Kategoriarkiv: Apologetik

Beskriver Bibeln folkmord på kanaaneer?

För två år sedan hävdade vissa medier att vetenskapen har motbevisat Bibeln. De pekade på en studie som visade att DNA från libaneser som lever idag matchar till 90 % med DNA från fem kanaaneer som dog för 3 700 år sedan. De fortsätter sedan att hävda att Bibeln säger att alla kanaaneer dödades när Josua och israeliterna erövrade landet.

The Telegraph skrev: ”Studien motbevisar Bibelns påstående att de forntida kanaaneerna utplånades”. The Independent höll med: ”Bibeln säger att kanaaneerna utplånades av israeliterna men forskarna hittade just deras ättlingar i Libanon”. Och Daily Mail hävdade: ”DNA från bronsåldern motstrider Bibelns påstående att kanaaneerna utplånades: studien säger att deras gener lever vidare i dagens libanesiska folk”.

Antagandet att Bibeln skulle beskriva ett folkmord där israeliterna på Guds uppmaning utplånade män, kvinnor och barn ligger också bakom nyateisters anklagelse att Bibeln försvarar folkmord. Richard Dawkins har kallat Gud för en ”genocidal, filicidal, pestilential, megalomaniacal, sadomasochistic, capriciously malevolent bully”, och Chrisopher Hitchens beskrev med fasa ”folkmorden” i Gamla Testamentet och hur detta bevisar att ”religion förgiftar allt”. Det de har i åtanke är ord som dessa:

Du ska viga dem åt förintelse: hetiterna och amoreerna, kananeerna och perisseerna, hiveerna och jebusiterna, så som Herren din Gud har befallt dig. (5 Mos 20:17)

Hur bör vi svara på allt detta? Fortsätt läsa Beskriver Bibeln folkmord på kanaaneer?

Varför tro att Jesus uppstod övernaturligt från de döda?

Det finns ett antal fakta kring Jesu död som alla historiker är överens om. Vad kan förklara dessa fakta? Det har framförts ett antal alternativa förklaringar som konkurrerar med hypotesen att Jesus uppstod övernaturligt. Vår målsättning med den här texten är att visa att uppståndelsehypotesen är den absolut bästa förklaringen till de fakta vi har tillgång till. Vi menar att uppståndelsen är så pass sannolik att det är rimligt att tro att den kristna guden existerar. Låt oss börja med att titta på de fakta som behöver förklaras.

3 fakta kring Jesu död

Det finns 3 viktiga fakta kring Jesu död som behöver förklaras:

  1. Jesus grav var tom
  2. Jesus visade sig levande efter sin död
  3. Lärjungarna började tro på hans uppståndelse

Låt oss nu studera de evidens som måste förklaras, en i taget, för att sedan studera de hypoteser som kan förklara dessa fakta.

  1. Jesus grav var tom.

    Detta vet vi inte minst utifrån den historiska tillförlitligheten hos redogörelsen för Jesu begravning. Det är nämligen så att om gravberättelsen i grunden är riktig så var platsen för Jesu begravning känd i Jerusalem både bland judar och kristna. Men i så fall måste graven ha varit tom när lärjungarna började predika att Jesus hade uppstått.
    Varför? Om Jesu kropp låg kvar i graven så hade lärjungarna givetvis inte kunnat tro på hans uppståndelse. Likaså hade ingen annan heller kunnat tro på uppståndelsen vid åsynen av Jesu döda kropp. Slutligen hade de judiska myndigheterna säkerligen tagit fram Jesu döda kropp om den fanns i graven för att kväsa den spirande kristna rörelsen i dess linda.
    Så givet att Jesus blev begravd har vi goda skäl att tro att hans grav var tom.

    Men hur vet vi att Jesus blev begravd?
    För de första finns det tidiga och oberoende källor som sa att Josef av Arimataia lade Jesus i sin familjegrav. En specifik tradition som citeras av Paulus i 1kor 15:3–5 nämns Jesu begravning, och den traditionen kan härledas tillbaka till de 5 första åren efter Jesu död, år 30 e.kr.
    För det andra så är det faktumet att Jesus begravdes av Josef av Arimataia en stark indikation på att begravningen var verklig då det är osannolikt att det första kristna skulle hittat på detta faktum, om begravningen inte var verklig. Detta för att det stora rådet, i vilken Josef var en medlem, hade gjort ett justitiemord på Jesus och alltså i det närmaste var kyrkans fiender.

    Men vad är då skälen att tro att Jesus grav faktiskt var tom?
    Jo, det finns extremt tidiga och oberoende källor om den tomma graven.
    Till exempel är det väldigt sannolikt att Markus källa innehöll upptäckten om den tomma graven då passionshistorien är ofullständig utan segern i slutet. Med andra ord verkar det osannolikt att de tidiga kristna skulle sprida en berättelse om Jesu lidande och död som slutade med hans begravning.
    Likaså säger den källa som Paulus citerar i 1kor 15:3–5 att han ”uppstod” direkt efter att den säger ”han blev begravd” vilket implicerar en tom grav då detta är det enda sätt som den tidens judar kunde förstått texten.
    Totalt har vi 6 källor om den tomma graven, av vilka vissa av dem är det tidigaste materialet som överhuvudtaget finns om Jesus.

    Hur vet vi att det inte är en legend?
    Vi kan konstatera att enkelheten i Markus redogörelse om den tomma graven ett starkt skäl att tro på vittnesbördets tillförlitlighet. Senare legendära skildringar brukar vara utsirade med en massa teologiska och apologetiska utläggningar. Men Markus följer inte det mönstret. Det finns exempelvis inga ögonvittnen till uppståndelsen eller någon beskrivning av hur den uppståndne Jesus såg ut, osv. Något som ytterligare styrker faktumet att Jesu grav var tom är att det var kvinnor som upptäckte och blev huvudvittnen till den tomma graven. Detta samtidigt som kvinnor under denna judiska period ansågs vara värdelösa vittnen. Om den tomma graven varit en legend borde det ha varit manliga lärjungar som upptäckte att graven var tom, inte kvinnliga.

    Slutligen förutsätter den omedelbara judiske reaktionen på förkunnelsen om Jesu uppståndelse att graven var tom. Det går att läsa i Matt 28 att de judiska ledarna betalade soldaterna vid graven en stor summa pengar för att de skulle säga att lärjungarna rövat bort Jesu kropp. Men detta förutsätter givetvis att Jesu grav faktiskt var tom och att de inte visste var kroppen var någonstans.

    Sammantaget är evidensen för den tomma graven så starkt att en expert på området, Jacob Kremer, säger: ”De allra flesta forskare är fast övertygade om att Bibelns utsaga om den tomma graven är tillförlitlig”.
  2. Jesus visade sig levande efter sin död.

    Vi kommer först titta på Paulus uppräkning av vittnen i 1kor 15:3–8 och studera om de är generellt tillförlitliga.
    Inledningsvis kan vi studera det faktum att texten hävdade att Jesus visade sig för de tolv. Detta ingår i den mycket tidiga tradition som Paulus citerar, men finns också oberoende i Luk 24:36-42 och Joh 20:19-20. I texten framgår det tydligt att det är den fysiskt uppståndne Jesus som visar sig för lärjungarna. Och något mindre än det skulle inte kunna få lärjungarna att utstå all sorts förföljelse.
    Nästa framträdande som nämns i texten är när Jesus visar sig för mer än 500 personer. Det är väldigt anmärkningsvärt eftersom det inte är något som Paulus kunde hitta på, då vem som helst kunde gå till dessa vittnen och förhöra sig om vad de hade sett. Det är ju till och med det som Paulus uppmuntrar i texten. Han poängterar att det går att uppsöka dessa vittnen, eftersom de flesta ännu är i livet, och förhöra sig med dem.
    Slutligen ska vi studera framträdandet för Jesu bror Jakob. Detta framträdande är häpnadsväckande så varken Jakob eller någon av Jesu yngre bröder verkar ha trott på honom under hans levnadstid. Men det är lika säkerställt att Jakob en tid efter uppståndelsen ansågs vara en av den tidiga kyrkans främsta apostlar. Nu är frågan: Vad skulle krävas för att få dig att tro att din bror är Gud? Dessutom till den grad att du är beredd att dö för den tron, vilket Jakob gjorde. Kan det råda något tvivel om att orsaken till denna förvandling ligger i orden ”därefter visade han sig för Jakob” (vers 7)?

    Finns det tillräckligt många oberoende källor?
    Vi kan konstatera att det finns åtskilliga oberoende rapporter om hur Jesus visar sig efter sin död. Detta styrker påståendet att Jesus verkligen gjorde flera framträdanden för olika grupper under en längre period av tid.
    Bland annat nämns framträdandet för Petrus både hos Paulus och Lukas. Likaså nämns framträdandet inför de 12 oberoende av Paulus, Lukas och Johannes. Framträdandena inför de kvinnliga lärjungarna omtalas oberoende av Matteus och Johannes (vilket också bekräftas av kriteriet som gäller besvärande detaljer eftersom kvinnors vittnesbörd ansågs värdelöst). Slutligen omtalas framträdandet i Galileen oberoende av Markus, Matteus och Johannes.
    Efter att nu ha gjort det troligt att lärjungarna faktiskt hade olika upplevelser av den uppståndne Jesus kvarstår bara att visa att dessa upplevelser var fysiska, dvs där ”ute i verkligheten”, och inte bara synupplevelser.

    Var det verkligen fysiska framträdanden och inte bara inre upplevelser?
    Vi kan börja hos Paulus som tydligt uppfattade uppståndelsekroppen som fysisk. Alla är nämligen överens om att Paulus inte bara förkunnade själens odödlighet utan kroppens uppståndelse (se exempelvis 1kor 15). Det är också tydligt att Paulus gjorde skillnad på kroppsliga framträdanden och syner av Jesus, där syner skedde ”i medvetandet” och framträdanden ”där ute i verkligheten”. Alltså implicerar det faktum att lärjungarna upplevde framträdanden av Jesus, enligt Paulus, att dessa var fysiska till sin natur.
    Vidare visar evangelieberättelserna att Jesu framträdanden var fysiska och kroppsliga. Detta är nämligen evangeliernas samstämmiga vittnesbörd. Om ingen av framträdandena ursprungligen var fysiska, då är det mycket märkligt att evangelierna ger ett fullkomligt samstämmigt vittnesbörd om att alla framträdanden var fysiska.

    Kan historien ha modifierats innan evangelierna skrevs ned?
    Att berättelsen skulle ha ändrats på denna punkt verkar också orimligt då de ursprungliga ögonvittnena fortfarande levde när evangelierna skrevs ned.
    Det vore dessutom oförklarligt hur en samstämmig tradition om fysiska framträdanden skulle kunna utvecklas om de ursprungliga framträdandena bara var synupplevelser.
    Varken judar och hedningar förväntade sig att någon skulle uppstå fysiskt från de döda innan världens slut. Men båda dessa grupper kunde acceptera berättelser om att den döda visat sig i syner. Därför är det extra anmärkningsvärt att de tidiga kristna så starkt betonar att Jesus uppstod fysiskt.

    Sammantaget har vi goda skäl att tro att Jesus visade sig för individer och grupper under en längre tid, eftersom vi har många texter som tydligt vittnar om att det fanns gott om människor som tydligt hade sett Jesus fysiskt efter hans död.
  3. Lärjungarna började tro på hans uppståndelse

    Lås oss nu gå vidare till det sista faktumet som måste förklaras. Det vore knappast möjligt för kristendomen att uppstå utan Jesus uppståndelse. Det fanns nämligen inte i judarnas föreställningsvärld att messias, istället för att besegra Israels fiender, skulle bli skamligt avrättad som brottsling. Därför kan man inte nog understryka vilken katastrof korsfästelsen var för lärjungarnas tro. Men så hände något. Plötsligt fick lärjungarna tillbaka sin tro på att Jesus verkligen var messias. Så till den grad att de var beredda att dö för den övertygelsen. Hur är detta ens möjligt? Svaret kan rimligtvis bara finnas i det faktum att Gud uppväckte Jesus från de döda. Något som i sin tur vände korsfästelsens katastrof i seger. Lärjungarna var i alla fall helt säkra på detta. Människor dör inte för en medveten lögn.

Bayes sats och betingade sannolikheter

Det vi vill undersöka är om det är berättigat att tro att Gud uppväckte Jesus från de döda, givet de evidens vi har gått igenom och viss bakgrundskunskap (som bland annat olika gudsargument). Alltså huruvida sannolikheten för uppståndelsehypotesen är över 50%, givet evidensen och bakgrundskunskapen. För att kunna göra denna sannolikhetsbedömning använder vi Bayes sats och betingade sannolikheter. Låt oss nu förklara vad det är, så att vi så småningom kan tillämpa det på Jesu uppståndelse.

Ett exempel på betingad sannolikhet är ”sannolikheten att du är mormon givet att du bor i Salt Lake City”, vilket alltså är större än ”sannolikheten att du är mormon” (eftersom väldigt många som bor i Salt Lake City är mormoner).

Bayes sats förklaras bäst med ett exempel. Du kan fråga dig hur sannolikt det är att du har cancer givet att du testat positivt på ett cancertest. Lått oss införa några beteckningar:
C betyder att du har cancer.
Icke-C betyder att du inte har cancer.
+ betyder att du testar positivt för cancer.
– betyder att du testar negativt för cancer.

Detta kan illustreras med följande Wenn-diagram, där icke-C är allt utanför C-cirkeln, och på samma sätt är – allt utanför +cirkeln. (Storleken på fälten i Wenn-diagrammet har ingen betydelse – det handlar bara om att gestalta möjliga utfall.)

Icke-C / –

Det finns bara två möjligheter. Antingen har du sjukdomen eller också inte, vilket innebär att det inte finns något överlapp mellan C och icke-C, och dessa tillsammans täcker hela rektangeln, som totalt är 100% sannolikhet. Antingen testar du positivt eller negativt, vilket innebär att det inte finns något överlapp mellan + och -, och att de sammantaget täcker hela sannolikhetsutrymmet (100%).

Vad är nu sannolikheten att du har cancer givet att du testar positivt? Detta kan skrivas matematiskt på följande sätt, där P står för probability (sannolikhet) och står för ”givet att”:

Vi kallar detta för ekvation (1). Den kan läsas som:
”Sannolikheten att du har cancer, givet att du testat positivt = Sannolikheten att du har cancer och testat positivt delat med sannolikheten att du testat positivt.”

Ett sätt att tänka kan vara:
”Sannolikheten att jag slår en sexa givet att jag kastar en tärning en gång = gynsamma utfall (alltså sexan) delat på möjliga utfall (alltså alla sex sidor på tärningen)”:

Vi ekvation (1) för att försäkra oss om att den stämmer. Du vet att du har testat positivt. Du är alltså i + cirkeln. Men för att du ska ha cancer om du testat positivt så ska du också vara inom den delen av cirkeln som överlappar C-cirkeln. En ofullständig bild är tärningskastet, där överlappet (+ och C) motsvarar att slå en sexa, och resten av cirkeln är övriga utfall (likt alla andra av tärnings sidor).

Samma typ av resonemang ger ekvation (2):

Detta kan läsas som: ”Sannolikheten att du testat positivt givet att du har cancer = sannolikheten att du har cancer och har testat positivt dividerat med sannolikheten att du har cancer”. Då de ”gynnsamma fallen” motsvarar överlappet mellan C-cirkeln och +cirkeln, och ”möjliga utfall” är hela C-cirkeln.

Vi multiplicerar med P(C) på båda sidorna i ekvation (2):

Vi kallar det nya uttrycket för ekvation (3).

Om vi sätter in (3) i (1) får vi ett uttryck som vi kan kalla ekvation (4):

Vi ser i Wenn-diagrammet att det enda alternativen är att du antingen har cancer, eller inte har cancer (vilket täcker hela sannolikhetsutrymmet). Sannolikheten att du testar positivt kan delas upp till två fall. Antingen att du har cancer och testar positivt eller att du inte har cancer men ändå testade positivt, vilket täcker alla mjöliga alternativ. Det innebär att P(+) ”sannolikheten att du testar positivt” är P(C&+) ”sannolikheten att du har cancer och testar positivt” plus P(icke-C&+) ”sannolikheten att du inte har cancer och testar positivt”. Detta kan alltså skrivas som:

Vi kan jämföra med ekvation 3, och fråga oss hur ekvationen för sannolikheten att du testat positivt givet att du inte har cancer ser ut. Det är bara att byta ut C mot icke-C, vilket ger oss ekvation (5):

Vi kan försäkra oss om att det är korrekt genom att studera ekvationen lite till. Vi kan dela med P(icke-C) på båda sidor i ekvation (5) och får då ekvation (6). Då kan vi lättare resonera kring rimligheten och försäkra oss om att vi tänkt rätt.

Ekvation (6) kan läsas som ”sannolikheten att du testar positivt givet att du inte har cancer = sannolikheten att du inte har cancer och har testat positivt dividerat med sannolikheten att du inte har cancer”.
Detta är sant eftersom du vet att du är inom fältet ”icke-C”. Det är givet att du inte har cancer. Men det är bara inom ”överlappet” mellan ”icke-C” och ”+cirkeln” som du har testat positivt men inte har cancer (vilket är det ”gynnsamma” utfallet, samtidigt som möjliga utfall är hela ”icke-C”-ytan).

Vi multiplicerar med P(icke-C) på båda sidor i ekvation (6) och får då tillbaka ekvation (5):

Det finns bara två möjligheter – antingen har du cancer eller så har du inte cancer. De är ömsesidigt uteslutande och täcker alla möjligheter. Sannolikheten att du testar positivt är alltså summan av ”sannolikheten att du testar positivt och har cancer” + ”sannolikheten att du testar positivt och inte har cancer”:

I ekvation (3) och (5) hittar vi andra uttryck för dessa sannolikheter. Vi sätter in (3) och (5) i den här ekvationen:

Ekvation (7) ger oss ett uttryck för P(+), som vi nu sätter in i ekvation (4):

Nu är vi äntligen i mål! Ekvation (8) är vårt slutgiltiga uttryck. Om vi nu ställer upp alternativen med hjälp av ett träddiagram, och sätter in hyfsat trovärdiga sannolikheter skulle det kunna se ut såhär:

Träddiagrammet säger att du antingen har cancer eller inte har cancer, dessa alternativ blir tillsammans 100%. Sannolikheten att ha cancer är 1% och sannolikheten att inte ha cancer är 99%. Om du har cancer så är det 90% sannolikhet att testet visar att du har cancer, och i 10% av fallen visar testet fel, vilket sammantaget blir (och måste bli) 100%.
Om du inte cancer blir siffrorna tvärtom. 10% av fallen visar testet fel (att du har cancer), och i 90% av fallen visar testet korrekt (att du inte har cancer).

Vi kan nu läsa ut sannolikheten att du testar positivt givet att du har cancer ur träddiagrammet:

Vi sätter in dessa värden i ekvation (8):

Sannolikheten att du har cancer, givet att du testat positivt, blir alltså ca 8%.

Hur kan nu siffran bli så låg när sannolikheten att du testar positivt givet att du har cancer är så hög som 90%? Anledningen är att du måste testa hundra personer för att ”säkerställa” att en person har cancer, vilken i 90% av fallen kommer att identifieras med att ha cancer. Men av de återstående 99 personerna så vet vi också att 10% felaktigt kommer identifieras med att ha cancer. Så för varje person som korrekt identifieras med cancer, så kommer det avrundat finnas 10 personer vilka felaktigt identifieras med sjukdomen. Alltså blir sannolikheten avrundat .

Ekvationen för Jesu uppståndelse

Om vi går tillbaka till fallet med Jesus så blir ekvationen analog till den vi just använt:

Hur ska vi då bedöma sannolikheterna i ekvationen?

Här är det förstås svårt att hitta några ”objektiva” värden. Vilka siffror en person vill sätta in i ekvationen beror på hur den personen bedömer dessa ”delsannolikheter”. Men vi ska ändå ge oss på ett försök. Vi kommer nu att utgå från siffror som vi tycker att någon som är skeptiskt lagd borde hålla med om. Vi menar att vi bedömer uppståndelsehypotesen väldigt restriktivt, samtidigt som vi är generösa i bedömningen av alternativa hypotseser. Poängen är att även en skeptiker ska acceptera vår slutsats, att sannolikheten för Jesus uppståndelse rimligtvis bör vara över 50%.

Uppståndelsehypotesen

Låt oss först studera sannolikheten som relaterar till uppståndelsehypotesen. Nu kan vi direkt se att sannolikheten för evidensen givet bakgrundskunskapen och uppståndelsehypotesen är 100%, då hypotesen helt förklara alla fakta.

Vi antar att sannolikheten för uppståndelsehypotesen givet bakgrundskunskapen är 1/200 = 0,005. Den siffran får vi genom att vi antar att sannolikheten att någon gud existerar är 1/10 och att antal möjliga monoteistiska gudar är 20 st. (Vi tycker egentligen att det är mer rimligt att anta att det är 50% sannolikhet att gud existerar, och det finns tre stora monoteistiska religioner, men målet här är att ge ett exempel med siffror som även skeptiker borde acceptera.)

Låt oss nu bedöma några naturliga hypoteser för att då kunna uppskatta sannolikheten för uppståndelsehypotesen.

Konspirationshypotesen

Konspirationshypotsen hävdar att lärjungarna stal Jesu kropp och sedan ljög om att Jesus visat sig för dem.

Vi konstaterat att även denna hypotes helt förklarar de fakta vi ställs inför, dvs. sannolikheten för evidensen givet bakgrundskunskapen och hypotesen är 100%, givet att vi bakar in vissa saker i sannolikheten för hypotesen givet bakgrundskunskapen.

Så hur sannolik är då hypotesen givet bakgrundskunskapen egentligen?

Låt oss undersöka några saker som helt undergräver själva hypotesen. Varför hittade lärjungarna på att det var kvinnor som hittade den tomma graven när deras vittnesbörd ansågs helt opålitligt? Hur kommer det sig att de inte hittade på att det fanns ögonvittnen till själva uppståndelsen? Och varför hittade inte lärjungarna på att vaktstyrkan sattes ut omedelbart efter att kroppen lagts i graven? Varför beskrevs inte framträdanden av Jesus i formen av gammaltestamentliga visioner av Gud, vilket en förfalskare säkerligen hade gjort?

En ytterligare svårighet är att förklara hur lärjungarna kunde sätta sitt eget liv på spel för något som de visste var en lögn. Uppskattningsvis blir sannolikheten för detta (1/10)11 = 0,00000000001 om vi antar att en på tio är beredd att dö för en medveten lögn, och det fanns elva lärjungar som dog för sin tro.
Det bör också nämnas att det inte fanns någon förväntan om att messias, istället för att upprätta Davids tron, skulle bli skamligt avrättad som en brottsling. Det skulle helt enkelt inte ens finnas i lärjungarnas föreställningsvärld att röva bort Jesu kropp och sedan säga att Jesus uppstått från de döda då messias-tanken var helt skild från uppståndelse-tanken. En ytterligare svårighet blir att förklara de 500 vittnen till den uppståndne som Paulus nämner, om allt var en lögn. Antag att 1/100 personer är skeptiker. Då är sannolikheten att det en eller flera skeptiker bland de femhundra.

Alltså är det 99,5% sannolikhet att det fanns skeptiker i folksamlingen.
Sammanfattningsvis kan vi dra slutsatsen att sannolikheterna för konspirationshypotesen är flera storleksordningar mindre än motsvarande sannolikhet för uppståndelsehypotesen.

Vi skulle kunna sätta in följande siffror, utifrån resonemanget ovan:

Skendödshypotesen

Denna hypotes gör gällande att Jesus aldrig dog på korset, utan kvicknade till i graven, flydde och lyckades övertyga sina lärjungar att han hade uppstått från de döda.

Vi ser direkt att denna hypotes förklarar alla de faktum som vi har att tillgå, om vi bakar in vissa saker i sannolikheten för hypotesen givet bakgrundskunskapen.

Men hur stor är då sannolikheten för denna hypotes givet bakgrundskunskapen?
Den verkar inte vara så speciellt stor. Vi kan exempelvis fråga oss hur Jesus kunde, i sitt medicinska tillstånd, flytta stenen framför graven för att fly. Stenen brukade väga 1–2 ton.
Hur kunde Jesus övertyga lärjungarna att han hade uppstått från de döda, då en människa i behov av akut vård förmodligen endast hade fått dem att tro att han aldrig dött?

Med detta sagt, hur sannolikt är det att Jesus överlevde själva korsfästelsen? Ja, en återhållsam uppskattning är 1/1000, utifrån frekvensen av korsfästelser och det faktum att Jesus misshandlades svårt och inte fick någon medicinsk vård. Till detta kommer sannolikheten att Jesus skulle ha överlevt att de stack upp en lans i hans sida. Igen blir en återhållsam uppskattning av sannolikheten 1/1000. Detta ger en sammanlagd sannolikhet 1/106 = 1/1 000 000 = 0,000001.

Avslutningsvis kan vi bara konstatera att det är helt orimligt att tro att Jesus i sitt medicinska tillstånd kunde visa sig som den uppståndne vid ofantligt många tider och platser. Likaså är det svårt att förklara det faktum att Jesus inte levde kvar bland sina lärjungar efter sin död. Vi kan också resonera som tidigare att det är sannolikt att några av de 500 vittnena skulle varit skeptiker, vilket vi beräknade till,

så dessa hade förmodligen kollat upp om Jesus verkligen var uppstånden, eller helt enkelt aldrig hade dött.

Med detta sagt är det alltså rimligt att tro att sannolikheterna relaterade till skendödshypotesen är flera storleksordningar mindre än för uppståndelsehypotesen.

Vi skulle kunna tänka oss dessa siffror, om vi väljer att bara fokusera på att Jesus överlevde korsfästelsen och lansen, och väljer att blunda för övriga problem:

Hallucinationshypotsen

Som avslutning av vår undersökning av naturliga hypoteser kommer vi nu att granska hallucinationshypotesen. Denna hypotes hävdar att framträdandena av den uppståndne Jesus bara var hallucinationer.

Återigen ser vi att denna hypotes helt förklarar fakta, så länge den förenas med andra hypoteser som förklarar den tomma graven.

Problemet blir då att granska hur sannolikt dessa hypoteser sammantaget blir givet bakgrundskunskapen.
De som har förespråkat hypotesen säger att den är sannolik på grund av påstådda likheter mellan hur Jesus visar sig efter sin död och sörjandes synupplevelser av nyligen avlidna. Problemet är att de sörjande inte drar slutsatsen att den döde fysiskt har återvänt till livet, utan snarare att man sett den skymt av den avlidne i livet efter detta.
Likaså, hade lärjungarna projicerat hallucinationer av Jesus skulle de med tanke på dåtidens judiska föreställningsvärld snarare sett Jesus vara i himlen än på jorden. Även när lärjungarna ställdes inför faktumet om den tomma graven skulle hallucinationer enbart ha fått dem att tro att Jesus hade upptagits i härlighet, inte uppstått. Judarna trodde ju att uppståndelsen enbart var något vid världens slut.

Med detta sagt kan vi faktiskt konstatera att hypotesen är dålig på att förklara själva framträdandena av Jesus. Långt ifrån alla vittnen höll nämligen Jesus kär, eller kände skuld inför honom. Som exempel kan vi ta de 500 vittnen som Paulus nämner i 1kor 15. Rimligen hade de flesta ingen som helst relation till Jesus. Om vi antar att 1/2 människor är benägna att hallucinera (!) så blir sannolikheten att alla 500 gjorde det 1/2500 vilket motsvarar 1/10151, vilket blir alldeles för långt att skriva ut som decimaltal. Och då har vi inte tagit hänsyn till att de dessutom måste ha samma hallucination på samma tid och på samma plats!
De som vill troliggöra hypotesen menar att Paulus och Petrus båda led av skuldkänslor som fick sitt utlopp i hallucinationer av Jesus. Detta är dock orimligt av minst 3 skäl. För det första bygger det på psykoanalys som en omtvistad teori. För det andra är det näst intill omöjligt att göra psykoanalys på en person som inte är levande. För det tredje finns det inget som tyder på att Paulus kände några som helst skuldkänslor inför Jesus.

Sammantaget innebär detta då igen att sannolikheten gällande hallucinationshypotesen är flera storleksordningar mindre än uppståndelsehypotesen.

Vi väljer återigen att blunda för många av problemen, och tar bara med sannolikheten för att alla de 500 var benägna att hallucinera:

Övriga naturliga hypoteser

Efter att ha konstaterat detta gäller det att uppskatta sannolikheten hos alla de övriga naturliga hypoteserna. Vi kan rimligtvis anta att dessa sannolikheter är lägre än för de hypoteser vi undersökt, då vi rimligen kommit på de bästa naturliga hypoteserna. Det verkar också ganska rimligt att anta att vi kommit på en ganska stor mängd av de naturliga hypoteserna, eftersom vi noga tänkt igenom vilka dessa kan tänkas vara.

Hur stor är då sannolikheten?

Nu återstår bara uppskattningen av sannolikheten för uppståndelsehypotesen, givet bakgrundskunskapen och evidensen.

Vi kan se att sannolikhetsformeln har utseendet:

Om nu x är flera storleksordningar större än y, z och övriga tal, och det inte är allt för många övriga tal, så blir sannolikheten ganska stor.

Antag att :

Här är vi väldigt generösa. Om vi skulle sätta in värden utifrån vår bedömning ovan så borde vi egentligen ha en sannolikhet som är ca 1/106. Vi väljer alltså ett värde på den sammanlaga sannolikheten för de naturliga hypoteserna som är 500 gånger större än vad vi har uppskattat den till! Därmed borde även de skeptiker som tycker att vi varit för restriktiva i våra resonemang vara nöjda.

Vi utgår från att sannolikheterna,

vilket vi uppskattade tidigare.

I så fall blir:

Detta är förstås bara en uppskattning. Men utifrån denna uppskattning är det mycket rimligt att anta att sannolikheten att Jesus uppstod är högre än 50%.
Så länge sannolikheten är över 50% så är det fullt rationellt att tro att det är just detta som har hänt.
Det är inte bara rationellt att tro det, man bör faktiskt tro det!

Var jorden platt på medeltiden? – En komplettering

För en tid sedan publicerades inlägget Nej, Medeltidens kristna lärde inte ut att jorden var platt vilket i sig är en intressant aspekt som behöver lyftas fram.

Nu kommer ännu något som behöver lyftas fram, möjliga källor till varför så ånga tror att Medeltidens kristna lärde lärde ut det. Så från Habo kommer här följande rader!

/ Martin Walldén, bloggredaktör

 

Platt jord

Det kan vara värt att komplettera klargörandet av att medeltida människor inte alls tänkte sig att jorden var platt med några ord om hur det kommer sig att vi har fått uppfattningen att det var så. Det är lätt att hitta ursprunget.

Den föreställningen dök upp så sent som i slutet av 1700-talet och börja av 1800-talet. En tråd leder till en av USA:s första presidenter – Thomas Jefferson – som i en bok från 1784 – Notes on The State of Virginia – påstår att Galileo Galilei stred mot kyrkans tanke på att jorden är platt.

En annan leder till Washington Irwing – amerikansk författare och diplomat i Spanien  – som 1828 skrev en biografi om Columbus: A History of the Life and Voyages of Christopher Columbus. Där påstod han att en del av Columbus samtida  varnade honom för resan. Tänk om man trillade ner över kanten! Fast vid den tiden fanns det jordglober att köpa i hamnarna runt Medelhavet.

En tredje källa till tanken på att medeltidens människor – och då menar vi de bildade – trodde på en rund jord är den franske arkeologen och kyrkohistorikern Jean-Antoine Letronne som 1834 gav ut Des Opinions cosmographiques des Pères de l’Église. Han påstår där att medeltidens kyrkofäder ansåg att jorden är platt – rakt emot det vi kan läsa i deras texter!

Man kan fundera över hur det kommer sig att de skriver så. Kan det vara för att tala om att vi, i vår tid och vårt land och vår kultur är mycket klokare än människor förr i tiden? Vi är upplysta människor och reser oss över historiens mörker! 

(Mer om detta finns att läsa t ex i Forskning och Framsteg juli 2005).

Med vänlig hälsning

Olle Östklint 

HABO

Evangeliernas trovärdighet: Jämförelse av vanliga och ovanliga namn på Jesu tid

Richard Bauckham besökte nyligen Sverige. Han är en framstående forskare i Nya Testamentet som 2006 publicerade boken Jesus and the Eyewitnesses: The Gospels as Eyewitness Testimony, vilken haft stort inflytande på forskarvärlden och synen på evangelierna som ögonvittnesskildringar. Bauckham utmanar bl.a. en idé om att evangelierna (Matteus, Markus, Lukas och Johannes) inte skulle vara baserade på ögonvittnesskildringar av faktiska händelser, eftersom evangelierna t.ex. av majoriteten anses vara skrivna utanför det judiska Palestina. Detta är en viktig fråga att undersöka om vi vill kunna ta evangeliernas historiska trovärdighet på allvar. Om evangelierna inte kan visas basera sina påstående på information som kommer från faktiska ögonvittnen blir det mycket svårare att hävda att deras påståenden är trovärdiga. Om vi däremot kan hitta skäl att tro att evangelierna innehåller ögonvittnesmaterial blir det mycket svårare att förkasta dem som påhittade sagor utan grund i historiska händelser. Här följer en kort redogörelse av en liten del av Bauckhams många argument för evangeliernas historiska trovärdighet.

Bauckham tar sin startpunkt i ett verk av Tal Ilan, en Israelisk forskare som sammanställt en lista men namnet på ca 3000 personer från 330-talet f.Kr. till 200 e.Kr. som man hittat i olika skrifter och arkeologiska fynd från tidsperioden.1 Ilan själv liknar sammanställningen vid en slags telefonkatalog för perioden och Bauckham har jämfört denna ”telefonkatalog” med evangelierna och Apostlagärningarna för att se hur pass bra namnen på personerna i dessa texter stämmer överens med vad som var vanliga namn i det judiska Palestina vid denna tid. Namngivningen under denna period har varit någorlunda konstant och den stora majoriteten av namn kommer från början av det första århundradet fram till ca år 135, vilket gör att sammanställningen inte kan sägas vara för ”bred” i årtal för att jämföras med evangelierna.2

Bauckham räknar med 2953 förekomster av 521 olika namn i ”telefonkatalogen” under perioden, där 2625 av dem är förekomster av 447 olika mansnamn och där 328 av dem är förekomster av 74 kvinnonamn.3 Med en så pass stor samling namn går det att statistiskt jämföra vilka namn som var vanligast under perioden och hur väl detta motsvarar namnen på de personer som evangelierna berättar om. Om evangelierna inte innehåller information som kommer från faktiska ögonvittnen utan är senare efterhandskonstruktioner eller rena påhitt så borde vi förvänta oss att namnen på personer i evangelierna inte motsvarar populära namn i det judiska Palestina. Bauckham’s forskning visar dock att motsatsen är fallet: namnen i evangelierna stämmer mycket väl överens med hur vanliga namnen var på Jesu tid.

Några exempel på hur namn förhöll sig till varandra i det judiska Palestina på Jesu tid:

  • 15.6% av män hade ett av de två vanligaste mansnamnen: Simon och Josef.
  • 41.5% av män hade ett av de nio mest populära mansnamnen.
  • 7.9% av män hade ett namn som vi inte har några andra exempel på.
  • 28.6% av kvinnor hade ett av de två mest populära kvinnonamnen: Maria och Salome.
  • 49.7% av kvinnor hade ett av de nio mest populära kvinnonamnen.
  • 9.6% av kvinnor hade ett namn som vi inte har några andra exempel på.

Jämför detta med hur namnen i evangelierna och Apostlagärningarna förhåller sig till varandra:

  • 18.2% av män hade ett av de två vanligaste mansnamnen: Simon och Josef.
  • 40.3% av män hade ett av de nio mest populära mansnamnen.
  • 3.9% av män hade ett namn som vi inte har några andra exempel på.
  • 38.9% av kvinnor hade ett av de två mest populära kvinnonamnen: Maria och Salome.
  • 61.1% av kvinnor hade ett av de nio mest populära kvinnonamnen.
  • 2.5% av kvinnor hade ett namn som vi inte har några andra exempel på.

Eftersom det statistiska underlaget för kvinnonamn är mycket mindre än det vi har för mansnamn så är det inte förvånande att dessa siffror inte är precis lika träffsäkra som de för männen. Denna höga grad av överensstämmelse är dock i båda fallen mycket osannolik om personerna i evangelierna och Apostlagärningarna skulle vara påhittade av någon som inte hade tillgång till ögonvittneskällor från det judiska Palestina.

En annan intressant aspekt är problemet med att, som Bauckham uttrycker det, ”skilja Simon från Simon”.4 Eftersom t.ex. Simon var det vanligaste mansnamnet under tidsperioden (243 förekomster i ”telefonkatalogen”) så måste ju folk kunna skilja mellan Simon 1 och Simon 2 på ett vettigt sätt. Samma problem finns inte för t.ex. Nikodemus (4 förekomster i ”telefonkatalogen”)5. Bauckham listar elva vanliga sätt som detta kunde ta sig uttryck på, t.ex. att man namnger vem som var personens far (eller en annan släkting), var personen kommer ifrån eller att man ger personen ett smeknamn osv. Bauckham menar att nästan alla elva sätt som man vanligtvis skiljde mellan personer också förkommer i evangelierna och Apostlagärningarna.6

Om du läser evangelierna och Apostlagärningarna så kommer du märka att vissa personer får tillägg till sina namn och andra inte. Simon ligger som sagt först på listan över vanliga mansnamn och i evangelierna och Apostlagärningarna hittar vi bland annat Simon Petrus, Simon Garvaren, Simon Zeloten, Simon den spetälske etc. Du kan själv göra en enkel sökning på ”Simon” för att se alla exempel. Jämför detta med t.ex. ”Filippos” (plats 61) eller ”Sackeus” som inte ens finns med bland de 100 vanligaste namnen. Personer som inte har vanliga namn får inte något tilläggsnamn eller smeknamn.

Denna poäng kanske blir tydligast i Matteus 10:2-4 (plats i listan av namn står inom parentes):

”Detta är namnen på de tolv apostlarna:

  • först Simon (1) som kallas Petrus (80) och hans bror Andreas (100+),
  • sedan Jakob (11), Sebedeus (100+) son, och hans bror Johannes (5),
  • Filippus (61) och Bartolomeus (50),
  • Tomas (100+) och tullindrivaren Matteus (9),
  • Jakob (11), Alfeus (61) son,
  • och Taddeus (39),
  • Simon (1) seloten
  • och Judas (4) Iskariot, han som skulle förråda honom.”

Detta tyder på att berättelserna om dessa personer kommer från ögonvittnesmaterial från det första århundradet och att de inte är senare hopdiktade sagor.

Bauckham skriver:

Dessa särdrag hos informationen i Nya Testamentet skulle vara svåra att förklara som ett resultat av slumpmässigt påhitt av namn inom Palestinsk-Judisk Kristendom och omöjliga att förklara som resultatet av en sådant påhitt utanför det Judiska Palestina. […] Detta understryker sannolikheten hos förslaget [att dessa namn] indikerar ögonvittneskällorna hos de individuella berättelserna i vilka de förekommer.7

Stefan Gustavsson ger en bra sammanfattning av Bauckhams argument:

Kom ihåg: de flesta menar att att evangelierna skrevs på platser runt omkring Medelhavet, långt från den verklighet som gällde för Jesus och hans lärjungar. […] Gör nu tankeexperimentet att du ska skriva en berättelse om vad som hände i till exempel södra Polen för 70 år sedan. Skulle du få namnen rätt? Skulle din namngivning stämma överens med topplistorna för södra Polen under 1940-talet? Inte om du själv har fabulerat ihop berättelsen. Den sortens precision som evangelierna uppvisar skulle du bara kunna åstadkomma om din berättelse var grundad i faktiska händelser i dåtidens Polen.8

Naturligtvis finns det mycket mer som skulle kunna nämnas på ämnet, t.ex. författarnas kunskap om Israels geografi, växtlighet, unika väderfenomen, juridik, politik, sociologi, arkitektur osv. Här har vi fått en liten inblick i ett av de goda skäl vi har att tro att berättelserna i evangelierna och Apostlagärningarna kan härledas tillbaka till historiska ögonvittnen och att de inte är några hopdiktade myter.

/Joachim Arting

Vidare resurser

Skeptikerns Guide till Jesus 1: Om evangeliernas trovärdighet av Stefan Gustavsson sammanfattar mängder av nutida forskning på ett lättillgängligt sätt för den som vill få en bra överblick över argumenten för evangeliernas trovärdighet utan att behöva läsa tusentals sidor akademisk litteratur på ämnet.

Richard Bauckham intervjuades av Apologia när han besökte Sverige, vilket går att lyssna på här.

Källor

Bauckham, Richard, Jesus and the eyewitnesses: the Gospels as eyewitness testimony, Eerdmans, Grand Rapids, Michigan, 2006.

Gustavsson, Stefan, Skeptikerns guide till Jesus 1 Om evangeliernas trovärdighet, Credoakademin, Stockholm, 2013.

Referenser

1 Verket heter Tal Ilan, Lexicon of Jewish names in late antiquity, Mohr Siebeck, Tübingen, 2002.

2 Bauckham, 68.

3 Bauckham, 71.

4 Bauckham, 78.

5 Se listan över namn i Bauckham, 85-88.

6 Bauckham, 78.

7 Bauckham, 84.

8 Gustavsson, 138.

Bör vi tro att Jesus har uppstått?

Ja det är temat och rubriken för veckans bloggpost. Den är ett slags Pascals vad, eller sannolikhet eller Bibelns trovärdighet koncentrerat eller utvecklat till matematik och ekvationer.

Låter spännande? Är spännande! Dock var det lite mer än tekniken klarade utan problem så lite handläggning krävs fortfarande, förhoppningsvis är detta klart under dagen.

/ Martin Walldén bloggredaktör

 

Orsaker till krig? och en bokrecension!

När jag surfar runt på nätet ser jag då och då påståendet att religion ligger bakom större delen av krig i världen, ja hela världshistorien. Religiösa kan bära på en slags farlig, latent gnista inom sig och som riskerar att starta en enorm världsbrand. Ett slags virus. Nej, istället ska förnuft, forskning och vetenskap råda bot på religionens och vidskepelsens gissel. Mer om det lite senare. Men exakt hur vetenskaplig är den uppfattningen egentligen? Inte ett dugg. Låt oss titta lite på 1900-talets blodiga konflikter. Löper de längs med religiösa förkastningslinjer?

I första världskriget dog 17 miljoner människor. Här låg det protestantiska Tyskland i krig med det protestantiska England och det protestantiska USA. Som allierad hade Tyskland det katolska Österrike-Ungern som följaktligen låg i krig med det katolska Italien och det katolska Frankrike. För att avsluta denna ekvation, höll det katolska Mexiko på att hamna i krig med det protestantiska USA. Låter detta som ett religionskrig?

Andra världskriget är mer komplicerat, för nu var Tyskland inte längre direkt protestantiskt präglat, för istället hade nazisterna knuffat undan den gamla protestantiska junkerklassen. Hur såg nazisternas världssyn ut? De trodde att det någon gång långt tillbaka i tiden funnits ett rike, Thuleriket, befolkat av överlägsna och högstående människor med rena gener, arierna. Detta rike skingrades för vinden och arierna spreds ut över norra Europa och lämnade spår efter sig i form av gamla fornlämningar, folksagor och hällristningar. Det är därför nazisterna var så intresserade av arkeologi och folklore. Låter detta som en religiös tro? Så i detta krig denna gång byttes rollerna, så att det katolska Frankrike i krig med det katolska Italien. Innan dess var stämningen mellan nazi-Tyskland och Italien inte alls särskilt hjärtliga utan det såg snarare ut 1936 som att de som kom att bli allierade skulle bli fiender.

Däremot ska ingen kunna anklaga de fascistiska staterna för att vara oärliga i sina uppsåt, för både Tyskland och Italien var mycket öppna med vad man önsakde tillskansa sig: resurser. Det vi ser i första och andra världskriget är krig om mark, farvägar, ”lebensraum”, sädes- och oljefält. Vi ser allianser ingås och upplösas utefter vilken materiell nytta alla inblandade ansåg sig dra.

Vilket är det blodigaste kriget efter andra världskriget? Inte Vietnam, inte Korea, inte något där Israel är inblandat, utan Kongo. 8 miljoner döda. Inte ett spår av religion.

Men så kommer vi till ett område där summan av alla döda i första och andra världskriget plus Kongo når de döda. Det gäller kommunisternas utrensningar. Lågt räknat 70 miljoner döda. Ateister, som ville avskaffa religion, toppar ligan. Med förnuft och forskning skulle den bästa av världar skapas. Exakt samma slogan man faktiskt kan se nyateister använda i sin nutida kamp mot religion. (Eller ska man säga, mot väderkvarnarna?) Det hela blir inte bättre för dem ateister som står i ständig beredskap att alltid anklaga religiösa hur som helst, om man tittar närmare på socialistiska staers relationer mellan varandra. De socialistiska staterna Sovjet och Kina utkämpade med varandra gränsstrider och var egentligen fiender. Sovjet stödde Vietnam som i sin tur hamnade i krig med Kina, som hamnade i krig med det socialistiska Indien som stöddes av Sovjet. Alla dessa länder hade socialistiska regeringar. Varför förresten inte nämna vårt egna Sverige? Socialdemokraterna ville se ett socialistiskt Sverige, där stat och fackföreningar skulle ha stort inflytande över företagen. Partiledningen var osäker på exakt hur man skulle bära sig åt, medan fackföreningar ville se löntagarfonder. Vem var Sveriges ärkefiende? Inte NATO, utan landet tvärs över Östersjön, Sovjet.

Vid detta lag skulle säkert en ärlig person som säger sig inte veta så mycket om världen och vilja veta sanningen om orsakerna till krig bli misstänksam mot påståendet att religion ligger bakom de flesta krig. Skulle denna ärliga, sökande människa läsa om de första kristna hur de obeväpnade mötte martyrdöd, om de första sikherna eller Dalai Lamas skrifter, skulle han säkert slås av det stora gapet mellan vad som står skrivet och det blodiga utfallet i världen. Någonting stämmer inte när människor som försöker undvika krig beskylls för att orsaka krig. Men nutiden då, islam då? Ja, de första muslimerna var framgångsrika erövrare. Och islam har sin del i krig. Men i rättvisans namn kan man inte beskylla islam för två världskrig och att kommunisterna tömde städer och sköt bönder.

Nej, en betydligt bättre författare om krig än vildsinta nyateister är John Keegan, vars verk finns på svenska, och som undersökt olika civilisationer och armeer och politiker efter jakten på orsaken som utlöser krig. Primitiva stamfolk som massarméer. Låt oss säga att en religionsfobisk människa, gärna en ”nyateist”, skulle råka vandra in i ett möte där några militärhistoriker samlats för en årlig träff. De är nu några människor som intresserar sig för ren teknik och strategi vad gäller krig, men även ORSAKER till krig. Om en religionsfobiker skulle börja öppna munnen och prata vitt och brett om religionens roll i människans alla krig i alla kontinenter under alla tider, hur skulle han bemötas då? Historikerna skulle stirra förvånat på denne man som pratar så ömt om forskning, förnuft och framsteg, men ändå resonerar så vetenskapsvidrigt. För denne fobikers mening är inte vetenskaplig alls. De samlade militärhistorikerna skulle kanske lite överseende rekommendera fobikern att läsa den tunga tegelstenen War in Human Civilizations av Azar Gat, och efter han gjort det kan han få återkomma till nästa möte.

I Krigets historia skildrar John Keegan hur krigföringen har påverkat historiens gång samt varit en faktor i kulturens utveckling. Författaren tar sina exempel från många olika kulturkretsar och tidsperspektivet är omfattande från stenåldern fram till våra dagar. Krigets historia är ett standardverk som ger nya insikter i människans blodiga förflutna. (Text från Litteraturmagazinet)

Skulle nu nyateisten besinna sig lite och följa goda råd och skaffa sig dem böcker som nämnts, skulle han finna att författarna börjar sin långa utläggning med primitiva samhällen. Så hur våldsam är strider och fejder här? Det må se förödande ut att en artilleriraket sopar bort 20 människor i ett svep, i jämförelse med en fejd mellan två enkla stammar. Problemet här är att fejden kan gärna dra ut på tiden i flera år och det kanske inte ser så dramatiskt ut om två stammar av jägare och samlare drabbar samman och kanske två dör vid ett tillfälle. Men jämför man dessa förluster med stammarnas invånarantal, då blir förlusterna massiva. För vid nästa tillfälle kanske ytterligare två till dör. Det man dessutom missade i början i studierna av primitiva folk var att det är inte enbart i regelrätta öppna fältslag som blod pills utan de flesta dödsoffer sker i bakhåll där fienden är minimalt eller kanske inte alls beväpnad. Denna typ av strid är den som primitiva folk föredrar. Azar Gat drar en jämförelse mellan Frankrike som fört krig i flera hundra år och kartlagda primitva stammar, och resultatet lyder att dödsorsak pga våld är desto högre i de sistnämnda.

Finner vi religion vara en huvudorsak? Några av de första europeerna som överhuvudtaget mötte urinvånare kunde helt enkelt fråga dem och stå bredvid och observera deras liv. Svaren som europeerna fick varför stammar förde strider mellan varandra rörde sig om kvinnor, brunnar, fiskevatten, blodshämnd, jaktmarker. Dvs, kampen om resurser. Även arkeologin är antropologer och historiker till hjälp, då man kan studera våld mot olika kroppsdelar. Män har gärna skador på armarna, då de står inför en fiende, medan kvinnor har skador i ryggen då, de flyr från en fiende. Något utbrett mönster att krig inleddes enbart för att andra gruppers tro är värdelös och underlägsen och så stötande i ögonen att den måste bekämpas finns inte. Så orsaken till krig är främst vinningslusta och ära. Med denna post menar jag inte att religion inte skulle kunna vara en orsak alls till krig, utan bara att den orsaken är högst sekundär. Om strider äger rum bland farvatten och oljefält, där ska man vara försikitg med att klistra sina etiketter på vad man antar vara problemet.

Finns det månne i Sverige ärelystna personer fulla av vinningslusta i ådrorna? Oh ja! Visa mig en person i Sverige som inte gillar pengar! Istället för att hamna i en slags defensiv position där man alltid behöver förklara sig, kan en kristen förklara orsakerna till krig och vända på steken, om man nu hamnar i den sitsen. Säga ungefär: ”Så här ser orsakerna till krig ut. Problemet är alltså inte först och främst en religiös gnista som ligger på lur, utan vinningslystnad, som ju Sverige är fullt av. I många, många människors hjärtan finns inte en farlig religiös gnista utan en annan destruktivare. Det är inte jag som ska behöva stå i givakt och ursäkta mig, utan det är snarare så att innan man anklagar en kristen för drömmar på världsherravälde, ska man undersöka själv om inte det tumlar runt i ens egna hjärta rovlystnad. Och finner man sig oskyldig, så är det ju trevligt. Men om man finner i sitt hjärta att man vill ha mer, bättre, större, snabbare, och finna ära och inflytande, då får man stå i givakt inför oss kristna och lyssna, istället för tvärtom. För då bär man på ett virus som orsakat världskrig.

 

Varför evolution och ateism är oförenliga

Jag kan inte räkna alla de gånger jag har hört ateister säga: ”Jag tror inte på Gud, jag tror på evolutionen.” Många utgår från att om evolutionsteorin är sann, är ateismen sann. Evolutionsbiologen och nyateisten Richard Dawkins har hamrat hem denna koppling, och även en del kristna håller instinktivt med.

Men tänk om…

evolution atheism

…evolutionsteorin är oförenlig med ateism?

Låt mig introducera dig till Alvin Plantingas evolutionära argument mot naturalismen (förkortas EAAN utifrån engelskan). Plantinga är en av världens mest inflytelserika nu levande filosofer, och hans argument har diskuterats på högsta filosofiska nivå i flera decennier. Här är ett exempel:

 

På grund av den omfattande diskussionen om argumentet finns det många nyanser, invändningar och fördjupningar att ta del av. I detta inlägg kommer jag enbart kortfattat introducera argumentet i en enkel form och illustrera det med en groda. För den som vill ha fördjupning är det bara att googla.

Plantingas argument i ett nötskal

Plantinga definierar naturalism som att det inte finns någon Gud eller något som liknar Gud. Om evolutionen har ägt rum i en sådan värld är den inte styrd av någon högre makt, utan de processer som driver den framåt är mekanismer såsom slumpmässig mutation, naturligt urval, med mera. De organismer som främjas av evolution är naturligtvis de som överlever, ”survival of the fittest” som Darwin uttryckte det.

Plantinga påpekar att detta gäller hela organismen, inklusive dess eventuella hjärna. Evolutionen främjar hjärnor som tänker tankar som gör att organismen överlever.

Men. Det spelar ingen roll om dessa tankar är sanna eller inte.

closeup photography of a frog

Tänk dig en groda. Den ser flugor, sticker ut sin tunga och äter dem, hittar en grodfru och ynglar av sig. Framgångsrik evolution, generna sprids vidare. Det vi vet om denna groda är att dess hjärna orsakar handlingar som gör att den överlever.

Men vad är innehållet i dessa tankar? Är de sanna? Det kan vara så att grodan tänker sanna tankar: flugor är flugor som ska ätas, grodflickor är grodflickor som ska uppvaktas, och så vidare.

Men vi kan också tänka oss en groda som har allvarliga hallucinationer. Den kanske tror att den är en drake som skjuter miniatyrflamingos med en laserpistol fastmonterad i munnen. Ju fler flamingos som skjuts ner, desto mer poäng får grodan. Andra grodor tror den är svampar som man ska para sig med för att få bonuspoäng. Och dess yngel ärver samma bisarra föreställningsvärld.

Båda dessa tankebanor leder till samma resultat – grodan äter och får barn – så för en naturalistiskt styrd evolution spelar det ingen roll om grodan tror att den är en groda eller en laserskjutande drake. Tankarnas innehåll är irrelevant, det är beteendena som tankarna orsakar som avgör huruvida organismen överlever.

Här bränner det till för ateisterna. För vi är dessa grodor, enligt dem. Vi är lika materialistiskt konstruerade och evolutionärt orsakade som grodor.

Nå, vi är övertygade om att vi är de grodor som tänker sanna tankar om omvärlden. Men kan vi garantera det, utifrån att både evolution och naturalism är sant?

Plantinga svarar nej på den frågan.

En person som tror att både evolutionsteorin och naturalismen är sann har ingen anledning att lita på sin egen hjärna. Och har man inte det saknar man anledning att tro på naturalistisk evolution, eftersom man använde sin hjärna för att komma fram till de slutsatserna.

 

 

Två vanliga invändningar

Ateisters respons ser oftast ut på ett av följande två sätt: antingen medger man att våra hjärnor är opålitliga och ger till och med argument för det (utifrån studier om hur minnet ibland fyller i saker som inte har hänt mm), eller så hävdar man att sanna tankar har ett så självklart överlevnadsvärde att det blir orimligt att tänka sig organismer som tänker massa falskheter och ändå överlever.

Den första invändningen missar poängen. Det vi diskuterar är inte om hjärnan kan begå misstag, utan om de tankar vi tänker har något med sanning överhuvudtaget att göra. Och det är något vi alla utgår från för att ens kunna ha en diskussion. Om ens världsbild gör att man måste ifrågasätta att man ens kan tänka sammanhängande tankar som har med verkligheten att göra, bör man byta världsbild. Man saknar rationell grund att tänka att ens tankar inte funkar.

Den andra invändningen fungerar inte heller. Naturligtvis är det uppenbart för oss att sanna tankar har överlevnadsvärde, inte minst för att vi själva är övertygade om att vi för det mesta tänker sanna tankar. Men tankar med falskt innehåll kan fortfarande leda till beteenden som gör att organismer överlever, och det enda den naturalistisika evolutionära processen bryr sig om är överlevnad – inte sanning.

Faktum är att om naturalistisk evolution är det enda som formar organismer finns ingen anledning att betrakta en sådan hallicunerande groda som mindre sannolik än en som tänker sanna tankar. Det är, som Plantinga uttrycker det, 50/50.

Om vi däremot tänker oss att Gud har skapat oss, antingen genom att styra evolutionen eller på något annat sätt, försvinner problemet. Han kan då se till att våra hjärnor inte bara skapar beteenden som får oss att överleva, utan också hushåller tankar som korrekt representerar omvärlden och hjälper oss förstå den.

Kristna har alltså all anledning att lita på sina hjärnor. Ateister kan tyvärr inte vara lika säkra på den saken.

Här beskriver professor Plantinga argumentet med egna ord.