Kategoriarkiv: Apologetik

Bekräftelsebias, varför man ska undvika det?

”Bekräftelsebias innebär att man bara tar till sig åsikter och idéer som bekräftar det man redan tror eller tycker” (https://hurvetdudet.nu/resursbank-2/ordlista/). 

Bekräftelsebias är ett stort problem idag när det kommer till falska nyheter och konspirationsteorier. Att vara medveten om var vi hämtar vår information ifrån är viktigt. Att läsa texter eller lyssna på personer som tycker som vi är enklare än att läsa och ta till sig texter som går emot det man själv tror, men i längden så kan det leda oss iväg från sanningen. Och som kristna så ska vi alltid söka sanningen.  

Att vara medveten om på vilket sätt vi bekräftar vår bias påverkar hela livet. Jag vet själv från mina studier att när det var dags att skriva en uppsats så var det väldigt enkelt att gå till de texter och källor som jag kopplade starkast med. Det är enkelt att nöja sig med de texter som får en att stanna upp och nicka medgivande. Det är likadant med de nyhetskällor som vi tar del av. Det är väldigt enkelt att bara läsa nyheterna från en eller två nyhetssajter eller tidningar. 

Jag menar inte att man ska sluta läsa de nyheter eller de författare eller apologeter som man tycker är bra. Problemet uppstår när vi nöjer oss med specifika texter, eller bara läser andra texter som vi vet bekräftar det vi redan läst och håller med om. Jag skulle till och med gå så långt som att säga att det inte räcker med att försäkra sig om att ens källor är akademiska eller opartiska. Akademiska texter har ofta recensioner som kan hjälpa oss att läsa texterna kritiskt. 

Bekräftelsebias kan ta sig uttryck i var och hur vi söker ny information, vilka frågor vi väljer att ställa och hur vi utvärderar och tolkar information. För en kristen, och speciellt en apologet som ska bygga argument baserat på fakta så är det väldigt viktigt att undvika bekräftelsebias. 

Vad kan vi missa om vi bara läser texter som bekräftar våra egna åsikter?

 Möjligheten att ändra vår uppfattning om något som är fel.
 Möjligheten att vidareutveckla ett argument och göra det starkare.  
 Chansen att lära oss svara den som ställer frågan och inte bara ge ett förenklat svar på frågeställningen.

Det finns också en stor risk att vi följer konspirationsteorier (även i liten skala).

På organisationen där jag jobbar så har vi utvecklat kurser för ett universitet och inkluderar i kurserna en uppgift där eleverna ska skriva en argumentativ artikel och sedan efter feedback från klasskamrater och lärare spela djävulens advokat och skriva en ny artikel, men från det motsatta perspektivet. Detta tvingar eleverna att läsa texter som de antagligen har missat när de skrev sin första artikel. Detta är något jag rekommenderar att du gör själv hemma för att träna dig i att se din bias och tänka mer kritiskt (dela gärna dina tankar från både första argumentet men också motargumenten på vår FB sida). Målet är att ta bort de skygglappar vi så lätt bär på och motarbeta bekräftelsebias. 

Vad man lär sig från denna övning är att man blir bekväm med att forska i och läsa texter från folk som har andra åsikter än sig själv, men det hjälper en också att utvärdera sin egen världsåskådning. 

Vi som kristna ska söka efter sanningen. Om vi tror att Jesus är vägen, sanningen och livet så behöver vi också tro att inte någon sanning, oavsett var den kommer ifrån kan säga emot Guds ord (Med sanning så menar jag det som överensstämmer med verkligheten). Vi måste stå upp för sanningen i alla lägen och att bli medveten om vår bias hjälper oss att ta del av nya perspektiv som kan föra oss närmare en rätt förståelse av sanningen. 

/ Samuel Svensson

 

Instiftade Jesus internationella kvinnodagen?

Nja, det gjorde han väl inte, men finns det något positivt att säga så här i anslutning till internationella kvinnodagen från den kristna trons håll och kan vi ta med oss något ifrån hundraårsjubileet av att kvinnor också fick rösta i valet till riksdagen? Och har det något med apologetik (att förklara och försvara den kristna tron) att göra?

Låt oss gå bakåt i historien!

För länge sedan blev så också kvinnor tillräkneliga som tänkande och mänskliga varelser, detta hände dock inte först i Sverige…

En av de tydligaste markeringarna på kvinnors roll och betydelse kanske Gud lämnade den där påskdagsmorgonen i Jerusalem; de första vittnena till det viktigaste som någonsin hänt (och kommer att hända) fick kvinnor som vittnen! ”Graven är tom!”, sedan hände mer… Och så småningom vann denna tanke insteg också i vårt land! Det var inget som skedde av si själv utan den kamp fördes genom att samlas till manifestationer, genom namninsamlingar och genom att lägga förslag i Sverige Riksdag.

Den första motionen om rösträtt för kvinnor kom långt innan män hade rösträtt till riksdagen, men den (och många senare) avslogs. Den första med hänvisning till att kjolarna inte skulle få plats (nåja, det var i alla fall ett av argumenten). Långt senare, 1919, beslutades det så att kvinnor skulle få rösta i riksdagsvalet och i år, 2021, är det hundra år sedan detta historiska första val skedde. Lite däremellan skrev undertecknad en uppsats, ett examensarbete, om denna process, från det första förslaget i riksdagen, till och med beslutet. Jag utgick ifrån riksdagsprotokollen och ifrån den största och viktigaste organisationen Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt (LKPR); det som skrevs i dess tidskrift Rösträtt för kvinnor (RFK). Min ingång var att se hur Bibeln användes i debatten i dessa två viktiga sammanhang och detta av två skäl: Dels hävdas det ofta att kristna, att präster etc var motståndare till detta med kvinnor rösträtt och dels hävdas det ofta att ”alla var kristna förr” (t ex då man påpekar att vetenskapsmän, institutioner som är viktiga för det moderna samhällets framväxt och det moderna begreppen om demokrati och alla människors lika värde) vilket gör att man inte får använda det som argument för att kristn tro är en god, positiv kraft i ett samhälles. Denna uppsats läggs här upp för att fira internationella kvinnodagen och detta märkesår för allmän rösträtt. Här kommer du till uppsatsen!Så vad fann jag då? Ja om du nu inte orkar läsa så kommer här resultatet i kortform (SPOILERVARNING): Varken syndafallet, ”kvinnan tige i församlingen” eller i stort sätt något sådant som skulle kunna anses förklenande om kvinnan ifrån Bibeln anfördes eller i fallet med RFK hävdades att någon haft som argument. Faktum är att RFK inte alls tycks uppfattat den kristna tron som något bekymmer eller som ett håll varifrån motstånd kom, man tycks mer oroat sig för kvinnor i de politiskt konservativa sammanhangen som inte förespråkade rösträtt för det egna könet samt för ”fru Kata” (dvs den socialdemokratiska kvinnoförkämpen Kata Dahlström) som splittrades engagemanget så att det inte blev en front utan att de socialistiska kvinnorna var med i att ett kvinnoförbund (och man såg också att liberalerna, vänstern, Socialdemokrater m fl främst kämpad för manlig rösträtt och först sedan för också kvinnlig dylik, vilket man tyckt var fel).

Riksförbundet för kvinnans politiska rösträtt uppmanar i denna gamla tidningsannons också till att rösta med de frisinnade; ett parti med tydlig klangbotten hos frikyrkligheten! En intressant gammal annons (som är från valet 1921 och därför inte ingick i min undersökning av hur beslutet 1919 kom till) fann jag; den publicerades av RFK och uppmanar kvinnorna att rösta med de Frisinnade; ett parti med tydlig klangbotten hos, och stort stöd av, frikyrkligheten (nu var kanske dess vågmästarroll i Riksdagen och dess generellt positiva inställning till kvinnlig rösträtt, mer av intresse för RFK än det religiösa, men de två intressena tycks ha kunnat samsas! En fundering som uppkommer hos mig är: Varför hävdas kristna vara bakåtsträvare när det inte går att finna det i källorna? Är det en blindhet eller ointresse eller kanske inkompetens när man läser historia i nutiden? Och varför är det så svårt att ge den kristna tron och dess institutioner erkännande för vad den och verkligen bidragit med positivt i vårt samhälle?

Nå i väntan på svar på ovanstående får vi glädja oss åt allt det goda som Jesu efterföljare gett världen och allt det goda som finns i räddningen hos Kristus och idag också åminnelsen av ett viktigt att till jämställdhet!

/ Martin Walldén

Några ord om Ravi Zacharias

Vi har publicerat inlägg om och vill med det följande förtydliga vår ståndpunkt.

Artiklarna i denna serie (del 1, del 2) skrevs innan anklagelserna mot Ravi Zacharias hade blivit offentliga. Med detta meddelande vill vi (artikelförfattaren och SAS) göra det klart att vi fördömer de handlingar mot kvinnorna och deras familjer som det har bekräftats att Ravi har utfört. Vi väljer att behålla texten som den skrevs med anledning av att det finns material från organisationen RZIM som har producerats av andra apologeter som också fördömer det som Ravi har gjort.

Varför det är omöjligt att hävda att mirakler är omöjliga

Jag blir alltid förbryllad när jag stöter på ateister som inte bara menar att mirakler är osannolika, utan rentav omöjliga. Redan Ingemar Hedenius argumenterade för detta i kapitel 8 av Tro eller vetande, baserat på premissen att Gud inte finns. Vilket förstås inte är så övertygande för den som inte är ateist.

Jag har tappat räkningen på alla gånger som ateister jag konverserat med sagt något i stil med ”naturen är det enda som finns, så därför är miraklers existens omöjliga!” Det är ett uppenbart cirkelresonemang – naturen är det enda som finns enbart om naturalismen är sann – men ändå är det förvånansvärt populärt i den ateistiska internetkulturen.

Likaså argumenterar många mot mirakler genom att säga ”döda förblir döda” och ”jungfrur får inte barn”. Rimligtvis menar de inte att den kristna tron påstår att chansen är en på miljarden att valfri död person hoppar upp igen, eller att var miljonte oskuld blir spontant gravid. Även antikens kristna visste hur död funkar och hur barn blir till. Nej, argumentet bör förstås som: ”Eftersom naturlagen ’döda förblir döda’ är sann, kan miraklet att Jesus uppstår inte vara sant.”

Jag kommenterar detta i Dokumenterade mirakler:

Här finns två alternativ. Antingen förstås naturlagar som enbart gällande i slutna system, och då är argumentet uppenbart falskt: ”Eftersom naturlagen ’döda förblir döda’ är sann i ett slutet system, kan miraklet att Jesus uppstår i ett öppet system inte vara sant.” Slutsatsen följer inte premissen. Alternativt menar man att naturlagen ”döda förblir döda” även gäller i ett öppet system, det vill säga även om Gud finns och griper in. ”Naturlagen” blir då ”döda förblir döda även om Gud uppväcker någon från döden”. Det är en självmotsägelse. I sin strävan att försöka visa varför mirakler inte går ihop, visar man tvärtom varför övertygelsen att mirakler är omöjliga inte går ihop.

Inte bara vi kristna utan även flera ateister har påpekat det orimliga i att tro att mirakler är omöjliga. J. L. Mackie skriver i The Miracle of Theism, en bok som kraftfullt argumenterar för ateism, att det vore ”absurt” att hävda att mirakler är omöjliga.

Christer Sturmark, Bart Ehrman och många andra delar denna position. Om man i sitt försvar för naturalismen utgår från att supernaturalismen är omöjlig, då argumenterar man cirkulärt.

Döm om min förvåning när Simon Stenberg från Anti-apologetik i vår november-debatt i Otroligt? om miraklers existens menade att jag för ett cirkelresonemang i Dokumenterade mirakler när jag utgår från att mirakler är möjliga. Enligt honom leder en sådan premiss till att man ofrånkomligen når slutsatsen att mirakler de facto finns.

Jag blev väldigt förvirrad över detta – något jag tror märktes i debatten! Jag har inte hört det argumentet tidigare, och jag begrep det inte. Om man inte är öppen för att mirakler är möjliga så kan man ju inte nå någon annan slutsats än naturalism. Men bara för att man tror att mirakler är möjliga innebär det inte att slutsatsen att mirakler finns är självklar.

Simon höll med om att naturalismen bygger på ett cirkelresonemang om man utgår från att mirakler är omöjliga. Men han menade att vi inte heller ska utgå från att de är möjliga. Vi ska vara agnostiska gällande miraklers möjlighet. Säger vi att de är möjliga har vi redan rullat ut röda mattan för supernaturalism.

Vi fortsatte prata efter debatten var över och då fick jag en större förståelse för vad Simon egentligen sa. Som naturvetare tänker han sig att om något är möjligt så finns en liten, liten sannolikhet att det faktiskt sker. Givet oändlig tid är alla möjliga saker garanterade att hända. Därför tyckte han att jag hävdar att mirakler faktiskt finns så fort jag säger att de är möjliga.

Jag förklarade att när filosofer talar om möjliga världar eller att saker är logiskt möjliga så handlar inte det om att de faktiskt finns, utan deras potentialitet. Även om en enhörning aldrig någonsin dyker upp i universum så är deras existens möjlig.

Det hela löste sig när det visade sig att Simon var bekväm med att tala om att miraklers möjlighet är möjlig. För mig är det tårta på tårta men jag var glad att han blev nöjd. 🙂

Det här får mig att fundera på huruvida många andra ateister som vänder sig mot att Guds existens är möjlig egentligen bara har en annan definition av möjlighet än vad de flesta kristna har? Samma sak kanske gäller de naturalister som inte ser cirkelresonemanget i att hävda att ”naturen är det enda som existerar så därför finns inget övernaturligt”.

Apologetiken kan nog gynnas av att ibland gå några nivåer djupare och inte bara diskutera olika argument utan vad orden vi använder ens betyder.

Jesu födelse och arkeologin

Kristna världen över firar snart Jesu födelsedag. Berättelserna om hur det gick till när Jesus föddes kan ibland uppfattas som smått otroliga – sjungande änglar, visa män och jungfrufödsel. Kan man verkligen tro på det? Man kan lätt avfärda berättelserna om Jesu födelse som lika otroliga som den om tomten. Men Nya testamentets redogörelser om Jesu födelse är skrivna som historiska återgivningar och måste bedömas enligt normala historievetenskapliga kriterier. Vi ska här titta på hur arkeologin hjälper oss att bedöma den historiska trovärdigheten i den första julens händelser.

Jesu existens

Det första vi kan konstatera är att det finns en avgörande skillnad mellan Jesus och tomten – Jesus var en verklig historisk person. Jesus omskrivs i tidiga grekisk-romerska, judiska och kristna källor. Den framstående bibelforskaren Bart Ehrman har skrivit: “The reality is that whatever else you may think about Jesus, he certainly did exist.” (2013, 3) Vi har fyra biografier av Jesus och många detaljer från Paulus – skrifter som i flera fall är nedtecknade bara några år efter att Jesus levde. Så här väldokumenterade historiska källor är ovanliga för historiska personer. Enligt Ehrman finns det ett antal detaljer där i princip alla historiker som forskar om Jesus är eniga:

Han var en jude som kom från norra Palestina i början av vår tideräkning. Han hade kontakt med Johannes Döparen och han verkade som predikant på den galileiska landsbygden. Där samlade han lärjungar, han hade ett rykte om sig att hela sjuka och driva ut demoner och han predikade ett budskap om Guds rike med hjälp av liknelser. Vid slutet av hans liv, omkring år 30, färdades han till Jerusalem under påsken och mötte där motstånd från de lokala judiska ledarna. Pontius Pilatus lät korsfästa honom för att han kallade sig judarnas konung. Ehrman räknar upp dessa punkter och skriver: “Nearly all critical scholars agree at least on those points about the historical Jesus.” (2013, 269).

Det finns bland forskare olika uppfattningar om detaljerna i Jesu undervisning och vem han sade sig vara, men knappast någon ifrågasätter att Jesus har existerat som en historisk person. Därmed kan vi åtminstone slå fast att han har fötts. Till skillnad från tomten. Med undantag för det turkiske helgonet Sankt Nikolaus på 300-talet, är det inte mycket kring jultomtens leverne som kan verifieras av historiska källor. Här skiljer sig Jesus och jultomten åt.

Trovärdigheten i födelseberättelsen

De två tidigaste källorna till Jesu födelse skrevs av Matteus och Lukas. Matteus tillbringade flera år tillsammans med Jesus och fick del av förstahandsuppgifter. Lukas var en historiker som gjorde noggranna efterforskningar om det han nedtecknade, och anses allmänt vara en trovärdig källa av både liberala och konservativa historiker. Det finns flera exempel på hur forskare initialt har trott att Lukas har haft fel om någon historisk angivelse, men där arkeologin senare bekräftat att Lukas haft rätt (Strobel 1998, 97). Arkeologen William Ramsay granskade Lukas referenser till 32 länder, 54 städer och 9 öar och fann att de stämde felfritt med de arkeologiska fynden (Geisler 1999, 385). När Lukas var så noggrann i de historiska detaljerna om länder och städer är det rimligt att han var minst lika noggrann när det gällde sådant som var mycket viktigare för honom.

Nasaret

I Lukas beskrivning av Jesu födelse läser vi: “I den sjätte månaden blev ängeln Gabriel sänd av Gud till en jungfru i staden Nasaret i Galileen.” (Luk 1:26-27) En del kritiker har ifrågasatt riktigheten i detta och menat att staden Nasaret inte existerade förrän under det andra århundradet. Vid arkeologiska utgrävningar på senare år har man emellertid gjort flera fynd från det första århundradet på platsen för Nasaret. Bl a har man hittat gravar från området som ger en ledtråd om Nasarets storlek och i några av gravarna har man funnit lerskärvor och keramik från första, tredje och fjärde århundradena (Strobel 1998, 103). I utgrävningar under Bebådelsekyrkan i Nasaret har man funnit lagringsutrymme för grödor, vatten, vin och olivolja. Keramik av judiskt ursprung  indikerar att detta kan vara från början av det första århundradet.

Alla fynd från Nasaret och den närmaste omgivning som härstammar från början av första århundradet är av judiskt ursprung. Detta stämmer väl med Bibelns beskrivningar av samhället och talar samtidigt för att Jesus präglades av den judiska tron snarare än klassiska romerska influenser. Den exakta platsen där Jesus växte upp är inte känd men enligt traditionen byggdes senare en enkel kyrka och därefter en större bysantinsk kyrka på platsen för huset, och på platsen för den bysantinska kyrkan byggdes senare det nuvarande klostret i Nasaret. Arkeologiska utgrävningar på 2000-talet har bekräftat att det fanns en gammal bysantinsk kyrka på platsen för klostret och under denna har man hittat rester av ett judiskt hem från det första århundradet. Där finns också rester av en enkel kyrka från 300-talet. Enligt tidiga skriftkällor låg denna kyrka i anslutning till platsen där Jesus växte upp. Utgrävningarna tyder på att både den enklare kyrkan och den större bysantinska kyrkan har byggts för att bevara resterna av det judiska hemmet. Hemmet är gjort med viss hantverksskicklighet, vilket stämmer med traditionen att Josef och Jesus var hantverkare. Det går förstås inte att slutgiltigt bevisa att detta är platsen där Jesus växte upp, men alla fynd som har gjorts överensstämmer väl med beskrivningarna i de tidiga källorna om Jesu uppväxt (Dark 2020, 239–246).

Sammanfattningsvis har arkeologin visat oss inte bara att Nasaret existerade under Jesu tid, utan också givit oss en ledtråd till var huset kan ha legat där Jesus växte upp.

Betlehem

Lukas rapporterar: “Vid den tiden utfärdade kejsar Augustus en förordning om att hela världen skulle skattskrivas. Det var den första skattskrivningen, och den hölls när Quirinius var ståthållare i Syrien. Alla gick då för att skattskriva sig, var och en till sin stad. Och Josef, som genom sin härkomst hörde till Davids hus, begav sig från Nasaret i Galileen upp till Judéen, till Davids stad Betlehem.” (Luk 2:1-4)

Lukas redogörelse har ibland ifrågasatts med motiveringen att det saknats arkeologiska belägg för att Betlehem existerade vid tiden för Jesu födelse. Vi vet med säkerhet att Betlehem fanns på 300-talet e.v.t. (efter vår tideräkning, dvs e.Kr.) för då uppfördes Födelsekyrkan av kejsar Konstantin på platsen där Jesus enligt traditionen föddes. De arkeologiska beläggen har dock varit sparsamma för att Betlehem existerade vid tiden för Jesu födelse. Detta ändrades 2012 när man hittade ett sigill som användes för att försegla skatterelaterade dokument. Sigillet användes på 700- till 600-talet f.v.t. (före vår tideräkning, dvs f.Kr.) och inskriptionen på sigillet nämner Betlehem (Israel Antiquities Authority 2012). Detta bevisar att staden existerade redan under tiden för det första templet. Om Betlehem fanns på 600-talet f.v.t. och 300-talet e.v.t. är det ju rimligt att det fanns även däremellan, dvs vid tiden för Jesu födelse! Återigen tycks Lukas uppgifter stämma.

Sigill med inskription av Betlehem som har daterats till 600-talet f.v.t.

Tidpunkten för Jesu födelse: Herodes, Quirinius och skattskrivningen

Matteus skriver att Herodes var kung vid tiden för Jesu födelse (Matt 2:1). Detta har lett till visst huvudbry eftersom Herodes anses ha dött 4 f.v.t. och det är osannolikt att Jesus föddes innan dess. En del av problemet här är att dateringen av Herodes död verkar vara felaktig. Årtalet 4 f.v.t. baserar sig framför allt på en uppgift i vissa manuskript av historikern Josefus som indikerar att Herodes dog 4 f.v.t. Den här uppgiften finns dock bara i senare manuskript, kopiorna som har gjorts efter 1544. Detta tycks alltså vara ett kopieringsfel som uppstått under medeltiden. Enligt en genomgång av samtliga manuskript i Library of Congress och British Museum uppger samtliga 29 äldre manuskript att Herodes istället dog 1 f.v.t. (Steinmann 2009). Detta stämmer bättre med traditionen att Jesus föddes kring år 3-2 f.v.t. Det är därför troligt att Jesus föddes senast 1 f.v.t. Det finns emellertid fortfarande ett problem med den här dateringen: Lukas skriver att Quirinius var ståthållare, men det är allmänt vedertaget att han blev det först år 6 e.v.t. Hur ska vi bedöma detta?

Det finns några frågetecken kring vissa termer i Luk 2:2, nämligen första (prote), skattskrivning (apografe) och ståthållare (hegemoneuo). Det finns dessutom flera kunskapsluckor om Quirinius liv innan han blev ståthållare. En sak som vi dock vet säkert är att Quirinius var en mycket inflytelserik person redan före 6 e.v.t. Termen som Lukas använder, hegemoneuo, betyder egentligen inte specifikt ståthållare, utan kunde användas om olika slags auktoriteter i Romarriket, och Quirinius var definitivt en auktoritet. Arkeologen William Ramsay skrev: ”The only certain dates in the life of Quirinius are his consulship in B.C. 12, his second government of Syria beginning in A.D. 6, his prosecution of his former wife, Domitia Lepida, in A.D. 20, and his death and public funeral in A.D. 21.” (Ramsay 2009, 230). Vi vet också att mellan 12 f.v.t. och 6 e.v.t. ledde Quirinius ett antal framgångsrika militära slag. Ett av dessa fälttåg var mot Cilicien. Cilicien och Syrien var i union, vilket innebär att när Quirinius besegrade Cilicien fick han samtidigt inflytande över Syrien. En inskription som styrker detta hittades 1764. I denna talas om en framgångsrik härförare som arbetade på uppdrag av kejsar Augustus, och som styrde Asien som prokonsul och Syrien som legat två gånger. Namnet på personen har försvunnit från inskriptionen, men det anses allmänt syfta på Quirinius. Utifrån detta har tiden för Quirinius första styre av Syrien daterats till 3-1 f.v.t. (Ramsay 2009, 229). Exakt vad detta styre innebar, eller vad som menas med “prokonsul” och “legat” är inte helt lätt att veta, men vi kan få några ledtrådar genom att titta lite närmare på den skattskrivning som Lukas nämner.

Vi vet från andra källor att kejsar Augustus beordrade flera olika skattskrivningar under sin livstid. Josefus skriver att en sådan skattskrivning genomfördes av Quirinius kring år 6 e.v.t. och Lukas nämner även denna senare skattskrivning (Apg 5:37). När inträffade den första skattskrivningen som Lukas hänvisar till i födelseberättelsen? Kanske var det helt enkelt en och samma skattskrivning – det finns rapporterat att en liknande skattskrivning i Galiléen ska ha tagit fyrtio år att genomföra (Gilbrant, Gärtner, och Kjäll 1978, 2:33). Det har också föreslagits att prote inte ska översättas “den första skattskrivningen, och den hölls när Quirinius var ståthållare” utan “skattskrivningen som hölls före Quirinius var ståthållare” (Strobel 1998, 101) och i så fall kan man tänka sig att det är Quirinius ståthållarskap från 6 e.v.t. som Lukas syftar på.

Faktum är dock att man inte alls behöver översätta apografe som skattskrivning, det kan lika gärna röra sig om en folkräkning. Det är känt att 5 februari år 2 f.v.t. firade kejsar Augustus silverjubileum på tronen och fick då benämningen “Landsfader” (Augustus 1998, vers 35). Det var ett mycket högtidligt år för Augustus. Flera olika källor rapporterar att Augustus i samband med detta beordrade alla invånare i Romarriket (oavsett om de var romerska medborgare eller ej) att registrera sig för att lova honom lydnad trohet. Den här omfattande lojalitetsförklaringen finns omtalad i flera källor och skedde år 2 f.v.t. (Martin 1996, kap. 12) I samband med en sådan lojalitetsförklaring var det viktigt att alla av kunglig börd (Josef och Maria var ju av Davids släkt) som skulle kunna göra anspråk på någon form av kungligt släktskap registrerade sig, vilket även den paranoide kung Herodes var intresserad av. Det är troligt att folkräkningen som Lukas talar om genomfördes i samband med den här registreringen. Det var alltså ingen skatterelaterad registrering som genomfördes år 2 f.v.t. utan en registrering för att svära trohet och lydnad till Augustus. Detta förklarar varför folkräkningen inte brukar nämnas i de historiska källor som tar upp skattskrivningarna som Augustus genomförde. Med detta sagt är det givetvis möjligt att befolkningen tvingades visa sin lojalitet på något sätt, tex genom att ge gåvor (skatt) till kejsaren.

Tertullianus skrev på 200-talet om folkräkningen som förde Josef och Maria till Betlehem och nämner att den gjordes när Saturninus var guvernör, vilket skulle innebära år 3-2 f.v.t. (Martin 1996, kap. 11) Detta stödjer teorin att folkräkningen gjordes i samband med lojalitetsförklaringen som Augustus beordrade då. Historikern Orosius skrev på 400-talet explicit att Jesus föddes vid tiden för en lojalitetsförklaring med tillhörande registrering som Augustus utfärdade och daterade denna till 2 f.v.t. (Pratt 1990) Hur kommer Quirinius in i bilden? Han hade redan tidigare visat sig vara en mycket skicklig administratör och vore ett givet val att administrera en folkräkning i den östra delen av Romarriket som han var bekant med. Termen hegemoneuo som Lukas använder om Quirinius vore då högst passande. Vi kan inte utifrån ordet hegemoneuo säga något om vilken titel Quirinius hade (såsom ståthållare, guvernör eller legat). Hegemoneuo betyder helt enkelt att han administrerade från Syrien. Utifrån vad vi vet om Quirinius i övrigt kan vi vara tämligen säkra på att han hade viktiga uppdrag i Augustus tjänst.

Sammanfattningsvis kan vi se att Lukas och Matteus uppgifter om Herodes, Quirinius och folkräkningen verkar stämma väl med arkeologin och övriga antika skriftkällor. Enligt den tidiga kristna traditionen föddes Jesus 3-1 f.v.t., vilket stämmer väl med allt annat som vi vet.

De visa männen

Matteus skriver att när Jesus hade fötts kom visa män österifrån för att möta honom: “När Jesus hade fötts i Betlehem i Judeen på kung Herodes tid kom några österländska stjärntydare till Jerusalem och frågade: ‘Var finns judarnas nyfödde kung? Vi har sett hans stjärna gå upp och kommer för att hylla honom.’” (Mt 2:1-2) Vilka dessa var, eller hur många, vet vi inte. Kanske var det astrologer från Babylonien, kungligheter eller zoroastrier. Förmodligen hade de studerat de bibliska profetiorna och visste var Messias skulle födas: “En stjärna stiger fram ur Jakob, en spira höjs i Israel.” (4 Mos 24:17), “Men från dig, Betlehem i Efrata, så obetydlig bland Judas släkter, skall jag låta en härskare över Israel komma.” (Mika 5:2). Kanske hade de studerat Daniels profetia (Dan 9:25-26) och visste att tiden var inne för judarnas kung att födas.

De visa männen hade med sig tre gåvor: guld, rökelse och myrra. Alla tre var vanliga gåvor att ge till gudar och kungar under antiken. Guld förekom på flera ställen i mellanöstern, tex Havila (1 Mos 2:1) och Ofir (1 Kung 9:28). Rökelsen köptes förmodligen från nabateerna som hade monopol på handeln. Den huvudsakliga kommersen bedrevs i klippstaden Petra, så det är troligt att de visa männen stannade till där för att köpa rökelse på vägen till Betlehem.

Skattkammaren i Petra som var nabateernas huvudstad.

Herodes barnamord

Matteus skriver att de visa männen uppsökte kung Herodes och frågade om vägen till judarnas nyfödde kung. Herodes tog inte nyheterna om gossebarnet väl. Han beordrade att alla pojkar under två år i Betlehemstrakten skulle dödas. Ibland har man ifrågasatt om barnamordet verkligen ägde rum, men utifrån vad vi vet om Herodes från andra källor är det troligt att Lukas återger en historisk händelse. Den romerske historikern Josefus skrev att Herodes var en paranoid och grym man som mördade flera familjemedlemmar på misstanke om att de planerade att ta makten. Innan han dog gav han order om att de mest inflytelserika judiska ledarna från hela landet skulle komma till honom, med hot om dödsstraff om de lät bli. Han låste in dem i hippodromen och gav order om att när han dog skulle alla genomborras med pilar och avrättas. Anledningen var att han ville att judarna skulle sörja på hans dödsdag och inte glädja sig över att hans tyranniska välde var över (Josephus 1998, avs. 17:6:5).

Barnamordet som Matteus beskriver stämmer alltså väl med vad vi vet om Herodes i övrigt. Det hänvisas också till av den sekuläre författaren Macrobius på 400-talet, när han skriver om olika romerska högtider i Saturnalia. Han berättar att när kejsar Augustus hörde att Herodes hade slaktat alla pojkar under två år, däribland sin egen son, utbrast han, “Det är bättre att vara Herodes gris än hans son”. (Macrobius och Kaster 2011, avs. 2:4:11)

Slutsatser

Berättelserna om Jesu födelse har ibland betraktats som sagor, jämförbara med att tro på tomten. Men det finns många kopplingar till olika historiska fynd, och gott om skäl att tro att de händelser som Bibeln beskriver verkligen har ägt rum. Att det var Guds son som föddes i Betlehem går inte att bevisa arkeologiskt, däremot kan vi visa att Lukas och Matteus var mycket noggranna i sin rapportering av de historiska händelserna. Vi kan vänta oss att de var ännu mer noggranna kring det som var långt mycket viktigare – att världens frälsare fötts.

Referenser

Augustus. 1998. ”The Deeds of the Divine Augustus”. http://classics.mit.edu/Augustus/deeds.html.

Dark, Ken. 2020. The Sisters of Nazareth Convent: A Roman-period, Byzantine, and Crusader site in central Nazareth. The Palestine Exploration Fund Annual. Routledge.

Ehrman, Bart D. 2013. Did Jesus Exist? HarperCollins.

Geisler, Norman L. 1999. Baker Encyclopedia of Christian Apologetics. Baker Reference Library. Grand Rapids, Mich: Baker Books.

Gilbrant, Thoralf, Bertil E. Gärtner, och Thorsten Kjäll. 1978. Studiebibeln. Vol. 2. Stockholm: Normans förlag.

Israel Antiquities Authority. 2012. ”Earliest Archaeological Evidence of the Existence of the City of Bethlehem already in the First Temple Period”. Israel Antiquities Authority. maj 2012. http://www.antiquities.org.il/article_eng.aspx?sec_id=25&subj_id=240&id=1938&module_id=.

Josephus, Flavius. 1998. ”The Antiquities of the Jews”. I Josephus: The Complete Works, redigerad av William Whiston. Nashville: T. Nelson Publishers.

Macrobius, och Robert A. Kaster. 2011. ”Saturnalia”. Cambridge, MA: Harvard University Press. https://doi.org/10.4159/DLCL.macrobius-saturnalia.2011.

Martin, Ernest L. 1996. The Star of Bethlehem: The Star That Astonished the World. Associates for Scriptural Knowledge.

Pratt, John P. 1990. ”Yet Another Eclipse for Herod”. The Planetarian 19 (4): 8–14.

Ramsay, W. M. 2009. Was Christ Born at Bethlehem?: A Study on the Credibility of St. Luke. Wipf and Stock Publishers.

Steinmann, Andrew E. 2009. ”When Did Herod the Great Reign?” Novum Testamentum 51 (1): 1–29.

Strobel, Lee. 1998. The Case for Christ: A Journalist’s Personal Investigation of the Evidence for Jesus. Zondervan.

Är ateister emot barn?

Ok, förlåt på en gång säger jag väl!? Det är en lite spetsig rubrik, men den kommer sig av en allvarlig fundering som jag inte själv är upphov till, egentligen bara vittne till; när året inleddes så dök det upp en del inlägg om att FN:s barnkonvention nu blivit svensk lag och vad det skulle få för konsekvenser. Inte så få var positiva och i allra högsta grad sekulära organisationer som jobbar med barn och barnrättsfrågor och dylikt.  

Sedan fanns det undantag från hyllningarna, som detta:

Men är det så illa då, att människor är mot barnkonventionen alltså? Vill man inte skydda barn egentligen mot otillbörlig, ja rent skadlig påverkan? Jo, så är det säkert! Jag vet ju inte hur alla tänker, bara de som jag pratat med och debatterat mot, men det jag tänker på är ungefär: Är det verkligen så illa då?

Jag tänker att kanske beror en del av de idéer och åsikter som speglas i till exempel ovanstående bilder på bristande kunskap (av ett eller annat skäl) om den kristna tron? Det skulle kanske då vara dags för ännu en bloggpost i serien Teologi för ateister? Jag tänker att det kan vara svårt att beskriva en motståndare så att den känner igen sig, men serien är ett försök till början på hjälp för exempelvis ateistiskt troende och andra; serien har sin utgångspunkt i att troende av ateistisk tro och troende av annat slag än den kristna tron ska få hjälp att argumentera för eller emot och väga skälen för eller emot just en kristen tro och slippa fäktas mot en tro som inte heller kristna.

Men dennadagesn bloggpost, om en kanske en semiofficiell del i serien, tar istället sin utgångspunkt i får i stället ta sin utgångspunkt i Blasie Pascal, något om honom finns att hämta i trakten av dagens datum:

Och mer specifikt tänker jag på någon slags variant av barnuppfostrans Pascals vad.

Det är, när detta skrivs, några dagar sedan Barnkonventionens dag (20 november), vilket påminde mig om inläggen från början av året och mina tankar då, dels de framförda på kammaren och dels i mer offentliga debatter och samtal.

Så vad vill jag säga då? Är det inte så att föräldrar nu i frid kan och får pådyvla sina barn religiösa trosföreställningar? Jo, så kan man väl säga att det är på många sätt, det jag mest funderar på gällande barn till kristna föräldrar handlar om den lilla frågan:  Är det så farligt då? Om vi säger att det inte finns några skäl till att tro att den kristna tron är sann, vad får barnen då med sig? Och kan de bli av med det hela? Den sista frågan är enkel att besvara: Tron har lätt för att försvinna är nog många kyrkors och föräldrars erfarenheter, en bok i ämnet finns här som förslag till instudering.

Men om kristen tro vore osann då? Hur blir det då, är det verkligen ändå bra att uppfostra barn i enlighet med den då? Ja för det första så bör man ju som ateistiskt troende, eller troende av annan inriktning, väga skälen för den kristna tron, inte bara använda sig av sina förutfattade meningar som ju lätt kan oreflekterat se ut som i bilderna ovan.

Och för det andra så om kristen tro är sann, då finns ju ska skäl att göra vad man kan för att den ska överföras till det uppväxande släktet, så resten av denna bloggpost kommer fokusera på om den hypotetiskt skulle vara osann, men att man i alla fall ville överföra den, förmedla den, eller alltså uppfostra sina barn enligt deen kristna tron.

Finns det några faror? Ja, säkert, men frågan är om de är särskilt stora? En av de stora farorna är ju just att barnen får till sig något som sant som inte är det (i så fall). I övrigt tror jag att de flesta invändningar som kan resas mot att uppfostra barn i akt och mening att överföra den kristna tron till dem också kan resas mot i stort sett alla andra sätt eller riktningar. Och de torde ha mer att göra med maktförhållandet mellan barn och förälder som den vuxne alltid har en större del av. Det skull kunna handla om att sluta ett barn mot världen (alltså alla andra intryck än ”rätt”” intryck, sammanhang etc), men det är släkt med ovanstående om makten och något vi kan känna igen från vilket missbruk av makt gentemot barn och andra som helst.

Nå listan kan säkert förlängas och kommer säkert göra det med lite hjälp, men frågan är om något går att knyta mer till just kristen tro än andra trosföreställningar eller filosofiska ställningstaganden!?

Men nu till Pascal, han menade ju att det var bättre att tro på Gud även om han inte finns än tvärtom, för chansen att det blev bra var större än tvärtom. En slags spelteoretisk hjälp för att välja livshållning!

De stora fördelarna så med att låta barn få en kristen uppfostran är bland annat följande:

* Du vet att du har ett värde

* Du vet att du är älskad

* Du vet att du aldrig är ensam

* Du vet att det finns skäl att göra rätt

* Du vet att du har en uppgift

* Du vet att det finns skäl att ha ett hopp

* Du vet att livet har en mening

Nu valde jag ordet vet egentligen mest för att det blev rätt snyggt, egentligen är en del av dessa inte vet som i veta i huvudet utan mer vet/känna/vara övertygad om, mer något som också hjärtat och hela jaget är involverat i.

Du vet att du har ett värde – Du får i den kristna tron med dig att Gud skapat dig och alla människor, inte ens den förste mördarn är värdelös utan får ett märke som skydd för att inte alla andra ska dräpa honom. Du får i den kristna tron detta att Gud vill rädda dig och alla människor så mycket att han var beredd att avstå ifrån allt, bli människa i Jesus och så dö för din (och allas ) skull. Alltså inte bara snacka, utan någon som tar en för dig!

Du vet att du är älskad – Du får i den kristna tron detta att Jesus blev människa för din skull:

Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son, för att var och en som tror på honom ska få evigt liv. För Gud sände inte sin son till världen för att döma världen utan för att rädda den. (Johannesevangeliet 3:16-17)

Du vet att du aldrig är ensam. Vi har Jesu löfte som man då får förmodas få med sig om man uppfostras i den kristna tron: 

Jag är med er alla dagar till tidens slut. (Matteusevangeliet 28:20)

Du vet att det finns skäl att göra rätt. Gud uppmanar oss på flera sätt, typ ”Allt vad ni vill att människorna ska göra för er det ska ni göra för dem” är väl en klassiker i sammanhanget, Gyllen regeln kallad. Mycket likande kan man se och få uppmaningar, exempelvis detta om fåren och getterna vid tiden slut

Du vet att du har en uppgift det kan handla om i församlingen eller i världen i stort, Gud rustar oss med uppgift och utrustning att utföra den, exempelvis i 1 Korinthierbrevet 12:

Hos var och en framträder Anden så att den blir till nytta

Du vet att det finns skäl att ha ett hopp (de ovanstående punkterna ger visst skäl för nutiden) inför vad som kommer i slutet av allt. Här kan vi se exempelvis Lukasevangeliets tal om nöden som kommer och hur vi kan ha hopp i det: 

När allt detta börjar, så räta på er och lyft era huvuden, ty er befrielse närmar sig.

Och ur själva slutet av Uppenbarelseboken har kyrkan hämtat kraft och hopp i tunga tider, den nya jorden och hoppet om att det kommer en tid då:

Och från tronen hörde jag en stark röst som sade: »Se, Guds tält står bland människorna, och han skall bo ibland dem, och de skall vara hans folk, och Gud själv skall vara hos dem, och han skall torka alla tårar från deras ögon. Döden skall inte finnas mer, och ingen sorg och ingen klagan och ingen smärta skall finnas mer. Ty det som en gång var är borta. 

Och han som satt på tronen sade: »Se, jag gör allting nytt.« Och han sade: »Skriv, ty dessa ord är trovärdiga och sanna.« 

Uppenbarelseboken 21:1-5

Du vet att livet har en mening i alla fall i bemärkelsen att du inte är tillkommen av en slump, utan att Gud var med i din och hela tillvarons tillblivelse. 

Finns det en slutsats nu då?

Ja kanske kan det tyckas som om allt det där kan man få ändå! Ja kanske, men finessen blir ju att du får en grund för att uppleva att allt är så som det står här ovan, kanske finns det fler saker att få med sig, kanske andra bibelord, men jag skulle säga att i de flesta kyrkor i vårt land skulle detta och kanske några till positiva värden vara det som föräldrar vill och försöker föra över till sina barn.

Och de anser sig ha skäl till det, det gör att jag skulle satsa på barnuppfostrans pascalliknande vad!

Frid och välsignelser! / Martin Walldén

Hur blir man en bra apologet del 2

I förra blogginlägget så skrev jag om 7 steg jag tror är viktiga om man vill bli en bra apologet. Med detta som grund så vill jag nu presentera olika utbildningsvägar man kan ta för att öka sin kunskap. Denna lista är inte fullständigt uttömmande, den skulle kunna innehålla mycket mer, men det är en början på en samling av resurser. Dela gärna andra resurser i kommentarsfältet efter artikeln om det är något du tycker jag har missat. Om du inte har läst mitt första inlägg så kan du göra det här

Att börja med vilka vi är som personer är alltid viktigt när vi talar om utbildning och de mål vi har i livet. Bibeln är tydlig med att, “Om jag har fått profetians gåva och känner till alla hemligheter och har all kunskap, och om jag har en tro som är så stark att jag kan flytta berg, men inte har kärlek, då är jag ingenting.” ‭‭1 Korintierbrevet‬ ‭13:2‬ NUB. Därför är det viktigt att först fundera på det jag skrev i mitt första blogginlägg 

Trots många års studier på universitet så är jag av den uppfattningen att man inte måste gå en full utbildning för att lära sig svara väl på människors frågor eller försvara den kristna tron. Det finns många sätt att tillägna sig kunskap. Därför kommer jag att börja med något som för vissa kan verka som en självklarhet. Många tar del av bloggar och poddradio och seminarier även efter att de har avslutat formella studier men det kan också vara ett bra första steg. 

Bloggar och poddradio, och seminarier, är jättebra gratisalternativ (vissa seminarium kan kosta) som inte ska underskattas. Det viktigaste här är att man har urskiljning och gör lite förarbete så att man vet att det man läser och lyssnar på är bra material. Här följer en lista på bloggar, poddar och organisationer som håller i seminarier, som jag rekommenderar.  

Svenska Apologetiksällskapets blogg, Facebook sida och event. Om du läser detta så vet du antagligen redan att SAS har bra bloggare, en Facebook sida där man kan lära sig genom att ställa frågor, eller läsa andras svar. Det är viktigt att komma ihåg att inte alla som skriver på Facebooksidan representerar SAS. 

Apologia producerar en podd, skriver blogginlägg och håller i seminarier. 

Svenska Evangeliska Alliansen är en viktig röst i den Svenska debatten som det är värt att ta del av. 

Alisa Childers är en av många kvinnliga apologeter som är med i gruppen Women in Apologetics där man kan finna många bra resurser. 

Reboot är en organisation som leds av Amy Orr-Ewing och fokuserar på att träna unga i att svara på tuffa frågor om kristen tro.  

The Poached Egg är en blogg som av många räknas som en av de första riktigt bra webbplatserna om apologetik på nätet. De har många bra artiklar som man kan ta del av helt gratis.  

Reasons to Believe producerar högklassigt gratis material som diskuterar samspelet mellan vetenskap och tro i relation till Guds skapelse. De har också lagt ned mycket arbete på att granska olika material som föräldrar kan använda för att hjälpa sina barn tänka kritiskt kring naturvetenskapliga frågor och Bibeln. De material de föreslår fungerar utmärkt även för svenska föräldrar att använda även om man inte kan hemskola på samma sätt som i USA.

Stand to Reason är en annan organisation som producerar mycket gratismaterial på nätet. De har ofta ett fokus på samhällsfrågor liknande Svenska Evangeliska Alliansen. 

Reasonable Faith är den organisation som startades av William Lane Craig. De har kanske det största utbudet av media, med nästan allt producerat av Dr Lane Craig själv. Här finner du högklassigt material som kan hjälpa dig finna svar på de mest komplicerade filosofiska frågor.

RZIM är den organisation som startades av Ravi Zacharias. De har ett stort utbud av poddar, videor och bloggar. 

Jag kan också rekommendera att du söker på YouTube efter videoklipp med de personer som finns på dessa sidor. Det finns väldigt mycket material som man kan ta del av där.  

Läs böcker

Det finns oerhört mycket böcker som man kan läsa. Många är bra, men många är också dåliga böcker och det är viktigt att komma ihåg att inte alla böcker är värda att läsas analytiskt från pärm till pärm. Det gäller även de böcker jag föreslår här. Jag försöker här ge en bredd på olika ämnen. Vissa av dessa kan finnas på Svenska även om jag ger den Engelska titeln här. Om jag skulle ge alla bra böcker som har skrivits av apologeter här så skulle listan bli för lång. Så här är en lista med blandade författare och några av deras böcker. Alla i listan är inte evangelikala kristna men deras böcker är ändå värda att läsa. 

Rebecca Mclaughlin 

  • Confronting Christianity: 12 Hard Questions for the World’s Largest Religion

Alisa Children 

  • Another Gospel? 

Lydia McGrew 

  • Hidden in Plain View 
  • The Mirror or the Mask

Holly Ordway

  • Not God’s Type
  • Apologetics and the Christian Imagination. 

William Lane Craig 

  • Till Trons Försvar
  • Reasonable Faith 
  • A Reasonable Response: Answers to Tough Questions on God, Christianity, and the Bible (with Joseph E. Gorra)

Ronald H. Nash  

  • The word of God and the Mind of Man

Norman Geisler 

  • Come let us reason (with Ronald M. Brooks)
  • Christian Apologetics 
  • When Skeptics Ask

J.P Moreland

  • Love Your God with all Your Mind
  • Scientism and Secularism
  • In Searches of a Continental Faith (with Klaus Issler)  

Ravi Zacharias

  • The Logic of God 
  • Can Man Live Without God?
  • Why Jesus? Rediscovering His Truth in an Age of Mass Marketed Spirituality

Alvin Plantinga

Gary Habermas

Anjeanette Roberts

Erica Carlson

Kristen Davis 

Os Guinness 

Michael J. Behe

Stephen C. Meyer

Hugh Ross 

Fuz Rana 

Ken Samples 

Ken Ham 

Nabeel Qureshi

Josh McDowell

Gregory Koukl

John Warwick Montgomery 

J Warner Wallace 

Avery Dulles 

Micael Greenholm 

Stefan Gustavsson

Craig Keener 

Ken Keithley 

Det finns också ett antal bra böcker av ateister som man bör ha koll på. Här är några få som man kan börja med. 

Richard Dawkins 

Christopher Hitchens 

Sam Harris 

Daniel Dennet

Utbildning

Formell utbildning är något som jag starkt förespråkar då det oftast ger en träning I andra viktiga färdigheter vid sidan av den kunskap man förhoppningsvis förvärvar.   

Även om man inte riktigt kan kalla det formell utbildning så vill jag slå ett slag för bibelskola. Det finns flera bra skolor i Sverige och utomlands. Bibelskola kan lägga en oerhört viktigt grund för fortsatta studier.

Fristående kurser är något som har kommit mer och mer på sista tiden. Det finns flera institut som inte har officiell ackreditering men som ändå har högklassig utbildning.  

I Sverige har vi Apologia som håller I olika kurser. https://apologia.se/#distanskurs  

Utomlands finns det bland annat följande institut där man kan läsa kurser som jag rekommenderar:  

RZIM – https://www.rzim.org/training

RTB – https://reasons.org/education/reasons-institute/overview 

Mission Muslim World University – https://i2ministries.org/wp-content/uploads/2020/08/MMWU-MA-Program-2.1.pdf  

Biola Certificate in apologetics – https://www.biola.edu/christian-apologetics-certificate 

    Master lectures från Zondervan  – https://masterlectures.zondervanacademic.com/ 

Om man vill läsa mer pastorala studier eller vad man skulle kunna kalla traditionella teologiska studier från ett amerikanskt perspektiv så rekommenderar jag att titta på denna bloggen där de har samlat kurser som täcker mer än fyra års heltidsstudier I teologi. – Advanced Bible Degree for free

Universitetsutbildningar 

Sverige –  vi är välsignade I Sverige med gratis universitetsutbildning. Ta vara på den. Som apologet så kan man läsa allting från teologi till biologi eller logik. Det finns många vägar man kan ta beroende på vilket område man vill fokusera på. 

Det finns också skolor som Skandinaviska Teologiska högskolan som har högklassig utbildning men som inte är gratis. https://www.teol.se 

Det finns en del skolor utomlands som fokuserar specifikt på apologetik. Jag känner mest till USA så här kommer en lista på dem. 

Biola University 

Master of Arts in apologetics 

Master of Arts in science and religion

Southern Evangelical Seminary 

Kandidat, master och doktorsutbildningar med fokus på apologetik

Regent University 

Master of Arts in apologetics and cosmogony 

Veritas International University 

Flera utbildningar i apologetik på masternivå 

Liberty University 

Master of Arts i apologetik 

Southern Baptist Theological Seminary 

Master of Arts i apologetik 

New Orleans Baptist Theological Seminary 

Master of Arts i apologetik 

Jag hoppas att du kommer få användning av någon av dessa resurser. Som sagt, dela gärna andra resurser I kommentarsfältet om det är något som du tycker att jag har missat. 

Samuel Svensson

Är Bibeln intolerant? Förtryckande? Sexistisk? Homofobisk? Förlegad? Irrelevant?

Intressanta frågor allt det där, och en intressant bok av Amy Orr-Ewing, med en kortare titel på engelska: Why trust the Bible? Och faktiskt är det nog mest den engelska titeln som helt och fullt ger rättvisa åt bokens innehåll, den är allra mest fokuserad på om man kan ha tillit till Bibeln.

Japp du har gissat rätt; det är ännu en bokrecension! Vi får säga som bibelboken Predikaren:

Låt varna dig min son ingen ände finns på det myckna bokskrivandet och mycket studerande gör kroppen trött! (Predikaren 12:12)

Nu är ju detta ingen podd så det är svårt att springa en runda för att stärka kroppen medan man tar del av detta, men kanske kan du motionera före eller efter läsandet av bloggposten? Och gör du det efter kan du ju fundera på om boken är något för dig?

Boken lär väl mest bli använd av kristna som funderar över de frågor boken behandlar, eller den som vill eller behöver rusta sig för vänner och bekantas frågor eller ifrågasättande av Bibeln och den kristna tron; och den har då verkligen gott om förtjänster.

166349f6-2b39-40c3-8a4f-8e764208497a-4465-000000f998fab943_file

Ett kanske ännu intressantare sätt att använda den vore som komplement i någon form av upptäckargrupp eller samtalsforum bland vänner, grannar, i kyrkan, på universitetet eller i något av skolans sammanhang så att den fick möta både kritiker som är av annan tro (ateistisk, religiös, agnostisk eller vad för tro/livsåskådning man nu omfattar) och de som är positivare inställd till den! Bli gärna först med detta i Sverige! För jag tänker att denna bok, precis som de flesta jag skrivit recensioner över, är goda att ta del av för den som är allt ifrån direkt fientligt inställd, till positivt nyfiken på den kristna tron!

Är sanningen om icke-kristna att man undviker sanningen av fel skäl? Vad gäller Bibeln kan jag ibland fundera; man accepterar oftast gängse historieskrivning om Julius Caesar, Hannibal, Sokrates med flera, men så fort Bibeln kommer på tal så räcker inga källor i världen till för att styrka den och den kan omöjligen själv vara historisk källa (detta var lite tillspetsat, jag vet), fler tankar om det finns bland annat i Svenska Apologetiksällskapets resursbank.

Men sanningen om att man har en ateistisk, agnostisk eller annan tro kan också vara att man tycker sig ha mött och konfronterats med den kristna tron; eller kort sagt man har varit i kyrkan eller mött kristna och det har lett till att man inte kan tro på vad de säger sig tro på.

Sanningen om dig och mig och våra respektive livsåskådningar kan också mycket väl vara att vi mött livet och att det formats oss på olikasätt vilket gör att en titt på till exempel kristen tro vid första och kanske andra anblicken inte får oss att visa forska vidare. 

Livsåskådning, tro och kristen tro är mer komplext än bara sanningsfrågan och här är en bit som jag menar att Orr-Ewing förtjänstfullt arbetar med genom boken! Redan i inledningen så slår hon an tonen genom att hon säger att hon värdesätter böcker som styrker Bibelns historicitet, men att om vi vet att Bibeln är historiskt trovärdig så väcker det fler frågor, kanske lite som Mark Twain (eventuellt) sade:

markt-twain-bibeln

Så varför ska jag då läsa boken? Jo den ger nämligen dig och mig,( och våra kamrater etc) en god grund för att i vår moderna värld som kanske inte bara bryr sig om just sanning; utan där det också är viktigt med de etiska och psykologiska aspekterna av saker! Hon gör det med 10 frågeställningar som hon på ett lättöverskådligt och enkelt, men ändå välarbetat, sätt går igenom. Och ja, några avdelningar handlar om den kristna trons trovärdighet, annat om dess mer faktiska tillgångar och att hur den hör hemma i det 21:a århundradets tankevärld och din och min vardag! 

a2ffdef1-af4f-40e4-bfa0-db2b2659b9a4-4465-000000f9d0e6d9fb_file

Hon rundar av den här dubbelheten i den sista delen genom att berätta om sina föräldrar; pappan som aldrig kommit på att det är sanning som är skälet att tro på kristendomen, inte det han sökt med andlighet, känslor etc och mamman som hela sin internatskoletid tvingats sitta på tråkiga anglikanska gudstjänster, har mött kyrkan helt enkelt! Men som båda med några månaders mellanrum ändå kommer till tro.

Vad gäller de rent faktiska sannings– eller trovärdighetsdelarna så är förstås avsnitten 2-4 i fokus. De är lättillgängliga och innehåller vad varje människa som funderar över om kristen tro är trovärdig bör förhålla sig till, lite av standardforskning eller standardvetenskap (men som verkligen inte tycks vara allmängods hos många som har en ateistisk eller agnostisk tro),

Ett speciellt spännande, men inte lika vedertaget är sid 45 och däromkring om nytestamentliga skrifter i Qumran. Det har vi lite kort berört vid ett annat tillfälle och det finns nog mycket forskning kvar att göra, men tesen i Orr-Ewings bok är att det finns fler än ett citat från Nya Testamentet i Döda havsrullarna. Om det gör det så säger det ju en hel del då Qumran tycks övergivet omkring Jerusalems förstöring, år 70, och då har vi ju tydligt tidiga dokument som blir viktiga för kanonhistorien och ålderns på Bibelns texter (just detta hur tidiga, hur nära inpå Jesu liv de faktiskt tycks skrivna och hur ännu tidigare mycket material i Bibelns Nya Testamente (som sedan är med i Bibelns böcker) är väldigt fascinerande och trosstärkande, eller om vi ska uttrycka oss lite neutralare, väldigt intressant).

Något som gör att en ateistiskt troende, eller agnostiskt troende, eller religiöst troende av annan tro än den kristna; att också du kan ha behållning av boken, är att frågorna är av rätt allmän karaktär och av Orr-Ewing och fler än mig, skulle jag tro, upplevs vara vanliga i samtal med troende av annan art än kristna.

Det är imponerande att få bredden i frågorna, pastorala omsorgen om de viktiga frågorna, men ändå lyckas få till en bra grundbok och dessutom i kort och överskådligt format; kristen tro utifrån ett historiskt sammanhang, utifrån ett etiskt och ett psykologiskt. Dessutom lätt att ta till sig, som vanligt (frestades jag att säga) så är det kanske inte alltid skälen för den kristna trons sanning och historicitet som hindrar, utan att man väljer att låta sin bias, sina förutfattade meningar om den kristna tron sätta sig över förnuftet, som gör att man inte kan anamma boken.

Men jag tror att som den är uppställd så kan man inleda samtal med den som förespråkar bokens ställningstaganden, eller motsätter sig dem och samtala igenom punkt för punkt och se vart skälen leder! 

Den ger klara slutsatser som man kan argumentera med (eller mot), men den ger liksom inte fritt spelrum till dina eller mina förutfattade meningar, vårt bias. Och att den dessutom hjälper till lite med funderande inte bara om sanningsfrågan utan om andra aspekter som är viktiga i vår samtid så har den ett än mer aktuellt värde än om den bara fokuserade på gudstron i sig rätt oantastliga historiska förankring (där väl Jesu uppståndelsen är lika välgrundad som vilken annan (antik) historisk persons hela liv!   

Som samtalsdokument är den god, som faktabas är den korrekt och lättöverskådlig och frågorna kan fungera även för en ateistiskt troende att fundera på i sin kammare (boken är så tunn att du kan smyga in den under kudden utan att någon märker att du är otrogen eller hädar din och dina trosfränders föreställningsvärld). 

Med förhoppning om god läsning, och att jag inte varit allt för vass mot den som har en annan tro än min, jag önskade mest uppmuntra till läsning (Orr-Ewing har en mycket trevligare approach än jag…)! 

/ Martin Walldén

Det tar ju en evig tid!!!

Ja så är det lätt att säga och tänka, det kan handla om jämlikhet och lika lön för lika arbete, det kan handla om att ett barn ska klä på sig ”kan själv” eller något annat som vi önskar skulle ske snabbare.

Men glädjande nog så kan inget ta en evig tid! Evig och tid är två begrepp som inte direkt relaterar till varandra skulle jag säga.

Gud är evig! Det är en grundsats när det gällt Gud (tillsammans med andra storord som helig, rättfärdig, kärlek m fl.), idag tänkte jag ge några tankar om detta med att Gud är evig, vad det kan betyda.

Att Gud är evig betyder att Gud är obunden av tiden (rumtiden) och opåverkad av densamma.

Det vi skull kunna säga om Gud är kanske: Gud är.

Detta får viss betydelse då vi samtalar om kristen tro, ibland syns det i mötet här på bloggen och ibland annorstädes då kristna möter människor av annan tro (annan religiösa tro, ateistisk tro, agnostisk tro etc.). Några av de betydelserna tänkte jag att vi skulle kika på i denna bloggpost.

Allvetande. Det betyder att när vi säger att Gud är allvetande så vet han, han bestämmer inte då. För honom är tiden närvarande, han är. Det blir som att hela tidens flöde är tillgängligt, varje del av det, hela tiden. Det blir som när jag ser min favoritfilm Top Gun, jag vet vad som kommer hända, men Pete Mitchells varande påverkar det inte, det är sedan länge inspelat och klart. Jag förhindrar eller påskyndar inte (spoiler alert!!!) Goose död bara för att jag vet om den.

Fri vilja. Detta hör på ett sätt inte ihop med att Gud är evig, men så fort vi placerar Gud i tiden så att hans vetande bestämmer utkomsten av en handling eller ett skeende då tar vi ju också bort den fria viljan. Även om den kanske mer bör beskrivas som att vi har en egen vilja, helt fri är vi nog ingen av oss. Så Gud som evig ger oss möjlighet till verkliga, betydelsefulla val.

Frälsning. Faktiskt är det här en av knepigheterna med en evig Gud, han vet redan vem av oss som kommer att välja att tillbringa evigheten med oss, men precis som annat han vet har han inte tagit bort var fria vilja. Men varför fortsätter han att ösa möjligheten till räddning över alla? Kanske finns svaret att finna i hans kärlek, tänker jag? En möjlighet är ju förstås att alla blir räddade, att alla faktiskt väljer Gud (godheten, kärleken, gemenskapen, ljuset) då det kniper, men så tycks inte Bibeln riktigt säga. Dock är det så att vi tänker att tillvaron blir god och underbar i himlen, men där kommer de som gått förlorade saknas, hur kan de för Gud finnas och inte finnas, eller leva i hoppet och ändå vara hopplöst förlorade, om nu Gud är och inte är endast i en tidpunkt? Förvisso sägs att ”Jag är med er alla dagar till tidens slut” så kanske blir tillvaron annorlunda på ett sätt som är svår att föreställa sig för mig här i det timliga? Men Gud förändras ändå inte, han likafullt är.

Skapelse. Hur kan Gud som är, som opåverkad av tiden och obunden av den skapa? För när det skapas så tillkommer något som inte fanns förut, vi rör oss på en tidsaxel och är sålunda i tiden igen. Men då tror jag man kan tänka sig att tiden finns för Gud, hela tiden alltså (förlåt). Gud är, kanske man kort kan säga?! Om vi minskar dimensionsantalet lite (eller vad man ska säga) så är tiden som en linjal (alltså en längd med en början och ett slut; hela tiden alltså) som ligger i ett rum (rummet symboliserar då Guds varande) där hela tiden är närvarande och ryms i Guds varande, men Guds varande går utanför, bortom tidens begränsningar och dimensioner. I tiden, på linjalen är det olika, men för betraktaren och agenten som inte är bunden av den är den till i alla sina tillkommelser (och avslut, även om det här handlade om skapelse, om det som tillkommer).

Ondskans problem

Det finns intet nytt under solen. Ondskans problem, som i filosofiska kretsar är känt som teodicéproblemet, är förmodligen lika gammalt som ondskan själv, och ett vanligt argument mot kristen tro. Vad som kanske är mindre känt är detta: i stora delar av den filosofiska sfären anses det rent logiska problemet vara löst sedan länge, även om det känslomässiga problemet kvarstår. Den kristne författaren Lactantius formulerade redan på 300-talet problemet informellt såhär; 

Antingen vill Gud utplåna det onda, men kan det inte. Eller så kan han det, men vill inte. Eller så varken kan eller vill han. Om han vill men inte kan är han maktlös, vilket går emot hans natur. Om han kan men inte vill är han ond, vilket också går emot hans natur. Om han varken vill eller kan är han både ond och svag och är alltså inte Gud. Men om han vill och kan, vilket är det enda som stämmer överens med vad han är, varifrån kommer då det onda och varför gör han inte slut på det?

Problemet uppstår bara i en ideologi där Gud finns, är allsmäktig och god, och ondska finns – det uppstår egentligen enbart för de abrahamitiska, monoteistiska religionerna. För vi kan tänka oss en värld där det finns gudar som inte är goda eller gudar som strider med varandra för att ingen är allsmäktig – det skulle förklara varför ondskan finns. Frågeställningen har alltså ingen som helst relevans för huruvida gudar eller det övernaturliga existerar – den behandlar enbart karaktären hos påstådd existerande gud och koherensen i specifika religioner. Om du som läser den här texten tänker – “det kan inte finnas någon gud eftersom det finns för mycket ondska,” ja, då gör du helt enkelt ett logiskt felslut. Om du däremot tänker: “det finns för mycket ondska för att någon abrahamitisk/god och allsmäktig gud ska kunna finnas…” så förstår jag att du tänker så eftersom det inte är lika uppenbart fel. Men inte desto mindre är det fel. Åtminstone är det fel gällandes den kristne Guden – vilket är vad jag kommer behandla här.

Det är orimligt att ställa upp ett problem som handlar om bristen på koherens hos den kristne Guden och tron utan att faktiskt tala om den kristne Guden och hur denne beskrivs av Bibeln. Så om du inte är villig att öppna en Bibel för att svara på frågan, så är den inte ärligt ställd. Och om du öppnar Bibeln och läser den kan du hitta flera goda svar på frågan – eller åtminstone olika delar av frågan. Jobs bok behandlar frågan ur ett djupt emotionellt perspektiv även om boken för den filosofiskt lagde, mig själv inkluderad, inte alltid ger ett riktigt tillfredsställande svar. 1 Mosebok behandlar ondskans inträde i världen och dess konsekvenser, och många av de historiska böckerna förklarar i detalj hur hemsk ondskan kan vara och hur det går när Gud faktiskt väljer att göra det vi längtar efter – sätter stopp för ondskan. (syndafloden till exempel) Profetböckerna, evangelierna och breven i Nya Testamentet presenterar alla lösningen och slutet på problemet – och kanske framför allt anledningen till att Gud inte stoppar ondskan här och nu. Låt mig först klara upp några vanliga missförstånd om teodicéproblemet;

Guds allmakt

När jag var ung hände det ibland att folk försökte reta mig för min kristna tro med att säga “Kan Gud skapa en sten så stor att han inte kan lyfta den?” Om jag svarade nej så sa de att Gud inte var allsmäktig eftersom han inte klarade av det. Om jag svarade ja, så sa de att då kan han ju inte lyfta stenen, och då är han ju inte allsmäktig. Det tog ett par år innan jag insåg att problemet låg i definitionen för allmakt. En viktig distinktion ligger nämligen i logisk och ologisk allmakt. Om Gud kan göra logiskt omöjliga saker så kan han skapa en sten så stor att han inte kan lyfta den – och sedan lyfta den ändå. Det kan vara både sant och falskt att han kan lyfta stenen, samtidigt, eftersom logikens lagar inte längre gäller. Om vi har att göra med en Gud som är ologiskt allsmäktig så kan han utan tvekan skapa en värld som är ond och kalla den god, och ändå vara god samtidigt som han är ond. Detta är en nonsens-Gud, och inte den Gud som Bibeln beskriver. Enligt Bibeln finns det ett antal saker Gud inte kan göra; Han kan till exempel inte ljuga (Hebr 6:18, 1 Sam 15:29, Tit 1:2), förändras (Mal 3:6, Hebr 13:8, Jak 1:17) eller frestas till mörker och ondska (Jak 1:13, 1 Joh 1:5). Det betyder att det finns saker som vi som människor alltid kommer att kunna förhålla oss till, helt enkelt för att Gud är orubblig i dessa avseenden. Men eftersom Gud inte förändras betyder det att hans allmakt är begränsad av hans natur. Gud kan inte ändra på sig själv – för att inte kunna lyfta stenen skulle han behöva ändra på sig själv snarare än stenen, eftersom han skulle behöva ta bort sin egen förmåga att kontrollera materia. Så svaret är helt enkelt nej – Gud kan inte skapa en sten så stor att han inte kan lyfta den. Inte heller kan han ljuga om den saken!

Det faktum att Gud inte kan ljuga tillsammans med det faktum att han är allvetande gör honom nästan nödvändigt logisk till sin natur (detta kan härledas mer rigoröst, men det gör vi inte här), vilket innebär att hans allmakt är begränsad av logiska lagar och regler, men inte fysiska. Det förklarar också varför människor som är skapade till Hans avbild kan tänka logiskt på ett sätt som motsvarar verklig sanning – något som är svårt att förklara ur ett rent biologiskt perspektiv. Varför skulle våra biokemiska impulser och mutationer producera sant tänkande, snarare än tänkande som enbart gagnar vår överlevnad? Varför skulle världen vara förståelig överhuvudtaget?

Om man förstår vad Bibeln menar med allmakt kan man alltså redan nu inse att det finns potentiella svar på teodicéproblemet om t.ex. godhet och ondska logiskt omöjligt kan existera var för sig, eller ifall det av någon annan anledning är logiskt omöjligt för Gud att förhindra ondska utan att förändras eller vara ond. Till exempel skulle man kunna argumentera på följande sätt;

1) För att kunna förhindra all ondska, måste man vara ond. (genom att vara tyrannisk och frihetsberövande)
2) Gud är inte ond
Slutsats: Gud kan inte förhindra all ondska

Men detta argument kan inte övertyga alla av förståeliga anledningar. Man kanske inte anser att tolerans av ondska är en god egenskap, eller så kanske man tänker att det inte vore frihetsberövande och tyranniskt om man inte skapar varelserna med frihet till att börja med. Man kan också tänkas ifrågasätta om det verkligen kan finnas ett liv efter detta utan sorg och ondska och smärta, men med friheten intakt, om Gud inte kunde skapa ett sådant liv här. Det är min personliga invändning mot detta argument – alltså skulle jag vilja ha något bättre svar än så. Som tur är har Bibeln det (annars hade jag kanske känt ett behov av att omvärdera min tro)!

Godhet, ondska och lidande

I denna tid då ordet “tolerans” hyllas så högt är jag förvånad att inte fler reagerar när folk säger att någon som är fullständigt god måste göra allt i sin makt för att stoppa all ondska. Är inte tolerans en god egenskap som handlar om att i viss utsträckning tillåta ondska för att slutresultatet ska bli bättre? Är en förälder verkligen god om den skyddar barnet från alla potentiella faror och skador? Vi famlar i mörkret efter en definition på godhet för att sedan säga att Gud inte är god om han inte anpassar sig efter just vår definition av godhet. Men om vi istället lyssnar på varför Gud inte stoppar all redan existerande ondska, så får vi en glimt av vad godhet är; “Han dröjer för er skull, eftersom han inte vill att någon skall gå förlorad utan att alla skall få tid att omvända sig.” (2 Petr 3:9b) Svaret är alltså;
Gud tillåter ondska i detta liv för att han vill rädda oss från evig död.
Nåd och tålamod, tolerans och kärlek. Det är av godhet Gud tillåter ondska. Men hur är det då med mer allmänt lidande eller naturkatastrofer som inte är direkta konsekvenser av våra egna handlingar?

Lidande är något vi ofta förknippar med ondska – ibland är det till och med så vi definierar ondska: det som orsakar lidande. Så länge ingen skadas eller alla är med på det så tycker man att det är okej. Men hur ser det ut egentligen? För att träna och bli stark så kräver det ofta en viss typ av lidande. Att lära sig från misstag kräver en del lidande här och nu – men i längden mindre lidande än att återupprepa misstagen. Att själv lida för att hjälpa andra är självuppoffring – det är vackert och gott. Det ultimata exemplet i Bibeln på både godhet och lidande är Jesu död på korset för oss som inte förtjänar det. Mycket förändring, både god och ond, gör ont, för det är inte lätt att förändras. Det kan vara smärtsamt att ta kritik och det är inte lätt att erkänna att man behöver förändras – växtvärk är inte alltid så kul heller! Men om nu lidande kan leda till goda förändringar, då är det inte heller nödvändigtvis ont att orsaka lidande. Det kan till och med vara en kärleksfull och god handling att fostra någon – både för personens skull, men också andras. Vi har fängelser för just det syftet – vi orsakar en viss nivå av lidande och frihetsberövning för att lära människor vad som är rätt och vad som är fel, och för att skydda andra. Kritik, eller som vissa kallar det, “dömande”, har samma syfte. Bibeln säger om vår relation till Gud, att “ni har glömt uppmaningen som talar till er som söner: Min son, förakta inte Herrens fostran och tappa inte modet när han tuktar dig, för den Herren älskar tuktar han och han agar var son han har kär.” (Hebr 12:5-6) och om Jesus Kristus; “Trots att han var Son fick han lära sig lydnad genom sitt lidande. När han sedan var fullkomnad blev han källan till evig frälsning för alla som lyder honom,” (Hebr 5:8) Ibland kan man helt klart önska, för tillfället, att Gud älskade en lite mindre än han gör, och lät oss leva i ondska utan ingripande! Men när man senare får bli en källa till godhet, kärlek, och förändring, då har Gud tagit det smärtsamma och gjort något gott av det.

Varför så mycket ondska och lidande?

Ja, varför har Gud så mycket tålamod och tolerans med ondskan för tillfället, för att potentiellt rädda ett par stycken som kanske kan räddas? Jesus tar upp en liknelse för att illustrera problemet;
Himmelriket är som en man som sådde god säd i sin åker. Men medan folket sov, kom hans fiende och sådde ogräs mitt bland vetet och gick sedan sin väg. När säden växte upp och gick i ax, visade sig också ogräset. Då gick tjänarna till sin herre och sade: Herre, visst sådde du god säd i din åker? Varifrån kommer då ogräset? Han svarade: Detta har en fiende gjort. Tjänarna frågade honom: Vill du att vi ska gå och samla ihop det? Nej, svarade han, då kan ni rycka upp vetet samtidigt som ni rensar ut ogräset. Låt båda växa tillsammans fram till skörden. När skördetiden är inne, ska jag säga till skördemännen: Samla först ihop ogräset och bind det i knippen för att brännas. Men vetet ska ni samla in i min lada.” (Matt 13:24b-30)
Liknelsen förklaras i Matt 13:36-43 – “fienden” här är Djävulen, vetet är Guds barn, och ogräset onda människor. I den här texten är det uppenbart att Gud vet att han kommer att rädda folk, eller snarare, han vet att vissa kommer att gå under som annars skulle bli räddade, om han tar itu med all ondska nu på en gång – han kan se vetet som inte är fullvuxet ännu. Här ges också en del av ett svar till hur ondskan kom in i världen – Fienden planterade den här. Dock finns det självfallet utrymme för fortsatta frågeställningar; hur kunde Fienden lyckas plantera ondskan här, hur blev han ond – var han alltid ond? Kort och gott är ondskans ursprung en lite större frågeställning som inte ryms i just detta inlägg, utan får bli ett helt eget i framtiden.

Avslutningsvis är min fråga till dig;
Om Gud är allsmäktig och fullständigt god, och vet att han kan rädda människor genom att vänta med att göra sig av med all ondska och allt lidande i världen, hur skulle han då kunna låta bli att vänta för att rädda dessa människor? Och om han nu verkligen väntar tills bägaren rinner över, trots allt lidande som skadar de människor han älskar, hur hårt tror du då inte att Han kommer slå till när han väl straffar ondskan? Och det, mina vänner, är ondskans verkliga problem.