Alla inlägg av sveapol

”Det hände sig vid den tiden…”

 

En vanlig invändning mot den kristna tron är baserad på en skepsis mot historiska fakta och data som de är angivna i skrifterna. Man bortser från att den modus av akademisk faktapresentation som är gängse idag är en relativt nutida uppfinning och att frånvaron av den formen ingalunda betyder att det man ändå meddelar skulle vara felaktigt bara för att formen är en annan. Frågeställningarna är oändliga och där man inte tycker sig se att det som står i bibeltexten ovedersägligen bekräftas av utomstående källor så tar man avstånd från budskapet i texten med dess föregivet bristfälliga historicitet som ursäkt. Dock är det frånvaro av bekräftelse, inte närvaron av ovedersägliga motbevis som ger utslaget.

Det är att märka att denna slags kritik nästan alltid uteblir för andra historiska företeelser som detta till trots accepteras som historiskt säkerställda, ofta på betydligt svagare faktaunderlag. Men dessa gör ju heller aldrig anspråk på att vara del av Guds tilltal till människan. Och det är just den springande punkten när det gäller ”julevangeliet” som det slarvigt kommit att kallas. Det som hände sig vid den tiden var nämligen något som radikalt ingriper i världshistorien och som ställer all annan historia inför ett tolkningsparadigm som människan i gemen inte vill kännas vid. Skälet är att om det som ’hände vid den tiden’ är vad det utger sig för att vara så måste all världshistoria skrivas om i ljuset av att ingen makt i världen har någonsin existerat utan att den i en eller annan bemärkelse varit underordnad den verkliga Makten.

Det är en myt att all makt utgår från folket. Det är ett teologiskt faktum att ”hela världen är i den Ondes våld.” Det är en prognos inför framtiden att ”inför Honom varje knä skall böja sig och erkänna att Han är konungarnas Konung och Herrarnas Herre”. Det är ett påstående att ”Han leder konungarnas hjärtan som vattenbäckar och ger jordens riken åt vem Han vill”, och ingen människa kan ändra detta faktum på en enda millimeter av sin bredd hur många eoner tid än förflyter.

Ingenstans blir denna den bakomliggande världsmaktens styrning klarare än i det säregna mötet mellan Gaius Julius Caesars adoptivson Caesar Augustus och barnet som föds i Betlehem en senvintermorgon någon gång år 5 eller 6 före vår nutida tideräkning. (Det enda som antagligen är 100% säkert att det inte skedde på ”julnatten” år noll.) Barnet som föds har en förhistoria flera tusentals år längre än den romerska nobilitetens olika släkter kunde redovisa.

Den som kom in i världen under dessa små omständigheter är ett uppfyllande av ett löfte från mänsklighetens urhistoria. ”Jag skall sätta fiendskap mellan Kvinnans säd och Ormens säd, ormynglet skall stinga Kvinnans avkomma i hälen, men det barnet skall krossa ormens huvud.” Han som föds är i direkt nedstigande led en son till Abraham, Isak och Jakob. Det löfte som Gud gav Abraham att ”Genom dig och din avkomma skall alla världens folk bli välsignade” träder in i världen på en sedan hundratals år tidigare förutsagd plats genom skeenden beslutade och iscensatta av sin samtids och en av världshistoriens mäktigaste politiska och religiösa makthavare: Augustus Caesar. Till yttermera visso en av de mest väldokumenterade makthavarna från den tiden. Lukas, (grek?) läkaren, Kristusefterföljaren som lever sitt liv under Augustus och Tiberius och de följande romerska kejsarnas tid har sina data klara och meddelar oss vad som skedde ”offstage” från den belysta maktscenen, och det skulle ta några decennier till innan Rom kände av anspråken från den snickarson som föddes långt ifrån elfenbenspalatsen.

Det var om honom som det redan tusentals år före ”Augustus” hade sagts att han skulle vara av liknande slag som ”Melkizedek”. ”Och Melkizedek, kungen i Salem medförde bröd och vin till mötet med Guds vän Abraham. Han var präst åt Gud den Högste.” Efter hans ordning kom till sist den som är efter Melkizedeks art, inte efter Aarons. (Abraham mötte Melkizedek långt före både

löftet om Isak och fyrahundra år innan lagen och prästerskapet under leviterna skapades) Och den ende som Gud sände att vara alla prästers präst och den som bar fram ett sista fullkomligt avslut av alla föregående offer är den som kallas ”Den Högstes Son”.

Profeten Jesajas utsagor från tiden från 739 f v t till 679 innefattar den andra nyckeltexten som ger ”julen” sin teologiska tyngd. ”En son, ett barn, blir fött åt oss, och på hans skuldror kommer makten att vila, namnet han får skall vara Underbar i Råd, Mäktig Gud, Evig Fader, Fredens Furste. Hans rikes tillväxt och dess fred kan ingen hejda, på Davids tron och över den tronens rike kommer han att etablera och vidmakthålla sitt rike med rättfärdighet och rättvisa allt framgent.”

Julens budskap är att denna son, detta bevis om Guds närvaro, denne Immanuel, föddes under Augustus Caesars regeringstid. Budskapet är och var att världsmakten är lydkonung under Gud. Det är Augustus annektering av Judeén något decennium tidigare som föranleder den folkräkning och skattskrivning som skedde under tiden då Quirinius var landsshövding i Syrien. Det är den erövringen av landet som tvingar fram ett synliggörande av det romerska rikets senaste ackvisition i sina befolkningsdetaljer, och skapar insikt om dess fiskala möjligheter som skatteintäktsland. Uppbörden varierade i olika delar av riket. I en del länder beskattades enbart de vuxna männen, i andra hushållen som sådana, lantbruk och andra sysselsättningar beskattas olika. Den civila strukturen var inte lika utvecklad överallt i nationens olika delar. Skatteuppbörd kräver en betydande byråkratisk apparat.

Det är just den politiska bestämda handlingen som också tvingar fram resan från Nasareth i Galileén till Bethlehem i Judeén. Ett beslut om att alla skulle skattskrivas på sin födelseort (i parförhållanden dock mannens födelseort) satte en massiv folkvandring i rullning. För det unga förlovade och havande paret spelar bakgrunden i storpolitiken ingen större roll, annat än att den tjänar till att skapa de förutsättningar som sedan länge ingick i det hopp om Messias ankomst som profeterna sedan länge klarlagt. ”Du Betlehem Efrata, den minsta av Juda städer…” (Men var skulle den födas som kunde identifiera sig som livets bröd om inte i Beit Lechem, brödhuset?) Att Maria var medveten om att detta inte var någon vanlig nedkomst att vänta gjorde nog viss ängslan oundviklig.

Gaius Julius Caesar var den som avslutade Roms mångåriga ställning som republik. Caesar är inte ännu en titel utan ett familjenamn. Han föddes med kejsarsnitt, på engelska ”the caesarian section”, efter latinets ord för snitt. Ur denna fysiska verklighet skapas ett familjenamn. Men också den egendomliga möjligheten att regenterna, kejsarna, som nu följer inte längre anses vara vanligt folk för de är ” a cut above the commoners”, snäppet över det vanliga folket alltså.

Gaius Julius mördas i mars 44 f v t. Två år senare görs han till Gud av senaten. Han deifieras! I sitt testamente förordnade han sin släkting, systersonen Octavianus till arvtagare av hela sin kvarlåtenskap, inklusive regeringsmakten. Att det inte var en lätt övergång kan man lätt läsa sig till i diverse historiska verk. (Encyclopedia Britannica, Gibbons: The rise and fall of Rome etc) Tillsammans med två andra generaler bildas ett triumvirat, efter en initial delning av riket vidtar dock snart kampen om det totala herraväldet. Augustus kom ut ”on top.” Hans framfart är blodig men rättfärdigas förstås av maktens tillskyndare som nödvändig blodspillan för att skapa det fredsrike, den Pax Augusta, som i nära tusen år skulle dominera Europa och mellersta östern sam stora delar av Afrika. Han bar ändå officiellt titeln; Princeps Pax, fredsfurste. (Bland annat röjer Octavianus sin egen halvbror, drottning Cleopatras son med Julius Ceasar, Ceasarion, ur vägen genom mord.)

Han lyckas ge sken av att återinföra republiken medan han i själva verket lägger all makt under sig och i utbyte mot senatsplatser åt sina jasägare dompterar och dominerar han generalförsamlingen som generöst belönar honom med den ena hederstiteln efter den andra. Han tar över titeln och uppdraget som ”Pontifex Maximus” efter Lepidus. Det betyder ”den störste brobyggaren” mellan

Gud och människorna. En titel som påvarna utan en blinkning numera har som sin. Det finns visserligen redan en enda medlare mellan Gud och människor, nämligen Jesus Kristus, men några decennier innan han föds i Betlehem sitter den kronan som gjuten på Octavianus huvud. Augustus blir han för att han ju direkt efter faderns bortgång adopterats av den ’Gud’ som senaten utropat och således är sonen ’Den Högstes Son’. Augustus betyder just ”den mest upphöjde”, och har en koppling till augurernas (spådomsskråets) uppgift att tolka himmelns påbud åt människorna, alltså en prästerlig tjänst. Augustus är också redan tidigt medveten om sin militära status och tar titeln Imperator, dvs ”Arméns anförare.” Han samlar all religiös och politisk makt under en enda hand. Det kommer att upprepas ännu en gång i världshistorien. Den ekonomiska makten lägger han likaledes under sig genom att kontrollera kornleveranserna från Egypten till Rom.

Jesus av Nasareth kallas hundratals år tidigare för den som är anföraren för Guds härskaror: ”Jahweh Sebaoth.” En tydlig vink om detta ger han inför Pontus Pilatus när denne skroderar om sin makt över Jesus vid rättegången i Jerusalem: ”Vet du inte att jag har makt över dig och ditt liv? Du hade alls ingen makt över mig om den inte givits dig från himmelen.. Tror du inte att jag kunde be min Fader om att skicka tolv legioner änglar till mitt försvar om mitt rike var av denna värld?” Rom hade en enda legion i hela området.

Augustus kallades Pater Patriae; landsfader, fädernas fader och nationens självklara beskrivare av vad som gällde även på äktenskapslagstiftningens och moralens områden. Inte bara sista utpost i juridisk mening som ordningsmaktens högsta huvud utan även den som stiftade de lagar som undersåtarna hade att efterkomma. Lex Romana bildar ännu idag grunden för det västerländska rättsväsendet.

Jesus föds alltså ca år 5 f v t. Augustus dör strax utanför Neapel i Augusti år 14 v t. Jesus är alltså i övre tonåren när Augustus ersättas av Tiberius. Tack vare Augustus och hans adoptivfar Gaius Juius Caesar har vi juli och augusti i våra almanackor.

Det hände sig vid den tiden? Det var en gång? Det råkade vara så att…? Av en händelse föddes en gosse där i Betlehem och då var genast några flinka skrivare framme och anpassade allt de visste om Augustus till den gossen? Nog var det väl judiska upprorsmakare som hittade på allt detta för att ’skriva’ om historien till sin fördel? Den tanken förs fram av en del teologer, inte minst i RKK.

Men vilket var först? Gudsordet med sina löften och profetior under minst 1800 år? Eller det romerska riket? Det finns olika möjliga perspektiv: jag sa ovan att hela världen är i den Ondes våld. Dennes förslagenhet är sådan att han genom lögnens maktmedel lägger dimridåer och skapar skogar av giftiga träd runt varje livsträd. Han kan inte hindra livets träd från att växa, men väl att det upptäcks av människorna. Vill man dölja ett gott träd gör man det i en snårskog av giftiga. När världens dittills mäktigaste härskare tar på sig alla gudomliga attribut och hävdar sig som inte bara ”Guds tjänare” utan som en ”Gud själv” så är det just för att förhindra att den verklige Guds son känns igen när Hosanna ljuder och den kommer som kommer i Herrens namn. Men se det lyckades inte. Augustus dör, men Den Högstes Son ger frivilligt upp andan när hans uppdrag är avklarat.

Men det andra alternativet är det motsatta: Allt detta som sker är en från ovan bestämd utveckling som ingen av aktörerna kunnat förhindra. Gud har inte abdikerat. Tidsrymderna är lappri! För Gud är tusen år som en dag.. Tålamodet utsträcker sig ju ännu över vår tid, men det som är förutsagt kommer att hända. Även i framtiden styr Guds hand.

Istället för att dölja barnet i krubban är det Augustus som genom sin skattskrivning sätter det i rampljuset, ett rampljus som aldrig bleknar. Augustus skapade en infrastruktur av vägar i hela riket som gjorde att det kristna budskapet kunde spridas med stor hastighet. Ett nära nog universellt ’gatuspråk’ en enkel grekiska, det s k ”Koiné” bereder vägen för en blixtsnabb spridning av ett och samma budskap över stora delar av Europa och främre Asien. Att barnets födelse inte gick alla

makter spårlöst förbi visas genom dem som kom österifrån och avsiktligt sökte judarnas nästa konung. Dessa ”turister” orsakar viss problematik hos konung Herodes. Samme Herodes som några decennier senare uppvisar sin arrogans gentemot Gud och människor när han iklädd sina regalier och praktkläder talar till folket som skolats att ge tyrannen den hyllning som denne krävde: ”Vi hör en guds röst, inte en människas”. ”Och i samma stund slog en Herrens ängel honom därför att han inte gav äran åt Gud och han åts upp av maskar och dog.” Augustus var ingalunda ensam om att anse sig vara ”Gud själv”. Både judar och sedermera kristna hade stora bekymmer med att tillbedja kejsaren som om han vore Gud. De kallades lustigt nog för just ’gudlösa’ för att de vägrade böja knä för kejsaren.

Pax Augusta? Vem minns den idag annat än som en historisk anekdot? Pax Christi? Den finns hos alla dem som givit Fredsfursten plats i sina liv redan nu, och de har ett löfte om en tusenårig fred framför sig.
Imperatorn Augustus har inga arméer mer. Hans bro saknar landfäste både hitom och bortom evigheten. Han sover bland sina fäder, medan Faderns son sitter vid sin Faders sida och väntar på att återkomma för att döma levande och döda. Inklusive Octavianus Augustus Caesar.

”Det som hände sig vid den tiden” var att världens makter fogade sig under Gud den Högstes beslut och beredde en väg för Herren. Just så: bered en väg för Herren, berg sjunken djup stå upp. Han kommer han som fjärran var sedd som fädrens hopp.

Det mäktigaste riket i världen kunde inte annat än följa den tusenåriga planen. Stirra er inte blinda på bagatellerna i tidens gång. ”Varför larmar hedningarna och varför reser sig jordens konungar upp mot Herren och hans smorde? Han som tronar i himmelen ler, Herren bespottar dem. Han skall tala till dem i sin harm och de skall bäva under hans vrede.”

Gör inte misstaget att betrakta julevangeliet som en saga. ”När tiden var inne födde Maria en son, lindade honom och lade honom i en foderkrubba.” ”Då Gud under långa tider hade talat till fäderna och profeterna på många olika vis har han nu i denna den sista tiden talat till oss genom sin Son. Samme Son som han har insatt till att vara arvtagare till allting, genom vilken han också hade skapat hela världen. Det är han som är Guds härlighets återsken och Guds väsens sanna uttydare. Genom sin makts ord bär han allt och när han hade gjort en ände på synden genom att rena världen från den satte han sig på sin plats på högra sidan vid den Högsta makten i himmelen.”

Historien är ingalunda slumpartad. Den är i alla bemärkelser ”His story”. Vi är bara för små och klensjälade för att fatta det fullt ut. Även Caesar Augustus var bara ett redskap i Guds hand. Inte så bara dock, utan faktiskt det mest och bäst förberedda redskapet. Att fira jul är att manifestera tron på Guds överhöghet över alla tungomål, folk och stammar, över alla makter och ismer på jorden.

God Jul!
Björn Donobauer, Doncaster

Annonser

Tro rätt tro fel, är det du eller jag som avgör det?

Dia Psalma funderade över detta under det förra milleniet.

Denna blogg vill vara till för oss som funderar i frågor kring tro, kring kristen tro mer specifikt. Denna blogg vill också kunna fungera som en mötesplats där frågor och tankar bryts och funderas med varandra.

För att det ska fungera på ett sätt som främjar möten och godhet så håller vi oss med en del enklare regleringar kring detta, de återfinns här och går i korthet ut på att vi önskar saklighet i samtalet genom att bloggpostförfattarens artikel och dess poäng är huvudfokus i ett eventuellt samtal, vidare så vill vi att personangrepp är helt frånvarande i ett eventuellt samtal.

Det är också så att en del bloggpostartiklar går att kommentera andra inte.

Allt gott och god läsning och gott samtal önskar jag er!

/ Martin Walldén, bloggredaktör

Kommentar? Var god dröj!

Tyvärr är det så att för närvarande dröjer publiceringen av den som kommenterar på vår blogg, vi ber om överseende med detta!

Anledningen är att vi ser över hur samtalet ska kunna föras på bloggen framöver och i nutid och några som då kommenterat hamnar lite i kläm.

Vi jobbar på att ordna detta!

Och…ingen behöver vara orolig att man skrivit sin kommentar i onödan, eller lagt möda på formuleringar för så lågt som den håller sig inom bloggens riktlinjer så kommer den att publiceras, om inte annat i fältet till inlägget Kommentarslask.

/Martin Walldén, bloggredaktör

Kommentarslask

Hej!

Några har känt behov av att kommentera, men upplevt möjligheten stängd. Några har upplevt behov att fortsätta diskutera på ett sådant sätt och på sådana platser att man frångår bloggens riktlinjer.

Det har med hyffs från oss som kommenterar att göra och detta hade nog aldrig inträffat ifall alla följt bloggens riktlinjer och gyllene regeln!

Men här kommer en möjlighet att få byta några tankar inom vänlighetens gränser tänker jag!

/ Martin Walldén, bloggredaktör

Vad övrigt är, är tystnad

Citatet är ur Shakespeares pjäs Hamlet och gäller för veckans bloggpost.

Vad övrigt är, är tystnad. – Ur Hamlet

Denna vecka var det tänkt att vi i vanlig ordning skulle publicera en ny apologetisk bloggpost, men av olika skäl blir det inte så.

Vi får en bloggtystnad.

Vi kan använda denna givna tystnad till eftertanke; eftertanke över olika stora och viktiga saker och företeelser, kanske för någon över innehållet och vägen framåt i #metoo. För någon annan reflektion över var godheten i dig och mig får sin näring, hur vi upptäcker och främjar godhet i andra och det din finns mellan oss.

Profeten Elia kan få vara meditationstext denna vecka! Kanske finns det något gott i tystnad och i meningsmotståndare?

Herren sade: Gå ut och ställ dig på berget inför Herren. Och se, Herren gick fram där, och en stor stark storm, som ryckte loss berg och bröt sönder klipport, gick före Herren. Men Herren var inte i stormen. Efter stormen kom en jordbävning. Men Herren var inte i jordbävningen. Efter jordbävningen kom en eld, men Herren var inte i elden. Efter elden hördes ljudet av en svag susning. Så snart Elia hörde detta, gömde han sitt ansikte med manteln och gick ut och ställde sig vid ingången till grottan. Och se, då kom en röst till honom som sade: Vad gör du här, Elia? – 1 Kungaboken kapitel 19 vers 11-13

God tystnad!

/ Martin Walldén

Därför existerar Gud nästan säkert inte – The God/Dawkins delusion?!

I denna bloggpost låter vi den framstående amerikanske apologeten William Lane Craig, dubbeldoktor i teologi och filosofi, få ordet. (Det är alltså ingen av Svenska apologetiksällskapets egna skribenter som för pennan, men vi försöker med denna som samtalsunderlag. Översättning av Magnus Lindborg / Martin Walldén, bloggredaktör).

Frågan och svaret är tagna från hans frågor och svar sidor på Reasonable Faith.

William Lane Craig, vad tycker du om Richard Dawkins argument för ateism i The God Delusion?

På sidorna 157-8 av sin bok Illusionen om Gud, sammanfattar Dawkins vad han kallar ”det centrala argumentet min bok.” Det är som följer:

1. En av de största utmaningarna för det mänskliga intellektet har varit att förklara hur komplex, osannolik, skenbar design i universum uppstår. 

2. Den naturliga frestelsen är att tillskriva skenbar design till verklig design. 

3. Frestelsen är falsk eftersom designer-hypotesen omedelbart väcker det större problemet om vem som designade designern. 

4. Den mest geniala och kraftfulla förklaringen är darwinistisk evolution genom naturligt urval. 

5. Vi har inte en motsvarande förklaring inom fysiken. 

6. Vi ska inte ge upp hoppet om att en bättre förklaring kommer att uppstå inom fysiken, något så kraftfullt som darwinismen är för biologin. 

Därför existerar Gud nästan säkert inte.

Detta argument är slående eftersom den ateistiska slutsatsen att ”Därför existerar Gud nästan säkert inte” verkar komma plötsligt och från ingenstans. Du behöver inte vara en filosof att inse att denna slutsats inte följer av de sex tidigare påståendena.

Faktum är att om vi tar dessa sex påståenden som premisser i ett argument som leder till slutsatsen ”därför existerar Gud nästan säkert inte”, då är argumentet uppenbart ogiltigt. Ingen logisk slutledningsregel skulle tillåta dig att dra denna slutsats från de sex premisserna.

En mer välvillig tolkning skulle vara att ta dessa sex påståenden, inte som premisser, men som sammanställningar av sex steg i Dawkins kumulativa argument för sin slutsats att Gud inte existerar. Men även med denna välvilliga inställning följer inte slutsatsen ”därför existerar Gud nästan säkert inte” av dessa sex steg, även om vi skulle anse att vart och ett av dem vore sant och berättigat.

Vad följer då av de sex stegen i Dawkins argument? Som mest är vad som följer att vi inte skulle kunna sluta oss till Guds existens på grundval av att det verkar finnas design i universum. Men den slutsatsen är helt förenlig med Guds existens och även med vår berättigade tro på Guds existens. Kanske borde vi tro på Gud på grund av det kosmologiska argumentet eller det ontologiska argumentet eller det moraliska argumentet. Kanske vår tro på Gud inte bygger på argument alls utan har sin grund i den religiösa erfarenheten eller i gudomlig uppenbarelse. Kanske Gud vill att vi ska tro på honom helt enkelt genom förtröstan. Poängen är att ett avvisade av designargumentet för Guds existens inte gör någonting för att bevisa att Gud inte existerar eller ens att tron på Gud är oberättigad. I själva verket har många kristna teologer avvisat olika argument för Guds existens utan att därför övergå till ateism.

Så Dawkins argument för ateism är ett misslyckande, även om vi för diskussionens skull accepterar alla dess steg. Men i själva verket är flera av dessa steg sannolikt falska. Ta bara steg (3), till exempel. Dawkins påstående här är att man inte är berättigad att dra slutsatsen att design är den bästa förklaringen till den komplexa ordningen i universum eftersom ett nytt problem då uppstår: vem designade designern?

Denna invändning är felaktig på åtminstone två punkter. För det första, för att inse att en förklaring är den bästa, behöver man inte ha en förklaring till förklaringen. Detta är grundläggande inom vetenskapsfilosofin vad gäller slutledning som leder till den bästa förklaringen. Om arkeologer som gräver i jorden skulle upptäcka saker som ser ut som pilspetsar och yxhuvuden och keramikskärvor, skulle det vara motiverat att dra slutsatsen att dessa artefakter inte är ett resultat av slumpen på grund av sedimentering och metamorfos, utan produkter av någon okänd grupp människor, även om de inte hade någon förklaring till vilka dessa människor var eller var de kom ifrån. Likaså om astronauter skulle komma över en hög med maskiner på baksidan av månen, skulle det vara motiverat att dra slutsatsen att det var en produkt av intelligenta, utomjordiska varelser, även om de inte hade någon aning om vilka dessa utomjordiska varelser var eller hur de kom dit. För att inse att en förklaring är den bästa, behöver man inte kunna förklara förklaringen. I själva verket så skulle det kravet leda till en oändlig regress av förklaringar, så att ingenting någonsin skulle kunna förklaras och vetenskapen skulle bli förstörd. Så i detta aktuella fall behöver man inte kunna förklara designern, för att inse att intelligent design är den bästa förklaringen av vad som verkar vara design i universum.

För det andra tror Dawkins att om det rör sig om en gudomlig designer av universum, är designern minst lika komplex som det som ska förklaras, så inget förklaringsmässigt framsteg görs. Denna invändning väcker en rad av frågor om enkelhetens roll vid bedömning av konkurrerande förklaringar; till exempel hur enkelhet ska vägas i jämförelse med andra kriterier som förklaringskraft, förklaringsomfattning, och så vidare. Men vi lämnar dessa frågor åt sidan. Dawkins grundläggande misstag ligger i hans antagande att en gudomlig designer är en storhet jämförbar i komplexitet med universum. Som ett okroppsligt sinne, är Gud en anmärkningsvärt enkel storhet. Som en icke-fysisk entitet, är inte ett sinne sammansatt av delar, och dess framträdande egenskaper, såsom självmedvetenhet, rationalitet, och vilja, är avgörande för det. I motsats till det kontingenta och varierande universumet med alla dess oförklarliga kvantiteter och konstanter, är ett gudomligt sinne förbluffande enkelt. Visst kan ett sådant sinne ha komplexa idéer-det kan tänka, exempelvis, på infinitesimalkalkyl, men sinnet själv är en anmärkningsvärt enkel storhet. Dawkins har uppenbarligen blandat ihop ett sinnes idéer, som givetvis kan vara komplexa, med sinnet själv, vilket är en otroligt enkel entitet. Att därför postulera ett gudomligt sinne som står bakom universum innebär definitivt ett framsteg i enkelhet, för vad det kan vara värt.

Andra steg i Dawkins argument är också problematiska; men jag tror att nog har sagts för att visa att hans argument inte gör någonting för att underminera en design-slutsats baserad på universums komplexitet, för att inte tala om dess funktion som berättigande av ateism.

Originaltexten finns här: http://www.reasonablefaith.org/richard-dawkins-argument-for-atheism-in-the-god-delusion#ixzz4R3MPxK9U

Ateismens ömma punkter

Denna post är nu stängd för kommentarer, återkommer om huruvida debatten fortsätter i ett annat forum / Martin Walldén bloggredaktör

Bakgrunden till det som jag skriver i denna bloggtext är:

− Som kristna blir vi ofta utmanade och vår kristna tro ifrågasätts och nagelfars av ateister och sekulärhumanister. De flesta kristna tiger och viker undan, oftast för att slippa konfrontation, men också för att de saknar kunskap och argument för att kunna bemöta utmaningarna. Och jag anklagar inte någon kristen för detta. Men för egen del kom jag till ett beslut i mitt kristna liv i slutet på 1960-talet och under mina teologistudier i början på 1970-talet, att jag ska stå upp till försvar för kristen tro och Bibeltro. Det som vi kallar för apologetik och som kanske är mer viktigt idag än någonsin tidigare, då vi lever i ett av Europas och världens mest sekulariserade länder, Sverige.

− Detta livsavgörande beslut har gjort, att jag av och till har hamnat i den s.k. ”hetluften”, både i media och i offentliga debatter. Och jag klagar inte över detta och ikläder mig definitivt inte någon s.k. ”offerkofta”, för ytterst handlar det om en kallelse ifrån den Gud som jag tror på.

− Under årens lopp, så har jag ”gått i clinch” med det som jag vill kalla för ”ateismens ömma punkter”, vilket har fört med sig skiftande reaktioner, alltifrån respekt till den totala respektlösheten ifrån ateister och sekulärhumanister.

− I allt detta så har jag ägnat mig åt studier av ateisters och sekulärhumanisters böcker, tidskrifter och artiklar och jag har även lyssnat på vad de säger.(1)

− I mitt bloggskrivande från den 1 maj 2013 och fram till nu, så har jag fått en ansenlig mängd kommentarer ifrån ateister och sekulärhumanister på mina bloggars kommentarsfält.(2)  Jag är tacksam för den läsekrets av ateister och sekulärhumanister som jag har, och för alla de frågor, kommentarer och reaktioner som jag har fått ifrån dem under årens lopp. Självklart är jag även tacksam för alla andra läsare och för deras inlägg.

Reaktionerna ifrån ateister och sekulärhumanister visar när man har tryckt på en öm punkt eller påtalat ateismens bräcklighet. Här har jag sett ett återkommande mönster. Inte hos alla, men hos tillräckligt många för att jag kan se, att de har blivit störda och irriterade över att deras ateism har ”satts under lupp”. Här tar jag upp tolv ”ömma punkter”, där jag har sett detta återkommande mönster. Det kan säkert finnas flera ”ömma punkter” än just dessa, men jag nämner dessa tolv här eftersom det framför allt är dem som jag har mött och konfronterats med.

1. När de förlorar initiativet och inte själva får sätta agendan och får sista ordet.

På sina egna forum är det ok att de gör så, men när de befinner sig på kristna och på sina meningsmotståndares forum, då har man rätt att förvänta ett mer respektfullt beteende ifrån deras sida, men denna ”ömma punkt” tar tydligen ut sin rätt. Men det ska också sägas, att det finns ateister som visar den respekten.

2. När deras ateism ifrågasätts.

Här märker man ovanan hos ateister, att få sin ateism ifrågasatt och att inte få ”sitta i förarsätet” och angripa och ifrågasätta kristen tro och kristet liv. Av somliga ateister reaktioner att döma, så verkar det som att de har ”blivit tagna på sängen” då deras osmakligt och personangrepp sänker deras egen trovärdighet.

3. När deras ”Gudsupptagenhet” påtalas.

Detta är verkligen ”en het potatis”. Kommentarerna och reaktionerna på mina två senaste bloggtexter på detta forum visade verkligen detta. Där tog jag upp just ateister nästa upptagenhet av Gud i sitt tänkande och i sin argumentation. Ingen behöver dra samma slutsats som jag gjorde där och då, att det är ett ”Gudsbevis”, men att försöka förneka sin ”Gudsupptagenhet”, det är mot bättre vetande. Det är bara att läsa och lyssna till vad ateister och sekulärhumanister själva skriver och säger.

4. När ödmjukhet kommer på tal.

Det uppseendeväckande i detta är, att det är ateisterna själva som talar om ödmjukhet. De efterlyser nämligen ödmjukhet hos mig och även hos andra kristna, då vi skriver och säger, att vi vet att Gud finns och att vi kan veta vem och hurudan Gud är. Men de missar något väsentligt, nämligen att ödmjukhet är ett centralt Bibliskt begrepp och först och främst handlar om vår grundhållning av ödmjukhet inför Gud.(3)

Till detta hör det faktum, att ateister inte vet, att Gud inte finns. Och det har jag förståelse för, att detta är en ”öm punkt” som stör dem. Hur gärna skulle de inte vilja kunna säga, att nu vet vi, att Gud inte finns. Men den dagen lyser fortfarande med sin frånvaro.

5. När evolutionsteorins begränsning och orimlighet påtalas.

Då syftar jag inte enbart på att evolutionsteorin är begränsad till endast arternas uppkomst i djur- och växtriket, vilket i sig är en besvärande begränsning, då evolutionsteorin ofta används som ett argument mot Guds existens. Utan det frapperande är, att de måste sträcka sig bortom denna begränsning och är då beredda att tro på vilka ”mirakler” som helst som evolutionen och ”det naturliga urvalet” har klarat av att utföra under loppet av årmiljoner och årmiljarder, bara de slipper att ha Gud som förklaring. T.ex när det gäller så ”ytterligt fulländade och komplicerade organ”som exempelvis ögat.

Att föreställa sig att ögat med all sin komplexitet, skulle ha kunnat utformas genom ett naturligt urval, verkar ju iallra högsta grad absurt.

Detta enligt Charles Darwin.(4)

6.   När vetenskapens och ”den naturvetenskapliga metodens” begränsade räckvidd påtalas.

Ett faktum som ogärna vill erkännas, men som alla egentligen är medvetna om.

7.   När vår mänskliga kunskaps begränsning kommer på tal.

”Vår mänskliga kunskap är ett styckverk”.(5)  Detta faktum gäller oss var och en, vare sig vi förnekar Gud eller tillbeder honom.

Låt oss läsa några kloka ord av professor Stefan Einhorn: ”Vi ska naturligtvis tro på vår förmåga att förstå vår omvärld, samtidigt som vi aldrig får förlora vår ödmjukhet. Vi måste komma ihåg, att vi har oändliga vidder kvar att utforska. Man kan säga, att om den totala kunskapen om allt motsvarade en stor stad, så har vi hitills samlat så mycket kunskap att den skulle rymmas i en skokartong i en av stadens garderober”.(6)

8.   När ett absolut och objektivt sanningsbegrepp kommer på tal.

Absolut och objektiv sanning förutsätter en personlig, evig och allvetande Gud. När det då finns människor som säger, att det inte finns en absolut och objektiv sanning, så har de i samma ögonblick som de säger det, tillstått att det finns ett sådant sanningsbegrepp.

9.   När intelligens och förnuft, plan, mening, syfte och mål bakom skapelsen påtalas.

När vi som kristna påtalar vad som nödvändigtvis måste ligga bakom livets ursprung och uppkomst, bakom de fysiska lagarnas och universums uppkomst, bakom de olika arternas uppkomst i djur- och växtriket och bakom människans skapelse, nämligen intelligens och förnuft, plan, mening, syfte och mål, då är detta en stötesten och en ”öm punkt” för ateister.

Därför att då förs våra tankar till en personlig och evig Gud som Designer och Skapare som står bakom hela skapelsen.

Detta är inte långsökt på något vis, därför att all vår mänskliga erfarenhet lär oss vad som förutsätts för att något ordnat, helt och pedagogiskt ska kunna komma till stånd. Nämligen bakomliggande intelligens och förnuft, plan, mening, syfte och mål bakom allt vad vi människor talar, skriver och gör.

Detta är också förklaringen till varför Richard Dawkins tillskriver evolutionen och ”det naturliga urvalet” rent ”Gudomliga egenskaper”.(7)  Dawkins förstår vad som krävdes för att kunna resultera i t.ex livets och medvetandets uppkomst, komplexa ting och design,men han vill inte acceptera att Gud finns. Just därför tillskriver han evolutionen och ”det naturliga urvalet” samma egenskaper som Gud har.

10.   När godhet och moral ska förklaras och motiveras.

”God och moral utan Gud ” är något som upptar mycket av ateisters och sekulärhumanisters tid och tankemöda. I sina böcker ”Tro och vetande 2.0” och i ”Upplysning i det 21:a århundradet”, så uppehåller sig Sturmark vid detta tema: ”God utan Gud – om godhet, ondska och moral”.(8)  Det är uppenbart, att det är svårt för ateister och sekulärhumanisters att kunna argumentera för godhet och moral, utan att ta med Gud i bilden. Gud är något av ett ”komplex” då godhet och moral ska avhandlas.

Med tanke på de avslöjanden som har kommit fram under de senaste veckorna genom hashtaggen ”Me too”, då kvinnor ifrån hela världen har trätt fram och berättat om mäns ”taffsande” och ”nedlåtande sexspråk” i både medie-, idrotts- och underhållningsvärlden, så är frågan om Gudlöshet och sexism hör samman? Vi lever i ett Gudlöst och sekulariserade samhälle som just nu skakas om av sin sexism. Godhet, allmängiltiga normer och objektiv moral är tydligen trångbodda i vårt Gudlösa och sekulariserade samhälle. Håller allt tal om ”God utan Gud” på att kollapsa i vår s.k. ”upplysta tid”?

11.  När evigheten kommer på tal.

Även här hämtar jag ex. ifrån Christer Sturmarks bok: ”Upplysning i det 21:a århundradet”, där Sturmark är ärlig i sin redovisning. Sturmark skriver: ”Personligen tror jag inte på ett liv efter döden, men jag vet att många religiösa människor har en sådan tro. Jag har respekt för denna tro: Jag kan inte erbjuda någon ersättning för en sådan tro. … jag kan inte bidra med en förtröstan om ett liv efter detta”.(9)  Framtidstro och evighetshopp som ändå är något så mänskligt närvarande under alla tider och varhelst vi människor bor i världen. Men heder åt Christer Sturmark för hans ärliga och uppriktiga vittnesbörd!

12.  När Jesus presenteras.

Jesus är utan jämförelse den största ”stötestenen” och den mest ”ömma punkten” inom ateismen. Något som är helt i linje med vad Bibeln säger om Jesus.

Jesus som historisk person och hans omutliga och kompromisslösa anspråk som han gör angående sig själv, och hans uppståndelse från de döda. Och att Jesus är deras och vår enda räddning för tid och evighet.(10) Vem som helst som inte personligen har mött Jesus, kan stöta sig på detta. Det erkänner jag villigt.

Ateisternas tro

Ateism kan definieras på lite olika sätt, men det som ateisterna har gemensamt det är, att de tror pånågot. Det är inte så, att ateismen gör att ateister inte tror på något, för det gör dom i allra högsta grad. De tror på vetenskapen, på ”den naturvetenskapliga metoden”, på vetenskapliga artiklar och på evolutionsteorin och på ”det naturliga urvalet”. De tror på det som kan utforskas och ”bevisas” av vår materiella och inomvärldsliga verklighet. Därför är det också så känsligt för ateister när vi som kristna påtalar begränsningar av det som kan utforskas och ”bevisas”. Därav deras skiftande reaktioner.

När detta är sagt om ateisternas tro, då måste det också sägas, att vi får inte blanda ihop deras tro med den tro som Gud ger åt var och en som ärligt och uppriktigt vill ha med Gud att göra. Den tro, som en gång för alla har blivit meddelad åt de heliga.(11) Den tro som är en gåva från Gud och som innebär, att veta och att vara övertygad.(12)  Den tro som i Bibeln kallas för ”hjärtats tro”(13) och som står i ett motsatsförhållande till vår mänskliga tro, som vi kan kalla ”huvudets tro”. Utifrån ”huvudets tro”så ifrågasätts och förnekas Guds existens, medan ”hjärtats tro” leder till en relation med Gud och en övertygelse om att Gud finns och om vem och hurudan Gud är.

Men det ska också sägas, att utifrån ”hjärtats tro” så påverkas och formas även ”huvudets tro” hos oss som kristna människor, och så upphävs mer och mer motsatsförhållandet mellan ”hjärtats” och ”huvudets tro” hos oss kristna. Detta som i Bibeln kallas för ”sinnets förnyelse” och ”själens frälsning” och som är ett mål för vår kristna tro.(14)

Guds kärlek till ateister

Vi får inte glömma bort, att Gud älskar ateister, och det ska vi som kristna också göra, och gärna ha dem i vår vänkrets och bjuda hem dem till våra hem. Och vi behöver aldrig skämmas inför dem, för att vi är kristna och Bibeltroende, och vi ska alltid vara redo stt ge dem tydliga och genomtänkta skäl för den tro vi har.(15) Även om de inte där och då accepterar våra svar och skäl. Men vi sår in ”frön” eller ”säd” i deras liv och personligheter, som längre fram kan bära mycket frukt.

För mig personligen har kontakten och vänskapen med ateister varit och är både nyttig och berikande. Dels för att se och höra hur de tänker och resonerar, och dels för att järn ger skärpa åt järn; så skärper den ena människan den andra.(16) För mig som en övertygad kristen, så skärps jag upp i min kontakt och umgängelse med ateister, och min kristna tro och övertygelse bekräftas gång på gång. Och speciellt när kontakten och vänskapen bygger på en ömsesidig respekt, och då även när min kristna tro angrips och ifrågasätts. För det hör självklart till bilden, att så sker.

Väl mött!

Bengt Gustafsson

Källor: (1) Både kända och okända, döda och nu levande ateister och sekulärhumanister. (2) Världen Idag, World Press och Inblick. (3) 1 Petr. 5:6. Jak. 4:10. (4) ”Om arternas uppkomst”, av Charles Darwin. Bokförlaget Natur och Kultur. 2000. Sid. 143. I kap. ”Stötestenar för teorin”. Sid. 132-159. (5) 1 Kor. 13:9, 12. (6) ”Den sjunde dagen”, av Stefan Einhorn. Bokförlaget Forum. 2003. Sid.36. (7) ”Illusionen om Gud”, av Richard Dawkins. Leopard Förlag. 2006. Sid. 154-161. ”Svar på den nya ateismen”, av Scott Hahn och Benjamin Wiker. Fredestad Förlag. 2009. Sid. 69-71, 100-101. (8) ”Tro och vetande 2.0”. Nya Doxa. 2006.  Sid. 124-142. ”Upplysning i det 21 århundradet”. Fri Tanke Förlag. 2015. Sid. 209-228. (9) Sid. 15-16. (10) Både Gamla och Nya testamentets vittnesbörd om Jesus. Matt. 11:4-6. 13:57. 15:12. Mark. 6:3. Luk. 7:22-23. Rom. 9:33. Joh. 3:16-21. 14:6. Apg. 1:3. (11). Judas brev v.3. (12) Rom. 12:3. 2 Tim. 1:12. Hebr. 11:1, 11. Rom 4:18-21. (13) Rom. 10:10. (14) Rom. 12:2. 1 Petr. 1:9. (15). 1 Petr. 3:15. Kol. 4:5-6. (16) Ords. 27:17.