Kategoriarkiv: Ateism

Vad är vetenskap en kritik av scientism.

Nyligen lyssnade jag på ett avsnitt av podden ”the language of God” där programledaren Jim Stump samtalar med Marcelo Gleiser professor i naturlig filosofi fysik and astronomi vid Dartmouth College. Gleiser ser sig som agnostiker men har en hel del intressanta tankar beträffande scientism, en materialistisk övertro på froskning där inget tillåts ligga utanför det som vetenskapen kan omfatta.

Länk till podden:

https://www.podbean.com/ew/pb-zduum-c45082

De viktigaste poängerna i Gleisers resonemang kring vetenskap tycker jag är:

  1. En vetenskaplig slutsats är inte slutgiltig. När vi når fram till en vetenskaplig teori är det den bästa kunskap vi hittills lyckats skapa. Vår bästa förståelse såhär långt. Men vetenskapen kommer att jobba vidare och ny kunskap kommer att läggas till. Att påpeka detta är viktigt för att vi inte skall få en övertro på vetenskapen men samtidigt skall det inte användas för att förringa vetenskapens betydelse. När något blivit en vetenskaplig teori har det genomgått en mycket noggrann process och mycket arbete har lagts ner på det som presenteras, det förtjänar att tas på allvar och respekteras. Begreppet teori inom vetenskap är något helt annat än vad vi menar när vi använder ordet till vardags och menar en gissning eller ett förslag.
  2. Ju mer vi lär oss ju fler frågor får vi. Gleiser liknar vår kunskap vid en ö i ett hav av okunskap. Ju mer vi lär oss ju större blir ön. När ön växer blir omkretsen större alltså växer gränsen mellan vår kunskap och okunskap ju mer vi lär oss. Ett annat sätt att uttrycka det här är att man inte kan fråga om saker man inte känner till. Det var ingen på stenåldern som hade frågor om hur en laser fungerar, det låg för långt ifrån den kunskap man redan hade. Vi kan bara ställa frågor om sådant som ligger på gränsen mellan kunskap och okunskap. Detta tror jag är ett annat viktigt perspektiv för att hålla vår hybris i schack och bevara vår nyfikenhet och förundran inför tillvaron. Ibland låter det som att vi människor nästan kan och vet allt som finns att veta men tillvaron är oändligt stor och vi har ingen anledning att sluta vara nyfikna och ödmjuka inför allt det vi har omkring oss.
  3. Det ovetbara. Gleisner hävdar med bestämdhet att det finns saker som vi inte kan veta något om. Som exempel nämner han universums orsak. Vi var inte där och vi har inga möjligheter att simulera de energinivåer som fanns då därför kan vi inte veta. Även om vi skapar modeller av detta blir de med nödvändighet allt för förenklade och fattiga för att vi ska kunna veta vad universums ursprungsorsak är.
  4. God of the gaps. Det är farligt att grunda sin tro på det vi inte känner till eller att använda Gud som en förklaring för det vi ännu inte känner till. Tro skall grundas på det vi känner till. Här håller jag verkligen med. Det är jätteviktigt att vi grundar tron på det vi redan vet så att vi står stadigt och inte får vår världsbild raserad så for vi får ny kunskap.
  5. The evidence of absence is not absence of evidence. Det faktum att vi inte har bevis för något är inte i sig självt ett bevis för att detta något inte existerar. Det betyder bara att vi inte kan veta. Detta är Gleisners grund för att kalla sig agnostiker. Som Kristen skulle min främsta invändning vara att den Gud som vi bara anar i naturen blivit uppenbarad och tydlig genom Jesus. Men det är ändå viktigt att konstatera att vetenskapen inte kan bevisa eller motbevisa Gud, detta motsätter givetvis inte att vi kan ha argument för att Gud finns som tar sin utgångspunkt i både vetenskap och filosofi.

Sammantaget tycker jag att dessa punkter är viktiga för att förstå vetenskapens roll och begränsningar. Gleisner visar på punkt efter punkt varför att nyateister och scientister som t.ex. Dawkins har fel i sin syn på vad vetenskapen är och hur man bör se på den. Mot slutet av samtalet blir det också tydligt vart Gleisner och Jim har olika syn på saker och ting. Samtidigt som Gleisner är öppen för att det finns sådant som ligger utanför vetenskapen vill han inte heller helt öppna för det övernaturliga eller Gud utan talar mer om att återknyta till naturen, han har en mer panteistisk hållning vilket givetvis inte är en kristen hållning. Jag tänker inte bemöta hans ståndpunkt här utan vill låta fokuset ligga på kritik mot scientism.

Per Johan Axéll

Varför evolution och ateism är oförenliga

Jag kan inte räkna alla de gånger jag har hört ateister säga: ”Jag tror inte på Gud, jag tror på evolutionen.” Många utgår från att om evolutionsteorin är sann, är ateismen sann. Evolutionsbiologen och nyateisten Richard Dawkins har hamrat hem denna koppling, och även en del kristna håller instinktivt med.

Men tänk om…

evolution atheism

…evolutionsteorin är oförenlig med ateism?

Låt mig introducera dig till Alvin Plantingas evolutionära argument mot naturalismen (förkortas EAAN utifrån engelskan). Plantinga är en av världens mest inflytelserika nu levande filosofer, och hans argument har diskuterats på högsta filosofiska nivå i flera decennier. Här är ett exempel:

 

På grund av den omfattande diskussionen om argumentet finns det många nyanser, invändningar och fördjupningar att ta del av. I detta inlägg kommer jag enbart kortfattat introducera argumentet i en enkel form och illustrera det med en groda. För den som vill ha fördjupning är det bara att googla.

Plantingas argument i ett nötskal

Plantinga definierar naturalism som att det inte finns någon Gud eller något som liknar Gud. Om evolutionen har ägt rum i en sådan värld är den inte styrd av någon högre makt, utan de processer som driver den framåt är mekanismer såsom slumpmässig mutation, naturligt urval, med mera. De organismer som främjas av evolution är naturligtvis de som överlever, ”survival of the fittest” som Darwin uttryckte det.

Plantinga påpekar att detta gäller hela organismen, inklusive dess eventuella hjärna. Evolutionen främjar hjärnor som tänker tankar som gör att organismen överlever.

Men. Det spelar ingen roll om dessa tankar är sanna eller inte.

closeup photography of a frog

Tänk dig en groda. Den ser flugor, sticker ut sin tunga och äter dem, hittar en grodfru och ynglar av sig. Framgångsrik evolution, generna sprids vidare. Det vi vet om denna groda är att dess hjärna orsakar handlingar som gör att den överlever.

Men vad är innehållet i dessa tankar? Är de sanna? Det kan vara så att grodan tänker sanna tankar: flugor är flugor som ska ätas, grodflickor är grodflickor som ska uppvaktas, och så vidare.

Men vi kan också tänka oss en groda som har allvarliga hallucinationer. Den kanske tror att den är en drake som skjuter miniatyrflamingos med en laserpistol fastmonterad i munnen. Ju fler flamingos som skjuts ner, desto mer poäng får grodan. Andra grodor tror den är svampar som man ska para sig med för att få bonuspoäng. Och dess yngel ärver samma bisarra föreställningsvärld.

Båda dessa tankebanor leder till samma resultat – grodan äter och får barn – så för en naturalistiskt styrd evolution spelar det ingen roll om grodan tror att den är en groda eller en laserskjutande drake. Tankarnas innehåll är irrelevant, det är beteendena som tankarna orsakar som avgör huruvida organismen överlever.

Här bränner det till för ateisterna. För vi är dessa grodor, enligt dem. Vi är lika materialistiskt konstruerade och evolutionärt orsakade som grodor.

Nå, vi är övertygade om att vi är de grodor som tänker sanna tankar om omvärlden. Men kan vi garantera det, utifrån att både evolution och naturalism är sant?

Plantinga svarar nej på den frågan.

En person som tror att både evolutionsteorin och naturalismen är sann har ingen anledning att lita på sin egen hjärna. Och har man inte det saknar man anledning att tro på naturalistisk evolution, eftersom man använde sin hjärna för att komma fram till de slutsatserna.

 

 

Två vanliga invändningar

Ateisters respons ser oftast ut på ett av följande två sätt: antingen medger man att våra hjärnor är opålitliga och ger till och med argument för det (utifrån studier om hur minnet ibland fyller i saker som inte har hänt mm), eller så hävdar man att sanna tankar har ett så självklart överlevnadsvärde att det blir orimligt att tänka sig organismer som tänker massa falskheter och ändå överlever.

Den första invändningen missar poängen. Det vi diskuterar är inte om hjärnan kan begå misstag, utan om de tankar vi tänker har något med sanning överhuvudtaget att göra. Och det är något vi alla utgår från för att ens kunna ha en diskussion. Om ens världsbild gör att man måste ifrågasätta att man ens kan tänka sammanhängande tankar som har med verkligheten att göra, bör man byta världsbild. Man saknar rationell grund att tänka att ens tankar inte funkar.

Den andra invändningen fungerar inte heller. Naturligtvis är det uppenbart för oss att sanna tankar har överlevnadsvärde, inte minst för att vi själva är övertygade om att vi för det mesta tänker sanna tankar. Men tankar med falskt innehåll kan fortfarande leda till beteenden som gör att organismer överlever, och det enda den naturalistisika evolutionära processen bryr sig om är överlevnad – inte sanning.

Faktum är att om naturalistisk evolution är det enda som formar organismer finns ingen anledning att betrakta en sådan hallicunerande groda som mindre sannolik än en som tänker sanna tankar. Det är, som Plantinga uttrycker det, 50/50.

Om vi däremot tänker oss att Gud har skapat oss, antingen genom att styra evolutionen eller på något annat sätt, försvinner problemet. Han kan då se till att våra hjärnor inte bara skapar beteenden som får oss att överleva, utan också hushåller tankar som korrekt representerar omvärlden och hjälper oss förstå den.

Kristna har alltså all anledning att lita på sina hjärnor. Ateister kan tyvärr inte vara lika säkra på den saken.

Här beskriver professor Plantinga argumentet med egna ord.

Hur går vi från att mirakler finns till att Gud finns?

Om en månad släpps min bok Dokumenterade mirakler där jag redovisar många exempel på vetenskapligt oförklarliga tillfrisknanden efter bön (se ett urval här). Utifrån dessa ”VOTEB” argumenterar jag för att mirakler högst sannolikt finns.

Boken är dock inte slut där. I dess avslutande del, som jag kallar ”Orientering i en mirakulös värld”, diskuterar jag några följdfrågor som lär dyka upp i huvudet på den som händelsevis blir övertygad om det övernaturligas existens. Den första är naturligtvis om detta innebär att det finns någon form av Gud. 

Faktum är att en hel del tänkare har argumenterat för att klyftan mellan miraklers existens och Guds existens inte kan överbyggas. Baden Powell skrev redan på 1800-talet hur extraordinära händelser bygger på observationer medan tron att dessa händelser beror på gudomlig intervention bygger på åsikter. Gregory Dawes menar att den varelse som utför mirakler, om de sker, är oförutsägbar och behöver inte vara Gud. Och Youtubern Stephen Woodford, även känd som Rationality Rules, hävdar att ett mirakel aldrig någonsin säger oss något om Guds existens eller karaktär orsaken bakom miraklets tillkomst förblir oåtkomligt för oss:

Grundproblemet är helt enkelt att miraklet i sig sällan ger särskilt mycket information om den eller det som utför det. Hur kan vi ens vara säkra på att det är en Gud överhuvudtaget? Kanske är den övernaturliga processen inte medveten utan mekanisk, en mirakulös maskin som inte ger bönesvar på grund av godhet utan på grund av programmering?

Många tänker sig att exempelvis buddhismen utgör en världsbild där saker som reinkarnation, telepati och andra övernaturliga ṛddhi kan finnas utan att någon gud behövs. Bilden av en ateistisk buddhism är dock kraftigt förenklad: buddhismen kommer från hinduismen och utvecklades inom ramen för en sådan världsbild. Klassisk buddhism förkastar inte gudarnas existens utan lär tvärtom att man kan återfödas som en!

Den sekulära, ateistiska buddhism som blivit populär i västvärlden förkastar ofta läran om återfödelse och mirakler, medan de österländska varianter som har en stark tro på det övernaturliga sällan är ateistiska. Men det finns givetvis undantag. Vissa tror inte på Gud men de tror ändå på övernaturliga mekanismer och fenomen.

Jag pratade en gång med en ung tjej som trodde på reinkarnation. Hon ansåg att när vi dör placeras vi framför en skärm (iPad-generationen, ni vet) och får peka på vad och vem vi vill bli i nästa liv. Jag frågade vem som hade ordnat detta fiffiga system, och det visste hon inte.

(Jag frågade även vilka som valde att födas som judar i 1920-talets Tyskland, varav hon tänkte en stund och kom fram till att riktigt alla inte fick välja ändå.)

En ateist kanske tänker sig att ett övernaturligt reinkarnationssystem kan bildas och fungera utan intelligent inblandning på samma sätt som samma ateist tänker sig att biologiska och samhälleliga system är resultatet av blind, slumpartad evolution under årmiljarderna. Men den mirakeltroende ateisten får problem med VOTEB. Om vi är överens om att åtminstone vissa VOTEB är mirakler är det en lågoddsare att tro att dessa mirakler har koppling till den bön som präglar VOTEB.

Det är förståeligt att en ateist som inte tror på mirakler argumenterar för att VOTEB inte har med bön att göra, men det blir märkligt att erkänna att vissa VOTEB är genuina mirakler men bönen har inget att göra med det. Samma sak gäller de andliga upplevelser som ackompanjerar flera VOTEB, och som hjälpte till att övertyga oss om att mirakler finns från första början.

Vi kan alltså med gott samvete konstatera att de mirakulösa helanden som uppenbarar sig som VOTEB med stor sannolikhet hänger samman med bönen. Då är det väldigt svårt att hålla fast vid att de skulle bero på en mekanisk mirakelmaskin utan intelligent inblandning. Om denna livlösa maskin är inställd på att producera helanden på kommando, varför fungerar den inte alltid?

I boken argumenterar jag för att det faktum att helanden inte vattentätt kan replikeras visar att processen som orsakar dem är intelligent snarare än mekanisk. Och om helandemaskinen kan känna igen mänskliga röster och förstå deras språk, tyder inte det på att den är programmerad av en eller flera intelligenta varelser?

Att människor blir mirakulöst friska efter bön är därmed ett starkt argument för att det finns övernaturliga, intelligenta varelser som förstår böner. Den stora frågan är om en eller flera av dessa varelser är gudomliga, eller om de snarare bör förstås som änglar och liknande. Det är något jag skriver om i detta blogginlägg!

Om du är intresserad av boken kan du fram till releasen 13 maj beställa den för 50 kronors nedsatt pris per bok på Sjöbergs förlags hemsida!

Jag lämnade ateismen – idag mår jag bättre än någonsin

Debattartikel inskickad till (och nekad av) Metro.

Hanna Larsdotters text om att lämna frikyrkan berörde mig verkligen. Smärtan och svårigheten i att befinna sig mittemellan två världar är något jag verkligen kan relatera till. Att Hanna kallas för ”avhoppare” och behandlas illa av kristna släktingar är verkligen inte okej.

Jag känner också igen mig i Hannas berättelse av att byta världsbild. Jag är uppvuxen i en prästfamilj men slutade tro på Gud i yngre tonåren. När jag fyllt 15 insåg jag de förfärliga existentiella konsekvenserna av att leva i en ateistisk värld. Allt liv kommer utplånas. Det finns ingen frälsning och andra chans. De som dött före mig är borta för alltid.

Jag hade så mycket ångest, maten slutade smaka. Jag försökte döva det med spel och underhållning, och hade antagligen lyckats om jag inte hade följt med pappa på gudstjänst och hört trosbekännelsen: ”Vi tror på de dödas uppståndelse och ett evigt liv.”

Förstås! Gud kan rädda mig från döden. Jag öppnade Bibeln och fann att evigt liv var ett ämne Jesus återkom till gång på gång. Men hur visste jag att det inte var för bra för att vara sant?

Jag bad innerligt att Gud skulle visa sig för mig, och under ett års tid hände något märkligt: varje gång jag lade mig för att sova på kvällen såg jag Jesus framför mig. Oavsett om det var honom eller hemläxan jag tänkte på.

Under åren har jag sett och dokumenterat många mirakulösa händelser som har stärkt min tro på Gud. Idag mår jag bättre än någonsin.

Det är viktigt att gå dit bevisen leder, och om Hanna till skillnad från mig inte ser goda skäl till att vara kristen ska hon naturligtvis inte vara det. Men att välja ateism istället tycker jag är ett dåligt val.

Ateism är inte bara existentiellt deprimerande, den kan omöjligen motivera varför det skulle finnas saker som ett människovärde, mänskliga rättigheter eller objektiva moraliska fakta. Det är inte saker som observeras vetenskapligt. Om de skulle finnas, hur vi fick reda på dem och varför har vi någon moralisk plikt att bry oss om dem?

Kanske är det detta Hanna syftar på när hon beskriver hur hon är fri från ”regler och system”. Från ett ateistiskt synsätt är det, för att citera Richard Dawkins, lika evolutionärt godtyckligt att vi tycker att våldtäkt är fel som att vi har fem fingrar istället för sex.

Jag tror dock inte att Hanna Larsdotter egentligen tror att moralen är en godtycklig illusion, och därmed bekänner hon sig fortfarande till regler och system. De kanske inte är uppenbarade i en helig skrift, men det förvärrar bara problemet: hur vet vi då att de är sanna?

Detta är ett av många skäl till att jag inte tror att ateismen är sann, och det är jag djupt tacksam för. Om du som läser detta också är besviken på ateismen finns det många poddar och böcker att tillgå som hjälper dig finna en rationell grund för gudstro. Jag garanterar att det du finner där är mycket mer hoppfyllt och ångestdämpande!

Micael Grenholm

Pastor och författare


Micael Grenholms podd- och boktips för sökare:

Tips på poddar:

Reasonable Faith

Unbelievable

Jesusfolket

Tips på böcker:

Kristen på goda grunder av Stefan Gustavsson 

Ateisten som visste för mycket av Andy Bannister


Är Metro partiska?

Jag har frågat Metro varför de inte tog in min text och har än så länge inte fått något svar. Det är möjligt att de tyckte att den var för lång eller svår. Men när jag söker på vilken typ av material som tidningen publicerar under kategorin ”kristendom” och ”religion” framträder ett tydligt mönster. Nästan alla artiklar är kritiska till religion i allmänhet och kristendom i synnerhet.

Några artiklar som sticker ut är prästen Karin Öhagens kritik av kvinnoprästmotståndare och Lisa Magnussons kritik av humanisterna – den senare är väldigt uppfriskande. Men även där är konfliktbilden en öppen, tolerant och postmodern tro vs en tro som gör exklusiva sanningsanspråk och är säker på sin sak (något som kallas fundamentalism både vad gäller evangelikala kristna och humanister).

Hanna Larsdotters artikel är märklig, den kategoriseras som debatt men erbjuder podd- och boktips. Att Metro inte aktivt söker upp någon från ett annat perspektiv, och inte accepterar försök till sådant, tyder på partiskhet. Det saknas evangelikala röster i Metro.

Att evangelikala kristna ofta är dåliga på att nå ut till ”sekulär” media spelar säkert in, men det kan i sin tur förstärkas över att de har försökt och inte fått utrymme. Kristna medier såsom tidningen Dagen startades för att pingstvänner marginaliserades i allmän media.

Om Metro enbart publicerade perspektiv från den politiska högern och utmålade vänsteråsikter som extrema hade nog många reagerat. Visst, tidningar får publicera vad de vill, men en grundläggande journalistisk spelregel är att sträva ”efter att återge alla parters ståndpunkter.” Metro har vid flera tillfällen publicerat kritiskt material mot frikyrklig kristendom, men låter så vitt jag kan se nästan aldrig frikyrkliga komma till tals.

Det är inte något vi ska rycka på axlarna åt och ignorera, utan vi bör kontakta Metro och be dem skärpa sig.

Varför ateisters bortförklaring av mirakler inte håller

För tre månader sen skrev jag om vetenskapligt oförklarliga tillfrisknanden efter bön (VOTEB) och hur dessa kan användas som ett argument för Guds existens. De här fenomenen är ganska besvärliga för ateister. De kan inte skylla dem alla på feldiagnostisering om de har tilltro till vården och vetenskapen i vanliga fall, de kan inte hävda att det är placebo för det är det inte, och de kan inte peka på övernaturliga fenomen inom andra religioner än kristendomen för det skapar bara fler anledningar att misstro naturalismen.

När alla dessa tappra försök att hålla mirakelhypotesen på armslängs avstånd har misslyckats återstår ett trumfkort för ateisten. ”Okej, de kanske blivit friska utan att vi vet varför, men det kan ju vara på grund av naturliga orsaker vi inte känner till en.” Schack matt. Vanligtvis ackompanjerat med resonemang till hur vikingarna trodde att åska berodde på Tors hammare och att tron på Gud beror på kunskapsluckor, framförs detta argument som dödsstöten för mirakeltro.

Till och med vissa kristna betraktar det som oövervinneligt. Jag har vid flera tillfällen stött på syskon som ledsamt suckar att mirakelargument inte biter på ateister, för de säger bara att det kan ligga en okänd naturlig förklaring bakom vad man än presenterar. Många kristna vet inte hur man ska kontra det.

Men det vet jag.

jeremy-bishop-184462.jpg

Låt mig ställa dig en fråga: varför är det ljust och varmt på dagen? Du tror förstås att det är på grund av solen, men det är inte säkert. Det är möjligt att det beror på något annat. Vad detta annat är kan jag inte säga, och inte du heller, för det är okänt. Vi har inte kommit på det än. Men det är möjligt att vi gör det i framtiden.

Faktum är att samma resonemang kan användas för att ifrågasätta varje förklaringsmodell som finns. Varför kan du se? Varför stiger varm luft uppåt? Varför spelar inte Elvis på Gamla Ullevi ikväll? Det är teoretiskt möjligt att allt detta beror på saker vi inte har en aning om.

Men att något kan bero på okända mekanismer betyder inte att det faktiskt gör det, eller att det ens är sannolikt.

Samma sak gäller VOTEB. När vi observerar omöjliga saker som människor har begärt i bön så är en rimlig förklaring, rent förutsättningslöst, att åtminstone vissa av de omöjliga sakerna beror på bönen. Rent teoretiskt är det möjligt att de alla beror på saker vi inte känner till, men det gör det inte sannolikt. När vi har kommit till en punkt där vi vet hur vi skickar människor till mars, borde vi redan ha räknat ut hur Teresa Jebiwot kunde få en hornhinna från tomma intet när hon var på väckelsemöte i Kenya.

Och kanske har vi redan räknat ut det. Kanske är den ”okända förklaring” som ateister sträcker sig efter, likt athenare för 2000 år sen, i själva verket Gud?

Uppdatering: Nu kan du stötta mitt bokprojekt om dokumenterade mirakler via Kickstarter!

Ateister som ifrågasätter sin egen existens

empty.jpeg

I mitt förra inlägg argumenterade jag för att vi ska sluta använda självmotsägande fraser eftersom de inte kan vara sanna. En av dem lyder: ”Det finns ingen absolut sanning”. Det påståendet kan inte enligt sin egen standard vara absolut sant, och därmed finns ingen anledning att ta det påståendet på allvar.

Förvånansvärt många ateister protesterade mot mitt inlägg och argumenterade för att självmotsägelser visst kan vara sanna. Det är svårt att säga vad det beror på, men det framgick tydligt att flera ateister kände sig hotade av tanken att man inte bör säga emot sig själv.

En ateist argumenterade passionerat i kommentarsfältet på den här bloggen för att absolut sanning inte finns och att religiösa bara tror på sådant ”strunt” för att rättfärdiga sin tro på obevisade figurer. Han fick då frågan om han inte anser att det är absolut sant att han själv existerar, varvid han svarade:

”Min arbetshypotes är att jag existerar.”

För att kunna ifrågasätta Guds existens, kände sig alltså denna person sig tvungen att ifrågasätta sin egen existens.

Det finns förstås mängder med ateister som inte ifrågasätter sin existens eller känner sig tvungna att göra det för att ifrågasätta Guds. Men de är fler än man kan tro. Daniel Dennett, en av nyateismens fyra ryttare (de andra är Richard Dawkins, Christopher Hitchens och Sam Harris), är känd för att argumentera för att medvetandet är en illusion. Dennett är fysikalist, vilket innebär att han tror att allt som finns är det fysiska och naturliga. Det gör att det övernaturliga, abstrakta objekt som en immateriell själ och ett verkligt jag inte kan finnas.

Sam Harris når en annan slutsats än sin medryttare: han menar att medvetandet finns, men att det är ett mysterium hur det kan finnas. Han skriver att det är omöjligt att tänka sig hur medvetande kan uppkomma ur omedvetet processande av information, men likväl är det det som måste ha skett om Gud inte finns, vilket är Harris position. Så medan Harris menar att han själv finns, kan han inte förklara hur han kan finnas, utan nöjer sig med att säga att det är ett mysterium.

I februari behandlade SR-programmet Filosofiska rummet frågan: Finns jag? Kognitionsvetaren Peter Gärdenfors, filosofen Ingmar Persson och författaren Maria Küchen var samlade för att prata om detta. Enbart Küchen, som är kristen, var inne på att jaget är något mer än det fysiska, medan Gärdenfors och Persson menade att jaget är en illusion. De hävdade att det var det naturvetenskapliga (läs: naturalistiska) sättet att se på jaget.

Och jag tappade räkningen på hur många gånger de sa ”Jag tror”, ”Jag tycker”, ”Enligt mig” och så vidare.

Det är fascinerande att ingen i ett så sofistikerat program som filosofiska rummet under 40 minuter påpekade denna uppenbara självmotsägelse. ”Jag tror att jag inte finns” kan inte vara ett sant påstående, för om jag inte finns tror jag inte någonting.

I själva verket är vår egen existens en av förvånansvärt få saker vi kan vara 100 % säkra på. Det faktum att vissa ateister och naturalister känner sig tvungna att ifrågasätta något så självklart visar på vilken bräcklig grund flera av dem står. Du har ett allvarligt problem med din världsbild när du börjar ifrågasätta dig själv.

Den stumme Guden

För många decennier sedan hade jag förmånen att vara tolk åt Dr Francis Schaeffer under en föreläsningsserie på Akademiska Föreningen i Lund. DVD inspelningarna finns ännu att köpa. En av de böcker som han hann skriva under sitt omfattande liv i apologetikens tjänst heter ”He is there and He’s not silent”. Det handlar alltså om det som är och förblir den kristna apologetikens viktigaste dokument. Det vi kallar Bibeln. Alla som tar avstånd från kristen tro oavsett form eller skäl måste per definition också svara nekande på  denna centrala fråga: ”kan Gud tala?”  Och följdfrågan: ”Har Gud talat” måste också undertryckas till varje pris. Angreppen på Bibeln är  att förstå i ljuset av den oerhörda möjligheten att den skulle kunna tala sanning. Och i så fall är alla andra mer eller mindre lögnaktiga.

Därvidlag är några observationer på sin plats. Den första är att alla som ifrågasätter att Gud skulle ha talat kräver näst intill total acceptans av vad de själva säger.  Det är särdeles lustigt när det kommer från dem som hävdar att allt vi är utgörs av resultatet av slumpartade, icke planerade och icke i sig logiska eller ens nödvändiga processer. Allt som sker i hjärnan är enbart slumpmässiga biokemiska effekter av en biomekanik utan vare sig själ eller ”ande”  som bakomliggande orsak.

De drar aldrig slutsatsen att det utifrån den utgångspunkten är total likgiltigt vad de säger eftersom det ändå inte är annat än kemins ryckningar i godtyckliga processer utan rim eller reson. Varför de således begär att tas på allvar är en gåta. Särskilt eftersom de ju inte kan föreställa sig en högre intelligens än sin egen och underkänner möjligheten att denne som har skapat både ordet och talet skulle både vara och tala. Att begära att bli behandlad som en seriöst tänkande människa samtidigt som man underkänner möjligheten att denna tankeförmåga med vidhängande språklig kommunikationsförmåga är ett gudsbevis av gigantiska proportioner, måste räknas som en extremt schizoid föreställning. Om Gud å andra sidan har skapat Ordet och skapat människan i sin avbild är språket som förmedlare av sanning en synnerligen logiskt sammanhängande del med själva människovarandet.

Således måste en av de första frågorna vara huruvida de som förnekar möjligheten av att Gud skulle ha talat besitter den kritiska förmåga att kunna ha någon meningsfull synpunkt om detta. Förnekar de språket och talet som en rationell och unik gåva för förståelsen av sig själva, skapelsen och skaparen har de iget mer att säga.  Francis Schaeffer påpekade att då måste man avslöja för dem att de håller upp ett paraply mot ett bombregn. Det paraplyet måste vi i barmhärtighetens namn ta ifrån dem. Paraplyet som de håller upp emot Gud består av deras förnekande av att Gud skulle ha talat och fortsätta att tala. Kristen apologetik borde vara en storm stark nog att vränga paraplyet ur deras händer som skyddar sin okunnighet med så eländiga medel.
På ruta ett i all apologetik står nämligen detta. Gud har sagt.    Det är ju också  basen i satsen: ”Var alltid beredd att redogöra för en anledning till det hopp som bor i er.’ Den som betvivlar språkets möjligheter att tala sant om de synliga såväl som osynliga tingen hamnar ju i ett förtvivlat tillstånd av isolering. Och en total oförmåga att vare sig ge eller ta emot någon slags verbal kommunikation från sin omvärld. Om språket i sig inte kan tala sant måste människan till sist bli förstummad. Hon måste ge upp hoppet om att språket kan åstadkomma något alls. Den slutsatsen drar de dock inte.

Det märkliga är att ju att samma människor vill göra Gud stum och vägrar tanken att Gud skulle ha sagt något väsentligt om både sig själv och om dem som är hans skapelser. Det är på denna punkt som vi måste klargöra relationen mellan ord och sanning. Det är här som ingressen till Johannes evangelium kommer till sin apologetiska rätt. ”I begynnelsen var Ordet och Ordet var hos Gud och Ordet var Gud.’ Ordet är det skapande ord genom vilken och för vilken allting har blivit till. Ordet är inte en språklig symbol enbart utan ett levande aktivt och verkställande ord. Bakom ordet finns den eviga tanke som koncipierar det förgängliga. Allt som skapas av detta ord har sin bestämda sammanhållning i Honom. Tillvarons allt annat än slumpmässiga konstans är en direkt följd av att det skapande ordet är lika sant som det uppehållande ordet. Den yttersta konsekvensen av att Guds ord skapar och bär allt är till sist att även de spikar med vilka han naglades fast på ett kors bara kunde vara spikar i sin smidda järnkomposition därför att Han håller dem samman som spikar medan de håller honom på korset. För skaparen är skapelsens tillförlitlighet inte ett tvång, men Han ackrediterar den därför att när allt skapades såg Han att det var gott.

De som vägrar tro att Gud har talat i det vi kallar ”guds ord” har många olika undanflykter.  Var och en av dessa kommer säkert att bemötas på olika sätt. Jag avser inte att här ta upp den mest vanliga katalogen.  Men ett skall påpekas. Ett genomgående tema i hela det skrivna ordet är den konstanta frestelsen att sätta Guds ord åt sidan och låta andra röster få uppmärksamheten och människors hängivelse. Primärt är  ’skulle Gud ha sagt” alltid lockande för människan som inte vill acceptera att hon inte själv är sin egen herre. Att acceptera Guds tal gör människan till ’bara’ en skapad varelse med alla de begränsningar som det innebär, och det avråder henne från att försöka leka Gud. Det är hon inte vuxen. Samtidigt är hennes största ära att hon är skapad till Guds avbild, vilket inte minst är manifesterat i hennes förmåga att kommunicera både med sig själv, med andra och med Gud. Hur skulle det då kunna vara märkligt att Gud erbjuder ett trovärdigt vittnesbörd om sig själv och sina handlingar genom den mänskliga historien? Men nota bene. Det är inte för att det står i bibelns texter som det är sant, utan det står i bibeln för att det är sant.  

Guds handlande är en gestaltning av ord i den hanterbara verkligheten. Nedskrivningen är konsekvensen av att det som beskrivs skedde. ” Fordom talade Gud till våra fäder på många olika sätt, men har nu i denna sista tid talat till oss genom sin Son. Denne är Guds härlighets expressiva återsken.” Det är således för att Han är den som fadern har sänt som vi vet vem Gud är. Skrifterna är det vittnesbörd därom som är skrivna för att leda oss fram till Honom.  Rannsakandet av skrifterna i sig är inte slutstationen. De är skrivna för att leda fram till ett möte med det förkroppsligade Ordet. Om det mötet uteblir har man inte förstått vad man har läst. För det som är skrivet är skrivet för att tydliggöra Guds tal till oss om allt det som är väsentligt för att förstå både oss själva, vår ursprungliga bestämning, vårt avvikande ifrån den och vägen tillbaka.

Nej Gud är inte stum. Det är människan som slår dövörat till och inte vill höra på det Gud sagt. Med tusentals undanflykter hoppar hon över allt de som hon borde läsa och hötter åt Gud om Gud skulle våga tala.

De vill dock själva höras när de ifrågasätter Guds förmåga att tala sanning. Men varför skall de ens få tala? Om Gud inte kan tas på sitt ord, varför skall vi då ta någon människa på hennes ord? Inte ens när hon säger sig inte kunna tro är ju det något annat än bruset från en biokemisk slumpgenerator.  Om det nu inte är som jag påstår. Vårt språk är en del av Guds egenskaper förmedlade till människan. Så tragiskt att hon inte förstår att använda det till att tala vad sant är om Gud. Gud själv har försett oss med tillräcklig information för att kunna göra det. Genom att vägra tala sant om Gud ljuger hon också för sig själv om sig själv.
Han finns, Han är, han har talat. Säg inget mer förrän du har lyssnat till vad Han sagt. Livet hänger på att vi förstår att det är han som har det eviga livets ord. Och ingen annan finns att gå till.

Jag tror, därför talar jag.

Teddy Donobauer