Kategoriarkiv: Apologetik

Varför tro på “kristendom” när kristna inte ens kan enas om vad det är?

Det finns ortodoxa kristna, katolska kristna och protestantiska kristna. Det finns baptister, det finns lutheraner, det finns kalvinister. Det finns ungjordskreationister och teistiska evolutionister. Det finns kristna som är okej med homosexualitet, och kristna som är emot det. Och i princip alla är övertygade om att just de har rätt och alla tusentals andra religioner och inriktningar har fel – varför tro på någon av dem? Varför inte bara gå ett steg längre… och säga att alla har fel?

Detta är fullständigt rimliga frågor – därför är vi inte först med att ställa dem, och inte heller är jag först med att svara på dem. Skulle det förvåna dig om jag sa att betydelsen av oenigheten i kyrkan diskuterades flitigt redan inom hundra år efter Jesu korsfästelse? Alla blir vi förvirrade av splittring i världen, från den välkända politiska splittringen, till den passionerade religiösa splittringen, till den kanske något mindre välkända vetenskapliga splittringen i flera frågor, discipliner och ämnen. Det mest intressanta med splittring är att splittringen i sig är splittrande. När man inte är villig att faktiskt ta reda på svaren tillsammans, då slutar det ofta med att man väljer sida. Det är förståeligt att man inte arbetar fram svaren eftersom det är ett långt och mödosamt arbete att söka reda på sanning – men när man väljer ståndpunkt utan goda orsaker, så leder det ofta till förakt såväl som intellektuell förstoppning. Föraktet leder till att man förkastar idéer, inte för att det är dåliga idéer, utan för att fel personer har dem. Partiskhet får en att anamma idéer okritiskt. Att “gå ett steg längre”, som vissa uttrycker det, handlar just om detta. Man förkastar idéer på grund av föraktet för religiösa människor och tankar, inte på grund av att man har skäl för att en idé i sig skulle vara felaktig. Efter detta fördömande, anammar man relativt okritiskt vad man menar är det “neutrala” och “naturliga”. Att “gå ett steg längre” är att ta det föraktet som tyvärr ofta visas mellan troende samfund och till stor del ligger till grund för splittringen, och gå ett steg längre. Man abdikerar frågan istället för att ta ställning. Och det är irrationellt, men också fullt känslomässigt förståeligt. Varför är det irrationellt? Det vill jag svara på i tre punkter;

1) Splittringen är inte så omfattande som den låter.

Om det verkligen var så att folk inte kunde enas om något, ja, då hade vi verkligen haft problem, och det gäller alla delar av samhället. De flesta idag kan ändå enas om att det är bra att rädda människor från t.ex. svält och fattigdom, även om “högern” och “vänstern” har olika tankar om hur detta bäst görs. Är dessa olika tillvägagångssätt skäl att totalt strunta i att hjälpa människor i nöd? Ungjordskreationister och teistiska evolutionister kan enas om att det är fullständigt orimligt att tänka sig att världen har kommit till av sig själv eller att människan inte skulle ha en speciell roll i skapelsen, med goda skäl, även om de skiljer sig i både sin teologiska tolkning av Bibeln såväl som sin tolkning av olika vetenskapliga resultat. Betyder dessa skillnader att båda har fel om allt, eller att frågan är oviktig? Nej verkligen inte! Barndöpare och vuxendöpare kan hålla med varandra om att dopet är viktigt, och att alla troende bör ha ett dop i sitt liv. De kristna som är okej med homosexualitet och de som inte är det, håller med varandra om att Gud älskar alla människor och vill dem väl, och håller med varandra om att alla behöver Guds nåd. Tyvärr är det inte dessa gemensamma ståndpunkter som syns bäst. Kristna diskuterar inte speciellt ofta huruvida Jesus uppstod från de döda. Det är något apologeter diskuterar med de som inte tror – för om man tror att Jesus har uppstått från de döda, ja, då har man redan det viktigaste gemensamt. De flesta andra frågor bleknar i jämförelse.

Men är kyrkan verkligen så enig som jag låter påskina? Jag skulle hävda… mer än så. Visste du att ortodoxa, katoliker och protestanter, ja, nästan hela den kristna världen, på något sätt använder den nicenska trosbekännelsen från 381 e.Kr.? Alternativt används ibland en något kortare, men liknande, trosbekännelse, den apostoliska trosbekännelsen. Som jag inledde denna text med att säga; vi är inte de första som ställde frågorna, och jag är inte den förste att besvara dem. Den nicenska trosbekännelsen var ett viktigt sätt att föra kyrkan tillbaka till kärnan och det man håller med varandra om redan på den tiden, och är det än idag. I princip alla kristna tror på bekännelsen. Så här lyder den, och den är definierande för vad kristen tro är:

Vi tror på en enda Gud, allsmäktig Fader, skapare av himmel och jord, av allt vad synligt och osynligt är;

och på en enda Herre, Jesus Kristus, Guds enfödde Son, född av Fadern före all tid, ljus av ljus, sann Gud av sann Gud, född och icke skapad, av samma väsen som Fadern, på honom genom vilken allting är skapat; som för oss människor och för vår salighets skull har stigit ned från himmelen och tagit mandom genom den Helige Ande av jungfrun Maria och blivit människa; som ock har blivit för oss korsfäst under Pontius Pilatus, lidit och blivit begraven; som på tredje dagen har uppstått, efter skrifterna, och stigit upp till himmelen och sitter på Faderns högra sida; därifrån igenkommande i härlighet till att döma levande och döda, på vilkens rike icke skall varda någon ände;

och på den helige Ande, Herren och livgivaren, som utgår av Fadern, på honom som tillika med Fadern och Sonen tillbedes och äras och som har talat genom profeterna; och på en enda, helig, allmännelig och apostolisk kyrka. Vi bekänner ett enda dop, till syndernas förlåtelse, och förväntar de dödas uppståndelse och den tillkommande världens liv. Amen.

Vi kanske har olika syn på dopet, men om vi kan hålla med varandra om bekännelsen ovan, så skulle jag hävda att vi är mer enade än splittrade.

2) Splittring innebär att frågan har mer betydelse, inte mindre.

Om en person gillar chokladglass och en annan vaniljglass så blir det sällan en stor och allvarlig strid om det. Hoppas jag. Poängen är att splittring ofta beror på att frågorna spelar roll, vilket ger oss goda skäl att gräva i frågorna och försöka förstå alla sidor – speciellt då nästan alla sidor har en poäng! Och flera gånger har man poänger gemensamt, om man letar efter dem. Låt oss ta ett exempel från vardagen; Ett barn trilskas med att sätta på sig varma kläder när det ska ut i vinterkylan. En av föräldrarna tycker att man ska låta barnet springa ut, frysa, och lära sig läxan, och på så vis förhoppningsvis lära barnet både att klä sig efter väder, men också att föräldrarna faktiskt vet vad de pratar om – att barnet kan lita på dem. Det är en mycket god poäng. Den andra föräldern kanske tycker att det är för kallt, eller tror att de kommer vara ute för länge, så att barnet kanske kommer att ta faktisk skada om det inte klär sig varmt. Dessutom behöver barnet lära sig att det inte får som det vill bara för att det skriker eller bölar. Där finns också en god poäng. En situation som denna kan lätt leda till splittring mellan två föräldrar, men det betyder inte att de inte älskar varandra eller barnet, eller vill väl. Det betyder inte heller att svaret inte spelar någon roll – det kan få väldigt stora konsekvenser! Det förändrar inte sanningen om att det är kallt ute, eller att barnet fortfarande är ett barn. På samma sätt är det med kyrkliga olikheter. Vissa kyrkor har en tydlig struktur och tradition – det har en poäng och ett värde, då struktur ger trygghet, och tradition odlar samhörighet. Andra kyrkor har väldigt lite struktur – det har också en poäng och ett värde, då detta kan odla tolerans för andra uttryckssätt och öppnar upp för individuell anpassning i större mån. Båda dessa poänger gör att det spelar större roll vad man väljer, och när, då människor i olika tider och delar av livet behöver olika saker.

3) Det är irrationellt att förkasta allting, eftersom det innebär att man vägrar tänka igenom frågorna.

Två huvuden är bättre än ett. När två eller fler personer är oense får de båda orsak att studera sina argument närmare – och förbättra dem. Det är därför debatter kan vara så givande, hjälpa oss fram till sanning och göra oss till mer slipade tänkare. Vetenskapsmän i synnerhet vet värdet av att pröva många olika idéer i olika situationer. Problemet är inte de många olika idéerna eller grenarna, utan bristen på ödmjukheten att ge upp dem när de visar sig vara falska. När folk däremot är ödmjuka så är varje splittring en chans att fördjupa sin förståelse och sin kunskap, och komma närmare sanning. Att förkasta alla grenar är däremot ett effektivt sätt att sluta tänka.

Avslutning

Så vad kan jag säga mer? Argumentet som på ytan verkar förespråka att abdikera alla frågor rörande tro är vid närmare undersökning ett gott argument för att söka sig till tron. Hur kan så många tycka så olika och vara så passionerade kring saker, om det inte finns någon poäng eller någon god anledning alls som ligger bakom? Hur kan så många, som tycker så olika om allt möjligt, ändå enas om de enastående och spektakulära punkterna och påståenden som finns i den nicenska trosbekännelsen? Hur skulle alla religioner, och alla inriktningar, kunna ha helt fel? Det är frågorna jag riktar till dig, käre läsare.

Hur troligt är det att Jesus var Messias? 

Bibeln beskriver sig själv som kommen av Gud. Till exempel läser vi i 2 Timoteusbrevet 3:16 att “Hela Skriften är utandad av Gud och nyttig till undervisning, tillrättavisning, upprättelse och fostran i rättfärdighet.” Men hur kan vi tro och veta att det är sant? Hur undersöker vi frågan? Det finns många olika angreppssätt att besvara denna fråga. Vi kan till exempel undersöka huruvida Bibeln återberättar äkta historiska händelser och gör det på ett korrekt sätt. Vidare, för att Bibelns anspråk ska få stöd och tjäna legitimitet bör även massor av människor kunna beskriva hur Bibeln förändrat dem och deras liv (även om denna typ av bevisning är mer subjektiv). Dessa två angreppssätt har undersökts och visar att Bibeln är  starkt trovärdig. Ett annat sätt att undersöka huruvida Bibeln är från Gud är genom att studera profetiorna i Bibeln, och framförallt mängden uppfyllda profetior. Detta kommer vara i fokus för detta inlägg. 

En profetia är en förutsägelse om något som ska ske i framtiden, eller ett budskap från Gud som framförs av en profet. Via profeter avslöjade Gud många förutsägelser, vilka finns nedskrivna i Bibeln. Vissa har räknat det till 1800 profetior i Bibeln (Payne, 1973, refererad i Jackson, n.d.). Bland dessa finns det, i Gamla Testamentet, väldigt många profetior om Messias, den utlovade frälsaren som Gud skulle sända världen. Kristna tror att denna Messias är Jesus. Låt oss undersöka om det är en rimlig och *sannolik* tro. Vi börjar göra det med ett tankeexperiment. 

Föreställ dig följande scenario: Hela Norge och Finlands yta täcks med 2 euro-mynt, så många att de når ungefär upp till knäna.* Bland alla dessa mynt har en person låtit markera ett av dessa mynt genom att måla det svart. Och här kommer du in i bilden. Du får ta på dig en ögonbindel och sen vandra fritt över ländernas yta. (För att hålla det någorlunda rimligt så antar vi att du inte blir trött av vandrandet). Du har nu EN chans på dig att plocka upp det svartmålade myntet. Gör du det så vinner du jackpot. Hur sannolikt är det att du lyckas plocka upp det, tror du? Väldigt osannolikt, eller hur? Det är så osannolikt att det i princip är omöjligt. Om inte av en extrem turgissning eller att personen som målat myntet hjälper dig fuska, så kommer du inte lyckas hitta detta enda svartmålade mynt på första försöket. Eller hur? 

Faktum är att chansen att du lyckas plocka upp myntet är 1×1017 (reds. anmärkning: detta och liknande uttryck skall förstås som 1×10 upphöjd med X), alltså en på hundra tusen miljarder. Det är ett enda svartmålat mynt bland hundra tusen miljarder mynt. Var kommer denna siffra ifrån, då? Jo, lika osannolikt som det är att du hittar myntet, lika osannolikt var det att den historiske personen Jesus lyckades uppfylla åtta messianska profetior av en slump. Med andra ord innebär det att det är så osannolikt att profeterna, utifrån egen visdom, skulle skriva ner profetiorna om Messias, vilka sedan slumpmässigt uppfylldes av en enda person. Låt oss undersöka detta lite mer. 

Denna beräkning gjordes av Peter Stoner, en professor i matematik, och hans studenter. Beräkningen baseras på hur sannolikt det är att profetiorna blev uppfyllda av en person från tiden då profetiorna gavs till tiden då beräkningen gjordes (ca 1950-talet). Dessa beräkningar baseras även på konservativa siffror, dvs. sannolikheten för varje profetias uppfyllande uppskattades större än vad som kanske är fallet. Vi ska ta två exempel på detta, men låt oss först se vilka dessa åtta profetiorna är. 

Dessa var de åtta profetiorna i Stoners beräkning (samt var i Gamla Testamentet de finns och hur de uppfylldes genom Jesus): 1) Messias födelse i Betlehem (Mik 5:2 – Jesus föddes i Betlehem), 2) en profet skulle förbereda vägen för Messias (Mal 3:1 – Johannes Döparen förberedde vägen för Jesus), 3) Messias skulle rida in i Jerusalem på ett åsneföl (Sak 9:9 – Jesus red in på ett åsneföl någon vecka innan han korsfästes), 4) Messias skulle bli förrådd av en vän (Sak 13:6 – lärjungen Judas Iskariot förrådde Jesus), 5) Messias skulle bli förrådd för 30 silvermynt (Sak 11:12 – Judas fick denna summa av fariseerna), 6) de 30 silvermynten skulle lämnas tillbaka men inte tas emot utan användas till att köpa land (Sak 11:13 – detta gjordes när Judas ångrade sig och försökte lämna tillbaka pengarna), 7) Messias skulle vara tyst när han anklagades (Jes 53:7 – Jesus var tyst när han anklagades innan korsfästelse-domen) samt 8) Messias skulle dö genom att få sina fötter och händer genomborrade (Psa 22:17 – Jesus blev korsfäst). 

Hur gick beräkningarna till då? Vi kan ta den andra och åttonde profetian som exempel. För den andra profetian, så tänkte Stoner så här: “En man av hur många i världen har haft en person som banat vägen för denne?” Svaret för denna fråga uppskattades till 1 av 1000 personer, eller 1×103. För den åttonde profetian så tänkte Stoner såhär: “En man av hur många, sedan Davids tid (då profetian skrevs ner av David), har blivit korsfäst?” Svaret för denna fråga uppskattades till 1 av 10,000, eller 1×104.  Genom att sedan multiplicera alla sannolikheter för vardera profetia (svaret: 1×1028) och sedan dividera detta med antalet personer som levt sedan profetiorna gavs (uppskattningsvis 88 miljarder) fick de fram sannolikheten för att en person, sedan profetiornas tid, lyckades uppfylla alla åtta profetior under sin livstid. 

Vissa kan dock kritisera några av dessa profetior för att vara sådana som en person själv kan uppfylla, till exempel genom vetskap om dem – typ som en självuppfyllande profetia. Bland dessa åtta kan man tänka att profetian om att Messias skulle rida in i Jerusalem på en åsna kan uppfyllas av egen kraft. Kritiken har en bra poäng. Det kräver dock vetskap om profetian och framförallt att en person själv vill framstå som Messias. Om så vore fallet innebär det att Jesus inte bara var en falsk profet utan även hade hybris. Då har kristendomen större problem än några profetior som inte uppfyllts. Lyckligtvis så stödjer historiska, bibliska eller personliga bevis inte detta. Dessutom var många profetior sådana som inte går att uppfylla själv, till exempel var Messias skulle födas eller huruvida silvermynten man skulle bli förrådd med inte skulle tas tillbaka. Och dessutom så uppfyllde Jesus många fler än bara dessa åtta profetior.

Mer troligt än att profetiorna var extrema turgissningar om framtiden (av flera olika profeter och under olika tider) är att någon visste om vad som skulle ske i förväg. Profetiorna pekar mot en övernaturlig vishet som förmedlades till profeterna: Gud, eftersom endast Gud kan veta och förmedla framtiden. Detta stärker återigen att Bibeln är Guds ord. Så sammanfattningsvis, mängden uppfyllda profetior visar på Bibelns övernaturliga trovärdighet, utöver den historiska och personliga trovärdigheten. Det visar också att Jesus med stor sannolikhet är Messias, den utlovade frälsaren till världen. Så om Bibeln är Guds ord innebär det att vi dels kan lära känna Gud på ett personligt plan när vi läser den och dels att vi kan lita på visheten i innehållet och följa det som står i den. Så kort (och lite klyschigt) sagt, Bibeln är sommarens (och alla säsongers) rekommenderade läsning.  

*I Stoners exempel illustrerade han att det var som att fylla delstaten Texas med silver dollar, “two feet high” (ca 60 cm). Efter en snabb googling beskrivs delstaten Texas yta vara nästan 700,000 kvm (kan dock ha varit annorlunda när Stoner gjorde sin beräkning, det har inte undersökts närmare) medan Finlands yta är ca 340,000 kvm och Norges yta ca 320,000 kvm. Så enkel matematik leder oss att konkludera att Norges och Finlands yta fortfarande är mindre än Texas. Så exemplet med myntet beskrivet ovan ger en högre sannolikhet att hitta myntet än Stoners originalexempel. 

Referenser 

Jackson, W. (n.d.). How many prophecies are in the Bible? ChristianCourier.com. Hämtad 15 Juni, 2020 från https://www.christiancourier.com/articles/318-how-many-prophecies-are-in-the-bible

Stoner, P.W., & Newman, R.C. (1976). Science speaks – Scientific proof of the accuracy of prophecy and the bible [Online ed.]. Chicago: Moody Press. Hämtad från http://sciencespeaks.dstoner.net/Christ_of_Prophecy.html 

Johannes, Paulus, den andre Jesus?

Efter att mitt förra blogginlägg avslutades med en fridfull uppmaning om att kika på ett evangelium, förslagsvis Johannes, så uppstod en debatt kring om detta verkligen är vettigt ur synvinkeln att det kanske inte visar så mycket av den Jesus som fanns utan snarare en utveckling av honom? Alltså att den Jesus med de egenskaper som

JohannesPaul2-portrait
Påve Johannes Paulus II. Han åstadkom mycket, men knappast en förändrad, eller snarare utveckling av, kristologi.

presenteras i Johannesevangeliet har utvecklats ifrån hur det var egentligen och att vi ser det genom att Jesus framställs annorlunda i de tidigare skrifterna (som till exempel Markusevangeliet och hos Paulus).

Detta inlägg här blir inte en helt fullödigt försvar av att Johannesevangeliets Jesus är densamma som Jesus från Nasaret, eller alltså samma som i Paulus brev och Markusevangeliet, men jag vill problematisera lite tanken på utveckling.

Har en utveckling av kristologin skett?

Alltså det vet vi inte, vi har inga sådan källor som uttryckligen säger det, utan vi får tolka de källor vi har. Det vi kan se är att betoningarna är annorlunda i Johannes evangelium jämfört med Markus evangelium. Det finns betydligt många fler klara och tydliga uttryck som på ett tydligt sätt knyter ihop Jesus med JHVH eller Gud helt enkelt.

Vem är äldst?

Allmänt brukar Markus evangelium ses som det första evangeliet färdigställt ungefär år 50 efter Kristus, man brukar vidare säga att Matteus evangelium och Lukas evangelium bygger till dels på Markus evangelium och någon källa till (eller att alla tre tydligt tar material från en gemensam källa) och att de två är ungefär år 70 efter Kristus och att vidare Johannes är ungefär år 90 efter Kristus. På rätt goda grunder kan man fundera på om inte i alla fall Lukas bör ha varit färdigskrivet redan innan 60-talet tog slut.  Detta att de är olika i ålder brukar ses som bakgrunden till att det måste skett en utveckling om det skiljer sig i de senare från de tidigare. Paulus är ännu tidigare, men inte med i denna bloggpost.

Blir evangelisterna gaggigare med åren?

Det vi då dels kan konstatera är att mellan Markus och Lukas och Matteus skiljer sig också det som återges, medan Markus (som då bör vara det äldsta evangeliet) ofta tar med ovidkommande detaljer, som många härleder till att det är ögonvittneskildringar som återges eller i alla fall människor med god kännedom om förhållandena (några klassiska exempel är det gröna gräset, den nakne ynglingen och Alexandros och Rufus farsa) så kortar Matteus och Lukas av, de tar med det som är relevant för alla andra skulle man kunna säga. Så senare bearbetning betyder alltså inte mer utbroderat! De blir inte gaggigare!

Är det långt mellan Markus evangelium och Johannes evangelium?

Om det ska ske en utveckling så bör det vara en viss tid emellan vilket man också ofta anger att det är, under tiden satt man och broderade ut. Att det inte alltid sker förhärligande av avlidna ledare utan att man också kan nyktra till i sina omdömen tänker jag är rätt så vanlig företeelse både om uppburna godisar (typ Moder Theresa av Calcutta, Martin Luther King m fl), men också av uppburna men fruktade (såsom Stalin, Mussolini m fl). Men frågan är också om det verkligen förflöt en hel eon med tid mellan tillkomsten av de två? Vid Johannesevangeliets avslutande tycks Johannes vara död?

Det är den lärjungen som vittnar om allt detta och har skrivit ner det, och vi vet att hans vittnesbörd är sant.

Johannesevangeliet 21:24  

Han betraktas ofta som ung då han var en lärjunge till Jesus då densamme vandrade fysiskt på jorden, dvs 30-talet efter Kristus, och frågan är om han kan varit yngre än 20 år? I så fall var han 80 år då evangeliet anses kommit till, det är inte helt otroligt att en människa som också var ledare för en offentligt förföljd rörelse och som dessutom under en period satt fängslad av de romerska myndigheterna och som dessutom levde i en tid då medellivslängden nog var lägre än nu, det är inte helt otroligt att han kan ha lämnat in, tagit på sig träfracken, kilat vidare, tagit ned skylten (ja dött helt enkelt) redan innan 80-årsåldern (särskilt om vi lyfter in att han inte avslutar sitt evangelium utan att någon annan gör det, hörde jag någon viska Silmarillion?)

Silmarillion

Bild: Silfiriel

Så kanske är det lite kortare än vi tror?

Ok, hur skiljer de sig åt då?

Vid en genomläsning så tror jag att det för de flesta framförallt är en skillnad som man snabbt ser: I Markus går det som ett hemlighetstema, ständigt får de som uttalar att han är Messias, att han är den han utger sig för att vara och att han är den som ska komma, de får ständigt höra att de inte ska säga något till någon! I Johannes däremot så är det från första verserna mer tydligt att Jesus är Guds son, att han är Gud själv och hans kopplas ihop med Guds namn (vilka vi översätter med Jag Är, vilket återkommer som titlar på Jesus (jag är livets bröd, den gode herden etc)).

En annan spännande detalj är att Jesus på förklaringsberget inte nämns i Johannesevangeliet, alltså då Gud själv presenterar Jesus. Om man skulle vilja ha en hög kristologi kan man ju fundera på varför höjdpunkten saknas?

Skiljer de sig åt i lära?

Jag tror inte att man kan rakt av säga att de skiljer sig, eller att det skulle vara mer utvecklat i Johannes. Kristologin är mer utbroderad och det används många fler ord i Johannes evangelium, men om det skiljer sig så mycket åt det är jag tveksam till att man entydigt kan belägga.

Och nu kommer det en ganska kort redogörelse för detta, det som skulle behöva kompletteras är ett någon exegetisk utläggning om Kyrios/Herre i Markus evangelium och också hur den judiska kontexten kunde ta emot Gud sänd till människorna, något om varför Gud son och Människosonen är giltiga som tecken på gudomlighet, men jag får lämna det för nu.

Det jag vill säga är alltså att de berättar olika och Markus utgångspunkt finns tidigt omvittnad (hos Eusebios och Papias och Klemens av Alexandria) (alltså 100-talet efter Kristus); han har varit Petrus tolk och skriver ner det Petrus sagt och Petrus bild av allt. En del har här sett att Petrus framställs i sämre dager än i övriga evangelier.

Om Johannes kan sägas att han tycks förutsätta att vi känner till de övriga evangeliernas berättelser, den tycks komplettera och lägga till, kanske i hålrummet som kyrkofäderna vittnar om gällande Markus?

När Markus blev Petrus tolk, skrev han noga ned allt han upptecknat av Kristi ord och gärningar, dock inte i ordning … [Petrus] undervisade i korta berättelser men inte för att göra en ordnad framställning av Herrens ord.

– Papias

Nå är då Jesus inte den gudomlige Kristus i Markusevangeliet?

Jo se det är han, och vill man bara läsa en vers så ta då denna:

Men han teg och svarade ingenting. Då ställde översteprästen ännu en fråga: »Är du Messias, den Välsignades son?«

Jesus svarade: »Det är jag, och ni skall få se Människosonen sitta på Maktens högra sida och komma bland himlens moln

Då slet översteprästen sönder sina kläder och sade: »Vad skall vi nu med vittnen till?

Ni har hört hädelsen. Vad anser ni?« Alla fann att han förtjänade döden.

Markusevangeliet 14:61-64

Han döms alltså till döden för att han sa att han var Gud själv. Och att gå i döden för något man vet är en lögn, det är det inte många som gör!

Vill du ha ytterligare ett indicium på att det inte är olika Jesusar utan olika sätt att berätta och lyfta fram, ja kanske behöver du, likt Johannes i Stengrunden ett sista ord, ett starkt ett?

Jaha? Vad? Jo, det är nämligen så att Jesus i Markusevangeliet förlåter synder vilket för de som är med blir ett tydligt vittnesbörd om hans gudomlighet, och för de som inte blir jesusanhängare så blir det ett skäl för dem att se en hädare, eller något ännu värre! Också på en del andra sätt agerar i auktoritet som endast Gud kan och gör och ger då med tydliga alluderingar till det sätt som Gud beskrivs i den hebreiska Bibeln (Tanak).

Att han dessutom utges för att vara Guds son redan från första kapitlet ger kanske lite mindre vatten på kvarnen om att han först långt senare blir så där gudomlig som i Johannesevangeliet?!

Något som vi här utelämnar helt, men som fungerar som äldre källor till Jesu gudomlighet anar vi i citatet om att

alla har syndat och gått miste om härligheten från Gud

det är hämtat ifrån en annan tidig källa som också med fog kan sägas driva en väl arbetat kristologi och som också med fog kan ge oss skäl att tro att den höga bekännelsen av Jesus som Herre, som Gud nog var med från början i den kristna tron, Paulus brev till Romarna. Det och andra brev ger en ännu mer komplett bild av den höga kristologi som tycks funnits ända sedan Jesu steg här på jorden.

Det var några tankar, kanske de kompletteras med tankar från ännu äldre källmaterial i form av bl. a. Paulus vid tillfälle?! Likaså bör man kanske göra ett mer språkligt exegetiskt studium i t ex Markus evangelium för att än mer nyansera bilden och jag tror att man då finner att Markus inte hymlar med om Jesus är Gud eller inte och vad det betyder, men det får vi ta en annan gång!

 

Allt gott till er alla! / Martin Walldén

 

Beror tillfrisknanden efter bön på slumpen? Respons till ”Anti-apologetik” – del 2

Låt mig börja med att säga att jag avundas skribenten bakom bloggen Anti-apologetik (AA) – han eller hon har betydligt mer tid att blogga än vad jag har. AA har alltså publicerat en låååång respons på min föreläsning om fem anledningar att tro på Gud. Den tredje delen handlade om mitt mirakelargument för Guds existens.

Jag påbörjade ett svar för två månader sedan med fokus på anklagelsen att min bok Dokumenterade mirakler är en samling anekdoter, och naturligtvis har AA lyckats publicera ett ännu längre svar på detta svar.

Vi skulle kunna fortsätta så här i oändlighet. Men som jag påpekade i förra inlägget tyngs hela debatten ned av att AA inte har läst Dokumenterade mirakler, och många av AA:s invändingar finns elegant bemötta där.

Jag har noterat att en del ateister som inte heller har läst Dokumenterade mirakler har hänvisat till AA:s inlägg som en anledning att inte ta boken på allvar – de behandlar den som en kritisk bokrecension ungefär. När jag påpekar för dem att AA inte har läst boken utan enbart baserar sin kritik på nio minuter (!) från slutet en föreläsning (nio stressade minuter, kan jag tillägga, då jag egentligen gick utöver tidsramen), har de hänt mig flera gånger att de skyller på mig för att dessa nio minuter inte representerade boken väl nog.

Detta ger mig huvudvärk. Att AA inte bemöter mirakelargumentet särskilt väl är alltså mitt fel, för jag borde ha insett att AA skulle nagelfara varje sekund av en av de ca 30 föreläsningar jag höll på ämnet förra året – och att det givetvis skulle vara föreläsningen som enbart ägnar några minuter åt mirakelargumentet snarare än exempelvis denna som ägnar en och en halv timme åt det.

Jag tvivlar på att en enda av dessa ateister skulle resonera så här om jag valde att kritisera Sam Harris tankar om fri vilja enbart baserat på några minuter i slutet av en föreläsning han höll om det. Fortsätt läsa Beror tillfrisknanden efter bön på slumpen? Respons till ”Anti-apologetik” – del 2

Finjustering del 3: Förklarar multiversumhypotesen finjusteringen?

Det här är den tredje delen i en serie om hur den kosmiska finjusteringen för intelligent liv utgör ett starkt stöd för tron att Gud finns. I den första delen såg vi några olika exempel på finjustering, i den andra delen gick vi igenom vilka möjliga förklaringar som finns (figuren). Jag kritiserade den naturalistiska singel-universummodellen: både teorin att universums finjustering är ett resultat av slumpen och att den är ett resultat av en supernaturlag är mycket osannolika förklaringar. Teorin att universum är skapat av en gud är en mycket troligare förklaring. Finjusteringen utgör därför ett stöd för Guds existens. Istället är det en annan naturalistisk förklaring som ofta anses vara det bästa alternativet till gudomlig skapelse: ett multiversum. I denna tredje och avslutande del om finjusteringen ska vi titta närmare på denna hypotes.

Behöver finjusteringen förklaras?

Vår diskussion har hittills tagit sin utgångspunkt i en berömd liknelse som Douglas Adams gjorde: När vi säger att universum är finjusterat för att tillåta liv, är det ungefär som om en vattenpöl skulle säga att hålet som den befinner sig i är finjusterat för att passa vattenpölen. Men vattenpölen har uppenbart fel. Hålet är inte finjusterat, för även om hålet hade haft en annan form så hade vattenpölen passat i det. Men detta visar ju egentligen bara att Adams liknelse inte är relevant, eftersom det råder en konsensus om att universum är finjusterat för intelligent liv. Det är inte extremt osannolik att ett hål är ”vattenpölstillåtande” på ett sätt som motsvarar att det är extremt osannolikt att ett universum är livstillåtande. Vattenpölen är alltså inte finjusterad på samma sätt som universum är. Douglas Adams liknelse med vattenpölen ger därför en totalt missvisande bild av den finjustering som kosmologer har upptäckt.

Om Adams jämförelse hade varit relevant, dvs om universum inte hade varit finjusterat för liv, så hade det inte behövts någon förklaring och det var den poängen Adams ville göra med sin (felaktiga) liknelse. Men nu är universum finjusterat och därför behövs det en förklaring. En del som ser vart detta barkar hän vill gärna undvika slutsatsen att universum är skapat av Gud. Därför har man sagt att även om universum är finjusterat, behövs ingen förklaring. Vad är logiken i detta? Varför behövs det inte längre någon förklaring till extremt osannolika händelser? Resonemanget går på följande sätt: Om universum inte hade varit finjusterat för att tillåta liv, hade vi inte varit här. Ett universum tillåter liv är den enda typ av universum som vi kan observera. Vi bör därför inte vara förvånade över att vi inte observerar att universum är inkompatibelt med liv, för om universum som skulle vara inkompatibelt med liv, skulle vi inte vara här för att observera det. Eftersom vi är här och kan observera universum, bör vi förvänta oss att det är finjusterat. Detta är den sk antropiska principen: vi kan endast observera ett universum som har sådana egenskaper att det tillåter liv, och därför bör vi inte vara förvånade över att universum tillåter liv. Därför behövs det helt enkelt ingen förklaring.

Detta är en mycket dålig invändning vilket bör vara uppenbart. I det förra inlägget skrev jag att universums finjustering innebär två saker:

  1. Universums naturkonstanter och startförhållanden måste vara väldigt exakt inställda för att universum ska tillåta intelligent liv.
  2. Vi lever i ett sådant universum.

Att vi lever i ett universum som tillåter intelligent liv är knappast någon nyhet, men att universums natur­konstanter och startförhållanden måste vara väldigt exakt inställda för att detta ska vara möjligt, är faktiskt en relativt ny vetenskaplig upptäckt. Det är alltså inte en a-priori kunskap, eller något som man kan resonera sig fram till utan att göra experiment och beräkningar. Därför krävs också en förklaring hur det har kunnat bli på det sättet. Resonemanget har rätt i att vi inte bör vara förvånade över att vi inte observerar att vi lever i ett universum som tillåter att liv är omöjligt, men givet att det är extremt mycket mer sannolikt att ett sådant universum skulle existera än ett som tillåter liv, bör vi faktiskt vara förvånade över att vi observerar att liv är möjligt. Att vi kan konstatera att intelligent liv existerar snarare än att det inte existerar, gör ingenting alls för att förklara varför förutsättningarna för detta är uppfyllda.

Följande liknelse brukar göras för att visa varför den antropiska principen inte tar bort behovet av en förklaring. Antag att du reser utomlands och blir gripen och (oskyldigt) anklagad för narkotika­brott. I landet är det dödsstraff för narkotikabrott. Du blir ställd mot en vägg och en arkebuseringspatrull bestående av 100 skarpskyttar ställs upp framför dig. Samtliga siktar mot ditt hjärta, du hör ordern ges om eldgivning och sedan ett öronbedövande smatter av gevärseld. Efter en stund öppnar du ögonen och observerar att du fortfarande lever. Vad skulle du tänka då? Kanske, ”Tja, jag borde inte vara förvånad över att alla missade. Om de inte hade missat, hade jag ju inte varit här och kunnat bli förvånad. Eftersom jag är här, förväntar jag mig att alla missade!” Nej, givetvis skulle du inte tänka så. Du skulle med all rätt bli förvånad och lättad över att du levde! Du skulle inte vara förvånad över att du inte observerar att du är död (för då skulle du inte observera det), men du skulle fortfarande vara förvånad över att du observerar att du lever. Förmodligen skulle din slutsats vara att de missade med avsikt, dvs att hela situationen var designad.

Den antropiska principen är alltså otillräcklig – universums finjustering måste fortfarande förklaras. För att få den antropiska principen att fungera, måste den därför kombineras med multiversum­hypotesen.

Är vårt universum ett av många?

Enligt multiversumhypotesen är vårt universum endast en av ett extremt stort antal (kanske oändligt många) parallella universa med olika naturkonstanter och startförhållanden. Tillsammans utgör dessa parallella universa ett multiversum. Om dessa parallella universa verkligen finns, och om de skiljer sig åt i sina grundläggande egenskaper, tänker man sig att några av dem kommer att ha sådana egenskaper att de tillåter liv. Alla observatörer i ett sådant multiversum kommer att befinna sig i ett universum som tillåter liv. Teorin är att om det bara finns tillräckligt många universa, kommer sannolikheten för att liv uppstår att närma sig 1, och de observatörer som då uppstår har ingen anledning att vara förvånade över att de lever. Under förutsättning att det 1) finns oändligt många universa, och att dessa 2) är slumpmässigt fördelade m a p naturkonstanter och startförhållanden, kommer alltså intelligent liv så småningom att uppstå, och dessa kommer att observera att det universum som de befinner sig i är finjusterat.

Om vi kombinerar multiversumhypotesen med den antropiska principen verkar alltså problemet vara löst! Åtminstone är det en vanlig uppfattning. Jag menar dock att multiversumhypotesen inte är något speciellt bra alternativ till teism. Låt oss se på några skäl till detta.

Förklaringar ska vara så lite ad hoc som möjligt

En anledning till att vi bör föredra designförklaringen framför en naturalistisk multiversumhypotes har att göra med en grundläggande princip inom vetenskapen: allt annat lika så bör vi föredra en förklaring som vi har oberoende evidens för och som är en naturlig extrapolering av vad vi redan vet. Ett annat sätt att uttrycka det är att en förklaring bör vara så lite ad hoc som möjligt, vilket betyder ungefär att förklaringen inte är konstruerad för just det här ändamålet utan att det finns ytterligare skäl för den.

Robin Collins (1999) ger följande exempel: De flesta av oss tar det som självklart att dinosaurier har existerat. Vissa är kanske rentav (som jag) dinosaurienördar och har ett antal dinosauriefossil i bokhyllan hemma. Men antag att det kommer en dinosaurieskeptiker och hävdar att dinosaurier aldrig har existerat. Istället finns det ett fossilproducerande kraftfält som materialiserar ben ur tomma luften. När vi invänder att vi inte känner till några sådana fält, får vi svaret att det beror på att vi inte har upptäckt dem än. Bör vi i ett sådant läge tvivla på att triceratopser har vandrat på jorden? Givetvis inte! Ingen har förvisso observerat levande triceratopser, men vi har god erfarenhet av att andra djur lämnar fossil efter sig och utifrån detta är det en naturlig extrapolering att samma processer gällde för dinosaurier. Dinosaurieskeptikerns fossilproducerande kraftfält är däremot inte en extrapolering av någon känd kunskap.

Collins menar att exakt samma resonemang gäller för universums finjustering. Vi vet att finjusterade konstruktioner såsom datorer och synthar är designade, dvs vi vet att design är en orsak till finjustering. Design som förklaring till universums finjustering är därför en naturlig extrapolering utifrån vad vi vet att intelligenta designers kan och brukar göra. Men på vilket sätt är ett naturalistiskt multiversum en naturlig extrapolering utifrån observationer? Vi har ingen erfarenhet av något sådant. Dessutom finns det oberoende skäl för teism, t ex religiösa erfarenheter och olika gudsargument. Detta saknas (åtminstone i jämförbar omfattning) för multiversum.

Även egenskaperna hos ett sådant multiversum tycks vara ad hoc. För det första, hur vet man att det finns oändligt många universa? Tänk om det bara finns 100. Eller en miljon. Med tanke på de extremt små sannolikheterna för att universum ska tillåta intelligent liv, måste det finnas ett enormt stort antal, helst oändligt många, universa. Annars är det inte alls säkert att ett livstillåtande universum uppstår. Vårt eget universum verkar vara 13,8 miljarder år gammalt, så hur vet vi att processen som skapar nya universa har pågått tillräckligt länge? Detta verkar vara fullständigt ad hoc. För det andra, hur vet man att de universa som bildas är slumpmässigt fördelade? Tänk om alla ser likadana ut? Då spelar det ingen roll om det finns oändligt många av dem. Eller om bara finns tusen möjligheter att välja på – det räcker inte för att förklara de små sannolikheter som är inblandade. Även detta antagande är mer eller mindre ad hoc.

En obegränsad multiversumhypotes undergräver vetenskapen

Ibland talar filosofer om ”möjliga världar”. En möjlig värld är en beskrivning av hur verkligheten hade kunnat vara istället. När man säger att det finns en möjlig värld gör man vanligtvis inte anspråk på att den är verklig, utan att det är en fungerande beskrivning av hur världen hade kunnat vara.

En multiversumteori innebär att en del av alla möjliga världar är verkliga. Man kan tänka sig två varianter av multiversumhypoteser, en obegränsad som säger att alla möjliga världar existerar, eller en begränsad som säger att endast en del av alla möjliga världar existerar (Collins 2009). Filosofen David Lewis hade en obegränsad universumhypotes och menade att alla möjliga världar existerar och är lika verkliga som vår värld (Wilkonson 2012). Tänk dig vilken fantasi som helst, tex att människor har tre ben eller att Pikachu är USA:s president (Grenholm 2018), ja vad du än kan komma på, så är det enligt Lewis verkligt i något universum. Att Pikachu är USA:s president är lika verkligt som att Trump är det. (Jag hävdar inga övriga likheter mellan Pikachu och Trump.) Fysikern Max Tegmark har uttryckt en liknande uppfattning som Lewis (Wilkonson 2012) men menar att alla matematiskt möjliga universa existerar.

Man kan förstås ifrågasätta om det verkligen är korrekt att alla möjliga världar existerar. Lewis och Tegmark verkar vara i minoritet. Men om de har rätt så innebär det att allting som kan ske också kommer att ske. Om alla tänkbara universa existerar så kommer vissa av dem att innehålla liv. Tar detta i så fall bort behovet av en förklaring till finjusteringen? Jag tror inte det. Följande liknelse kanske kan börja visa varför detta inte kan vara hela sanningen:

Antag att det pågår ett omgång poker i saloon i vilda västern. Om en cowboy får royal flush på given skulle det väcka en hel del uppmärksamhet. Om det skedde fyra gånger på raken skulle han släpas ut, skjutas och bli begravd bakom saloonen. Hans ursäkt, ”eftersom alla möjliga universa existerar så är det inte konstigt att detta händer – det måste hända i något universum och vi råkar befinna oss i just det universumet”, skulle falla för döva öron. Ingen skulle godta en sådan förklaring. Cowboyen skulle ha rätt i att det skulle ske i ett stort antal universa. Men det skulle fortfarande vara en ovanlig och osannolik händelse i vårt universum, en händelse som krävde en förklaring.

Eller betänk följande scenario: Olle kastar en tärning 100 gånger och får sexa varje gång. I vanliga fall skulle vi aldrig acceptera en förklaring som säger ”det bara råkade bli så, det var inget konstigt”, utan vi skulle kräva en betydligt bättre förklaring. Oavsett vilka värden man får när man kastar tärning 100 gånger, kommer sekvensen att vara lika osannolik (om det är en balanserad tärning), så vad är det som gör 100 sexor så speciellt? Anledningen är att en sådan händelse är både extremt osannolik, p = (1/6)100 =10-79, och att det är en ”speciell” sekvens som skiljer sig på ett särskilt sätt från alla andra möjliga sekvenser. (Del Ratzschs (2001, 14–15) diskussion om vad som gör vissa händelser ”speciella” kan vara intressant här.) I vanliga fall förväntar vi oss inte att en sådan händelse någonsin skulle inträffa, det är alldeles för osannolikt. Men enligt en obegränsad multiversummodell kommer ändå sådana händelser att ske. Vi kan då tänka oss två sätt att se på detta. Antingen 1) behövs ingen förklaring, eller 2) behövs fortfarande en förklaring. Om 1) ingen förklaring behövs till sådana händelser, så blir frågan varför vetenskapliga förklaringar överhuvudtaget behövs för osannolika händelser. Om händelser som vi normalt skulle kräva en förklaring till inte längre behöver förklaras, undergrävs hela naturvetenskapens legitimitet. Det som vi har betraktat som omöjligt blir då plötsligt vetenskapligt möjligt, ”det bara råkade bli så”. Men om 2) en förklaring fortfarande behövs, så visar det en sak: det räcker inte att det finns oändligt många universa – finjusteringen behöver ändå en förklaring. Och då är vi tillbaka på ruta ett.

Slutsats: En obegränsad multiversumhypotes leder till ett dilemma: antingen misslyckas den helt att förklara finjusteringen, eller förstör den all vetenskap. Pick your poison! En obegränsad multiversumhypotes verkar inte vara någon vidare bra vetenskaplig teori. Den skapar mer problem än den löser, vilket förmodligen är anledningen till att inte fler filosofer ansluter sig till den. Vad är alternativet? En begränsad multiversumhypotes!

En begränsad multiversumhypotes förklarar inte finjusteringen

En begränsad multiversumhypotes ställer upp vissa villkor för vilken typ av universum som kan existera. Allting möjligheter är inte lika verkliga, men väldigt många! På så vis kan man slippa dilemmat som en obegränsad hypotes ställs inför. En begränsad multiversumhypotes ställs dock inför ett helt annat problem: Istället för att den förklarar varför det finns finjustering, riskerar den att introducera ny finjustering genom restriktionerna på vilka universa som är tillåtna. Detta verkar vara precis vad som händer (Collins 2009).

Den absolut vanligaste versionen av en begränsad multiversumhypotes säger att det finns en fysisk process som fungerar som universumgenerator. Denna producerar ett enormt stort antal universa med varierande startförhållanden, naturkonstanter och eventuellt även olika naturlagar. Den vanligaste modellen för hur detta kan gå till bygger på inflationsteorin. Den säger kort att vårt universum inledningsvis expanderade mycket snabbt. Detta gjorde att temperaturen sjönk och det bildades ”bubblor” som blev till nya universa. För att få de fysikaliska parametrarna att variera i dessa bubbeluniversa så att inte alla ser likadana ut, måste inflationsteorin kombineras med M-teorin/supersträngteorin. Både inflationsteorin och M-teorin är mycket spekulativa idéer och det empiriska stödet är sparsamt, men man tänker sig ändå att de tillsammans skulle kunna utgöra ett slags universumgenerator.

Universumgeneratorn måste vara finjusterad

Vilka egenskaper måste denna universumgenerator ha? Oavsett om man tänker sig en inflationsteori kombinerat med en M-teori eller någon annan ännu mer spekulativ modell, måste lagarna som styr hur universumgeneratorn fungerar vara finjusterade för att de ska ge upphov till universa som tillåter liv. M-teorin kräver t ex att det finns 11 dimensioner, men den förklarar inte varför det finns 11, snarare än 7, 829 eller 1068

Collins (1999) jämför med en bakmaskin. En bakmaskin har många detaljer som måste klaffa för att den ska fungera så att vi får ut bröd. Detta gäller i ännu högre utsträckning för att en robotiserad bilfabrik ska fungera. Hur mycket krävs då inte för en universumfabrik! Att bara postulera en universumgenerator löser därför inte problemet med finjusteringen. Multiversumet måste t ex innehålla principer för att producera sådant som Paulis uteslutningsprincip annars blir det inga livstillåtande universa. Astrofysikern Luke Barnes (2012) skriver att det förvisso är möjligt att multiversumhypotesen kan förklara varför universum är finjusterat för liv, men “multiversum” är inget magiskt ord som får finjusteringen att försvinna. En hel del av finjusteringen i vårt universum kanske skulle kunna förklaras med ett multiversum, men enbart därför att finjusteringen “flyttar upp” en nivå. Man kommer därför inte undan misstanken om design enbart genom att föreslå en universumgenerator. Robin Collins skriver:

“In sum, even if an inflationary-superstring multiverse generator exists, it must have just the right combination of laws and fields for the production of life-permitting universes: if one of the components were missing or different, such as Einstein’s equation or the Pauli Exclusion Principle, it is unlikely that any life-permitting universes could be produced. Consequently, at most, this highly speculative scenario would explain the fine-tuning of the constants of physics, but at the cost of postulating additional fine-tuning of the laws of nature.” (2009)

Inte heller en begränsad multiversumhypotes löser alltså finjusteringen. Det finns dock ett annat problem som drabbar både begränsade och obegränsade multiversumhypoteser.

Är du en boltzmannhjärna?

Fysikern Ludwig Boltzmann föreslog att vårt universums låga entropi (ordning) förklaras av att det är en del av att större multiversum. Enligt termodynamikens andra huvudsats kommer entropin (oordning) alltid att öka i ett isolerat system, även om oordningen kan minska lokalt. Enligt Boltzmann är vårt universum en sådan ”lokal ficka”, ett resultat av en slumpmässig kvantfluktuation i ett större, kaotiskt jämviktstillstånd. Problemet är, som många fysiker senare har påpekat, att det faktiskt inte behövs ett helt universum för att liv på jorden ska vara möjligt, det räcker med att ett solsystem uppstår. Det är dessutom extremt mycket mer sannolikt att ett ordnat solsystem uppstår av en slump och att allting utanför solsystemet är en illusion, en stor filmduk, än att ett helt ordnat universum uppstår av en slump. Ju mindre ordnad del som uppstår, detta mer sannolikt blir det. Den mest sannolika kvantfluktuationen är att en enda hjärna uppstår, med alla minnen och sinnesintryck, och att omgivningen är totalt oordnad och kaotisk. För en sådan sk Boltzmannhjärna skulle tillvaron te sig exakt likadan som om den vore en del av ett större, ordnat universum. Skillnaden är att en Boltzmannhjärna inbillar sig allting.

En enkel liknelse kan visa varför en Boltzmannhjärna är mer sannolik än ett helt universum. Tänk dig att du har en låda med Scrabble/Alfapet-brickor. Om du skakar lådan så är det mycket mer sannolikt att du får en meningsfull kombination av bokstäver i ena hörnet av lådan och resten är kaos, än att alla brickor i lådan bildar ett meningsfullt mönster. På samma sätt är det oerhört mycket mer sannolikt att en observatör som är ett resultat av en slumpmässig fluktuation i ett multiversum är en Boltzmannhjärna och inbillar sig hela tillvaron, än att hen observerar ett verkligt existerande universum. Enligt fysikern Roger Penrose är det ungefär 10^{10^{123}} (dvs ett tal med 10123 nollor) gånger mer sannolikt att ett multiversum producerar ett universum som enbart är en Boltzmannhjärna (dvs du!) än att sådant universum som (vi tror att) vi observerar.

Problemet drabbar alla multiversumhypoteser. En obegränsad multiversummodell avhjälper inte problemet, för enligt en sådan finns det verkligen ett stort antal universa som enbart är Boltzmannhjärnor, och det är därför troligt att du är en Boltzmannhjärna och att alla dina minnen och sinnesintryck är illusioner. Så om du tror på multiversumhypotesen, bör du också bli solipsist och tro att du är en Boltzmannhjärna och att allting annat är dina fantasier.

Fysikern Sean Carroll skriver om hypoteser som förutsäger existensen av Boltzmannhjärnor: ”I argue that such theories are indeed unacceptable: the real problem is with fluctuations into observers who are locally identical to ordinary observers, and their existence cannot be swept under the rug by a choice of probability distributions over observers. The issue is not that the existence of such observers is ruled out by data, but that the theories that predict them are cognitively unstable: they cannot simultaneously be true and justifiably believed.” (2017) Det går alltså inte att rättfärdiga en tro på multiversumhypotesen för en sådan tro undergräver sin egen rationalitet. Problemet med Boltzmannhjärnor är i sig inte kontroversiellt utan har varit känt i många år av kosmologer. Man har försökt hitta en förklaring till universums låga entropi som undviker problemet med Boltzmannhjärnor, men varje gång tvingas man införa ny finjustering som är lika stor som den man försöker förklara (Collins och Sober 2020).

Slutsatsen är att enligt naturalismen är det extremt osannolikt att det existerar ett ordnat, finjusterat universum. Det finns dock ett sätt att rädda multiversumhypotesen på: Man låter Gud vara kvar som skapare! Multiversumhypotesen kan bli rationell om man tänker sig att Gud har skapat ett multiversum där han föredrar finjusterade universa som tillåter verkliga observatörer. Gud är multiversumhypotesens bästa hopp. Det finns oberoende filosofiska skäl att tänka sig att Gud existerar, och det finns oberoende teologiska skäl att tänka sig att han föredrar universa som består av observatörer som inte är Boltzmannhjärnor utan som kan ha en verklig kärleksfull relation med honom.

Slutsats

För att undvika slutsatsen att universum är designat (den teistiska hypotesen), behöver man föreslå en synnerligen extravagant hypotes: att det finns parallella universa. Och inte bara ett fåtal utan oändligt många. Dessutom behöver dessa universa variera slumpmässigt i sina grundläggande egenskaper. Att vetenskapsmän lockas till en så extraordinär teori visar hur svårt det är att undvika slutsatsen att universum är designat. Multiversumhypotesen utgör ett slags ofrivillig komplimang till designhypotesen eftersom den visar hur långt man måste gå för att undvika Gud. Detta blir ännu tydligare med tanke på de problem som multiversumhypotesen ställs inför.

Att universum verkar vara finjusterat för att tillåta liv är väletablerat bland kosmologer, men hur detta ska förklaras är långt ifrån självklart. I del 1 och 2 i denna serie har vi sett att teism/design är en mycket troligare förklaring än ett naturalistiskt singeluniversum, oavsett om man tänker sig att finjusteringen är ett resultat av slump eller supernaturlagar. Finjusteringen utgör därför ett mycket starkt stöd för teorin att universum är skapat av en gud med syftet att det ska tillåta liv. Vi har i detta inlägg sett att den främsta alternativa modellen, multiversumhypotesen, bara kan förklara finjusteringen om multiversumet är skapat av en intelligent konstruktör. Men i så fall blir multiversumet helt överflödigt, för en intelligent konstruktör kan skapa vårt universum direkt och se till att det är finjusterat för liv. Den kosmiska finjusteringen utgör därför ett starkt stöd för att det finns en skapare av universum.

Referenser

Barnes, Luke A. 2012. ”The Fine-Tuning of the Universe for Intelligent Life”. Publications of the Astronomical Society of Australia 29 (04): 529–64.

Carroll, Sean M. 2017. ”Why Boltzmann Brains Are Bad”. arXiv [hep-th]. arXiv. http://arxiv.org/abs/1702.00850.

Collins, Robin. 1999. ”A Scientific Argument for the Existence of God: The Fine-Tuning Design Argument”. I Reason for the hope within, redigerad av Michael J. Murray, 47–75. Eerdmans Publishing.

———. 2009. ”The Teleological Argument: An Exploration of the Fine-Tuning of the Universe”. I The Blackwell Companion to Natural Theology, redigerad av William Lane Craig och J. P. Moreland. Wiley-Blackwell.

Collins, Robin, och Elliott Sober. 2020. ”Is Fine-Tuning Evidence That God Exists?” I Contemporary Debates in Philosophy of Religion, redigerad av Michael L. Peterson och Raymond J. VanArragon, 2:a uppl., 27–54. John Wiley & Sons.

Grenholm, Micael. 2018. ”Pikachuargumentet för Guds existens”. Svenska apologetiksällskapets blogg. 27 juni 2018. https://svenskapologetik.wordpress.com/2018/06/27/pikachuargumentet-for-guds-existens/.

Ratzsch, Del. 2001. Nature, Design, and Science: The Status of Design in Natural Science. SUNY Series in Philosophy and Biology. SUNY Press.

Wilkonson, Tim. 2012. ”The Multiverse Conundrum”. Philosophy Now, nr 89. https://philosophynow.org/issues/89/The_Multiverse_Conundrum.

Dog Jesus verkligen på korset?

Jesus är intressant. Även om du själv inte är troende, bör du kunna erkänna att han verkligen lyckats bli en känd person i historien. Jesus blev en framgångsrik ledare för en världsledande “rörelse”, även 2000 år efter hans existens. Det är också svårt att förneka att den historiska personen Jesus har haft en stor inverkan på vår vardag. Vår kalender och många röda dagar samt firanden cirkulerar runt hans existens på något sätt. Även om vi idag är ett av världens mest sekulariserade länder, har kristendomen och Jesus onekligen haft en stor inverkan på våra liv och vårt land. Så vem var Jesus? Hur lyckades han bli en framgångsrik ledare? Och uppstod han verkligen efter att ha dött? 

Den sistnämnda frågan – uppståndelsen – är essensen i kristendomen. Om inte Jesus uppstod efter sin död, faller kristendomens sanningsanspråk (se 1 Kor 15:14, 19b). Men låt oss backa några steg: Vad säger att Jesus ens dog på korset? Han kanske aldrig dog? Vissa menar att Jesus aldrig dog på korset. Om det är sant, så är “uppståndelsen” möjlig: Eftersom han aldrig dog till att börja med, kunde han senare uppenbaras som levande. Därför är det relevant för kristendomens sanningsanspråk att få klarhet i frågan om huruvida Jesus dog på korset. 

Det finns två alternativa teorier som menar att Jesus aldrig dog på korset. I den första alternativteorin, på engelska ofta kallad ‘the swoon theory’, menar man att Jesus svimmade på korset. Eller alternativt, att han utövade en djup meditationsteknik på korset (ovanlig variant på ‘swoon theory’, framförallt bland historiker). Båda varianterna av ‘the swoon theory’ innebär att Jesus uppfattades som död, när han i verkligheten inte var det. Så när han togs ner från korset och lades i den kalla graven återfick han medvetande. Då kunde han tolkas som “uppstånden”. I den andra alternativteorin, en desto vanligare teori bland muslimer, menar man att det inte var Jesus som korsfästes. Istället var det någon som såg ut som honom, alternativt att en av hans lärjungar tog hans plats. Även i denna alternativteori vore det möjligt att tolka Jesus som uppstånden eftersom han inte ens korsfästes, än mindre dog. 

Hur sannolika är dessa alternativteorier? Kort sagt, väldigt osannolika. Anledningen till detta svar kommer från historisk och medicinsk kunskap, och kommer diskuteras i detta inlägg. Inlägget vilar på, men diskuterar inte, faktauppgiften att Jesus som historisk person har existerat (se ett inlägg om det här) samt att Bibeln bör ses som en historisk trovärdig källa (se ett inlägg om det här och här).

Ett första argument för att Jesus verkligen dog på korset utgår från historikers slutsats i denna fråga: Historiker är generellt överens om att Jesus dog till följd av korsfästelse – oavsett privat livsåskådning.  Få historiker, om än några, tror på alternativteorierna ovan beskrivna (Habermas, 2001). Detta beror på det gedigna historiska materialet som beskriver Jesus död på korset. Det finns återberättat i flera antika källor, både i Bibeln och i utombibliska källor (bland andra den judiske historikern Josefus och den romerska historikern Tacitus; Gustavsson, 2015). Den nytestamentliga historikern Michael Licona har i sin avhandling undersökt och kommit fram till att uppgiften om Jesus död på korset, tillsammans med uppgifterna om lärjungarnas övertygelse och hängivenhet om att Jesus uppstått (efter de själva sett honom uppstånden), samt att Paulus konverterade efter vad han upplevde var ett framträdande av den uppståndne Jesus, “…form the historical bedrock, facts past doubting, on which all hypotheses should be built”  (Licona, 2011, p. 617). Det betyder att faktan om Jesus död utgör en historisk berggrund – det är en stabil faktauppgift. Dessa faktauppgifter anses tillhöra berggrunden av två anledningar: För att det finns så starka evidens att det bör ses som faktauppgifter av historiker, och att i stort sett alla historiker håller med om att det är en faktauppgift. Samma slutsats kom historikern Gary Habermas fram till i det han kallar minimal fact approach (Habermas, 2012). Till och med den ateistiske historikern Gerd Lüdemann konstaterar att “Jesu död som en konsekvens av korsfästelsen är odiskutabel.” (Lüdemann, 2004, s. 50). Enkelt sagt: Jesus dog på korset. Detta är sant enligt historiska uppgifter såväl som enligt historiker och experter i fältet. 

Om man ändå inte blir tillräckligt övertygad om att historikerna har gjort sitt jobb i att försöka kartlägga historiska fakta korrekt (vilket då bör innebära att annan historisk kunskap man håller för sann också bör ifrågasättas, t ex om Gustav Vasa, Hitler, Napoleon, Sokrates m.fl.), kan man belägga Jesus död via medicinsk kunskap. Det andra argumentet utgår alltså från medicinsk kunskap: Till följd av tortyren och korsfästelsen är det högst sannolikt att Jesus dog. Det finns många olika medicinska förklaringar till hur Jesus kan ha dött (Maslen & Mitchell, 2006), där två vanliga teorier handlar om hypovolemisk chock (eller bara chock) och kvävning. Jag är inte medicinskt kunnig men kommer utifrån egen efterforskning försöka återberätta detta mycket kortfattat. 

Korsfästelsen var ett fruktansvärt straff, bland de värsta dödsstraffen i det romerska imperiet. Cicero, en romersk författare som levde på 100-talet, har beskrivit korsfästelsen som “a most cruel and ignominious punishment” (se Against Verres, 2.5.165-168). Många offer blev även torterade och piskade innan de hängdes upp på korset. Licona (2011) hänvisar till historiska beskrivningar om hur vissa offer beskrivs ha piskats tills deras inälvor eller skelett syntes.   

Innan Jesus fick domen om att korsfästas, blev han slagen (Joh 18:22) och piskad (Joh 19:1) samt fick en törnekrona nedtryckt i huvudet (Matt 27:29). Även om det inte är helt säkert (Nicoletti, 2018), tror många att Jesus piskades med ett s.k. gissel: en piska med remmar av oxhud och bitar av metall (Hill, 2015). Det är därmed sannolikt att Jesus försvagades av tortyren samt förlorade mycket blod innan korsfästelsen. När kroppen bland annat förlorar mycket blod på ett kort tillfälle kan något som kallas hypovolemisk chock eller chock inträffa (Hill, 2015): ett tillstånd som innebär att hjärtat får svårt att pumpa runt blod i kroppen. Tillståndet i sig kan vara dödligt, men leder definitivt till en initial försvagning. Det lär ha hänt Jesus, vilket märks i att Jesus senare behövde hjälp att bära sitt kors (Matt 27:32). Vid korsfästelsen fick Jesus spikar genom sina vrister och fötter, vilket kan ha träffar flera nerver och därmed orsakat stor smärta. När offren sedan hänger på korset fick de troligtvis svårt att andas. De kunde inte hålla upp sin kroppsvikt och fick därmed svårt att få ner syre i lungorna. Det ledde till att de kunde dö till följd av kvävning. Romarna krossade även ofta knäna på offren som var korsfästa. Det gjorde att den korsfästa personen fick ännu större svårigheter att hålla upp sin kropp. Detta beskrivs ha gjorts på de två brottsoffren som korsfästes bredvid Jesus, men inte på Jesus – eftersom han redan var död (Joh 19:31-33). Och om Jesus mot all förmodan skulle ha överlevt korsfästelsen skulle han inte framstå som uppstånden utan snarare som nära döden och i akut behov av sjukvård. De romerska soldaterna fick också order om att kontrollera Jesus död (Joh 19:34–35). Det gjorde soldaterna genom att sticka ett spjut i Jesus sida. När de gjorde det beskrivs det att vatten och blod rann ut, och denna blandning av vätskor kan förklaras med medicinsk kunskap. De förklaringar som finns innebär väldigt kortfattat att Jesus antingen redan var död eller att han dog när de stack upp spjutet. 

Utifrån både historiska och medicinska skäl kan vi dra slutsatsen att Jesus dog. Det innebär att de alternativa teorierna till Jesus död inte är sannolika. Det är teorier som saknar stöd både bland historiska uppgifter, historiker och medicinsk kunskap. De förklarar dessutom inte hur lärjungarna eller fienden Paulus förvandlades till följd av att ha sett Jesus uppstånden. Så slutsatsen är att den historiska personen Jesus dog på korset – ingen annan än honom och han var inget annat än död. 

Referenser

Cicero, M. T. (n.d.) Against Verres. Hämtad från http://www.perseus.tufts.edu/hopper/text?doc=Perseus%3Atext%3A1999.02.0018%3Atext%3DVer.%3Aactio%3D2%3Abook%3D5%3Asection%3D165

Gustavsson, S. (2015). Skeptikernas guide till Jesus 2. Stockholm: CredoAkademin.

Habermas, G. (2001). The late twentieth-century resurgence of naturalistic responses to Jesus’ resurrection.Trinity Journal, 22(2), 179-196.

Habermas, G. (2012). The minimal facts approach to the resurrection of Jesus: The role of methodology as a crucial component in establishing historicity. Southeastern Theological Review, 3(1), 15-26.

Hill, K. (2015). The physical death of Jesus Christ: The “swoon theory” and the medical response. Faith and Science, 1-16.

Licona, M. R. (2011). The historicity of the resurrection of Jesus: Historiographical considerations in the light of recent debates. (Doktorsavhandling, University of Pretoria). Hämtad från https://repository.up.ac.za/bitstream/handle/2263/23709/Complete.pdf?sequence=8&isAllowed=y

Ludemann, G. (2004). The resurrection of Christ: A historical inquiry. New York: Prometheus Books.

Maslen, M. W., & Mitchell, P. D. (2006). Medical theories on the cause of death in crucifixion. Journal of the Royal Society of Medicine, 99(4), 185–188. https://doi.org/10.1258/jrsm.99.4.185

Nicolotti, A. (2018). What do we know about the scourging of Jesus? Asor, VI (12).

Ateismens illusioner – ett filosofiskt fallstudium

Ibland kommer det en DaVinci-kod susande in i vår kultur, eller en Tro och vetande eller en David Hume; böcker och filmer och företeelser som lyckas angripa klassisk kristen tro och få många att fundera på den eller rent av blir negativt inställda till kristen tro.

För en tid sedan brakade boken Illusionen om Gud eller med dess engelska originaltitel The God delusion in i delar av kulturen just så. Den var kanske inte samma bladvändare som DaVinci-koden, men med ett mer pretentiöst mål: Att visa att Gud inte finns samt att religion är ansvarig för en oherrans massa av det onda som sker och skett i världen (lite min tolkning av ärendet).

SVar på Moskvas Bibel Wurmbrand bok
Exempel på inaktuell bok, men med fortfarande aktuella frågeställningar: Det ateistiska Sovjetunionen finns inte längre, men tankeströmningarna finns kvar.

På ett sätt är det viktigt att då och där försvara och förklara den kristna tron, att visa att det finns skäl att omfatta den i sin klassiska tappning (det finns skäl att inte tro att Maria Magdalenas och Jesu ättlingar varit franska kungar, det finns skäl att veta att kristen tro och naturvetenskap inte är motpoler, det finns tro att mirakler sker när de observeras osv), men då kulturen svängt och vi pratar Coronavirus, eller månlandning eller vad det kan vara då försvinner värdet av att ha svar på den kritik som framförs kan man tycka, men om man ur dessa debattinlägg kan finna goda exempel på hur man kan resonera på ett mer generellt plan då finns det ett stort värde i dem!

Ateismens Illusioner McGrath bok
Vad du behöver veta om inte Richard Dawkins eller Janne Josefsson ringer upp! Några tankar om att samtala om kristen tro generellt.

 

 

 

Och i dagens bok: Ateismens illusioner – Varför Richard Dawkins misstar sig så finns det mycket att plocka med sig även för den som aldrig kommer ha youtube-debatt mot Richard Dawkins, eller vars vänner aldrig kommer luta sig mot Den själviska genenenför sin kritik av din kristna tro; med de särskilda argument som kan anföras just mot Dawkins sätt att resonera i just denna skrift kan man få en grund att använda för att skärskåda argument från alla och envar.

I korthet kan lärdomen bli densamma som en av de lärdomar jag fortfarande bär med mig från det första föredrag jag någonsin hörde om apologetik (Stefan Gustavsson på Livskraftläger i Uppsala tidigt 2000-tal): Dra ut argumenten till sin yttersta spets

Inledningen var kanske inte helt lättuggad, men boken jag vill rikta uppmärksamheten mot är desto enklare att ta till sig! Redan inledningen av professor Ulf Jonsson presenteras Dawkins och hans verk under de senaste decennierna på ett gott sätt och hans betydelse; samt även ett visst omdöme om honom och hans verk, samt gör detsamma med McGrath och McGrath, vilket gör oss som läsare väl rustade för att gå in i filosofins kammare, en del av oss trivs i detta rum, andra vill hellre gå ut igen, men för den som tar ett litet djupare andetag så är rummet trevligt inrett av McGrath och McGrath, så välkommen in i det vackra biblioteket med sin tjocka brittiska matta och sina sköna fåtöljer; nu går vi in i boken och dess upplägg och lärdomar!

Det var en gång…

Illusionen om Gud kom ut 2006 och McGraths svar 2007, en sak har förändrats: Richard Dawkins har medgett att religion kan bidra till positiva saker, det var en åsikt som nog väldigt få tillskrev Dawkins vid det tidiga 2000-talet och det tas upp här som en del av motargumenteringen av Dawkins, å andra sidan faller den ena av Dawkins två argumentationslinjer då han öppnar dörren för positiva sidor av religion, så att motargumenteringen numera faller lite är inget som stör utan blir nästan bara ett starkare skäl att lyssna på McGrath och McGrath då Dawkins själv svängt till deras fördel!  Detta är något man kan studera i del 4 (från sidan 73 och framåt) där ideal, missbruk av dem och vad Jesus ville att vi skulle ha som ideal att leva med varandra (kärlek och inte hat, vilket gör det svårt att klistra ondskeetiketten på kristen tro).

Min tandläkare kan allt om bilar!

Ibland tänker vi att dagens ledare för trossamfunden (alltså vetenskapsmännen som väl är nutidens största auktoriteter) kan mycket, men bara för att en duktig tandläkare inte har koll på SAAb Sonett så blir det inte rätt.

Och lite det visas i boken med all önskvärd tydlighet, bara för att att en känd vetenskapsman i högstämda ordalag säger (skriker?) att Gud inte finns, att memen förklarar allt, så är det inte så. På ett enkelt sätt förklarar McGRath och McGrath var Dawkins tar genvägen förbi att motivera och grunda sina påståenden för att sedan några stycken senare i boken använda dem som absolut tillförlitliga och allmänt erkända förhållanden och företeelser. Ett gott exempel är Dawkins införande och användande av Meme, som även annorstädes erhållit kritik, som här introduceras och inte motiveras och sedan används som om den vore välgrundad genom hans tidigare resonemang i boken, enligt författarna.

Know thy enemy!

I inledningen av boken pekar McGrath och McGrath ut ännu en svaghet i Dawkins resonemang: Han strider mot en kristen tro som väldigt få, om ens någon, har. De jämför tonen med en avart av kristen tro, men att Dawkins har nog svårt att finna någon som företräder en sådan form av kristen tro, däremot uppvisar han själv likheter i sin totala övertygelse om att ha rätt och sitt kategoriska fördömande av de som tycker annorlunda gällande religion än han, låter som en smal sektliknande kristendomsliknande rörelse, men här företräds inriktningen av en professor och publikt framträdande vetenskapsman, vilket blir besynnerligt. Författarna resonerar lite hur man kan fundera kring detta och hur man kan komma runt en sådan innehållslös, men dock tung argumentation.

I inledningen för också författarna ett resonemang om hur man kan möta och samtala med argumentation som inte är sammanhängande, men mest mycket, något som säkert flera av oss som kommit ut som kristna upplevt: Hur själva mängden och de olika sätten att mer eller mindre hetsigt invända mot den kristna tron tar bort tyngden av det stöd som filosofi och vetenskap ger för en kristen livsåskådning.

Vad ska vi med boken till nu då?

Serranohelskinka1
Längst in bland floskler och fula debattknep ligger något fakta eller konkret att pröva! Låt oss hjälpa varandra att diskutera för att tillsammans komma åt sanningen där mitt i alla argument!

Jo jag tycker den har mycket att tillföra om hur vi samtalar med varandra (både den med en kristen tro och den med en ateistisk eller annan tro), om vad vi samtalar om, så att vi håller ihop resonemangen och låter båda sidor få liksom skära med sina vassa knivar in till argumentets inre kärna, så vi inte bara bankar ett påstående i huvudet på motståndaren och vinner debatten, men förlorar sanningen och strävan efter att förstå varandra och verkligheten!

Den är ett utmärkt fallstudium för den som vill växa i sitt filosofiska tänkande och sin argumentationstekning utan att använda jobbiga filosofiska eller retoriska termer!

Den kan med fördel läsas parallellt med Dawkins bok och så samtalar man från olika ingångar med varandra!

Allt gott!

/ Martin Walldén

Vilken Jesus ska jag tro på? – En bokrecension

Det har blivit en del böcker lästa, det har blivit en del bokrecensioner skrivna, ändå kommer det ännu fler, kanske dags att påminna om vad böckernas bok säger om detta?

För övrigt, min son, ta varning:

Det myckna bokskrivandet tar aldrig slut, och flitiga studier gör kroppen trött.

Predikaren 12:12

Jag gillar böcker och jag gillar böcker om Jesus och jag gillar böcker om den historiske Jesus och jag gillar böcker om den historiske Jesus med många fotnoter för vidare studier.

Det här är en bok som jag liksom endast i förbifarten och inte av intresse bar med mig ut från det dignande bokbordet som Duvan dukade upp: Vilken Jesus ska jag tro på? av Lee Strobel , betalat den har jag dock! Men den hade en ganska jobbig titel, jag för min del var inte så intresserad i fler frågor än om den Jesus som framträder i Nya Testamentet är samma som den historiske Jesus. Därför blev den stående i bokhyllan länge, men då jag väl tog fram den så visade det sig att denna lilla skrift (nåja drygt 300 sidor, men i alla fall) innehöll en hel rad pärlor! Så för att inte du ska göra samman misstag som jag och låta denna stå orörd allt för länge så kommer här en slags recension och lite exempel på vad man kan finna innanför pärmarna (om du ärver boken efter en botaniker så kan du förstås finna än mer än det jag berättar om).

d103a368-4d54-4919-a022-824b7d8fb017-1699-000000636e154c84_file
Gömmer sig en skatt eller rent av en godispåse innanför dessa pärmar? Ja, faktiskt också för någon som är van att läsa apologetisk litteratur!

Det som kanske direkt slår en vid påbörjandet av att läsa denna bok är att den, likt ofta i Strobels fall, börjar med något intresseväckande, här utifrån sitt besök i Evergreen Cementary där drygt 400 personer tragiskt ligger begravda efter ett stort kollektivt självmord (förutom barnen som itvingades gift), allt detta på grund av att de följt en falsk messiasgestalt i döden. Han tar sitt avstamp i denna tragedi med tanken om att:

Trosläror får väldigt påtagliga konsekvenser. (Sid. 8)

Så boken är mestadels lättläst, men med relevanta exempel och ovidkommande, men tolkande berättelser från Strobels eget liv och från andra sammanhang, en god läsbarhet således!

Men har den något innehåll då? Jo, det få jag säga! Den är indelade i 6 ”Utmaningar” för en klassisk bild av Jesus, de flesta är mer eller mindre aktuella i nutiden, en del har varit i säck innan de kom i påse (alltså varit ett sätt att angripa den klassiska bilden av Jesus under långa tider).

Vi börjar i Tomasevangeliet och dess kompisar. Här är en av huvudlinjerna att de gnostiska evangelier som framträder ofta i debatten som ska ha bevarat en ursprungligare bild av Jesus och som blivit bortpetade ur Bibeln, denna syn har svårt att hävda sig då den granskas. Dels är källmaterialet inte äldre än för de evangelier som finns med i Bibeln, dels så är de tydligt bortkopplade ifrån den semitiska värld som Jesus levde i, dels så visar han på att man kan finna ett mått av skiljaktigheter i den tidiga kristna världen, men inte på en del punkter där de nu framförda berättelserna om Jesus skiljer sig stort.

En rad dokument med jesusberättelser som inte finns med i Bibelns Nya Testamente tas upp för diskussion.

Sedan fortsätter man med att ta upp om kyrkan förvanskat texterna, man kikar på vad vi kan veta om evangeliernas trovärdighet då vi inte har tillgång till originalskrifterna.

Jesu uppståndelse tas upp och här kommer en del saker som är gott att ha i bakgrunden då man samtalar om kristen tro, antingen från en kristen eller ateistisk tro, till exempel den genomgång av fakta som förklarar varför det historiskt återstår att tro på en uppståndelse för den avrättade Jesus från Nasaret, eller ha en rätt avancerad annan form av förklaring, en som har svårt att klara av Ockhams rakknivDet är vad historien ger oss för valmöjligheter. Denna utmaningsdel tar också upp en del alternativa hypoteser och synar dem i sömmarna, till exempel detta att Jesus svimmade av på korset och kom till sans igen i graven.

Jesus var en gammal hednisk gud! Är en utmaning som boken tar sig an. Den visar på att de påstådda likheterna inte är så stora och att beläggen för att en stor del av dem fanns före Jesus från Nasaret är mycket tveksamma, det tycks mer än troligt att en del av dem snarare lånar från berättelsen om Jesus! 

Borde man inte få välja vad man ska tro på? Är inte Bibeln och kristen tor lite intolerant? I avslutningen tas denna och en del andra frågeställningar upp och diskuteras.

img_7405
Kan man bedöma några bevis efter att ha läst boken?

Till slut, hur är den som apologetisk litteratur? Jag blev glatt överraskad efter att ha lösgjort boken från sin långa olästhet i bokhyllan, den ger en god bild av varför det är värt att ta upp en bok till; Bibeln, och efter att ha läst till exempel Johannesevangeliet fråga sig:

Om det här är sant, vad betyder det för mig då?

Och svaret på det är förstås att det betyder att du och jag har en hemvist i himlen, ett hopp i nutiden och ett löfte om liv med Gud!

Med hopp om god läsning! / Martin Walldén

Är ”Dokumenterade mirakler” bara en samling anekdoter? Respons till ”Anti-apologetik” – del 1

På den nystartade bloggen Anti-apologetik har skribenten ”veganbiologist”, vars verkliga identitet är okänd för mig, författat tre långa inlägg i respons till en föreläsning jag höll på Credo Lund i november förra året. Föreläsningen, som ni kan höra på i Youtubeklippet nedan, byggde på material som jag egentligen hade förberett för en debatt med Magnus Timmerby den kvällen, men Magnus fick förhinder.

På Hela Pingsten har jag gett respons till första delen av Anti-apologetiks (fortsättningsvis kallad AA) första inlägg där AA kritiserar min referens till att de flesta nobelpristagare har varit generösa. AA ger även utförlig kritik av Alvin Plantingas evolutionära argument mot naturalismen, argument för Gud utifrån fri vilja och moral, samt mina argument för miraklers existens. Jag kommer fokusera på det sistnämnda i detta inlägg.

Naturalist eller inte naturalist, det är frågan…

Allra först vill jag dock kommentera lite av vad AA skriver i sitt första inlägg i anslutning till sina invändningar mot det evolutionära argumentet, där det beskrivs hur AA ser på naturalism vilket har stor relevans för den följande mirakeldiskussionen:

Jag är en metodologisk naturalist och kommer därför inte argumentera för att naturalismen är sann. Min hållning är att vi inte, definitivt, kan hävda att det är en absolut sanning att något övernaturligt inte finns. Däremot har vi ingen god anledning att tro att något övernaturligt finns.

Detta är första gången jag ser någon använda ”metodologisk naturalist” som en identitet eller övertygelse, vanligtvis används metodologisk naturalism enbart för att beskriva vetenskaplig metod som forskare kan använda oberoende om de ansluter sig till filosofisk eller ontologisk naturalism eller ej. Fortsätt läsa Är ”Dokumenterade mirakler” bara en samling anekdoter? Respons till ”Anti-apologetik” – del 1

Är universum finjusterat? Del 1

Ett finjusterat vattenhål?

Science fiction-författaren Douglas Adams är mest känd för sin bok Liftarens guide till galaxen. Adams beskrev sig själv som “radikal ateist” i bemärkelsen att han aktivt trodde att det inte finns någon Gud. 1998 tog han sig an frågan om Guds existens i en improviserad föreläsning. Det är tydligt dels att Adams är en genialisk föreläsare, dels att han är väldigt skeptisk till Gud.

Adams tycker att designargumentet för Guds existens är dåligt och ger följande motexempel: Det är som om en vattenpöl skulle vakna upp en morgon och tänka, “Det här är en intressant värld jag befinner mig, ett intressant hål. Det passar mig ju väldigt bra. Det passar mig så bra att det måste ha gjorts för min skull!” Iden är så kraftfull, fortsätter Adams, att när solen stiger och värmer luften, blir pölen mindre och mindre. Men pölen hänger kvar vid tanken att hålet har skapats just för pölens skull. Men den kommer att bli väldigt förvånad det ögonblick den torkar ut och försvinner. Den här tanken, säger Adams, måste vi se upp med!  (Adams 1998)

Liknelsen avser att illustrera att det inte är universum som är finjusterat för vår skull, det är vi som har utvecklats i enlighet med de villkor som universum har givit oss. Adams är inte ensam med att avfärda finjusteringsargumentet av det skälet (se t.ex. Stenger 2005). Adams liknelse har blivit populär i vissa kretsar och teorin att universum är finjusterat för att tillåta liv kallas ibland för “puddle thinking”. Tanken är att små förändringar i fysikens konstanter skulle göra liv, som vi känner till det, omöjligt. men kanske inte andra sorters liv. Precis som i Star Trek kanske det finns andra typer av liv som inte är kolbaserade, och om fysiken hade varit lite annorlunda hade kanske universum varit fyllt av sådant liv istället. Det är därför inte förvånande att vi lever i ett universum som tillåter liv, åtminstone inte mer förvånande än att vi lever på planeten Jorden än på Venus. Det är livet som är finjusterat till universum, inte universum som är finjusterat till livet (Stenger 2005).

Är detta ett bra argument för att universum inte är finjusterat för mänskligt liv? Låt oss först se vad som menas med att universum är finjusterat och sedan se hur bra denna invändning är.

Vadå finjustering? Ett exempel från Moab IV

Låt oss fortsätta på den inslagna sci-fi-banan. Ett avsnitt av Star Trek: The Next Generation utspelar sig på planeten Moab IV. Planeten är en ogästvänlig plats och det är helt omöjligt för liv att existera men där finns en koloni (Genome-kolonin) med människor som har skapat sig ett samhälle. Genome-kolonin är en sluten biosfär med exakt rätt temperatur, luftfuktighet, syrgas, vatten osv. Kolonin, som består av ett antal kupoler och torn (bilden), är perfekt anpassad för att tillåta mänskligt liv på denna annars ogästvänliga plats. (Kolonin har dock problemet att samhället är optimerat utan redundans, så om en person försvinner förstörs hela ekosystemet.)

Rymdskeppet Enterprise mottar en nödsignal från kolonin och beger sig dit. Vad kommer de att tänka om strukturen?   Kommer de att tycka att det ser ut som en del av landskapet och att det är fullt naturligt att det på en annars ogästvänlig planet finns en biosfär som är optimerat för mänskligt liv? Eller kommer de att förstå att kolonin är designad för att tillåta liv? Givetvis är den rimliga slutsatsen 1) att biosfären är finjusterad så att liv är möjligt, och 2) att denna finjustering beror på att biosfären är designad för det ändamålet. Biosfären är inte ett resultat av blinda naturkrafter.

Fysiker har de senaste årtiondena upptäckt att universum i vissa avseenden påminner om en sådan biosfär. Väldigt mycket i universum grundläggande egenskaper verkar vila som på en rakbladsegg – om någon av parametrarna vore lite annorlunda skulle intelligent liv så som vi känner till det inte vara möjligt. Astronomen Hugh Ross (1998) har sammanställt en lista med 29 fundamentala egenskaper hos universum som måste vara rätt inställda för att liv ska vara möjligt någonstans i universum, samt ytterligare 43 egenskaper för att en planet, stjärna eller galax ska kunna tillåta liv. Det är med andra ord mycket som måste klaffa!

Man kan tänka sig finjusteringen som ett kombinationslås: Varje aspekt av finjustering är en inställning som man måste vrida på och varje inställning har väldigt många värden. Låset går bara att öppna, dvs intelligent liv är bara möjligt, om alla värden är exakt rätt. Det faktum att alla inställningar är rätt inställda är en stark ledtråd att en intelligens har mixtrat med universum så att det ska tillåta liv. Det är helt enkelt inte rimligt att vänta sig att dessa osannolika sammanträffande ska ske av en slump.

Den kände teoretiske fysikern Freeman Dyson (1923-2020) skrev: “Ju mer jag studerar universum och detaljerna i dess arkitektur, desto mer tecken [evidence] finner jag på att universum i någon mån måste ha vetat att vi skulle komma.” (Dyson 1981, 250) Som exempel skriver Dyson att den organiska kemins oerhörda diversitet beror på en delikat balans mellan elektriska och kvantmekaniska krafter. Balansen är beroende av Paulis uteslutningsprincip som förbjuder två elektroner att ha samma kvanttillstånd. Om Paulis uteslutningsprincip inte existerade, skulle ingen livsnödvändig kemi vara möjlig. Det finns många andra “lyckosamma sammanträffanden” inom fysiken som är nödvändiga och utan dem skulle t ex vatten inte kunna existera i flytande form, kolatomer skulle inte bilda komplexa organiska molekyler och vätebindningar mellan molekyler skulle vara för svaga eller för starka. 

Dyson kommer fram till ungefär samma sak om universum som astronauterna på Enterprise gör om kolonin på Moab IV: “Utifrån dessa sammanträffanden i fysiken och astronomin drar jag slutsatsen att universum är en oväntat gästvänlig plats för levande varelser att skapa sig ett hem i.  Jag är en vetenskapsman, tränad i tankebanor och språk på 1900-talet snarare än 1700-talet och därför påstår jag inte att universums arkitektur bevisar Guds existens. Jag påstår bara att universums arkitektur överensstämmer med hypotesen att ett medvetande [mind] spelar en nödvändig roll i hur det fungerar.” (Dyson 1981, 251)

På samma sätt inser astronauterna på Enterprise att Genome-kolonin är intelligent designad, eftersom det är den enda rimliga förklaringen till att dessa livstillåtande byggnader finns på planeten. Det är förstås inte den enda möjliga – med lite fantasi skulle man kunna tänka sig att vulkaner på Moab IV formade dessa strukturer och kanske gav upphov till en människovänlig biosfär. Men det verkar extremt osannolikt, och eftersom besättningen på Enterprise är vetenskapsmän och därför förhåller sig till de slutsatser som är rimliga, drar de (mycket riktigt) slutsatsen att kolonin är intelligent designad. Slutsatsen att universum är intelligent designat görs av ungefär samma skäl: Det tillåter intelligent liv, och de alternativa förklaringarna till det verkar vara extremt osannolika.

Innan vi utvärderar Douglas Adams vattenhål, behöver vi titta lite närmare på hur en inferens från finjustering till design kan göras.

Vad menas med finjustering?

När man talar om att universum är finjusterat för liv, menar man vanligtvis att universum är finjusterat för existensen av levande varelser som har en intelligens som är jämförbar med människans. Detta för att diskussionen om finjustering handlar om förekomsten av mänskliga observatörer. I många fall blir dock existensen av alla tänkbara (och otänkbara) former av liv omöjligt ifall universums egenskaper vore annorlunda.

En möjlig definition av finjustering skulle då kunna vara ungefär följande: En fysisk parameter är finjusterad om det spann s av värden som tillåter intelligent liv är väldigt litet i förhållande till ett (icke godtyckligt valt) spann S av teoretiskt möjliga värden, så att s/S << 1. Graden av finjustering kan då definieras som storleken på förhållandet s/S (Collins 2003). Säkerheten i beräkningarna är förstås beroende av med vilken säkerhet man kan uppskatta s respektive S.

Hur kan vi komma härifrån till design? Jag väljer att följa Robin Collins resonemang här, nämligen att formulera designhypotesen som en inferens enligt likelihood-principen (Collins 2009; Manson 2009). Likelihood-principen säger att när vi har två hypoteser att ta hänsyn till, talar en observation till förmån för den hypotes under vilken observationen är mest sannolik (eller minst osannolik). Till exempel: Antag att jag går i en skogsdunge och hittar ett gäng pinnar på marken som bildar mönstret “Välkommen till skogsdungen Sebastian”­. Det är extremt osannolikt att pinnarna skulle ha hamnat så av en slump. Men om min hustru har varit i skogsdungen nyligen så är det inte osannolikt att min hustru skulle ha lagt pinnarna på det sättet. Observationen stöder alltså hustruhypotesen framför slumphypotesen eftersom slumphypotesen är osannolik och hustruhypotesen inte är osannolik.

Om vi jämför två hypoteser som vi kan kalla för den teistiska hypotesen (T) och den naturalistiska hypotesen med ett singel-universum (NSU) (i kontrast till multiversumhypotesen), skulle vi kunna formulera argumentet på följande sätt:

  • Premiss 1: Existensen av finjustering är inte osannolik givet T.
  • Premiss 2: Existensen av finjustering är väldigt osannolik givet NSU.
  • Slutsats: Från premisserna (1) och (2) samt likelihood-principen följer att finjusteringen talar starkt till förmån för designhypotesen framför ett naturalistiskt singel-universum.

Notera att detta alltså inte i sig är ett bevis för att universum är designat, eftersom det kan finnas andra hypoteser som vi inte har tagit hänsyn till, t ex en multiversumhypotes. Om vi vill dra slutsatsen att design är den bästa slutsatsen totalt sett behöver dessa andra hypoteser utvärderas först. Vi ska återkomma till multiversumhypotesen så småningom, just nu utvärderar vi enbart T och NSU.

Varför tro att premisserna stämmer?

Premiss 1 verkar stämma då Gud är allgod, allvetande och allsmäktig. Det är gott för en sådan varelse att skapa intelligent liv. Alltså är finjustering inte osannolikt givet design. Finjustering är inte heller osannolikt under vissa varianter av multiversummodeller, för finns det tillräckligt många universa (som är slumpmässigt fördelade i fysiska parametrar), kommer osannolika händelser att inträffa i vissa av dem. Alltså verkar premiss 1 stämma. En vanlig invändning är “om Gud designade universum, vem designade då Gud?”. Jag har tagit upp den frågan tidigare (Ibstedt 2020) och visat att det är en dålig invändning så vi går inte in mer på den nu.

Premiss 2 verkar också stämma eftersom det är väldigt osannolikt att alla nödvändiga parametrar ska hamna i rätt intervall. Vi ska se några konkreta exempel på detta nedan. Ibland har det invänts att det kanske inte alls är slump som ligger bakom finjusteringen utan att det finns en mer grundläggande naturlag talar om vad de olika värdena ska vara. Detta är en möjlighet, om än helt och hållet spekulativt. Problemet är emellertid att man inte blir av med finjusteringen utan enbart flyttar upp det hela ett snäpp. Vi behöver inte längre förklara finjusteringen av naturlagarna och konstanterna, men vi behöver istället förklara finjusteringen av den mer grundläggande naturlag som styr allt detta, som astronomerna Bernard Carr och Martin Rees skriver: “Even if all apparently anthropic coincidences could be explained in this way, it would still be remarkable that the relationships dictated by physical theory happened also to be those propitious for life.” (Carr och Rees 1979, 612)

Det fanns för några år sedan vissa förhoppningar om att supersträngteorin (eller M-teorin) skulle kunna vara en sådan mer grundläggande naturlag, men det har visat sig att supersträngteorin har uppskattningsvis 10500 olika lösningar och inte alls förutsäger vilka egenskaper universum kommer att ha. Enligt Robin Collins (2009) har utsikterna för att hitta en naturlag som beskriver finjusteringen grumlats ordentligt i och med strängteorin. (Ibland förväxlas supersträngteorin med en multiversumteori men det är viktigt att skilja dem åt. Supersträngteorin säger att det finns 10500 potentiellt möjliga universa, inte att dessa faktiskt existerar.)

Både premiss 1 och 2 verkar alltså stämma och då verkar även slutsatsen stämma, nämligen att finjusteringen talar starkt till förmån för T framför NSU.

Egentligen behöver man inte vara så strikt att man säger att intelligent liv vore omöjligt om en fysisk parameter ändrades för mycket, det räcker att man säger att förhållandena för evolutionen av intelligent liv vore mycket mindre optimala. Anledningen är att om förhållandena är mycket mindre optimala, gäller fortfarande argumentet. Det här får viss betydelse när vi senare diskuterar liv som inte är kolbaserat. Om vi förändrar en parameter så att sannolikheten för kolbaserat intelligent liv minskar, minskar också sannolikheten för intelligent liv, såvida förändringen inte samtidigt innebär en ökning av sannolikheten för andra sorters intelligent liv, t ex kiselbaserat liv. Men som vi ska se vore sådant liv problematiskt ur olika aspekter. Dessutom kan vissa parametrar inte ändras särskilt mycket utan att allt liv omöjliggörs.

Exempel på finjustering

För att förstå vad finjustering handlar om räcker det inte med en definition. Vi behöver också några exempel. När fysiker säger att universum är finjusterat kan det syfta på olika aspekter av universum:

  • Finjustering av naturlagarna
  • Finjustering av naturkonstanterna
  • Finjustering av universums startförhållanden
  • Finjustering av olika högre egenskaper i universum tex av olika egenskaper hos grundämnena

Finjustering av naturlagar

När man säger att naturlagarna är finjusterade, menar man alltså att om universum inte hade haft precis rätt kombination av naturlagar skulle intelligent liv inte vara möjligt. Detta gäller t ex Paulis uteslutnings­princip eller kvantiserings­principen. Utan kvantiserings­principen (som säger att elektroner endast kan ha vissa bestämda tillstånd), skulle det inte finnas några bestämda elektron­banor och inga stabila atomer. Kemi skulle vara omöjligt. Samma sak gäller de fyra grundläggande krafterna i naturen: den starka kärnkraften, den svaga kärnkraften, gravitationen och elektro­magnetismen. Om någon av dessa inte existerade eller var något annorlunda skulle intelligent liv inte vara möjligt. Om t ex den starka kärn­kraften inte fanns skulle protoner och neutroner inte bilda stabila atomer och inga ämnen tyngre än väte skulle vara möjligt. Det är svårt att föreställa sig intelligent liv som endast består av väte, även i Star Treks universum!

Finjustering av naturkonstanter

Den andra typen av finjustering gäller naturkonstanter. Exempelvis har det konstaterats att den kosmologiska konstanten Λ, en faktor som avgör universums expansions­hastighet, är enormt finjusterad. Om Λ > 0 så kommer den att ha en repellerande effekt på universum och få det att expandera. Om Λ < 0 kommer den att ha en attraherande effekt och få universum  att kontrahera. Om den var lite större än den är idag skulle universum expandera så snabbt efter big bang att galaxer och stjärnor inte skulle kunna bildas (och därmed inte heller några tyngre grund­ämnen än de som bildades vid big bang, dvs väte, helium, litium och beryllium). Om Λ vore lite mindre än idag skulle universum ha kollapsat igen efter big bang innan evolutionen ens hann sätta igång. Hur mycket skulle Λ kunna variera för att något av dessa scenarion skulle kunna undvikas? Obegripligt lite – uppskattningsvis 1/10120 (Barrow och Tipler 1988, 412–414). Att den kosmologiska konstanten skulle hamna i detta livstillåtande intervall av en slump är mycket mer osannolikt än att kasta pil från månen till jorden och träffa bulls-eye som har diametern av en atom (Collins och Sober 2020)!

Den kosmologiska konstanten får mig att tänka en av de mest under­hållande replikerna i filmen Dum & dummare. När Jim Carrey frågar Lauren Holly hur stor chansen är att de skulle kunna bli tillsammans får han svaret “Like one in a million.” Carrey skiner upp och säger, “So you’re telling me there’s a chance!” Att försvara NSU påminner om detta. Visst finns det en fantastiskt liten sannolikhet att det skulle kunna ske, men när valet står mellan NSU och T är det inte svårt att säga vilken som är rimligast.

Ett annat exempel på en naturkonstant är gravitationskonstanten G som dyker upp i Newtons gravitationslag F=G × m1m2/r2. G avgör gravitations­kraften mellan två föremål. Värdet på G är 6,6742 × 10⁻¹¹ m³kg⁻¹s⁻² men det spann av värden på G som tillåter intelligent liv är mycket litet i förhållande till det spann av värden som G teoretiskt skulle kunna ha (s/S<<1) och är därför finjusterat (Collins 2009). 

Av de fyra grundläggande krafterna, är gravitationskraften den svagaste, ungefär 1040 gånger svagare än den starka kärnkraften (Barrow och Tipler 1988, 293–295). Ett problem med en för stor gravitation vore att planeters dragningskraft skulle bli för stor. Om t ex gravitationskraften vore en miljard gånger större än vad den är idag skulle allt liv av samma storleksordning som människan skulle krossas och vara helt omöjligt. (Liv i vatten skulle förvissa uppleva mindre problem om det hade samma densitet som det omgivande vattnet, men det skulle å andra sidan bli enorma skillnader i dragningskraft mellan olika delar av organismen att t ex ben och brosk inte vore möjligt (Collins 2003).) Nu kan man tycka att en miljard gångers ökning av gravitationskraften är väldigt mycket, men i förhållande till storleksordningen av fundamentala krafter i naturen (1040) är det en försvinnande liten skillnad (1/1031). Med andra ord: Baserat på alla möjliga värden som gravitationskraften skulle kunna anta, är det en försvinnande liten sannolikhet att den ska anta sådana värden som tillåter intelligent liv (Collins 2009).

Man skulle också kunna invända att det gäller på jordliknande planeter – på en planet som är mycket mindre än jorden skulle gravitationen vara lägre och liv kanske ändå vore möjligt? Tyvärr inte. Även en planet som enbart vore 12 meter i diameter skulle ha en gravitationskraft 1000 gånger starkare än jorden, alldeles för mycket för att högre liv skulle kunna evolveras (Collins 2003, 2009). Så små planeter kan givetvis inte ha ett fungerande ekosystem (eller naturresurser) som tillåter evolution av så pass intelligent varelser som människan, inte ens om man bygger en biosfär som Genome-kolonin på Moab IV! 

En annan aspekt är att en ökad gravitation gör att stjärnor brinner snabbare. Beräkningar visar att om gravitationskraften vore 3000 gånger större, skulle stjärnor inte kunna bli äldre än 1 miljard år, vilket är avsevärt kortare tid än livet på jorden haft på sig för att utvecklas (Collins 2009).

Finjustering av startförhållanden

Den tredje typen av finjustering gäller vissa startförhållanden i universum. Som exempel kan nämnas den oerhört låga entropinivån som måste ha gällt efter big bang. Entropi är ett mått på oordning och den ökar hela tiden i universum. Detta ser vi ständigt omkring oss, t ex hur det tenderar att bli mer och mer kaos på skrivbordet, eller om vi tänker oss att vi skulle släppa in en hund och en katt i en porslinsaffär. Universum måste ha haft väldigt låg entropi (d v s varit väldigt ordnat) efter big bang. Sannolikheten för ett sådant ordnat universum i ett naturalistiskt singel-universum har beräknats till obegrepliga 1/1010123. En siffra som är så låg att det i jämförelse vore en ren barnlek att kasta en dartpil tvärs över det synliga universum och träffa en specifik atom (Penrose och Gardner 2002, 344). Det finns ingen möjlighet att ens skriva ner ett sådant tal även om vi skulle skriva en nolla på varje elementarpartikel i universum.

Slutligen finns det finjustering bland vissa högre egenskaper i universum. Vi ska återkomma till några av dessa i nästa del.

Slutsats

Douglas Adams vattenpöl tänkte att hålet är anpassat till pölen, snarare än att pölen är anpassad till hålet. Är det så att livet är anpassat till universum snarare än att universum anpassad till människan? Det skulle förstås kunna vara både ock – livet har utvecklats i universum, men bara föra att universum är sådant att det tillåter liv att existera och utvecklas. Adams har rätt i att vi ofta vänder på orsak och verkan. En värld som skapats för att tillåta människor och en värld där människor passar väl in därför att de det är i de omständigheterna de har skapats eller utvecklats kan se likadana ut. Så vilken slutsats är den rätta?

Kanske skulle det kunna finnas andra sorters liv med helt andra krav än det som vi känner till? Victor Stenger har skrivit: “Jag förnekar inte att livet som vi känner till det inte skulle existera om någon av fysikens alla konstanter var bara lite annorlunda. Och jag kan inte heller bevisa att någon annan sorts liv vore möjligt med en annan uppsättning konstanter. Men var och en som insisterar på att vår form av liv är den enda möjliga gör ett påstående utan bevis och utan teori.” (2006, 180)

Vi ska i nästa artikel fortsätta att tackla den här frågan genom att undersöka det vanligaste sättet att undvika teorin att universum är designat: hypotesen att det finns ett stort antal universa och där vissa kommer att ha sådana egenskaper att liv är möjligt. Kan det finnas andra sorters liv i så fall? Kanske kiselbaserat liv eller liv som vi inte ens kan föreställa oss? Kan det rentav finnas vattenpölar med existentiella funderingar? Om det finns ett multiversum med olika sorters liv bör vi kanske inte vara så förvånade över att just vårt universum är finjusterat?

Referenser

Adams, Douglas. 1998. ”Is there an Artificial God?” presenterad vid Digital Biota 2, Magdelene College, Cambridge, september. http://www.biota.org/people/douglasadams/.

Barrow, John D., och Frank J. Tipler. 1988. The Anthropic Cosmological Principle. Reissued. Oxford: Oxford University Press.

Carr, B. J., och M. J. Rees. 1979. ”The anthropic principle and the structure of the physical world”. Nature 278 (5705): 605–12.

Collins, Robin. 2003. ”Evidence for Fine-Tuning”. I God and Design, redigerad av Neil A. Manson, 1 edition, 178–99. Routledge.

———. 2009. ”The Teleological Argument: An Exploration of the Fine-Tuning of the Universe”. I The Blackwell Companion to Natural Theology, redigerad av William Lane Craig och J. P. Moreland. Wiley-Blackwell.

Collins, Robin, och Elliott Sober. 2020. ”Is Fine-Tuning Evidence That God Exists?” I Contemporary Debates in Philosophy of Religion, redigerad av Michael L. Peterson och Raymond J. VanArragon, 2:a uppl., 27–54. John Wiley & Sons.

Dyson, Freeman. 1981. Disturbing The Universe. Sloan Foundation Science Series edition. Sloan Foundation Science Series. Basic Books.

Ibstedt, Sebastian. 2020. ”Vem skapade Gud?” Svenska apologetiksällskapets blogg. 12 februari 2020. https://svenskapologetik.wordpress.com/2020/02/12/vem-skapade-gud/.

Manson, Neil A. 2009. ”The Fine-Tuning Argument”. Philosophy Compass 4 (1): 271–86.

Penrose, Roger, och Martin Gardner. 2002. The Emperor’s New Mind: Concerning Computers, Minds, and the Laws of Physics. 1 edition. Oxford University Press.

Ross, Hugh. 1998. ”Big Bang Model Refined by Fire”. I Mere Creation: Science, Faith & Intelligent Design, redigerad av William A. Dembski, 363–84. InterVarsity Press.

Stenger, Victor. 2005. ”Flew’s Flawed Science”. Free Inquiry 25 (2): 17–18.

———. 2006. ”Is the Universe Fine-Tuned for Us?” I Why Intelligent Design Fails: A Scientific Critique of the New Creationism, redigerad av Taner Edis och Matt Young, None ed. edition, 172–84. Rutgers University Press.