Kategoriarkiv: Argumentation

Ondskans problem

Det finns intet nytt under solen. Ondskans problem, som i filosofiska kretsar är känt som teodicéproblemet, är förmodligen lika gammalt som ondskan själv, och ett vanligt argument mot kristen tro. Vad som kanske är mindre känt är detta: i stora delar av den filosofiska sfären anses det rent logiska problemet vara löst sedan länge, även om det känslomässiga problemet kvarstår. Den kristne författaren Lactantius formulerade redan på 300-talet problemet informellt såhär; 

Antingen vill Gud utplåna det onda, men kan det inte. Eller så kan han det, men vill inte. Eller så varken kan eller vill han. Om han vill men inte kan är han maktlös, vilket går emot hans natur. Om han kan men inte vill är han ond, vilket också går emot hans natur. Om han varken vill eller kan är han både ond och svag och är alltså inte Gud. Men om han vill och kan, vilket är det enda som stämmer överens med vad han är, varifrån kommer då det onda och varför gör han inte slut på det?

Problemet uppstår bara i en ideologi där Gud finns, är allsmäktig och god, och ondska finns – det uppstår egentligen enbart för de abrahamitiska, monoteistiska religionerna. För vi kan tänka oss en värld där det finns gudar som inte är goda eller gudar som strider med varandra för att ingen är allsmäktig – det skulle förklara varför ondskan finns. Frågeställningen har alltså ingen som helst relevans för huruvida gudar eller det övernaturliga existerar – den behandlar enbart karaktären hos påstådd existerande gud och koherensen i specifika religioner. Om du som läser den här texten tänker – “det kan inte finnas någon gud eftersom det finns för mycket ondska,” ja, då gör du helt enkelt ett logiskt felslut. Om du däremot tänker: “det finns för mycket ondska för att någon abrahamitisk/god och allsmäktig gud ska kunna finnas…” så förstår jag att du tänker så eftersom det inte är lika uppenbart fel. Men inte desto mindre är det fel. Åtminstone är det fel gällandes den kristne Guden – vilket är vad jag kommer behandla här.

Det är orimligt att ställa upp ett problem som handlar om bristen på koherens hos den kristne Guden och tron utan att faktiskt tala om den kristne Guden och hur denne beskrivs av Bibeln. Så om du inte är villig att öppna en Bibel för att svara på frågan, så är den inte ärligt ställd. Och om du öppnar Bibeln och läser den kan du hitta flera goda svar på frågan – eller åtminstone olika delar av frågan. Jobs bok behandlar frågan ur ett djupt emotionellt perspektiv även om boken för den filosofiskt lagde, mig själv inkluderad, inte alltid ger ett riktigt tillfredsställande svar. 1 Mosebok behandlar ondskans inträde i världen och dess konsekvenser, och många av de historiska böckerna förklarar i detalj hur hemsk ondskan kan vara och hur det går när Gud faktiskt väljer att göra det vi längtar efter – sätter stopp för ondskan. (syndafloden till exempel) Profetböckerna, evangelierna och breven i Nya Testamentet presenterar alla lösningen och slutet på problemet – och kanske framför allt anledningen till att Gud inte stoppar ondskan här och nu. Låt mig först klara upp några vanliga missförstånd om teodicéproblemet;

Guds allmakt

När jag var ung hände det ibland att folk försökte reta mig för min kristna tro med att säga “Kan Gud skapa en sten så stor att han inte kan lyfta den?” Om jag svarade nej så sa de att Gud inte var allsmäktig eftersom han inte klarade av det. Om jag svarade ja, så sa de att då kan han ju inte lyfta stenen, och då är han ju inte allsmäktig. Det tog ett par år innan jag insåg att problemet låg i definitionen för allmakt. En viktig distinktion ligger nämligen i logisk och ologisk allmakt. Om Gud kan göra logiskt omöjliga saker så kan han skapa en sten så stor att han inte kan lyfta den – och sedan lyfta den ändå. Det kan vara både sant och falskt att han kan lyfta stenen, samtidigt, eftersom logikens lagar inte längre gäller. Om vi har att göra med en Gud som är ologiskt allsmäktig så kan han utan tvekan skapa en värld som är ond och kalla den god, och ändå vara god samtidigt som han är ond. Detta är en nonsens-Gud, och inte den Gud som Bibeln beskriver. Enligt Bibeln finns det ett antal saker Gud inte kan göra; Han kan till exempel inte ljuga (Hebr 6:18, 1 Sam 15:29, Tit 1:2), förändras (Mal 3:6, Hebr 13:8, Jak 1:17) eller frestas till mörker och ondska (Jak 1:13, 1 Joh 1:5). Det betyder att det finns saker som vi som människor alltid kommer att kunna förhålla oss till, helt enkelt för att Gud är orubblig i dessa avseenden. Men eftersom Gud inte förändras betyder det att hans allmakt är begränsad av hans natur. Gud kan inte ändra på sig själv – för att inte kunna lyfta stenen skulle han behöva ändra på sig själv snarare än stenen, eftersom han skulle behöva ta bort sin egen förmåga att kontrollera materia. Så svaret är helt enkelt nej – Gud kan inte skapa en sten så stor att han inte kan lyfta den. Inte heller kan han ljuga om den saken!

Det faktum att Gud inte kan ljuga tillsammans med det faktum att han är allvetande gör honom nästan nödvändigt logisk till sin natur (detta kan härledas mer rigoröst, men det gör vi inte här), vilket innebär att hans allmakt är begränsad av logiska lagar och regler, men inte fysiska. Det förklarar också varför människor som är skapade till Hans avbild kan tänka logiskt på ett sätt som motsvarar verklig sanning – något som är svårt att förklara ur ett rent biologiskt perspektiv. Varför skulle våra biokemiska impulser och mutationer producera sant tänkande, snarare än tänkande som enbart gagnar vår överlevnad? Varför skulle världen vara förståelig överhuvudtaget?

Om man förstår vad Bibeln menar med allmakt kan man alltså redan nu inse att det finns potentiella svar på teodicéproblemet om t.ex. godhet och ondska logiskt omöjligt kan existera var för sig, eller ifall det av någon annan anledning är logiskt omöjligt för Gud att förhindra ondska utan att förändras eller vara ond. Till exempel skulle man kunna argumentera på följande sätt;

1) För att kunna förhindra all ondska, måste man vara ond. (genom att vara tyrannisk och frihetsberövande)
2) Gud är inte ond
Slutsats: Gud kan inte förhindra all ondska

Men detta argument kan inte övertyga alla av förståeliga anledningar. Man kanske inte anser att tolerans av ondska är en god egenskap, eller så kanske man tänker att det inte vore frihetsberövande och tyranniskt om man inte skapar varelserna med frihet till att börja med. Man kan också tänkas ifrågasätta om det verkligen kan finnas ett liv efter detta utan sorg och ondska och smärta, men med friheten intakt, om Gud inte kunde skapa ett sådant liv här. Det är min personliga invändning mot detta argument – alltså skulle jag vilja ha något bättre svar än så. Som tur är har Bibeln det (annars hade jag kanske känt ett behov av att omvärdera min tro)!

Godhet, ondska och lidande

I denna tid då ordet “tolerans” hyllas så högt är jag förvånad att inte fler reagerar när folk säger att någon som är fullständigt god måste göra allt i sin makt för att stoppa all ondska. Är inte tolerans en god egenskap som handlar om att i viss utsträckning tillåta ondska för att slutresultatet ska bli bättre? Är en förälder verkligen god om den skyddar barnet från alla potentiella faror och skador? Vi famlar i mörkret efter en definition på godhet för att sedan säga att Gud inte är god om han inte anpassar sig efter just vår definition av godhet. Men om vi istället lyssnar på varför Gud inte stoppar all redan existerande ondska, så får vi en glimt av vad godhet är; “Han dröjer för er skull, eftersom han inte vill att någon skall gå förlorad utan att alla skall få tid att omvända sig.” (2 Petr 3:9b) Svaret är alltså;
Gud tillåter ondska i detta liv för att han vill rädda oss från evig död.
Nåd och tålamod, tolerans och kärlek. Det är av godhet Gud tillåter ondska. Men hur är det då med mer allmänt lidande eller naturkatastrofer som inte är direkta konsekvenser av våra egna handlingar?

Lidande är något vi ofta förknippar med ondska – ibland är det till och med så vi definierar ondska: det som orsakar lidande. Så länge ingen skadas eller alla är med på det så tycker man att det är okej. Men hur ser det ut egentligen? För att träna och bli stark så kräver det ofta en viss typ av lidande. Att lära sig från misstag kräver en del lidande här och nu – men i längden mindre lidande än att återupprepa misstagen. Att själv lida för att hjälpa andra är självuppoffring – det är vackert och gott. Det ultimata exemplet i Bibeln på både godhet och lidande är Jesu död på korset för oss som inte förtjänar det. Mycket förändring, både god och ond, gör ont, för det är inte lätt att förändras. Det kan vara smärtsamt att ta kritik och det är inte lätt att erkänna att man behöver förändras – växtvärk är inte alltid så kul heller! Men om nu lidande kan leda till goda förändringar, då är det inte heller nödvändigtvis ont att orsaka lidande. Det kan till och med vara en kärleksfull och god handling att fostra någon – både för personens skull, men också andras. Vi har fängelser för just det syftet – vi orsakar en viss nivå av lidande och frihetsberövning för att lära människor vad som är rätt och vad som är fel, och för att skydda andra. Kritik, eller som vissa kallar det, “dömande”, har samma syfte. Bibeln säger om vår relation till Gud, att “ni har glömt uppmaningen som talar till er som söner: Min son, förakta inte Herrens fostran och tappa inte modet när han tuktar dig, för den Herren älskar tuktar han och han agar var son han har kär.” (Hebr 12:5-6) och om Jesus Kristus; “Trots att han var Son fick han lära sig lydnad genom sitt lidande. När han sedan var fullkomnad blev han källan till evig frälsning för alla som lyder honom,” (Hebr 5:8) Ibland kan man helt klart önska, för tillfället, att Gud älskade en lite mindre än han gör, och lät oss leva i ondska utan ingripande! Men när man senare får bli en källa till godhet, kärlek, och förändring, då har Gud tagit det smärtsamma och gjort något gott av det.

Varför så mycket ondska och lidande?

Ja, varför har Gud så mycket tålamod och tolerans med ondskan för tillfället, för att potentiellt rädda ett par stycken som kanske kan räddas? Jesus tar upp en liknelse för att illustrera problemet;
Himmelriket är som en man som sådde god säd i sin åker. Men medan folket sov, kom hans fiende och sådde ogräs mitt bland vetet och gick sedan sin väg. När säden växte upp och gick i ax, visade sig också ogräset. Då gick tjänarna till sin herre och sade: Herre, visst sådde du god säd i din åker? Varifrån kommer då ogräset? Han svarade: Detta har en fiende gjort. Tjänarna frågade honom: Vill du att vi ska gå och samla ihop det? Nej, svarade han, då kan ni rycka upp vetet samtidigt som ni rensar ut ogräset. Låt båda växa tillsammans fram till skörden. När skördetiden är inne, ska jag säga till skördemännen: Samla först ihop ogräset och bind det i knippen för att brännas. Men vetet ska ni samla in i min lada.” (Matt 13:24b-30)
Liknelsen förklaras i Matt 13:36-43 – “fienden” här är Djävulen, vetet är Guds barn, och ogräset onda människor. I den här texten är det uppenbart att Gud vet att han kommer att rädda folk, eller snarare, han vet att vissa kommer att gå under som annars skulle bli räddade, om han tar itu med all ondska nu på en gång – han kan se vetet som inte är fullvuxet ännu. Här ges också en del av ett svar till hur ondskan kom in i världen – Fienden planterade den här. Dock finns det självfallet utrymme för fortsatta frågeställningar; hur kunde Fienden lyckas plantera ondskan här, hur blev han ond – var han alltid ond? Kort och gott är ondskans ursprung en lite större frågeställning som inte ryms i just detta inlägg, utan får bli ett helt eget i framtiden.

Avslutningsvis är min fråga till dig;
Om Gud är allsmäktig och fullständigt god, och vet att han kan rädda människor genom att vänta med att göra sig av med all ondska och allt lidande i världen, hur skulle han då kunna låta bli att vänta för att rädda dessa människor? Och om han nu verkligen väntar tills bägaren rinner över, trots allt lidande som skadar de människor han älskar, hur hårt tror du då inte att Han kommer slå till när han väl straffar ondskan? Och det, mina vänner, är ondskans verkliga problem.

Guds synliga genomskinliga evighet

Vi ser inte coronaviruset, och vi ser inte Gud, men…

 
Borde det inte finnas något som skiner igenom av Guds immateriella plats i skapelsen?

Om Gud är det största som finns, borde man inte då kunna se Guds storhets silhuett? Man borde väl ändå kunna se något av Guds form, även om Gud nu inte tillåter oss att se Gud ansikte mot ansikte på denna sida av evigheten? Ja, kanske kan vi undersöka själva platsen där Gud är och upptäcka den med våra hjärtan, och få syn på något av den skinande storslagenhet där Gud bor? Men var ska man börja? En uppenbar startpunkt skulle kunna vara bönen och bibelläsningen i kombination, men den här texten ska få tala om några andra vägar.

___________________________________________________________________________

1. En av platserna där Gud borde finnas är i de skeenden där mirakel sker, till exempel tillfrisknanden efter bön, som inte går att förklara vetenskapligt. Här finns det mycket ny, spännande forskning som dokumenterar det här fältet. En välskriven och intressant bok i ämnet är Micael Grenholms bok Dokumenterade mirakler (2019), en annan tjockare bok är Craig Keeners bok Miracles (2011). 

Craig Keener, författare av boken Miracles.

Det var förvånande för mig att se det stora glappet mellan det lilla jag har hört om dokumenterade mirakler, och det breda och rika forskningsunderlaget som har växt fram i ämnet. 

En bild som visar person, håller, leende, man

Automatiskt genererad beskrivning
Micael Grenholm, författare av boken Dokumenterade mirakler.

Micael Grenholm visar dokumentation från läkare på Svenska apologetiksällskapets blogg, och återger hur Maria Johansson 2012 börjar tappa hörseln. Det blev värre och värre och till slut var hon beroende av att läsa på läpparna. Läkarna sa att hon behövde ett cochleaimplantat, annars skulle hon förlora hörseln fullständigt. Men det kom en fantastisk vändning söndagen 21 augusti 2016. Hon åkte med familjen på gudstjänst i sin lokala församling, och fick förbön. Maria hade inte stor tro på att något skulle hände eftersom hon hade fått förbön många gånger förr. Men överraskad upptäckte hon att hon plötsligt kunde höra lovsången som sjöngs i kyrkan! Hon njöt av att kunna höra alla ljud klart och tydligt, till den grad att hon inte lyckades somna på kvällen den första tiden!
___________________________________________________________________________

2. Låt oss nu fokusera i en annan riktning. Intressant nog ser man några oväntade fenomen som pekar på Guds storhet, när man känner av själva platsen där Gud ska finnas, i tillvaron. Det visar sig att det idémässiga utrymmet – där Gud ska finnas – har oväntade egenskaper som pekar på Guds existens och fantastiska egenskaper. Det är verkligen märkligt att just det utrymmet där Gud verkar existera, verkligen har andra egenskaper än andra idémässiga områden. Det har en slags närvaro som tränger sig på och talar om Guds verkliga, nödvändiga existens. Följ med, så ska vi utforska Guds marker med hjälp av det modallogiska ontologiska argumentet för Guds existens. Gud, i kristen tradition, är det största som finns, det bästa som finns, man kan inte tänka sig något som är bättre. Om man kunde visa på något som verkligen var bättre, så skulle det vara Gud, och vår tidigare bild av Gud skulle ha visat sig vara fel. För att utforska frågan om Gud behöver vi nu distansera oss tillfälligt från våra kunskaper om Gud och Guds existens, och bara undersöka om vi kan upptäcka något genom att studera begreppet. Vi börjar med att korta ner begreppet till en förkortning

(1) [Det som ingen kan tänka sig något bättre än] förkortas [IKTB] och beskriver ett oföränderligt begrepp.
(2) [IKTB] kan inte tänkas som:

a) något som icke-existerar med nödvändighet. Då skulle man ju kunna tänka sig många bättre saker.
b) något som icke-existerar av en tillfällighet. Även då skulle ju en existerande människa vara bättre, till exempel.

utan bara som:
2c) något som existerar, eller ännu hellre existerar med nödvändighet.
3) Alltså kan [IKTB] bara tänkas på som en varelse som måste existera.
4)Men det som måste existera, existerar.
5) Alltså existerar [IKTB], och vi kallar [IKTB] Gud.


Det här argumentet är min bearbetning av ett argument som lades fram av Charles Hartshorne och Norman Malcolm. 

En bild som visar person, man, foto, kvinna

Automatiskt genererad beskrivning
Filosoferna Norman Arnold och Charles Hartshorne

Charles Hartshorne anses av manga filosofer vara en av de viktigaste filosoferna inom religion och metafysik under nittonhundratalet, skriver Stanford Encyclopedia of Philosophy. Och Malcolm Arnold var professor i Filosofi vid Cornell, och en elev till Wittgenstein.
Argumentet förekommer också, i en annan form, i Till den kristna trons försvar, av Kreeft och Tacelli. 

Filosoferna Ronald K Tacelli  och Peter Kreeft

Kreeft är professor i filosofi vid Boston College och The King’s College. Tacelli är professor i filosofi vid Boston College.

Det här argumentet blir faktiskt bara bättre när det utsätts för logisk granskning. En ateist, som jag diskuterade med, kom med en vanlig invändning:

”[IKTB] är bara ett begrepp, en tankekonstruktion.  Det stannar endast inom en konceptuell verklighet.”
Jag svarade: Nej, precis som Y i 5Y=10 så är variabeln Y i en logisk miljö- men precis som [IKTB] kan man sätta in olika saker i ekvationen, men bara Y=2 ger ett koherent svar. Och svaret på den ekvationen kan sedan referera till empiriska sakförhållanden- t.ex att vi har en rät linje i köket som är 5 meter och vi vill veta hur lång den andra sidan på den rektangulära ytan ska vara för att det ska bli exakt 10 kvadratmeter. Det enda koherenta svaret blir 2. På samma sätt kan du sätta in verkliga variabler i det modallogiska ontologiska argumentet och komma fram till slutsatser om [IKTB], se här:

Låt oss använda argumentet för verkliga ting:
Vi sätter in ett corona-virus som [IKTB], ett verkligt virus.
Vi inser snabbt att en människa skulle vara en bättre kandidat till [IKTB].
Vi fortsätter att jämföra olika kandidater tills vi kommer till entiteten Gud. Och inser att Gud är den bästa kandidaten för [IKTB].
Och då visar argumentet att Gud existerar eftersom [IKTB] visar sig vara Gud. Gå tillbaka till punkt 1 – 5 i argumentet igen, och ta med dig kunskaperna från resonemanget om viruset och människan, så kommer du att se att resonemanget har blivit klarare och starkare genom att vi har undersökt kritiken, genom ateistens resonemang. 

En annan vanlig invändning som ateister tagit upp i mötet med argumentet är frågan om Guds godhet- invändningen kan vara:
”Jag kan tänka mig något bättre än Gud. Om Gud skapat världen så är han ansvarig för världens ondska, och en Gud som skapade en god värld är bättre.”

Mitt svar är:

Om en Gud skapade en god värld, med människor som har möjlighet att välja rätt och fel, och om en del väljer handlingar med onda konsekvenser, trots att Gud inte tillåtit det- då vilar det ansvaret på dessa mogna och ansvariga individer för dessa handlingar. Och att ge oss detta ansvar är ett erkännande, och något gott. Att frånta oss fri vilja är inte något gott. Ganska självklart, eller hur? Du kan väl inte klaga på morfar på hemmet för att barnbarnet slåss i klassen, trots att Han skapat mamman som sedan fött barnbarnet, som i sin tur gör en ond handling i klassrummet. Om vi hade valt att följa Gud och Guds godhet hade en helt annan världshistoria tagit form, och med de vetenskapliga upptäckter som vi då hade tagit del av istället för meningslösa krig, hade vi troligen också räddat oss undan verkningarna av jordskalv, vulkanutbrott, etc. Även nu ser vi hur våra bästa ansträngningar hjälper oss vid kriser och katastrofer. Tänk då vad vetenskapen skulle ha kunnat upptäcka om vi hade gett den de bästa möjliga förutsättningarna och en godare moralisk inriktning i allt den gjorde.

___________________________________________________________________________

För mig är det fascinerande att just Gud innehar den här platsen, som vid undersökning visar att Gud existerar. Det kan ju inte vara en tillfällighet att man inte kan göra samma sak för den bästa pizzan, eller den bästa diamanten. En bästa pizza skulle man inte kunna bestämma egenskaperna på, eftersom det skulle vara beroende på vem man frågade. Och en pizza passar aldrig in som kandidat för [IKTB]. Bara Gud kan ha den platsen, och det som jag verkligen förbryllas av är om Gud skapat den här platsen för sig själv, eller om platsen råkade bli så stark eller om den måste vara på det här sättet. Jag lutar åt att den måste vara det, men jag undrar ändå varför, och förundras. Jag får fundera vidare på det, frågan gör mig glad och talar om Guds storhet.

___________________________________________________________________________

Vem skapade Gud?

Det ultimata Boeing 747-argumentet

En fråga som många kristna ställt sig är vem som skapade Gud. Det är också ett argument som har använts i försök att visa att Gud inte finns: Det kosmologiska gudsbeviset säger att universum har börjat existera och därför måste det ha en skapare. Invändningen blir då att samma sak måste gälla för skaparen – denne måste också ha en skapare. Detta i sin tur leder till en oändlig kedja – varje skapare måste i sin tur ha en skapare. Eftersom oändligt långa kedjor inte kan existera, är det enklaste att bara säga att universum inte har någon skapare.

Richard Dawkins har formulerat ett liknande argument som han kallat det för det ultimata argumentet mot Guds existens: Om man säger att Gud är förklaringen till universum så måste man fortfarande förklara var Gud kommer ifrån: ”Hur statistiskt osannolikt det fenomen man vill förklara genom att åberopa en designer än är, måste designern själv vara minst lika osannolik. Gud är den ultimata Boeing 747.” (Dawkins 2007) Dawkins invändning mot Guds existens är alltså att om man menar att universum måste ha en skapare, så är denne skapare i ännu större behov av en skapare. Boeing 747 är en referens till astronomen Fred Hoyle som sade att sannolikheten för att högre livsformer ska komma till av en slump är ungefär lika stor som att en tornado sveper genom ett skrotupplag och skapar en Boeing 747. (Sluyser 1982) Liknelsen har återanvänts av evolutionskritiker för att argumentera för att Gud är nödvändig för att förklara livets uppkomst. Dawkins argument är att detta ger ett ännu större problem – vi måste då istället förklara var Gud kommer ifrån. Med tanke på vilken tyngd Dawkins lägger vid det här argumentet, det centrala i hans bok, kan man få intrycket att det är ett avgörande slag mot tron på en skapare, något som inte kan besvaras.

Vad kan 747-argumentet visa?

Hur ska man tänka kring frågan om vem som skapat Gud? Dawkins argument har tidigare diskuterats på SAS:s blogg. Där gjordes några generella påpekanden kring Dawkins resonemang:

För det första, visst kan Dawkins ha rätt i att Guds existens reser nya frågor, men det är i sig inget skäl att avvisa Gud som förklaring. ”En fråga är inget argument”, brukar man säga ibland. Alltså: Även om det finns ytterligare någonting som måste förklaras (Gud), är det inte ett argument mot Guds existens. Ett analogt exempel är när Francis Crick formulerade molekylärbiologins central dogma: cellens informationsöverföring går från DNA till RNA till proteiner, aldrig åt andra hållet. Introduktionen av DNA som informationsbärare innebar att ytterligare en eller två molekyler behövdes för att förklara proteinerna. Det hade varit ett misstag att följa Dawkins logik och avfärda DNA:s existens med att det reser nya frågor. Hur vet vi att det inte är ett misstag att göra det i frågan om Guds existens? Efter­som det dessutom finns oberoende, goda skäl att tro att Gud existerar är det inte en fråga om att Gud är en ad hoc-förklaring.

För det andra, för att en förklaring ska vara en bra förklaring, behöver man inte ha en förklaring till förklaringen. Dvs man behöver inte ha förklaringar i det oändliga, för i så fall skulle vi aldrig kunna förklara någon­ting. Till exempel: om arkeologer hittar en pilspets i marken, förklarar de detta med att någon har skapat pilspetsen. Det vore absurt att kräva att de också måste förklara var pil­spets­konstruktören kommer ifrån, innan de får säga att någon har tillverkat pilspetsen. Vi kan inte kräva förklaringar i det oändliga – i så fall skulle det vara omöjligt att bedriva vetenskap. Gud skulle alltså kunna vara en full­god förklaring till universums existens, även om vi inte kan förklara var Gud kommer ifrån.

Detta är alltså två observationer som gör 747-argumentet mot Guds existens svagare: 1) Att det finns ytterligare ett ting X som måste förklaras, är inte i sig ett bra argument mot X:s existens, speciellt inte när vi har oberoende skäl att tro att X existerar; 2) För att X ska vara en förklaring till Y, behöver vi inte ha en förklaring till X.

Dawkins Boeing 747-argument kraschar. Gud kan vara en fullgod förklaring till världen, även om vi inte kan svara på var Gud kommer ifrån. Argumentet kan inte under några omständigheter bevisa att Gud inte finns. Men inte nog med att det kraschar, det kan inte ens lyfta. Det finns nämligen mer grundläggande problem med argumentet att Gud måste ha en skapare. Låt oss titta på tre av dem.

Vem ska svara?

För det första är det oklart vem frågan ”Vem har skapat Gud?” riktar sig till. Vem är det egentligen som borde svara? Kristna tror ju inte på någon gud som är skapad – kristna tror att Gud alltid har funnits, så frågan är inte intressant för dem. Ateisterna tror inte heller på någon Gud som är skapad – de tror inte på någon Gud överhuvudtaget, så frågan är inte intressant för dem heller. Frågan må vara relevant för asatroende och de gamla babylonierna, men knappast för kristna.

Ett felaktigt antagande

Det andra problemet är att frågan innehåller en sk presupposition, ett antagande som är inbakat i frågan. Problemet med presuppositioner är att de kan vara felaktiga, och i så fall vilar hela frågan på ett felaktigt antagande. Det är ungefär som att fråga, ”Har du slutat slå dina barn?” Om man aldrig har slagit sina barn, ska man svara ja eller nej? Oavsett vilket blir det fel. Frågor med inbakade presuppositioner kallas för komplexa frågor. När vi har att göra med en komplex fråga måste vi identifiera presuppositionen – vad är det som antas egentligen? Dawkins presupposition är att Gud är skapad. I det här fallet borde Dawkins dela upp frågan i två frågor: 1) ”Är Gud skapad?” och 2) ”Vem har i så fall skapat honom?” Endast om man svarar ”ja” på fråga 1 kan fråga 2 ställas. Eftersom kristna svarar ”nej” på fråga 1 blir den andra frågan aldrig ens aktuell.

En felaktig gudsbild

För det tredje begår den som ställer frågan ”Vem har skapat Gud?” ett kategorimisstag. Ett kategorimisstag är när två kategorier blandas samman så att frågorna blir konstiga. Ungefär som att fråga, ”Vad väger en tanke?” eller ”Hur luktar siffran sju?”. Filosofer har, åtminstone sedan Aristoteles tid, beskrivit Gud som en nödvändig varelse (på latin ”ens necessarium”). Att Gud är en nödvändig varelse innebär att det är omöjligt för Gud att inte existera. Gud kan alltså inte börja existera, för det skulle innebära att vid något tillfälle så existerade han inte. (Moreland och Craig 2003, 501). Det innebär att om Gud finns så har han alltid funnits och därför blir frågan om vem som har skapat Gud meningslös.

Denna tanke är relaterad till en klassisk filosofisk definition av Gud som den största tänkbara varelsen. Om vi kunde tänka oss någonting större, så skulle det vara Gud. Det sk onto­logiska guds­­argumentet bygger vidare på detta och säger att nödvändig existens är större än villkorad existens, och utifrån ovan definition av Gud som största tänkbara varelse följer att om Guds existens är möjlig, så är den också nödvändig (eftersom nödvändig existens är större än villkorad dito). Därför kan Gud inte ha börjat existera, eftersom det skulle innebära att hans existens inte var nödvändig.

Den som frågar vem som har skapat Gud pratar därför om en annan gud än den som kristna tror på. Kanske det flygande spaghettimonstret eller Oden, Tor eller någon annan av de gamla nordiska gudarna. Men för kristna är svaret självklart: Gud är evig och inte skapad.

Frågan om vem som har skapat Gud blir därför meningslös, och 747-argumentet mot Guds existens lyfter inte från marken. Gud har inte haft en begynnelse utan har alltid funnits. Gud är evig.

Kan universum vara evigt?

Den som vill undvika Gud kanske anar en sista desperat utväg här: ”Okej, men om vi kan säga att Gud är evig, kan vi väl lika gärna säga att universum är evigt?” Men nej, vi vet utifrån både filosofiska argument och vetenskapliga data att universum inte har existerat för evigt utan har haft en begynnelse i tiden. Från filosofin vet vi att en oändlig kedja av händelser inte kan existera, och den kosmologiska vetenskapen har givit oss starka indikationer på att universum började existera för ungefär 14 miljarder år sedan. Alltså: Skaparen är evig, skapelsen är det inte.

Slutsats

Vem är det som blir svaret skyldig på frågan vem som skapade Gud? Inte är det kristna i alla fall, vi tror ju inte att Gud har skapats. Frågan innehåller en falsk presupposition och bygger på ett missförstånd av vem Gud är: den största tänkbara varelsen, som existerar från evighet till evighet. Gud är inte beroende av någon eller något för sin existens – ingenting kan få honom att börja eller sluta existera. I ett annat blogginlägg har påtalats att om någonting existerar oberoende av allt annat så existerar det av nödvändighet, det kan inte inte existera.

Enligt Bibeln är endast Gud sådan att han existerar oberoende av allting – allt annat är skapat och beroende av honom:

”Han är den osynlige Gudens avbild, förstfödd före allt skapat. Ty i honom skapades allt i himlen och på jorden, det synliga och det osynliga, tronfurstar och herradömen, makter och väldigheter. Allt är skapat genom honom och till honom. Han är till före allting, och allt består genom honom.” (Kol 1:15-17)

Referenser

Dawkins, Richard. 2007. Illusionen om Gud. Stockholm: Leopard.

Moreland, J.P. och Craig, W.L. 2003. Philosophical Foundations for a Christian Worldview. InterVarsity Press.

Sluyser, Mels. 1982. ”Brief Encounter.” Nature 295 (5846): 184–184.

Det här med ”objektiv” moral

På senare tid har jag i flera olika sammanhang diskuterat objektiv moral och känt ett behov av att klargöra mina egna tankar på ämnet. Särskilt hjälpsam för min egen del var en intervju med Dr. Erik Wielenberg, en ateist och filosof som försvarar objektiv moral. Här följer ett pågående resonemang som jag hoppas kan vara till hjälp i våra diskussioner.

När vi diskuterar objektiv moral, särskilt i förhållande till det moraliska Gudsargumentet finns det flera grundläggande frågor som måste hållas isär för att undvika missförstånd.

  1. Vad menar man med ”objektiv” moral?
  2. Finns objektiv moral?
  3. Om objektiv moral finns, hur vet vi vad som är moraliskt rätt/fel i en specifik situation?
  4. Om objektiv moral finns, vilken är den bästa förklaringen/grunden till detta?

Jag kommer här att begränsa diskussionen till (1), samt några invändningar mot (2) taget från verkliga konversationer jag haft och som jag tror kan hjälpa oss att tänka klarare i diskussioner om objektiv moral. Problemet med många invändningar mot (2) är att de ofta sammanblandas med (3) eller att man inte förstått (1). För en akademisk diskussion av (4) rekommenderas debatten mellan Erik Wielenberg och William Lane Craig.

Vad menar man med ”objektiv” moral?

När någon hävdar att moralen är objektiv finns menar de något i stil med: ”Det finns moraliska sanningar som är oberoende av vad människor tror och tänker om dessa sanningar, dvs. att det i varje moralisk situation/för varje moralisk handling finns ett korrekt svar på frågan ’Är detta moraliskt rätt/felaktigt/gott/ont?’, oberoende av vad människor tycker i frågan”.

Moralen är objektiv på samma sätt som det universum vi lever i, i den bemärkelsen att det finns ett rätt svar på frågan huruvida universum har en början eller inte, huruvida elektroner existerar eller inte, oavsett vad någon som du och jag tänker eller tycker om dessa saker. Ett annat exempel är logikens lagar; moralen är objektiv på samma sätt som vi anser att logikens lagar är giltiga och bindande för alla, oavsett vad folk tycker. Det spelar ingen roll om någon hävdar att det kan finnas gröna gurkor som inte är gröna. Det spelar ingen roll om varenda människa på hela jorden trodde att det kunde finnas gröna gurkor som inte är gröna – det skulle fortfarande var en logisk omöjlighet. På samma sätt menar moralrealister (de som hävdar att moralen är objektiv) att det inte spelar någon roll ifall hela världen anser att folkmord är moraliskt rätt (eller fel!) – det avgör inte huruvida det finns ett rätt svar på frågan.

Finns objektiv moral? Några invändningar.

Invändning A

  • A1. Om moralen vore objektiv så skulle alla (eller majoriteten av) människor haft samma uppfattning i alla moraliska frågor.
  • A2. Alla (eller majoriteten av) människor har inte samma uppfattning i moraliska frågor.
  • Slutsats: Därför är moralen inte objektiv.

Svar: Invändningen brukar oftast komma enbart i form av A2: Folk tycker ju uppenbart olika i moraliska frågor! Men för att det ska bli ett argument krävs det att man underförstått antar någon version av premiss A1. Detta antagande är dock problematiskt, av flera skäl:

  1. Vi ställer inte samma höga krav i någon annan fråga som rör objektiva sakförhållanden. Du och jag kan vara oense om vilken väg som tar oss snabbast hem med cykel, men vi drar aldrig slutsatsen att det därför inte finns något rätt svar.
  2. Tvärtom, vår oenighet och passionerade argumentation om varför den andra har fel, förutsätter att vi båda tror att det finns ett objektivt rätt svar, dvs. ett svar som inte är beroende av vad någon av oss tycker. Den passionerade oenigheten i moraliska frågor som abort, dödshjälp, sexualetik osv. förutsätter nästan alltid att vi behandlar frågorna som om det fanns ett objektivt – rätt – svar. ”Den andra personen har ju fel – inte bara för att jag eller ’alla’ andra tycker det!”. Detta skulle i sig kunna användas som argument för att moralen faktiskt är objektiv så länge vi saknar skäl att tro motsatsen.
  3. Notera att vi i vår argumentation om den snabbaste vägen hem skulle kunna vara överens – och ändå ha fel! Vi kan föreställa oss en värld där alla tror att mord är objektivt fel samtidigt som moralen inte är objektiv. Här tror jag att grundproblemet blir tydligt: påståendet att alla (eller majoriteten av) människor borde ha samma uppfattning om moralen vore objektiv, behandlar objektiv moral som om den vore beroende av vad människor tycker i moraliska frågor, när själva definitionen av objektiv moral är att den inte beror på vad människor tycker eller uppfattar. Det skulle till och med kunna finnas en objektiv moral som vi inte kan uppfatta överhuvudtaget (vissa psykopater skulle förmodligen kunna sägas ha denna upplevelse).

Invändning B

  • B1. För att vara rationellt berättigade att tro något (t.ex. att moralen är objektiv) så måste det gå att mäta/verifiera på ett objektivt eller ”neutralt” sätt. (På samma sätt som naturvetenskapliga experiment verifierar fysiska förhållanden på ett objektivt eller ”neutralt” sätt).
  • B2. Moral går inte att mäta/verifiera på ett objektivt eller ”neutralt” sätt.
  • Slutsats: Vi är därför inte rationellt berättigade att tro att moralen är objektiv.

Svar: Filosofer skiljer ibland på två typer av invändningar mot ett påstående vilket kanske kan vara hjälpsamt för någon: (1) underminerande invändningar (undercutting defeaters) och (2) motbevisande/vederläggande invändningar (rebutting defeaters). Notera att invändningen i fråga här inte ger något skäl att tro att moralen inte är objektiv (motbevisande/vederläggande invändning). Däremot ger invändningen en anledning att ifrågasätta dina skäl att tro att moralen är objektiv (underminerande invändning). Även om slutsatsen stämmer betyder det alltså inte att moralen inte är objektiv, däremot betyder det att du inte är rationellt berättigad att tro detta. Låt oss nu undersöka argumentets hållbarhet.

Om vi är petiga så skulle vi kunna påpeka att ingen kunskap vi har är objektiv eller neutral i meningen ”helt oberoende av vår subjektiva upplevelse/uppfattning”. Försök komma på något du vet som du inte fått genom ditt eget första-personperspektiv. Jag tror dock vi anar ungefär vad invändningen är ute efter – Ett kontrollerat vetenskapligt experiment i ett laboratorium kommer med hög sannolikhet att producera ett resultat som är oberoende av vad forskarna själva tycker/känner/upplever, till exempel vid vilken temperatur som vattnen kokar. Moralen verkar däremot mycket mindre ”konkret” och testbar än detta. Hur skulle då en moralrealist svara på B1?

Huvudargumenten för objektiv moral grundar sig i den personliga intuitionen de allra flesta av oss har i moraliska frågor. Ett exempel skulle kunna vara: ”Det tycks mig som att även om hela världen trodde att det var moraliskt rätt att äta småbarn för kul, så skulle de ha fel”. Moralrealisten tar denna intuition på allvar och säger att så länge det inte finns någon vederläggande invändning som ger oss skäl att tro motsatsen så är vi rationellt berättigade att tro att denna intuition motsvarar verkligheten; det är verkligen fel – oavsett vad någon tycker – att äta småbarn för skojs skull. Moralrealisten förnekar alltså B1 och hävdar att du kan vara rationell att tro saker som tycks dig vara fallet till dess att motsatsen bevisats.

Nåväl, vi kan egentligen lämna svaren ovan helt åt sidan. Problemet med att acceptera B1 är det inte bara skulle underminera tron på objektiv moral utan även tron på B1 själv – Du kan inte verifiera B1 på ett ”objektivt” eller ”neutralt” sätt. Det uppfyller helt enkelt inte sina egna kriterier för rationell tro. Om B1 stämmer är du inte rationellt berättigad att tro att B1 stämmer.

Invändning C: Detta är ett fall av special pleading – moralrealisten gör ett godtyckligt undantag endast när det gäller moral. Allt annat vi tror baserar vi ju inte på intuition.

Svar: Detta är inte ett godtyckligt undantag. Vi tror alla massor av saker som i slutändan grundar sig på intuition. Är du inte rationell i att tro att du inte lever i the Matrix? Är du inte rationell i att tro att universum inte skapades för 2 timmar sedan med inbyggt minne? Vad grundar du det på? ”Objektiva” undersökningar i vetenskapliga testmiljöer? Knappast.

Du är rationell i att tro dessa saker till dess att du fått skäl att tro motsatsen. Det skulle kunna vara så att du lever i the Matrix. Men så länge du inte fått ett rött piller av Morpheus så har du ingen anledning att tro att det är fallet. Moralrealisten stödjer sin tro på objektiv moral på samma princip: Du är rationell i att tro att moralen är objektiv innan du fått skäl att tro motsatsen. Om du godkänner att du är rationellt berättigad att tro att du inte lever i the Matrix eller i en 2 timmar gammal värld, men underkänner moralrealistens tro på objektiv moral måste du ge ett skäl till varför moralrealisten inte ska ta sin intuition på allvar när det kommer till moral. Bördan ligger alltså på den som förnekar objektiv moral, det är den som måste komma med det röda pillret som visar att våra moraliska intuitioner är en illusion.

Invändning D: Om moralens objektivitet inte beror på vad folk tycker, hur kan vi då använda vårt eget tyckande för att argumentera för att moralen är objektiv?

Svar: Jag hoppas att svaret på denna invändning ska vara möjligt att uthämta från resonemanget ovan. Moraliska sanningar (t.ex. påståendet ”det är fel att äta småbarn för skojs skull”) baseras inte på vad någon tycker. Däremot kan din intuition om att det är fel att äta småbarn för skojs skull utgöra ett skäl att tro att moralen är objektiv; enligt moralrealisten är den förklaringen till din intuition att den säger dig något om hur verkligheten faktiskt är beskaffad.

Jag hoppas detta kan hjälpa oss att tänka klarare i frågan om objektiv moral. Vill återigen rekommendera intervjun med Dr. Erik Wielenberg då den är mycket värdefull för att förstå hur moralrealister (kristna som icke-kristna) försvarar objektiv moral. En bra sammanfattning av hur moralrealism definieras finns här.

/Joachim Arting

Den stumme Guden

För många decennier sedan hade jag förmånen att vara tolk åt Dr Francis Schaeffer under en föreläsningsserie på Akademiska Föreningen i Lund. DVD inspelningarna finns ännu att köpa. En av de böcker som han hann skriva under sitt omfattande liv i apologetikens tjänst heter ”He is there and He’s not silent”. Det handlar alltså om det som är och förblir den kristna apologetikens viktigaste dokument. Det vi kallar Bibeln. Alla som tar avstånd från kristen tro oavsett form eller skäl måste per definition också svara nekande på  denna centrala fråga: ”kan Gud tala?”  Och följdfrågan: ”Har Gud talat” måste också undertryckas till varje pris. Angreppen på Bibeln är  att förstå i ljuset av den oerhörda möjligheten att den skulle kunna tala sanning. Och i så fall är alla andra mer eller mindre lögnaktiga.

Därvidlag är några observationer på sin plats. Den första är att alla som ifrågasätter att Gud skulle ha talat kräver näst intill total acceptans av vad de själva säger.  Det är särdeles lustigt när det kommer från dem som hävdar att allt vi är utgörs av resultatet av slumpartade, icke planerade och icke i sig logiska eller ens nödvändiga processer. Allt som sker i hjärnan är enbart slumpmässiga biokemiska effekter av en biomekanik utan vare sig själ eller ”ande”  som bakomliggande orsak.

De drar aldrig slutsatsen att det utifrån den utgångspunkten är total likgiltigt vad de säger eftersom det ändå inte är annat än kemins ryckningar i godtyckliga processer utan rim eller reson. Varför de således begär att tas på allvar är en gåta. Särskilt eftersom de ju inte kan föreställa sig en högre intelligens än sin egen och underkänner möjligheten att denne som har skapat både ordet och talet skulle både vara och tala. Att begära att bli behandlad som en seriöst tänkande människa samtidigt som man underkänner möjligheten att denna tankeförmåga med vidhängande språklig kommunikationsförmåga är ett gudsbevis av gigantiska proportioner, måste räknas som en extremt schizoid föreställning. Om Gud å andra sidan har skapat Ordet och skapat människan i sin avbild är språket som förmedlare av sanning en synnerligen logiskt sammanhängande del med själva människovarandet.

Således måste en av de första frågorna vara huruvida de som förnekar möjligheten av att Gud skulle ha talat besitter den kritiska förmåga att kunna ha någon meningsfull synpunkt om detta. Förnekar de språket och talet som en rationell och unik gåva för förståelsen av sig själva, skapelsen och skaparen har de iget mer att säga.  Francis Schaeffer påpekade att då måste man avslöja för dem att de håller upp ett paraply mot ett bombregn. Det paraplyet måste vi i barmhärtighetens namn ta ifrån dem. Paraplyet som de håller upp emot Gud består av deras förnekande av att Gud skulle ha talat och fortsätta att tala. Kristen apologetik borde vara en storm stark nog att vränga paraplyet ur deras händer som skyddar sin okunnighet med så eländiga medel.
På ruta ett i all apologetik står nämligen detta. Gud har sagt.    Det är ju också  basen i satsen: ”Var alltid beredd att redogöra för en anledning till det hopp som bor i er.’ Den som betvivlar språkets möjligheter att tala sant om de synliga såväl som osynliga tingen hamnar ju i ett förtvivlat tillstånd av isolering. Och en total oförmåga att vare sig ge eller ta emot någon slags verbal kommunikation från sin omvärld. Om språket i sig inte kan tala sant måste människan till sist bli förstummad. Hon måste ge upp hoppet om att språket kan åstadkomma något alls. Den slutsatsen drar de dock inte.

Det märkliga är att ju att samma människor vill göra Gud stum och vägrar tanken att Gud skulle ha sagt något väsentligt om både sig själv och om dem som är hans skapelser. Det är på denna punkt som vi måste klargöra relationen mellan ord och sanning. Det är här som ingressen till Johannes evangelium kommer till sin apologetiska rätt. ”I begynnelsen var Ordet och Ordet var hos Gud och Ordet var Gud.’ Ordet är det skapande ord genom vilken och för vilken allting har blivit till. Ordet är inte en språklig symbol enbart utan ett levande aktivt och verkställande ord. Bakom ordet finns den eviga tanke som koncipierar det förgängliga. Allt som skapas av detta ord har sin bestämda sammanhållning i Honom. Tillvarons allt annat än slumpmässiga konstans är en direkt följd av att det skapande ordet är lika sant som det uppehållande ordet. Den yttersta konsekvensen av att Guds ord skapar och bär allt är till sist att även de spikar med vilka han naglades fast på ett kors bara kunde vara spikar i sin smidda järnkomposition därför att Han håller dem samman som spikar medan de håller honom på korset. För skaparen är skapelsens tillförlitlighet inte ett tvång, men Han ackrediterar den därför att när allt skapades såg Han att det var gott.

De som vägrar tro att Gud har talat i det vi kallar ”guds ord” har många olika undanflykter.  Var och en av dessa kommer säkert att bemötas på olika sätt. Jag avser inte att här ta upp den mest vanliga katalogen.  Men ett skall påpekas. Ett genomgående tema i hela det skrivna ordet är den konstanta frestelsen att sätta Guds ord åt sidan och låta andra röster få uppmärksamheten och människors hängivelse. Primärt är  ’skulle Gud ha sagt” alltid lockande för människan som inte vill acceptera att hon inte själv är sin egen herre. Att acceptera Guds tal gör människan till ’bara’ en skapad varelse med alla de begränsningar som det innebär, och det avråder henne från att försöka leka Gud. Det är hon inte vuxen. Samtidigt är hennes största ära att hon är skapad till Guds avbild, vilket inte minst är manifesterat i hennes förmåga att kommunicera både med sig själv, med andra och med Gud. Hur skulle det då kunna vara märkligt att Gud erbjuder ett trovärdigt vittnesbörd om sig själv och sina handlingar genom den mänskliga historien? Men nota bene. Det är inte för att det står i bibelns texter som det är sant, utan det står i bibeln för att det är sant.  

Guds handlande är en gestaltning av ord i den hanterbara verkligheten. Nedskrivningen är konsekvensen av att det som beskrivs skedde. ” Fordom talade Gud till våra fäder på många olika sätt, men har nu i denna sista tid talat till oss genom sin Son. Denne är Guds härlighets expressiva återsken.” Det är således för att Han är den som fadern har sänt som vi vet vem Gud är. Skrifterna är det vittnesbörd därom som är skrivna för att leda oss fram till Honom.  Rannsakandet av skrifterna i sig är inte slutstationen. De är skrivna för att leda fram till ett möte med det förkroppsligade Ordet. Om det mötet uteblir har man inte förstått vad man har läst. För det som är skrivet är skrivet för att tydliggöra Guds tal till oss om allt det som är väsentligt för att förstå både oss själva, vår ursprungliga bestämning, vårt avvikande ifrån den och vägen tillbaka.

Nej Gud är inte stum. Det är människan som slår dövörat till och inte vill höra på det Gud sagt. Med tusentals undanflykter hoppar hon över allt de som hon borde läsa och hötter åt Gud om Gud skulle våga tala.

De vill dock själva höras när de ifrågasätter Guds förmåga att tala sanning. Men varför skall de ens få tala? Om Gud inte kan tas på sitt ord, varför skall vi då ta någon människa på hennes ord? Inte ens när hon säger sig inte kunna tro är ju det något annat än bruset från en biokemisk slumpgenerator.  Om det nu inte är som jag påstår. Vårt språk är en del av Guds egenskaper förmedlade till människan. Så tragiskt att hon inte förstår att använda det till att tala vad sant är om Gud. Gud själv har försett oss med tillräcklig information för att kunna göra det. Genom att vägra tala sant om Gud ljuger hon också för sig själv om sig själv.
Han finns, Han är, han har talat. Säg inget mer förrän du har lyssnat till vad Han sagt. Livet hänger på att vi förstår att det är han som har det eviga livets ord. Och ingen annan finns att gå till.

Jag tror, därför talar jag.

Teddy Donobauer

Samtalet som gåva till varandra – censurtävling?

En del funderingar har dykt upp kring kommentarer och vilken censur som idkas. Svaret kan hämtas på sidan kring regler för bloggkommentarer och kan egentligen sammanfattas: Vi håller oss till att diskutera sakfrågor och undviker personangrepp, förklenande tillmälen och dylikt; alltså som du och jag vill bli bemötta i största allmänhet!

I en kommentar till en upprörd debattör svarade jag med att en slant skänkes från bloggredaktörens ficka till välgörande ändamål (om så önskas religiöst och politiskt obundet) om man kunde gissa antalet opublicerade kommentarer sedan mitt tillträde av andra skäl än personangrepp. Möjligheten till detta kvarstår!

En anmärkning kan tillfogas vad gäller den plattform vi för bloggen på; den är markant sämre för diskussion och samtal än en del andra internetforum. Det är till exempel svårt att följa många kommentarer på varandra, det är svårt att redigera redan skriven text i kommentarfältet, det är ett ganska begränsat antal tecken som kan anföras i en och samma kommentar, det är svårt att som bloggredaktör få en överblick över bloggkommentarerna i sin helhet både på Blogger och i mejl vilket fördröjer granskning på ett olyckligt sätt.

Tiden som står till undertecknads förfogande är också begränsad vilket också fördröjer kommentargranskning och samtalets fortlöpande.

Men kring censur så är det väl just personangrepp som främst ansetts onödiga samt osaklighet, åsikter av alla de skilda slag och från olika avsändare såsom Anonyme Ateisten, Påve Franciskus, Simon Satan, Moder Theresa (hur nu det skulle gå till), Konny Korståg och alla vi andra är dock alltid välkomna!

Själv tycker jag det är trevligt om människor vet vad jag står för och jag tycker likaledes det är trevligt att veta vem jag samtalar med så jag undertecknar altid mina inlägg med namn och uppmuntrar oss alla att göra så!

Frid och allt gott!

/ Martin Walldén, bloggredaktör

Dahlman arrangerar debatt mellan Annala och Sturmark

Veckans film är en rykande aktuell debatt som hölls i Kalmar i helgen. ”Lorensbergskyrkan fylldes när humanisten Christer Sturmark debatterade Guds existens med Vesa Annala, frikyrkopastor”, skriver tidningen Barometern. ”De två debattörerna talade snabbt och refererade flitigt till filosofer och forskare. Åhörarna fick ett tillfälle att damma av begrepp som axiom, kreationism, evolution och metafysik. Kanske inte alldeles enkelt, men intressant, konstaterar ett äldre par i publiken.”
Arrangör och moderator för debatten var Tommy Dahlman.

/ Magnus Lindborg