reformatorn Calvin menade att naturen var något att glädja sig över eftersom den utstrålade Guds härlighet, vishet och godhet. Och naturen var inte bara något att glädja sig över, Calvin uppmanade till både praktiskt och intellektuellt engagemang  (Taylor 1968): ”Det finns ett behov av konst och mer krävande studier för att undersöka stjärnornas rörelser, för att bestämma deras lägen, för att mäta deras intervall, för att notera deras egenskaper.” (McNeill 1960, 53)

Bland naturvetarna kan astronomen Johannes Kepler nämnas. Han såg att det fanns en skönhet och en ordning i skapelsen och att ju bättre vi förstod skapelsen, desto större anledning fick vi att förundras över Gud. I slutet av en av sina anteckningsböcker, Harmonices Mundi, utbrast Kepler i en bön: ”Jag tackar dig, Skapare och Gud, för att du har givit mig denna glädje i din skapelse, och jag fröjdar mig i dina händers verk. Jag har nu fullföljt det arbete som jag kallades till och jag har använt alla de gåvor som du har lånat till min ande.” (Vallado 2001, 10) Att studiet av skapelsen var något gott och värdefullt var en viktig drivkraft för många av vetenskapens pionjärer.

Naturen är inte Gud

Bibeln lär ut att naturen är god, men den är inte Gud. Naturen är en skapelse av Gud, men den är inte själv gudomlig. Mot den här uppfattningen kan ställas animism, som lär att andar eller gudar bor i naturen. Dalar, berg, vattendrag och skogar har andevarelser. Enligt vissa varianter av animism är dessa andevarelser även bundna till människan. Enligt panteism är gud och universum ett, naturen utgör guds själ. Bibeln utesluter förstås all animism och panteism – Gud är inte en del av skapelsen. Solen, månen och stjärnorna är inte gudomliga, såsom de var i den gamla babyloniska religionen. Thaxton och Pearcey (1994) skriver att så länge naturen tillskrevs gudomliga varelser och egenskaper var den enda rätta responsen tillbedjan eller att försöka skrämma bort dessa varelser. Oavsett, fortsätter de, hur väl utvecklad en kulturs observationsförmåga är, oavsett hur förfinad mätutrustning man har, är inga vetenskapliga genombrott möjliga förrän människan kan möta den naturliga världen oförskräckt. Först när naturen inte längre var ett föremål för tillbedjan, kunde den bli ett föremål för studier.

Slutsats

Vi har sett exempel på hur den kristna religionen har fungerat som en inspiration för vetenskapens framväxt i Europa och hur synen på skapelsen som något att uppskatta och nyttja för människans gagn har sina rötter i den kristna tron. Det är inte bara en korrelation – det finns en tydlig kausalitet som historiker har identifierat. Tesen att vetenskapen och religionen nödvändigtvis ligger i konflikt stämmer alltså inte. Därmed inte sagt att det alltid har varit ett friktionsfritt förhållande, men genom stora delar av historien har de varit partners. I nästa artikel ska vi titta närmare på hur den kristna tron inte bara erbjöd inspiration för de tidiga vetenskapsmännen, utan utgjorde, och fortfarande utgör, en intellektuell metafysisk grund som lämpar sig oerhört väl för att bedriva vetenskap.

Referenser

Barbour, Ian G. 1998. Religion and Science: Historical and Contemporary Issues. A rev. and Expanded ed. of ”Religion in an age of science”. London: SCM.

Barton, Ruth. 1990. ”’An Influential Set of Chaps’: The X-Club and Royal Society Politics 1864-85”. The British Journal for the History of Science 23 (1): 53–81.

Coyne, Jerry A. 2015. Faith Versus Fact. Penguin Publishing Group.

Draper, John William. 2012. History of the Conflict Between Science and Religion. Kindle edition. D. Appleton & Company.

Graves, Dan. 1996. Scientists of Faith: 48 Biographies of Historic Scientists and Their Christian Faith. Reprint. edition. Kregel Publications.

Hardin, Jeff, Ronald L. Numbers, och Ronald A. Binzley, red. 2018. The Warfare between Science and Religion: The Idea That Wouldn’t Die. Baltimore: Johns Hopkins University Press.

Harrison, Peter. 2010. ”Religion and the Early Royal Society”. Science & Christian Belief 22: 20.

Heilbron, J. L. 1999. ”The Sun in the Church”. The Sciences 39 (5): 29–35.

Larson, Edward J., och Larry Witham. 1997. ”Scientists Are Still Keeping the Faith”. Nature 386 (6624): 435–36. https://doi.org/10.1038/386435a0.

Leuba, James H. 1916. The Belief in God and Immortality, a Psychological, Anthropological and Statistical Study. Sherman, French & Company.

McNeill, John T. 1960. Calvin: Institutes of the Christian Religion. Westminster John Knox Press.

Morris, Henry M. 1982. Men of Science, Men of God. San Diego, Calif: Master Books.

Murray, Michael J., red. 1998. Reason for the Hope Within. Grand Rapids, Mich: Eerdmans.

Pearcey, Nancy, och Charles B. Thaxton. 1994. The soul of science: Christian faith and natural philosophy. Turning point Christian worldview series. Wheaton, Ill: Crossway Books.

Principe, Lawrence. 2006. Science and Religion, Lecture 2. Citerat från https://en.wikipedia.org/wiki/Conflict_thesis: The Teaching Company.

Russell, Colin A. 2003. ”The Conflict of Science and Religion”. I The History of Science and Religion in the Western Tradition: An Encyclopedia, redigerad av Gary B Ferngren. Garland Reference Library of the Humanities.

Shalev, Baruch Aba. 2003. 100 Years of Nobel Prizes. New Delhi: Atlantic Publishers & Distributors. https://books.google.se/books?id=3jrbmL-DgZQC&pg=PA57&hl=sv&source=gbs_toc_r&cad=4#v=onepage&q&f=false.

Taylor, E L Hebden. 1968. ”The Reformation and the Development”. Churchman 82 (2): 27.

Vallado, D. A. 2001. Fundamentals of Astrodynamics and Applications. Springer Science & Business Media.White, Andrew Dickson. 2010. History of the Warfare of Science with Theology in Christendom. Echo Library.

Judas Iskariots död

Vem var Judas?
Judas Iskariot är den av Jesu lärjungar som alltid framställts i dålig dager. Redan när Jesu lärjungar räknas upp i Matt 10:4 får Judas epitetet ”han som skulle förråda honom”. Evangelierna berättar att Judas under skärtorsdagsnatten utlämnade Jesus till de romerska soldaterna, vilket så småningom ledde till att Jesus korsfästes. Efter sin uppståndelse visar sig Jesus för ”de elva lärjungarna” (Matt 28:16). Någon fattas alltså – Judas. Detta har tolkats som att Guds vrede drabbade honom efter hans förräderi och han dog. Exakt hur detta gick till finns det dock skilda beskrivningar av. Syftet med denna artikel är att belysa dessa olika beskrivningar för att försöka förstå hur Judas dog.

Problemformulering
Judas Iskariots död är ett av de ställen som oftast tas upp för att exemplifiera interna inkonsistenser i Bibeln. Tanken är att om Bibeln säger emot sig själv, är det problematiskt att hävda att Bibeln är Guds ofelbara ord. Den klassiska kristna uppfattningen är att Bibeln är ofelbar, men om det finns texter i Bibeln som säger emot varandra måste åtminstone en av dem vara fel. Eller? Judas förrådde Jesus och efteråt tog han livet av sig, så långt är evangelisterna överens, men de tycks ge olika besked om hur detta gick till.

I Matt 27.3–10 läser vi:
Men då Judas, som hade förrått Jesus, såg att Jesus var dömd, ångrade han sig och lämnade tillbaka de trettio silvermynten till översteprästerna och de äldste och sade: ”Jag har syndat och förrått oskyldigt blod.” De svarade: ”Vad rör det oss? Du vill se det så.” Då kastade han silvermynten i templet och gav sig av. Sedan gick han och hängde sig. Översteprästerna tog mynten och sade: ”Det är inte tillåtet att lägga dem i offerkistan, eftersom det är blodspengar.”
Och de beslöt att för dessa pengar köpa Krukmakaråkern till begravningsplats för främlingar. Därför kallas den åkern än i dag Blodsåkern.
Då uppfylldes det som var sagt genom profeten Jeremia: Och jag tog de trettio silvermynten, det pris ‘som Israels barn hade satt på honom som hade värderats, och jag gav dem som betalning för Krukmakaråkern, så som Herren hade befallt mig.

Vi noterar att 1) Judas dog genom hängning; 2) översteprästerna köpte krukmakaråkern för pengarna; och 3) Krukmakaråkern kom att kallas Blodsåkern därför att den köptes för blodspengar.

Om vi istället läser vad Petrus säger i Apg 1:18–20 får vi en annan beskrivning av händelseförloppet:
”Mina bröder, det ord i Skriften måste uppfyllas som den helige Ande genom Davids mun hade förutsagt om Judas, han som blev vägvisare åt dem som grep Jesus. Han räknades som en av oss, och denna tjänst hade fallit på hans lott. För pengarna som han fick för sitt brott skaffade han sig ett jordstycke. Och han föll framstupa, så att buken brast och alla hans inälvor rann ut. Detta blev känt för alla som bodde i Jerusalem, och det jordstycket kallas på deras språk Akeldamak, Blodsåkern. I Psaltaren står det skrivet: Hans gård skall bli öde, ingen skall bo där, och: Hans ämbete skall en annan få.”

Här noterair vi att 1) Judas dog genom att han föll framstupa så att hans inälvor rann ut; 2) Han köpte åkern före sin död; samt att 3) Blodsåkern kom att kallas så för att Judas dog där.

Skillnad Matt 27:3–10 och Apg 1:18–20
Dödsorsak
Judas hängde sig
Judas föll framstupa
Vem köpte åkern
Översteprästerna köpte åkern
Judas köpte åkern
Etymologi
Kallas Blodsåkern för att den köptes för blodspengar
Kallas blodsåkern för att Judas dog där

Det är lätt att förstå varför Judas död brukar lyftas fram som ett av de tydligaste exemplen på motsägelser i Bibeln – det verkar sannerligen som att det är två olika traditioner som har tagit plats i Bibeln. Konstigt nog verkar den tidiga kyrkan inte ha förstått texterna som att den ena motbevisade den andra, för i så fall hade de inte båda tagits med i Bibeln. Det faktum att två så uppenbart olika berättelser ändå finns med bör väcka misstanken att vi kanske inte förstår texten på samma sätt som den tidiga kyrkan gjorde. Innan vi avfärdar texterna bör vi därför undersöka om det finns något sätt att förstå texterna på som inte vållar motsägelser.

Problem 1: Judas dödsorsak
Jerusalems topologi
Enligt traditionen motsvarar den aktuella Krukmakaråkern/Blodsåkern Hinnoms dal, ett fält där krukmakarna hämtade lera. När marken grävdes upp efter lera, gick det sedan inte att använda den för odling men dög som gravplats åt främlingar och fattiga som inte hade råd att begravas på en vanlig gravplats (Conrad 1991; France 2015, 28).
En rättsläkare som försöker rekonstruera ett dödsfall kan få stor hjälp av att veta hur omgivningen ser ut. Alla som har varit i Jerusalem vet att omgivningen är väldigt kuperad, och det gäller inte minst Hinnomdalen. Från botten av dalen kan man se sju till tolv meter höga nästan lodräta klippor (McDowell 1992, 130). Än idag växer träd på avsatserna ovanför klipporna. Det är tänkbart att Judas hängde sig i något av träden som växte över en avsats och att grenen gick av så att han föll framstupa och hans kropp slogs sönder.
Om Judas dog av hängningen så är det mycket möjligt att han fick hänga kvar ett tag, eftersom ingen jude skulle vilja ta ner en död kropp på en sabbat och dessutom under påskhögtiden. Kanske fick kroppen hänga där tills den ruttnade (vilket inte tar så lång tid när det är varmt) och så trillade ner och sprack.
Det finns också en annan möjlighet, nämligen att grenen som Judas fäste repet i var död och torr (det finns många döda och torra träd i Hinnoms dal även idag). Om det då kom en stark vindpust så skulle grenen kunnat ha gått av, och Judas (antingen död eller levande) skulle ha rasat ner i avgrunden. Matteus skriver att när Jesus dog så brast förlåten i templet i två delar, jorden skakade och klipporna rämnade (Matt 27:51). Om Judas nu hängde i en torr, död gren på en klippavsats så är det knappast otänkbart att den gick av vid jordbävningen (Archer 2001, 344). Kanske var det helt enkelt så att grenen som Judas hängde i brast och han föll till marken, och därefter slängde han sig ut för en klippbrant.

Hinnoms dal

Fyra sätt att förstå texten
När man läser de båda beskrivningarna av dödsorsaken ser man att de inte utesluter varandra – Matteus skriver inte att Judas inte föll, och Petrus säger inte att Judas inte hängde sig. Det finns åtminstone tre möjliga sätt att harmonisera de båda redogörelserna: 1) Judas dog när han hängde sig och föll sedan utför ett stup så att buken sprack, 2) Judas dog inte av hängningen men grenen brast och han föll utför ett stup så att buken sprack, 3) Grenen brast och Judas föll till marken, och slängde sig sedan utför ett stup. Det finns alltså flera möjliga sätt att harmonisera texterna, och när vi tar hänsyn till förhållandena kring Jerusalem och hur det kan ha sett ut på Krukmakaråkern så framstår dessa förklaringar inte som särskilt orimliga.

En del kommentatorer har lyft fram en möjlig fjärde förklaring, nämligen att ordet som översätts med ”föll framstupa” (prenes) egentligen är en felstavning och att ett mycket närliggande ord (presthes) som istället betyder ”svullna upp” återfinns i vissa senare manuskript (Pache 1985, 154). Detta ger ju en annan bild av vad Petrus beskriver.

En möjlig femte tolkning
Alla de tre synoptiska evangelierna beskriver Judas förräderi som förutsagda av skrifterna och kända av Jesus i förväg. Markusevangeliet och Lukasevangeliet går inte i detaljer kring hur Judas slutade sina dagar, men Matteusevangeliet innehåller denna mer utförliga beskrivning. Vad är Matteus syfte med att inkludera denna beskrivning? Vi får ha i åtanke Matteusevangeliets särprägel: Den är skriven för judar och huvudintentionen jämfört med de övriga evangelierna är att visa att Jesus är den utlovade Messias. Det är därför som Matteus oftare än någon av de andra evangelisterna använder frasen ”… för att det skulle uppfyllas som var sagt genom profeterna”, och det är därför han hänvisar till skrifterna när Judas dör.
När man använder sig av arketyper i skriften tillåter det en viss poetisk frihet. Både profeten Jeremia (Jer 18:2–6) och profeten Sakarja (Sak 11:12–13) beskriver händelser som påminner om denna. Sakarjas beskrivning ligger närmare (”Och HERREN sade till mig: ”Kasta det åt krukmakaren!” – det härliga pris som de ansåg mig vara värd. Och jag tog de trettio silversiklarna och kastade dem i HERRENS hus åt krukmakaren.”), men ändå väljer Matteus att referera till Jeremia. En trolig anledning skulle kunna vara att passagen i Jeremia är starkare förknippad med dom och straff, och det är detta underliggande budskap som Matteus vill förmedla.
Kanhända använder sig Matteus av en typologi när han beskriver Judas öde. Kombinationen av orden ”gav sig av” och ”hängde sig” används nämligen även i den grekiska översättningen av gamla testamentet, Septuaginta, i 2 Sam 17:23:
”När Ahitofel såg att hans råd inte följdes, sadlade han sin åsna och bröt upp och for hem till sin stad, och sedan han hade ordnat med sitt hus, hängde han sig. Så dog han och blev begravd i sin fars grav.”
Ahitofel var en högt aktad personlig rådgivare till kung David men förrådde honom till förmån för Absalom under dennes revolt. En tidig rabbinsk tolkning (rätt eller fel) associerar Ps 41:10 (skriven av David) med denna händelse: ”Också min vän som jag litade på, han som åt mitt bröd, lyfter sin häl mot mig.” De tidiga kristna läste denna vers som en förebild för hur Judas skulle förråda Jesus (Conrad 1991, 167).

Evangelisten Johannes skriver (Joh 13:18):
”Jag talar inte om er alla. Jag vet vilka jag har utvalt. Men Skriften skall fullbordas: Den som åt mitt bröd lyfte sin häl mot mig.”
Med tanke på Matteus intention att visa på kopplingen mellan det nya och det gamla förbundet, och kopplingen mellan kung David och Jesus, är det möjligt att intentionen i hans redogörelse var att visa att Judas genom sitt förräderi, ånger och död uppfyllde den arketyp som Ahitofel utgjorde. I så fall kanske Matteus inte alls avser att beskriva hur Judas dog, utan hänvisningen till hängning är en hänvisning till Ahitofels förräderi (Conrad 1991). Om denna tolkning är korrekt, finns ingen motsättning mellan Matteus och Petrus redogörelser.
Sammanfattningsvis så kan vi vara ganska säkra på att Judas åtminstone var död efter den händelse som Apostlagärningarna skildrar, dels för att det är minst sagt svårt att överleva att inälvorna rinner ut, dels för att syftet med Petrus tal är att han efterlyser en ersättare till Judas. Det finns däremot ingenting i varken Apostlagärningarnas eller Matteus redogörelse som utesluter den andra.

Problem 2: Krukmakaråkerns förvärvande
Vem köpte då åkern? Petrus säger att Judas skaffade sig ett jordstycke för pengarna, medan Matteus skriver att översteprästerna köpte marken. Dessa påståenden säger inte nödvändigtvis emot varandra. Matteus skriver ju att översteprästerna inte kunde ta emot blodspengarna från Judas eftersom de var orena och de kunde inte läggas i offerkistan. Det här var inte konstigare än att biståndsorganisationer idag kan vägra att ta emot pengar som har förvärvats på oetiska sätt. Trots att Judas kastade silvermynten ifrån sig var det alltså rent juridiskt fortfarande hans pengar. Det är troligt att ryktet om Judas död spreds snabbt och att översteprästerna beslöt sig för att för pengarna köpa Krukmakaråkern, den plats där Judas hade hängt sig. En gravplats (som i sig var oren) var ju ett lämpligt sätt att använda de orena pengarna på (France 2015, 29; Pache 1985, 154). För att undvika rituell orenhet, var prästerna tvungna att köpa åkern i någon annans namn och valde då Judas Iskariot, eftersom det var hans pengar och eftersom de köpte marken där han hade dött.
Det finns också en språklig skillnad mellan de två passagerna. Matteus använder verbet egórasan som betyder att handla på torget, lösköpa, friköpa eller sälja. Det syftar alltså på en transaktion. Petrus i Apostlagärningarna använder istället verbet ektesato som innebär att man förvärvar, får egendomsrätt över eller övertar något (Gilbrant, Gärtner, och Kjärll 1983). Genom att använda detta ord betonar Petrus själva ägandeskapet vilket Matteus inte gör. Matteus beskriver hur prästerna lösköpte åkern för Judas pengar, men de var därmed inte självklart ägare till åkern utan det var alltjämt Judas. Leviter fick ju inte heller lov att äga mark, så översteprästerna hade i vilket fall varit tvungna att göra någon annan till ägare.
Alltså, de trettio silverpengarna som Judas fått gav han tillbaka till översteprästerna. Man skulle då kunna säga att Judas köpte blodsåkern indirekt. Han slängde ner pengarna framför prästerna, men dessa kunde inte ta emot dem utan köpte den plats där Judas hängde sig, Krukmakaråkern, till begravningsplats för främlingar. När Judas var död var platsen oren och det var därför passande att köpa marken för att använda som gravplats. Detta verkar enligt Petrus vara vad Judas förvärvade sig för sitt förräderi.

Problem 3: Etymologi
När vi har kommit så här långt inser vi också att ursprunget till namnet Blodsåkern inte är något större problem.

Petrus säger (Apg 1:18–19):

”Mina bröder, det ord i Skriften måste uppfyllas som den helige Ande genom Davids mun hade förutsagt om Judas, han som blev vägvisare åt dem som grep Jesus. Han räknades som en av oss, och denna tjänst hade fallit på hans lott. För pengarna som han fick för sitt brott skaffade han sig ett jordstycke. Och han föll framstupa, så att buken brast och alla hans inälvor rann ut. Detta blev känt för alla som bodde i Jerusalem, och det jordstycket kallas på deras språk Akeldamak, Blodsåkern.”
Det som var ”känt för alla” var sannolikt inte bara det brutala sätt som Judas dog på, utan bakgrunden till varför han förvärvade marken och att det skedde genom blodspengar. Det finns ingen motsättning mot det som Petrus säger och det som Matteus återger. Båda ställena är överens om att åkern var köpt med blodspengar.

Slutsats
Det som vid en första anblick verkar vara två skilda och oförenliga traditioner visar sig vid en närmare analys vara möjligt att förena. Matteus huvudintresse är Jesu uppfyllelse av det gamla förbundets profetior, medan Lukas återger ett tal som Petrus höll kort efter att händelserna inträffade med syfte att utse en efterträdare till Judas. Syfte, målgrupp och sätt att framföra budskapet på skiljer sig åt, men det innebär inte att redogörelserna är oförenliga. Att avfärda nya testamentet som otillförlitligt baserat på denna förmenta motsägelse är alltså förhastat.

/ Sebastian Ibstedt

Referenser
Archer, Gleason L., Jr. 2001. New International Encyclopedia of Bible Difficulties. Supersaver ed. edition. Zondervan. https://www.amazon.com/New-International-Encyclopedia-Bible-Difficulties/dp/0310241464.
Conrad, Audrey. 1991. ”The Fate of Judas: Matthew 27:3-10”. Toronto journal of theology 7 (2). University of Toronto Press: 158–68. doi:10.3138/tjt.7.2.158.
France, R. T. 2015. Matthew: An Introduction and Commentary. InterVarsity Press.
Gilbrant, Thoralf, Bertil Gärtner, och Thorsten Kjärll. 1983. Studiebibeln: Nya testamentet. Vol. 5. Norman.
McDowell, Josh. 1992. The Best of Josh McDowell: A Ready Defense. Thomas Nelson.
Pache, René. 1985. Bibelns inspiration och auktoritet. Filadelfia.