Kategoriarkiv: Apologetik

Kan naturvetenskap och religion samexistera?

Naturvetenskapen är det mest anmärkningsvärda, det mest fantastiska och kraftfulla som människan någonsin har uppfunnit. Den har givit oss kunskap om världen som vida överträffar alla tidigare civilisationers. Genom den kan vi förutsäga vädret, bygga datorer, bota sjukdomar, flyga till månen och bygga kärnkraft. Naturvetenskapen åtnjuter ett stort förtroende hos de flesta människor idag, och man litar på att den ger oss pålitlig kunskap om verkligheten. Jag själv har haft den stora förmånen att som mikrobiolog ägna mig åt forskning för att ytterligare något öka vår kunskap om världen. Ibland har vi dock ett komplicerat förhållande till vetenskapen, vi kan tro för lite på den eller för mycket på den.

I den här artikeln ska vi se hur en övertro på vetenskapen ligger bakom mycket av den så kallade konflikthypotesen mellan vetenskap och religion. När detta händer blir vetenskapen till en ovetenskaplig filosofi, en världsåskådning som anses ersätta religionen. Detta kan få den motsatta effekten att de som är kritiska till filosofin förkastar inte bara den ovetenskapliga delen utan även den legitimt vetenskapliga. När jag i fortsättningen talar om ”vetenskap” kommer jag att syfta på naturvetenskap (eng: science) och när jag talar om ”religion” kommer jag huvudsakligen att syfta på kristendom. Anledningen är att det är dessa två storheter som ofta är aktuella i diskussionen mellan vetenskap och religion. När jag i den här artikeln diskuterar förhållandet mellan vetenskap och religion är jag inte i första hand intressant av föremålet för det vi tror, för det är klart att detta kan vara fel. Om jag tror att jorden är platt är detta uppenbart fel. Istället är jag intresserad av tro och vetenskap som vägar till kunskap, dvs kan det finnas verklig kunskap och sanning inom både vetenskapen och religionen? Kan man bedriva god vetenskap och samtidigt tro på Gud? 

Vetenskap och tro spelar inte ut varandra

En övertro på vetenskapen kan innebära att man tänker sig att vetenskapen och religionen inte kan samexistera, att de befinner sig i konflikt. ”Nu när vi har vetenskapen kan vi förpassa religionen till historiens skräpkammare”, kan man resonera. En orsak till att man tänker så kan ha att göra med okunskap kring historien – man tror att konflikt mellan vetenskap och religion har varit ett historiskt normaltillstånd. Men som vi har sett i några tidigare inlägg är detta en myt: För precis som den moderna vetenskapen är något unikt framgångsrikt i den mänskliga historien genom att den har givit oss kunskap om den fysiska världen, är just kristendomen unikt framgångsrik genom att det var den som erbjöd de metafysiska förutsättningarna som gjorde att den moderna vetenskapen uppstod just i det medeltida Europa. (1) Tanken att naturvetenskapen och kristendomen har befunnit sig i konflikt baserar sig på två böcker som publicerades under 1800-talet och som var politiskt och personligt motiverade. Dagens historiker har motbevisat denna myt. Man är överens om att kristendomen överlag har haft ett betydande positivt inflytande på naturvetenskapens utveckling. Dessutom trodde en övervägande majoritet av naturvetenskapens pionjärer på en Gud som både har skapat världen och dessutom gör mirakler idag.

Oavsett detta historiska förhållande, som även för många vetenskapshistoriker var en överraskning när bilden började klarna i början på 1900-talet, har konflikthypotesen dödsryckningar än idag. Förutom de historiska skälen formulerar man ibland filosofiska skäl till varför naturvetenskapen har gjort religionen passé. Exempelvis har evolutionsbiologen Jerry Coyne skrivit: ”Naturvetenskap [science] och religion är inkompatibla, du måste välja mellan dem. […] Om du försöker vara konsekvent i hur du erhåller pålitlig kunskap om vårt universum […] måste du i slutändan välja – och välja naturvetenskapen.” (2) Anledningen är enligt Coyne att naturvetenskapen och religionen har olika metoder för nå kunskap om verkligheten, olika metoder för att utvärdera denna kunskap, samt kommer fram till motstridiga slutsatser om universum. (3)

I Sverige har föreningen Humanisterna uttryckt liknande åsikter: ”Det finns egentligen bara ett sätt som religion kan vara ”förenlig” med vetenskapen; Om de religiösa föreställningarna helt saknar empiriska sanningsanspråk, om religionen håller sig med en gudsbild som aldrig ingriper i vår verklighet, aldrig gör mirakel och aldrig hör bön. Med en opersonlig gud som existerar utanför tid och rum och aldrig gör någonting kan man komma undan en konfrontation med vetenskapen. Men en sådan religion skulle å andra sidan helt sakna förklaringsvärde för tillvarons mysterier.” (4) Om dessa författare har rätt är det lite märkligt att en så stor del av vetenskapens pionjärer, liksom en stor del av dagens vetenskapsmän, inklusive nobelpristagarna, tror på Gud. (5) Det indikerar snarare att Coynes analys, att vetenskapen är inkompatibel med religionen, inte stämmer.

En anledning till att konflikthypotesen kan leva kvar till idag är att man har missförstått både vad som menas med vetenskap och vad som menas med att tro på Gud. Jag kommer att argumentera för att båda dessa missförstånd leder till konflikt där det egentligen inte finns någon. Vi ska nu undersöka konflikthypotesen genom att se vad problemet är med att ha en övertro på vetenskapen. I en kommande artikel ska vi även undersöka vad det innebär att tro på Gud. När korrekta beskrivningar av vetenskap och religion används är det tydligt att det inte finns någon konflikt mellan dem, annat än i undantagsfall.

Vetenskap i en låda: Varför naturvetenskapen är begränsad

Naturvetenskapen kan förklara världen som vi ser omkring oss. För en del räcker det att konstatera detta, så tänker man sig att den kan förklara precis allting. Detta är ett exempel på extrapolering, dvs utifrån att naturvetenskapen kan förklara väldigt mycket, drar man slutsatsen att den kan förklara precis allting. Oxfordkemisten Peter Atkins har tex skrivit: ”Jag menar att det inte finns någonting som den vetenskapliga metoden inte kan förklara.” (6) Men är en sådan extrapolering befogad? Hur mycket kan naturvetenskapen förklara? För att kunna göra en extrapolering bör vi vara tämligen säkra på att allting som går att veta kan förklaras naturvetenskapligt. Problemet är att just eftersom den vetenskapliga metoden är begränsad, kan vi inte använda den för att dra en sådan slutsats. I så fall skulle den behöva sträcka sig utanför sig själv. Istället behöver vi använda oss av metavetenskap, dvs filosofin, för att avgöra om det finns någonting utanför det som naturvetenskapen kan förklara. Den kan alltså inte själv avgöra om det finns någonting som den inte kan förklara.

Anledningen till att naturvetenskapen är begränsad är för att vi har uppfunnit den vetenskapliga metoden som ett sätt att söka svar på vissa frågor om tillvaron. Den ger (oftast) pålitliga och goda svar på dessa frågor men vilka svar vi kan få beror på vilka frågor vi ställer: Vi har konstruerat metoden för att svara på frågor kring en begränsad del av verkligheten, sådant som har att göra att med materia, energi och andra delar av den fysisk verkligheten. Det blir därför ett missbruk av naturvetenskapen när man använder den för att försöka besvara frågor som ligger utanför dess kompetensområde.

För att tydligare se varför vetenskapen är begränsad kan man göra en historisk tillbakablick. Vi människor har försökt veta många saker. Innan den moderna naturvetenskapen uppstod, gjorde man ingen tydlig åtskillnad mellan olika former av kunskap: frågor om fiskar, gudar, vulkaner, geometri, estetik och himlakroppar – allt var kunskap och behandlades på samma sätt. Förmodligen var de vetenskapliga diskussionerna mycket intressanta då varje område kunde bidra med kunskap. Men samtidigt är det ganska opraktiskt att inte skilja olika former av kunskap från varandra: det är en enorm skillnad på att ha kunskap om vilken musik som är vacker och att ha kunskap om kokpunkter för olika vätskor.

När det vetenskapliga arbetssättet långsamt började formas handlade det om att separera ut vissa typer av frågor från andra. (7) Det har jämförts med att man lade vissa frågor i en låda som man märkte upp med ”Naturvetenskap”. (8) Dessa frågor valdes ut på grundval av att de kunde undersökas på ett likartat sätt, med observationer och upprepningsbara experiment, de kunde leda till förutsägelser om tillvaron och svaren på frågorna berikade varandra på olika sätt. För flera av dessa frågor kunde man också ta matematiken till hjälp för att finna svar och svaren kunde ibland formuleras som generella naturlagar. Dessa egenskaper kan sägas vara ett ungefärliga kännetecken för hur naturvetenskapliga teorier fungerar. De förklaringar som uppfyllde dessa egenskaper lades i lådan som märktes upp med ”Naturvetenskap”.

Att separera vissa frågor från andra var en avgörande del i den moderna naturvetenskapens tillkomst. Filosofen Mary Midgley har skrivit att fysikens framgång under 1600-talet helt och hållet berodde på att dess grundare såg ett behov av att avgränsa den – att separera de fysikaliska frågorna från andra, intrasslade, frågor. (9) När Isaac Newton skrev att han kände sig som ett barn som plockade upp snäckskal på stranden, menade han inte att det bara var en tidsfråga innan fysiker kunde förklara tillvarons alla mysterier. Han menade att livet i sig är mystiskt och naturvetenskapen endast kan förklara en liten del av det. En del frågor kräver andra typer av svar. Newton kom ihåg att det fortfarande finns frågor utanför lådan – de har inte försvunnit.

Historia och moral utanför lådan

Frågorna i lådan, de naturvetenskapliga frågorna, har alltså vissa kännetecken. De har att göra med observationer och hypotesbildning, upprepningsbara experiment och materiella förklaringar. Men hur är det med frågorna som är kvar utanför lådan, de som inte uppfyllde de kriterierna för att klassificeras som naturvetenskap? En hel del av vår kunskap om världen handlar ju faktiskt inte om upprepningsbara experiment eller matematik. Exempelvis historiska händelser: Vi vet att Julius Caesar mördades den 15 mars 44 f.Kr. i Pompejus teater av bl.a. Marcus Brutus efter en sammansvärjning i den romerska senaten. Hur vet vi detta? Inte är det genom upprepningsbara experiment i alla fall. Vi kan inte återskapa Caesars död och göra ett experiment för att ta reda på om han verkligheten mördades av Brutus. Få människor skulle dock förneka att vi kan ha kunskap om historiska händelser. Historiker använder sig av historievetenskapliga metoder såsom ögonvittnesskildringar, dokumentjämförelser och arkeologi för att få kunskap om specifika händelser, inte naturvetenskapliga.

Vi kan formulera en viktig regel: Metoderna som vi använder för att få kunskap måste väljas med hänsyn till vad det är vi vill få kunskap om. Vi kan inte använda ett mikroskop för att studera stjärnor eller ett teleskop för att studera celler. Om det gäller företeelser i naturen som har att göra med upprepningsbara, observerbara händelser så är naturvetenskapliga metoder lämpliga. Om det gäller ekonomisk tillväxt så är ekonomivetenskapliga metoder lämpliga. Om det gäller historiska händelser såsom Caesars död, Napoleons krig eller t.o.m. Jesu uppståndelse är historievetenskapliga metoder lämpliga. Att en frågeställning inte befinner sig i den naturvetenskapliga lådan betyder inte att frågan inte förtjänar att ställas eller att den inte går att besvara. Det betyder kanske bara att den befinner sig i en annan låda, uppmärkt med någonting annat. Vi kan då inte begära att frågan ska kunna besvaras med naturvetenskapliga metoder. Om religionen befinner sig i en annan låda än naturvetenskapen gör inte det religiösa frågor meningslösa, det betyder bara att de naturvetenskapliga metoderna inte är tillämpliga på religiösa frågeställningar.

Mening och syfte utanför lådan

Det är inte bara frågor om historiska händelser som befinner sig i en annan låda än den naturvetenskapliga, det gäller även frågor om moral. Om jag har en rik moster så kan naturvetenskapen tala om vad som kommer att hända med henne om jag häller arsenik i hennes kaffe. Men naturvetenskapen kan aldrig tala om för mig ifall detta är ett moraliskt acceptabelt sätt att komma över hennes pengar. Svaret på den frågan får jag söka någon annanstans. Ändå är moraliska frågor absolut grundläggande för det vetenskapliga arbetssättet – får man lov att plagiera? Behöver man tala sanning i en vetenskaplig artikel? De flesta människor vet svaren på dessa frågor, men det är inte svar som vi prövar oss fram till genom upprepade experiment. Filosofen Michael Ruse menar att moralisk kunskap kan vara lika verklig och objektiv som naturvetenskaplig kunskap:

”Den man som säger att det är moraliskt acceptabelt att våldta små barn, har precis lika fel som den man som säger att 2 + 2 = 5.” (10)

Precis som Ruse skriver så kan moraliska frågor handla om fakta i lika hög utsträckning som matematiska. Enda anledning till varför någon skulle betvivla detta verkar vara om man menar att endast den naturvetenskapliga lådan kan ge verklig kunskap, men detta är ju i sig inte en naturvetenskaplig bedömning. Vi verkar faktiskt veta att det är fel att våldta småbarn trots att det inte är en naturvetenskaplig slutsats. 

Även frågor om mening och syfte befinner sig i en annan låda än den naturvetenskapliga, men även detta kan uppenbart handla om kunskap. För att se detta kan en liknelse av matematikern John Lennox vara till hjälp. (11) Min moster Ulla har bakat en tårta som är så fin och ser så god ut att den förtjänar en ordentlig undersökning. Jag skickar iväg den till världens främsta vetenskapsmän och ber dem att förklara tårtan. Näringsforskarna talar om hur många kalorier tårtan innehåller, biokemisterna talar om hur mycket fett och proteiner som finns i tårtan, kemisterna förklarar vilka atomer som bygger upp proteinerna, fysikerna förklarar vad dessa atomer består av och hur de växelverkar och matematikerna beskriver den här växelverkan med en massa eleganta ekvationer. När dessa vetenskapsmän har givit oss en uttömmande förklaring, vet vi då allt som går att veta om tårtan? Knappast. Antag att jag frågar dem varför gjordes tårtan? Matematikerna kan ställa upp hur många ekvationer de vill, men ingen matematisk ekvation eller lista över näringsämnen kan tala om för mig varför moster Ulla gjorde tårtan. Om jag vill veta svaret får jag helt enkelt fråga henne. Mening och syfte är alltså kunskap som jag får skaffa mig på andra sätt än med den vetenskapliga metoden. Notera att oavsett vilka svar som näringsforskarna och kemisterna kommer fram till, kan de aldrig säga att tårtan inte har något syfte. Men på samma sätt gör moster Ullas syfte med tårtan inte kemisternas analyser mindre värda. Det handlar om olika sorters svar som ger kompletterande information om tårtan.

Fysikern John Polkinghorne har jämfört förhållandet mellan vetenskapen och religionen med en kokande kittel: Om någon kommer hem till mig och undrar varför vattnet kokar på spisen kan jag svara att vattnet kokar för att den kinetiska energin gör att vätebindningarna bryts så vätskan övergår i gasfas. Och jag kan svara att vattnet kokar för att jag tänkte bjuda på te. Det ena är ett vetenskapligt svar, det andra är ett svar som handlar om avsikt och syfte. 

Svaret som handlar om syfte är betydelsefullt – människor drack te långt innan man visste något om vätebindningar. Det vetenskapliga svaret har fortfarande inte ersatt det andra – även om jag själv är kemiintresserad är de flesta av mina gäster förmodligen mer intresserade av att veta syftet med att vattnet kokar än den kemiska mekanismen. För att förstå tillvaron runt omkring oss behöver vi båda typerna av svar. På samma sätt är det med naturvetenskap och religion: på frågan varför universum finns kan jag svara att universum finns för att det har expanderat från en singularitet för 13 miljarder år sedan, och jag kan svara att universum finns för att en kärleksfull Gud har skapat det, upprätthåller det och ligger bakom allting som vi kan studera med den vetenskapliga metoden. De båda svaren utesluter inte varandra, de är kompatibla som två olika typer av förklaringar som tillsammans ger en mer fullödig förståelse av tillvaron. Vi kan därför utnyttja både den naturvetenskapliga och den religiösa lådan för att söka svar. Det finns inte någon anledning att spela ut dem mot varandra.

De viktigaste frågorna är inte naturvetenskapliga

Naturvetenskapen har gränser. Peter Medawar, nobelpristagare i medicin, har skrivit:

”Att det finns en gräns för vetenskapen framgår tydligt av dess oförmåga att besvara barnsligt enkla frågor som rör de stora livsfrågorna: ’Hur kom allting till?’, ’Varför är vi här?’. ’Vad är meningen med livet?’ … Det är till metafysiken, skönlitteraturen och religionen vi måste vända oss för att få svar på dessa frågor.” (12)

Han får medhåll av Francis Collins, genetikern som ledde kartläggningsprojektet av människans arvsmassa, HUGO:

”Naturvetenskap är det enda tillförlitliga sätt som finns för att förstå den naturliga världen, och dess verktyg kan, när de används på rätt sätt, frambringa djupa insikter om den materiella verkligheten. Men naturvetenskapen är maktlös när det gäller att svara på frågor som: ’Varför blev universum till?’, ’Vad är meningen med att människan finns till?’, ’Vad händer efter döden?’ En av de starkaste drivkrafterna för mänskligheten har varit att söka svar på djupa frågor och vi behöver använda både det naturvetenskapliga och det andliga perspektivets hela kraft för att förstå både det synliga och det osynliga.” (13)

Vi kan nog alla instämma med Collins i att naturvetenskapen är oerhört kraftfull när den används på rätt sätt. Lika tydligt bör det vara att naturvetenskapen får sin styrka genom att den uttalar sig endast om ett begränsat antal frågor. Den är inte allvetande, det finns frågor som ligger utanför dess kompetensområde.

Vi kan nu utvärdera Jerry Coynes ord: ”Vetenskap och religion är inkompatibla, du måste välja mellan dem. […] Om du försöker vara konsekvent i hur du erhåller pålitlig kunskap om vårt universum […] måste du i slutändan välja – och välja vetenskap.” I ljuset av ovanstående förstår vi nu att detta är fullständigt nonsens. Att metoderna i den naturvetenskapliga lådan fungerar bra, innebär inte att det inte finns andra lådor. Det är sant att den naturvetenskapliga metoden skiljer sig från den religiösa, men det betyder inte att vi måste välja. Det är ungefär som att hävda att vattnet kokar för att vätebindningarna bryts och därför spelar det ingen roll att du vill ha te. Non sequitur. Eller som man säger på svenska: Goddag yxskaft! Religionen och naturvetenskapen kan existera tillsammans – de ger olika typer av svar om verkligheten och vi behöver båda sorterna.

Flera förklaringar samtidigt

Låt oss utveckla ovanstående. Det är vanligt inom vetenskapen att samma föremål kan beskrivas på olika förklarande nivåer. Låt oss ta människan som exempel. Jag själv har ett medicinskt perspektiv men är molekylärbiolog från början. Jag kan beskriva människan på biokemisk nivå, cellnivå, organnivå, psykologisk nivå och populationsnivå. Alla dessa perspektiv är legitima, beroende på vad frågeställningen är. Partikelfysikern Ian Hutchinson har givit följande exempel med förklaringar av människan på olika nivåer som alla kan vara sanna utan att de utesluter varandra: (14)

  • Jag är en ansamling elektroner och kvarkar som samverkar via den svaga kärnkraften.
  • Jag är en kombination av huvudsakligen väte-, kol-, och syreatomer.
  • Jag är en fantastisk biokemisk maskin som koordineras av informationsbärande genetiska koder.
  • Jag är en komplex organisation av samverkande celler.
  • Jag är en biologisk organism, besläktad med ett stort antal andra biologiska organismer.
  • Jag är ett varmblodigt däggdjur.
  • Jag är en person, make och vän.
  • Jag är en syndare, frälst av nåd.
  • Jag är en odödlig andlig varelse, skapad till Guds avbild.

Jag är allt detta och ingen nivå utesluter någon annan nivå. Det är bara om man utgår från den så kallade scientismen – att bara den naturvetenskapliga lådan ger verklig kunskap – som det finns en konflikt mellan de olika nivåerna. Men scientismen är felaktig, ingen sådan konflikt finns. Samma sak gäller när Dawkins använder darwinismen för att ge stöd åt sin ateism. (15) Istället för att låta förklaringar som skulle kunna komplettera varandra existera tillsammans, har han bestämt att den naturvetenskapliga lådan är den enda som kan ge verklig kunskap. Därmed uppstår en konflikt som egentligen inte borde finnas. 

Även en del kristna har omedvetet accepterat delar av scientismen och Dawkins teori att det finns en konflikt mellan biologiska (eller andra naturvetenskapliga) teorier och att tro på Gud. Men eftersom olika nivåer av förklaringar kan vara sanna samtidigt, finns ingen sådan motsättning. I samma stund som Dawkins använder biologin för att uttala sig om Guds existens har han lämnat den naturvetenskapliga lådan, och konflikten är då inte mellan en naturvetenskaplig teori och Guds existens, utan mellan en ateistisk filosofi och religionen. Och att det finns en konflikt där är ju inte så konstigt. Man får de svar man letar efter.

Slutsatser

Naturvetenskap är fantastiskt. Den har till stora delar givit oss det teknologiska och medicinska välstånd vi har idag. En av de saker som gjort naturvetenskapen så framgångsrik är att den har avgränsats från andra kunskapsmässiga frågeställningar och innebär ett (relativt) tydligt och väldefinierat sätt att inhämta kunskap. Det innebär att man använder sig av observationer, hypotesprövning genom experiment och falsifiering. Men naturvetenskapliga förklaringar är bara en sorts förklaringar – andra sorter är historiska, moraliska och meningsförklaringar. Vattnet som kokar på spisen kan förklaras med både fysikaliska mekanismer och med mening och syfte och det ena utesluter inte det andra. På samma sätt förhåller sig naturvetenskapen och religionen i normala fall till varandra – de ger kompletterande beskrivningar av tillvaron.

Det finns mycket mer att säga om ämnet och frågan ifall det förekommer konflikter är ännu inte löst. Det vi har tittat på är naturvetenskapen och religionen som två legitima vägar till kunskap. Liknelsen med tevattnet får anses utgöra en generell bild av hur de förhåller sig till varandra. Men ibland kan det naturligtvis bli kontakt mellan de två, så att naturvetenskapliga slutsatser påverkar religiösa, och vice versa: De olika lådorna kan vara mer eller mindre långt ifrån varandra. Speciellt tydligt blir detta när det kommer till ursprungsfrågorna – där kan naturvetenskapen och religionen berika varandra och hjälpa oss till ökad förståelse. Hur detta kan gå till är ett eget ämne. Dessutom ger ju religionen, åtminstone den kristna, en viktig filosofisk grund för att bedriva vetenskap vilket vi redan har sett. Naturvetenskapliga teorier har varit enormt framgångsrika i att beskriva den fysiska världen omkring oss. Tillvaron är, så långt vi kan upptäcka med naturvetenskapen, regelbunden och upprepningsbar och de vetenskapliga teorierna fungerar därför utmärkt utan att behöva hänvisa till en personlig Gud. Men detta är inte ett skäl till att betrakta Gud som överspelad av vetenskapen som Humanisterna skriver. Ian Hutchinson sammanfattar: ”Kristna ser naturens likformighet inte som någonting som utestänger Gud från sin skapelse utan som ett utflöde av hans trofasthet gentemot den. Naturlagarna är sådana de är därför att Gud designade dem på det sättet och fortsatt upprätthåller dem genom sin vilja.” (16) Naturvetenskapen är upptäckten av hur universum är arrangerat i den mån det är reproducerbart och begripligt och det är samtidigt upptäckten av hur Guds plan är utformad och hur han verkar i skapelsen, en koppling som var uppenbar för många av vetenskapens pionjärer. Det finns två fallgropar här som antingen ser Gud som totalt frånvarande eller som alltför oberäknelig: Gud har inte satt igång universum, gjort det oberoende av honom och sedan gått på semester. Inte heller har han satt igång universum, gjort det oberoende av honom och ingriper lite då och då för att rätta till och justera när naturen hamnar snett. Nej, Gud upprätthåller i sin trofasthet ständigt skapelsen och naturvetenskapen utforskar lagbundenheten som följer av detta. På frågan ”kan naturvetenskap och religion samexistera?” blir svaret ett klart ja. Historien visar dessutom att detta har varit en övervägande konstruktiv samexistens.

Noter:

  1. När vetenskapshistoriker har frågat sig hur det kom sig att den moderna vetenskapen uppstod just i Europa vid medeltidens slut, har man upptäckt att det var endast där och då som de nödvändiga förutsättningarna för en vetenskaplig revolution fanns. Vetenskapen förutsätter en tro på att det finns en ordning i naturen, en regelbundenhet så att vad som helst inte kan ske när som helst. Historiker har funnit att denna uppfattning härstammar från medeltidens övertygelse om en rationell skapare. Tron på att vetenskap överhuvudtaget är möjligt har visat sig vara en direkt härstamning från den medeltida teologin: Världen är inte ett godtyckligt mysterium, det finns en rationell skapare med en plan och vilja för skapelsen, och därför kan skapelsen studeras med rationella metoder. Se Sebastian Ibstedt, ”Vetenskapens kristna rötter”, 24 augusti 2019, https://svenskapologetik.wordpress.com/2019/08/24/vetenskapens-kristna-rotter/; Sebastian Ibstedt, ”Vetenskapens kristna rötter – del 2”, Svenska apologetiksällskapets blogg (blog), 09 oktober 2019, https://svenskapologetik.wordpress.com/2019/10/09/vetenskapens-kristna-rotter-del-2/. 
  2. Jerry A Coyne, Faith Versus Fact (Penguin Publishing Group, 2015), 90.
  3. Coyne, 62.
  4. Patrik Lindenfors och Christer Sturmark, ”En myt att vetenskap kan förenas med religion”, Svenska Dagbladet, 11 december 2012, avs. Debatt, https://www.svd.se/en-myt-att-vetenskap-kan-forenas-med-religion.
  5. Ibstedt, ”Vetenskapens kristna rötter”.
  6.  Peter Atkins, ”Why It’s Only Science That Can Answer All the Big Questions”, Aeon, 21 augusti 2018, https://aeon.co/ideas/why-its-only-science-that-can-answer-all-the-big-questions.
  7.  Vilket till stor del gjordes av kristna.
  8.  Liknelsen med lådan är lånad från David Hutchings, ”Does Science Have Limits?”, bethinking.org, 21 juni 2017, https://www.bethinking.org/does-science-disprove-god/does-science-have-limits.
  9.  Mary Midgley, ”Metaphysics and the Limits of Science”, The Guardian, 28 augusti 2010, avs. Opinion, https://www.theguardian.com/commentisfree/belief/2010/aug/28/philosophy-science.
  10. Michael Ruse, Darwinism defended: a guide to the evolution controversies (Reading, Mass: Addison-Wesley, Advanced Book Program/World Science Division, 1982), 275. Citerad i Richard D Alexander, The Biology of Moral Systems (Routledge, 2017).
  11. John C Lennox, Guds dödgrävare: har vetenskapen begravt Gud? (Stockholm: Credoakademin, 2010), 54.
  12.  P. B Medawar, The Limits of Science (New York: Oxford University Press, 1987), 66.
  13. Francis S Collins, Evolutionens Gud (Örebro: Libris, 2009), 19.
  14.  Ian Hutchinson, Monopolizing Knowledge: A Scientist Refutes Religion-Denying, Reason-Destroying Scientism (Belmont, Mass: Fias Publishing, 2011), 231.
  15. Se tex Richard Dawkins, Den blinde urmakaren (Stockholm: Wahlström & Widstrand, 1988).
  16. Hutchinson, Monopolizing Knowledge, 228.

Finns skönhet?

Varje gång jag åker till jobbet passerar bussen en vidöppen sjö med vacker omringande natur. Många mornar förundras jag över den vackra naturen, till exempel under hösten när sjön omringas av träd i olika färger eller vid tillfällen under den här årstiden när luften är så kall att vattnet skapar en “dimma” precis ovanför vattenytan. När jag blickar ut över denna naturscen upplever jag ibland att jag på något sätt “lyfts” av skönheten samt känner en slags vördnad och längtan till skönheten. Detta är inte unikt för mig utan det tycks finnas en tendens hos människor att dras till vackra ting, oavsett om upplevelsen av skönhet kommer från natur, konst, musik, eller en annan människa. Och inte bara att vi dras till skönhet, utan också aktivt söker upp skönheten. Det kan till exempel observeras i att vissa personer bergsklättrar för att få möjlighet att se en vacker vy över horisonten. Eller att många konstnärer eller musiker explicit uttrycker en önskan om att skapa något vackert med sin konst eller musik. Eller att människor i alla tider verkar ha dragits till vackra personer (även om skönhetsidealen har skiftat). Vi människor lever alltså som om skönhet är något äkta, något vi finner tilldragande och attraktivt – och vi tycks ha kapacitet att förstå, erkänna och uppleva skönhet. Därför är det inte konstigt att det är ett ämne som filosofer har funderat över och diskuterat i millennium, ända sedan Platons tid – kallat filosofisk estetik (eng. aestetics). 

Innan vi fortsätter diskutera skönhet – vad det är och vart det kommer ifrån – kan vi börja med en definition av skönhet. Det finns flera definitioner, vilka påminner om varandra, där en definition (från Cambridge dictionary) beskriver skönhet som “the quality of being pleasing, especially to look at, or someone or something that gives great pleasure…” Skönhet handlar alltså om att något är njutningsfullt, något som ger tillfredsställelse.  

Med detta sagt behöver vi ställa oss en kritisk fråga: Finns verkligen skönhet? Eller är skönhet bara subjektiv (“…i betraktarens ögon”), och resultatet av våra fysiologiska och neurologiska responser till en stimulus som vi betecknar som vackert med vårt språk, något som enbart är inlärt? 

Detta är en stor fråga, och människor (filosofer, lekmän och läsarna här) kommer därför ha olika syn på det. Vad innebär objektivitet i relation till skönhet då? En definition av objektiv handlar om att något existerar, eller innehåller ett visst drag, även om ingen observerar det eller har en åsikt om det (ex. trädet som faller i skogen skapar ett ljud, även om ingen hör det). Översätter vi detta till skönhet så innebär det att ett ting/objekt kan vara vackert, även om ingen människa upplever det (vilket rimmar med definitionen ovan). Beethovens musik skulle vara vacker även om ingen fick möjlighet att uppleva det. Naturens skönhet skulle vara vacker även om alla människor vore blinda. 

Tesen här är alltså att skönhet finns i objektiv form, det är inte helt och hållet subjektivt. Detta är också något som många filosofer anser, till exempel att skönhet innehåller både en objektiv del (som kan besvaras med frågan “Is it good?” eller att tinget är beundransvärt) och en subjektiv del (som kan besvaras med frågan “Do I like it?” eller att jag finner tinget angenämnt/njutningsfullt). Skönhet finns alltså objektivt, men för oss människor verkar det via vårt sinne. Vårt mänskliga medvetande är alltså medlet för att uppleva skönheten, och blir därmed till viss del formbart. Upplevelsen av skönhet uppstår när det upplevda (objektet) och upplevaren (jag) når varandra. Men det upplevda kan vara vackert även om jag inte upplever det, eller upplever det som sådant. Tänk på exemplet med artisten och konstnären som ämnar skapa något vackert med sitt verk: deras mål är att nå objektiv skönhet, men att detta medieras, eller verkar via, subjektiva upplevelser (ungefär som att kvantitativ vetenskapsfilosofi har som mål att nå objektiv sanning, men använder subjektiva sinnen och mänskligt skapade metoder för att nå dit). 

Så om vi utgår från att skönhet verkligen finns samt att vi människor söker och erkänner skönhet i vår omvärld, hur kan vi förklara det? Går det? Utifrån en a priori synpunkt, eller en naturalistisk synpunkt, finns det få skäl till att världen skulle vara vacker snarare än icke-vacker eller ful. Om till exempel Beethoven inte hade existerat, skulle det finnas något starkt skäl till att pianostycket Für Elise skulle existera? På samma sätt som ett vackert konstverk eller musikverk antas ha skapats av en konstnär/musiker, kan skönheten i skapelsen också peka mot existensen av en skapare av denna skönhet – någon som är källan till skönhet. Även vårt sökande efter och upplevande av skönhet kan peka mot detta: vi har en längtan efter att uppleva stor och fulländad skönhet – något som förkroppsligar skönhet. Sökandet, upplevelsen och existensen av skönhet kan alltså peka mot existensen av något som både kan skapa skönhet och som är skönhet. 

Även om vissa håller med om att skönhet är objektivt och att vi människor dras till samt förstår skönhet, så menar man att detta är en produkt av vår strävan efter överlevnad. Vår kapacitet till att finna skönhet i vår omvärld är att det ökar vår överlevnad eller vår förmåga till fortplantning. Detta perspektiv kan dock ha svårt att förklara många upplevelser av vackra ting, t ex en solnedgång eller ett musikstycke. Sådana saker tycks istället vara njutningsfulla i sig själva. Vore naturalism sant, så bör dessa upplevelser vara en meningslös biprodukt av vår mänskliga utveckling. Om man då anammar detta perspektiv på skönhet – att skönhet enbart är resultatet av en neurologisk respons i din hjärna, eller en biprodukt i relation till vår fortplantning och överlevnad – är det sannolikt att en upplevelse av skönhet snabbt “punkteras”. Testa det nästa gång du njuter av något vackert. Det vackra slutar vara vackert och det blir svårt att fortsätta njuta av det vackra. Musiken, naturscenen eller konsten är ju i så fall bara en illusorisk verklighet, skönheten finns inte och vår upplevelse har ingen äkta mening. Men om vi ifrågasätter våra upplevelser av skönhet och förnekar deras bakomliggande verklighet, bör vi då inte med samma logik även ifrågasätta annat innehåll som finns i vårt medvetande i relation till det vi har i vår omvärld? 

Ytterligare ett motargument mot att skönhet pekar mot något större som är bortom vår värld är att peka mot allt som är fult i vår omvärld (googla t ex blobfish!). Men att det finns saker som är fula betyder inte att skönhet inte finns, på liknande sätt som att kyla inte innebär att värme inte existerar. Mängden skönhet i världen är alltså inte avgörande för existensen av skönhet. Så skönhet är onekligen en del av det mänskliga livet, och om det finns – vilket det rimligtvis gör – finns det belägg för att det pekar mot något större – en källa till skönhet. Någon som är, har och skapar skönhet. 

“…detta söker jag: att få bo i Herrens hus i alla mina livsdagar, för att se Herrens ljuvlighet…” (Psalm 37:4)

Beskriver Bibeln folkmord på kanaaneer?

För två år sedan hävdade vissa medier att vetenskapen har motbevisat Bibeln. De pekade på en studie som visade att DNA från libaneser som lever idag matchar till 90 % med DNA från fem kanaaneer som dog för 3 700 år sedan. De fortsätter sedan att hävda att Bibeln säger att alla kanaaneer dödades när Josua och israeliterna erövrade landet.

The Telegraph skrev: ”Studien motbevisar Bibelns påstående att de forntida kanaaneerna utplånades”. The Independent höll med: ”Bibeln säger att kanaaneerna utplånades av israeliterna men forskarna hittade just deras ättlingar i Libanon”. Och Daily Mail hävdade: ”DNA från bronsåldern motstrider Bibelns påstående att kanaaneerna utplånades: studien säger att deras gener lever vidare i dagens libanesiska folk”.

Antagandet att Bibeln skulle beskriva ett folkmord där israeliterna på Guds uppmaning utplånade män, kvinnor och barn ligger också bakom nyateisters anklagelse att Bibeln försvarar folkmord. Richard Dawkins har kallat Gud för en ”genocidal, filicidal, pestilential, megalomaniacal, sadomasochistic, capriciously malevolent bully”, och Chrisopher Hitchens beskrev med fasa ”folkmorden” i Gamla Testamentet och hur detta bevisar att ”religion förgiftar allt”. Det de har i åtanke är ord som dessa:

Du ska viga dem åt förintelse: hetiterna och amoreerna, kananeerna och perisseerna, hiveerna och jebusiterna, så som Herren din Gud har befallt dig. (5 Mos 20:17)

Hur bör vi svara på allt detta? Fortsätt läsa Beskriver Bibeln folkmord på kanaaneer?

Varför tro att Jesus uppstod övernaturligt från de döda?

Det finns ett antal fakta kring Jesu död som alla historiker är överens om. Vad kan förklara dessa fakta? Det har framförts ett antal alternativa förklaringar som konkurrerar med hypotesen att Jesus uppstod övernaturligt. Vår målsättning med den här texten är att visa att uppståndelsehypotesen är den absolut bästa förklaringen till de fakta vi har tillgång till. Vi menar att uppståndelsen är så pass sannolik att det är rimligt att tro att den kristna guden existerar. Låt oss börja med att titta på de fakta som behöver förklaras.

3 fakta kring Jesu död

Det finns 3 viktiga fakta kring Jesu död som behöver förklaras:

  1. Jesus grav var tom
  2. Jesus visade sig levande efter sin död
  3. Lärjungarna började tro på hans uppståndelse

Låt oss nu studera de evidens som måste förklaras, en i taget, för att sedan studera de hypoteser som kan förklara dessa fakta.

  1. Jesus grav var tom.

    Detta vet vi inte minst utifrån den historiska tillförlitligheten hos redogörelsen för Jesu begravning. Det är nämligen så att om gravberättelsen i grunden är riktig så var platsen för Jesu begravning känd i Jerusalem både bland judar och kristna. Men i så fall måste graven ha varit tom när lärjungarna började predika att Jesus hade uppstått.
    Varför? Om Jesu kropp låg kvar i graven så hade lärjungarna givetvis inte kunnat tro på hans uppståndelse. Likaså hade ingen annan heller kunnat tro på uppståndelsen vid åsynen av Jesu döda kropp. Slutligen hade de judiska myndigheterna säkerligen tagit fram Jesu döda kropp om den fanns i graven för att kväsa den spirande kristna rörelsen i dess linda.
    Så givet att Jesus blev begravd har vi goda skäl att tro att hans grav var tom.

    Men hur vet vi att Jesus blev begravd?
    För de första finns det tidiga och oberoende källor som sa att Josef av Arimataia lade Jesus i sin familjegrav. En specifik tradition som citeras av Paulus i 1kor 15:3–5 nämns Jesu begravning, och den traditionen kan härledas tillbaka till de 5 första åren efter Jesu död, år 30 e.kr.
    För det andra så är det faktumet att Jesus begravdes av Josef av Arimataia en stark indikation på att begravningen var verklig då det är osannolikt att det första kristna skulle hittat på detta faktum, om begravningen inte var verklig. Detta för att det stora rådet, i vilken Josef var en medlem, hade gjort ett justitiemord på Jesus och alltså i det närmaste var kyrkans fiender.

    Men vad är då skälen att tro att Jesus grav faktiskt var tom?
    Jo, det finns extremt tidiga och oberoende källor om den tomma graven.
    Till exempel är det väldigt sannolikt att Markus källa innehöll upptäckten om den tomma graven då passionshistorien är ofullständig utan segern i slutet. Med andra ord verkar det osannolikt att de tidiga kristna skulle sprida en berättelse om Jesu lidande och död som slutade med hans begravning.
    Likaså säger den källa som Paulus citerar i 1kor 15:3–5 att han ”uppstod” direkt efter att den säger ”han blev begravd” vilket implicerar en tom grav då detta är det enda sätt som den tidens judar kunde förstått texten.
    Totalt har vi 6 källor om den tomma graven, av vilka vissa av dem är det tidigaste materialet som överhuvudtaget finns om Jesus.

    Hur vet vi att det inte är en legend?
    Vi kan konstatera att enkelheten i Markus redogörelse om den tomma graven ett starkt skäl att tro på vittnesbördets tillförlitlighet. Senare legendära skildringar brukar vara utsirade med en massa teologiska och apologetiska utläggningar. Men Markus följer inte det mönstret. Det finns exempelvis inga ögonvittnen till uppståndelsen eller någon beskrivning av hur den uppståndne Jesus såg ut, osv. Något som ytterligare styrker faktumet att Jesu grav var tom är att det var kvinnor som upptäckte och blev huvudvittnen till den tomma graven. Detta samtidigt som kvinnor under denna judiska period ansågs vara värdelösa vittnen. Om den tomma graven varit en legend borde det ha varit manliga lärjungar som upptäckte att graven var tom, inte kvinnliga.

    Slutligen förutsätter den omedelbara judiske reaktionen på förkunnelsen om Jesu uppståndelse att graven var tom. Det går att läsa i Matt 28 att de judiska ledarna betalade soldaterna vid graven en stor summa pengar för att de skulle säga att lärjungarna rövat bort Jesu kropp. Men detta förutsätter givetvis att Jesu grav faktiskt var tom och att de inte visste var kroppen var någonstans.

    Sammantaget är evidensen för den tomma graven så starkt att en expert på området, Jacob Kremer, säger: ”De allra flesta forskare är fast övertygade om att Bibelns utsaga om den tomma graven är tillförlitlig”.
  2. Jesus visade sig levande efter sin död.

    Vi kommer först titta på Paulus uppräkning av vittnen i 1kor 15:3–8 och studera om de är generellt tillförlitliga.
    Inledningsvis kan vi studera det faktum att texten hävdade att Jesus visade sig för de tolv. Detta ingår i den mycket tidiga tradition som Paulus citerar, men finns också oberoende i Luk 24:36-42 och Joh 20:19-20. I texten framgår det tydligt att det är den fysiskt uppståndne Jesus som visar sig för lärjungarna. Och något mindre än det skulle inte kunna få lärjungarna att utstå all sorts förföljelse.
    Nästa framträdande som nämns i texten är när Jesus visar sig för mer än 500 personer. Det är väldigt anmärkningsvärt eftersom det inte är något som Paulus kunde hitta på, då vem som helst kunde gå till dessa vittnen och förhöra sig om vad de hade sett. Det är ju till och med det som Paulus uppmuntrar i texten. Han poängterar att det går att uppsöka dessa vittnen, eftersom de flesta ännu är i livet, och förhöra sig med dem.
    Slutligen ska vi studera framträdandet för Jesu bror Jakob. Detta framträdande är häpnadsväckande så varken Jakob eller någon av Jesu yngre bröder verkar ha trott på honom under hans levnadstid. Men det är lika säkerställt att Jakob en tid efter uppståndelsen ansågs vara en av den tidiga kyrkans främsta apostlar. Nu är frågan: Vad skulle krävas för att få dig att tro att din bror är Gud? Dessutom till den grad att du är beredd att dö för den tron, vilket Jakob gjorde. Kan det råda något tvivel om att orsaken till denna förvandling ligger i orden ”därefter visade han sig för Jakob” (vers 7)?

    Finns det tillräckligt många oberoende källor?
    Vi kan konstatera att det finns åtskilliga oberoende rapporter om hur Jesus visar sig efter sin död. Detta styrker påståendet att Jesus verkligen gjorde flera framträdanden för olika grupper under en längre period av tid.
    Bland annat nämns framträdandet för Petrus både hos Paulus och Lukas. Likaså nämns framträdandet inför de 12 oberoende av Paulus, Lukas och Johannes. Framträdandena inför de kvinnliga lärjungarna omtalas oberoende av Matteus och Johannes (vilket också bekräftas av kriteriet som gäller besvärande detaljer eftersom kvinnors vittnesbörd ansågs värdelöst). Slutligen omtalas framträdandet i Galileen oberoende av Markus, Matteus och Johannes.
    Efter att nu ha gjort det troligt att lärjungarna faktiskt hade olika upplevelser av den uppståndne Jesus kvarstår bara att visa att dessa upplevelser var fysiska, dvs där ”ute i verkligheten”, och inte bara synupplevelser.

    Var det verkligen fysiska framträdanden och inte bara inre upplevelser?
    Vi kan börja hos Paulus som tydligt uppfattade uppståndelsekroppen som fysisk. Alla är nämligen överens om att Paulus inte bara förkunnade själens odödlighet utan kroppens uppståndelse (se exempelvis 1kor 15). Det är också tydligt att Paulus gjorde skillnad på kroppsliga framträdanden och syner av Jesus, där syner skedde ”i medvetandet” och framträdanden ”där ute i verkligheten”. Alltså implicerar det faktum att lärjungarna upplevde framträdanden av Jesus, enligt Paulus, att dessa var fysiska till sin natur.
    Vidare visar evangelieberättelserna att Jesu framträdanden var fysiska och kroppsliga. Detta är nämligen evangeliernas samstämmiga vittnesbörd. Om ingen av framträdandena ursprungligen var fysiska, då är det mycket märkligt att evangelierna ger ett fullkomligt samstämmigt vittnesbörd om att alla framträdanden var fysiska.

    Kan historien ha modifierats innan evangelierna skrevs ned?
    Att berättelsen skulle ha ändrats på denna punkt verkar också orimligt då de ursprungliga ögonvittnena fortfarande levde när evangelierna skrevs ned.
    Det vore dessutom oförklarligt hur en samstämmig tradition om fysiska framträdanden skulle kunna utvecklas om de ursprungliga framträdandena bara var synupplevelser.
    Varken judar och hedningar förväntade sig att någon skulle uppstå fysiskt från de döda innan världens slut. Men båda dessa grupper kunde acceptera berättelser om att den döda visat sig i syner. Därför är det extra anmärkningsvärt att de tidiga kristna så starkt betonar att Jesus uppstod fysiskt.

    Sammantaget har vi goda skäl att tro att Jesus visade sig för individer och grupper under en längre tid, eftersom vi har många texter som tydligt vittnar om att det fanns gott om människor som tydligt hade sett Jesus fysiskt efter hans död.
  3. Lärjungarna började tro på hans uppståndelse

    Lås oss nu gå vidare till det sista faktumet som måste förklaras. Det vore knappast möjligt för kristendomen att uppstå utan Jesus uppståndelse. Det fanns nämligen inte i judarnas föreställningsvärld att messias, istället för att besegra Israels fiender, skulle bli skamligt avrättad som brottsling. Därför kan man inte nog understryka vilken katastrof korsfästelsen var för lärjungarnas tro. Men så hände något. Plötsligt fick lärjungarna tillbaka sin tro på att Jesus verkligen var messias. Så till den grad att de var beredda att dö för den övertygelsen. Hur är detta ens möjligt? Svaret kan rimligtvis bara finnas i det faktum att Gud uppväckte Jesus från de döda. Något som i sin tur vände korsfästelsens katastrof i seger. Lärjungarna var i alla fall helt säkra på detta. Människor dör inte för en medveten lögn.

Bayes sats och betingade sannolikheter

Det vi vill undersöka är om det är berättigat att tro att Gud uppväckte Jesus från de döda, givet de evidens vi har gått igenom och viss bakgrundskunskap (som bland annat olika gudsargument). Alltså huruvida sannolikheten för uppståndelsehypotesen är över 50%, givet evidensen och bakgrundskunskapen. För att kunna göra denna sannolikhetsbedömning använder vi Bayes sats och betingade sannolikheter. Låt oss nu förklara vad det är, så att vi så småningom kan tillämpa det på Jesu uppståndelse.

Ett exempel på betingad sannolikhet är ”sannolikheten att du är mormon givet att du bor i Salt Lake City”, vilket alltså är större än ”sannolikheten att du är mormon” (eftersom väldigt många som bor i Salt Lake City är mormoner).

Bayes sats förklaras bäst med ett exempel. Du kan fråga dig hur sannolikt det är att du har cancer givet att du testat positivt på ett cancertest. Lått oss införa några beteckningar:
C betyder att du har cancer.
Icke-C betyder att du inte har cancer.
+ betyder att du testar positivt för cancer.
– betyder att du testar negativt för cancer.

Detta kan illustreras med följande Wenn-diagram, där icke-C är allt utanför C-cirkeln, och på samma sätt är – allt utanför +cirkeln. (Storleken på fälten i Wenn-diagrammet har ingen betydelse – det handlar bara om att gestalta möjliga utfall.)

Icke-C / –

Det finns bara två möjligheter. Antingen har du sjukdomen eller också inte, vilket innebär att det inte finns något överlapp mellan C och icke-C, och dessa tillsammans täcker hela rektangeln, som totalt är 100% sannolikhet. Antingen testar du positivt eller negativt, vilket innebär att det inte finns något överlapp mellan + och -, och att de sammantaget täcker hela sannolikhetsutrymmet (100%).

Vad är nu sannolikheten att du har cancer givet att du testar positivt? Detta kan skrivas matematiskt på följande sätt, där P står för probability (sannolikhet) och står för ”givet att”:

Vi kallar detta för ekvation (1). Den kan läsas som:
”Sannolikheten att du har cancer, givet att du testat positivt = Sannolikheten att du har cancer och testat positivt delat med sannolikheten att du testat positivt.”

Ett sätt att tänka kan vara:
”Sannolikheten att jag slår en sexa givet att jag kastar en tärning en gång = gynsamma utfall (alltså sexan) delat på möjliga utfall (alltså alla sex sidor på tärningen)”:

Vi ekvation (1) för att försäkra oss om att den stämmer. Du vet att du har testat positivt. Du är alltså i + cirkeln. Men för att du ska ha cancer om du testat positivt så ska du också vara inom den delen av cirkeln som överlappar C-cirkeln. En ofullständig bild är tärningskastet, där överlappet (+ och C) motsvarar att slå en sexa, och resten av cirkeln är övriga utfall (likt alla andra av tärnings sidor).

Samma typ av resonemang ger ekvation (2):

Detta kan läsas som: ”Sannolikheten att du testat positivt givet att du har cancer = sannolikheten att du har cancer och har testat positivt dividerat med sannolikheten att du har cancer”. Då de ”gynnsamma fallen” motsvarar överlappet mellan C-cirkeln och +cirkeln, och ”möjliga utfall” är hela C-cirkeln.

Vi multiplicerar med P(C) på båda sidorna i ekvation (2):

Vi kallar det nya uttrycket för ekvation (3).

Om vi sätter in (3) i (1) får vi ett uttryck som vi kan kalla ekvation (4):

Vi ser i Wenn-diagrammet att det enda alternativen är att du antingen har cancer, eller inte har cancer (vilket täcker hela sannolikhetsutrymmet). Sannolikheten att du testar positivt kan delas upp till två fall. Antingen att du har cancer och testar positivt eller att du inte har cancer men ändå testade positivt, vilket täcker alla mjöliga alternativ. Det innebär att P(+) ”sannolikheten att du testar positivt” är P(C&+) ”sannolikheten att du har cancer och testar positivt” plus P(icke-C&+) ”sannolikheten att du inte har cancer och testar positivt”. Detta kan alltså skrivas som:

Vi kan jämföra med ekvation 3, och fråga oss hur ekvationen för sannolikheten att du testat positivt givet att du inte har cancer ser ut. Det är bara att byta ut C mot icke-C, vilket ger oss ekvation (5):

Vi kan försäkra oss om att det är korrekt genom att studera ekvationen lite till. Vi kan dela med P(icke-C) på båda sidor i ekvation (5) och får då ekvation (6). Då kan vi lättare resonera kring rimligheten och försäkra oss om att vi tänkt rätt.

Ekvation (6) kan läsas som ”sannolikheten att du testar positivt givet att du inte har cancer = sannolikheten att du inte har cancer och har testat positivt dividerat med sannolikheten att du inte har cancer”.
Detta är sant eftersom du vet att du är inom fältet ”icke-C”. Det är givet att du inte har cancer. Men det är bara inom ”överlappet” mellan ”icke-C” och ”+cirkeln” som du har testat positivt men inte har cancer (vilket är det ”gynnsamma” utfallet, samtidigt som möjliga utfall är hela ”icke-C”-ytan).

Vi multiplicerar med P(icke-C) på båda sidor i ekvation (6) och får då tillbaka ekvation (5):

Det finns bara två möjligheter – antingen har du cancer eller så har du inte cancer. De är ömsesidigt uteslutande och täcker alla möjligheter. Sannolikheten att du testar positivt är alltså summan av ”sannolikheten att du testar positivt och har cancer” + ”sannolikheten att du testar positivt och inte har cancer”:

I ekvation (3) och (5) hittar vi andra uttryck för dessa sannolikheter. Vi sätter in (3) och (5) i den här ekvationen:

Ekvation (7) ger oss ett uttryck för P(+), som vi nu sätter in i ekvation (4):

Nu är vi äntligen i mål! Ekvation (8) är vårt slutgiltiga uttryck. Om vi nu ställer upp alternativen med hjälp av ett träddiagram, och sätter in hyfsat trovärdiga sannolikheter skulle det kunna se ut såhär:

Träddiagrammet säger att du antingen har cancer eller inte har cancer, dessa alternativ blir tillsammans 100%. Sannolikheten att ha cancer är 1% och sannolikheten att inte ha cancer är 99%. Om du har cancer så är det 90% sannolikhet att testet visar att du har cancer, och i 10% av fallen visar testet fel, vilket sammantaget blir (och måste bli) 100%.
Om du inte cancer blir siffrorna tvärtom. 10% av fallen visar testet fel (att du har cancer), och i 90% av fallen visar testet korrekt (att du inte har cancer).

Vi kan nu läsa ut sannolikheten att du testar positivt givet att du har cancer ur träddiagrammet:

Vi sätter in dessa värden i ekvation (8):

Sannolikheten att du har cancer, givet att du testat positivt, blir alltså ca 8%.

Hur kan nu siffran bli så låg när sannolikheten att du testar positivt givet att du har cancer är så hög som 90%? Anledningen är att du måste testa hundra personer för att ”säkerställa” att en person har cancer, vilken i 90% av fallen kommer att identifieras med att ha cancer. Men av de återstående 99 personerna så vet vi också att 10% felaktigt kommer identifieras med att ha cancer. Så för varje person som korrekt identifieras med cancer, så kommer det avrundat finnas 10 personer vilka felaktigt identifieras med sjukdomen. Alltså blir sannolikheten avrundat .

Ekvationen för Jesu uppståndelse

Om vi går tillbaka till fallet med Jesus så blir ekvationen analog till den vi just använt:

Hur ska vi då bedöma sannolikheterna i ekvationen?

Här är det förstås svårt att hitta några ”objektiva” värden. Vilka siffror en person vill sätta in i ekvationen beror på hur den personen bedömer dessa ”delsannolikheter”. Men vi ska ändå ge oss på ett försök. Vi kommer nu att utgå från siffror som vi tycker att någon som är skeptiskt lagd borde hålla med om. Vi menar att vi bedömer uppståndelsehypotesen väldigt restriktivt, samtidigt som vi är generösa i bedömningen av alternativa hypotseser. Poängen är att även en skeptiker ska acceptera vår slutsats, att sannolikheten för Jesus uppståndelse rimligtvis bör vara över 50%.

Uppståndelsehypotesen

Låt oss först studera sannolikheten som relaterar till uppståndelsehypotesen. Nu kan vi direkt se att sannolikheten för evidensen givet bakgrundskunskapen och uppståndelsehypotesen är 100%, då hypotesen helt förklara alla fakta.

Vi antar att sannolikheten för uppståndelsehypotesen givet bakgrundskunskapen är 1/200 = 0,005. Den siffran får vi genom att vi antar att sannolikheten att någon gud existerar är 1/10 och att antal möjliga monoteistiska gudar är 20 st. (Vi tycker egentligen att det är mer rimligt att anta att det är 50% sannolikhet att gud existerar, och det finns tre stora monoteistiska religioner, men målet här är att ge ett exempel med siffror som även skeptiker borde acceptera.)

Låt oss nu bedöma några naturliga hypoteser för att då kunna uppskatta sannolikheten för uppståndelsehypotesen.

Konspirationshypotesen

Konspirationshypotsen hävdar att lärjungarna stal Jesu kropp och sedan ljög om att Jesus visat sig för dem.

Vi konstaterat att även denna hypotes helt förklarar de fakta vi ställs inför, dvs. sannolikheten för evidensen givet bakgrundskunskapen och hypotesen är 100%, givet att vi bakar in vissa saker i sannolikheten för hypotesen givet bakgrundskunskapen.

Så hur sannolik är då hypotesen givet bakgrundskunskapen egentligen?

Låt oss undersöka några saker som helt undergräver själva hypotesen. Varför hittade lärjungarna på att det var kvinnor som hittade den tomma graven när deras vittnesbörd ansågs helt opålitligt? Hur kommer det sig att de inte hittade på att det fanns ögonvittnen till själva uppståndelsen? Och varför hittade inte lärjungarna på att vaktstyrkan sattes ut omedelbart efter att kroppen lagts i graven? Varför beskrevs inte framträdanden av Jesus i formen av gammaltestamentliga visioner av Gud, vilket en förfalskare säkerligen hade gjort?

En ytterligare svårighet är att förklara hur lärjungarna kunde sätta sitt eget liv på spel för något som de visste var en lögn. Uppskattningsvis blir sannolikheten för detta (1/10)11 = 0,00000000001 om vi antar att en på tio är beredd att dö för en medveten lögn, och det fanns elva lärjungar som dog för sin tro.
Det bör också nämnas att det inte fanns någon förväntan om att messias, istället för att upprätta Davids tron, skulle bli skamligt avrättad som en brottsling. Det skulle helt enkelt inte ens finnas i lärjungarnas föreställningsvärld att röva bort Jesu kropp och sedan säga att Jesus uppstått från de döda då messias-tanken var helt skild från uppståndelse-tanken. En ytterligare svårighet blir att förklara de 500 vittnen till den uppståndne som Paulus nämner, om allt var en lögn. Antag att 1/100 personer är skeptiker. Då är sannolikheten att det en eller flera skeptiker bland de femhundra.

Alltså är det 99,5% sannolikhet att det fanns skeptiker i folksamlingen.
Sammanfattningsvis kan vi dra slutsatsen att sannolikheterna för konspirationshypotesen är flera storleksordningar mindre än motsvarande sannolikhet för uppståndelsehypotesen.

Vi skulle kunna sätta in följande siffror, utifrån resonemanget ovan:

Skendödshypotesen

Denna hypotes gör gällande att Jesus aldrig dog på korset, utan kvicknade till i graven, flydde och lyckades övertyga sina lärjungar att han hade uppstått från de döda.

Vi ser direkt att denna hypotes förklarar alla de faktum som vi har att tillgå, om vi bakar in vissa saker i sannolikheten för hypotesen givet bakgrundskunskapen.

Men hur stor är då sannolikheten för denna hypotes givet bakgrundskunskapen?
Den verkar inte vara så speciellt stor. Vi kan exempelvis fråga oss hur Jesus kunde, i sitt medicinska tillstånd, flytta stenen framför graven för att fly. Stenen brukade väga 1–2 ton.
Hur kunde Jesus övertyga lärjungarna att han hade uppstått från de döda, då en människa i behov av akut vård förmodligen endast hade fått dem att tro att han aldrig dött?

Med detta sagt, hur sannolikt är det att Jesus överlevde själva korsfästelsen? Ja, en återhållsam uppskattning är 1/1000, utifrån frekvensen av korsfästelser och det faktum att Jesus misshandlades svårt och inte fick någon medicinsk vård. Till detta kommer sannolikheten att Jesus skulle ha överlevt att de stack upp en lans i hans sida. Igen blir en återhållsam uppskattning av sannolikheten 1/1000. Detta ger en sammanlagd sannolikhet 1/106 = 1/1 000 000 = 0,000001.

Avslutningsvis kan vi bara konstatera att det är helt orimligt att tro att Jesus i sitt medicinska tillstånd kunde visa sig som den uppståndne vid ofantligt många tider och platser. Likaså är det svårt att förklara det faktum att Jesus inte levde kvar bland sina lärjungar efter sin död. Vi kan också resonera som tidigare att det är sannolikt att några av de 500 vittnena skulle varit skeptiker, vilket vi beräknade till,

så dessa hade förmodligen kollat upp om Jesus verkligen var uppstånden, eller helt enkelt aldrig hade dött.

Med detta sagt är det alltså rimligt att tro att sannolikheterna relaterade till skendödshypotesen är flera storleksordningar mindre än för uppståndelsehypotesen.

Vi skulle kunna tänka oss dessa siffror, om vi väljer att bara fokusera på att Jesus överlevde korsfästelsen och lansen, och väljer att blunda för övriga problem:

Hallucinationshypotsen

Som avslutning av vår undersökning av naturliga hypoteser kommer vi nu att granska hallucinationshypotesen. Denna hypotes hävdar att framträdandena av den uppståndne Jesus bara var hallucinationer.

Återigen ser vi att denna hypotes helt förklarar fakta, så länge den förenas med andra hypoteser som förklarar den tomma graven.

Problemet blir då att granska hur sannolikt dessa hypoteser sammantaget blir givet bakgrundskunskapen.
De som har förespråkat hypotesen säger att den är sannolik på grund av påstådda likheter mellan hur Jesus visar sig efter sin död och sörjandes synupplevelser av nyligen avlidna. Problemet är att de sörjande inte drar slutsatsen att den döde fysiskt har återvänt till livet, utan snarare att man sett den skymt av den avlidne i livet efter detta.
Likaså, hade lärjungarna projicerat hallucinationer av Jesus skulle de med tanke på dåtidens judiska föreställningsvärld snarare sett Jesus vara i himlen än på jorden. Även när lärjungarna ställdes inför faktumet om den tomma graven skulle hallucinationer enbart ha fått dem att tro att Jesus hade upptagits i härlighet, inte uppstått. Judarna trodde ju att uppståndelsen enbart var något vid världens slut.

Med detta sagt kan vi faktiskt konstatera att hypotesen är dålig på att förklara själva framträdandena av Jesus. Långt ifrån alla vittnen höll nämligen Jesus kär, eller kände skuld inför honom. Som exempel kan vi ta de 500 vittnen som Paulus nämner i 1kor 15. Rimligen hade de flesta ingen som helst relation till Jesus. Om vi antar att 1/2 människor är benägna att hallucinera (!) så blir sannolikheten att alla 500 gjorde det 1/2500 vilket motsvarar 1/10151, vilket blir alldeles för långt att skriva ut som decimaltal. Och då har vi inte tagit hänsyn till att de dessutom måste ha samma hallucination på samma tid och på samma plats!
De som vill troliggöra hypotesen menar att Paulus och Petrus båda led av skuldkänslor som fick sitt utlopp i hallucinationer av Jesus. Detta är dock orimligt av minst 3 skäl. För det första bygger det på psykoanalys som en omtvistad teori. För det andra är det näst intill omöjligt att göra psykoanalys på en person som inte är levande. För det tredje finns det inget som tyder på att Paulus kände några som helst skuldkänslor inför Jesus.

Sammantaget innebär detta då igen att sannolikheten gällande hallucinationshypotesen är flera storleksordningar mindre än uppståndelsehypotesen.

Vi väljer återigen att blunda för många av problemen, och tar bara med sannolikheten för att alla de 500 var benägna att hallucinera:

Övriga naturliga hypoteser

Efter att ha konstaterat detta gäller det att uppskatta sannolikheten hos alla de övriga naturliga hypoteserna. Vi kan rimligtvis anta att dessa sannolikheter är lägre än för de hypoteser vi undersökt, då vi rimligen kommit på de bästa naturliga hypoteserna. Det verkar också ganska rimligt att anta att vi kommit på en ganska stor mängd av de naturliga hypoteserna, eftersom vi noga tänkt igenom vilka dessa kan tänkas vara.

Hur stor är då sannolikheten?

Nu återstår bara uppskattningen av sannolikheten för uppståndelsehypotesen, givet bakgrundskunskapen och evidensen.

Vi kan se att sannolikhetsformeln har utseendet:

Om nu x är flera storleksordningar större än y, z och övriga tal, och det inte är allt för många övriga tal, så blir sannolikheten ganska stor.

Antag att :

Här är vi väldigt generösa. Om vi skulle sätta in värden utifrån vår bedömning ovan så borde vi egentligen ha en sannolikhet som är ca 1/106. Vi väljer alltså ett värde på den sammanlaga sannolikheten för de naturliga hypoteserna som är 500 gånger större än vad vi har uppskattat den till! Därmed borde även de skeptiker som tycker att vi varit för restriktiva i våra resonemang vara nöjda.

Vi utgår från att sannolikheterna,

vilket vi uppskattade tidigare.

I så fall blir:

Detta är förstås bara en uppskattning. Men utifrån denna uppskattning är det mycket rimligt att anta att sannolikheten att Jesus uppstod är högre än 50%.
Så länge sannolikheten är över 50% så är det fullt rationellt att tro att det är just detta som har hänt.
Det är inte bara rationellt att tro det, man bör faktiskt tro det!

Var jorden platt på medeltiden? – En komplettering

För en tid sedan publicerades inlägget Nej, Medeltidens kristna lärde inte ut att jorden var platt vilket i sig är en intressant aspekt som behöver lyftas fram.

Nu kommer ännu något som behöver lyftas fram, möjliga källor till varför så ånga tror att Medeltidens kristna lärde lärde ut det. Så från Habo kommer här följande rader!

/ Martin Walldén, bloggredaktör

 

Platt jord

Det kan vara värt att komplettera klargörandet av att medeltida människor inte alls tänkte sig att jorden var platt med några ord om hur det kommer sig att vi har fått uppfattningen att det var så. Det är lätt att hitta ursprunget.

Den föreställningen dök upp så sent som i slutet av 1700-talet och börja av 1800-talet. En tråd leder till en av USA:s första presidenter – Thomas Jefferson – som i en bok från 1784 – Notes on The State of Virginia – påstår att Galileo Galilei stred mot kyrkans tanke på att jorden är platt.

En annan leder till Washington Irwing – amerikansk författare och diplomat i Spanien  – som 1828 skrev en biografi om Columbus: A History of the Life and Voyages of Christopher Columbus. Där påstod han att en del av Columbus samtida  varnade honom för resan. Tänk om man trillade ner över kanten! Fast vid den tiden fanns det jordglober att köpa i hamnarna runt Medelhavet.

En tredje källa till tanken på att medeltidens människor – och då menar vi de bildade – trodde på en rund jord är den franske arkeologen och kyrkohistorikern Jean-Antoine Letronne som 1834 gav ut Des Opinions cosmographiques des Pères de l’Église. Han påstår där att medeltidens kyrkofäder ansåg att jorden är platt – rakt emot det vi kan läsa i deras texter!

Man kan fundera över hur det kommer sig att de skriver så. Kan det vara för att tala om att vi, i vår tid och vårt land och vår kultur är mycket klokare än människor förr i tiden? Vi är upplysta människor och reser oss över historiens mörker! 

(Mer om detta finns att läsa t ex i Forskning och Framsteg juli 2005).

Med vänlig hälsning

Olle Östklint 

HABO

Evangeliernas trovärdighet: Jämförelse av vanliga och ovanliga namn på Jesu tid

Richard Bauckham besökte nyligen Sverige. Han är en framstående forskare i Nya Testamentet som 2006 publicerade boken Jesus and the Eyewitnesses: The Gospels as Eyewitness Testimony, vilken haft stort inflytande på forskarvärlden och synen på evangelierna som ögonvittnesskildringar. Bauckham utmanar bl.a. en idé om att evangelierna (Matteus, Markus, Lukas och Johannes) inte skulle vara baserade på ögonvittnesskildringar av faktiska händelser, eftersom evangelierna t.ex. av majoriteten anses vara skrivna utanför det judiska Palestina. Detta är en viktig fråga att undersöka om vi vill kunna ta evangeliernas historiska trovärdighet på allvar. Om evangelierna inte kan visas basera sina påstående på information som kommer från faktiska ögonvittnen blir det mycket svårare att hävda att deras påståenden är trovärdiga. Om vi däremot kan hitta skäl att tro att evangelierna innehåller ögonvittnesmaterial blir det mycket svårare att förkasta dem som påhittade sagor utan grund i historiska händelser. Här följer en kort redogörelse av en liten del av Bauckhams många argument för evangeliernas historiska trovärdighet.

Bauckham tar sin startpunkt i ett verk av Tal Ilan, en Israelisk forskare som sammanställt en lista men namnet på ca 3000 personer från 330-talet f.Kr. till 200 e.Kr. som man hittat i olika skrifter och arkeologiska fynd från tidsperioden.1 Ilan själv liknar sammanställningen vid en slags telefonkatalog för perioden och Bauckham har jämfört denna ”telefonkatalog” med evangelierna och Apostlagärningarna för att se hur pass bra namnen på personerna i dessa texter stämmer överens med vad som var vanliga namn i det judiska Palestina vid denna tid. Namngivningen under denna period har varit någorlunda konstant och den stora majoriteten av namn kommer från början av det första århundradet fram till ca år 135, vilket gör att sammanställningen inte kan sägas vara för ”bred” i årtal för att jämföras med evangelierna.2

Bauckham räknar med 2953 förekomster av 521 olika namn i ”telefonkatalogen” under perioden, där 2625 av dem är förekomster av 447 olika mansnamn och där 328 av dem är förekomster av 74 kvinnonamn.3 Med en så pass stor samling namn går det att statistiskt jämföra vilka namn som var vanligast under perioden och hur väl detta motsvarar namnen på de personer som evangelierna berättar om. Om evangelierna inte innehåller information som kommer från faktiska ögonvittnen utan är senare efterhandskonstruktioner eller rena påhitt så borde vi förvänta oss att namnen på personer i evangelierna inte motsvarar populära namn i det judiska Palestina. Bauckham’s forskning visar dock att motsatsen är fallet: namnen i evangelierna stämmer mycket väl överens med hur vanliga namnen var på Jesu tid.

Några exempel på hur namn förhöll sig till varandra i det judiska Palestina på Jesu tid:

  • 15.6% av män hade ett av de två vanligaste mansnamnen: Simon och Josef.
  • 41.5% av män hade ett av de nio mest populära mansnamnen.
  • 7.9% av män hade ett namn som vi inte har några andra exempel på.
  • 28.6% av kvinnor hade ett av de två mest populära kvinnonamnen: Maria och Salome.
  • 49.7% av kvinnor hade ett av de nio mest populära kvinnonamnen.
  • 9.6% av kvinnor hade ett namn som vi inte har några andra exempel på.

Jämför detta med hur namnen i evangelierna och Apostlagärningarna förhåller sig till varandra:

  • 18.2% av män hade ett av de två vanligaste mansnamnen: Simon och Josef.
  • 40.3% av män hade ett av de nio mest populära mansnamnen.
  • 3.9% av män hade ett namn som vi inte har några andra exempel på.
  • 38.9% av kvinnor hade ett av de två mest populära kvinnonamnen: Maria och Salome.
  • 61.1% av kvinnor hade ett av de nio mest populära kvinnonamnen.
  • 2.5% av kvinnor hade ett namn som vi inte har några andra exempel på.

Eftersom det statistiska underlaget för kvinnonamn är mycket mindre än det vi har för mansnamn så är det inte förvånande att dessa siffror inte är precis lika träffsäkra som de för männen. Denna höga grad av överensstämmelse är dock i båda fallen mycket osannolik om personerna i evangelierna och Apostlagärningarna skulle vara påhittade av någon som inte hade tillgång till ögonvittneskällor från det judiska Palestina.

En annan intressant aspekt är problemet med att, som Bauckham uttrycker det, ”skilja Simon från Simon”.4 Eftersom t.ex. Simon var det vanligaste mansnamnet under tidsperioden (243 förekomster i ”telefonkatalogen”) så måste ju folk kunna skilja mellan Simon 1 och Simon 2 på ett vettigt sätt. Samma problem finns inte för t.ex. Nikodemus (4 förekomster i ”telefonkatalogen”)5. Bauckham listar elva vanliga sätt som detta kunde ta sig uttryck på, t.ex. att man namnger vem som var personens far (eller en annan släkting), var personen kommer ifrån eller att man ger personen ett smeknamn osv. Bauckham menar att nästan alla elva sätt som man vanligtvis skiljde mellan personer också förkommer i evangelierna och Apostlagärningarna.6

Om du läser evangelierna och Apostlagärningarna så kommer du märka att vissa personer får tillägg till sina namn och andra inte. Simon ligger som sagt först på listan över vanliga mansnamn och i evangelierna och Apostlagärningarna hittar vi bland annat Simon Petrus, Simon Garvaren, Simon Zeloten, Simon den spetälske etc. Du kan själv göra en enkel sökning på ”Simon” för att se alla exempel. Jämför detta med t.ex. ”Filippos” (plats 61) eller ”Sackeus” som inte ens finns med bland de 100 vanligaste namnen. Personer som inte har vanliga namn får inte något tilläggsnamn eller smeknamn.

Denna poäng kanske blir tydligast i Matteus 10:2-4 (plats i listan av namn står inom parentes):

”Detta är namnen på de tolv apostlarna:

  • först Simon (1) som kallas Petrus (80) och hans bror Andreas (100+),
  • sedan Jakob (11), Sebedeus (100+) son, och hans bror Johannes (5),
  • Filippus (61) och Bartolomeus (50),
  • Tomas (100+) och tullindrivaren Matteus (9),
  • Jakob (11), Alfeus (61) son,
  • och Taddeus (39),
  • Simon (1) seloten
  • och Judas (4) Iskariot, han som skulle förråda honom.”

Detta tyder på att berättelserna om dessa personer kommer från ögonvittnesmaterial från det första århundradet och att de inte är senare hopdiktade sagor.

Bauckham skriver:

Dessa särdrag hos informationen i Nya Testamentet skulle vara svåra att förklara som ett resultat av slumpmässigt påhitt av namn inom Palestinsk-Judisk Kristendom och omöjliga att förklara som resultatet av en sådant påhitt utanför det Judiska Palestina. […] Detta understryker sannolikheten hos förslaget [att dessa namn] indikerar ögonvittneskällorna hos de individuella berättelserna i vilka de förekommer.7

Stefan Gustavsson ger en bra sammanfattning av Bauckhams argument:

Kom ihåg: de flesta menar att att evangelierna skrevs på platser runt omkring Medelhavet, långt från den verklighet som gällde för Jesus och hans lärjungar. […] Gör nu tankeexperimentet att du ska skriva en berättelse om vad som hände i till exempel södra Polen för 70 år sedan. Skulle du få namnen rätt? Skulle din namngivning stämma överens med topplistorna för södra Polen under 1940-talet? Inte om du själv har fabulerat ihop berättelsen. Den sortens precision som evangelierna uppvisar skulle du bara kunna åstadkomma om din berättelse var grundad i faktiska händelser i dåtidens Polen.8

Naturligtvis finns det mycket mer som skulle kunna nämnas på ämnet, t.ex. författarnas kunskap om Israels geografi, växtlighet, unika väderfenomen, juridik, politik, sociologi, arkitektur osv. Här har vi fått en liten inblick i ett av de goda skäl vi har att tro att berättelserna i evangelierna och Apostlagärningarna kan härledas tillbaka till historiska ögonvittnen och att de inte är några hopdiktade myter.

/Joachim Arting

Vidare resurser

Skeptikerns Guide till Jesus 1: Om evangeliernas trovärdighet av Stefan Gustavsson sammanfattar mängder av nutida forskning på ett lättillgängligt sätt för den som vill få en bra överblick över argumenten för evangeliernas trovärdighet utan att behöva läsa tusentals sidor akademisk litteratur på ämnet.

Richard Bauckham intervjuades av Apologia när han besökte Sverige, vilket går att lyssna på här.

Källor

Bauckham, Richard, Jesus and the eyewitnesses: the Gospels as eyewitness testimony, Eerdmans, Grand Rapids, Michigan, 2006.

Gustavsson, Stefan, Skeptikerns guide till Jesus 1 Om evangeliernas trovärdighet, Credoakademin, Stockholm, 2013.

Referenser

1 Verket heter Tal Ilan, Lexicon of Jewish names in late antiquity, Mohr Siebeck, Tübingen, 2002.

2 Bauckham, 68.

3 Bauckham, 71.

4 Bauckham, 78.

5 Se listan över namn i Bauckham, 85-88.

6 Bauckham, 78.

7 Bauckham, 84.

8 Gustavsson, 138.

Bör vi tro att Jesus har uppstått?

Ja det är temat och rubriken för veckans bloggpost. Den är ett slags Pascals vad, eller sannolikhet eller Bibelns trovärdighet koncentrerat eller utvecklat till matematik och ekvationer.

Låter spännande? Är spännande! Dock var det lite mer än tekniken klarade utan problem så lite handläggning krävs fortfarande, förhoppningsvis är detta klart under dagen.

/ Martin Walldén bloggredaktör