Kategoriarkiv: Argumentation

Vem skapade Gud?

Det ultimata Boeing 747-argumentet

En fråga som många kristna ställt sig är vem som skapade Gud. Det är också ett argument som har använts i försök att visa att Gud inte finns: Det kosmologiska gudsbeviset säger att universum har börjat existera och därför måste det ha en skapare. Invändningen blir då att samma sak måste gälla för skaparen – denne måste också ha en skapare. Detta i sin tur leder till en oändlig kedja – varje skapare måste i sin tur ha en skapare. Eftersom oändligt långa kedjor inte kan existera, är det enklaste att bara säga att universum inte har någon skapare.

Richard Dawkins har formulerat ett liknande argument som han kallat det för det ultimata argumentet mot Guds existens: Om man säger att Gud är förklaringen till universum så måste man fortfarande förklara var Gud kommer ifrån: ”Hur statistiskt osannolikt det fenomen man vill förklara genom att åberopa en designer än är, måste designern själv vara minst lika osannolik. Gud är den ultimata Boeing 747.” (Dawkins 2007) Dawkins invändning mot Guds existens är alltså att om man menar att universum måste ha en skapare, så är denne skapare i ännu större behov av en skapare. Boeing 747 är en referens till astronomen Fred Hoyle som sade att sannolikheten för att högre livsformer ska komma till av en slump är ungefär lika stor som att en tornado sveper genom ett skrotupplag och skapar en Boeing 747. (Sluyser 1982) Liknelsen har återanvänts av evolutionskritiker för att argumentera för att Gud är nödvändig för att förklara livets uppkomst. Dawkins argument är att detta ger ett ännu större problem – vi måste då istället förklara var Gud kommer ifrån. Med tanke på vilken tyngd Dawkins lägger vid det här argumentet, det centrala i hans bok, kan man få intrycket att det är ett avgörande slag mot tron på en skapare, något som inte kan besvaras.

Vad kan 747-argumentet visa?

Hur ska man tänka kring frågan om vem som skapat Gud? Dawkins argument har tidigare diskuterats på SAS:s blogg. Där gjordes några generella påpekanden kring Dawkins resonemang:

För det första, visst kan Dawkins ha rätt i att Guds existens reser nya frågor, men det är i sig inget skäl att avvisa Gud som förklaring. ”En fråga är inget argument”, brukar man säga ibland. Alltså: Även om det finns ytterligare någonting som måste förklaras (Gud), är det inte ett argument mot Guds existens. Ett analogt exempel är när Francis Crick formulerade molekylärbiologins central dogma: cellens informationsöverföring går från DNA till RNA till proteiner, aldrig åt andra hållet. Introduktionen av DNA som informationsbärare innebar att ytterligare en eller två molekyler behövdes för att förklara proteinerna. Det hade varit ett misstag att följa Dawkins logik och avfärda DNA:s existens med att det reser nya frågor. Hur vet vi att det inte är ett misstag att göra det i frågan om Guds existens? Efter­som det dessutom finns oberoende, goda skäl att tro att Gud existerar är det inte en fråga om att Gud är en ad hoc-förklaring.

För det andra, för att en förklaring ska vara en bra förklaring, behöver man inte ha en förklaring till förklaringen. Dvs man behöver inte ha förklaringar i det oändliga, för i så fall skulle vi aldrig kunna förklara någon­ting. Till exempel: om arkeologer hittar en pilspets i marken, förklarar de detta med att någon har skapat pilspetsen. Det vore absurt att kräva att de också måste förklara var pil­spets­konstruktören kommer ifrån, innan de får säga att någon har tillverkat pilspetsen. Vi kan inte kräva förklaringar i det oändliga – i så fall skulle det vara omöjligt att bedriva vetenskap. Gud skulle alltså kunna vara en full­god förklaring till universums existens, även om vi inte kan förklara var Gud kommer ifrån.

Detta är alltså två observationer som gör 747-argumentet mot Guds existens svagare: 1) Att det finns ytterligare ett ting X som måste förklaras, är inte i sig ett bra argument mot X:s existens, speciellt inte när vi har oberoende skäl att tro att X existerar; 2) För att X ska vara en förklaring till Y, behöver vi inte ha en förklaring till X.

Dawkins Boeing 747-argument kraschar. Gud kan vara en fullgod förklaring till världen, även om vi inte kan svara på var Gud kommer ifrån. Argumentet kan inte under några omständigheter bevisa att Gud inte finns. Men inte nog med att det kraschar, det kan inte ens lyfta. Det finns nämligen mer grundläggande problem med argumentet att Gud måste ha en skapare. Låt oss titta på tre av dem.

Vem ska svara?

För det första är det oklart vem frågan ”Vem har skapat Gud?” riktar sig till. Vem är det egentligen som borde svara? Kristna tror ju inte på någon gud som är skapad – kristna tror att Gud alltid har funnits, så frågan är inte intressant för dem. Ateisterna tror inte heller på någon Gud som är skapad – de tror inte på någon Gud överhuvudtaget, så frågan är inte intressant för dem heller. Frågan må vara relevant för asatroende och de gamla babylonierna, men knappast för kristna.

Ett felaktigt antagande

Det andra problemet är att frågan innehåller en sk presupposition, ett antagande som är inbakat i frågan. Problemet med presuppositioner är att de kan vara felaktiga, och i så fall vilar hela frågan på ett felaktigt antagande. Det är ungefär som att fråga, ”Har du slutat slå dina barn?” Om man aldrig har slagit sina barn, ska man svara ja eller nej? Oavsett vilket blir det fel. Frågor med inbakade presuppositioner kallas för komplexa frågor. När vi har att göra med en komplex fråga måste vi identifiera presuppositionen – vad är det som antas egentligen? Dawkins presupposition är att Gud är skapad. I det här fallet borde Dawkins dela upp frågan i två frågor: 1) ”Är Gud skapad?” och 2) ”Vem har i så fall skapat honom?” Endast om man svarar ”ja” på fråga 1 kan fråga 2 ställas. Eftersom kristna svarar ”nej” på fråga 1 blir den andra frågan aldrig ens aktuell.

En felaktig gudsbild

För det tredje begår den som ställer frågan ”Vem har skapat Gud?” ett kategorimisstag. Ett kategorimisstag är när två kategorier blandas samman så att frågorna blir konstiga. Ungefär som att fråga, ”Vad väger en tanke?” eller ”Hur luktar siffran sju?”. Filosofer har, åtminstone sedan Aristoteles tid, beskrivit Gud som en nödvändig varelse (på latin ”ens necessarium”). Att Gud är en nödvändig varelse innebär att det är omöjligt för Gud att inte existera. Gud kan alltså inte börja existera, för det skulle innebära att vid något tillfälle så existerade han inte. (Moreland och Craig 2003, 501). Det innebär att om Gud finns så har han alltid funnits och därför blir frågan om vem som har skapat Gud meningslös.

Denna tanke är relaterad till en klassisk filosofisk definition av Gud som den största tänkbara varelsen. Om vi kunde tänka oss någonting större, så skulle det vara Gud. Det sk onto­logiska guds­­argumentet bygger vidare på detta och säger att nödvändig existens är större än villkorad existens, och utifrån ovan definition av Gud som största tänkbara varelse följer att om Guds existens är möjlig, så är den också nödvändig (eftersom nödvändig existens är större än villkorad dito). Därför kan Gud inte ha börjat existera, eftersom det skulle innebära att hans existens inte var nödvändig.

Den som frågar vem som har skapat Gud pratar därför om en annan gud än den som kristna tror på. Kanske det flygande spaghettimonstret eller Oden, Tor eller någon annan av de gamla nordiska gudarna. Men för kristna är svaret självklart: Gud är evig och inte skapad.

Frågan om vem som har skapat Gud blir därför meningslös, och 747-argumentet mot Guds existens lyfter inte från marken. Gud har inte haft en begynnelse utan har alltid funnits. Gud är evig.

Kan universum vara evigt?

Den som vill undvika Gud kanske anar en sista desperat utväg här: ”Okej, men om vi kan säga att Gud är evig, kan vi väl lika gärna säga att universum är evigt?” Men nej, vi vet utifrån både filosofiska argument och vetenskapliga data att universum inte har existerat för evigt utan har haft en begynnelse i tiden. Från filosofin vet vi att en oändlig kedja av händelser inte kan existera, och den kosmologiska vetenskapen har givit oss starka indikationer på att universum började existera för ungefär 14 miljarder år sedan. Alltså: Skaparen är evig, skapelsen är det inte.

Slutsats

Vem är det som blir svaret skyldig på frågan vem som skapade Gud? Inte är det kristna i alla fall, vi tror ju inte att Gud har skapats. Frågan innehåller en falsk presupposition och bygger på ett missförstånd av vem Gud är: den största tänkbara varelsen, som existerar från evighet till evighet. Gud är inte beroende av någon eller något för sin existens – ingenting kan få honom att börja eller sluta existera. I ett annat blogginlägg har påtalats att om någonting existerar oberoende av allt annat så existerar det av nödvändighet, det kan inte inte existera.

Enligt Bibeln är endast Gud sådan att han existerar oberoende av allting – allt annat är skapat och beroende av honom:

”Han är den osynlige Gudens avbild, förstfödd före allt skapat. Ty i honom skapades allt i himlen och på jorden, det synliga och det osynliga, tronfurstar och herradömen, makter och väldigheter. Allt är skapat genom honom och till honom. Han är till före allting, och allt består genom honom.” (Kol 1:15-17)

Referenser

Dawkins, Richard. 2007. Illusionen om Gud. Stockholm: Leopard.

Moreland, J.P. och Craig, W.L. 2003. Philosophical Foundations for a Christian Worldview. InterVarsity Press.

Sluyser, Mels. 1982. ”Brief Encounter.” Nature 295 (5846): 184–184.

Det här med ”objektiv” moral

På senare tid har jag i flera olika sammanhang diskuterat objektiv moral och känt ett behov av att klargöra mina egna tankar på ämnet. Särskilt hjälpsam för min egen del var en intervju med Dr. Erik Wielenberg, en ateist och filosof som försvarar objektiv moral. Här följer ett pågående resonemang som jag hoppas kan vara till hjälp i våra diskussioner.

När vi diskuterar objektiv moral, särskilt i förhållande till det moraliska Gudsargumentet finns det flera grundläggande frågor som måste hållas isär för att undvika missförstånd.

  1. Vad menar man med ”objektiv” moral?
  2. Finns objektiv moral?
  3. Om objektiv moral finns, hur vet vi vad som är moraliskt rätt/fel i en specifik situation?
  4. Om objektiv moral finns, vilken är den bästa förklaringen/grunden till detta?

Jag kommer här att begränsa diskussionen till (1), samt några invändningar mot (2) taget från verkliga konversationer jag haft och som jag tror kan hjälpa oss att tänka klarare i diskussioner om objektiv moral. Problemet med många invändningar mot (2) är att de ofta sammanblandas med (3) eller att man inte förstått (1). För en akademisk diskussion av (4) rekommenderas debatten mellan Erik Wielenberg och William Lane Craig.

Vad menar man med ”objektiv” moral?

När någon hävdar att moralen är objektiv finns menar de något i stil med: ”Det finns moraliska sanningar som är oberoende av vad människor tror och tänker om dessa sanningar, dvs. att det i varje moralisk situation/för varje moralisk handling finns ett korrekt svar på frågan ’Är detta moraliskt rätt/felaktigt/gott/ont?’, oberoende av vad människor tycker i frågan”.

Moralen är objektiv på samma sätt som det universum vi lever i, i den bemärkelsen att det finns ett rätt svar på frågan huruvida universum har en början eller inte, huruvida elektroner existerar eller inte, oavsett vad någon som du och jag tänker eller tycker om dessa saker. Ett annat exempel är logikens lagar; moralen är objektiv på samma sätt som vi anser att logikens lagar är giltiga och bindande för alla, oavsett vad folk tycker. Det spelar ingen roll om någon hävdar att det kan finnas gröna gurkor som inte är gröna. Det spelar ingen roll om varenda människa på hela jorden trodde att det kunde finnas gröna gurkor som inte är gröna – det skulle fortfarande var en logisk omöjlighet. På samma sätt menar moralrealister (de som hävdar att moralen är objektiv) att det inte spelar någon roll ifall hela världen anser att folkmord är moraliskt rätt (eller fel!) – det avgör inte huruvida det finns ett rätt svar på frågan.

Finns objektiv moral? Några invändningar.

Invändning A

  • A1. Om moralen vore objektiv så skulle alla (eller majoriteten av) människor haft samma uppfattning i alla moraliska frågor.
  • A2. Alla (eller majoriteten av) människor har inte samma uppfattning i moraliska frågor.
  • Slutsats: Därför är moralen inte objektiv.

Svar: Invändningen brukar oftast komma enbart i form av A2: Folk tycker ju uppenbart olika i moraliska frågor! Men för att det ska bli ett argument krävs det att man underförstått antar någon version av premiss A1. Detta antagande är dock problematiskt, av flera skäl:

  1. Vi ställer inte samma höga krav i någon annan fråga som rör objektiva sakförhållanden. Du och jag kan vara oense om vilken väg som tar oss snabbast hem med cykel, men vi drar aldrig slutsatsen att det därför inte finns något rätt svar.
  2. Tvärtom, vår oenighet och passionerade argumentation om varför den andra har fel, förutsätter att vi båda tror att det finns ett objektivt rätt svar, dvs. ett svar som inte är beroende av vad någon av oss tycker. Den passionerade oenigheten i moraliska frågor som abort, dödshjälp, sexualetik osv. förutsätter nästan alltid att vi behandlar frågorna som om det fanns ett objektivt – rätt – svar. ”Den andra personen har ju fel – inte bara för att jag eller ’alla’ andra tycker det!”. Detta skulle i sig kunna användas som argument för att moralen faktiskt är objektiv så länge vi saknar skäl att tro motsatsen.
  3. Notera att vi i vår argumentation om den snabbaste vägen hem skulle kunna vara överens – och ändå ha fel! Vi kan föreställa oss en värld där alla tror att mord är objektivt fel samtidigt som moralen inte är objektiv. Här tror jag att grundproblemet blir tydligt: påståendet att alla (eller majoriteten av) människor borde ha samma uppfattning om moralen vore objektiv, behandlar objektiv moral som om den vore beroende av vad människor tycker i moraliska frågor, när själva definitionen av objektiv moral är att den inte beror på vad människor tycker eller uppfattar. Det skulle till och med kunna finnas en objektiv moral som vi inte kan uppfatta överhuvudtaget (vissa psykopater skulle förmodligen kunna sägas ha denna upplevelse).

Invändning B

  • B1. För att vara rationellt berättigade att tro något (t.ex. att moralen är objektiv) så måste det gå att mäta/verifiera på ett objektivt eller ”neutralt” sätt. (På samma sätt som naturvetenskapliga experiment verifierar fysiska förhållanden på ett objektivt eller ”neutralt” sätt).
  • B2. Moral går inte att mäta/verifiera på ett objektivt eller ”neutralt” sätt.
  • Slutsats: Vi är därför inte rationellt berättigade att tro att moralen är objektiv.

Svar: Filosofer skiljer ibland på två typer av invändningar mot ett påstående vilket kanske kan vara hjälpsamt för någon: (1) underminerande invändningar (undercutting defeaters) och (2) motbevisande/vederläggande invändningar (rebutting defeaters). Notera att invändningen i fråga här inte ger något skäl att tro att moralen inte är objektiv (motbevisande/vederläggande invändning). Däremot ger invändningen en anledning att ifrågasätta dina skäl att tro att moralen är objektiv (underminerande invändning). Även om slutsatsen stämmer betyder det alltså inte att moralen inte är objektiv, däremot betyder det att du inte är rationellt berättigad att tro detta. Låt oss nu undersöka argumentets hållbarhet.

Om vi är petiga så skulle vi kunna påpeka att ingen kunskap vi har är objektiv eller neutral i meningen ”helt oberoende av vår subjektiva upplevelse/uppfattning”. Försök komma på något du vet som du inte fått genom ditt eget första-personperspektiv. Jag tror dock vi anar ungefär vad invändningen är ute efter – Ett kontrollerat vetenskapligt experiment i ett laboratorium kommer med hög sannolikhet att producera ett resultat som är oberoende av vad forskarna själva tycker/känner/upplever, till exempel vid vilken temperatur som vattnen kokar. Moralen verkar däremot mycket mindre ”konkret” och testbar än detta. Hur skulle då en moralrealist svara på B1?

Huvudargumenten för objektiv moral grundar sig i den personliga intuitionen de allra flesta av oss har i moraliska frågor. Ett exempel skulle kunna vara: ”Det tycks mig som att även om hela världen trodde att det var moraliskt rätt att äta småbarn för kul, så skulle de ha fel”. Moralrealisten tar denna intuition på allvar och säger att så länge det inte finns någon vederläggande invändning som ger oss skäl att tro motsatsen så är vi rationellt berättigade att tro att denna intuition motsvarar verkligheten; det är verkligen fel – oavsett vad någon tycker – att äta småbarn för skojs skull. Moralrealisten förnekar alltså B1 och hävdar att du kan vara rationell att tro saker som tycks dig vara fallet till dess att motsatsen bevisats.

Nåväl, vi kan egentligen lämna svaren ovan helt åt sidan. Problemet med att acceptera B1 är det inte bara skulle underminera tron på objektiv moral utan även tron på B1 själv – Du kan inte verifiera B1 på ett ”objektivt” eller ”neutralt” sätt. Det uppfyller helt enkelt inte sina egna kriterier för rationell tro. Om B1 stämmer är du inte rationellt berättigad att tro att B1 stämmer.

Invändning C: Detta är ett fall av special pleading – moralrealisten gör ett godtyckligt undantag endast när det gäller moral. Allt annat vi tror baserar vi ju inte på intuition.

Svar: Detta är inte ett godtyckligt undantag. Vi tror alla massor av saker som i slutändan grundar sig på intuition. Är du inte rationell i att tro att du inte lever i the Matrix? Är du inte rationell i att tro att universum inte skapades för 2 timmar sedan med inbyggt minne? Vad grundar du det på? ”Objektiva” undersökningar i vetenskapliga testmiljöer? Knappast.

Du är rationell i att tro dessa saker till dess att du fått skäl att tro motsatsen. Det skulle kunna vara så att du lever i the Matrix. Men så länge du inte fått ett rött piller av Morpheus så har du ingen anledning att tro att det är fallet. Moralrealisten stödjer sin tro på objektiv moral på samma princip: Du är rationell i att tro att moralen är objektiv innan du fått skäl att tro motsatsen. Om du godkänner att du är rationellt berättigad att tro att du inte lever i the Matrix eller i en 2 timmar gammal värld, men underkänner moralrealistens tro på objektiv moral måste du ge ett skäl till varför moralrealisten inte ska ta sin intuition på allvar när det kommer till moral. Bördan ligger alltså på den som förnekar objektiv moral, det är den som måste komma med det röda pillret som visar att våra moraliska intuitioner är en illusion.

Invändning D: Om moralens objektivitet inte beror på vad folk tycker, hur kan vi då använda vårt eget tyckande för att argumentera för att moralen är objektiv?

Svar: Jag hoppas att svaret på denna invändning ska vara möjligt att uthämta från resonemanget ovan. Moraliska sanningar (t.ex. påståendet ”det är fel att äta småbarn för skojs skull”) baseras inte på vad någon tycker. Däremot kan din intuition om att det är fel att äta småbarn för skojs skull utgöra ett skäl att tro att moralen är objektiv; enligt moralrealisten är den förklaringen till din intuition att den säger dig något om hur verkligheten faktiskt är beskaffad.

Jag hoppas detta kan hjälpa oss att tänka klarare i frågan om objektiv moral. Vill återigen rekommendera intervjun med Dr. Erik Wielenberg då den är mycket värdefull för att förstå hur moralrealister (kristna som icke-kristna) försvarar objektiv moral. En bra sammanfattning av hur moralrealism definieras finns här.

/Joachim Arting

Den stumme Guden

För många decennier sedan hade jag förmånen att vara tolk åt Dr Francis Schaeffer under en föreläsningsserie på Akademiska Föreningen i Lund. DVD inspelningarna finns ännu att köpa. En av de böcker som han hann skriva under sitt omfattande liv i apologetikens tjänst heter ”He is there and He’s not silent”. Det handlar alltså om det som är och förblir den kristna apologetikens viktigaste dokument. Det vi kallar Bibeln. Alla som tar avstånd från kristen tro oavsett form eller skäl måste per definition också svara nekande på  denna centrala fråga: ”kan Gud tala?”  Och följdfrågan: ”Har Gud talat” måste också undertryckas till varje pris. Angreppen på Bibeln är  att förstå i ljuset av den oerhörda möjligheten att den skulle kunna tala sanning. Och i så fall är alla andra mer eller mindre lögnaktiga.

Därvidlag är några observationer på sin plats. Den första är att alla som ifrågasätter att Gud skulle ha talat kräver näst intill total acceptans av vad de själva säger.  Det är särdeles lustigt när det kommer från dem som hävdar att allt vi är utgörs av resultatet av slumpartade, icke planerade och icke i sig logiska eller ens nödvändiga processer. Allt som sker i hjärnan är enbart slumpmässiga biokemiska effekter av en biomekanik utan vare sig själ eller ”ande”  som bakomliggande orsak.

De drar aldrig slutsatsen att det utifrån den utgångspunkten är total likgiltigt vad de säger eftersom det ändå inte är annat än kemins ryckningar i godtyckliga processer utan rim eller reson. Varför de således begär att tas på allvar är en gåta. Särskilt eftersom de ju inte kan föreställa sig en högre intelligens än sin egen och underkänner möjligheten att denne som har skapat både ordet och talet skulle både vara och tala. Att begära att bli behandlad som en seriöst tänkande människa samtidigt som man underkänner möjligheten att denna tankeförmåga med vidhängande språklig kommunikationsförmåga är ett gudsbevis av gigantiska proportioner, måste räknas som en extremt schizoid föreställning. Om Gud å andra sidan har skapat Ordet och skapat människan i sin avbild är språket som förmedlare av sanning en synnerligen logiskt sammanhängande del med själva människovarandet.

Således måste en av de första frågorna vara huruvida de som förnekar möjligheten av att Gud skulle ha talat besitter den kritiska förmåga att kunna ha någon meningsfull synpunkt om detta. Förnekar de språket och talet som en rationell och unik gåva för förståelsen av sig själva, skapelsen och skaparen har de iget mer att säga.  Francis Schaeffer påpekade att då måste man avslöja för dem att de håller upp ett paraply mot ett bombregn. Det paraplyet måste vi i barmhärtighetens namn ta ifrån dem. Paraplyet som de håller upp emot Gud består av deras förnekande av att Gud skulle ha talat och fortsätta att tala. Kristen apologetik borde vara en storm stark nog att vränga paraplyet ur deras händer som skyddar sin okunnighet med så eländiga medel.
På ruta ett i all apologetik står nämligen detta. Gud har sagt.    Det är ju också  basen i satsen: ”Var alltid beredd att redogöra för en anledning till det hopp som bor i er.’ Den som betvivlar språkets möjligheter att tala sant om de synliga såväl som osynliga tingen hamnar ju i ett förtvivlat tillstånd av isolering. Och en total oförmåga att vare sig ge eller ta emot någon slags verbal kommunikation från sin omvärld. Om språket i sig inte kan tala sant måste människan till sist bli förstummad. Hon måste ge upp hoppet om att språket kan åstadkomma något alls. Den slutsatsen drar de dock inte.

Det märkliga är att ju att samma människor vill göra Gud stum och vägrar tanken att Gud skulle ha sagt något väsentligt om både sig själv och om dem som är hans skapelser. Det är på denna punkt som vi måste klargöra relationen mellan ord och sanning. Det är här som ingressen till Johannes evangelium kommer till sin apologetiska rätt. ”I begynnelsen var Ordet och Ordet var hos Gud och Ordet var Gud.’ Ordet är det skapande ord genom vilken och för vilken allting har blivit till. Ordet är inte en språklig symbol enbart utan ett levande aktivt och verkställande ord. Bakom ordet finns den eviga tanke som koncipierar det förgängliga. Allt som skapas av detta ord har sin bestämda sammanhållning i Honom. Tillvarons allt annat än slumpmässiga konstans är en direkt följd av att det skapande ordet är lika sant som det uppehållande ordet. Den yttersta konsekvensen av att Guds ord skapar och bär allt är till sist att även de spikar med vilka han naglades fast på ett kors bara kunde vara spikar i sin smidda järnkomposition därför att Han håller dem samman som spikar medan de håller honom på korset. För skaparen är skapelsens tillförlitlighet inte ett tvång, men Han ackrediterar den därför att när allt skapades såg Han att det var gott.

De som vägrar tro att Gud har talat i det vi kallar ”guds ord” har många olika undanflykter.  Var och en av dessa kommer säkert att bemötas på olika sätt. Jag avser inte att här ta upp den mest vanliga katalogen.  Men ett skall påpekas. Ett genomgående tema i hela det skrivna ordet är den konstanta frestelsen att sätta Guds ord åt sidan och låta andra röster få uppmärksamheten och människors hängivelse. Primärt är  ’skulle Gud ha sagt” alltid lockande för människan som inte vill acceptera att hon inte själv är sin egen herre. Att acceptera Guds tal gör människan till ’bara’ en skapad varelse med alla de begränsningar som det innebär, och det avråder henne från att försöka leka Gud. Det är hon inte vuxen. Samtidigt är hennes största ära att hon är skapad till Guds avbild, vilket inte minst är manifesterat i hennes förmåga att kommunicera både med sig själv, med andra och med Gud. Hur skulle det då kunna vara märkligt att Gud erbjuder ett trovärdigt vittnesbörd om sig själv och sina handlingar genom den mänskliga historien? Men nota bene. Det är inte för att det står i bibelns texter som det är sant, utan det står i bibeln för att det är sant.  

Guds handlande är en gestaltning av ord i den hanterbara verkligheten. Nedskrivningen är konsekvensen av att det som beskrivs skedde. ” Fordom talade Gud till våra fäder på många olika sätt, men har nu i denna sista tid talat till oss genom sin Son. Denne är Guds härlighets expressiva återsken.” Det är således för att Han är den som fadern har sänt som vi vet vem Gud är. Skrifterna är det vittnesbörd därom som är skrivna för att leda oss fram till Honom.  Rannsakandet av skrifterna i sig är inte slutstationen. De är skrivna för att leda fram till ett möte med det förkroppsligade Ordet. Om det mötet uteblir har man inte förstått vad man har läst. För det som är skrivet är skrivet för att tydliggöra Guds tal till oss om allt det som är väsentligt för att förstå både oss själva, vår ursprungliga bestämning, vårt avvikande ifrån den och vägen tillbaka.

Nej Gud är inte stum. Det är människan som slår dövörat till och inte vill höra på det Gud sagt. Med tusentals undanflykter hoppar hon över allt de som hon borde läsa och hötter åt Gud om Gud skulle våga tala.

De vill dock själva höras när de ifrågasätter Guds förmåga att tala sanning. Men varför skall de ens få tala? Om Gud inte kan tas på sitt ord, varför skall vi då ta någon människa på hennes ord? Inte ens när hon säger sig inte kunna tro är ju det något annat än bruset från en biokemisk slumpgenerator.  Om det nu inte är som jag påstår. Vårt språk är en del av Guds egenskaper förmedlade till människan. Så tragiskt att hon inte förstår att använda det till att tala vad sant är om Gud. Gud själv har försett oss med tillräcklig information för att kunna göra det. Genom att vägra tala sant om Gud ljuger hon också för sig själv om sig själv.
Han finns, Han är, han har talat. Säg inget mer förrän du har lyssnat till vad Han sagt. Livet hänger på att vi förstår att det är han som har det eviga livets ord. Och ingen annan finns att gå till.

Jag tror, därför talar jag.

Teddy Donobauer

Samtalet som gåva till varandra – censurtävling?

En del funderingar har dykt upp kring kommentarer och vilken censur som idkas. Svaret kan hämtas på sidan kring regler för bloggkommentarer och kan egentligen sammanfattas: Vi håller oss till att diskutera sakfrågor och undviker personangrepp, förklenande tillmälen och dylikt; alltså som du och jag vill bli bemötta i största allmänhet!

I en kommentar till en upprörd debattör svarade jag med att en slant skänkes från bloggredaktörens ficka till välgörande ändamål (om så önskas religiöst och politiskt obundet) om man kunde gissa antalet opublicerade kommentarer sedan mitt tillträde av andra skäl än personangrepp. Möjligheten till detta kvarstår!

En anmärkning kan tillfogas vad gäller den plattform vi för bloggen på; den är markant sämre för diskussion och samtal än en del andra internetforum. Det är till exempel svårt att följa många kommentarer på varandra, det är svårt att redigera redan skriven text i kommentarfältet, det är ett ganska begränsat antal tecken som kan anföras i en och samma kommentar, det är svårt att som bloggredaktör få en överblick över bloggkommentarerna i sin helhet både på Blogger och i mejl vilket fördröjer granskning på ett olyckligt sätt.

Tiden som står till undertecknads förfogande är också begränsad vilket också fördröjer kommentargranskning och samtalets fortlöpande.

Men kring censur så är det väl just personangrepp som främst ansetts onödiga samt osaklighet, åsikter av alla de skilda slag och från olika avsändare såsom Anonyme Ateisten, Påve Franciskus, Simon Satan, Moder Theresa (hur nu det skulle gå till), Konny Korståg och alla vi andra är dock alltid välkomna!

Själv tycker jag det är trevligt om människor vet vad jag står för och jag tycker likaledes det är trevligt att veta vem jag samtalar med så jag undertecknar altid mina inlägg med namn och uppmuntrar oss alla att göra så!

Frid och allt gott!

/ Martin Walldén, bloggredaktör

Dahlman arrangerar debatt mellan Annala och Sturmark

Veckans film är en rykande aktuell debatt som hölls i Kalmar i helgen. ”Lorensbergskyrkan fylldes när humanisten Christer Sturmark debatterade Guds existens med Vesa Annala, frikyrkopastor”, skriver tidningen Barometern. ”De två debattörerna talade snabbt och refererade flitigt till filosofer och forskare. Åhörarna fick ett tillfälle att damma av begrepp som axiom, kreationism, evolution och metafysik. Kanske inte alldeles enkelt, men intressant, konstaterar ett äldre par i publiken.”
Arrangör och moderator för debatten var Tommy Dahlman.

/ Magnus Lindborg