Kategoriarkiv: Ateism

Varför tro på “kristendom” när kristna inte ens kan enas om vad det är?

Det finns ortodoxa kristna, katolska kristna och protestantiska kristna. Det finns baptister, det finns lutheraner, det finns kalvinister. Det finns ungjordskreationister och teistiska evolutionister. Det finns kristna som är okej med homosexualitet, och kristna som är emot det. Och i princip alla är övertygade om att just de har rätt och alla tusentals andra religioner och inriktningar har fel – varför tro på någon av dem? Varför inte bara gå ett steg längre… och säga att alla har fel?

Detta är fullständigt rimliga frågor – därför är vi inte först med att ställa dem, och inte heller är jag först med att svara på dem. Skulle det förvåna dig om jag sa att betydelsen av oenigheten i kyrkan diskuterades flitigt redan inom hundra år efter Jesu korsfästelse? Alla blir vi förvirrade av splittring i världen, från den välkända politiska splittringen, till den passionerade religiösa splittringen, till den kanske något mindre välkända vetenskapliga splittringen i flera frågor, discipliner och ämnen. Det mest intressanta med splittring är att splittringen i sig är splittrande. När man inte är villig att faktiskt ta reda på svaren tillsammans, då slutar det ofta med att man väljer sida. Det är förståeligt att man inte arbetar fram svaren eftersom det är ett långt och mödosamt arbete att söka reda på sanning – men när man väljer ståndpunkt utan goda orsaker, så leder det ofta till förakt såväl som intellektuell förstoppning. Föraktet leder till att man förkastar idéer, inte för att det är dåliga idéer, utan för att fel personer har dem. Partiskhet får en att anamma idéer okritiskt. Att “gå ett steg längre”, som vissa uttrycker det, handlar just om detta. Man förkastar idéer på grund av föraktet för religiösa människor och tankar, inte på grund av att man har skäl för att en idé i sig skulle vara felaktig. Efter detta fördömande, anammar man relativt okritiskt vad man menar är det “neutrala” och “naturliga”. Att “gå ett steg längre” är att ta det föraktet som tyvärr ofta visas mellan troende samfund och till stor del ligger till grund för splittringen, och gå ett steg längre. Man abdikerar frågan istället för att ta ställning. Och det är irrationellt, men också fullt känslomässigt förståeligt. Varför är det irrationellt? Det vill jag svara på i tre punkter;

1) Splittringen är inte så omfattande som den låter.

Om det verkligen var så att folk inte kunde enas om något, ja, då hade vi verkligen haft problem, och det gäller alla delar av samhället. De flesta idag kan ändå enas om att det är bra att rädda människor från t.ex. svält och fattigdom, även om “högern” och “vänstern” har olika tankar om hur detta bäst görs. Är dessa olika tillvägagångssätt skäl att totalt strunta i att hjälpa människor i nöd? Ungjordskreationister och teistiska evolutionister kan enas om att det är fullständigt orimligt att tänka sig att världen har kommit till av sig själv eller att människan inte skulle ha en speciell roll i skapelsen, med goda skäl, även om de skiljer sig i både sin teologiska tolkning av Bibeln såväl som sin tolkning av olika vetenskapliga resultat. Betyder dessa skillnader att båda har fel om allt, eller att frågan är oviktig? Nej verkligen inte! Barndöpare och vuxendöpare kan hålla med varandra om att dopet är viktigt, och att alla troende bör ha ett dop i sitt liv. De kristna som är okej med homosexualitet och de som inte är det, håller med varandra om att Gud älskar alla människor och vill dem väl, och håller med varandra om att alla behöver Guds nåd. Tyvärr är det inte dessa gemensamma ståndpunkter som syns bäst. Kristna diskuterar inte speciellt ofta huruvida Jesus uppstod från de döda. Det är något apologeter diskuterar med de som inte tror – för om man tror att Jesus har uppstått från de döda, ja, då har man redan det viktigaste gemensamt. De flesta andra frågor bleknar i jämförelse.

Men är kyrkan verkligen så enig som jag låter påskina? Jag skulle hävda… mer än så. Visste du att ortodoxa, katoliker och protestanter, ja, nästan hela den kristna världen, på något sätt använder den nicenska trosbekännelsen från 381 e.Kr.? Alternativt används ibland en något kortare, men liknande, trosbekännelse, den apostoliska trosbekännelsen. Som jag inledde denna text med att säga; vi är inte de första som ställde frågorna, och jag är inte den förste att besvara dem. Den nicenska trosbekännelsen var ett viktigt sätt att föra kyrkan tillbaka till kärnan och det man håller med varandra om redan på den tiden, och är det än idag. I princip alla kristna tror på bekännelsen. Så här lyder den, och den är definierande för vad kristen tro är:

Vi tror på en enda Gud, allsmäktig Fader, skapare av himmel och jord, av allt vad synligt och osynligt är;

och på en enda Herre, Jesus Kristus, Guds enfödde Son, född av Fadern före all tid, ljus av ljus, sann Gud av sann Gud, född och icke skapad, av samma väsen som Fadern, på honom genom vilken allting är skapat; som för oss människor och för vår salighets skull har stigit ned från himmelen och tagit mandom genom den Helige Ande av jungfrun Maria och blivit människa; som ock har blivit för oss korsfäst under Pontius Pilatus, lidit och blivit begraven; som på tredje dagen har uppstått, efter skrifterna, och stigit upp till himmelen och sitter på Faderns högra sida; därifrån igenkommande i härlighet till att döma levande och döda, på vilkens rike icke skall varda någon ände;

och på den helige Ande, Herren och livgivaren, som utgår av Fadern, på honom som tillika med Fadern och Sonen tillbedes och äras och som har talat genom profeterna; och på en enda, helig, allmännelig och apostolisk kyrka. Vi bekänner ett enda dop, till syndernas förlåtelse, och förväntar de dödas uppståndelse och den tillkommande världens liv. Amen.

Vi kanske har olika syn på dopet, men om vi kan hålla med varandra om bekännelsen ovan, så skulle jag hävda att vi är mer enade än splittrade.

2) Splittring innebär att frågan har mer betydelse, inte mindre.

Om en person gillar chokladglass och en annan vaniljglass så blir det sällan en stor och allvarlig strid om det. Hoppas jag. Poängen är att splittring ofta beror på att frågorna spelar roll, vilket ger oss goda skäl att gräva i frågorna och försöka förstå alla sidor – speciellt då nästan alla sidor har en poäng! Och flera gånger har man poänger gemensamt, om man letar efter dem. Låt oss ta ett exempel från vardagen; Ett barn trilskas med att sätta på sig varma kläder när det ska ut i vinterkylan. En av föräldrarna tycker att man ska låta barnet springa ut, frysa, och lära sig läxan, och på så vis förhoppningsvis lära barnet både att klä sig efter väder, men också att föräldrarna faktiskt vet vad de pratar om – att barnet kan lita på dem. Det är en mycket god poäng. Den andra föräldern kanske tycker att det är för kallt, eller tror att de kommer vara ute för länge, så att barnet kanske kommer att ta faktisk skada om det inte klär sig varmt. Dessutom behöver barnet lära sig att det inte får som det vill bara för att det skriker eller bölar. Där finns också en god poäng. En situation som denna kan lätt leda till splittring mellan två föräldrar, men det betyder inte att de inte älskar varandra eller barnet, eller vill väl. Det betyder inte heller att svaret inte spelar någon roll – det kan få väldigt stora konsekvenser! Det förändrar inte sanningen om att det är kallt ute, eller att barnet fortfarande är ett barn. På samma sätt är det med kyrkliga olikheter. Vissa kyrkor har en tydlig struktur och tradition – det har en poäng och ett värde, då struktur ger trygghet, och tradition odlar samhörighet. Andra kyrkor har väldigt lite struktur – det har också en poäng och ett värde, då detta kan odla tolerans för andra uttryckssätt och öppnar upp för individuell anpassning i större mån. Båda dessa poänger gör att det spelar större roll vad man väljer, och när, då människor i olika tider och delar av livet behöver olika saker.

3) Det är irrationellt att förkasta allting, eftersom det innebär att man vägrar tänka igenom frågorna.

Två huvuden är bättre än ett. När två eller fler personer är oense får de båda orsak att studera sina argument närmare – och förbättra dem. Det är därför debatter kan vara så givande, hjälpa oss fram till sanning och göra oss till mer slipade tänkare. Vetenskapsmän i synnerhet vet värdet av att pröva många olika idéer i olika situationer. Problemet är inte de många olika idéerna eller grenarna, utan bristen på ödmjukheten att ge upp dem när de visar sig vara falska. När folk däremot är ödmjuka så är varje splittring en chans att fördjupa sin förståelse och sin kunskap, och komma närmare sanning. Att förkasta alla grenar är däremot ett effektivt sätt att sluta tänka.

Avslutning

Så vad kan jag säga mer? Argumentet som på ytan verkar förespråka att abdikera alla frågor rörande tro är vid närmare undersökning ett gott argument för att söka sig till tron. Hur kan så många tycka så olika och vara så passionerade kring saker, om det inte finns någon poäng eller någon god anledning alls som ligger bakom? Hur kan så många, som tycker så olika om allt möjligt, ändå enas om de enastående och spektakulära punkterna och påståenden som finns i den nicenska trosbekännelsen? Hur skulle alla religioner, och alla inriktningar, kunna ha helt fel? Det är frågorna jag riktar till dig, käre läsare.

Beror tillfrisknanden efter bön på slumpen? Respons till ”Anti-apologetik” – del 2

Låt mig börja med att säga att jag avundas skribenten bakom bloggen Anti-apologetik (AA) – han eller hon har betydligt mer tid att blogga än vad jag har. AA har alltså publicerat en låååång respons på min föreläsning om fem anledningar att tro på Gud. Den tredje delen handlade om mitt mirakelargument för Guds existens.

Jag påbörjade ett svar för två månader sedan med fokus på anklagelsen att min bok Dokumenterade mirakler är en samling anekdoter, och naturligtvis har AA lyckats publicera ett ännu längre svar på detta svar.

Vi skulle kunna fortsätta så här i oändlighet. Men som jag påpekade i förra inlägget tyngs hela debatten ned av att AA inte har läst Dokumenterade mirakler, och många av AA:s invändingar finns elegant bemötta där.

Jag har noterat att en del ateister som inte heller har läst Dokumenterade mirakler har hänvisat till AA:s inlägg som en anledning att inte ta boken på allvar – de behandlar den som en kritisk bokrecension ungefär. När jag påpekar för dem att AA inte har läst boken utan enbart baserar sin kritik på nio minuter (!) från slutet en föreläsning (nio stressade minuter, kan jag tillägga, då jag egentligen gick utöver tidsramen), har de hänt mig flera gånger att de skyller på mig för att dessa nio minuter inte representerade boken väl nog.

Detta ger mig huvudvärk. Att AA inte bemöter mirakelargumentet särskilt väl är alltså mitt fel, för jag borde ha insett att AA skulle nagelfara varje sekund av en av de ca 30 föreläsningar jag höll på ämnet förra året – och att det givetvis skulle vara föreläsningen som enbart ägnar några minuter åt mirakelargumentet snarare än exempelvis denna som ägnar en och en halv timme åt det.

Jag tvivlar på att en enda av dessa ateister skulle resonera så här om jag valde att kritisera Sam Harris tankar om fri vilja enbart baserat på några minuter i slutet av en föreläsning han höll om det. Fortsätt läsa Beror tillfrisknanden efter bön på slumpen? Respons till ”Anti-apologetik” – del 2

Vem är rädd för Corona?

Den här pandemin är inget att skämta om, och alla känner vi människor som blivit drabbade på ett eller annat sätt. Men det hindrade inte ateistcommunityn från att göra några billiga points.
Jag stötte på en bild på internet som dröjde sig kvar. Det var en mem som målade upp alla religiösa som skräckslagna kryp som trängs runt en biokemist. De ropar åt vetenskapsmannen att snabba på, medan ett stort coronavirus närmar sig för att sluka dem. Men är det så? Är det just alla religiösa som är de panikslagna, är det de religiösa som inte har någon plan i kristiden?

Memen gör alltför många misstag, och själva poängen med memen verkar vara- i bästa fall- en halvsanning, och i värsta fall en skadlig lögn.

Var är politikerna? Var är alla som sitter i samhällets statliga ledning och verkligen kämpar för att klara krisen? Detta är det första problemet med memen. Var det inte i själva verket politikerna som slog knut på sig själva, och beskyllde varandra för att inte ta hand om krisen? Och ska vi verkligen håna rädslan och viljan att snabbt få fram ett vaccin? Memen hade inte varit rolig om den visat en sannare bild, med alla andra grupper som inte har möjlighet att framställa ett vaccin, inklusive de insjuknade, och sjukhuspersonal, och läkare. Kom ihåg att om vi visade deras rop på vaccin och andra skydd just nu så hade den förrädiska memen inte fungerat. Den verkar alltså fungera bara därför att den är osann, och följderna av att publicera memen kan alltså aldrig leda till något gott.

Andra problemet med memen uppkommer när man frågar sig var ateisten är i memen? OM det är så som memen säger, att ateister inte bryr sig eller inte behöver bry sig, vad kan vi då dra för slutsatser. Slutsatserna blir inte något positivt för ateismen som världsåskådning, tvärtom. Bilden erkänner mot sin vilja att det inte finns någon mening i ateistisk världsåskådning. Varför bry sig, när vi ändå utplånas fullständigt om kanske en månad, eller kanske om 50 år? Varför bry sig om varandra, varför bry sig om vaccinet. Om resultatet om 200 år är din individuella, fullständiga utplåning, så betyder inte dina val idag någonting i kosmiskt perspektiv. Var är då ateisten i memen? Ateisten som lyser med sin frånvaro i memen kan ju vara hemma med TV:n- och vetenskapsmannen i memen kan ju ha vilken världsåskådning som helst när det kommer till kritan. Historiskt sett vet vi att de flesta vetenskapsmän varit religiösa, och att de ofta sett vetenskapen som en väg att upptäcka mer om Gud och Guds skapelse. Men även om vetenskapsmannen denna gång skulle råka vara ateist, så finns det ju många ateister som inte är vetenskapsmän, och de lyser med sin frånvaro i memen. Kanske är den frånvaron mer talande än memskaparen hade tänkt. Om man som ateist verkligen värdesätter livet, som är det enda liv man har, så kan ju det leda till att man i ateistiskt perspektiv borde resa bort och vända ryggen åt de som behöver hjälp i det här läget, och slippa löpa risken att bli smittad. Det kristna svaret är något helt annat- i förtröstan på Gud ska vi med vishet och kunskap om Guds skapelse göra det bästa vi kan för att hjälpa vår nästa. Inte på ett kortsiktigt, dumdristigt sätt, utan långsiktigt, mycket långsiktigt. Vi har i kristen tradition fått ett uppdrag att bry oss, att visa omtanke, barmhärtighet, men det finns ingen auktoritativ text eller tradition inom ateismen som kan fungera på det sättet. Men sådant stöd kan vara hjälp att göra det rätta, och vi hoppas ju för allas skull att andra kan få det stödet.

Ett annat problem med memen är att den drar alla religioner över en kam med en felaktig generalisering. Den här sjukdomen slår olika hårt mot olika trossystem, och Kristendomen har färre problem än de flesta i corona-tider. Låt oss jämföra. I buddhismen och hinduismen är det vanligt att man tror att det vi uppfattar som den fysiska verkligheten, ytterst sett, är en illusion. Det skulle kunna vara ett skäl att inte hetsa upp sig i onödan, men å andra sidan är lidandet det som man ska befrias från i kretsloppet, och man ska räddas genom utslocknandet. Kastsystemet ger en slags karantän mellan de kastlösa och de högre kasterna. En människa i en högre kast ska helst inte beröra en av de kastlösa. Och den asiatiska hälsningen är ju bra i virustider, en bugning smittar inte så mycket. Här ser vi att religionen och traditionen ibland kan vara ett skydd.

En religion som får mycket större problem är jainismen. I jainismen är allt liv heligt, inklusive mikroorganismer, trä, osv. Med detta i åtanke bör man troligen inte döda viruset. I jainismen ska man uthärda lidandet, och inte visa känslor, vilket också kan bli problematiskt. Men å andra sidan är de mer religiösa jainisterna vana att bära munskydd, och buga till hälsning, så det kan ju vara användbart.

Islam är förmodligen det religiösa system som har de största svårigheterna. Deras bön sida vid sida fem gånger om dagen, och obligatoriska resa till Mecca någon gång under livet, är problematiska potentiella smitthärdar. Ett annat problem är att profeten Muhammed verkade förneka att sjukdomar smittade genom infektioner. Människor runt omkring talade med honom om att kameler kunde få skabb av en skabbig kamel, men Muhammed försvarade sin tes genom att ställa den retoriska frågan: ”Vem var det som smittade den första kamelen som blev smittad?” ( se till exempel denna hadith https://sunnah.com/muslim/39/140 ). Visserligen har islam ett koncept med rituella bad, men på många ställen i världen tvättar många sina händer i samma vatten och profeten Muhammed menade att vatten alltid var rent (se till exempel denna hadith https://sunnah.com/bulugh/1/2 ).

I judendomen fanns ett utarbetat system för karantän, och leprasjuka var en av grupperna som hölls åtskilda från andra. Det vatten man använde för rituell rening tycks ha haft antiseptiska egenskaper.

I kristendomen kan det vara problematiskt med våra hälsningstraditioner, men det finns en del saker som kan användas i smittotider. Jesus sade att vi helst ska be inne i vår kammare, i det fördolda, och Jesus drog sig ibland undan till öde trakter.

Inte bara har vi Bibeln som stöd, forskning visar också att vår tro kan vara viktig resurs för att klara av kriser. Kenneth Pargaments bok (The psychology of religion and coping, 1997) blev banbrytande. Han lyckades samla en stor mängd kliniska data som visade hur människor klarade av svåra situationer (coping). Pargament byggde vidare på Richard Lazarus(1922-2002) tankar. Lazarus hade fokuserat på två psykologiska aspekter av stress: den primära(hur människan skattar stressen som en situation innebär) och den sekundära bedömningen(”klarar jag detta?, är det mitt fel?, vad behöver jag nu socialt, materiellt, finansiellt, för att klara av min coping?) , the primary and the secondary appraisal (värdering/skattning).1

Pargament gjorde några viktiga antaganden:

  1. Signifikans är viktigt, Människor söker efter mening, det som ses som viktigt i tillvaron. Signifikans knyts för vissa människor till objekt, som ofta kan vara kulturbundna. Men ofta handlar det om hälsa, rättvisa eller social rättvisa eller ekonomi. Signifikans är i Pargaments synsätt en subjektiv fenomenologisk konstruktion, och religiösa övertygelser ger ofta ett perspektiv där krisen sätts i ett sammanhang.2
  2. Alla människor har med sig ett generellt orienteringssystem in i copingprocessen (vanor, värderingar, religiösa övertygelser, personlighet, mm) där religionen både kan vara medel och mål. Trosföreställningar kan också dämpa oönskade impulser.3
  3. Generella orienteringssystem (till exempel bön och andra praktiker) anpassas till olika copingstrategier, till stor grad beroende på den sekundära bedömningsprocessen (”Klarar jag detta? Är det mitt fel? Vad behöver jag nu socialt, materiellt, finansiellt, för att klara av min coping?).
  4. I copingprocessen söker människor efter att bevara och öka, eller transformera signifikansen på olika områden, religionen kan här kännas meningsskapande och som ett skydd, och ge kraft i mötet med ondska och lidande.4
  5. En effektiv copingprocess får inte vara ytlig och/eller sporadisk, den behöver vara samordnad och välintegrerad. Här kan religiösa traditioner och andliga vanor vara bärande under tider av svårigheter.

Pargament visade i sin forskning att religion kunde vara viktig för coping- att religion vid sidan av de negativa effekterna som finns kan vara resurser i sökande efter mening, gemenskap, möten med det heliga i tillvaron, ge perspektiv och mening till privata och sociala problem.5 Han vänder sig mot tidigare forskning genom att förkasta reduktionismer, och betona religionens mångdimensionalitet.6 Tidigare forskning hade ofta ignorerat religionen som faktor, och Pargaments forskning gjorde skillnad. I en av sina vetenskapliga artiklar, visade Pargament att ny forskning kunde förbättra vården när man tog hänsyn till religionsfaktorer som hjälp i kriser.7 Och han visade också hur misslyckad religiös coping (t,ex gudomlig, ilska mot Gud, eller interpersonell ilska mot dåliga kristna) ofta ger mycket tråkiga konsekvenser, ibland till och med självmord.8

Människor idag står inför väsentliga existentiella utmaningar och kan med fördel dra nytta av inre och kulturella resurser, inte minst religion, menar Pargament.9

Men memen fick ändå en positiv följd. Jag är glad att den här artikeln kom till. Vad betyder din tro för dig och andra i tider av kris? Jag vill uppmana dig att lufta dina tankar om pandemin och annat som du kommer att tänka på, i kommentarfältet nedan- och ta hand om dig och dem du möter. Gud välsigne dig!

1 Geels 2017, 331.

2 Geels, 2017, 339.

3 Geels, 2017, 337.

4 Geels, 2017, 337.

5 Geels 2017, 332.

6 Geels, 2017, 338.

7 Weber & Pargament, 2014, https://archive.org/details/WeberPargamentSRMHreligionAndMentalHealth/mode/2up , 1. (2020-03-19).

8 Weber & Pargament, 2014, https://archive.org/details/WeberPargamentSRMHreligionAndMentalHealth/mode/2up , 2. (2020-03-19).

9 Geels 2017, 45.

Gud “existerar” för att gynna gruppens överlevnad?

Inom religionspsykologi kan vissa forskare försöka förklara varför Gudstro existerar och har existerat i många tusen år bland människor. Det finns flera teorier som försöker förklara detta på olika sätt. Dessa teorier – eller varianter av dem – har många personer, inklusive kända ateister som Richard Dawkins, tagit till sig utav och lyfter ibland fram det som del av sin argumentation. Dawkins menar till exempel att vi tror på Gud för att det har gynnat oss evolutionärt. Det finns en teori som ibland benämns “supernatural punishment”, som berör detta när den söker förklara människors tendens att vara altruistiska/prosociala utifrån en Gudstro.

Varför agerar människor många gånger altruistiskt gentemot andra, till exempel genom att donera, samarbeta, ge praktisk hjälp och andra beteenden som visar att vi är måna om att gynna andra personers välfärd – och ibland utan att få något för det? Och hur hänger det här ihop med en potentiell Gudstro? 

Teorin om supernatural punishment utgår från att människor samarbetar främst av själviska skäl, till exempel för att själva få ut något av det vid ett senare tillfälle. Men om det inte finns sådana motiv så samarbetar vi för att vi på något sätt tvingas till det; vi agerar prosocialt för att vi är rädda att annars bli straffade. Här refererar man ibland till studier som visar att samarbete minskar när chans till straff minskar och att samarbete ökar när chans till straff ökar. Dessa fynd leder vissa att göra en koppling till en funktion av religionen, och kanske även till att förklara dess uppkomst. 

Teorin menar bland annat att hotet om bestraffning finns närvarande inom religioner i form av en ständigt vakande Gud (eller gudar) och att religion därmed kan öka samarbete. Den menar också att religion ger olika normer och lagar för hur vi ska agera och vara – och att dessa lagar förstärks genom att det finns ett överhängande hot om bestraffning utifrån en tro på Gud. Genom att tro på en Gud med makt att straffa kan gruppen också undvika free-riding, d.v.s. att vissa medlemmar gynnas av andra personers arbete utan att själva bidra med något.

Vidare relateras även supernatural punishment-teorin till forskningsfynd som eventuellt visar en positiv koppling mellan religiositet och prosocialitet*, det vill säga att man är mer benägen att agera prosocialt om man är religiös. Logiken bakom kopplingen innebär alltså att religiösa är mer prosociala för att de är rädda för att annars straffas av den Gud de tror på. Funktionen av Gudstro innebär kortfattat att den möjliggör för gruppen att hjälpa varandra mer än om de inte trodde på Gud, vilket i sin tur hjälper gruppen att överleva och utvecklas i en positiv riktning. 

Det finns minst två frågor som kan diskuteras här. Den första frågan är om det stämmer att den potentiella kopplingen mellan religiositet och ökad prosocialitet härstammar från en Gud med möjlighet att straffa. Den andra frågan handlar om huruvida denna teori också kan förklara uppkomsten av religion.

Gudstro kan sannolikt öka prosocialitet, om än via andra mekanismer än den som förespråkas i supernatural punishment-teorin. Teorin har till synes en rätt dikotom förklaring på varför folk samarbetar (eller annat prosocialt beteende): antingen för att jag får något utav det eller för att jag är rädd att annars straffas för att jag inte är det. Är detta det primära och sanna skälet till att religionen (här fokuserar jag främst på kristendomen) förespråkar prosocialt beteende; att vi agerar gott, samarbetsvilligt, generöst och välvilligt mot varandra – även när vi kanske inte gynnas direkt av det? 

Min tes här är att folk kan börja agera på ett nytt, mer prosocialt sätt när de blir troende för att de har ”upptäckt” en relation som förändrar dem. Forskning har upprepade gånger pekat på relevansen, effekten och de positiva fördelarna med nära relationer. Relationer är superviktiga, om än även svåra. Relationer förändrar oss, till exempel genom att de kan ge oss en ny bild av oss själva och av andra, ge oss nya perspektiv på viktiga delar i livet, påverka våra värderingar och hjälpa oss komma över svårigheter. En relation med Gud kan och bör därmed också förändra och påverka vår syn på prosocialitet. Relationen med Gud påverkar våra värderingar, vår bild på oss själva och våra tankar, attityder och beteenden. Det innebär till exempel att jag som troende person kan börja välja att agera prosocialt därför att den som älskar mig, Gud, är prosocial och utifrån denna nyfunna förebild agerar jag även mot andra runt mig – alltså inte primärt för att jag är rädd att annars bli bestraffad. Jag är prosocial för att den som älskar mig har skapat mig till att göra goda gärningar, oberoende om andra personer har förtjänat mitt goda beteende eller inte. 

Låt oss nu diskutera nästa fråga. Är det så att gruppen och dess utveckling har gynnats av att tro på en Gud som alltid ser dem och därmed kan straffa och belöna, och därför har religion uppstått? 

Ett problem med denna teori och andra religionspsykologiska teorier är att existensen av Gud aldrig faktiskt diskuteras. Istället kan man skönja att flera personer som diskuterar och förespråkar denna och andra religionspsykologiska teorier menar att Gud faktiskt inte finns, men att religion har varit en naturlig del av den mänskliga utvecklingen – och därför måste det finnas en funktion med att religion har utvecklats och även hållit sig kvar i det mänskliga psyket. Då funkar denna teori bra: den förklarar att Gudstro har en gynnsam funktion och när grupper har “insett” funktionen så blir den mer vedertagen, en del av det mänskliga psyket. Men problemet är att man egentligen bara bevisar det man utgår ifrån: Gud finns inte och därför måste vi förklara varför religion finns. Att säga att religion finns för att det har fyllt en viktig funktion för mänsklighetens utveckling diskuterar med andra ord inte kärnfrågan – existerar Gud eller inte? Är Gud den han säger sig vara i t ex Bibeln? Denna teori kan alltså aldrig bevisas om sakfrågan inte först diskuteras, vilket i sin tur inte går om man håller sig inom ämnet religionspsykologi. Ett annat problem är för de som menar att religion är farligt för mänskligheten – något Richard Dawkins ibland uttryckt -, för då krockar plötsligt dessa två förklaringsmodeller. Å ena sidan så är religion och Gudstro något farligt, å andra sidan har det potential att öka vår prosocialitet och gynna gruppens utveckling.  

Så sammanfattningsvis kan prosocialitet och Gudstro hänga ihop, liksom att det finns fördelar för gruppen att tro på en Gud, utan att det för den  sakens skull innebär att Gudstro existerar på grund av dessa saker. Finns Gud, finns det också goda skäl att tro att mänskligheten genom alla tider har sökt sanningen i detta och att det i sin tur kan finnas fördelar för individen liksom gruppen att tro på Gud. Men att det finns fördelar kan inte överskugga sanningsfrågan om huruvida Gud finns eller inte – och att försöka förklara att Gud inte finns genom att peka på en psykologisk och evolutionär gynnsam mekanism kommer inte hjälpa oss nå den sanningen. 

*Men det finns också rätt blandade resultat för hur detta samband ser ut. 

Vem skapade Gud?

Det ultimata Boeing 747-argumentet

En fråga som många kristna ställt sig är vem som skapade Gud. Det är också ett argument som har använts i försök att visa att Gud inte finns: Det kosmologiska gudsbeviset säger att universum har börjat existera och därför måste det ha en skapare. Invändningen blir då att samma sak måste gälla för skaparen – denne måste också ha en skapare. Detta i sin tur leder till en oändlig kedja – varje skapare måste i sin tur ha en skapare. Eftersom oändligt långa kedjor inte kan existera, är det enklaste att bara säga att universum inte har någon skapare.

Richard Dawkins har formulerat ett liknande argument som han kallat det för det ultimata argumentet mot Guds existens: Om man säger att Gud är förklaringen till universum så måste man fortfarande förklara var Gud kommer ifrån: ”Hur statistiskt osannolikt det fenomen man vill förklara genom att åberopa en designer än är, måste designern själv vara minst lika osannolik. Gud är den ultimata Boeing 747.” (Dawkins 2007) Dawkins invändning mot Guds existens är alltså att om man menar att universum måste ha en skapare, så är denne skapare i ännu större behov av en skapare. Boeing 747 är en referens till astronomen Fred Hoyle som sade att sannolikheten för att högre livsformer ska komma till av en slump är ungefär lika stor som att en tornado sveper genom ett skrotupplag och skapar en Boeing 747. (Sluyser 1982) Liknelsen har återanvänts av evolutionskritiker för att argumentera för att Gud är nödvändig för att förklara livets uppkomst. Dawkins argument är att detta ger ett ännu större problem – vi måste då istället förklara var Gud kommer ifrån. Med tanke på vilken tyngd Dawkins lägger vid det här argumentet, det centrala i hans bok, kan man få intrycket att det är ett avgörande slag mot tron på en skapare, något som inte kan besvaras.

Vad kan 747-argumentet visa?

Hur ska man tänka kring frågan om vem som skapat Gud? Dawkins argument har tidigare diskuterats på SAS:s blogg. Där gjordes några generella påpekanden kring Dawkins resonemang:

För det första, visst kan Dawkins ha rätt i att Guds existens reser nya frågor, men det är i sig inget skäl att avvisa Gud som förklaring. ”En fråga är inget argument”, brukar man säga ibland. Alltså: Även om det finns ytterligare någonting som måste förklaras (Gud), är det inte ett argument mot Guds existens. Ett analogt exempel är när Francis Crick formulerade molekylärbiologins central dogma: cellens informationsöverföring går från DNA till RNA till proteiner, aldrig åt andra hållet. Introduktionen av DNA som informationsbärare innebar att ytterligare en eller två molekyler behövdes för att förklara proteinerna. Det hade varit ett misstag att följa Dawkins logik och avfärda DNA:s existens med att det reser nya frågor. Hur vet vi att det inte är ett misstag att göra det i frågan om Guds existens? Efter­som det dessutom finns oberoende, goda skäl att tro att Gud existerar är det inte en fråga om att Gud är en ad hoc-förklaring.

För det andra, för att en förklaring ska vara en bra förklaring, behöver man inte ha en förklaring till förklaringen. Dvs man behöver inte ha förklaringar i det oändliga, för i så fall skulle vi aldrig kunna förklara någon­ting. Till exempel: om arkeologer hittar en pilspets i marken, förklarar de detta med att någon har skapat pilspetsen. Det vore absurt att kräva att de också måste förklara var pil­spets­konstruktören kommer ifrån, innan de får säga att någon har tillverkat pilspetsen. Vi kan inte kräva förklaringar i det oändliga – i så fall skulle det vara omöjligt att bedriva vetenskap. Gud skulle alltså kunna vara en full­god förklaring till universums existens, även om vi inte kan förklara var Gud kommer ifrån.

Detta är alltså två observationer som gör 747-argumentet mot Guds existens svagare: 1) Att det finns ytterligare ett ting X som måste förklaras, är inte i sig ett bra argument mot X:s existens, speciellt inte när vi har oberoende skäl att tro att X existerar; 2) För att X ska vara en förklaring till Y, behöver vi inte ha en förklaring till X.

Dawkins Boeing 747-argument kraschar. Gud kan vara en fullgod förklaring till världen, även om vi inte kan svara på var Gud kommer ifrån. Argumentet kan inte under några omständigheter bevisa att Gud inte finns. Men inte nog med att det kraschar, det kan inte ens lyfta. Det finns nämligen mer grundläggande problem med argumentet att Gud måste ha en skapare. Låt oss titta på tre av dem.

Vem ska svara?

För det första är det oklart vem frågan ”Vem har skapat Gud?” riktar sig till. Vem är det egentligen som borde svara? Kristna tror ju inte på någon gud som är skapad – kristna tror att Gud alltid har funnits, så frågan är inte intressant för dem. Ateisterna tror inte heller på någon Gud som är skapad – de tror inte på någon Gud överhuvudtaget, så frågan är inte intressant för dem heller. Frågan må vara relevant för asatroende och de gamla babylonierna, men knappast för kristna.

Ett felaktigt antagande

Det andra problemet är att frågan innehåller en sk presupposition, ett antagande som är inbakat i frågan. Problemet med presuppositioner är att de kan vara felaktiga, och i så fall vilar hela frågan på ett felaktigt antagande. Det är ungefär som att fråga, ”Har du slutat slå dina barn?” Om man aldrig har slagit sina barn, ska man svara ja eller nej? Oavsett vilket blir det fel. Frågor med inbakade presuppositioner kallas för komplexa frågor. När vi har att göra med en komplex fråga måste vi identifiera presuppositionen – vad är det som antas egentligen? Dawkins presupposition är att Gud är skapad. I det här fallet borde Dawkins dela upp frågan i två frågor: 1) ”Är Gud skapad?” och 2) ”Vem har i så fall skapat honom?” Endast om man svarar ”ja” på fråga 1 kan fråga 2 ställas. Eftersom kristna svarar ”nej” på fråga 1 blir den andra frågan aldrig ens aktuell.

En felaktig gudsbild

För det tredje begår den som ställer frågan ”Vem har skapat Gud?” ett kategorimisstag. Ett kategorimisstag är när två kategorier blandas samman så att frågorna blir konstiga. Ungefär som att fråga, ”Vad väger en tanke?” eller ”Hur luktar siffran sju?”. Filosofer har, åtminstone sedan Aristoteles tid, beskrivit Gud som en nödvändig varelse (på latin ”ens necessarium”). Att Gud är en nödvändig varelse innebär att det är omöjligt för Gud att inte existera. Gud kan alltså inte börja existera, för det skulle innebära att vid något tillfälle så existerade han inte. (Moreland och Craig 2003, 501). Det innebär att om Gud finns så har han alltid funnits och därför blir frågan om vem som har skapat Gud meningslös.

Denna tanke är relaterad till en klassisk filosofisk definition av Gud som den största tänkbara varelsen. Om vi kunde tänka oss någonting större, så skulle det vara Gud. Det sk onto­logiska guds­­argumentet bygger vidare på detta och säger att nödvändig existens är större än villkorad existens, och utifrån ovan definition av Gud som största tänkbara varelse följer att om Guds existens är möjlig, så är den också nödvändig (eftersom nödvändig existens är större än villkorad dito). Därför kan Gud inte ha börjat existera, eftersom det skulle innebära att hans existens inte var nödvändig.

Den som frågar vem som har skapat Gud pratar därför om en annan gud än den som kristna tror på. Kanske det flygande spaghettimonstret eller Oden, Tor eller någon annan av de gamla nordiska gudarna. Men för kristna är svaret självklart: Gud är evig och inte skapad.

Frågan om vem som har skapat Gud blir därför meningslös, och 747-argumentet mot Guds existens lyfter inte från marken. Gud har inte haft en begynnelse utan har alltid funnits. Gud är evig.

Kan universum vara evigt?

Den som vill undvika Gud kanske anar en sista desperat utväg här: ”Okej, men om vi kan säga att Gud är evig, kan vi väl lika gärna säga att universum är evigt?” Men nej, vi vet utifrån både filosofiska argument och vetenskapliga data att universum inte har existerat för evigt utan har haft en begynnelse i tiden. Från filosofin vet vi att en oändlig kedja av händelser inte kan existera, och den kosmologiska vetenskapen har givit oss starka indikationer på att universum började existera för ungefär 14 miljarder år sedan. Alltså: Skaparen är evig, skapelsen är det inte.

Slutsats

Vem är det som blir svaret skyldig på frågan vem som skapade Gud? Inte är det kristna i alla fall, vi tror ju inte att Gud har skapats. Frågan innehåller en falsk presupposition och bygger på ett missförstånd av vem Gud är: den största tänkbara varelsen, som existerar från evighet till evighet. Gud är inte beroende av någon eller något för sin existens – ingenting kan få honom att börja eller sluta existera. I ett annat blogginlägg har påtalats att om någonting existerar oberoende av allt annat så existerar det av nödvändighet, det kan inte inte existera.

Enligt Bibeln är endast Gud sådan att han existerar oberoende av allting – allt annat är skapat och beroende av honom:

”Han är den osynlige Gudens avbild, förstfödd före allt skapat. Ty i honom skapades allt i himlen och på jorden, det synliga och det osynliga, tronfurstar och herradömen, makter och väldigheter. Allt är skapat genom honom och till honom. Han är till före allting, och allt består genom honom.” (Kol 1:15-17)

Referenser

Dawkins, Richard. 2007. Illusionen om Gud. Stockholm: Leopard.

Moreland, J.P. och Craig, W.L. 2003. Philosophical Foundations for a Christian Worldview. InterVarsity Press.

Sluyser, Mels. 1982. ”Brief Encounter.” Nature 295 (5846): 184–184.

Kan naturvetenskap och religion samexistera?

Naturvetenskapen är det mest anmärkningsvärda, det mest fantastiska och kraftfulla som människan någonsin har uppfunnit. Den har givit oss kunskap om världen som vida överträffar alla tidigare civilisationers. Genom den kan vi förutsäga vädret, bygga datorer, bota sjukdomar, flyga till månen och bygga kärnkraft. Naturvetenskapen åtnjuter ett stort förtroende hos de flesta människor idag, och man litar på att den ger oss pålitlig kunskap om verkligheten. Jag själv har haft den stora förmånen att som mikrobiolog ägna mig åt forskning för att ytterligare något öka vår kunskap om världen. Ibland har vi dock ett komplicerat förhållande till vetenskapen, vi kan tro för lite på den eller för mycket på den.

I den här artikeln ska vi se hur en övertro på vetenskapen ligger bakom mycket av den så kallade konflikthypotesen mellan vetenskap och religion. När detta händer blir vetenskapen till en ovetenskaplig filosofi, en världsåskådning som anses ersätta religionen. Detta kan få den motsatta effekten att de som är kritiska till filosofin förkastar inte bara den ovetenskapliga delen utan även den legitimt vetenskapliga. När jag i fortsättningen talar om ”vetenskap” kommer jag att syfta på naturvetenskap (eng: science) och när jag talar om ”religion” kommer jag huvudsakligen att syfta på kristendom. Anledningen är att det är dessa två storheter som ofta är aktuella i diskussionen mellan vetenskap och religion. När jag i den här artikeln diskuterar förhållandet mellan vetenskap och religion är jag inte i första hand intressant av föremålet för det vi tror, för det är klart att detta kan vara fel. Om jag tror att jorden är platt är detta uppenbart fel. Istället är jag intresserad av tro och vetenskap som vägar till kunskap, dvs kan det finnas verklig kunskap och sanning inom både vetenskapen och religionen? Kan man bedriva god vetenskap och samtidigt tro på Gud? 

Vetenskap och tro spelar inte ut varandra

En övertro på vetenskapen kan innebära att man tänker sig att vetenskapen och religionen inte kan samexistera, att de befinner sig i konflikt. ”Nu när vi har vetenskapen kan vi förpassa religionen till historiens skräpkammare”, kan man resonera. En orsak till att man tänker så kan ha att göra med okunskap kring historien – man tror att konflikt mellan vetenskap och religion har varit ett historiskt normaltillstånd. Men som vi har sett i några tidigare inlägg är detta en myt: För precis som den moderna vetenskapen är något unikt framgångsrikt i den mänskliga historien genom att den har givit oss kunskap om den fysiska världen, är just kristendomen unikt framgångsrik genom att det var den som erbjöd de metafysiska förutsättningarna som gjorde att den moderna vetenskapen uppstod just i det medeltida Europa. (1) Tanken att naturvetenskapen och kristendomen har befunnit sig i konflikt baserar sig på två böcker som publicerades under 1800-talet och som var politiskt och personligt motiverade. Dagens historiker har motbevisat denna myt. Man är överens om att kristendomen överlag har haft ett betydande positivt inflytande på naturvetenskapens utveckling. Dessutom trodde en övervägande majoritet av naturvetenskapens pionjärer på en Gud som både har skapat världen och dessutom gör mirakler idag.

Oavsett detta historiska förhållande, som även för många vetenskapshistoriker var en överraskning när bilden började klarna i början på 1900-talet, har konflikthypotesen dödsryckningar än idag. Förutom de historiska skälen formulerar man ibland filosofiska skäl till varför naturvetenskapen har gjort religionen passé. Exempelvis har evolutionsbiologen Jerry Coyne skrivit: ”Naturvetenskap [science] och religion är inkompatibla, du måste välja mellan dem. […] Om du försöker vara konsekvent i hur du erhåller pålitlig kunskap om vårt universum […] måste du i slutändan välja – och välja naturvetenskapen.” (2) Anledningen är enligt Coyne att naturvetenskapen och religionen har olika metoder för nå kunskap om verkligheten, olika metoder för att utvärdera denna kunskap, samt kommer fram till motstridiga slutsatser om universum. (3)

I Sverige har föreningen Humanisterna uttryckt liknande åsikter: ”Det finns egentligen bara ett sätt som religion kan vara ”förenlig” med vetenskapen; Om de religiösa föreställningarna helt saknar empiriska sanningsanspråk, om religionen håller sig med en gudsbild som aldrig ingriper i vår verklighet, aldrig gör mirakel och aldrig hör bön. Med en opersonlig gud som existerar utanför tid och rum och aldrig gör någonting kan man komma undan en konfrontation med vetenskapen. Men en sådan religion skulle å andra sidan helt sakna förklaringsvärde för tillvarons mysterier.” (4) Om dessa författare har rätt är det lite märkligt att en så stor del av vetenskapens pionjärer, liksom en stor del av dagens vetenskapsmän, inklusive nobelpristagarna, tror på Gud. (5) Det indikerar snarare att Coynes analys, att vetenskapen är inkompatibel med religionen, inte stämmer.

En anledning till att konflikthypotesen kan leva kvar till idag är att man har missförstått både vad som menas med vetenskap och vad som menas med att tro på Gud. Jag kommer att argumentera för att båda dessa missförstånd leder till konflikt där det egentligen inte finns någon. Vi ska nu undersöka konflikthypotesen genom att se vad problemet är med att ha en övertro på vetenskapen. I en kommande artikel ska vi även undersöka vad det innebär att tro på Gud. När korrekta beskrivningar av vetenskap och religion används är det tydligt att det inte finns någon konflikt mellan dem, annat än i undantagsfall.

Vetenskap i en låda: Varför naturvetenskapen är begränsad

Naturvetenskapen kan förklara världen som vi ser omkring oss. För en del räcker det att konstatera detta, så tänker man sig att den kan förklara precis allting. Detta är ett exempel på extrapolering, dvs utifrån att naturvetenskapen kan förklara väldigt mycket, drar man slutsatsen att den kan förklara precis allting. Oxfordkemisten Peter Atkins har tex skrivit: ”Jag menar att det inte finns någonting som den vetenskapliga metoden inte kan förklara.” (6) Men är en sådan extrapolering befogad? Hur mycket kan naturvetenskapen förklara? För att kunna göra en extrapolering bör vi vara tämligen säkra på att allting som går att veta kan förklaras naturvetenskapligt. Problemet är att just eftersom den vetenskapliga metoden är begränsad, kan vi inte använda den för att dra en sådan slutsats. I så fall skulle den behöva sträcka sig utanför sig själv. Istället behöver vi använda oss av metavetenskap, dvs filosofin, för att avgöra om det finns någonting utanför det som naturvetenskapen kan förklara. Den kan alltså inte själv avgöra om det finns någonting som den inte kan förklara.

Anledningen till att naturvetenskapen är begränsad är för att vi har uppfunnit den vetenskapliga metoden som ett sätt att söka svar på vissa frågor om tillvaron. Den ger (oftast) pålitliga och goda svar på dessa frågor men vilka svar vi kan få beror på vilka frågor vi ställer: Vi har konstruerat metoden för att svara på frågor kring en begränsad del av verkligheten, sådant som har att göra att med materia, energi och andra delar av den fysisk verkligheten. Det blir därför ett missbruk av naturvetenskapen när man använder den för att försöka besvara frågor som ligger utanför dess kompetensområde.

För att tydligare se varför vetenskapen är begränsad kan man göra en historisk tillbakablick. Vi människor har försökt veta många saker. Innan den moderna naturvetenskapen uppstod, gjorde man ingen tydlig åtskillnad mellan olika former av kunskap: frågor om fiskar, gudar, vulkaner, geometri, estetik och himlakroppar – allt var kunskap och behandlades på samma sätt. Förmodligen var de vetenskapliga diskussionerna mycket intressanta då varje område kunde bidra med kunskap. Men samtidigt är det ganska opraktiskt att inte skilja olika former av kunskap från varandra: det är en enorm skillnad på att ha kunskap om vilken musik som är vacker och att ha kunskap om kokpunkter för olika vätskor.

När det vetenskapliga arbetssättet långsamt började formas handlade det om att separera ut vissa typer av frågor från andra. (7) Det har jämförts med att man lade vissa frågor i en låda som man märkte upp med ”Naturvetenskap”. (8) Dessa frågor valdes ut på grundval av att de kunde undersökas på ett likartat sätt, med observationer och upprepningsbara experiment, de kunde leda till förutsägelser om tillvaron och svaren på frågorna berikade varandra på olika sätt. För flera av dessa frågor kunde man också ta matematiken till hjälp för att finna svar och svaren kunde ibland formuleras som generella naturlagar. Dessa egenskaper kan sägas vara ett ungefärliga kännetecken för hur naturvetenskapliga teorier fungerar. De förklaringar som uppfyllde dessa egenskaper lades i lådan som märktes upp med ”Naturvetenskap”.

Att separera vissa frågor från andra var en avgörande del i den moderna naturvetenskapens tillkomst. Filosofen Mary Midgley har skrivit att fysikens framgång under 1600-talet helt och hållet berodde på att dess grundare såg ett behov av att avgränsa den – att separera de fysikaliska frågorna från andra, intrasslade, frågor. (9) När Isaac Newton skrev att han kände sig som ett barn som plockade upp snäckskal på stranden, menade han inte att det bara var en tidsfråga innan fysiker kunde förklara tillvarons alla mysterier. Han menade att livet i sig är mystiskt och naturvetenskapen endast kan förklara en liten del av det. En del frågor kräver andra typer av svar. Newton kom ihåg att det fortfarande finns frågor utanför lådan – de har inte försvunnit.

Historia och moral utanför lådan

Frågorna i lådan, de naturvetenskapliga frågorna, har alltså vissa kännetecken. De har att göra med observationer och hypotesbildning, upprepningsbara experiment och materiella förklaringar. Men hur är det med frågorna som är kvar utanför lådan, de som inte uppfyllde de kriterierna för att klassificeras som naturvetenskap? En hel del av vår kunskap om världen handlar ju faktiskt inte om upprepningsbara experiment eller matematik. Exempelvis historiska händelser: Vi vet att Julius Caesar mördades den 15 mars 44 f.Kr. i Pompejus teater av bl.a. Marcus Brutus efter en sammansvärjning i den romerska senaten. Hur vet vi detta? Inte är det genom upprepningsbara experiment i alla fall. Vi kan inte återskapa Caesars död och göra ett experiment för att ta reda på om han verkligheten mördades av Brutus. Få människor skulle dock förneka att vi kan ha kunskap om historiska händelser. Historiker använder sig av historievetenskapliga metoder såsom ögonvittnesskildringar, dokumentjämförelser och arkeologi för att få kunskap om specifika händelser, inte naturvetenskapliga.

Vi kan formulera en viktig regel: Metoderna som vi använder för att få kunskap måste väljas med hänsyn till vad det är vi vill få kunskap om. Vi kan inte använda ett mikroskop för att studera stjärnor eller ett teleskop för att studera celler. Om det gäller företeelser i naturen som har att göra med upprepningsbara, observerbara händelser så är naturvetenskapliga metoder lämpliga. Om det gäller ekonomisk tillväxt så är ekonomivetenskapliga metoder lämpliga. Om det gäller historiska händelser såsom Caesars död, Napoleons krig eller t.o.m. Jesu uppståndelse är historievetenskapliga metoder lämpliga. Att en frågeställning inte befinner sig i den naturvetenskapliga lådan betyder inte att frågan inte förtjänar att ställas eller att den inte går att besvara. Det betyder kanske bara att den befinner sig i en annan låda, uppmärkt med någonting annat. Vi kan då inte begära att frågan ska kunna besvaras med naturvetenskapliga metoder. Om religionen befinner sig i en annan låda än naturvetenskapen gör inte det religiösa frågor meningslösa, det betyder bara att de naturvetenskapliga metoderna inte är tillämpliga på religiösa frågeställningar.

Mening och syfte utanför lådan

Det är inte bara frågor om historiska händelser som befinner sig i en annan låda än den naturvetenskapliga, det gäller även frågor om moral. Om jag har en rik moster så kan naturvetenskapen tala om vad som kommer att hända med henne om jag häller arsenik i hennes kaffe. Men naturvetenskapen kan aldrig tala om för mig ifall detta är ett moraliskt acceptabelt sätt att komma över hennes pengar. Svaret på den frågan får jag söka någon annanstans. Ändå är moraliska frågor absolut grundläggande för det vetenskapliga arbetssättet – får man lov att plagiera? Behöver man tala sanning i en vetenskaplig artikel? De flesta människor vet svaren på dessa frågor, men det är inte svar som vi prövar oss fram till genom upprepade experiment. Filosofen Michael Ruse menar att moralisk kunskap kan vara lika verklig och objektiv som naturvetenskaplig kunskap:

”Den man som säger att det är moraliskt acceptabelt att våldta små barn, har precis lika fel som den man som säger att 2 + 2 = 5.” (10)

Precis som Ruse skriver så kan moraliska frågor handla om fakta i lika hög utsträckning som matematiska. Enda anledning till varför någon skulle betvivla detta verkar vara om man menar att endast den naturvetenskapliga lådan kan ge verklig kunskap, men detta är ju i sig inte en naturvetenskaplig bedömning. Vi verkar faktiskt veta att det är fel att våldta småbarn trots att det inte är en naturvetenskaplig slutsats. 

Även frågor om mening och syfte befinner sig i en annan låda än den naturvetenskapliga, men även detta kan uppenbart handla om kunskap. För att se detta kan en liknelse av matematikern John Lennox vara till hjälp. (11) Min moster Ulla har bakat en tårta som är så fin och ser så god ut att den förtjänar en ordentlig undersökning. Jag skickar iväg den till världens främsta vetenskapsmän och ber dem att förklara tårtan. Näringsforskarna talar om hur många kalorier tårtan innehåller, biokemisterna talar om hur mycket fett och proteiner som finns i tårtan, kemisterna förklarar vilka atomer som bygger upp proteinerna, fysikerna förklarar vad dessa atomer består av och hur de växelverkar och matematikerna beskriver den här växelverkan med en massa eleganta ekvationer. När dessa vetenskapsmän har givit oss en uttömmande förklaring, vet vi då allt som går att veta om tårtan? Knappast. Antag att jag frågar dem varför gjordes tårtan? Matematikerna kan ställa upp hur många ekvationer de vill, men ingen matematisk ekvation eller lista över näringsämnen kan tala om för mig varför moster Ulla gjorde tårtan. Om jag vill veta svaret får jag helt enkelt fråga henne. Mening och syfte är alltså kunskap som jag får skaffa mig på andra sätt än med den vetenskapliga metoden. Notera att oavsett vilka svar som näringsforskarna och kemisterna kommer fram till, kan de aldrig säga att tårtan inte har något syfte. Men på samma sätt gör moster Ullas syfte med tårtan inte kemisternas analyser mindre värda. Det handlar om olika sorters svar som ger kompletterande information om tårtan.

Fysikern John Polkinghorne har jämfört förhållandet mellan vetenskapen och religionen med en kokande kittel: Om någon kommer hem till mig och undrar varför vattnet kokar på spisen kan jag svara att vattnet kokar för att den kinetiska energin gör att vätebindningarna bryts så vätskan övergår i gasfas. Och jag kan svara att vattnet kokar för att jag tänkte bjuda på te. Det ena är ett vetenskapligt svar, det andra är ett svar som handlar om avsikt och syfte. 

Svaret som handlar om syfte är betydelsefullt – människor drack te långt innan man visste något om vätebindningar. Det vetenskapliga svaret har fortfarande inte ersatt det andra – även om jag själv är kemiintresserad är de flesta av mina gäster förmodligen mer intresserade av att veta syftet med att vattnet kokar än den kemiska mekanismen. För att förstå tillvaron runt omkring oss behöver vi båda typerna av svar. På samma sätt är det med naturvetenskap och religion: på frågan varför universum finns kan jag svara att universum finns för att det har expanderat från en singularitet för 13 miljarder år sedan, och jag kan svara att universum finns för att en kärleksfull Gud har skapat det, upprätthåller det och ligger bakom allting som vi kan studera med den vetenskapliga metoden. De båda svaren utesluter inte varandra, de är kompatibla som två olika typer av förklaringar som tillsammans ger en mer fullödig förståelse av tillvaron. Vi kan därför utnyttja både den naturvetenskapliga och den religiösa lådan för att söka svar. Det finns inte någon anledning att spela ut dem mot varandra.

De viktigaste frågorna är inte naturvetenskapliga

Naturvetenskapen har gränser. Peter Medawar, nobelpristagare i medicin, har skrivit:

”Att det finns en gräns för vetenskapen framgår tydligt av dess oförmåga att besvara barnsligt enkla frågor som rör de stora livsfrågorna: ’Hur kom allting till?’, ’Varför är vi här?’. ’Vad är meningen med livet?’ … Det är till metafysiken, skönlitteraturen och religionen vi måste vända oss för att få svar på dessa frågor.” (12)

Han får medhåll av Francis Collins, genetikern som ledde kartläggningsprojektet av människans arvsmassa, HUGO:

”Naturvetenskap är det enda tillförlitliga sätt som finns för att förstå den naturliga världen, och dess verktyg kan, när de används på rätt sätt, frambringa djupa insikter om den materiella verkligheten. Men naturvetenskapen är maktlös när det gäller att svara på frågor som: ’Varför blev universum till?’, ’Vad är meningen med att människan finns till?’, ’Vad händer efter döden?’ En av de starkaste drivkrafterna för mänskligheten har varit att söka svar på djupa frågor och vi behöver använda både det naturvetenskapliga och det andliga perspektivets hela kraft för att förstå både det synliga och det osynliga.” (13)

Vi kan nog alla instämma med Collins i att naturvetenskapen är oerhört kraftfull när den används på rätt sätt. Lika tydligt bör det vara att naturvetenskapen får sin styrka genom att den uttalar sig endast om ett begränsat antal frågor. Den är inte allvetande, det finns frågor som ligger utanför dess kompetensområde.

Vi kan nu utvärdera Jerry Coynes ord: ”Vetenskap och religion är inkompatibla, du måste välja mellan dem. […] Om du försöker vara konsekvent i hur du erhåller pålitlig kunskap om vårt universum […] måste du i slutändan välja – och välja vetenskap.” I ljuset av ovanstående förstår vi nu att detta är fullständigt nonsens. Att metoderna i den naturvetenskapliga lådan fungerar bra, innebär inte att det inte finns andra lådor. Det är sant att den naturvetenskapliga metoden skiljer sig från den religiösa, men det betyder inte att vi måste välja. Det är ungefär som att hävda att vattnet kokar för att vätebindningarna bryts och därför spelar det ingen roll att du vill ha te. Non sequitur. Eller som man säger på svenska: Goddag yxskaft! Religionen och naturvetenskapen kan existera tillsammans – de ger olika typer av svar om verkligheten och vi behöver båda sorterna.

Flera förklaringar samtidigt

Låt oss utveckla ovanstående. Det är vanligt inom vetenskapen att samma föremål kan beskrivas på olika förklarande nivåer. Låt oss ta människan som exempel. Jag själv har ett medicinskt perspektiv men är molekylärbiolog från början. Jag kan beskriva människan på biokemisk nivå, cellnivå, organnivå, psykologisk nivå och populationsnivå. Alla dessa perspektiv är legitima, beroende på vad frågeställningen är. Partikelfysikern Ian Hutchinson har givit följande exempel med förklaringar av människan på olika nivåer som alla kan vara sanna utan att de utesluter varandra: (14)

  • Jag är en ansamling elektroner och kvarkar som samverkar via den svaga kärnkraften.
  • Jag är en kombination av huvudsakligen väte-, kol-, och syreatomer.
  • Jag är en fantastisk biokemisk maskin som koordineras av informationsbärande genetiska koder.
  • Jag är en komplex organisation av samverkande celler.
  • Jag är en biologisk organism, besläktad med ett stort antal andra biologiska organismer.
  • Jag är ett varmblodigt däggdjur.
  • Jag är en person, make och vän.
  • Jag är en syndare, frälst av nåd.
  • Jag är en odödlig andlig varelse, skapad till Guds avbild.

Jag är allt detta och ingen nivå utesluter någon annan nivå. Det är bara om man utgår från den så kallade scientismen – att bara den naturvetenskapliga lådan ger verklig kunskap – som det finns en konflikt mellan de olika nivåerna. Men scientismen är felaktig, ingen sådan konflikt finns. Samma sak gäller när Dawkins använder darwinismen för att ge stöd åt sin ateism. (15) Istället för att låta förklaringar som skulle kunna komplettera varandra existera tillsammans, har han bestämt att den naturvetenskapliga lådan är den enda som kan ge verklig kunskap. Därmed uppstår en konflikt som egentligen inte borde finnas. 

Även en del kristna har omedvetet accepterat delar av scientismen och Dawkins teori att det finns en konflikt mellan biologiska (eller andra naturvetenskapliga) teorier och att tro på Gud. Men eftersom olika nivåer av förklaringar kan vara sanna samtidigt, finns ingen sådan motsättning. I samma stund som Dawkins använder biologin för att uttala sig om Guds existens har han lämnat den naturvetenskapliga lådan, och konflikten är då inte mellan en naturvetenskaplig teori och Guds existens, utan mellan en ateistisk filosofi och religionen. Och att det finns en konflikt där är ju inte så konstigt. Man får de svar man letar efter.

Slutsatser

Naturvetenskap är fantastiskt. Den har till stora delar givit oss det teknologiska och medicinska välstånd vi har idag. En av de saker som gjort naturvetenskapen så framgångsrik är att den har avgränsats från andra kunskapsmässiga frågeställningar och innebär ett (relativt) tydligt och väldefinierat sätt att inhämta kunskap. Det innebär att man använder sig av observationer, hypotesprövning genom experiment och falsifiering. Men naturvetenskapliga förklaringar är bara en sorts förklaringar – andra sorter är historiska, moraliska och meningsförklaringar. Vattnet som kokar på spisen kan förklaras med både fysikaliska mekanismer och med mening och syfte och det ena utesluter inte det andra. På samma sätt förhåller sig naturvetenskapen och religionen i normala fall till varandra – de ger kompletterande beskrivningar av tillvaron.

Det finns mycket mer att säga om ämnet och frågan ifall det förekommer konflikter är ännu inte löst. Det vi har tittat på är naturvetenskapen och religionen som två legitima vägar till kunskap. Liknelsen med tevattnet får anses utgöra en generell bild av hur de förhåller sig till varandra. Men ibland kan det naturligtvis bli kontakt mellan de två, så att naturvetenskapliga slutsatser påverkar religiösa, och vice versa: De olika lådorna kan vara mer eller mindre långt ifrån varandra. Speciellt tydligt blir detta när det kommer till ursprungsfrågorna – där kan naturvetenskapen och religionen berika varandra och hjälpa oss till ökad förståelse. Hur detta kan gå till är ett eget ämne. Dessutom ger ju religionen, åtminstone den kristna, en viktig filosofisk grund för att bedriva vetenskap vilket vi redan har sett. Naturvetenskapliga teorier har varit enormt framgångsrika i att beskriva den fysiska världen omkring oss. Tillvaron är, så långt vi kan upptäcka med naturvetenskapen, regelbunden och upprepningsbar och de vetenskapliga teorierna fungerar därför utmärkt utan att behöva hänvisa till en personlig Gud. Men detta är inte ett skäl till att betrakta Gud som överspelad av vetenskapen som Humanisterna skriver. Ian Hutchinson sammanfattar: ”Kristna ser naturens likformighet inte som någonting som utestänger Gud från sin skapelse utan som ett utflöde av hans trofasthet gentemot den. Naturlagarna är sådana de är därför att Gud designade dem på det sättet och fortsatt upprätthåller dem genom sin vilja.” (16) Naturvetenskapen är upptäckten av hur universum är arrangerat i den mån det är reproducerbart och begripligt och det är samtidigt upptäckten av hur Guds plan är utformad och hur han verkar i skapelsen, en koppling som var uppenbar för många av vetenskapens pionjärer. Det finns två fallgropar här som antingen ser Gud som totalt frånvarande eller som alltför oberäknelig: Gud har inte satt igång universum, gjort det oberoende av honom och sedan gått på semester. Inte heller har han satt igång universum, gjort det oberoende av honom och ingriper lite då och då för att rätta till och justera när naturen hamnar snett. Nej, Gud upprätthåller i sin trofasthet ständigt skapelsen och naturvetenskapen utforskar lagbundenheten som följer av detta. På frågan ”kan naturvetenskap och religion samexistera?” blir svaret ett klart ja. Historien visar dessutom att detta har varit en övervägande konstruktiv samexistens.

Noter:

  1. När vetenskapshistoriker har frågat sig hur det kom sig att den moderna vetenskapen uppstod just i Europa vid medeltidens slut, har man upptäckt att det var endast där och då som de nödvändiga förutsättningarna för en vetenskaplig revolution fanns. Vetenskapen förutsätter en tro på att det finns en ordning i naturen, en regelbundenhet så att vad som helst inte kan ske när som helst. Historiker har funnit att denna uppfattning härstammar från medeltidens övertygelse om en rationell skapare. Tron på att vetenskap överhuvudtaget är möjligt har visat sig vara en direkt härstamning från den medeltida teologin: Världen är inte ett godtyckligt mysterium, det finns en rationell skapare med en plan och vilja för skapelsen, och därför kan skapelsen studeras med rationella metoder. Se Sebastian Ibstedt, ”Vetenskapens kristna rötter”, 24 augusti 2019, https://svenskapologetik.wordpress.com/2019/08/24/vetenskapens-kristna-rotter/; Sebastian Ibstedt, ”Vetenskapens kristna rötter – del 2”, Svenska apologetiksällskapets blogg (blog), 09 oktober 2019, https://svenskapologetik.wordpress.com/2019/10/09/vetenskapens-kristna-rotter-del-2/. 
  2. Jerry A Coyne, Faith Versus Fact (Penguin Publishing Group, 2015), 90.
  3. Coyne, 62.
  4. Patrik Lindenfors och Christer Sturmark, ”En myt att vetenskap kan förenas med religion”, Svenska Dagbladet, 11 december 2012, avs. Debatt, https://www.svd.se/en-myt-att-vetenskap-kan-forenas-med-religion.
  5. Ibstedt, ”Vetenskapens kristna rötter”.
  6.  Peter Atkins, ”Why It’s Only Science That Can Answer All the Big Questions”, Aeon, 21 augusti 2018, https://aeon.co/ideas/why-its-only-science-that-can-answer-all-the-big-questions.
  7.  Vilket till stor del gjordes av kristna.
  8.  Liknelsen med lådan är lånad från David Hutchings, ”Does Science Have Limits?”, bethinking.org, 21 juni 2017, https://www.bethinking.org/does-science-disprove-god/does-science-have-limits.
  9.  Mary Midgley, ”Metaphysics and the Limits of Science”, The Guardian, 28 augusti 2010, avs. Opinion, https://www.theguardian.com/commentisfree/belief/2010/aug/28/philosophy-science.
  10. Michael Ruse, Darwinism defended: a guide to the evolution controversies (Reading, Mass: Addison-Wesley, Advanced Book Program/World Science Division, 1982), 275. Citerad i Richard D Alexander, The Biology of Moral Systems (Routledge, 2017).
  11. John C Lennox, Guds dödgrävare: har vetenskapen begravt Gud? (Stockholm: Credoakademin, 2010), 54.
  12.  P. B Medawar, The Limits of Science (New York: Oxford University Press, 1987), 66.
  13. Francis S Collins, Evolutionens Gud (Örebro: Libris, 2009), 19.
  14.  Ian Hutchinson, Monopolizing Knowledge: A Scientist Refutes Religion-Denying, Reason-Destroying Scientism (Belmont, Mass: Fias Publishing, 2011), 231.
  15. Se tex Richard Dawkins, Den blinde urmakaren (Stockholm: Wahlström & Widstrand, 1988).
  16. Hutchinson, Monopolizing Knowledge, 228.

Vad är vetenskap en kritik av scientism.

Nyligen lyssnade jag på ett avsnitt av podden ”the language of God” där programledaren Jim Stump samtalar med Marcelo Gleiser professor i naturlig filosofi fysik and astronomi vid Dartmouth College. Gleiser ser sig som agnostiker men har en hel del intressanta tankar beträffande scientism, en materialistisk övertro på froskning där inget tillåts ligga utanför det som vetenskapen kan omfatta.

Länk till podden:

https://www.podbean.com/ew/pb-zduum-c45082

De viktigaste poängerna i Gleisers resonemang kring vetenskap tycker jag är:

  1. En vetenskaplig slutsats är inte slutgiltig. När vi når fram till en vetenskaplig teori är det den bästa kunskap vi hittills lyckats skapa. Vår bästa förståelse såhär långt. Men vetenskapen kommer att jobba vidare och ny kunskap kommer att läggas till. Att påpeka detta är viktigt för att vi inte skall få en övertro på vetenskapen men samtidigt skall det inte användas för att förringa vetenskapens betydelse. När något blivit en vetenskaplig teori har det genomgått en mycket noggrann process och mycket arbete har lagts ner på det som presenteras, det förtjänar att tas på allvar och respekteras. Begreppet teori inom vetenskap är något helt annat än vad vi menar när vi använder ordet till vardags och menar en gissning eller ett förslag.
  2. Ju mer vi lär oss ju fler frågor får vi. Gleiser liknar vår kunskap vid en ö i ett hav av okunskap. Ju mer vi lär oss ju större blir ön. När ön växer blir omkretsen större alltså växer gränsen mellan vår kunskap och okunskap ju mer vi lär oss. Ett annat sätt att uttrycka det här är att man inte kan fråga om saker man inte känner till. Det var ingen på stenåldern som hade frågor om hur en laser fungerar, det låg för långt ifrån den kunskap man redan hade. Vi kan bara ställa frågor om sådant som ligger på gränsen mellan kunskap och okunskap. Detta tror jag är ett annat viktigt perspektiv för att hålla vår hybris i schack och bevara vår nyfikenhet och förundran inför tillvaron. Ibland låter det som att vi människor nästan kan och vet allt som finns att veta men tillvaron är oändligt stor och vi har ingen anledning att sluta vara nyfikna och ödmjuka inför allt det vi har omkring oss.
  3. Det ovetbara. Gleisner hävdar med bestämdhet att det finns saker som vi inte kan veta något om. Som exempel nämner han universums orsak. Vi var inte där och vi har inga möjligheter att simulera de energinivåer som fanns då därför kan vi inte veta. Även om vi skapar modeller av detta blir de med nödvändighet allt för förenklade och fattiga för att vi ska kunna veta vad universums ursprungsorsak är.
  4. God of the gaps. Det är farligt att grunda sin tro på det vi inte känner till eller att använda Gud som en förklaring för det vi ännu inte känner till. Tro skall grundas på det vi känner till. Här håller jag verkligen med. Det är jätteviktigt att vi grundar tron på det vi redan vet så att vi står stadigt och inte får vår världsbild raserad så for vi får ny kunskap.
  5. The evidence of absence is not absence of evidence. Det faktum att vi inte har bevis för något är inte i sig självt ett bevis för att detta något inte existerar. Det betyder bara att vi inte kan veta. Detta är Gleisners grund för att kalla sig agnostiker. Som Kristen skulle min främsta invändning vara att den Gud som vi bara anar i naturen blivit uppenbarad och tydlig genom Jesus. Men det är ändå viktigt att konstatera att vetenskapen inte kan bevisa eller motbevisa Gud, detta motsätter givetvis inte att vi kan ha argument för att Gud finns som tar sin utgångspunkt i både vetenskap och filosofi.

Sammantaget tycker jag att dessa punkter är viktiga för att förstå vetenskapens roll och begränsningar. Gleisner visar på punkt efter punkt varför att nyateister och scientister som t.ex. Dawkins har fel i sin syn på vad vetenskapen är och hur man bör se på den. Mot slutet av samtalet blir det också tydligt vart Gleisner och Jim har olika syn på saker och ting. Samtidigt som Gleisner är öppen för att det finns sådant som ligger utanför vetenskapen vill han inte heller helt öppna för det övernaturliga eller Gud utan talar mer om att återknyta till naturen, han har en mer panteistisk hållning vilket givetvis inte är en kristen hållning. Jag tänker inte bemöta hans ståndpunkt här utan vill låta fokuset ligga på kritik mot scientism.

Per Johan Axéll

Varför evolution och ateism är oförenliga

Jag kan inte räkna alla de gånger jag har hört ateister säga: ”Jag tror inte på Gud, jag tror på evolutionen.” Många utgår från att om evolutionsteorin är sann, är ateismen sann. Evolutionsbiologen och nyateisten Richard Dawkins har hamrat hem denna koppling, och även en del kristna håller instinktivt med.

Men tänk om…

evolution atheism

…evolutionsteorin är oförenlig med ateism?

Låt mig introducera dig till Alvin Plantingas evolutionära argument mot naturalismen (förkortas EAAN utifrån engelskan). Plantinga är en av världens mest inflytelserika nu levande filosofer, och hans argument har diskuterats på högsta filosofiska nivå i flera decennier. Här är ett exempel:

 

På grund av den omfattande diskussionen om argumentet finns det många nyanser, invändningar och fördjupningar att ta del av. I detta inlägg kommer jag enbart kortfattat introducera argumentet i en enkel form och illustrera det med en groda. För den som vill ha fördjupning är det bara att googla.

Plantingas argument i ett nötskal

Plantinga definierar naturalism som att det inte finns någon Gud eller något som liknar Gud. Om evolutionen har ägt rum i en sådan värld är den inte styrd av någon högre makt, utan de processer som driver den framåt är mekanismer såsom slumpmässig mutation, naturligt urval, med mera. De organismer som främjas av evolution är naturligtvis de som överlever, ”survival of the fittest” som Darwin uttryckte det.

Plantinga påpekar att detta gäller hela organismen, inklusive dess eventuella hjärna. Evolutionen främjar hjärnor som tänker tankar som gör att organismen överlever.

Men. Det spelar ingen roll om dessa tankar är sanna eller inte.

closeup photography of a frog

Tänk dig en groda. Den ser flugor, sticker ut sin tunga och äter dem, hittar en grodfru och ynglar av sig. Framgångsrik evolution, generna sprids vidare. Det vi vet om denna groda är att dess hjärna orsakar handlingar som gör att den överlever.

Men vad är innehållet i dessa tankar? Är de sanna? Det kan vara så att grodan tänker sanna tankar: flugor är flugor som ska ätas, grodflickor är grodflickor som ska uppvaktas, och så vidare.

Men vi kan också tänka oss en groda som har allvarliga hallucinationer. Den kanske tror att den är en drake som skjuter miniatyrflamingos med en laserpistol fastmonterad i munnen. Ju fler flamingos som skjuts ner, desto mer poäng får grodan. Andra grodor tror den är svampar som man ska para sig med för att få bonuspoäng. Och dess yngel ärver samma bisarra föreställningsvärld.

Båda dessa tankebanor leder till samma resultat – grodan äter och får barn – så för en naturalistiskt styrd evolution spelar det ingen roll om grodan tror att den är en groda eller en laserskjutande drake. Tankarnas innehåll är irrelevant, det är beteendena som tankarna orsakar som avgör huruvida organismen överlever.

Här bränner det till för ateisterna. För vi är dessa grodor, enligt dem. Vi är lika materialistiskt konstruerade och evolutionärt orsakade som grodor.

Nå, vi är övertygade om att vi är de grodor som tänker sanna tankar om omvärlden. Men kan vi garantera det, utifrån att både evolution och naturalism är sant?

Plantinga svarar nej på den frågan.

En person som tror att både evolutionsteorin och naturalismen är sann har ingen anledning att lita på sin egen hjärna. Och har man inte det saknar man anledning att tro på naturalistisk evolution, eftersom man använde sin hjärna för att komma fram till de slutsatserna.

 

 

Två vanliga invändningar

Ateisters respons ser oftast ut på ett av följande två sätt: antingen medger man att våra hjärnor är opålitliga och ger till och med argument för det (utifrån studier om hur minnet ibland fyller i saker som inte har hänt mm), eller så hävdar man att sanna tankar har ett så självklart överlevnadsvärde att det blir orimligt att tänka sig organismer som tänker massa falskheter och ändå överlever.

Den första invändningen missar poängen. Det vi diskuterar är inte om hjärnan kan begå misstag, utan om de tankar vi tänker har något med sanning överhuvudtaget att göra. Och det är något vi alla utgår från för att ens kunna ha en diskussion. Om ens världsbild gör att man måste ifrågasätta att man ens kan tänka sammanhängande tankar som har med verkligheten att göra, bör man byta världsbild. Man saknar rationell grund att tänka att ens tankar inte funkar.

Den andra invändningen fungerar inte heller. Naturligtvis är det uppenbart för oss att sanna tankar har överlevnadsvärde, inte minst för att vi själva är övertygade om att vi för det mesta tänker sanna tankar. Men tankar med falskt innehåll kan fortfarande leda till beteenden som gör att organismer överlever, och det enda den naturalistisika evolutionära processen bryr sig om är överlevnad – inte sanning.

Faktum är att om naturalistisk evolution är det enda som formar organismer finns ingen anledning att betrakta en sådan hallicunerande groda som mindre sannolik än en som tänker sanna tankar. Det är, som Plantinga uttrycker det, 50/50.

Om vi däremot tänker oss att Gud har skapat oss, antingen genom att styra evolutionen eller på något annat sätt, försvinner problemet. Han kan då se till att våra hjärnor inte bara skapar beteenden som får oss att överleva, utan också hushåller tankar som korrekt representerar omvärlden och hjälper oss förstå den.

Kristna har alltså all anledning att lita på sina hjärnor. Ateister kan tyvärr inte vara lika säkra på den saken.

Här beskriver professor Plantinga argumentet med egna ord.

Hur går vi från att mirakler finns till att Gud finns?

Om en månad släpps min bok Dokumenterade mirakler där jag redovisar många exempel på vetenskapligt oförklarliga tillfrisknanden efter bön (se ett urval här). Utifrån dessa ”VOTEB” argumenterar jag för att mirakler högst sannolikt finns.

Boken är dock inte slut där. I dess avslutande del, som jag kallar ”Orientering i en mirakulös värld”, diskuterar jag några följdfrågor som lär dyka upp i huvudet på den som händelsevis blir övertygad om det övernaturligas existens. Den första är naturligtvis om detta innebär att det finns någon form av Gud. 

Faktum är att en hel del tänkare har argumenterat för att klyftan mellan miraklers existens och Guds existens inte kan överbyggas. Baden Powell skrev redan på 1800-talet hur extraordinära händelser bygger på observationer medan tron att dessa händelser beror på gudomlig intervention bygger på åsikter. Gregory Dawes menar att den varelse som utför mirakler, om de sker, är oförutsägbar och behöver inte vara Gud. Och Youtubern Stephen Woodford, även känd som Rationality Rules, hävdar att ett mirakel aldrig någonsin säger oss något om Guds existens eller karaktär orsaken bakom miraklets tillkomst förblir oåtkomligt för oss:

Grundproblemet är helt enkelt att miraklet i sig sällan ger särskilt mycket information om den eller det som utför det. Hur kan vi ens vara säkra på att det är en Gud överhuvudtaget? Kanske är den övernaturliga processen inte medveten utan mekanisk, en mirakulös maskin som inte ger bönesvar på grund av godhet utan på grund av programmering?

Många tänker sig att exempelvis buddhismen utgör en världsbild där saker som reinkarnation, telepati och andra övernaturliga ṛddhi kan finnas utan att någon gud behövs. Bilden av en ateistisk buddhism är dock kraftigt förenklad: buddhismen kommer från hinduismen och utvecklades inom ramen för en sådan världsbild. Klassisk buddhism förkastar inte gudarnas existens utan lär tvärtom att man kan återfödas som en!

Den sekulära, ateistiska buddhism som blivit populär i västvärlden förkastar ofta läran om återfödelse och mirakler, medan de österländska varianter som har en stark tro på det övernaturliga sällan är ateistiska. Men det finns givetvis undantag. Vissa tror inte på Gud men de tror ändå på övernaturliga mekanismer och fenomen.

Jag pratade en gång med en ung tjej som trodde på reinkarnation. Hon ansåg att när vi dör placeras vi framför en skärm (iPad-generationen, ni vet) och får peka på vad och vem vi vill bli i nästa liv. Jag frågade vem som hade ordnat detta fiffiga system, och det visste hon inte.

(Jag frågade även vilka som valde att födas som judar i 1920-talets Tyskland, varav hon tänkte en stund och kom fram till att riktigt alla inte fick välja ändå.)

En ateist kanske tänker sig att ett övernaturligt reinkarnationssystem kan bildas och fungera utan intelligent inblandning på samma sätt som samma ateist tänker sig att biologiska och samhälleliga system är resultatet av blind, slumpartad evolution under årmiljarderna. Men den mirakeltroende ateisten får problem med VOTEB. Om vi är överens om att åtminstone vissa VOTEB är mirakler är det en lågoddsare att tro att dessa mirakler har koppling till den bön som präglar VOTEB.

Det är förståeligt att en ateist som inte tror på mirakler argumenterar för att VOTEB inte har med bön att göra, men det blir märkligt att erkänna att vissa VOTEB är genuina mirakler men bönen har inget att göra med det. Samma sak gäller de andliga upplevelser som ackompanjerar flera VOTEB, och som hjälpte till att övertyga oss om att mirakler finns från första början.

Vi kan alltså med gott samvete konstatera att de mirakulösa helanden som uppenbarar sig som VOTEB med stor sannolikhet hänger samman med bönen. Då är det väldigt svårt att hålla fast vid att de skulle bero på en mekanisk mirakelmaskin utan intelligent inblandning. Om denna livlösa maskin är inställd på att producera helanden på kommando, varför fungerar den inte alltid?

I boken argumenterar jag för att det faktum att helanden inte vattentätt kan replikeras visar att processen som orsakar dem är intelligent snarare än mekanisk. Och om helandemaskinen kan känna igen mänskliga röster och förstå deras språk, tyder inte det på att den är programmerad av en eller flera intelligenta varelser?

Att människor blir mirakulöst friska efter bön är därmed ett starkt argument för att det finns övernaturliga, intelligenta varelser som förstår böner. Den stora frågan är om en eller flera av dessa varelser är gudomliga, eller om de snarare bör förstås som änglar och liknande. Det är något jag skriver om i detta blogginlägg!

Om du är intresserad av boken kan du fram till releasen 13 maj beställa den för 50 kronors nedsatt pris per bok på Sjöbergs förlags hemsida!

Jag lämnade ateismen – idag mår jag bättre än någonsin

Debattartikel inskickad till (och nekad av) Metro.

Hanna Larsdotters text om att lämna frikyrkan berörde mig verkligen. Smärtan och svårigheten i att befinna sig mittemellan två världar är något jag verkligen kan relatera till. Att Hanna kallas för ”avhoppare” och behandlas illa av kristna släktingar är verkligen inte okej.

Jag känner också igen mig i Hannas berättelse av att byta världsbild. Jag är uppvuxen i en prästfamilj men slutade tro på Gud i yngre tonåren. När jag fyllt 15 insåg jag de förfärliga existentiella konsekvenserna av att leva i en ateistisk värld. Allt liv kommer utplånas. Det finns ingen frälsning och andra chans. De som dött före mig är borta för alltid.

Jag hade så mycket ångest, maten slutade smaka. Jag försökte döva det med spel och underhållning, och hade antagligen lyckats om jag inte hade följt med pappa på gudstjänst och hört trosbekännelsen: ”Vi tror på de dödas uppståndelse och ett evigt liv.”

Förstås! Gud kan rädda mig från döden. Jag öppnade Bibeln och fann att evigt liv var ett ämne Jesus återkom till gång på gång. Men hur visste jag att det inte var för bra för att vara sant?

Jag bad innerligt att Gud skulle visa sig för mig, och under ett års tid hände något märkligt: varje gång jag lade mig för att sova på kvällen såg jag Jesus framför mig. Oavsett om det var honom eller hemläxan jag tänkte på.

Under åren har jag sett och dokumenterat många mirakulösa händelser som har stärkt min tro på Gud. Idag mår jag bättre än någonsin.

Det är viktigt att gå dit bevisen leder, och om Hanna till skillnad från mig inte ser goda skäl till att vara kristen ska hon naturligtvis inte vara det. Men att välja ateism istället tycker jag är ett dåligt val.

Ateism är inte bara existentiellt deprimerande, den kan omöjligen motivera varför det skulle finnas saker som ett människovärde, mänskliga rättigheter eller objektiva moraliska fakta. Det är inte saker som observeras vetenskapligt. Om de skulle finnas, hur vi fick reda på dem och varför har vi någon moralisk plikt att bry oss om dem?

Kanske är det detta Hanna syftar på när hon beskriver hur hon är fri från ”regler och system”. Från ett ateistiskt synsätt är det, för att citera Richard Dawkins, lika evolutionärt godtyckligt att vi tycker att våldtäkt är fel som att vi har fem fingrar istället för sex.

Jag tror dock inte att Hanna Larsdotter egentligen tror att moralen är en godtycklig illusion, och därmed bekänner hon sig fortfarande till regler och system. De kanske inte är uppenbarade i en helig skrift, men det förvärrar bara problemet: hur vet vi då att de är sanna?

Detta är ett av många skäl till att jag inte tror att ateismen är sann, och det är jag djupt tacksam för. Om du som läser detta också är besviken på ateismen finns det många poddar och böcker att tillgå som hjälper dig finna en rationell grund för gudstro. Jag garanterar att det du finner där är mycket mer hoppfyllt och ångestdämpande!

Micael Grenholm

Pastor och författare


Micael Grenholms podd- och boktips för sökare:

Tips på poddar:

Reasonable Faith

Unbelievable

Jesusfolket

Tips på böcker:

Kristen på goda grunder av Stefan Gustavsson 

Ateisten som visste för mycket av Andy Bannister


Är Metro partiska?

Jag har frågat Metro varför de inte tog in min text och har än så länge inte fått något svar. Det är möjligt att de tyckte att den var för lång eller svår. Men när jag söker på vilken typ av material som tidningen publicerar under kategorin ”kristendom” och ”religion” framträder ett tydligt mönster. Nästan alla artiklar är kritiska till religion i allmänhet och kristendom i synnerhet.

Några artiklar som sticker ut är prästen Karin Öhagens kritik av kvinnoprästmotståndare och Lisa Magnussons kritik av humanisterna – den senare är väldigt uppfriskande. Men även där är konfliktbilden en öppen, tolerant och postmodern tro vs en tro som gör exklusiva sanningsanspråk och är säker på sin sak (något som kallas fundamentalism både vad gäller evangelikala kristna och humanister).

Hanna Larsdotters artikel är märklig, den kategoriseras som debatt men erbjuder podd- och boktips. Att Metro inte aktivt söker upp någon från ett annat perspektiv, och inte accepterar försök till sådant, tyder på partiskhet. Det saknas evangelikala röster i Metro.

Att evangelikala kristna ofta är dåliga på att nå ut till ”sekulär” media spelar säkert in, men det kan i sin tur förstärkas över att de har försökt och inte fått utrymme. Kristna medier såsom tidningen Dagen startades för att pingstvänner marginaliserades i allmän media.

Om Metro enbart publicerade perspektiv från den politiska högern och utmålade vänsteråsikter som extrema hade nog många reagerat. Visst, tidningar får publicera vad de vill, men en grundläggande journalistisk spelregel är att sträva ”efter att återge alla parters ståndpunkter.” Metro har vid flera tillfällen publicerat kritiskt material mot frikyrklig kristendom, men låter så vitt jag kan se nästan aldrig frikyrkliga komma till tals.

Det är inte något vi ska rycka på axlarna åt och ignorera, utan vi bör kontakta Metro och be dem skärpa sig.