Kategoriarkiv: Apologetik

Varför just kristen? – Inte en okänd Gud

Vi kan veta att GUD FINNS, men vi kan också veta VEM och HURUDAN Gud är. Och då syftar jag inte på någon av de många religionernas olika ”gudar”, utan på den Gud som presenterar sig själv i Bibeln, i skapelsen, i historien, i människors samveten och erfarenheter, men framför allt i och genom Jesus Kristus. Jesus, som är Guds Son och ”ett med sin Far”, han ger oss en korrekt och trovärdig Gudsbild, så att vi slipper att gå vilse ibland alla mänskligt konstruerade och felaktiga föreställningar och uppfattningar om Gud.(1) 

Det kristna livets signum

Som kristen tror jag inte på en okänd Gud. Det är det kristna livets signum och hör till det unika med att vara kristen, nämligen att vi kan veta vem vi tror på.(2)  Vi behöver inte famla i okunnighet och förvirring angående den Gud som vi tror på. Därför är jag kristen. 

En relation med Gud

Som kristen har jag inte enbart en teoretisk kunskap om Gud, utan framförallt en daglig relation med honom. En personlig relation med en personlig Gud. Grundläggande så handlar kristen tro och kristet liv inte om religion, utan om en relation med varje person i Gudomen, där varje del av vår personlighet är involverade. 

Guds namn och karaktär

I Bibeln och i det kristna tänkandet, så är Guds namn och hans karaktär oerhört viktigt, därför att det är genom Guds namn och hans karaktär som vi får veta vem och hurudan Gud är. Därför har vi i Bibeln en presentation av Guds namn och av hans karaktärsdrag. Listan kunde göras lång, men här får jag begränsa mig till några grundläggande namn och karaktärsdrag som Gud har.

Gud är en Förbundsgud, vilket innebär att Gud har olika Förbundsnamn. Namn med en oerhörd dignitet, som vart och ett av dem talar om för oss vem Gud är och vad han har förbundit sig att vara, tala och göra för oss människor. Och framför allt för de människor som vill ha med honom att göra. Det bryter nämligen emot Guds karaktär, att tvinga någon människa att ha med honom att göra, både under vårt liv här och nu och sedan i evigheten. Men vill vi ha med Gud att göra, då får vi också lära känna honom. Detta hör ihop med vartannat på ett odelbart sätt.

Här nämner jag de förbundsnamn som Gud har: Allsmäktig Gud, Alltillräcklig Gud, Överflödets Gud, Den Gud som är mera än nog. Herren vår Rättfärdighet, Herren vår Herde, Herren vår Frid, Herren vår Läkare, Herren vår Försörjare, Herren vårt Segerbanér, Herren Den alltid närvarande och Herren vår Helgelse.(3) Gud är allt detta för sina barn och för sitt folk, och det är därför vi kan säga, mitt i alla omständigheter och förhållanden som kan vara både bristfälliga och långt ifrån optimala, att mig skall intet fattas, för Gud är med mig.(4)  Detta som människor genom hela historien kan vittna om, att det är deras erfarenhet, även under förföljelse och mycket svåra förhållanden.

Men jag är samtidigt medveten om,  att de människor som inte tror på Gud och som även aktivt förnekar Guds existens, de vet inte något om dessa erfarenheter, därför att de ingår inte i deras sekulära världsbild och dessa erfarenheter ligger därför utanför deras referensramar. Men trots detta, så har många av dem mycket bestämda åsikter och föreställningar om Gud. Som t.ex Richard Dawkins i en av sina böcker: ”Illusionen om Gud”.(5)  En för övrigt överskattad bok, i sin avsaknad av de avgörande argumenten för Guds icke-existens. Men det är både fördomsfullt och motsägelsefullt att Dawkins och andra med honom har så många och bestämda åsikter om den Gud vars existens de samtidigt förnekar. Åsikter som de är mycket angelägna om att torgföra, och som de har sin fulla rätt att göra. Men utifrån deras utgångspunkt eller position, så är det egentligen bortkastad tid och energi på den Gud som de påstår inte finns. Enkelt sagt: Den Gud som inte finns behöver varken förnekas eller beskrivas. Men samtidigt förstår jag dem, därför att deras osäkerhet lyser igenom och är en drivkraft som inte ska underskattas. Hur gärna skulle inte Dawkins och andra ateister med honom vilja säga, att ´nu vet vi, bortom alla tvivel, att Gud inte finns´. Men den dagen lyser med sin frånvaro. Dawkins och andra med honom får nöja sig med att konstatera, att ”jag vet inte säkert, men jag anser det mycket osannolikt att Gud finns, och jag baserar mitt liv på antagandet att han inte gör det”.(6)  Men av allt att döma, så räcker inte det antagandet för dessa ateister och Gudsförnekare, för deras jakt fortsätter efter de avgörande argumenten. För några bevis på Guds icke-existens vet de, att sådana inte finns.

Nåväl. Nog om detta här och nu.

Här nämner jag några av Guds karaktärsdrag:

Skärmavbild 2018-11-14 kl. 21.51.05

Gud är bland annat allvetande!

– Gud är evig.(7)

Det betyder, att Gud är utan början och utan slut. Gud har ingen upphovsman och ingen avslutare. Detta är ett axiom, en grundsanning, när det gäller Gud. Det betyder, att Gud har alltid funnits, Gud finns just nu och Gud kommer alltid att finnas, i tid och evighet. Men det betyder också, att om Gud inte är evig, då har han aldrig funnits, då finns han inte just nu och då kommer han heller aldrig att finnas, förutom i människors religiösa fantasier och föreställningsvärld. Men nu är och förblir det ett axiom, en grundsanning, att Gud är evig.

– Gud vet allt.(8)

Gud är allvetande på grund av att han är evig och har den totala överblicken över oss människor och över allt skapat.(9) För somliga människor är detta skrämmande, medan det för andra av oss innebär en orubblig trygghet och säkerhet. Eftersom Gud är evig och vet allt, så är han objektiv, till skillnad från oss människor som inte vet allt och som därför är subjektiva. Detta är en grundläggande orsak till varför jag är kristen och vill ha med Gud att göra. Jag erkänner, att jag behöver någon som är större än mig själv och som har ett obegränsat kunskapsföråd, och som därför kan utöva ett objektivt inflytande över mig, så att jag slipper att gå ner mig i subjektivitetens träskmarker.

– Gud är rättfärdig.(10) 

Det går som en röd tråd genom hela Bibeln, att Gud är rättfärdig. Gud har en rätt färdighet och skicklighet inom livets alla områden och han gör inga missbedömningar eller misstag. Det är en fundamental egenskap hos Gud. Objektiv rätt och rättvisa utgår från Guds rättfärdighet, och allt vad Gud är, talar och gör, det är, talar och gör han på grund av att han är rättfärdig.(11)  Kärlek, barmhärtighet, nåd, godhet och trofasthet, som alla är exempel på Guds karaktär, de har sina rötter i Guds rättfärdighet och bestäms av den. 

– Gud är sanningen personifierad.(12)

Gud kan inte ljuga. Han saknar förmåga att ljuga. Detta har Gud gemensamt med sin Son, Jesus Kristus, och med Den helige Ande. Varje person i Gudomen är sanningen personifierad och kan därför inte ljuga.(13) Detta som ytterst har med trovärdighet att göra, därför att det är enbart sanningen som är trovärdig. Lögnen är inte trovärdig och kan heller aldrig vara det. Därför är det så tragiskt då människor tror på lögnen, därför att de inte tar reda på vad som är sanning och vad som är lögn i trender och propaganda i vårt samhälle, som präglas av medial massinformation utan objektiva värderingar. Här är Djävulen Guds totala motsats. Han är ”lögnens fader” och därmed lögnens upphovsman, som står bakom alla lögner, all villfarelse och allt bedrägeri i världen.(14)  Som kristen tar jag bestämt avstånd ifrån honom och ifrån den han är och ifrån allt det som han står för.

Vi människor kan ljuga och vi kan därför bedra och vilseleda både oss själva och andra. Tyvärr är detta ett grundproblem som vi människor har. Därför måste vi vara extra vaksamma och bestämma oss för att tala sanning och låta bli att ljuga. Det är ett medvetet viljebeslut som vi var och en måste fatta. Ja, att hata och lägga undan lögnen och istället älska sanningen och tala sanning med varandra.(15)  Gud behöver aldrig bestämma sig för att tala sanning, därför att han kan enbart tala sanning, och då handlar det om absolut och objektiv sanning som Gud talar och står för. Detta med absolut och objektiv sanning är så viktigt och avgörande för oss människor. Därför återkommer jag till detta sanningsbegrepp i min nästa bloggtext. 

Väl mött!

/ Bength Gustafson

(Detta är del 5 av Bength Gustafsons serie Varför just kristen?)

Källor: (1) Joh. 1:1. Rom. 1:19-20. 1 Mos. 1:1. Hebr. 11:3. Ps. 33:6. 148:1-14. Upp. 1:8. 21:6. 22:13. Rom. 2:14-15. Joh. 1:14, 18. 3:16. 10:30. 14:6-11. (2) 2 Tim. 1:12. Apg. 17:22-31. v.23. (3) Mose var väl medveten om betydelsen av Guds namn för sitt liv och sin tjänst. 2 Mos. 3:13. Genom hela Bibeln så möter vi dessa olika Förbundsnamn som Gud har. (4) Ps. 23:1-6. v.1. 46:1-12. Rom. 8:28-32. v.31. (5) ”Illusionen om Gud”, av Richard Dawkins. Leopard förlag, Stockholm 2007).  (6) 

Dawkins uppställda ”sannolikhetsskala” i boken: ”Illusionen om Gud”. Sid. 70. (7) Jes. 40:28. (8) 1 Joh. 3:20. Hebr. 4:13. (9) 2 Krön. 16:9. Sak. 4:10. (10) Om vi läser i en Bibelkonkordans, t.ex Illustrerat Bibellexikon, då kan vi se att uttrycken ”rättfärdig” och ”rättfärdighet” i samband med Gud, återkommer frekvent genom hela Bibeln. (11) Ps. 11:7. 50:6. 51:6. 92:16. 119:137. 145:17. Dan. 9:14. Rom. 3:4, 26. 1 Joh. 1:9. (12) 4 Mos. 23:19. Tit. 1:2. (13) Joh. 10:30. 14:6. 14:16-17. 15:26. 16:13. (14) Joh. 8:44. (15) Ps. 119:163. Sak. 8:19.b. Ef. 4:25.  

Annonser

Genom tron vet vi


I tidigare bloggposter har jag delat tankar om hur den kristna tron är beskaffad. Jag har gång på gång gjort gällande att det finns betydligt mer som talar för en tro på Gud, om än inte vilken Gud som helst, än för tron att någon Gud inte skulle finnas.

Låt mig nämna några skäl till varför jag tror att Gud har talat klartext i sitt ord och att själva gåvan att kommunicera med ord är en bra indikator på det som ordet hävdar om oss: vi är verbalt kommunikativa varelser som trots alla lögner som också omger oss ändå kan tala sanningen.

Det första för mig avgörande skälet är den beskrivning av människan sådan hon är som föreläggs på i stort sett varenda sida i bibeltexten. Det är själva det faktum att om jag lägger en bibelsida bredvid en dagstidning så finner jag att de beskrivningar av mänsklig aktivitet som omger mig i båda texterna inte bara samstämmer i en beskrivning av människans beteende utan också bekräftar den moraliska ambiens som hela tiden finns där. Vi blev utestängda från ett paradis, men slutar inte tro oss om att bygga en replik. Vi lärde oss skillnaden mellan gott och ont men saknar förmågan att konsekvent göra det goda. Vi beskrivs av bibeln och av samtidens krönikörer med samma slag av eftermälen och tillmälen. Alla våra svagheter redovisas kristallklart i bibeltexterna, och det är inte så konstigt att vi känner igen oss, de är nämligen skrivna just av det skälet att vi skulle ta till oss insikterna om våra tillkortakommanden från andras misstag i det förflutna så att vi skulle slippa göra om alla misstag själva. Många av de misstag som människor kan göra är direkt dödande, varför det är smart att lära sig av andras misstag. Vi lever helt enkelt inte läge nog att göra särskilt många misstag på egen hand. Men det krävs ödmjukhet för att lära av andras misstag. Men här spelar den evolutionhysteriska villfarelsen in: i en helt grundlös tillförsikt om att hela tiden bli allt bättre och överlägsna tidigare generationers medlevare fnyser vi åt tanken att vi skulle vara dem lika som var så ”primitiva” att de inte ens hade smartphone.

 

image/jpeg
Vad är då en människa att du tänker på henne? En dödlig att du tar dig an honom?Psaltaren 8:5

Som student av människosläktet under snart sagt 70 år så har det varit mig till oändlig glädje att ha ett slags schablon för vad som är mänskligt möjligt och därför också troligt. När Pontus Pilatus förde ut den inför människomassan förhatlige Nasareén undslapp han sig en dramaturgisk gest: ” Se Mannen” sa han. (Just det: Ecce Homo kommer därifrån.)  Nu var den mannen i alla delar så annorlunda än alla andra män att blotta gesten retade upp folkmassan än mer. I sin ovilja att visa sig vara långt mindre människa än han var gjorde de som i allt väsentligt sker idag. De som visar oss på våra brister elimineras ur synfältet: alltså ”Korsfäst korsfäst.” Men det är inte bara individen som står dr dömd av massan som fångar min blick. Det är också hur enkelt det är att leda och förföra massorna i sig. 
I stort sett samma människor som den fredagsmorgonen vrålade sig hesa i pöbelrop hade bara någon dag tidigare hyllat honom som möjligheten till en uppfyllelse av ett tusenårigt hopp om politisk självständighet undan ockupanterna från än Grekland, än Egypten, än Persien än Rom. De laddade sina hyllningsrop med ambitioner som de hade grumliga förställningar om. Massans beteendeskala har gjort mig alltmer misstänksam mot alla massbeteenden. När någon hävdar att ”så tänker ju alla” inser jag oftast att då har nog massan blivit pålurad något som den inte begriper.
Min egen mor, nu 95 år befann sig i Berlins Olympiastadium när 100.000 propagandarusiga tyskar med hitlerhälsningens utsträckta arm vrålade Ja till Adolfs Hitlers fråga: ”Vill ni det totala kriget?”
Mor berättar: ”Jag hörde nån som skrek ja alldeles intill mig! Det var jag.. Hon var vid det laget bara en tonåring. Massornas lättleddhet beror på bristen av den själens ballast som bland annat utgörs av Guds närvaro i människan. Denna närvaro är inte en fråga om ’försanthållande’ utan om verklig närvaro av Guds egen ande.  Jag vet det är rena grekiskan för den som tror att kristen tro är en slags mental inställning enbart.

Det är för att vi genom skrifternas vittnesbörd lärt känna inte bara oss själva och vad vi är kapabla  till, utan också sett den lodlina som Gud själv håller upp för oss för vad som verkligen menas med att vara människa  som vi förstår ved som menas med att bli född på nytt. Ingen apologetisk artikel i världen kan så i grund förändra hela människan. Där hjärtat inte omformats och getts nytt innehåll har hjärnan liten nytta av kunskap.

Ett andra starkt skäl till att ha en kristen övertygelse kommer ur det som kallas för profetiorna: Mellan 1500 och 400 år före Jesu ankomst till världen gjordes det detaljerade förutsägelser om vad Han skulle komma att göra och säga och utsättas för under sina dryga tre decennier i livet. Detaljerna är så specifika att även den mest skeptiska människa med en god förmåga till att göra sannolikhetskalkyler blir häpen när det kan ställas upp en lista på mängder av kritiska ”tillfälligheter” (det är vad vaneskeptikerna kallar dem) som alla uppfylldes och bevittnades och nedskrevs för vår skull. Vad är bevis? I det flesta fall visar det sig att bevis är beroende på förutfattad mening. Det som någon inte anser kunna finnas får ju helt enkelt heller inte finnas för då faller ju allt. Exempel: Guds röst faller över en grupp människor som alla deltar i något de inte förfogar över. Några hör och förstår, de andra säger ”Oj vad det åskar idag”. (Oavsett om himmelen är klarblå vid tillfället.)  Närhelst en naturalistisk ’förklaring’ presenteras lockas människor att tro att det är allt som finns. Att själva naturen är ett enda gigantiskt under blir ju inte så tydligt med den piratlappen för båda ögona.

Den i nutiden mest dominanta profetiska verkligheten är att åse hur världen beter sig i och runt fenomenet det judiska folket. Igen: på punkt efter punkt uppfylls löften som Gud har gett till det judiska folket, och dag för dag sker det saker som var otänkbara före 1948. Men som nu uppfylls med allt kraftigare vridmoment. Det som sker i Israel och Jerusalem är den balanspunkt vid viken hela världens öden kommer att avgöras, så säger skriften och så agerar världens makter. Judeehat är hävstång för att jaga judar till Israel, Det är deras enda säkra tillflyktsort. Samma natner som driver dem ut hatar dem för att de bygger bostäder åt dem som drivs bort från sina gamla hemländer.  En viss Richelieu vid Napoleons hov blev ombedd att ge ett enda bevis för Guds existens. Svaret blev ’Les Juifs, monsigneur!” ”Judarna ers nåd.” Det äör förunderligt hur människor kan vara åsyna vittnen till ett dagligt inträffande av uppfyllda förutsägelser utan att ta någon notis om att det är på det viset.

För tänk om bibeln har rätt om den framtida historien? Då har den ju också rätt om den ursprungliga historien. After att ha studerat hela bibeln som ett sammanhängande dokument med en och samma berättelse i 66 volymer i snart 50 år har omfånget av dessäkthet och sanningshalt blivit en självklarhet. Den talar helt enkelt sanning om människans belägenhet, men hon ser sig ogärna i spegeln, för lögnen ger mer tröst. Jodå, har Bibeln rätt då sitter människan på pottkanten rejält. Och då kan det ju tänkas att människor reflekterar över vad det är som hon har missat. Så gladeligt som det svenska samhället har kastat ut de tio Guds bud lika surt skördas nu effekterna. ”Endast i dig min Gud finner mitt hjärta sin ro” Hette det förr då när budet om att sätta Gud först var normalt (inte så att alla som sa det gjorde det, men ändå) Titta nu på hur bra vi klarar oss med psykofarmaka i miljardkronors klass, hur generationer saknar framtidshopp. Se hur ’du skall inte ha begär till din nästas ..någonting’ har ersatts av ett lögn och stöldvälde utan motstycke. Hur avund höjts till skyarna som ’kamp för mina rättigheter’. Ja listan kan göras precis hur lång so helst. Den disintegration som samhället uppvisar har direkta kopplingar till det som har skett i historien, ända tillbaka till början.

Så även om jag bortsåg från den personliga och dagliga gemenskapen med Gud genom Guds ande och Guds ord så skulle jag ha överväldigande bevis för att bibeln måste vara sannare än allt annat som är skrivet. (Inklusive denna bloggtext!)
Och vet ni vad: alla angreppen på Bibeln och möjligheten att den talar sanning bekräftar tilltron till den hundra gånger om. Något som så ivrigt förnekas måste ju slå hårt på någon nervknut i botten på denna mänsklighet, att den febrilt kämpar emot ända till sin död och egen undergång, hellre än att kapitulera inför den Gud i vilken vi alla lever, andas och är till.

Men ser ni: oavsett vad vi tror eller inte, så kommer alla att böja sina knän och bekänna att Jesus är Herre. Det är bara så klokt att göra det friviligt! Medan man har liv nog att komma på bättre tankar.

/ Björn Donobauer  Doncaster 7 November

En vanlig dag med eller utan Gud?

Dag efter dag passerar utan att vi kanske alltid reflekterar så mycket över det. Vardagen är för de flesta ganska inrutad och fylld av rutiner som ger trygga hållpunkter och ett meningsfullt innehåll. Vi stannar sällan upp inför det som är invant och tillsynes självklart för oss. Men vad händer om vi gör det? Vad händer om vi faktiskt gör halt och tillåter oss att ärligt undersöka och utvärdera hur väl vår bild och uppfattning av vardagen och världen stämmer överens med verkligheten?

Jag kommer nu att beskriva ett förlopp över en ganska vanlig dag i livet för de flesta, och sedan visa hur Gud finns med mellan raderna när vi börjar bryta ner innehållet.

Föreställ dig detta:

Du vaknar på måndagsmorgonen. Du bestämmer dig för att gå upp, äta frukost och göra iordning dig för att åka iväg till jobbet. På vägen till jobbet är du bara centimeter från att köra på en cyklist och drar en lättnadens suck för att det hela inte slutade värre. Skärrad av tillbudet kör du ännu mer uppmärksamt resten av vägen. Väl framme på jobbet kommer du ihåg att du lovat en kollega att lämna tillbaka en film du lånat. Kollegan var väldigt tydlig med att filmen behövde återlämnas senast idag. Du suckar lite över ditt dåliga minne och sätter dig i bilen och åker hem och hämtar filmen på förmiddagsrasten. Kollegan blir glad över din pålitlighet. På jobbet presenteras ett nytt långsiktigt projekt som verkar intressant. Trots måndagskänslan i övrigt så får du lite ny arbetsglädje och motivation för det mål som du och dina kollegor tillsammans ska försöka nå. Jobbet känns faktiskt meningsfullt för första gången på ganska länge.

Efter arbetsdagen känner du ett behov av att komma ut och röra på dig och bestämmer dig för att ta en skogspromenad i det fina vädret. Du känner dig tillfredsställd med livet och njuter av naturen som står i full blomning och är en fröjd för dina sinnen. När du kommer hem så möts du av din partner innanför dörren som möter dig med ett leende och ger dig en kram. Du slås av en djup tacksamhet över att få känna sådan kärlek och tillit till personen framför dig.

Efter middagen sätter du dig i soffan och slår på nyheterna. Staden du bor i har skakats av ett brutalt mord och du nås av nyheten att en gärningsman äntligen är identifierad och gripen. Du stänger av, skakar ledsamt på huvudet åt eländet medan du hoppas på att rättvisa kommer att skipas.

Trött efter en lång dag kryper du tillslut i säng. Det sista du minns att du hinner tänka innan du somnar är ifall du ska lämna bilen hemma imorrn och ta bussen till jobbet. Det är ju bättre för miljön, och sen var händelsen med cyklisten imorse mycket obehaglig.

skc3a4rmavbild-2018-10-31-kl-21-33-27-e1541018108845.png
En vanlig dag, vilken som helst, vittnar den om Gud?

Kände du igen dig? Vardagen är förhoppningsvis inte alltid fullt så dramatisk, men i övrigt var det väl ett ganska realistiskt nedslag i en av livets många vardagar?

Det är inte sällan vi tänker att de svåra existentiella och filosofiska frågorna handlar om det stora och ogripbara i livet, men i själva verket så genomsyrar de allt vi gör i både stort och smått. Som det vi utför en helt vanlig dag i livet. Vår vardag handlar till stor del om vår världsbild. Frågan jag därför vill ställa är: Vad gör det för skillnad om Gud existerar jämfört med om han inte existerar den här ovan beskrivna dagen?

Låt oss undersöka! Vi börjar från början:
– ” Du bestämmer dig för att gå upp, äta frukost och göra iordning dig för att åka iväg till jobbet.”

Du gör detta av egen fri vilja (nåja, just på måndagsmorgon kanske det mer är på tvång). Vi ser oss som personliga varelser som fattar egna självständiga beslut.

  • Om Gud finns så existerar en immateriell verklighet och en grund för att vårt medvetande är mer än vår fysiska hjärna. Vi har verklig fri vilja som agenter med intentioner, och är inte programmerade maskiner utan ansvar för våra handlingar.
  • Om Gud inte existerar och den yttersta verkligheten är enbart materiell, finns ingen reell fri vilja att tala om. Då är det bara en illusion och ditt agerande och din upplevelse av fri vilja är bara resultatet av atomernas placering i din hjärna just då.

– ”På vägen till jobbet är du bara centimeter från att köra på en cyklist och drar en lättnadens suck för att det hela inte slutade värre. Skärrad av tillbudet kör du ännu mer uppmärksamt resten av vägen.”

Du blir skärrad för scenariot som kunde ha hänt eftersom du vet att en påkörning av cyklisten troligtvis skulle innebära skada och lidande, i värsta fall död.

  • Om Gud finns så har varje människa ett inneboende och okränkbart värde av Gud givet. Varje människa är skapad till Guds avbild och är unik och värdefull. Du är inte resultatet av en slump utan Gud har valt att skapa just dig.
  • Om Gud inte existerar är det inget mer speciellt med människor än med stenar, bananflugor eller bilar. Då är människan enbart materia bland annan materia och människovärdet blir något vi tillskriver oss själva som människor, utan en objektiv grund.

    – ”Väl framme på jobbet kommer du ihåg att du lovat en kollega att lämna tillbaka en film du lånat. Kollegan var väldigt tydlig med att filmen behövde återlämnas senast idag. Du suckar lite över ditt dåliga minne och sätter dig i bilen och åker hem och hämtar filmen på förmiddagsrasten.”

    Du har lovat något och sätter värde på att hålla ditt löfte, på samma sätt som du vill tala sanning och inte ljuga.

  • Om Gud finns så existerar objektiva moraliska värden som rätt och fel. Vårt samvete är den moraliska kompass som Gud har lagt ner sin lag i hos alla människor. Vi kan lita på att vår moraliska intuition relaterar till en verklig objektiv moralisk lag.
  • Om Gud inte existerar så är moraliska värden bara subjektiva och godtyckliga. Varför skulle det vara fel att bryta ett löfte? Det finns ingen yttersta, oföränderlig standard för rätt och fel utan människan själv är alltings mått.

    – ”På jobbet presenteras ett nytt långsiktigt projekt som verkar intressant. Trots måndagskänslan i övrigt så får du lite ny arbetsglädje och motivation för det mål som du och dina kollegor tillsammans ska försöka nå. Jobbet känns faktiskt meningsfullt för första gången på ganska länge.”

    Att känna meningsfullhet, arbeta mot mål och se syften med saker och ting är grundläggande viktigt för oss människor. Utan detta blir vi snabbt desillusionerade och i värsta fall deprimerade.

  • Om Gud finns så finns det också en objektiv mening och ett syfte med din och min existens, och när vi upplever mening, syfte och mål i vardagliga delar av tillvaron så går det också att förankra i verkligheten utanför oss själva.
  • Om Gud inte existerar så finns det heller ingen objektiv mening eller något syfte med vår existens. Det finns ingen tanke bakom universums eller vår egen existens och det vi gör på ett personligt plan som kan upplevas meningsfullt och värdefullt blir enbart subjektivt. Mening, syfte och mål blir ytterst sett en illusion.

    – ”Efter arbetsdagen känner du ett behov av att komma ut och röra på dig och bestämmer dig för att ta en skogspromenad i det fina vädret. Du känner dig tillfredsställd med livet och njuter av naturen som står i full blomning och är en fröjd för dina sinnen.”

    Du tar in den härliga upplevelsen via dina sinnen och känner njutning. Du ser skönheten i den blomstrande naturen runt omkring dig.

  • Om Gud finns har han designat oss och vi kan lita på att våra sinnen är gjorda för att fungera med syftet att vi genom dem kan ta in information från vår omvärld. Vi upplever skönhet eftersom skönhet, liksom godhet, är något verkligt och har sin grund i Gud själv.
  • Om Gud inte existerar finns det ingen tanke bakom dina sinnen. Det finns ingen grund för att förlita sig på att de är i kontakt med en verklighet utanför dig själv. Likadant är det med förnuftet. Skönheten du upplever syftar inte till att vara skönhet utan blir endast föremål för din egen personliga smak.

– ”När du kommer hem så möts du av din partner innanför dörren som möter dig med ett leende och ger dig en kram. Du slås av en djup tacksamhet över att få känna sådan kärlek och tillit till personen framför dig.”

Kärleken är stark och får oss att göra nästan vad som helst för den vi älskar. Den möter ett oerhört djupt behov inom varje människa.

  • Om Gud finns så är han också kärlekens ursprung. Kärlek är något relationellt och Gud, som är treenig, är kärlek till sitt själva väsen. Kärlek är något gott och verkligt existerande, och vi kan älska eftersom Gud älskat oss först.
  • Om Gud inte existerar så reduceras kärlek i bästa fall bara till en känsla precis som rädsla eller ilska. Att älska eller hata någon, vad gör det ena bättre eller sämre, det är ju bara kemiska reaktioner i vår hjärna?

    – ”Staden du bor i har skakats av ett brutalt mord och du nås av nyheten att en gärningsman äntligen är identifierad och gripen. Du stänger av och skakar ledsamt på huvudet åt eländet medan du hoppas på att rättvisa kommer att skipas.”

    Vårt rättssamhälle är byggt på moraliska värderingar såsom att det är fel att döda andra människor och att det krävs ett straff för skulden som uppkommit för att rättvisa ska skipas.

  • Om Gud finns, så existerar objektiva moraliska värden. Rätt och fel existerar som mer än bara personliga åsikter. Det goda som är rätt är grundat i Gud själv som till sitt själva väsenär både god och rättvis. Gud själv utgör den högsta och oföränderliga standarden.
  • Om Gud inte existerar så är moralen endast ett mänskligt påfund, en social överenskommelse. Det går inte att hävda att en viss människas moral är bättre eller sämre än någon annans, för på vilka objektiva grunder ska vi bedöma det?

    Låt oss nu sammanfatta och identifiera de saker som blir avgörande och som berört de olika delarna av den beskrivna dagen. Det handlar om åtminstone åtta områden:

  • Fri vilja
  • Människovärde
  • Objektiva moraliska värden – gott/ont, rätt/fel,
  • Mening
  • Mål
  • Syfte
  • Våra sinnen
  • Verkliga begrepp som kärlek och rättvisa

 

Vi har bara skrapat lite på ytan av dessa områden och syftet här var inte att ge en uttömmande förklaring på varje punkt, det tillåter inte utrymmet. Poängen var istället att visa på hur Gud på ett ofrånkomligt sätt hör ihop med det allra mest vardagliga i våra liv.

 

Som tidigare nämnts så kan vi välja att gå vidare med livet utan att stanna upp och fundera över vilken världsbild vi anammar och låter oss påverkas av. Vår världsbild är ju en del av det vi bygger vår identitet på, och faller den så faller vi på ett sätt med den. Men faller vår världsbild sönder betyder det att något annat är sant istället. För sanningen kommer vi inte undan. Vill man upphäva en sanning så går det endast att göra genom att införa en annan sanning, inte genom att radera själva sanningsbegreppet som sådant. Det kan ge viss tröst eftersom det innebär att allt inte plötsligt flyter, utan att det finns en fast grund att stå kvar på i utgångsläget.

Vi kan välja att undvika att utforska vilken världsbild som är logisk sammanhängande, trovärdig och möjlig att leva efter. Det valet måste självklart få vara upp till oss var och en. Men låt oss då komma ihåg att livet består av ett stort antal sådana här vardagar, och om en enda sådan vardag

faktiskt är otroligt svår, för att inte säga helt omöjlig, att verkligen leva ut konsekvent enligt en världsbild som utesluter Gud, hur mycket svårare blir då inte livet som helhet att få ihop utan Gud?

 

/ Emelie Rynningsjö

Beror helanden på placeboeffekten?

Jag har ett kroniskt funktionshinder. Jag kan inte svälja tabletter. Det spelar ingen roll hur små de är, får jag inte pulverisera dem är det omöjligt för mig att medvetet få ner dem. Av misstag har jag genom åren råkat svälja alltifrån blåbär till vindruvor, men när jag förväntas åstadkomma något liknande på eget initiativ är det som att be mig gå på lina över Höga kusten.

En vacker oktoberdag 2012 satt jag således och skräckfyllt betraktade en vit tablett, stor som en M&M, som låg framför mig på köksbordet. Jag hade precis kommit hem efter en två veckors sjukhusvistelse där jag hade genomlidit gallstenar och kraftigt sänkta blodvärden. Det sägs att gallsten är det närmaste man kan komma känslan av att föda barn, men ärligt talat föredrog jag det jämfört med att svälja den lastbil som låg framför mig på tallriken.

Min ömma moder föreslog att vi skulle dela den mitt itu. Läkarna hade förvisso kraftfullt betonat att den skulle sväljas hel, men då det inte var en kapsel bedömde vi att en halvering av tabletten inte var någon fara. Inuti var den ljusbrun. Jag stoppade in en halva i munnen och försökte lönlöst att svälja den. Den smakade mintchoklad.

Jag njöt av att tugga godismedicinen de kommande veckorna. Vid ett tillfälle tog de slut, och när jag gick till apoteket och bad om mer granskade de receptet med rynkade pannor och sa ”Nä… den här måste du hämta ut på kirurgen.” Väl där fick jag nya tabletter i en anonym papperspåse. Jag fick aldrig se någon bipacksedel eller information om möjliga biverkningar.

Jag tror att jag fick smaka på lite placebo. Det var gott.

Placeboeffekten syftar på när ”sockerpiller” eller annan verkningslös behandling ges till patienter, och de blir ändå bättre. Det tycks som att själva tron att man får vård ger läkande effekter, snarare än enbart vården i sig själv. Redan på 1700-talet observerades det här fenomenet, och sedan dess har ”sockerpiller” och bluffinjektioner använts regelbundet i modern sjukvård. På senare tid har placebo migrerat över till läkemedelsstudier för att särskilja mellan vilken effekt substansen man vill pröva ger i sig själv och vad som är resultatet av att patienten förväntar sig att må bättre.[1]

Placeboeffekten var länge ett mysterium för sjukvården, men framväxten av psykosomatisk vård där psykisk och fysisk hälsa ses som beroende av varandra har kastat nytt ljus över placebo.[2] Precis som att ett medmänskligt bemötande med beröring, tröst och lugnande ord förbättrar läkningsprocessen kan tryggheten i att veta sig få vård vara läkande i sig själv oberoende av vårdens egna effekter.[3]

Många skeptiker har argumenterat för att vid de tillfällen då människor blir friskare efter bön så beror det på placeboeffekten. Bönen är på så vis läkande, men inte för att det leder till att Gud eller någon annan andlig varelse mirakulöst svarar på bönen utan för att den sjuke tror att bönen ger effekt, och då gör den det.

Försöker någon applicera det resonemanget på vetenskapligt oförklarliga tillfrisknanden efter bön (VOTEB) begår de dock ett grundligt misstag. Jag har samtalat med flera ateister som förklarar alltifrån syn som återvänder till cancer som försvinner med placebo. Det blir universalförklaringen till alla oförklarliga tillfrisknanden, hur de än ser ut. Dessa ateister har större tro på placebo än vad många kristna har på Gud.

Verklighetens placeboeffekt är inte riktigt så magisk. En omfattande Cochrane-studie av hundratals placeboexperiment visade att effekten var väldigt begränsad, den kan reducera smärta och yrsel men inte mycket mer.[4] Placebo kan lindra symptom, men det finns inga substantiella bevis för att effekten kan bota grundsjukdomen som ger upphov till symptomen. Effekten tenderar därtill att vara väldigt tidsbegränsad. American Cancer Society konstaterar på sin hemsida:

Usually the term “placebo effect” speaks to the helpful effects a placebo has in relieving symptoms. This effect usually lasts only a short time. It’s thought to have something to do with the body’s natural chemical ability to briefly relieve pain and certain other symptoms.

Placeboeffekten är därmed begränsad både i vad den kan åstadkomma och hur länge den verkar. Därtill är den väldigt känd, det finns knappast någon doktor som inte har koll på placebo. När läkare landar i att något är vetenskapligt oförklarligt har de därmed redan uteslutit placebo och andra kända psykosomatiska effekter.

Ni kommer kunna läsa mer om detta i min kommande bok om dokumenterade mirakler som ges ut i mitten av 2019.

Noter

[1] Pohlman, Shawn et al. 2013. “The Placebo Puzzle: Examining the Discordant Space between Biomedical Science and Illness/Healing.” Nursing Inquiry 20(1): 72–73.

[2] Miller, Franklin G. et. al. 2009. “The Placebo Effect: Illness and Interpersonal Healing.” Perspectives in Biology and Medicine 52(4): 530–31.

[3] Smithbattle, Lee et al. 2016. “Placebo and the Healing Process.” Clinical Nursing Research 25(6): 587–89.

[4] Hróbjartsson, Asbjørn och Gøtzsche, Peter, 2010: ”Placebo interventions for all clinical conditions.” Cochrane Database Systematic Review, Jan 20;(1):CD003974. doi: 10.1002/14651858.CD003974.pub3.

[5] Miller et. al. 2009 gör skillnad på ”disease” och ”illness”, där det förra syftar på den biologiska dysfunktionalitet och det senare är symptom och kroppens respons på sjukdomen. ”Disease adversely affects the organism; illness adversely affects the person.” (s. 523). Deras slutsats är att placebo kan reducera någons ”illness”, men inte förändra någons ”disease”.

”Sån där kristen typ”

Detta kommer kanske inte vara ett direkt apologetiskt inlägg, men det kanske kan ge en viss förklaring till den kristna trons vardag, eller åtminstone kristnas vardag.

För nästan exakt 2 år sen fattade jag vad jag fortfarande tycker är mitt livs bästa beslut: att välja tron på Gud och att ta emot Jesus som Herre och Frälsare i mitt liv.

Men att skriva det där sista – ”att ta emot Jesus som Herre och Frälsare” – utan att exakt veta vilka som läser detta, gör mig (tyvärr) lite lätt obekväm. En anledning till det är ett bemötande som jag ibland har fått av vänner, bekanta, familjemedlemmar m.fl. – som pikat/hånat/kritiserat detta val. Jag ska vara ärlig och säga att det flera gånger gör ont att uppleva. Jag menar dock inte att ta på mig en offerkofta här, för jag känner mig verkligen inte som något offer i detta val – utan jag ser mig som dotter till självaste Gud, älskad av universums mäktiga skapare. Det är en överväldigande insikt.

Men jag förstår också dessa sorters reaktioner, för ibland får jag ett “utanförsperspektiv” på mig själv och på det jag säger. Och i de stunderna tänker jag hur extremt främmande det måste låta att höra om Gud, Jesus, det kristna evangeliet om man själv inte är troende – och även står ganska långt ifrån de tankegångarna (som man troligtvis gör om man är en sekulär svensk). Så var det i alla fall ibland för mig innan jag blev troende. När jag hörde folk prata om dessa saker, tyckte jag stundtals att de talade tomma ord utan någon förankring i verkligheten. Så ibland när jag nu själv pratar om dessa saker med folk, och jag får det där utzoomade perspektivet på mig själv, känns det nästan som att jag pratar ett annat språk. Mina ord om Gud, Jesus och kristendomens evangelium tycks säkert, för den som jag talar med, låta underliga och nästan skrattretande. Jag har märkt det på olika sätt; det kan vara ögonkontakt personerna sinsemellan, ett hånfullt (men gömt) ansiktsuttryck, ett flin eller nästan ett föraktfullt skratt. Återigen, rätt jobbiga reaktioner att se. Dessa erfarenheter är jag också ganska säker på att jag inte är ensam om, utan att andra kristna också fått uppleva. Men för att även nyansera bilden så bemöts jag/vi självklart av andra, mer öppna och positiva reaktioner också.

55dc840262a8d heliocentrisk världsbild
Olika världsbild ger krockar och kanske också oförstående!? Bild: Schoolido

I mitt första inlägg (på sociala medier) om min nyvunna tro skrev jag att mitt tillkännagivande nästan kändes som att ”komma ut ur garderoben”. Det kanske låter konstigt och får många – icke-troende som troende – att höja på ögonbrynen. Men att beskriva sin kristna tro i ett publikt sammanhang på det sättet var, för mig (utifrån ett person-centrerat perspektiv), nervöst. Vilka reaktioner skulle jag få? Skulle folk tycka att jag är konstig? Och hur skulle bilden av mig förändras bland de som läste mitt inlägg?

Vi människor har ett basalt behov av att kategorisera vår omvärld för att kunna ta in, begripa och orientera oss i världen. Annars skulle vi uppleva vardagen som fragmentarisk och väldigt kaotisk. Vi behöver sätta saker i ett sammanhang och i relation till andra mentala representationer vi har av vår omvärld. Detta innebär att vi per automatik kategoriserar alla intryck vi får på ett för-oss-meningsfullt sätt. Så när jag ”kom ut” med att jag blivit kristen visste jag att jag troligtvis skulle kategoriseras om i många av läsarnas huvuden. Kanske så “illa” som att kategoriseras om från kategorin ”som de flesta andra människor” till kategorin ”kristen” – allt vad den kategorin inbegrep för den specifika läsaren. Beroende på tidigare erfarenheter av kristna, kyrkan, kristendom m.m. skulle jag läggas till i denna kristen-kategori hos läsaren. Men kanske, hoppades (och hoppas) en del av mig, att genom att personer läste om min väg till kristendomen och mina tankar om trons verklighet så skulle även kategorin för personen förändras. För även om vi alla kategoriserar våra erfarenheter, så förändrar också våra erfarenheter kategoriseringen. Om jag till exempel enbart sitter på fyrbenta stolar kommer jag tänka att det är så stolar ser ut, men när jag för första gången sätter mig på en trebent eller enbent stol, så kommer kategorin ”stol” förändras. (Finns filosofiska diskussioner om hur man förklarar en entitets egenskaper på ett korrekt sätt, samtidigt som man undviker att beskriva en annan entitet – till exempel vad en bil är utan att också beskriva buss eller cykel samtidigt?).

Det innebär att mina möten med mina nära och kära kommer förändra vad kristen-kategorin för dem är. Här är min förhoppning att den kategorin nyanseras, och till och med uppskattas. Men också att rationalitet och relevans – för alla, inte bara en subgrupp av samhällets medborgare – blir en naturlig del av folks representation av kristendom (och av kristna, men främst kristendom – för kristnas beteende är inte avgörande för kristendomens sanningsanspråk). Eftersom en viktig del för min väg in i kristendomen var genom undersökande av skäl, bevis och koherens/korrespondens så är jag övertygad om att det kristna budskapet är rationellt, relevant och sant – för mig och andra. I sammanhanget vill jag lyfta ett citat från C.S. Lewis (som även finns här på bloggen):

“Christianity, if false, is of no importance and if true, of infinite importance. The only thing it cannot be is moderately important.”

Innan jag avslutar vill jag kort återgå till reaktionerna och frågeställningarna som jag (och säkert många andra kristna) fått höra och bemöta till följd av valet att tro på Jesus som Herre och Frälsare. Är vi hjärntvättade? Är vi ute på hal is och har vi nästan vanföreställningar? Finns det skäl för folk i vår omgivning, som inte är kristna, att bli oroliga för oss? Dessa saker som ibland uttrycks sägs säkert med välmening. Speciellt om man upplever oro över att kristendomen nästan liknar en sekt, frånkopplad verkligheten som vi lever i.

Jag förstår det. Och jag är öppen för kritiken. Jag är också beredd att utmana andras världsbild och trosföreställningar, men också att bli utmanad i min världsbild. Det har jag blivit innan och det ledde mig till den världsbild jag har nu. Som sagt: jag tycker fortfarande att beslutet att ta emot Jesus som Herre, och att ge mitt liv till honom, är det bästa beslutet jag fattat. Tron bär, tron gör mig till en bättre människa och tron står på en stadig grund – för mig men precis lika mycket för varenda annan människa på denna jord.

/ Hajdi Moche

Varför just kristen? Del 4

EN KREATIONISTISK VÄRLDSBILD

Jag är kristen och jag har bejakat en kreationistisk(1) världsbild och verklighetsuppfattning, som omfattar både en fysisk/naturlig och en andlig/övernaturlig verklighet och som därmed ger en helhetsbild av vår tillvaro. Detta i motsats till en naturalistisk(2), ateistisk(3)  och evolutionsteoretisk(4)  världsbild och verklighetsuppfattning som är begränsad, därför att den enbart är inomvärldslig och utesluter en personlig och evig Gud och allt övernaturligt. 

Här har jag gjort ett medvetet val. Jag har valt, att utifrån Bibeln, som är den kristna trons urkund, att förhålla mig skeptisk till en sekulär världsbild, som enbart bygger på den mänskliga kunskapen, som av naturliga själ är begränsad och kan ta fel, därför att ”vår kunskap är ett styckverk”.(5) Professor Stefan Einhorn uttrycker detta så klokt: ”Vi ska naturligtvis tro på vår förmåga att förstå vår omvärld samtidigt som vi aldrig får förlora vår ödmjukhet. Vi måste komma ihåg, att vi har oändliga vidder kvar att utforska. Man kan säga, att om den totala kunskapen om allt motsvarade en stor stad, så har vi hittills samlat så mycket kunskap att den skulle rymmas i en skokartong i en av stadens garderober”.(6)  Heder åt den insikten och ödmjukheten hos Stefan Einhorn.

Jag ser på människans förmåga att tänka och resonera rationellt och logiskt som en gåva ifrån Gud. Så ser jag också på vetenskapen med dess olika discipliner, att den är ett redskap som Gud har gett oss, för att vi ska utforska den värld som Gud har skapat. Det är en del av den plan som Gud har för oss människor.(7) Därför blir det så fel, då vi människor använder vår begränsade kunskap och våra vetenskapliga metoder med sin begränsade räckvidd, för att försöka förneka Gud och förklara bort honom som Designer och Skapare, istället för att erkänna, ära och tillbedja honom. 

Jag tror på en personlig och evig Gud som Designer och Skapare, som med karaktär, intelligens och förnuft, visdom och vishet, plan, mening, syfte och mål står för livets ursprung och uppkomst och som har skapat och inrättat både de fysiska och andliga lagarna och därmed gjort vår tillvara lagbunden och inte slumpmässig. Gud är Designern och Skaparen av universum, av de olika arterna i djur- och växtriket och av människan till sin avbild.(8) 

The_Creation_of_Adam michelangelo
Adams skapelse av Michelangelo

En kretionistisk världsbild och verklighetsuppfattning är trovärdig, och jag ska förklara vad jag menar med detta. Men låt mig först säga, att vad jag menar och moriverar t.ex i mina bloggtexter, det har jag än så länge min fulla rätt att göra, och det värderar jag högt. Men detta är en frihet som jag inte tar för givet i vårt land, som blir mer och mer sekulärt. Att Sverige kan bli en sekulär diktatur, det är idag inte en främmande tanke, då allt ska vara ”politiskt korrekt” och styrt av ett sekulärt tänkande, och där det dikteras vad som får finnas och inte finnas i ”det offentliga rummet”. I en sådan diktatur platsar inte kristen tro och en kristen världsbild. Men saker och ting kan förändras dramatiskt på kort tid, och som öppnar dörrar för Gud och för hans Ord i vårt land igen. Och det håller jag inte för otänkbart.

Nåväl, nu till mina förklaringar:

  1. I Biblisk kristen tro är det grundläggande och centralt, att Gud är en evig och personlig Gud som vet allt och han är ”Ordningens Gud”. Gud är således inte en mänsklig idé eller uppfinning. Han är obegränsad i sin intelligens och i sitt förnuft, i sin visdom och vishet och han har en plan, mening, syfte och mål med skapelsen och med allt som han talar och gör. Och Gud har gett åt oss människor av allt detta som han själv har och han har gjort oss beroende av allt detta, för att vi ska kunna leva på ett ordnat och begripligt sätt och inte i en slumptillvaro, där vi styrs av tillfälligheter och nycker.(9)  Därför är det heller inget motsatsförhållande mellan kristen tro och förnuft eller mellan kristen tro och vetande, som somliga människor av okunnighet eller illvilja gör gällande.
  1. Det måste finnas en rimlighet och konsekvens i förhållandet mellan våra ideer och uppfattningar, till hur det faktiskt fungerar i det verkliga och vardagliga livet. En teori eller uppfattning som saknar det förhållandet, kan och ska ifrågasättas. Vad jag då syftar på har med intelligens och förnuft osv. att göra.

          Vare sig vi tror på Gud och tillber honom eller förnekar hans existens, så är vi   alla medvetna om vårt behov av just intelligens och förnuft, plan, mening, syfte och mål för att vi ska kunna leva ett ordnat liv och för att något konsekvent och begripligt ska kunna ta form och bli verkligt. Vare sig det gäller att kommunicera med varandra i tal och skrift, eller när det gäller vetenskapliga upptäckter och framsteg, eller att studera och utföra olika arbetsuppgifter, så vet vi alla behovet av allt detta. I ett teoretiskt resonemang omkring ”ursprungsfrågorna”, så kan människor hävda både slump och tillfälligheter under årmiljoner och årmiljarder, och samtidigt förneka behovet av bakomliggande intelligens, plan, mening och syfte etc, men i det praktiska och verkliga livet så är detta inte vare sig funktionellt, hållbart eller trovärdigt. 

  1. När jag läser och lyssnar till vad människor skriver och säger som förespråkar en naturalistisk, ateistisk och evolutionsteoretisk världsbild och verklighetsuppfattning, då är det minst sagt uppseendeväckande hur de intellektuellt och verbalt brottas med just detta.(10) De är så väl medvetna om behovet av intelligens och förnuft, plan, mening, syfte och mål bakom sina egna ord, framställningar och handlingar. Men de är så kluvna så fort det påtalas, att bakom livets uppkomst och bakom lagbundenhet och universums uppkomst, och bakom arternas uppkomst i djur- och växtriket och bakom människan, så behövdes allt detta. Och deras kluvenhet blir så tydlig, då allt detta kan härledas till en personlig och evig Gud som har allt detta i sin personlighet och som har gjort oss människor beroende av allt detta och som därför har utrustat oss med detta som vi så väl behöver i vårt dagliga liv. 

En fråga som jag ofta får, gäller universums och jordens ålder. Mitt stående svar är, än så länge, att jag inte vet vare sig universums eller jordens ålder. I Bibeln finns inte angivit någon ålder på vare sig universum eller jorden, och några andra säkra källor finns inte. Men  professor i fysik  Lawrence M. Krauss skriver i sin bok: ”Ett universum ur ingenting”, att universum är 13,72 miljarder år.(11)  Och jorden beräknas vara omkring 4,6 miljarder år. 

Personligen så tror jag, att Gud har ”kodat” universums och jordens ålder, och intill denna dag har ingen människa lyckats med att ”knäcka den koden”. Men jag tror, att det tillhör sådant som vi människor ska utforska, men inte med ett syfte att förneka vare sig en skapelse eller en evig och personlig Gud som Designer och Skapare av allt detta.(12)  Gud är ”från evighet till evighet”(13)  och däremellan har vi ett tidsspann, men ingen människa har ännu lyckats med att räkna ut den tidsrymden som det är mellan ”FRÅN evighet TILL evighet”. Den tidsrymden återstår ännu att utforska. 

Att världen ser ut som den gör idag, det finns det en trovärdig förklaring till, både när det gäller dess genialitet och komplexitet, men också när det gäller ”ondskans närvaro” i världen idag. Bibeln talar om vår värld och vår jord som ”ett förstört och förlorat Paradis”. Det som en gång var optimalt och oförstört, det har förstörts och gått förlorat. Genom ett historiskt syndafall,(14) då människan valde bort Gud, sin Designer och Skapare, så förlorade människan både sina Gudagivna instruktioner och sin förmåga att på ett klokt och förnuftigt sätt råda över, vårda och bevara skapelsen, och degenerationen (urartningen) började att ta fart. Människan ”bytte Herre” över sitt liv och över sin tillvaro och in i skapelsen kom helt främmande element som synd och ondska, destruktivitet och död. En personlig djävul, som är allt detta personifierad, fick därmed tillträde till både människan och jorden, och han gjorde människan till en exploatör, sabotör och miljöförstörare av den jord och värld där människan var satt av Gud som förvaltare till att bruka, vårda och bevara på ett ansvarsfullt sätt.(15)

MEN, och det är ett helt avgörande MEN! Det slutar inte med ”ett förstört och förlorat Paradis”. Samma Bibel som så realistiskt och trovärdigt talar om både skapelse och fall, den talar också om Jesus och om vad han har gjort åt allt detta som gick så fel. Detta som Bibeln har så mycket att säga om och som jag därför kommer att återkomma till i senare bloggtexter. På grund av Jesus och vad han har gjort, så finns det både framtidstro och hopp om ”ett upprättat och återställt Paradis” – en helt ny värld med ”nya himlar och en ny jord, där rättfärdighet bor och där Gud kommer att vara allt i alla i evighet”.(16)  Även framtidstro och hopp ingår i en kreationistisk världsbild och verklighetsuppfattning. Därför är jag kristen.

Väl mött!

/ Bength Gustafson

 

Källor: (1) Kreationism eller skapelsetro: Tron att världen och allt levande har tillkommit genom en medveten och avsiktlig skapelse av en evig och personlig Gud som Designer och Skapare. (2) Uppfattningen att vår värld och verklighet endast utgörs av det som vi kan registrera och mäta och att naturens materia, energi och lagar kan förklara alla aspekter av vår existens. Det behövs inget Gudomligt eller övernaturligt som förklaring. (3) Ateism: Tron att det inte finns någon Gud eller några gudar. (4) Evolutionsteorin eller Darwinism, som går tillbaka till Darwins verk: ”Om arternas uppkomst”, som utkom första gången 1859, och som är en uppgörelse med Biblisk skapelsetro. (Sid. XV-XVI och 383-384). (5) 1 Kor. 13:9.a. (6) ”Den sjunde dagen”, av Stefan Einhorn. Bokförlaget Forum, Stockholm. 2003. Sid. 36. (7) Ords. 25:2. Pred. 3:11. (8) 1 Mos. 1:1-2:25. Job. 38:1-42:6. Ps. 24:1-2. 33:6. 102:26. 104:1-24. v.24. Ords. 3:19. 8:1-36. v.22-31. Jer. 10:12. 51:15. Hebr. 1:10. (9) Jes. 40:28. 1 Kor. 14:33. Frid: Ordning, harmoni, helt och oskadat tillstånd, ett komplett tillstånd. Pred. 3:11. Ps. 40:6. 92:6. 104:24. 139:17. Rom. 11:33. (10) Några exempel: I vår tid: Richard Dawkins, Christer Sturmark, Lawrence M. Krauss. Tidigare: Ingemar Hedenius, Herbert Tingsten och Antony Flew. Den senare gjorde upp med sin ateism och skrev om den uppgörelsen i sin bok: ”There is a God”. (11) Utkom år 2012 på Fri Tanke Förlag. Krauss är professor i fysik vid Arizona State University. På sidorna  23, 59, 103 och 200 i nämnda bok kan vi läsa om universums ålder. Om jordens ålder: Google.se under sökord: Jordens ålder. (12) Ords. 25:2. Rom. 1:19-25. (13) Ps. 90:2. Dan. 2:20. (14) 1 Mos. 3:1-24. (15) 1 Joh. 5:19. Joh. 8:44. Rom. 6:23.a. 1 Mos. 1:26-28. (16) 2 Petr. 3:13. Jes. 65:17. 66:22. Upp. 21:1-22:21. 

Bokrecension av ”Gud: återkomsten”

Veckans bloggpost är en recension av Joel Halldorfs bok: Gud: Återkomsten – Hur religionen kom tillbaka och vad det betyder av Tobias Sunnerdal.

Det är en lättläst och intressant bok. Alla kapitel är mellan 4 och 12 sidor långa. Ofta har akademiker en talang att säga ganska lite med väldigt många ord, men i den här boken är det tvärtom. Det är lätt att följa med i argumenten, och Halldorf har en tydlig röd tråd. Han skriver bara det som är nödvändigt för förståelsen av tesen, och håller sig till ämnet, väldigt kortfattat och tydligt. Den innehåller även väldigt många fotnoter för den som är intresserad av källor och fortsatt läsning. Det är utan tvekan en av de intressantaste böckerna jag läst på länge. Och en bok jag skulle önska att fler läste – alla som på något sätt är intresserade av religion, samhälle eller politik. Boken är betydligt intressantare än mina tankar om boken, och därför ska jag försöka sammanfatta en argumentationslinje som har apologetisk karaktär.

Länge tänkte sociologer att religionen höll på att försvinna, och snart skulle vara försvunnen. Men vi kan konstatera att den prognosen inte stämde. Tvärtom håller vårt samhälle på att bli post-sekulärt, och religioner syns mer och mer. Det är tema i böcker och tv-serier. Kända personer talar om sin tro i radio. Den politiska debatten svämmar över av debatter om religiösa symboler och kläder, religiösa friskolor och muslimska böneutrop. Och både i Sverige och i världen är det allt fler som blir troende, men ateismen backar. 

Det är många fler som går på gudstjänst än som går på bio eller tittar på allsvensk fotboll. Men till skillnad från sporten dyker bara religiösa upp i nyheterna när det hänt något dramatiskt (sprängdåd, pedofili osv). Tänk dig bilden av allsvensk fotboll utan att matcher gick på TV, eller att det rapporterades om vardagslunken i serien. Om det enda som syntes var huliganbråk och mutor. Då skulle nog många (som inte är insatta) vara oroliga och vilja förbjuda sport. Media ger alltså en snedvriden bild av samfund, kyrkor och religiösa.

Ett av de vanligaste argumenten mot t.ex. kristen tro är att religion är farligt, orsakar krig, och utgör ett hot mot vårt demokratiska samhälle. Och det är frågor som Halldorfs bok behandlar. Frågan i boken är inte om ”religion” är sann eller inte, utan om den utgör ett hot mot demokratin, eller är en tillgång för demokratin.

Bildresultat för gud återkomsten
Foto: Joel Halldorf

Halldorf konstaterar att religion inte är ett enhetligt fenomen. Det finns knappast någon enda gemensam nämnare som är gemensam för alla religioner, eller som inte delas av något sekulärt. (Tro på Gud utesluter bl.a. buddism. Tro på saker som inte går att bevisa inkluderar även alla sekulära politiska åskådningar, livsåskådningar och tron på mänskliga rättigheter.) Religion är en alldeles för bred kategori som inte tar hänsyn till olika livsåskådningars egenart. Tänk om vi t.ex. skulle vända på steken och uttala oss kategoriskt om det sekulära. Att sekulärhumanister, nazister, kommunister, liberaler och kapitalister inte har så mycket gemensamt är ganska självklart. Vi kan inte säga att sekulära ideologier är positiva eller negativa utan att zooma in och titta på en specifik tradition. På samma sätt går det inte att tala om religion i allmänhet. Men för att kommentera påståendet att religion är orsak till alla krig kan vi konstatera att endast 7 % av historiens alla konflikter anses kunna betraktas som religiösa konflikter. Att dra in alla bidrag till religiösa organisationer för att en del gått till extremister blir ungefär som att förbjuda idrott för att MMA är våldsamt, eller dra in allt presstöd för att en del gått till högerextrema ”Fria tider”.  Eller varför inte förbjuda sekulära organisationer eftersom NMR är antidemokratiska? Men av någon anledning tycker många att det är okej att generalisera på det sättet när det kommer till religion.

Det som behövs för att ett demokratiskt samhälle ska fungera är ett demokratiskt ekosystem. Ett starkt civilsamhälle där människor är organiserade i mindre gemenskaper som skapar samhörighet, mening och gemenskap. Där människor fostras demokratiskt på gräsrotsnivå. Där ett sådant civilsamhälle finns har demokratiska styrelseskick vuxit fram. Där det inte finns har det varit väldigt svårt att införa ett demokratiskt statsskick ”uppifrån”. Det finns många studier som visar på sambandet mellan föreningsliv och demokrati. Alla typer av föreningsliv, som innebär att människor organiseras, bildar gemenskaper och praktiserar demokrati på gräsrotsnivå bör ses som en stor tillgång tills motsatsen har bevisats. Oavsett om det är församlingar, fotbollsklubbar eller politiska/ideologiska föreningar utgör de en stor tillgång för vårt demokratiska samhälle. 

Församlingar har varit otroligt viktiga för Sveriges demokratiska utveckling. När Sveriges första frikyrkoförsamling bildades 1848, hade den en föreningsmodell som var demokratisk och där män och kvinnor hade lika rösträtt. Alltså mer än 70 år innan kvinnor fick rösträtt i Sverige. Och som en liten minoritet som ville ha rätt att praktisera sin tro (och slippa det statliga lutherska religionstvånget) var frikyrkan mycket drivande för religionsfrihet, yttrandefrihet och tryckfrihet. Frikyrkomedlemmar var klart överrepresenterade i riksdagen och drev igenom dessa reformer. Det är några exempel som visar hur viktig frikyrkan har varit för att forma vårt demokratiska samhälle.

Är religiösa en tillgång idag då? Mycket av de senaste 70 årens filosoferande har handlat om hur vi ska kunna vara redo nästa gång staten blir ond. Vi har nazismen och kommunismen nära i tid. Det är viktigt att inse att minoriteter som bildar täta, alternativa gemenskaper gör samhället motståndskraftigare. Nästan alla frihetskämpar har backats upp av någon typ av gemenskap. Sophie Scholl hade studentföreningen ”Vita rosen”, Martin Luther King hade sin baptistförsamling och Nelson Mandela hade ANC-rörelsen. Säga vad man vill om Jehovas vittnen, men till skillnad från de flesta andra vägrade de salutera Hitler på 1930-talet.

Små alternativa gemenskaper är inte bara bra för att göra motstånd när samhället håller på att spåra ur, de kan också föra samhället framåt. Ofta kommer radikala idéer från små minoriteter, för att långt senare omfamnas av majoriteten. Kväkare och väckelsefromma drev frågan om slaveriets avskaffande (och kallades för naiva idealister utan förståelse för samhällsekonomi – jämför med Sveriges kristna råds uttalande för generös flyktingpolitik idag). Baptister och frälsningssoldater låg långt före samhället i jämställdhetsfrågor (lika rösträtt för kvinnor och kvinnor som ledare). Homogenitet hämmar kreativitet, men mångfald och avvikande åsikter bidrar till nytänkande och kreativitet. 

Hur ska då samhället förhålla sig till religion? I grunden bör församlingar ses som något positivt, och en tillgång för samhället. Vi behöver starka idéburna gräsrotsrörelser, och samhället har faktiskt inte råd att vara kräsna. Dessa rörelser och gemenskaper bör även få synas i samhället på samma villkor som alla andra. Både när det kommer till ljud, kläder och skolor. Av två skäl. För det första är det aldrig bra när staten börjar lägga sig i vilka som ska få höras, hur människor ska klä sig eller exakt hur alla ska tänka – det är en farlig väg att gå som aldrig slutat väl. Och för det andra skapar det missnöje, motstånd och parallellsamhällen om en grupp inte får finnas med i det vanliga samhället, och om en minoritet upplever att staten lagstiftar mot dem. Då drar de sig undan, betonar ofta sin särart ännu starkare, och missnöjet växer.

Staten ska vara sekulär, men det innebär inte att samhället (alltså alla personer, relationer och organisationer inom Sverige) är eller ska vara det. Ett demokratiskt samhälle förutsätter att alla får synas och höras med sina åsikter. Att även religiösa får höras på samma sätt som alla andra är en förutsättning för demokratin, och motverkar dessutom parallellsamhällen och radikalisering. 

Utöver det skriver Halldorf mycket intressant om liberalism, individualism och nationalism, och visar hur de brister i att forma och upprätthålla ett demokratiskt gott samhälle, men det får diskuteras någon annan gång. Här har fokus varit att argumentera för att kristna, såväl som andra religioner, ska få synas och höras i samhället, och att religiösa organisationer i grunden är bra och viktiga för demokratin och samhället (inte skadliga hot, som det ibland kan påstås). Det är också huvudtesen i Halldorfs mycket läsvärda bok. 

/ Tobias Sunnerdal