Kategoriarkiv: Ateism

Apologetik del 3 – Varför tror du inte på jultomten då?

Detta är del 3 i serien om att mötas av en hink isvatten av motfrågor och motargument för den kristna tron. Dessa hinkar med isvatten av ifrågasättande som allt för ofta är så pass tråkiga att du och jag undviker att berätta om att vi är kristna.
Denna serie är en liten kompisguide (antingen en handduk att använda efter ishinken eller en doppvärmare att stoppa i vattnet i hinken så upplevelsen blir trevligare) som vill avdramatisera det hela och visa att alla mer eller mindre hätska och/eller ifrågasättande kommentarer och frågor vi får kanske inte direkt visar att kristen tro är det dummaste som finns, utan att tron på Jesus och livet med honom tvärtom kan vara något gott och stabilt att bygga sitt liv på! 
Men om jag inte är kristen då? Ja då tror jag att man kan läsa denna med behållning, man kan se att om jag hade stannat upp lite och funderat i stället för att raljera så kanske det hade funnits något hos min vän/arbetskamrat/klasskamrat/föreningskompis etc som vore värt att utforska. 
Men jag är inte raljant! Det var trevligt säger jag, då är du i gott sällskap med mäng av mina icke-kristna vänner som är trevliga och som jag på olika sätt samtalar om dessa frågor med! 
Idag ska vi se närmare på de andra livsåskådningarna som du kommer få frågan om varför du inte tror på: 
”Det finns ju så många olika religioner, de säger ju samma sak/de är ju egentligen samma sak.”
”Tror du på tomtar/troll/sagor/tomten också?”
Här kan vi notera en sak först: Du kommer inte få någon fråga om ateism, för det betraktas oftast inte som en annan tro/livsåskådning utan som en självklar grund som man sedan lägger något till (ungefär som att ateism är mackan och religion är pålägg; kan vara trevligt, men är onödigt)! Detta är väldigt intressant och här kan man istället för att backa undan och börja berätta de goda skälen för att man inte tror på allt möjligt göra några frågor kring vad de andra tror på och varför. Många har ganska okritiskt anammat en ateistiskt livshållning utan att reflektera mer över det, sedan kan man ändå rätt frispråkigt kommentera att kristna blir kristna för att deras föräldrar är det (vilket inte är helt sant eftersom kristen tro förutsätter en relation) och det är en stor sorg i kyrkan att inte fler barn följer sina föräldrar (exv. Carl-Henrik Jaktlunds bok Jesus gick vidare och kyrkan står kvar), men kan emellanåt vara helt oreflekterade kring sin egen tro i relation till sina föräldrars. 
Många säger då att de tror på vetenskapen/vetenskap. Då bör de få frågan vad det är och om de lever sina liv efter detta? Ofta menar man NATUR-vetenskap; fysik, matematik, kemi etc. Men ändå kommer man fram till att även dessa människor inte mäter sin pojk- eller flickväns kärlek i kilo, inte beskriver sitt nyfödda barns liv i kolvätetermer etc. De står säkert inte och tvekar vid övergångsstället heller vid grönt ljus i misstro mot att människor stannar, de litar helt enkelt på annat än bara vetenskap, något mer immateriellt (något inte mätbart) så då blir inte någon av er endast troende på förnuft eller på det som vetenskapen kan visa utan ni båda har faktiskt mer i era liv än så och ni båda har tillgång till tron på vetenskapen, inte bara den som är ateist. 
Sedan kommer vi till de olika religionerna och här är det ofta svårt i samtalet att göra sig helt förstådd upplever jag, för kunskap om religion tenderar att inte vara den starka sidan hos den som är ateist. På ett sätt förståeligt, men på många sätt rätt konstigt; man förhåller sig ofta helt ovetenskapligt till sin livsåskådning vilket är just vad man anklagar kristna för: ”Ni tror på en saga etc”. Med ovetenskapligt menar jag att man inte har undersökt särskit noga, man är kvar i ett fack man hamnat i, man målar ofta upp bilder av religion, av kristen tro och berättar vilken gud man inte tror pågen Gud som många kristna inte heller tror på, vilket kan vara överraskande för någon som inte är så van att prata om sin ateistiska tro utan är mer van vid att klanka ned på den gud man tror är den kristnes Gud. Här kan en viss vaksamhet vara på sin plats, ofta måste man göra tydligt med varandra vad man pratar om, för annars pratar man helt förbi varandra. 
Så med det sagt kan man gå in i ett studium av de olika religionerna, vilket förstås skulle kunna göras i hyllkilometer av böcker vilket också många har gjort, men för ett samtal av denna karaktär kan man nog som mest hoppas på en fikarast i cafeterian och då får man välja några sätt att jämföra dem som visar på eventuella likheter och skillnader. 
Det är lite olika vad för motargument man kan få och vad som krävs för att motbevisa det. För att motbevisa påståenden som ”alla religioner säger samma sak” är nedanstående rubriker lämpliga, för att samtala om påståenden som ”man kan tro på vad man vill/det är vad du tror, men jag tror…” så kanske man kan använda dessa också men då fundera lite kring om det verkligen finns skäl att tro på det som någon knåpat ihop i sin kammare (här kan du ju läsa in dig på någon sådan religon typ Mormonismen och så jämföra och fråga varför personen inte tror på Joseph Smiths hemgjorda variant, men på sin egen (här gäller det dock att ladda upp med kärlek och omtanke, ingen vill bli offentligt avklädd det som den håller heligt så taget varligt)).  
Vilka religioner bör man ta med?
Välj de stora de som brukar kallas världsreligioner; judendom, kristendom, islam, buddhism, hinduism, sedan brukar många ateister veta mycket om små obskyra religioner eller dylikt bruk inom religioner, men det säger ju inte att alla religioner har fel (lite av poängen med denna uppställning att det inte så enkelt går att dra alla religioner över en kam.  
Dessa ämnen skulle jag välja
Uppenbarelse – Här är det verkligen skillnad. Kristendomen grundades av en figur som inte skrev något vad vi vet (utom i sanden), som enbart grundar sig på att det blev ett avtryck i historien som omvittna. Grundaren tjänade inget på detta inte heller hans efterföljare (typ 300 å senare kan vi kanske börja diskutera om man faktiskt tjänade på att vara kristen, men det var ju lite sent för de som dött för sin tro dessförinnan). 

Särskilt islam och buddhism har här en person som möter en uppenbarelse utan att någon annan är och sedan berättar de att de mött Gud och får direktiv etc och särskilt Muhammed (islam) tjänar rätt bra med världslig makt på det hela. Judendomen hävdar likt kristendomen att den är en historiereligion där Gud agerat i historien (mest noterbart vid uttåget ur Egypten, det stora problemet är källäget kring detta som hände för så länge sedan, men det kan vi återkomma till när det gäller Gamla Testamentet för helt kör är det inte). Hinduism har ett milt sagt oklart ursprung istället där det kanske t o m kan sägas att hinduism är beteckningen på de mer eller mindre lika eller olika religiösa förhållningssätt som finns i Indien med omnejd?! Fast det var min egen tanke. Mer vanligt är att man betraktar hinduism som ett sammanhängande system trots många gudar och olika strömmingar (jag lärde mig att det fanns 370 miljoner olika gudar). De olika gudarna ges olika beskrivning, men ses som olika uppenbarelser av världsskälen (Atman). 

MålKristendomen och islam ser ut at ha samma mål; att leva med Gud i paradiset efter döden. Dock kan man säga att den kristne får levande Gud själv redan nu. Judendom har en mer världsnära tanke om at Gud är med i allt, förbundet mellan judar och Gud är i allt som sker. Lite oklar tanke om uppståndelse och evigt liv med Gud, men den förekommer. Buddhism har utslocknande som mål, hinduism att uppgå i världsalltet Brahman. 

Frälsning och vägen till den – Här är den kanske största skillnaden där i princip alla religioner har att man måste göra/prestera/komma till rätt insikt för att få komma till gud eller bli räddad från det som utmålas som problemet, ett undantag finns dock och det är kristendomen där Gud ser att människan inte klarar detta och blir människa och ger frälsningen gratis, utan att vi måste göra något.  
Av dessa enkla korta frågor kan man konstatera att det är stor skillnad, alla kan inte vara rätt, inte heller att säga sig tro på bara vetenskapen, men samtidigt vara ledsen när förälskelsen tar slut
Vi människor tycks tro på något mer än det vägbara och mätbara
Gott så! 
Men den här frågan som verkade så lovande om man bar på en ateistisk tro kan visa sig vara svårare att få till en poäng mot en kristen än man först trott, för här har den kristne allt historiskt stöd för Jesu liv, död och uppståndelse på sin sida (några tankar om det finns här), medan den ateistiskt troende måste visa upp lika starka stöd för sina icke materiella delar av sin övertygelse, annars har ju den kristen en mer vetenskapligt grundad tro (i bemärkelsen ”har mer skäl att tro på sin övertygelse”) än den som säger sig vara ateist och ändå tror på icke-materiella värden.  
Och så jultomten
Som kristen kan du ju visst tro på tomten 🙂 alltså på den biskop Niklas som är vår grund för tomten (jmf Sankt Nicholas), men skämt åsido så handlar det om att beläggen för spagettimonstret, tomten etc inte är starka nog, all tro på övernaturliga saker är inte likadan är huvudpoängen i denna bloggpost. 
God jul! Eller glad pingst i alla fall!  
/ Martin Walldén 

Edit: Denna artikel är uppdaterad 20170607

Veckans film: Har vetenskapen begravt Gud?

Veckans film är redan något av en klassiker. I en debatt från Oxfords naturhistoriska museum möts två välkända Oxfordprofessorer i en sansad och mycket sevärd duell på temat ”Har vetenskapen begravt Gud?”
Richard Dawkins betraktas som nyateismens främste förgrundsgestalt. Han är etolog och tidigare ‘Professor for the Public Understanding of Science’, som inrättats av miljardären Charles SimonyiDawkins är en ansedd debattör och författare med titlar som ”The God Delusion”. 
 
John Lennox är professor emeritus i matematik och vetenskapsfilosof. Han är en välkänd kristen apologet som föreläser och debatterar på flera kontinenter. I samband med debatterna med Dawkins skrev han boken ”God’s Undertaker. Has science buried God?”, som finns som pdf på svenska här: http://www.credoakademin.nu/images/pdf/lennox-guds-dodgravare.pdf
Här kommer som en liten bonus ett musikaliskt svar på kvällens debattfråga, signerat Newsboys:
Okej, let the show begin!
 

Att försvara kristendomen med humor

Andy Bannister är en rolig apologet. Hans bok The Atheist Who Didn’t Exist (Monarch, 2015) kombinerar intellektuell skärpa med humor när han behandlar de moderna ateismens idéer. Som direktör för The Solas Centre for Public Christianity och biträdande talare för Ravi Zacharias International Ministries har Bannister mycket erfarenhet av att försvara tron. Jag intervjuade honom för några veckor sedan.

Intervju med Andy Bannister

Vad fick dig att använda humor när du bedrev apologetik?

Under de 20 år eller så som jag har varit involverad i kristen tjänst (mestadels fokuserat på att nå skeptiker) blev jag mer och mer frustrerad över det faktum att så många riktigt bra böcker som förklarar den kristna tron ​​aldrig kommer in i händerna på ateister eller agnostiker. De flesta evangelistiska och apologetiska böckerna läses bara av kristna. Förvisso är det inget fel med det: kristna måste vara utrustade för att dela och försvara sin tro. Men jag ville skriva något som faktiskt skulle läsas av skeptiker. Frågan var hur.
Sedan kom jag över ett citat av C. S. Lewis. Han hade fått frågan varför han hade skrivit fiktion (som Narnia-böckerna), och han förklarade att porten till människans sinnen vaktas av ”vaksamma drakar”: saker som cynicism, stolthet och dåliga argument. Men berättelser och fantasi kan låta dig ”smita förbi drakarna”. Det öppnade mina ögon: kanske kunde jag använda en helt annan inställning, något helt nytt, för att tackla ateism. Och det är vad The Atheist Who Didn’t Exist försöka göra – men istället för att krypa förbi draken, använder den komedi för att kittla drakens näsa. När den är upptagen med att skratta, vi kan gå in med sanningen genom porten.
I morse mailade en vän att hon hade köpt en kopia av boken, men innan hon kunde börja läsa den hade sonen (en skeptiker och ateist) plockat upp den och började läsa den. Han tillbringade dagen med att smsa henne bilder av stycken han gillade. Men han sa också att mellan skrattsalvorna hade boken ”fått honom att tänka”, och de pratar nu om dessa frågor på en djupare nivå. Det är, i ett nötskal, vad boken är avsedd att göra. Ge den till en skeptisk vän och säg: ”Du kanske inte håller med allt, men jag lovar, du kommer att skratta högt och ha kul att läsa den.”
Andy Bannister
Vad skulle du säga är de största problemen med ateismen?
Jag tror att det finns två tester för en världsuppfattning: (1) Är det intellektuellt/filosofiskt konsekvent? och (2) är det existentiellt tillfredsställande? Jag tror att ateismen misslyckas båda testen – våra ateistvänner måste smuggla i värderingar/begrepp utanför ateismen (sanning, skönhet, mening, syfte, medvetenhet, skäl, logik, matematik) etc. för att ateism ska ”arbeta”. Och för det andra är följderna av ateismen helt oförlåtliga. Jag täcker lite av det i kapitlet om mening i The ateist som inte existerade.
Om ateism inte kan ta hänsyn till mänskliga rättigheter och moral, skulle ett ateistiskt samhälle så småningom bli förtryckande och omoraliskt?
Om samhället konsekvent levde efter ateismens principer, så tror jag det (och vi har sett det till viss del i det experiment som det ateistiska Sovjetunionen åtog sig tillsammans med Kina, Nordkorea och andra sociala experiment). I praktiken tenderar dock ”sekulära” samhällen som Sverige, Storbritannien, etc. att leva på lånade kristna värderingar. Mänskliga rättigheter är ett exempel: tanken att människor har värde, värdighet och betydelse är en kristen idé. Den ateistiska författaren Luc Ferry är väldigt villig att erkänna detta i sin bok A Brief History of Thought.
Vad kan kyrkan göra för att den kristna tron ​​ska bli mer synlig?
Kristna måste omvända sig från vår tendens att göra kristendomen till en ”privat” sak snarare än en världsbild som bör presenteras på idéernas marknadsplats. Därefter behöver vi, genom Andens kraft, tänka igenom hur vi gör vår kristna tro relevant för alla aspekter av livet, vare sig vi är på arbetsplatsen eller på universitetet. Om kristna talade med självförtroende, svarade människors frågor med klarhet och älskade våra medmänniskor med medkänsla, vem vet vad Herren kan göra genom oss.

/ Micael Grenholm

Artikeln som pdf

Dahlman arrangerar debatt mellan Annala och Sturmark

Veckans film är en rykande aktuell debatt som hölls i Kalmar i helgen. ”Lorensbergskyrkan fylldes när humanisten Christer Sturmark debatterade Guds existens med Vesa Annala, frikyrkopastor”, skriver tidningen Barometern. ”De två debattörerna talade snabbt och refererade flitigt till filosofer och forskare. Åhörarna fick ett tillfälle att damma av begrepp som axiom, kreationism, evolution och metafysik. Kanske inte alldeles enkelt, men intressant, konstaterar ett äldre par i publiken.”
Arrangör och moderator för debatten var Tommy Dahlman.

/ Magnus Lindborg

Ateisters omdefiniering av ateismen

Ateisters omdefiniering av ateismen
Av SAS gästbloggare Micael Grenholm
Humanisten och podcastaren Anders Hesselbom kritiserade mig för några veckor sedan på sin blogg. Jag hade på Hela Pingsten skrivit om hur ateism inte kan betraktas som en neutral position i samhällsdebatten eftersom det är en trosövertygelse som alla andra. Hesselbom svarade:
En ateist är en person som saknar tro på någon gud. Ateism är inte alltid neutralt, då en del ateister kopplar värderingar till sin icke-tro på Gud, och teister (Gudstroende) ibland kopplar värderingar till andras icke-tro på Gud (ateism). Men tittar man på definitionen av ateism, alltså frånvaron av en tro på en gudom, så behöver det inte finnas några värderingar alls. […]
Idag finns det inte längre någon som verkligen tror att ateismen är en trosövertygelse eller livsåskådning. Man stöter på sin höjd på detta påstående när det upprepas av någon som egentligen inte kan motivera sin utsaga, men som använder påståendet för att han gillar utsagan, och för att det passar. En ateist kan förvisso tro att verkligheten inte rymmer några gudar, precis som en person som inte tror på enhörningar kan tro att verkligheten inte rymmer några enhörningar. Men det som utmärker en ateist är att han inte tror att några enhörningar ryms i verkligheten, och den som utmärker någon som inte tror på enhörningar är att han inte tror att verkligheten rymmer några enhörningar. Det är en enorm skillnad på att tro att något inte finns, och att inte tro att något finns, inte acceptera att något finns och att inte låta sig övertygas. Det ena är ett (förvisso rimligt) antagande om verkligheten, det andra är skepticism mot ett ganska obegåvat påstående om verkligheten.
Detta sätt att resonera är vanligt bland ateister. Populära amerikanska ateistiska sidor såsom American Atheists och The Secular Web argumenterar för att ateism inte ska definieras som tron att Gud eller gudar inte finns, utan det är avsaknaden av tro som karaktäriserar ateismen. Ateisten Austin Cline adresserar om detta i själva verket är en ”cop out”, ett sätt för ateister att undvika bevisbördan för sin ateism, men svarar att så inte är fallet. Han menar att det är uppenbart att ateism innebär icketro gällande Guds existens än att tro att Gud inte existerar.
Att definiera ateism som avsaknad av tro på Gud kallas för den breda definitionen av ateism. Enligt denna definition är agnostiker, katter och stenar alla ateister eftersom de saknar tro på Gud. För att slippa katterna och stenarna kan man förstås modifiera definitionen till att begränsa sig till människor, men faktum kvarstår att agnostiker då måste ingå i kategorin ateister även om de själva inte skulle vilja kalla sig det. Det är dock förståeligt att ateister enligt den snäva tolkningen — de som argumenterar emot Guds existens — vill placera sig i samma kategori som agnostiker, eftersom agnosticism anses som en mycket mer legitim neutral position av de allra flesta (inklusive mig).
Dock är agnosticismen neutral just för att den är agnosticism — att den inte tar ställning gällande Guds existens och karaktär – och är därmed inte identisk med s.k. stark ateism som hävdar att Gud inte existerar. När en stark ateist gör anspråk på neutralitet genom att placera sig i samma kategori som en agnostiker, är det som att en anarkist begär att betraktas som om han eller hon var apolitisk. En agnostiker är öppen för att religiösa anspråk kan vara sanna, medan en stark ateist som Hesselbom kritiserar religion.
Det finns ett djupare problem med denna argumentation, nämligen att avsaknad av tro på Gud inte är samma sak som avsaknad av tro. Det vill säga, det faktum att ateismen inte är en teistisk trosövertygelse är inte ett argument för att det inte är en trosövertygelse. På samma sätt innebär min veganism en avsaknad av animalisk kost, men inte en avsaknad av kost. En person som saknar erfarenhet av bungy jumping saknar inte all form av erfarenhet.
Faktum är att inte enda agnostiker kan hävda sig sakna tro, såtillvida att de inte är så arroganta att de hävdar sig veta att det inte går att veta om Gud finns (hur fick de reda på det i så fall?). Än mindre kan en stark ateist som menar att Gud inte finns påstå att detta är något som han eller hon vet. Det är i själva verket en trosuppfattning, vilket inte behöver göra den mindre legitim om det finns stöd för den. Problemet för ateisten är att det inte tycks finnas några positiva argument för att Gud inte finns, varför man föredrar att undvika bevisbördan helt och hållet och endast kritisera religiösa anspråk.
Hesselbom må överdriva när han kallar skillnaden mellan icketro och tro på en negation för ”enorm”, men visst är skillnaden mellan en agnostiker och en stark ateist signifikant. Agnostikern har ingen anledning att argumentera emot religiösa påståenden, och när ateisten gör det behöver han/hon även presentera positiva bevis för sin trosövertygelse. Att få ateister är villiga att anta den utmaningen visar vilken dåligt underbyggd världsbild ateismen är.


Micael Grenholm