Kategoriarkiv: Bibeln

Apologetik del 10 – Fria eller fälla

När man kommer ut som kristen så är det några saker som man ofta råkar ut för, eller upptäcker eller får vara med om. Som en liten guide, som en medvandrares, eller som en liten guide till den kristna världen för den som har en annan tro finns denna bloggpostserie.

img_7436
Jag vill komma ut! Eller om det är in?!

Idag vill jag peka på det som ibland framkommer; att många tycks anse att en kristen tror på en väldigt vacker saga, och att den är som allra vackrast i decembermörkret när berättelsen liksom vänder mörkret till ljus! Det är bara en saga, men den gör att vi tänker stjärnor och ljus och den handlar om godhet och ljuset som övervinner mörkret, gott så!

Julens berättelse kan ses som en ganska svag länk i argumentationen kring Bibelns trovärdighet, vi har inga utombibliska källor till ängelns besök hos Maria, inga utombibliska källor som berättar om jungfrufödseln.

Det jag tänkte spetsa in mig på idag är hur vi förhåller oss till antika källor, i all enkelhet, men med uppmaningen att fria eller fälla trovärdighetsomdömet efter samma måttstock!

Det blir inget revolutionerande eller djuplodande, men ändå en rätt viktig iakttagelse jag gjort i samtal och diskussioner och debatter som jag själv deltagit i och sådant jag tagit del av från andra, en inte så ringa del av detta kunde gott läsas av historielärare och religionslärare, att fria eller fälla och att veta med vilken säkerhet man talar om sådan som varit är av vikt och av vikt att ge vidare, det är viktigt med källkritik både av dagens fake news och gårdagens händelser! Jag tar avstamp i Julius Caesar och Lukas.

Vi börjar i Lukasevangeliet kapitel 2 (Folkbibelns översättning)

Jesu födelse

1 Och det hände vid den tiden att från kejsar Augustus✱ utgick ett påbud att hela världen✱ skulle skattskrivas. 2 Detta var den första skattskrivningen✱, och den hölls när Quirinius✱ styrde i Syrien. 3 Alla gick då för att skattskriva sig, var och en till sin stad.
4 Så reste också Josef från staden Nasaret i Galileen upp till Judeen, till Davids stad som kallas Betlehem, eftersom han var av Davids hus och släkt. 5 Han kom för att skattskriva sig tillsammans med Maria, sin trolovade som var havande.
6 Medan de befann sig där var tiden inne för henne att föda, 7 och hon födde sin son, den förstfödde. Hon lindade honom och lade honom i en krubba, eftersom det inte fanns plats för dem i gästrummet✱.
8 I samma trakt fanns några herdar som låg ute och vaktade sin hjord om natten. 9 Då stod en Herrens ängel framför dem och Herrens härlighet lyste omkring dem, och de blev mycket rädda. 10 Men ängeln sade: ”Var inte rädda! Jag bär bud till er om en stor glädje för hela folket: 11 I dag har en Frälsare fötts åt er i Davids stad. Han är Messias, Herren✱. 12 Och detta är tecknet för er: Ni ska finna ett nyfött barn som är lindat och ligger i en krubba.”

13 Och plötsligt var där tillsammans med ängeln en stor himmelsk här som prisade Gud:

14 ”Ära åt Gud i höjden, och frid på jorden bland människor som han älskar.”✱

15 När änglarna hade lämnat dem och återvänt till himlen, sade herdarna till varandra: ”Vi måste gå in till Betlehem och se det som har hänt och som Herren låtit oss veta!” 16 De skyndade i väg och fann Maria och Josef och barnet som låg i krubban. 17 När de hade sett det, berättade de vad som var sagt till dem om detta barn. 18 Alla som hörde det förundrades över vad herdarna berättade för dem. 19 Men Maria bevarade och begrundade allt detta i sitt hjärta.
20 Och herdarna vände hem och prisade och lovade Gud för allt de fått höra och se, just så som det hade blivit sagt till dem.

Ett slags sammanfattning som vid tidpunkten då detta skrivs synes rätt balanserad och som är enkel att finna (på Wikipedia) återges här:

Forskare vet inte exakt vilket år eller dag som Jesus föddes. Enligt Matteusevangeliet och Lukasevangeliet ägde Jesu födelse rum under Herodes regeringstid som varade fram till kungens död år 4 f.Kr.[3] Emellertid beskriver Lukasevangeliet att Jesus föddes i samband med den första skattskrivningen av de romerska provinserna Syrien och Judeen, under Quirinius, vilken inträffade år 6 e.Kr.[4] Bibelforskare har traditionellt försökt att förena dessa uppgifter, men vissa forskare ser detta som ett misstag av författaren till Lukas evangelium.[5] Det är dock mycket möjligt att det i Lukasevangeliet talas om dels en folkräkning under kejsar Augustus och dels den skattskrivning i provinsen Syrien som hölls år 8 f.Kr. då Quirinius hade det militära ansvaret för provinsen.[6] Den allmänna uppfattningen bland bibelforskare är idag ett födelsedatum som inföll mellan åren 7 och 4 f.Kr.[7]Av de fyra evangelierna är det bara Matteus– och Lukasevangeliet som redogör för Jesu genealogi.[8] Redogörelserna i de båda evangelierna är dock väsentligt olika[9] och samtida lärda ser i allmänhet släkttavlorna som teologiska konstruktioner.[10] Vissa har menat att Matteus vill understryka att Jesus var ett messianskt barn av kunglig härstamning, då han nämner kung Salomo, medan Lukas släktforskning är prästerlig och nämner Levi.[11]En annan förklaring som Peter Fjellstedt anger är att Lukas visar Marias stamtavla, medan Matteus visar Josefs.[12] Båda släkttavlorna visar att Jesus var släkt med kung David och därigenom även med Abraham. Listorna mellan Abraham och David är identiska, men skiljer sig åt mellan David och Josef. Matteus börjar med Salomo och fortsätter med kungarna i Juda rike till den sista kungen, Jojakin. Efter Jojakin avslutas raden kungar då Juda erövrades och folket fördes bort till Babylon. Således visar Matteus att Jesus var en avkomling till kungarna i Israel. Lukas släktforskning är längre än Matteus och går tillbaka till Adam och ger fler namn mellan David och Jesus.

Jesu liv börjar enligt Lukasevangeliet i staden Nasaret i Galileen i nuvarande Israel. Det berättas där hur ängeln Gabriel besökte en ung israelitisk kvinna vid namn Maria och förkunnade att hon skulle föda en son som skulle kallas ”den Högstes son” (alltså Guds son). Det skulle ske genom den Helige Ande, utan medverkan av någon man. Marias trolovade Josef var alltså enligt Nya Testamentet inte far till barnet, och Maria betraktas i den kristna kyrkan traditionellt som jungfru. Josef nämns bara ett fåtal gånger, när författarna beskriver Jesu barndom. Han nämns inte en enda gång i texterna efter att Jesu offentliga verksamhet börjat.

Enligt Lukasevangeliet fick paret till följd av ovan nämnda folkräkning bege sig till staden Betlehem, strax söder om Jerusalem. Maria födde där sin son och lade honom i en krubba (matho) för djur, eftersom det var fullbelagt i härbärget. I samband med födelsen uppenbarade sig en stor grupp änglar för några herdar i närheten. Enligt Matteus evangelium fick den unga familjen en tid senare besök av stjärntydare (de tre vise männen) som kom resande österifrån med gåvor till barnet i form av guld, rökelse och myrra. Männen frågade i hovet i Jerusalem om judarnas nyfödde konung. Kung Herodes den store blev misstänksam över denne ”konung” och lät döda alla gossebarn under 2 år i trakten (se Barnamorden i Betlehem). Jesu familj lyckades dock fly till Egypten och återvände först när kungen var död. De bosatte sig i Nasaret för att undvika att leva under Herodes son och efterträdare Herodes Archelaos styre.[13] När Jesus var 12 år besökte han enligt Lukasevangeliet Jerusalems tempel och förde kloka samtal med de lärda. Det finns inga uppgifter i Nya Testamentet om vad Jesus gjorde eller var han befann sig mellan 12- och 30-årsåldern.

I Markusevangeliet, Bibel 2000, kallas Jesus för en snickare. Matteus säger enligt Bibel 2000 att han var son till en snickare. Det grekiska ordet som används i evangeliet är tekton som betyder ”byggmästare”, vilket tyder på att han kan ha varit en hantverkare, till exempel en timmerman.

Nu till själva mitt ärende, som kan vara av vikt både för dig som är kristen och för dig som är troende av annat slag (ateist, annan religiös tro eller dylikt), ett vanligt sätt att betrakta Lukas uppgifter är att han snurrat tillsaker eller berättar saker som inte är sant eftersom vi inte känner till denna skattskrivning från andra källor, eller att han talar om skattskrivningen som inträffade år 6 efter Jesu födelse. Det som ofta förbises är att Lukas visst nämner denna skattskrivning, men i sin andra bok Apostlagärningarna där han skriver:

Efter honom, medan skattskrivningen pågick, kom Judas från Galileen och lyckades dra med sig många människor. Men också han miste livet, och hela skaran som hade följt honom skingrades.

(Apostlagärningarna 5:37)

Till saken hör att Josefus anger att detta uppror skedde under den skattskrivning som var år 6 efter Kristus.

Så Lukas är, vad vi vet, ensam om att berätta om denna första skattskrivning (dock kan man resonera om den finns omnämnd indirekt).

Så var då tärningen kastad och vi går till:

Julius Caesar!

Han krigade och stod i på många håll, vi är många som kan tänka på citat som han ska ha yttrat, vi kanske t o m kan dem på latin!

File:Flag of France.svg
Erövrade Julius Caesar Gallien/Frankrike!? ”Läs allt om ‘et!

Gallien (ungefär nuvarande Frankrike) införlivades av Julius (innan han var Caesar), så småningom även Brittanien i denna veva.

Men vem berättar om detta? Jo, Julius Caesar själv! I sina minnesanteckningar. Ändå lär vi oss detta i skolan, och vi bygger hela populärkulturberättelser på detta!

Här kan jag tycka att antalet skriftliga källor som berättar om respektive händelse tycks rätt så lika?

Men Lukas är ju tendensi…religiös!?

Lukas berättar absolut med ett syfte, ett slags berättande som inte är helt okänt eller obrukat för romerska kejsare och andra makthavare. Skillnaden är väl att Lukas syftar inte främst till att framhäva sig själv, medan en del av mytbildning kring en romersk kejsare just vill göra det. Berättelserna om Julius Caesar liknar i mångt och mycket Erikskrönikan eller berättelserna om Gustav Vasa och hans förehavanden (en del av den berättelsen kan fortfarande skådas i det före detta Mariakoret i Uppsala domkyrka, en slags idealisering av sig och framhävande av de ideal som ses som bra)!

 

File:Gustav Vasa tomb.jpg
Gustav Vasas gravvård i Mariakoret i Uppsala domkyrka. Runt omkring är citat och målningar som framhäver hans styre och person. Bild: Adville

Så att Lukas ensam nämner en skattskrivning, som i hans återgivning inte kan vara den som inträffade år 6 efter Kristus, gör honom inte per definition felaktig. Det hade förstås varit bättre om det hade funnits ännu fler skriftbelägg, men med den övriga information som Lukas ger som har hållit för granskning så kan vi nog med fog anse honom trovärdig även här!

Så en glad advent och en god jul önskar jag er!

/ Martin Walldén

Annonser

”Ni tror på vad som står i en gammal bok full av sagor.”

Under åren har jag haft många samtal med människor som bokstavligen tror att vi tror på innehållet i en gammal bok och att det är vår ovilja att inse att tiden för länge sedan har sprungit om den bokens världsbild som gör oss så ”bakåtsträvande”, så irrelevanta och så okunniga om vad som är sant idag. Notera: vad som är sant idag, för ingen kan med säkerhet säga att det kommer att anses vara sant i morgon.

Men det är en missuppfattning av värsta slag att tro att vår kristna tro är baserad på ”en gammal bok”. Vi läser den boken, eller det biblioteket, vilket det faktiskt är, för att vi tror på den person om vilken hela boken handlar! Den personliga relationen går alltså före läsningen av boken! Utan den levande närvaron av Honom som boken i sin helhet handlar om, skulle böckernas bok bara vara av akademiskt intresse, eller som ett exempel av den antika litteraturens skatter. Om dem kan man säga mycket och där hitta många goda stunder av läsning, men att läsa ”De Bello Gallico” föranleder ingen livsförändrande insikt. Visserligen kan läsningen av Sheherazades tusen och natt sagor vara nog så sedelärande, men det är en fråga om att ta eller låta bli. Att Läsa Iliaden och Odysséen kan möjligen göra mig fascinerad eller äcklad av grovheten i Herkules värld, eller förtjusa mig med hans hjältedåd, men att ignorera dess innehåll kostar ingenting. Tillordnar man bibeln till dessa verk kan den förvisso ses som en del av ett gigantiskt nätverk av föreställningar som det står var och en fritt att bry sig om. Eller låta bli.

Det krävs ingen medverkan av Homeros för att läsa Iliaden. Gaius Julius Caesar vile i frid, men inte behövs han för att man skall kunna läsa om hans krigserfarenheter med behållning. Det är på den här punkten Bibeln totalt avviker från all annan litteratur. Den förutsätter nämligen ett helt annat förhållande mellan läsaren och texterna. Det är till och med så att bibelläsaren har den egentlige författaren vid sin sida medan bibeln läses. Och denne frågar ideligen:förstår du vad du läser?

Har hört sägas: ”jag har läst hela bibeln två gånger, och det är bara en massa dravel!” ”Jag försöker läsa, men orimligheterna som berättas sätter sig på tvären och förolämpar min tankeförmåga.” ”Det är bara en massa blodiga myter från forntiden som inte har ett dugg mer sanning än den nordiska gudasagan.” Listan kan göras hur lång som helst på invändningarna. För att dessa invändningar skall ha någon relevans måste något annat göras först: protestantens egen världsbild och sanningsuppfattning måste skärskådas. Först av personen i fråga, sedan av den som han vill avvisa med sitt avståndstagande från ’den gamla boken’. Om läsaren alltså inte har någon försvarbar och någorlunda sammanhållen världsbild kan denne inte gärna heller förkasta den världsbild som genomsyrar hela bibeln. Att säga att ’jag förkastar den ovetenskapliga boksamlingen’ innebär ju rimligen att man har upphöjt sin egen syn på tingen till ’vetenskapligen’ fastlagd. Quod erat demonstrandum! (Vilket skulle bevisas.) En enkel grundkunskap i vetenskapsteorins historia borde göra varje sådant påstående till, i bästa fall, en jourhavande hypotes. Inte mer.

Det är alltså inte sant att vi har itutats en massa sagor som vi nu fäster tilltro till. Vi är inte alls blinda för myter och sagor. Tvärtom så förstår vi att mycket av det som verkligen är sant ofta kan uttryckas mycket väl i sagans, legendens, liknelsens och metaforens form. Men det gäller all information! Men den formen kan inte utesluta att innehållet i sagan träffar rätt på ett sätt som en rent vetenskaplig beskrivning aldrig skulle klara av. Om jag bakar en mjuk kaka i en Teddy­björns form har jag ju inte bakat en Teddybjörn. Misstaget att av formen döma ut innehållet gör mången till dumsnut. Eller som det heter: ”Man kastar ut barnet med badvattnet.”

Ett av de bästa exemplen på det sättet att illustrera hur vi umgås med begreppet sanning finns i Johannes evangelium kapitel 18­-19. Den romerske guvernören för det som idag är landet Israel med flera provinser hette Pontius Pilatus (ovedersägligen historiskt säkerställt faktum). När den judiska Sanhedrin (högsta beslutsfattande organet under den romerksa överhögheten) har bestämt sig för att röja Jesus av Nasaret ur vägen kan den inte göra det själv, därtill saknar den nödvändigt bemyndigande, så överlåter de ansvaret på ockupationsmaktens representant. En dialog utspinner sig enligt de trovärdiga vittnen som skrivit ner händelsen:

Pilatus tilltalade honom och frågade: ”Du är alltså kung?” Jesus svarade honom: ”Det är så du uttrycker det, helt riktigt. Till den rollen föddes jag och jag har kommit in i världen för att bevittna sanningen. Alla som säger sig vilja veta sanningen och menar sig vara sanna hör på mig och lyssnar till min röst.” Pilatus blir ställd inför detta oerhörda anspråk och säger sedan det som så många sagt sedan dess: ”A! Vad är väl sanning? Sedan vände han sig bort, gick ut till den samlade judiska lydregeringen och säger. ”Jag kan inte finna något skäl att döma honom.”

Tre olika sanningskriterier står här i ett förhållande till varandra som till denna dag är en absolut verklighet. Det kan översättas med: din sanning, min sanning, och Sanningen. Det är dessa tre parametrar som förklarar hur den politiska, den intellektuella och den religiösa tankemiljön kör fast i samma återvändsgränder om och om igen. Saknas en från de andra sanningarna fristående Sanning återstår bara sanningar som med annan makt måste vidhållas, för de står inte på egna ben.

Förstår jag judarnas sanningskriterium så vet jag att deras tolkning av sanningen inte tillät dem att acceptera Jesu anspråk. Förstår jag den romerska makthavarens sits att till varje pris avvisa varje ”sanning” som skulle störa Roms partsintresse i Israel, så inser jag lätt att inget judiskt sanningskriterium är intressant. Bara det är sant som gagnar makten. Så var det då, så är det nu!

Fristående från dem båda är Sanningen med stort S, och den gör Jesus inte anspråk på att ha som sin agenda, utan han hävdar att det är han själv som är den Sanningen.

(Hade Pontius Pilatus stannat upp ett ögonblick och verkligen hört vad Jesus sa skulle världshistorien ha haft ett helt annat förlopp. Men hans sanningsbegrepp tillät ingen Sanning. Pilatus är med andra ord fullständigt i samklang med vår egen tids sanningsskeptiker.)

Sanningen är alltså inte en rad utsagor, eller en rad att­satser som fastlägger en oomkullkastlig sanning, utan den är en personifierad visdom. Kännedomen om sanningen leder då ofelbarligen till NÅGON inte till NÅGOT. Så är jag tillbaka till inledningen. Vi läser inte bibeln för att ur den gräva fram nån slags tro. Vi har mött en levande exponent för en från all politik, religion och filosofi fristående Sanning. Mötet med denne skedde på hans villkor. Han sökte upp oss innan vi visste vad vi sökte. Genom att andra hade mött honom och förstått vem Han var presenterades vi för en från världen fristående och oföränderlig sanning om oss själva, om världen, och om vem Gud är. Vi fick veta hur det kom sig att vi inte själva redan visste allt det och fördes till en punkt som ledde till en helomvändning. Där vi förut gått vår egen väg, med alla dess erfarna konsekvenser, leddes vi nu till ett ljus som vi sprungit undan och därför jagat vår egen skugga .

Ingen kristen tror på ”kristendomen”. Eller omvänt, ingen som tror att kristendomen är sanningen känner Sanningen. Kristendomen är i bästa fall badbaljan som barnet badar i. Eller som jag med mitt intresse för tomatodling skulle säga: den spaljé som ger tomaterna optimalt solsken. Jag gör aldrig misstaget att leta tomater på spaljén i sig.

Kristen är alltså en människa som inte låter sig bevekas av någon temporär, jourhavande hypotes om vad sanningen nu råkar vara, utan är en som genom att ha funnit Sanningen nu kommer till bibeln för att förstå hur denna oföränderliga sanning verkligen tar sig uttryck i världen. För i det sanningsbegrepp som mötet med Sanningen medför finns alltid detta: Sanningen dvs. det levande Ordet måste bli kött. Men allt kött är som hö! Allt som synbarligen är till är ju föränderligt och omskiftande. Vid betraktandet av allt det som syns måste alltså utgångspunkten för en förståelse av det vara något annat än dess föränderlighet.

Så vi läser bibeln för att i dess bilder, texter, berättelser och utsagor finna det eviga oföränderliga och icke flytande. Vi vet att det inte är sant att ’panta rei’ (allt flyter). Allt är bara relativt i relation till något evigt. Missar du det eviga saknar du referenspunkter för det andra. Då är tillvarons ting en svårseglad malström av konfliktladdade och ytterst efemära informationer. Rena dagsländor bara.

Om något är sant i en oeftergivlig mening behöver det bara sägas en gång. Därför är varje snedmunnad och föraktfull eftersläng om ’den gamla boken’ faktiskt höjden av enfald. Om något är sant behöver det nämligen inte förbättras eller förnyas. Det kan rent av vara så att eftersom det som står skrivet är nedtecknat genom dens försorg som själv är en konstant: ”Jesus Kristus, igår idag och i all evighet densamme!” så finns det inget behov av förändring eller omskrivning av fundamentet. Det som behövs är tillämpningen i tiden av dess eviga sanning. Men om tillämpningen missar den springande punkten så är den inte en tillämpning utan en flykt ifrån ”det som en gång för alla är meddelat till alla de troende.”

Vi läser alltså bibeln för att vi är troende, inte för att bli det. Därmed inte sagt att man inte kan komma till en levande livsavgörande tro genom att läsa den. Det har många erfarit. Men, och här är kruxet: de läste sig fram till ett möte med Honom om vilken hela boksamlingen handlar.

”Ni läser skrifterna för ni tror att ni i dem har liv, men ni vill inte komma till mig för att få det livet”

Om ditt bibelläsande är till för att finna skäl att ifrågasätta Gud, Guds ord och Guds folk, blir bibelordet i sig den dom som du kommer att möta. Du läste men ville inte förstå att relationen till Ordet går före läsandet av texten. Och om ditt sätt att läsa utesluter möjligheten av en Sanning bakom texten så är nog ditt läsande rätt långt borta från författarens avsikt med boken. Den som tar sig friheten att läsa boken som den vill har nog svårt att förstå vad den handlar om.

Det är riktigt synd det.

/ Teddy Donobauer Doncaster September 2018

 

Julen en sista gång – skrattar vi åt skattskrivningen?

Frågan om julens vara eller inte vara, eller framförallt om den en gång började såsom evangelieförfattarna Lukas och Matteus berättar har varit uppe förut här på bloggen; Lukas med sin skattskrivning och Matteus med sin stjärna och sina vise män.

img_7443-e1517952496174.jpg
En sista gång denna jul deklareras Bibelns trovärdighet, eller ger dig som funderar över Guds ord några tankar på vägen!

Jag tänkte att vi skulle återvända till denna världshistoriens näst viktigaste händelse (påsken är nog den viktigaste tänker jag) en sista gång innan vi lämnar den, i kyrkoåret förbereder vi oss ju från onsdagens askonsdag för påsken som kommer så småningom!

Nu till dagens lånade bloggpost:

Jesu födelse och Bibelns skattskrivning

Tankarna kommer från Robert Gabriellson, tack för lånet!

Från Robert Gabriellson om skattskrivningen
Tankar om Jesus och hans samtid och framförallt om skattskrivningen! Av och med Robert Gabriellson

Kan man tro på Bibeln?

Veckans video är en föreläsning av den brittiske apologeten Amy Orr-Ewing, till vardags direktor för Oxford Center for Christian Apologetics. Hon är teolog och jobbar med sin doktorsavhandling och är en internationellt mycket uppskattad föreläsare. 
Föreläsningen inleds med kontrasten mellan människor i vissa länder som är beredda att ta enorma risker för att få tillgång till bibeln, medan vi ofta möts av ifrågasättanden av bibelns trovärdighet.
En samling skrifter nedtecknade under 1600 år, av över 40 författare, på 3 språk och från 3 kontinenter, kopierade och översatta under långa tider till mängder av språk – kan man verkligen ta dem på allvar? I synnerhet berättelserna om Jesus måste väl vara legender?
Amy reder ut frågorna på ett intresseväckande sätt. Späckat med information och med mängder av matnyttiga fakta. Vill du veta mer, kommer här ett lästips:
Det finns en relativt nyutgiven bok av Amy i samma ämne, mycket bra och på svenska, hos Credoakademin: http://credoakademin.nu/shop/ar-bibeln-intolerant

Apologetik del 2 -Att tro på en gammal sagobok

Hur kan du tro på något som står i en [så] gammal bok?

En invändning som inte är allt för ovanlig mot din och min kristna tro. Det är också en invändning som det trevliga bibelstudiet/bönegruppen/ungdomssamlingen med den goda kladdkakan kvällen före  inte riktigt förmår svara på.
Det finns löjligt många skäl att sätta sin tilltro till Bibeln och det kommer att komma några av dem i denna bloggpost och fler i andra poster framöver, men först tänkte jag att vi skulle tänka till.
Vi som kristna förväntas allt för ofta stå till svars för vår tro, som om den i sig behövde försvaras, men ofta har den som inte omfattar den kristna tron inte särskilt mycket att komma med mer än förutfattade meningar om tro, Jesus, Bibeln etc.
Så det första som vi kan göra när vi möter en invändning likt denna om sagoboken är att se på frågan vi får, det kan vi alltid göra när någon ifrågasätter vår tro.
Frågan vi kan ställa oss är: Avgör verkligen någontings ålder hur sant det är?
Svaret är förstås: Nej!
Låt oss se på några viktiga, inte helt nytillkomna, fenomen som oftast omfattas av människor vi möter: Tryckfrihetsförordningen är lite drygt 250 år, är det en dålig sak bara därför? FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna är drygt 60 år, är de mindre rätt än om de skulle skrivas idag? Demokratin räknar sina rötter tillbaka till det gamla Aten för cirka 2000 år sedan, är det en dum idé bara för det? För mycket länge sedan, långt innan Jesus vandrade omkring på jorden, visste man att jorden var rund.
20080816eclipsed2
Månförmörkelse visar jordens runda skugga                                               (Bild: Graham.beverley – https://commons.wikimedia.orgwindex.phpcurid=4572435)
Newtons lagar från 1600-talet duger för att skicka ut rymdfarkoster i solsystemet, bör vi räkna på något annat sätt bara för att det är gamla kunskaper? Hur är det med Arkimedes princip (och hans andra matematiska upptäckter), Pythagoras sats, alla de astronomiska observationer och beräkningar som olika högkulturer under mänsklighetens historia gjort? Ska allt det, trots att det är korrekt, betraktas som mindre sant ju längre tiden går? Nej, så är det förstås inte.
Sanning har att göra med om något skett som det berättas eller inte, sanning har inte egentligen med tidsavstånd att göra. Om det är sant att Big Bang har skett då har den skett även om det är så länge sedan att inget i det fysiska universumet kan ha hänt före. Ålder har inte med osanning att göra, sanning är inte relaterat till tiden utan till om något är sant eller ej.

Vad kan sägas positivt om Bibeln?

Nu när vi hjälpt vår motpart att tänka ett varv till så kan vi kanske börja om igen!?
Först och främst tänker jag på: Fokusera på Nya Testamentet, alltså om Jesus och den tidiga kyrkan! Gamla Testamentet är överkurs om detta ska vara en introduktion. Tyvärr är det lätt att få stå till svars för alla delar av Bibeln även om du blev kristen igår och började läsa den först i kväll. Några saker om Gamla Testamentet kommer jag att ta upp i kommande delar av denna bloggpostserie, till exempel skapelseberättelsen.
Om du måste rättfärdiga varför du börjar prata om den del som handlar om Jesus så kanske du kan argumentera att du ju är kristen och att kristendomen handlar om Jesus främst?!
20170321_151733
Bibelns berättelser om Jesus står säkert som verklighetsskildringar

 

Några argument för Bibeln:

  1. Bibel är inte en bok utan flera, det är alltså flera olika personer/källor som berättar om samma saker.
    • Nya Testamentet består av många (27 st) och har fem huvudförfattare/källor (dels de fyra som skrivit evangelierna (Matteus, Markus, Lukas, Johannes) och Paulus som skrivit de flesta breven).
    • För andra antika personer är antalet källor som berättar om händelsen/personen ofta en eller två och då är det främst kejsare, kungar eller andra makthavare eller i alla fall personer som rört sig i viktiga delar av världen (alltså till exempel viktiga städer som Rom, Aten etc) som omskrivs, inte en avrättad snickare från en avkrok av världen (som det romerska riket lite ödmjukt kallade sig självt).
  2. Det Bibeln berättar om skrevs ned mycket nära i tid händelserna som skildras
    • På goda grunder kan vi anta att Jesus korsfästes ungefär år 30. De första skildringarna av detta skrevs ned på 50- och 60-talet (mellan 20-30 år efteråt) (det är de vi finner i evangelierna) och enstaka delar formulerades antagligen inom fem år från Jesu korsfästelse, det är de som vi återfinner i Nya Testamentet i form av trosbekännelser.
  3. Av antika dokument har vi aldrig kvar originalen, bara kopior av kopior av kopior, helst vill man ha så kort avstånd i tid från att originalet skrevs till att kopian som vi har bevarad gjordes.
    • Bevarade kopior av Johannesevangeliet som skrevs på 90-talet, har hittats från ca år 120 (John Ryland papyruset). Alltså trettio år mellan original och kopia.
    • För Markusevangeliet (skrivet på 50-talet) och 1 Timoteusbrevet (skrivet före år 62, eftersom författaren Paulus blir avrättad då) finns bevarade kopior från år 68 funna i de så kallade ”Döda havsrullarna” i Qumran.
    • Ingen annan antik text kommer i närheten (skillnaden är århundraden längre tid för de flesta antika texter från ursprunglig text till den kopia vi har idag).

Slutsats

Bibeln berättar en sann historia, den måste den som inte tror på Jesus förhålla sig till. Så småningom återkommer vi med tankar kring det övernaturliga i Bibeln som ofta är en stötesten för den som inte är kristen.

To be continued

På onsdag kommer det några tankar från en annan penna om Gud och skapelsen och fysiken och vetenskapen.

Välkommen till resursbanken – om Bibeln

Välkommen till resursbanken!

Vi har ett flertal gånger på Svenska Apologetisksällskapets blogg behandlat frågan om Bibelns trovärdighet, här har vi sammanställt några av dem.

Bloggartiklar

Bibeln

Åter till källorna (om Bibelns källor och andra antika verk) Martin Walldén

Bibelns Gamla och Nya Testamente – går det att förstå? Hanna Lundqvist

Jesus

Jesu födelse

Jesu födelse och Bibelns skattskrivning

Fem usla anledningar till att förneka jungfrufödseln Micael Grenholm

Zlatan Ibrahimovíc och julens stjärna – lyste den på riktigt? Martin Walldén

Jesu död

Vet vi att Jesus dog? Martin Walldén

Jesu uppståndelse

När väljer man att dö för en lögn? Hajdi Moche

Jesu uppståndelse: Gravplundring, hallucinationer eller mirakel? Micael Grenholm

Filmer

Bibeln

Kan man tro på Bibeln Emy Orr-Ewing

Jesus och evangeliernas trovärdighet Stefan Gustavsson

Jesus

Fallet Jesus – klarar han en granskning Lee Strobl

Jesus vem var han (debatt på Kulturhuset i Stockholm 2017)

Historiska belägg för Jesus och Bibeln är starka Jacob Rudenstrand

Jesus är ingen kopia av myter Mary Jo Sharp

Jesu uppståndelse

Påsken vad kan vi veta? William Lane Craigh