Kategoriarkiv: Bibeln

Evangeliernas trovärdighet: Jämförelse av vanliga och ovanliga namn på Jesu tid

Richard Bauckham besökte nyligen Sverige. Han är en framstående forskare i Nya Testamentet som 2006 publicerade boken Jesus and the Eyewitnesses: The Gospels as Eyewitness Testimony, vilken haft stort inflytande på forskarvärlden och synen på evangelierna som ögonvittnesskildringar. Bauckham utmanar bl.a. en idé om att evangelierna (Matteus, Markus, Lukas och Johannes) inte skulle vara baserade på ögonvittnesskildringar av faktiska händelser, eftersom evangelierna t.ex. av majoriteten anses vara skrivna utanför det judiska Palestina. Detta är en viktig fråga att undersöka om vi vill kunna ta evangeliernas historiska trovärdighet på allvar. Om evangelierna inte kan visas basera sina påstående på information som kommer från faktiska ögonvittnen blir det mycket svårare att hävda att deras påståenden är trovärdiga. Om vi däremot kan hitta skäl att tro att evangelierna innehåller ögonvittnesmaterial blir det mycket svårare att förkasta dem som påhittade sagor utan grund i historiska händelser. Här följer en kort redogörelse av en liten del av Bauckhams många argument för evangeliernas historiska trovärdighet.

Bauckham tar sin startpunkt i ett verk av Tal Ilan, en Israelisk forskare som sammanställt en lista men namnet på ca 3000 personer från 330-talet f.Kr. till 200 e.Kr. som man hittat i olika skrifter och arkeologiska fynd från tidsperioden.1 Ilan själv liknar sammanställningen vid en slags telefonkatalog för perioden och Bauckham har jämfört denna ”telefonkatalog” med evangelierna och Apostlagärningarna för att se hur pass bra namnen på personerna i dessa texter stämmer överens med vad som var vanliga namn i det judiska Palestina vid denna tid. Namngivningen under denna period har varit någorlunda konstant och den stora majoriteten av namn kommer från början av det första århundradet fram till ca år 135, vilket gör att sammanställningen inte kan sägas vara för ”bred” i årtal för att jämföras med evangelierna.2

Bauckham räknar med 2953 förekomster av 521 olika namn i ”telefonkatalogen” under perioden, där 2625 av dem är förekomster av 447 olika mansnamn och där 328 av dem är förekomster av 74 kvinnonamn.3 Med en så pass stor samling namn går det att statistiskt jämföra vilka namn som var vanligast under perioden och hur väl detta motsvarar namnen på de personer som evangelierna berättar om. Om evangelierna inte innehåller information som kommer från faktiska ögonvittnen utan är senare efterhandskonstruktioner eller rena påhitt så borde vi förvänta oss att namnen på personer i evangelierna inte motsvarar populära namn i det judiska Palestina. Bauckham’s forskning visar dock att motsatsen är fallet: namnen i evangelierna stämmer mycket väl överens med hur vanliga namnen var på Jesu tid.

Några exempel på hur namn förhöll sig till varandra i det judiska Palestina på Jesu tid:

  • 15.6% av män hade ett av de två vanligaste mansnamnen: Simon och Josef.
  • 41.5% av män hade ett av de nio mest populära mansnamnen.
  • 7.9% av män hade ett namn som vi inte har några andra exempel på.
  • 28.6% av kvinnor hade ett av de två mest populära kvinnonamnen: Maria och Salome.
  • 49.7% av kvinnor hade ett av de nio mest populära kvinnonamnen.
  • 9.6% av kvinnor hade ett namn som vi inte har några andra exempel på.

Jämför detta med hur namnen i evangelierna och Apostlagärningarna förhåller sig till varandra:

  • 18.2% av män hade ett av de två vanligaste mansnamnen: Simon och Josef.
  • 40.3% av män hade ett av de nio mest populära mansnamnen.
  • 3.9% av män hade ett namn som vi inte har några andra exempel på.
  • 38.9% av kvinnor hade ett av de två mest populära kvinnonamnen: Maria och Salome.
  • 61.1% av kvinnor hade ett av de nio mest populära kvinnonamnen.
  • 2.5% av kvinnor hade ett namn som vi inte har några andra exempel på.

Eftersom det statistiska underlaget för kvinnonamn är mycket mindre än det vi har för mansnamn så är det inte förvånande att dessa siffror inte är precis lika träffsäkra som de för männen. Denna höga grad av överensstämmelse är dock i båda fallen mycket osannolik om personerna i evangelierna och Apostlagärningarna skulle vara påhittade av någon som inte hade tillgång till ögonvittneskällor från det judiska Palestina.

En annan intressant aspekt är problemet med att, som Bauckham uttrycker det, ”skilja Simon från Simon”.4 Eftersom t.ex. Simon var det vanligaste mansnamnet under tidsperioden (243 förekomster i ”telefonkatalogen”) så måste ju folk kunna skilja mellan Simon 1 och Simon 2 på ett vettigt sätt. Samma problem finns inte för t.ex. Nikodemus (4 förekomster i ”telefonkatalogen”)5. Bauckham listar elva vanliga sätt som detta kunde ta sig uttryck på, t.ex. att man namnger vem som var personens far (eller en annan släkting), var personen kommer ifrån eller att man ger personen ett smeknamn osv. Bauckham menar att nästan alla elva sätt som man vanligtvis skiljde mellan personer också förkommer i evangelierna och Apostlagärningarna.6

Om du läser evangelierna och Apostlagärningarna så kommer du märka att vissa personer får tillägg till sina namn och andra inte. Simon ligger som sagt först på listan över vanliga mansnamn och i evangelierna och Apostlagärningarna hittar vi bland annat Simon Petrus, Simon Garvaren, Simon Zeloten, Simon den spetälske etc. Du kan själv göra en enkel sökning på ”Simon” för att se alla exempel. Jämför detta med t.ex. ”Filippos” (plats 61) eller ”Sackeus” som inte ens finns med bland de 100 vanligaste namnen. Personer som inte har vanliga namn får inte något tilläggsnamn eller smeknamn.

Denna poäng kanske blir tydligast i Matteus 10:2-4 (plats i listan av namn står inom parentes):

”Detta är namnen på de tolv apostlarna:

  • först Simon (1) som kallas Petrus (80) och hans bror Andreas (100+),
  • sedan Jakob (11), Sebedeus (100+) son, och hans bror Johannes (5),
  • Filippus (61) och Bartolomeus (50),
  • Tomas (100+) och tullindrivaren Matteus (9),
  • Jakob (11), Alfeus (61) son,
  • och Taddeus (39),
  • Simon (1) seloten
  • och Judas (4) Iskariot, han som skulle förråda honom.”

Detta tyder på att berättelserna om dessa personer kommer från ögonvittnesmaterial från det första århundradet och att de inte är senare hopdiktade sagor.

Bauckham skriver:

Dessa särdrag hos informationen i Nya Testamentet skulle vara svåra att förklara som ett resultat av slumpmässigt påhitt av namn inom Palestinsk-Judisk Kristendom och omöjliga att förklara som resultatet av en sådant påhitt utanför det Judiska Palestina. […] Detta understryker sannolikheten hos förslaget [att dessa namn] indikerar ögonvittneskällorna hos de individuella berättelserna i vilka de förekommer.7

Stefan Gustavsson ger en bra sammanfattning av Bauckhams argument:

Kom ihåg: de flesta menar att att evangelierna skrevs på platser runt omkring Medelhavet, långt från den verklighet som gällde för Jesus och hans lärjungar. […] Gör nu tankeexperimentet att du ska skriva en berättelse om vad som hände i till exempel södra Polen för 70 år sedan. Skulle du få namnen rätt? Skulle din namngivning stämma överens med topplistorna för södra Polen under 1940-talet? Inte om du själv har fabulerat ihop berättelsen. Den sortens precision som evangelierna uppvisar skulle du bara kunna åstadkomma om din berättelse var grundad i faktiska händelser i dåtidens Polen.8

Naturligtvis finns det mycket mer som skulle kunna nämnas på ämnet, t.ex. författarnas kunskap om Israels geografi, växtlighet, unika väderfenomen, juridik, politik, sociologi, arkitektur osv. Här har vi fått en liten inblick i ett av de goda skäl vi har att tro att berättelserna i evangelierna och Apostlagärningarna kan härledas tillbaka till historiska ögonvittnen och att de inte är några hopdiktade myter.

/Joachim Arting

Vidare resurser

Skeptikerns Guide till Jesus 1: Om evangeliernas trovärdighet av Stefan Gustavsson sammanfattar mängder av nutida forskning på ett lättillgängligt sätt för den som vill få en bra överblick över argumenten för evangeliernas trovärdighet utan att behöva läsa tusentals sidor akademisk litteratur på ämnet.

Richard Bauckham intervjuades av Apologia när han besökte Sverige, vilket går att lyssna på här.

Källor

Bauckham, Richard, Jesus and the eyewitnesses: the Gospels as eyewitness testimony, Eerdmans, Grand Rapids, Michigan, 2006.

Gustavsson, Stefan, Skeptikerns guide till Jesus 1 Om evangeliernas trovärdighet, Credoakademin, Stockholm, 2013.

Referenser

1 Verket heter Tal Ilan, Lexicon of Jewish names in late antiquity, Mohr Siebeck, Tübingen, 2002.

2 Bauckham, 68.

3 Bauckham, 71.

4 Bauckham, 78.

5 Se listan över namn i Bauckham, 85-88.

6 Bauckham, 78.

7 Bauckham, 84.

8 Gustavsson, 138.

Resursbanken för kristen apologetik

Välkommen till resursbanken!

Vad är de bästa argumenten för Guds existens? Vad betyder ord som ”Kalam” eller ”ontologi” och varför ska kristna bry sig om dem? Apologetikens värld är fascinerande men ibland kan den vara svår att hänga med i. Därför har vi här samlat material som på ett lättförståeligt sätt introducerar dig till centrala argument och idéer i försvaret för den kristna trons sanning!

Bloggartiklar

Argument för Guds existens

Tankar om Kalamargumentet (argumentet utifrån universums början) Joel Samuelsson

Varför finns någonting snarare än ingenting? Micael Grenholm

Det här med ”objektiv moral” Joachim Arting

Kan rationalitet finnas utan Gud? Micael Grenholm

Finns fullständig lycka? (Gudsargumentet utifrån mänskliga behov) Hajdi Moche

Varför evolution och ateism är oförenliga Micael Grenholm

Bibeln

Åter till källorna (om Bibelns källor och andra antika verk) Martin Walldén

Bibelns Gamla och Nya Testamente – går det att förstå? Hanna Lundqvist

Jesus

Jesu födelse och Bibelns skattskrivning

Fem usla anledningar till att förneka jungfrufödseln Micael Grenholm

Zlatan Ibrahimovíc och julens stjärna – lyste den på riktigt? Martin Walldén

Vet vi att Jesus dog? Martin Walldén

När väljer man att dö för en lögn? Hajdi Moche

Jesu uppståndelse: Gravplundring, hallucinationer eller mirakel? Micael Grenholm

Vetenskap och tro

Vetenskapens kristna rötter Sebastian Ibstedt

Nej, medeltidens kristna lärde inte ut att jorden var platt Joachim Arting

Vetenskapligt oförklarliga tillfrisknanden efter bön Micael Grenholm

Gud – en neurologisk övertolkningHajdi Moche

Beror helanden på placeboeffekten? Micael Grenholm

Andra religioner

Vilken religion är sann? – Del 1 Hajdi Moche

Vilken religion är sann? – Del 2 Hajdi Moche

Varför en Gud är rimligare än många gudar Micael Grenholm

 

Filmer

Argument för Guds existens

Tre kortfilmer med Gudsargument utifrån universum

Gudsargument utifrån universums finnjustering och moral

Lidandets och ondskans problem är ateistens

Bibeln

Kan man tro på Bibeln Emy Orr-Ewing

Jesus och evangeliernas trovärdighet Stefan Gustavsson

Jesus

Fallet Jesus – klarar han en granskning Lee Strobel

Jesus vem var han (debatt på Kulturhuset i Stockholm 2017)

Historiska belägg för Jesus och Bibeln är starka Jacob Rudenstrand

Jesus är ingen kopia av myter Mary Jo Sharp

Påsken vad kan vi veta? William Lane Craig

Judas Iskariots död

Vem var Judas?
Judas Iskariot är den av Jesu lärjungar som alltid framställts i dålig dager. Redan när Jesu lärjungar räknas upp i Matt 10:4 får Judas epitetet ”han som skulle förråda honom”. Evangelierna berättar att Judas under skärtorsdagsnatten utlämnade Jesus till de romerska soldaterna, vilket så småningom ledde till att Jesus korsfästes. Efter sin uppståndelse visar sig Jesus för ”de elva lärjungarna” (Matt 28:16). Någon fattas alltså – Judas. Detta har tolkats som att Guds vrede drabbade honom efter hans förräderi och han dog. Exakt hur detta gick till finns det dock skilda beskrivningar av. Syftet med denna artikel är att belysa dessa olika beskrivningar för att försöka förstå hur Judas dog.

Problemformulering
Judas Iskariots död är ett av de ställen som oftast tas upp för att exemplifiera interna inkonsistenser i Bibeln. Tanken är att om Bibeln säger emot sig själv, är det problematiskt att hävda att Bibeln är Guds ofelbara ord. Den klassiska kristna uppfattningen är att Bibeln är ofelbar, men om det finns texter i Bibeln som säger emot varandra måste åtminstone en av dem vara fel. Eller? Judas förrådde Jesus och efteråt tog han livet av sig, så långt är evangelisterna överens, men de tycks ge olika besked om hur detta gick till.

I Matt 27.3–10 läser vi:
Men då Judas, som hade förrått Jesus, såg att Jesus var dömd, ångrade han sig och lämnade tillbaka de trettio silvermynten till översteprästerna och de äldste och sade: ”Jag har syndat och förrått oskyldigt blod.” De svarade: ”Vad rör det oss? Du vill se det så.” Då kastade han silvermynten i templet och gav sig av. Sedan gick han och hängde sig. Översteprästerna tog mynten och sade: ”Det är inte tillåtet att lägga dem i offerkistan, eftersom det är blodspengar.”
Och de beslöt att för dessa pengar köpa Krukmakaråkern till begravningsplats för främlingar. Därför kallas den åkern än i dag Blodsåkern.
Då uppfylldes det som var sagt genom profeten Jeremia: Och jag tog de trettio silvermynten, det pris ‘som Israels barn hade satt på honom som hade värderats, och jag gav dem som betalning för Krukmakaråkern, så som Herren hade befallt mig.

Vi noterar att 1) Judas dog genom hängning; 2) översteprästerna köpte krukmakaråkern för pengarna; och 3) Krukmakaråkern kom att kallas Blodsåkern därför att den köptes för blodspengar.

Om vi istället läser vad Petrus säger i Apg 1:18–20 får vi en annan beskrivning av händelseförloppet:
”Mina bröder, det ord i Skriften måste uppfyllas som den helige Ande genom Davids mun hade förutsagt om Judas, han som blev vägvisare åt dem som grep Jesus. Han räknades som en av oss, och denna tjänst hade fallit på hans lott. För pengarna som han fick för sitt brott skaffade han sig ett jordstycke. Och han föll framstupa, så att buken brast och alla hans inälvor rann ut. Detta blev känt för alla som bodde i Jerusalem, och det jordstycket kallas på deras språk Akeldamak, Blodsåkern. I Psaltaren står det skrivet: Hans gård skall bli öde, ingen skall bo där, och: Hans ämbete skall en annan få.”

Här noterair vi att 1) Judas dog genom att han föll framstupa så att hans inälvor rann ut; 2) Han köpte åkern före sin död; samt att 3) Blodsåkern kom att kallas så för att Judas dog där.

Skillnad Matt 27:3–10 och Apg 1:18–20
Dödsorsak
Judas hängde sig
Judas föll framstupa
Vem köpte åkern
Översteprästerna köpte åkern
Judas köpte åkern
Etymologi
Kallas Blodsåkern för att den köptes för blodspengar
Kallas blodsåkern för att Judas dog där

Det är lätt att förstå varför Judas död brukar lyftas fram som ett av de tydligaste exemplen på motsägelser i Bibeln – det verkar sannerligen som att det är två olika traditioner som har tagit plats i Bibeln. Konstigt nog verkar den tidiga kyrkan inte ha förstått texterna som att den ena motbevisade den andra, för i så fall hade de inte båda tagits med i Bibeln. Det faktum att två så uppenbart olika berättelser ändå finns med bör väcka misstanken att vi kanske inte förstår texten på samma sätt som den tidiga kyrkan gjorde. Innan vi avfärdar texterna bör vi därför undersöka om det finns något sätt att förstå texterna på som inte vållar motsägelser.

Problem 1: Judas dödsorsak
Jerusalems topologi
Enligt traditionen motsvarar den aktuella Krukmakaråkern/Blodsåkern Hinnoms dal, ett fält där krukmakarna hämtade lera. När marken grävdes upp efter lera, gick det sedan inte att använda den för odling men dög som gravplats åt främlingar och fattiga som inte hade råd att begravas på en vanlig gravplats (Conrad 1991; France 2015, 28).
En rättsläkare som försöker rekonstruera ett dödsfall kan få stor hjälp av att veta hur omgivningen ser ut. Alla som har varit i Jerusalem vet att omgivningen är väldigt kuperad, och det gäller inte minst Hinnomdalen. Från botten av dalen kan man se sju till tolv meter höga nästan lodräta klippor (McDowell 1992, 130). Än idag växer träd på avsatserna ovanför klipporna. Det är tänkbart att Judas hängde sig i något av träden som växte över en avsats och att grenen gick av så att han föll framstupa och hans kropp slogs sönder.
Om Judas dog av hängningen så är det mycket möjligt att han fick hänga kvar ett tag, eftersom ingen jude skulle vilja ta ner en död kropp på en sabbat och dessutom under påskhögtiden. Kanske fick kroppen hänga där tills den ruttnade (vilket inte tar så lång tid när det är varmt) och så trillade ner och sprack.
Det finns också en annan möjlighet, nämligen att grenen som Judas fäste repet i var död och torr (det finns många döda och torra träd i Hinnoms dal även idag). Om det då kom en stark vindpust så skulle grenen kunnat ha gått av, och Judas (antingen död eller levande) skulle ha rasat ner i avgrunden. Matteus skriver att när Jesus dog så brast förlåten i templet i två delar, jorden skakade och klipporna rämnade (Matt 27:51). Om Judas nu hängde i en torr, död gren på en klippavsats så är det knappast otänkbart att den gick av vid jordbävningen (Archer 2001, 344). Kanske var det helt enkelt så att grenen som Judas hängde i brast och han föll till marken, och därefter slängde han sig ut för en klippbrant.

Hinnoms dal

Fyra sätt att förstå texten
När man läser de båda beskrivningarna av dödsorsaken ser man att de inte utesluter varandra – Matteus skriver inte att Judas inte föll, och Petrus säger inte att Judas inte hängde sig. Det finns åtminstone tre möjliga sätt att harmonisera de båda redogörelserna: 1) Judas dog när han hängde sig och föll sedan utför ett stup så att buken sprack, 2) Judas dog inte av hängningen men grenen brast och han föll utför ett stup så att buken sprack, 3) Grenen brast och Judas föll till marken, och slängde sig sedan utför ett stup. Det finns alltså flera möjliga sätt att harmonisera texterna, och när vi tar hänsyn till förhållandena kring Jerusalem och hur det kan ha sett ut på Krukmakaråkern så framstår dessa förklaringar inte som särskilt orimliga.

En del kommentatorer har lyft fram en möjlig fjärde förklaring, nämligen att ordet som översätts med ”föll framstupa” (prenes) egentligen är en felstavning och att ett mycket närliggande ord (presthes) som istället betyder ”svullna upp” återfinns i vissa senare manuskript (Pache 1985, 154). Detta ger ju en annan bild av vad Petrus beskriver.

En möjlig femte tolkning
Alla de tre synoptiska evangelierna beskriver Judas förräderi som förutsagda av skrifterna och kända av Jesus i förväg. Markusevangeliet och Lukasevangeliet går inte i detaljer kring hur Judas slutade sina dagar, men Matteusevangeliet innehåller denna mer utförliga beskrivning. Vad är Matteus syfte med att inkludera denna beskrivning? Vi får ha i åtanke Matteusevangeliets särprägel: Den är skriven för judar och huvudintentionen jämfört med de övriga evangelierna är att visa att Jesus är den utlovade Messias. Det är därför som Matteus oftare än någon av de andra evangelisterna använder frasen ”… för att det skulle uppfyllas som var sagt genom profeterna”, och det är därför han hänvisar till skrifterna när Judas dör.
När man använder sig av arketyper i skriften tillåter det en viss poetisk frihet. Både profeten Jeremia (Jer 18:2–6) och profeten Sakarja (Sak 11:12–13) beskriver händelser som påminner om denna. Sakarjas beskrivning ligger närmare (”Och HERREN sade till mig: ”Kasta det åt krukmakaren!” – det härliga pris som de ansåg mig vara värd. Och jag tog de trettio silversiklarna och kastade dem i HERRENS hus åt krukmakaren.”), men ändå väljer Matteus att referera till Jeremia. En trolig anledning skulle kunna vara att passagen i Jeremia är starkare förknippad med dom och straff, och det är detta underliggande budskap som Matteus vill förmedla.
Kanhända använder sig Matteus av en typologi när han beskriver Judas öde. Kombinationen av orden ”gav sig av” och ”hängde sig” används nämligen även i den grekiska översättningen av gamla testamentet, Septuaginta, i 2 Sam 17:23:
”När Ahitofel såg att hans råd inte följdes, sadlade han sin åsna och bröt upp och for hem till sin stad, och sedan han hade ordnat med sitt hus, hängde han sig. Så dog han och blev begravd i sin fars grav.”
Ahitofel var en högt aktad personlig rådgivare till kung David men förrådde honom till förmån för Absalom under dennes revolt. En tidig rabbinsk tolkning (rätt eller fel) associerar Ps 41:10 (skriven av David) med denna händelse: ”Också min vän som jag litade på, han som åt mitt bröd, lyfter sin häl mot mig.” De tidiga kristna läste denna vers som en förebild för hur Judas skulle förråda Jesus (Conrad 1991, 167).

Evangelisten Johannes skriver (Joh 13:18):
”Jag talar inte om er alla. Jag vet vilka jag har utvalt. Men Skriften skall fullbordas: Den som åt mitt bröd lyfte sin häl mot mig.”
Med tanke på Matteus intention att visa på kopplingen mellan det nya och det gamla förbundet, och kopplingen mellan kung David och Jesus, är det möjligt att intentionen i hans redogörelse var att visa att Judas genom sitt förräderi, ånger och död uppfyllde den arketyp som Ahitofel utgjorde. I så fall kanske Matteus inte alls avser att beskriva hur Judas dog, utan hänvisningen till hängning är en hänvisning till Ahitofels förräderi (Conrad 1991). Om denna tolkning är korrekt, finns ingen motsättning mellan Matteus och Petrus redogörelser.
Sammanfattningsvis så kan vi vara ganska säkra på att Judas åtminstone var död efter den händelse som Apostlagärningarna skildrar, dels för att det är minst sagt svårt att överleva att inälvorna rinner ut, dels för att syftet med Petrus tal är att han efterlyser en ersättare till Judas. Det finns däremot ingenting i varken Apostlagärningarnas eller Matteus redogörelse som utesluter den andra.

Problem 2: Krukmakaråkerns förvärvande
Vem köpte då åkern? Petrus säger att Judas skaffade sig ett jordstycke för pengarna, medan Matteus skriver att översteprästerna köpte marken. Dessa påståenden säger inte nödvändigtvis emot varandra. Matteus skriver ju att översteprästerna inte kunde ta emot blodspengarna från Judas eftersom de var orena och de kunde inte läggas i offerkistan. Det här var inte konstigare än att biståndsorganisationer idag kan vägra att ta emot pengar som har förvärvats på oetiska sätt. Trots att Judas kastade silvermynten ifrån sig var det alltså rent juridiskt fortfarande hans pengar. Det är troligt att ryktet om Judas död spreds snabbt och att översteprästerna beslöt sig för att för pengarna köpa Krukmakaråkern, den plats där Judas hade hängt sig. En gravplats (som i sig var oren) var ju ett lämpligt sätt att använda de orena pengarna på (France 2015, 29; Pache 1985, 154). För att undvika rituell orenhet, var prästerna tvungna att köpa åkern i någon annans namn och valde då Judas Iskariot, eftersom det var hans pengar och eftersom de köpte marken där han hade dött.
Det finns också en språklig skillnad mellan de två passagerna. Matteus använder verbet egórasan som betyder att handla på torget, lösköpa, friköpa eller sälja. Det syftar alltså på en transaktion. Petrus i Apostlagärningarna använder istället verbet ektesato som innebär att man förvärvar, får egendomsrätt över eller övertar något (Gilbrant, Gärtner, och Kjärll 1983). Genom att använda detta ord betonar Petrus själva ägandeskapet vilket Matteus inte gör. Matteus beskriver hur prästerna lösköpte åkern för Judas pengar, men de var därmed inte självklart ägare till åkern utan det var alltjämt Judas. Leviter fick ju inte heller lov att äga mark, så översteprästerna hade i vilket fall varit tvungna att göra någon annan till ägare.
Alltså, de trettio silverpengarna som Judas fått gav han tillbaka till översteprästerna. Man skulle då kunna säga att Judas köpte blodsåkern indirekt. Han slängde ner pengarna framför prästerna, men dessa kunde inte ta emot dem utan köpte den plats där Judas hängde sig, Krukmakaråkern, till begravningsplats för främlingar. När Judas var död var platsen oren och det var därför passande att köpa marken för att använda som gravplats. Detta verkar enligt Petrus vara vad Judas förvärvade sig för sitt förräderi.

Problem 3: Etymologi
När vi har kommit så här långt inser vi också att ursprunget till namnet Blodsåkern inte är något större problem.

Petrus säger (Apg 1:18–19):

”Mina bröder, det ord i Skriften måste uppfyllas som den helige Ande genom Davids mun hade förutsagt om Judas, han som blev vägvisare åt dem som grep Jesus. Han räknades som en av oss, och denna tjänst hade fallit på hans lott. För pengarna som han fick för sitt brott skaffade han sig ett jordstycke. Och han föll framstupa, så att buken brast och alla hans inälvor rann ut. Detta blev känt för alla som bodde i Jerusalem, och det jordstycket kallas på deras språk Akeldamak, Blodsåkern.”
Det som var ”känt för alla” var sannolikt inte bara det brutala sätt som Judas dog på, utan bakgrunden till varför han förvärvade marken och att det skedde genom blodspengar. Det finns ingen motsättning mot det som Petrus säger och det som Matteus återger. Båda ställena är överens om att åkern var köpt med blodspengar.

Slutsats
Det som vid en första anblick verkar vara två skilda och oförenliga traditioner visar sig vid en närmare analys vara möjligt att förena. Matteus huvudintresse är Jesu uppfyllelse av det gamla förbundets profetior, medan Lukas återger ett tal som Petrus höll kort efter att händelserna inträffade med syfte att utse en efterträdare till Judas. Syfte, målgrupp och sätt att framföra budskapet på skiljer sig åt, men det innebär inte att redogörelserna är oförenliga. Att avfärda nya testamentet som otillförlitligt baserat på denna förmenta motsägelse är alltså förhastat.

/ Sebastian Ibstedt

Referenser
Archer, Gleason L., Jr. 2001. New International Encyclopedia of Bible Difficulties. Supersaver ed. edition. Zondervan. https://www.amazon.com/New-International-Encyclopedia-Bible-Difficulties/dp/0310241464.
Conrad, Audrey. 1991. ”The Fate of Judas: Matthew 27:3-10”. Toronto journal of theology 7 (2). University of Toronto Press: 158–68. doi:10.3138/tjt.7.2.158.
France, R. T. 2015. Matthew: An Introduction and Commentary. InterVarsity Press.
Gilbrant, Thoralf, Bertil Gärtner, och Thorsten Kjärll. 1983. Studiebibeln: Nya testamentet. Vol. 5. Norman.
McDowell, Josh. 1992. The Best of Josh McDowell: A Ready Defense. Thomas Nelson.
Pache, René. 1985. Bibelns inspiration och auktoritet. Filadelfia.

Apologetik del 10 – Fria eller fälla

När man kommer ut som kristen så är det några saker som man ofta råkar ut för, eller upptäcker eller får vara med om. Som en liten guide, som en medvandrares, eller som en liten guide till den kristna världen för den som har en annan tro finns denna bloggpostserie.

img_7436
Jag vill komma ut! Eller om det är in?!

Idag vill jag peka på det som ibland framkommer; att många tycks anse att en kristen tror på en väldigt vacker saga, och att den är som allra vackrast i decembermörkret när berättelsen liksom vänder mörkret till ljus! Det är bara en saga, men den gör att vi tänker stjärnor och ljus och den handlar om godhet och ljuset som övervinner mörkret, gott så!

Julens berättelse kan ses som en ganska svag länk i argumentationen kring Bibelns trovärdighet, vi har inga utombibliska källor till ängelns besök hos Maria, inga utombibliska källor som berättar om jungfrufödseln.

Det jag tänkte spetsa in mig på idag är hur vi förhåller oss till antika källor, i all enkelhet, men med uppmaningen att fria eller fälla trovärdighetsomdömet efter samma måttstock!

Det blir inget revolutionerande eller djuplodande, men ändå en rätt viktig iakttagelse jag gjort i samtal och diskussioner och debatter som jag själv deltagit i och sådant jag tagit del av från andra, en inte så ringa del av detta kunde gott läsas av historielärare och religionslärare, att fria eller fälla och att veta med vilken säkerhet man talar om sådan som varit är av vikt och av vikt att ge vidare, det är viktigt med källkritik både av dagens fake news och gårdagens händelser! Jag tar avstamp i Julius Caesar och Lukas.

Vi börjar i Lukasevangeliet kapitel 2 (Folkbibelns översättning)

Jesu födelse

1 Och det hände vid den tiden att från kejsar Augustus✱ utgick ett påbud att hela världen✱ skulle skattskrivas. 2 Detta var den första skattskrivningen✱, och den hölls när Quirinius✱ styrde i Syrien. 3 Alla gick då för att skattskriva sig, var och en till sin stad.
4 Så reste också Josef från staden Nasaret i Galileen upp till Judeen, till Davids stad som kallas Betlehem, eftersom han var av Davids hus och släkt. 5 Han kom för att skattskriva sig tillsammans med Maria, sin trolovade som var havande.
6 Medan de befann sig där var tiden inne för henne att föda, 7 och hon födde sin son, den förstfödde. Hon lindade honom och lade honom i en krubba, eftersom det inte fanns plats för dem i gästrummet✱.
8 I samma trakt fanns några herdar som låg ute och vaktade sin hjord om natten. 9 Då stod en Herrens ängel framför dem och Herrens härlighet lyste omkring dem, och de blev mycket rädda. 10 Men ängeln sade: ”Var inte rädda! Jag bär bud till er om en stor glädje för hela folket: 11 I dag har en Frälsare fötts åt er i Davids stad. Han är Messias, Herren✱. 12 Och detta är tecknet för er: Ni ska finna ett nyfött barn som är lindat och ligger i en krubba.”

13 Och plötsligt var där tillsammans med ängeln en stor himmelsk här som prisade Gud:

14 ”Ära åt Gud i höjden, och frid på jorden bland människor som han älskar.”✱

15 När änglarna hade lämnat dem och återvänt till himlen, sade herdarna till varandra: ”Vi måste gå in till Betlehem och se det som har hänt och som Herren låtit oss veta!” 16 De skyndade i väg och fann Maria och Josef och barnet som låg i krubban. 17 När de hade sett det, berättade de vad som var sagt till dem om detta barn. 18 Alla som hörde det förundrades över vad herdarna berättade för dem. 19 Men Maria bevarade och begrundade allt detta i sitt hjärta.
20 Och herdarna vände hem och prisade och lovade Gud för allt de fått höra och se, just så som det hade blivit sagt till dem.

Ett slags sammanfattning som vid tidpunkten då detta skrivs synes rätt balanserad och som är enkel att finna (på Wikipedia) återges här:

Forskare vet inte exakt vilket år eller dag som Jesus föddes. Enligt Matteusevangeliet och Lukasevangeliet ägde Jesu födelse rum under Herodes regeringstid som varade fram till kungens död år 4 f.Kr.[3] Emellertid beskriver Lukasevangeliet att Jesus föddes i samband med den första skattskrivningen av de romerska provinserna Syrien och Judeen, under Quirinius, vilken inträffade år 6 e.Kr.[4] Bibelforskare har traditionellt försökt att förena dessa uppgifter, men vissa forskare ser detta som ett misstag av författaren till Lukas evangelium.[5] Det är dock mycket möjligt att det i Lukasevangeliet talas om dels en folkräkning under kejsar Augustus och dels den skattskrivning i provinsen Syrien som hölls år 8 f.Kr. då Quirinius hade det militära ansvaret för provinsen.[6] Den allmänna uppfattningen bland bibelforskare är idag ett födelsedatum som inföll mellan åren 7 och 4 f.Kr.[7]Av de fyra evangelierna är det bara Matteus– och Lukasevangeliet som redogör för Jesu genealogi.[8] Redogörelserna i de båda evangelierna är dock väsentligt olika[9] och samtida lärda ser i allmänhet släkttavlorna som teologiska konstruktioner.[10] Vissa har menat att Matteus vill understryka att Jesus var ett messianskt barn av kunglig härstamning, då han nämner kung Salomo, medan Lukas släktforskning är prästerlig och nämner Levi.[11]En annan förklaring som Peter Fjellstedt anger är att Lukas visar Marias stamtavla, medan Matteus visar Josefs.[12] Båda släkttavlorna visar att Jesus var släkt med kung David och därigenom även med Abraham. Listorna mellan Abraham och David är identiska, men skiljer sig åt mellan David och Josef. Matteus börjar med Salomo och fortsätter med kungarna i Juda rike till den sista kungen, Jojakin. Efter Jojakin avslutas raden kungar då Juda erövrades och folket fördes bort till Babylon. Således visar Matteus att Jesus var en avkomling till kungarna i Israel. Lukas släktforskning är längre än Matteus och går tillbaka till Adam och ger fler namn mellan David och Jesus.

Jesu liv börjar enligt Lukasevangeliet i staden Nasaret i Galileen i nuvarande Israel. Det berättas där hur ängeln Gabriel besökte en ung israelitisk kvinna vid namn Maria och förkunnade att hon skulle föda en son som skulle kallas ”den Högstes son” (alltså Guds son). Det skulle ske genom den Helige Ande, utan medverkan av någon man. Marias trolovade Josef var alltså enligt Nya Testamentet inte far till barnet, och Maria betraktas i den kristna kyrkan traditionellt som jungfru. Josef nämns bara ett fåtal gånger, när författarna beskriver Jesu barndom. Han nämns inte en enda gång i texterna efter att Jesu offentliga verksamhet börjat.

Enligt Lukasevangeliet fick paret till följd av ovan nämnda folkräkning bege sig till staden Betlehem, strax söder om Jerusalem. Maria födde där sin son och lade honom i en krubba (matho) för djur, eftersom det var fullbelagt i härbärget. I samband med födelsen uppenbarade sig en stor grupp änglar för några herdar i närheten. Enligt Matteus evangelium fick den unga familjen en tid senare besök av stjärntydare (de tre vise männen) som kom resande österifrån med gåvor till barnet i form av guld, rökelse och myrra. Männen frågade i hovet i Jerusalem om judarnas nyfödde konung. Kung Herodes den store blev misstänksam över denne ”konung” och lät döda alla gossebarn under 2 år i trakten (se Barnamorden i Betlehem). Jesu familj lyckades dock fly till Egypten och återvände först när kungen var död. De bosatte sig i Nasaret för att undvika att leva under Herodes son och efterträdare Herodes Archelaos styre.[13] När Jesus var 12 år besökte han enligt Lukasevangeliet Jerusalems tempel och förde kloka samtal med de lärda. Det finns inga uppgifter i Nya Testamentet om vad Jesus gjorde eller var han befann sig mellan 12- och 30-årsåldern.

I Markusevangeliet, Bibel 2000, kallas Jesus för en snickare. Matteus säger enligt Bibel 2000 att han var son till en snickare. Det grekiska ordet som används i evangeliet är tekton som betyder ”byggmästare”, vilket tyder på att han kan ha varit en hantverkare, till exempel en timmerman.

Nu till själva mitt ärende, som kan vara av vikt både för dig som är kristen och för dig som är troende av annat slag (ateist, annan religiös tro eller dylikt), ett vanligt sätt att betrakta Lukas uppgifter är att han snurrat tillsaker eller berättar saker som inte är sant eftersom vi inte känner till denna skattskrivning från andra källor, eller att han talar om skattskrivningen som inträffade år 6 efter Jesu födelse. Det som ofta förbises är att Lukas visst nämner denna skattskrivning, men i sin andra bok Apostlagärningarna där han skriver:

Efter honom, medan skattskrivningen pågick, kom Judas från Galileen och lyckades dra med sig många människor. Men också han miste livet, och hela skaran som hade följt honom skingrades.

(Apostlagärningarna 5:37)

Till saken hör att Josefus anger att detta uppror skedde under den skattskrivning som var år 6 efter Kristus.

Så Lukas är, vad vi vet, ensam om att berätta om denna första skattskrivning (dock kan man resonera om den finns omnämnd indirekt).

Så var då tärningen kastad och vi går till:

Julius Caesar!

Han krigade och stod i på många håll, vi är många som kan tänka på citat som han ska ha yttrat, vi kanske t o m kan dem på latin!

File:Flag of France.svg
Erövrade Julius Caesar Gallien/Frankrike!? ”Läs allt om ‘et!

Gallien (ungefär nuvarande Frankrike) införlivades av Julius (innan han var Caesar), så småningom även Brittanien i denna veva.

Men vem berättar om detta? Jo, Julius Caesar själv! I sina minnesanteckningar. Ändå lär vi oss detta i skolan, och vi bygger hela populärkulturberättelser på detta!

Här kan jag tycka att antalet skriftliga källor som berättar om respektive händelse tycks rätt så lika?

Men Lukas är ju tendensi…religiös!?

Lukas berättar absolut med ett syfte, ett slags berättande som inte är helt okänt eller obrukat för romerska kejsare och andra makthavare. Skillnaden är väl att Lukas syftar inte främst till att framhäva sig själv, medan en del av mytbildning kring en romersk kejsare just vill göra det. Berättelserna om Julius Caesar liknar i mångt och mycket Erikskrönikan eller berättelserna om Gustav Vasa och hans förehavanden (en del av den berättelsen kan fortfarande skådas i det före detta Mariakoret i Uppsala domkyrka, en slags idealisering av sig och framhävande av de ideal som ses som bra)!

 

File:Gustav Vasa tomb.jpg
Gustav Vasas gravvård i Mariakoret i Uppsala domkyrka. Runt omkring är citat och målningar som framhäver hans styre och person. Bild: Adville

Så att Lukas ensam nämner en skattskrivning, som i hans återgivning inte kan vara den som inträffade år 6 efter Kristus, gör honom inte per definition felaktig. Det hade förstås varit bättre om det hade funnits ännu fler skriftbelägg, men med den övriga information som Lukas ger som har hållit för granskning så kan vi nog med fog anse honom trovärdig även här!

Så en glad advent och en god jul önskar jag er!

/ Martin Walldén

”Ni tror på vad som står i en gammal bok full av sagor.”

Under åren har jag haft många samtal med människor som bokstavligen tror att vi tror på innehållet i en gammal bok och att det är vår ovilja att inse att tiden för länge sedan har sprungit om den bokens världsbild som gör oss så ”bakåtsträvande”, så irrelevanta och så okunniga om vad som är sant idag. Notera: vad som är sant idag, för ingen kan med säkerhet säga att det kommer att anses vara sant i morgon.

Men det är en missuppfattning av värsta slag att tro att vår kristna tro är baserad på ”en gammal bok”. Vi läser den boken, eller det biblioteket, vilket det faktiskt är, för att vi tror på den person om vilken hela boken handlar! Den personliga relationen går alltså före läsningen av boken! Utan den levande närvaron av Honom som boken i sin helhet handlar om, skulle böckernas bok bara vara av akademiskt intresse, eller som ett exempel av den antika litteraturens skatter. Om dem kan man säga mycket och där hitta många goda stunder av läsning, men att läsa ”De Bello Gallico” föranleder ingen livsförändrande insikt. Visserligen kan läsningen av Sheherazades tusen och natt sagor vara nog så sedelärande, men det är en fråga om att ta eller låta bli. Att Läsa Iliaden och Odysséen kan möjligen göra mig fascinerad eller äcklad av grovheten i Herkules värld, eller förtjusa mig med hans hjältedåd, men att ignorera dess innehåll kostar ingenting. Tillordnar man bibeln till dessa verk kan den förvisso ses som en del av ett gigantiskt nätverk av föreställningar som det står var och en fritt att bry sig om. Eller låta bli.

Det krävs ingen medverkan av Homeros för att läsa Iliaden. Gaius Julius Caesar vile i frid, men inte behövs han för att man skall kunna läsa om hans krigserfarenheter med behållning. Det är på den här punkten Bibeln totalt avviker från all annan litteratur. Den förutsätter nämligen ett helt annat förhållande mellan läsaren och texterna. Det är till och med så att bibelläsaren har den egentlige författaren vid sin sida medan bibeln läses. Och denne frågar ideligen:förstår du vad du läser?

Har hört sägas: ”jag har läst hela bibeln två gånger, och det är bara en massa dravel!” ”Jag försöker läsa, men orimligheterna som berättas sätter sig på tvären och förolämpar min tankeförmåga.” ”Det är bara en massa blodiga myter från forntiden som inte har ett dugg mer sanning än den nordiska gudasagan.” Listan kan göras hur lång som helst på invändningarna. För att dessa invändningar skall ha någon relevans måste något annat göras först: protestantens egen världsbild och sanningsuppfattning måste skärskådas. Först av personen i fråga, sedan av den som han vill avvisa med sitt avståndstagande från ’den gamla boken’. Om läsaren alltså inte har någon försvarbar och någorlunda sammanhållen världsbild kan denne inte gärna heller förkasta den världsbild som genomsyrar hela bibeln. Att säga att ’jag förkastar den ovetenskapliga boksamlingen’ innebär ju rimligen att man har upphöjt sin egen syn på tingen till ’vetenskapligen’ fastlagd. Quod erat demonstrandum! (Vilket skulle bevisas.) En enkel grundkunskap i vetenskapsteorins historia borde göra varje sådant påstående till, i bästa fall, en jourhavande hypotes. Inte mer.

Det är alltså inte sant att vi har itutats en massa sagor som vi nu fäster tilltro till. Vi är inte alls blinda för myter och sagor. Tvärtom så förstår vi att mycket av det som verkligen är sant ofta kan uttryckas mycket väl i sagans, legendens, liknelsens och metaforens form. Men det gäller all information! Men den formen kan inte utesluta att innehållet i sagan träffar rätt på ett sätt som en rent vetenskaplig beskrivning aldrig skulle klara av. Om jag bakar en mjuk kaka i en Teddy­björns form har jag ju inte bakat en Teddybjörn. Misstaget att av formen döma ut innehållet gör mången till dumsnut. Eller som det heter: ”Man kastar ut barnet med badvattnet.”

Ett av de bästa exemplen på det sättet att illustrera hur vi umgås med begreppet sanning finns i Johannes evangelium kapitel 18­-19. Den romerske guvernören för det som idag är landet Israel med flera provinser hette Pontius Pilatus (ovedersägligen historiskt säkerställt faktum). När den judiska Sanhedrin (högsta beslutsfattande organet under den romerksa överhögheten) har bestämt sig för att röja Jesus av Nasaret ur vägen kan den inte göra det själv, därtill saknar den nödvändigt bemyndigande, så överlåter de ansvaret på ockupationsmaktens representant. En dialog utspinner sig enligt de trovärdiga vittnen som skrivit ner händelsen:

Pilatus tilltalade honom och frågade: ”Du är alltså kung?” Jesus svarade honom: ”Det är så du uttrycker det, helt riktigt. Till den rollen föddes jag och jag har kommit in i världen för att bevittna sanningen. Alla som säger sig vilja veta sanningen och menar sig vara sanna hör på mig och lyssnar till min röst.” Pilatus blir ställd inför detta oerhörda anspråk och säger sedan det som så många sagt sedan dess: ”A! Vad är väl sanning? Sedan vände han sig bort, gick ut till den samlade judiska lydregeringen och säger. ”Jag kan inte finna något skäl att döma honom.”

Tre olika sanningskriterier står här i ett förhållande till varandra som till denna dag är en absolut verklighet. Det kan översättas med: din sanning, min sanning, och Sanningen. Det är dessa tre parametrar som förklarar hur den politiska, den intellektuella och den religiösa tankemiljön kör fast i samma återvändsgränder om och om igen. Saknas en från de andra sanningarna fristående Sanning återstår bara sanningar som med annan makt måste vidhållas, för de står inte på egna ben.

Förstår jag judarnas sanningskriterium så vet jag att deras tolkning av sanningen inte tillät dem att acceptera Jesu anspråk. Förstår jag den romerska makthavarens sits att till varje pris avvisa varje ”sanning” som skulle störa Roms partsintresse i Israel, så inser jag lätt att inget judiskt sanningskriterium är intressant. Bara det är sant som gagnar makten. Så var det då, så är det nu!

Fristående från dem båda är Sanningen med stort S, och den gör Jesus inte anspråk på att ha som sin agenda, utan han hävdar att det är han själv som är den Sanningen.

(Hade Pontius Pilatus stannat upp ett ögonblick och verkligen hört vad Jesus sa skulle världshistorien ha haft ett helt annat förlopp. Men hans sanningsbegrepp tillät ingen Sanning. Pilatus är med andra ord fullständigt i samklang med vår egen tids sanningsskeptiker.)

Sanningen är alltså inte en rad utsagor, eller en rad att­satser som fastlägger en oomkullkastlig sanning, utan den är en personifierad visdom. Kännedomen om sanningen leder då ofelbarligen till NÅGON inte till NÅGOT. Så är jag tillbaka till inledningen. Vi läser inte bibeln för att ur den gräva fram nån slags tro. Vi har mött en levande exponent för en från all politik, religion och filosofi fristående Sanning. Mötet med denne skedde på hans villkor. Han sökte upp oss innan vi visste vad vi sökte. Genom att andra hade mött honom och förstått vem Han var presenterades vi för en från världen fristående och oföränderlig sanning om oss själva, om världen, och om vem Gud är. Vi fick veta hur det kom sig att vi inte själva redan visste allt det och fördes till en punkt som ledde till en helomvändning. Där vi förut gått vår egen väg, med alla dess erfarna konsekvenser, leddes vi nu till ett ljus som vi sprungit undan och därför jagat vår egen skugga .

Ingen kristen tror på ”kristendomen”. Eller omvänt, ingen som tror att kristendomen är sanningen känner Sanningen. Kristendomen är i bästa fall badbaljan som barnet badar i. Eller som jag med mitt intresse för tomatodling skulle säga: den spaljé som ger tomaterna optimalt solsken. Jag gör aldrig misstaget att leta tomater på spaljén i sig.

Kristen är alltså en människa som inte låter sig bevekas av någon temporär, jourhavande hypotes om vad sanningen nu råkar vara, utan är en som genom att ha funnit Sanningen nu kommer till bibeln för att förstå hur denna oföränderliga sanning verkligen tar sig uttryck i världen. För i det sanningsbegrepp som mötet med Sanningen medför finns alltid detta: Sanningen dvs. det levande Ordet måste bli kött. Men allt kött är som hö! Allt som synbarligen är till är ju föränderligt och omskiftande. Vid betraktandet av allt det som syns måste alltså utgångspunkten för en förståelse av det vara något annat än dess föränderlighet.

Så vi läser bibeln för att i dess bilder, texter, berättelser och utsagor finna det eviga oföränderliga och icke flytande. Vi vet att det inte är sant att ’panta rei’ (allt flyter). Allt är bara relativt i relation till något evigt. Missar du det eviga saknar du referenspunkter för det andra. Då är tillvarons ting en svårseglad malström av konfliktladdade och ytterst efemära informationer. Rena dagsländor bara.

Om något är sant i en oeftergivlig mening behöver det bara sägas en gång. Därför är varje snedmunnad och föraktfull eftersläng om ’den gamla boken’ faktiskt höjden av enfald. Om något är sant behöver det nämligen inte förbättras eller förnyas. Det kan rent av vara så att eftersom det som står skrivet är nedtecknat genom dens försorg som själv är en konstant: ”Jesus Kristus, igår idag och i all evighet densamme!” så finns det inget behov av förändring eller omskrivning av fundamentet. Det som behövs är tillämpningen i tiden av dess eviga sanning. Men om tillämpningen missar den springande punkten så är den inte en tillämpning utan en flykt ifrån ”det som en gång för alla är meddelat till alla de troende.”

Vi läser alltså bibeln för att vi är troende, inte för att bli det. Därmed inte sagt att man inte kan komma till en levande livsavgörande tro genom att läsa den. Det har många erfarit. Men, och här är kruxet: de läste sig fram till ett möte med Honom om vilken hela boksamlingen handlar.

”Ni läser skrifterna för ni tror att ni i dem har liv, men ni vill inte komma till mig för att få det livet”

Om ditt bibelläsande är till för att finna skäl att ifrågasätta Gud, Guds ord och Guds folk, blir bibelordet i sig den dom som du kommer att möta. Du läste men ville inte förstå att relationen till Ordet går före läsandet av texten. Och om ditt sätt att läsa utesluter möjligheten av en Sanning bakom texten så är nog ditt läsande rätt långt borta från författarens avsikt med boken. Den som tar sig friheten att läsa boken som den vill har nog svårt att förstå vad den handlar om.

Det är riktigt synd det.

/ Teddy Donobauer Doncaster September 2018

 

Julen en sista gång – skrattar vi åt skattskrivningen?

Frågan om julens vara eller inte vara, eller framförallt om den en gång började såsom evangelieförfattarna Lukas och Matteus berättar har varit uppe förut här på bloggen; Lukas med sin skattskrivning och Matteus med sin stjärna och sina vise män.

img_7443-e1517952496174.jpg
En sista gång denna jul deklareras Bibelns trovärdighet, eller ger dig som funderar över Guds ord några tankar på vägen!

Jag tänkte att vi skulle återvända till denna världshistoriens näst viktigaste händelse (påsken är nog den viktigaste tänker jag) en sista gång innan vi lämnar den, i kyrkoåret förbereder vi oss ju från onsdagens askonsdag för påsken som kommer så småningom!

Nu till dagens lånade bloggpost:

Jesu födelse och Bibelns skattskrivning

Tankarna kommer från Robert Gabriellson, tack för lånet!

Från Robert Gabriellson om skattskrivningen
Tankar om Jesus och hans samtid och framförallt om skattskrivningen! Av och med Robert Gabriellson

Kan man tro på Bibeln?

Veckans video är en föreläsning av den brittiske apologeten Amy Orr-Ewing, till vardags direktor för Oxford Center for Christian Apologetics. Hon är teolog och jobbar med sin doktorsavhandling och är en internationellt mycket uppskattad föreläsare. 
Föreläsningen inleds med kontrasten mellan människor i vissa länder som är beredda att ta enorma risker för att få tillgång till bibeln, medan vi ofta möts av ifrågasättanden av bibelns trovärdighet.
En samling skrifter nedtecknade under 1600 år, av över 40 författare, på 3 språk och från 3 kontinenter, kopierade och översatta under långa tider till mängder av språk – kan man verkligen ta dem på allvar? I synnerhet berättelserna om Jesus måste väl vara legender?
Amy reder ut frågorna på ett intresseväckande sätt. Späckat med information och med mängder av matnyttiga fakta. Vill du veta mer, kommer här ett lästips:
Det finns en relativt nyutgiven bok av Amy i samma ämne, mycket bra och på svenska, hos Credoakademin: http://credoakademin.nu/shop/ar-bibeln-intolerant