Kategoriarkiv: Björn Teddy Donobauer

Genom tron vet vi


I tidigare bloggposter har jag delat tankar om hur den kristna tron är beskaffad. Jag har gång på gång gjort gällande att det finns betydligt mer som talar för en tro på Gud, om än inte vilken Gud som helst, än för tron att någon Gud inte skulle finnas.

Låt mig nämna några skäl till varför jag tror att Gud har talat klartext i sitt ord och att själva gåvan att kommunicera med ord är en bra indikator på det som ordet hävdar om oss: vi är verbalt kommunikativa varelser som trots alla lögner som också omger oss ändå kan tala sanningen.

Det första för mig avgörande skälet är den beskrivning av människan sådan hon är som föreläggs på i stort sett varenda sida i bibeltexten. Det är själva det faktum att om jag lägger en bibelsida bredvid en dagstidning så finner jag att de beskrivningar av mänsklig aktivitet som omger mig i båda texterna inte bara samstämmer i en beskrivning av människans beteende utan också bekräftar den moraliska ambiens som hela tiden finns där. Vi blev utestängda från ett paradis, men slutar inte tro oss om att bygga en replik. Vi lärde oss skillnaden mellan gott och ont men saknar förmågan att konsekvent göra det goda. Vi beskrivs av bibeln och av samtidens krönikörer med samma slag av eftermälen och tillmälen. Alla våra svagheter redovisas kristallklart i bibeltexterna, och det är inte så konstigt att vi känner igen oss, de är nämligen skrivna just av det skälet att vi skulle ta till oss insikterna om våra tillkortakommanden från andras misstag i det förflutna så att vi skulle slippa göra om alla misstag själva. Många av de misstag som människor kan göra är direkt dödande, varför det är smart att lära sig av andras misstag. Vi lever helt enkelt inte läge nog att göra särskilt många misstag på egen hand. Men det krävs ödmjukhet för att lära av andras misstag. Men här spelar den evolutionhysteriska villfarelsen in: i en helt grundlös tillförsikt om att hela tiden bli allt bättre och överlägsna tidigare generationers medlevare fnyser vi åt tanken att vi skulle vara dem lika som var så ”primitiva” att de inte ens hade smartphone.

 

image/jpeg
Vad är då en människa att du tänker på henne? En dödlig att du tar dig an honom?Psaltaren 8:5

Som student av människosläktet under snart sagt 70 år så har det varit mig till oändlig glädje att ha ett slags schablon för vad som är mänskligt möjligt och därför också troligt. När Pontus Pilatus förde ut den inför människomassan förhatlige Nasareén undslapp han sig en dramaturgisk gest: ” Se Mannen” sa han. (Just det: Ecce Homo kommer därifrån.)  Nu var den mannen i alla delar så annorlunda än alla andra män att blotta gesten retade upp folkmassan än mer. I sin ovilja att visa sig vara långt mindre människa än han var gjorde de som i allt väsentligt sker idag. De som visar oss på våra brister elimineras ur synfältet: alltså ”Korsfäst korsfäst.” Men det är inte bara individen som står dr dömd av massan som fångar min blick. Det är också hur enkelt det är att leda och förföra massorna i sig. 
I stort sett samma människor som den fredagsmorgonen vrålade sig hesa i pöbelrop hade bara någon dag tidigare hyllat honom som möjligheten till en uppfyllelse av ett tusenårigt hopp om politisk självständighet undan ockupanterna från än Grekland, än Egypten, än Persien än Rom. De laddade sina hyllningsrop med ambitioner som de hade grumliga förställningar om. Massans beteendeskala har gjort mig alltmer misstänksam mot alla massbeteenden. När någon hävdar att ”så tänker ju alla” inser jag oftast att då har nog massan blivit pålurad något som den inte begriper.
Min egen mor, nu 95 år befann sig i Berlins Olympiastadium när 100.000 propagandarusiga tyskar med hitlerhälsningens utsträckta arm vrålade Ja till Adolfs Hitlers fråga: ”Vill ni det totala kriget?”
Mor berättar: ”Jag hörde nån som skrek ja alldeles intill mig! Det var jag.. Hon var vid det laget bara en tonåring. Massornas lättleddhet beror på bristen av den själens ballast som bland annat utgörs av Guds närvaro i människan. Denna närvaro är inte en fråga om ’försanthållande’ utan om verklig närvaro av Guds egen ande.  Jag vet det är rena grekiskan för den som tror att kristen tro är en slags mental inställning enbart.

Det är för att vi genom skrifternas vittnesbörd lärt känna inte bara oss själva och vad vi är kapabla  till, utan också sett den lodlina som Gud själv håller upp för oss för vad som verkligen menas med att vara människa  som vi förstår ved som menas med att bli född på nytt. Ingen apologetisk artikel i världen kan så i grund förändra hela människan. Där hjärtat inte omformats och getts nytt innehåll har hjärnan liten nytta av kunskap.

Ett andra starkt skäl till att ha en kristen övertygelse kommer ur det som kallas för profetiorna: Mellan 1500 och 400 år före Jesu ankomst till världen gjordes det detaljerade förutsägelser om vad Han skulle komma att göra och säga och utsättas för under sina dryga tre decennier i livet. Detaljerna är så specifika att även den mest skeptiska människa med en god förmåga till att göra sannolikhetskalkyler blir häpen när det kan ställas upp en lista på mängder av kritiska ”tillfälligheter” (det är vad vaneskeptikerna kallar dem) som alla uppfylldes och bevittnades och nedskrevs för vår skull. Vad är bevis? I det flesta fall visar det sig att bevis är beroende på förutfattad mening. Det som någon inte anser kunna finnas får ju helt enkelt heller inte finnas för då faller ju allt. Exempel: Guds röst faller över en grupp människor som alla deltar i något de inte förfogar över. Några hör och förstår, de andra säger ”Oj vad det åskar idag”. (Oavsett om himmelen är klarblå vid tillfället.)  Närhelst en naturalistisk ’förklaring’ presenteras lockas människor att tro att det är allt som finns. Att själva naturen är ett enda gigantiskt under blir ju inte så tydligt med den piratlappen för båda ögona.

Den i nutiden mest dominanta profetiska verkligheten är att åse hur världen beter sig i och runt fenomenet det judiska folket. Igen: på punkt efter punkt uppfylls löften som Gud har gett till det judiska folket, och dag för dag sker det saker som var otänkbara före 1948. Men som nu uppfylls med allt kraftigare vridmoment. Det som sker i Israel och Jerusalem är den balanspunkt vid viken hela världens öden kommer att avgöras, så säger skriften och så agerar världens makter. Judeehat är hävstång för att jaga judar till Israel, Det är deras enda säkra tillflyktsort. Samma natner som driver dem ut hatar dem för att de bygger bostäder åt dem som drivs bort från sina gamla hemländer.  En viss Richelieu vid Napoleons hov blev ombedd att ge ett enda bevis för Guds existens. Svaret blev ’Les Juifs, monsigneur!” ”Judarna ers nåd.” Det äör förunderligt hur människor kan vara åsyna vittnen till ett dagligt inträffande av uppfyllda förutsägelser utan att ta någon notis om att det är på det viset.

För tänk om bibeln har rätt om den framtida historien? Då har den ju också rätt om den ursprungliga historien. After att ha studerat hela bibeln som ett sammanhängande dokument med en och samma berättelse i 66 volymer i snart 50 år har omfånget av dessäkthet och sanningshalt blivit en självklarhet. Den talar helt enkelt sanning om människans belägenhet, men hon ser sig ogärna i spegeln, för lögnen ger mer tröst. Jodå, har Bibeln rätt då sitter människan på pottkanten rejält. Och då kan det ju tänkas att människor reflekterar över vad det är som hon har missat. Så gladeligt som det svenska samhället har kastat ut de tio Guds bud lika surt skördas nu effekterna. ”Endast i dig min Gud finner mitt hjärta sin ro” Hette det förr då när budet om att sätta Gud först var normalt (inte så att alla som sa det gjorde det, men ändå) Titta nu på hur bra vi klarar oss med psykofarmaka i miljardkronors klass, hur generationer saknar framtidshopp. Se hur ’du skall inte ha begär till din nästas ..någonting’ har ersatts av ett lögn och stöldvälde utan motstycke. Hur avund höjts till skyarna som ’kamp för mina rättigheter’. Ja listan kan göras precis hur lång so helst. Den disintegration som samhället uppvisar har direkta kopplingar till det som har skett i historien, ända tillbaka till början.

Så även om jag bortsåg från den personliga och dagliga gemenskapen med Gud genom Guds ande och Guds ord så skulle jag ha överväldigande bevis för att bibeln måste vara sannare än allt annat som är skrivet. (Inklusive denna bloggtext!)
Och vet ni vad: alla angreppen på Bibeln och möjligheten att den talar sanning bekräftar tilltron till den hundra gånger om. Något som så ivrigt förnekas måste ju slå hårt på någon nervknut i botten på denna mänsklighet, att den febrilt kämpar emot ända till sin död och egen undergång, hellre än att kapitulera inför den Gud i vilken vi alla lever, andas och är till.

Men ser ni: oavsett vad vi tror eller inte, så kommer alla att böja sina knän och bekänna att Jesus är Herre. Det är bara så klokt att göra det friviligt! Medan man har liv nog att komma på bättre tankar.

/ Björn Donobauer  Doncaster 7 November

Annonser

”Ni tror på vad som står i en gammal bok full av sagor.”

Under åren har jag haft många samtal med människor som bokstavligen tror att vi tror på innehållet i en gammal bok och att det är vår ovilja att inse att tiden för länge sedan har sprungit om den bokens världsbild som gör oss så ”bakåtsträvande”, så irrelevanta och så okunniga om vad som är sant idag. Notera: vad som är sant idag, för ingen kan med säkerhet säga att det kommer att anses vara sant i morgon.

Men det är en missuppfattning av värsta slag att tro att vår kristna tro är baserad på ”en gammal bok”. Vi läser den boken, eller det biblioteket, vilket det faktiskt är, för att vi tror på den person om vilken hela boken handlar! Den personliga relationen går alltså före läsningen av boken! Utan den levande närvaron av Honom som boken i sin helhet handlar om, skulle böckernas bok bara vara av akademiskt intresse, eller som ett exempel av den antika litteraturens skatter. Om dem kan man säga mycket och där hitta många goda stunder av läsning, men att läsa ”De Bello Gallico” föranleder ingen livsförändrande insikt. Visserligen kan läsningen av Sheherazades tusen och natt sagor vara nog så sedelärande, men det är en fråga om att ta eller låta bli. Att Läsa Iliaden och Odysséen kan möjligen göra mig fascinerad eller äcklad av grovheten i Herkules värld, eller förtjusa mig med hans hjältedåd, men att ignorera dess innehåll kostar ingenting. Tillordnar man bibeln till dessa verk kan den förvisso ses som en del av ett gigantiskt nätverk av föreställningar som det står var och en fritt att bry sig om. Eller låta bli.

Det krävs ingen medverkan av Homeros för att läsa Iliaden. Gaius Julius Caesar vile i frid, men inte behövs han för att man skall kunna läsa om hans krigserfarenheter med behållning. Det är på den här punkten Bibeln totalt avviker från all annan litteratur. Den förutsätter nämligen ett helt annat förhållande mellan läsaren och texterna. Det är till och med så att bibelläsaren har den egentlige författaren vid sin sida medan bibeln läses. Och denne frågar ideligen:förstår du vad du läser?

Har hört sägas: ”jag har läst hela bibeln två gånger, och det är bara en massa dravel!” ”Jag försöker läsa, men orimligheterna som berättas sätter sig på tvären och förolämpar min tankeförmåga.” ”Det är bara en massa blodiga myter från forntiden som inte har ett dugg mer sanning än den nordiska gudasagan.” Listan kan göras hur lång som helst på invändningarna. För att dessa invändningar skall ha någon relevans måste något annat göras först: protestantens egen världsbild och sanningsuppfattning måste skärskådas. Först av personen i fråga, sedan av den som han vill avvisa med sitt avståndstagande från ’den gamla boken’. Om läsaren alltså inte har någon försvarbar och någorlunda sammanhållen världsbild kan denne inte gärna heller förkasta den världsbild som genomsyrar hela bibeln. Att säga att ’jag förkastar den ovetenskapliga boksamlingen’ innebär ju rimligen att man har upphöjt sin egen syn på tingen till ’vetenskapligen’ fastlagd. Quod erat demonstrandum! (Vilket skulle bevisas.) En enkel grundkunskap i vetenskapsteorins historia borde göra varje sådant påstående till, i bästa fall, en jourhavande hypotes. Inte mer.

Det är alltså inte sant att vi har itutats en massa sagor som vi nu fäster tilltro till. Vi är inte alls blinda för myter och sagor. Tvärtom så förstår vi att mycket av det som verkligen är sant ofta kan uttryckas mycket väl i sagans, legendens, liknelsens och metaforens form. Men det gäller all information! Men den formen kan inte utesluta att innehållet i sagan träffar rätt på ett sätt som en rent vetenskaplig beskrivning aldrig skulle klara av. Om jag bakar en mjuk kaka i en Teddy­björns form har jag ju inte bakat en Teddybjörn. Misstaget att av formen döma ut innehållet gör mången till dumsnut. Eller som det heter: ”Man kastar ut barnet med badvattnet.”

Ett av de bästa exemplen på det sättet att illustrera hur vi umgås med begreppet sanning finns i Johannes evangelium kapitel 18­-19. Den romerske guvernören för det som idag är landet Israel med flera provinser hette Pontius Pilatus (ovedersägligen historiskt säkerställt faktum). När den judiska Sanhedrin (högsta beslutsfattande organet under den romerksa överhögheten) har bestämt sig för att röja Jesus av Nasaret ur vägen kan den inte göra det själv, därtill saknar den nödvändigt bemyndigande, så överlåter de ansvaret på ockupationsmaktens representant. En dialog utspinner sig enligt de trovärdiga vittnen som skrivit ner händelsen:

Pilatus tilltalade honom och frågade: ”Du är alltså kung?” Jesus svarade honom: ”Det är så du uttrycker det, helt riktigt. Till den rollen föddes jag och jag har kommit in i världen för att bevittna sanningen. Alla som säger sig vilja veta sanningen och menar sig vara sanna hör på mig och lyssnar till min röst.” Pilatus blir ställd inför detta oerhörda anspråk och säger sedan det som så många sagt sedan dess: ”A! Vad är väl sanning? Sedan vände han sig bort, gick ut till den samlade judiska lydregeringen och säger. ”Jag kan inte finna något skäl att döma honom.”

Tre olika sanningskriterier står här i ett förhållande till varandra som till denna dag är en absolut verklighet. Det kan översättas med: din sanning, min sanning, och Sanningen. Det är dessa tre parametrar som förklarar hur den politiska, den intellektuella och den religiösa tankemiljön kör fast i samma återvändsgränder om och om igen. Saknas en från de andra sanningarna fristående Sanning återstår bara sanningar som med annan makt måste vidhållas, för de står inte på egna ben.

Förstår jag judarnas sanningskriterium så vet jag att deras tolkning av sanningen inte tillät dem att acceptera Jesu anspråk. Förstår jag den romerska makthavarens sits att till varje pris avvisa varje ”sanning” som skulle störa Roms partsintresse i Israel, så inser jag lätt att inget judiskt sanningskriterium är intressant. Bara det är sant som gagnar makten. Så var det då, så är det nu!

Fristående från dem båda är Sanningen med stort S, och den gör Jesus inte anspråk på att ha som sin agenda, utan han hävdar att det är han själv som är den Sanningen.

(Hade Pontius Pilatus stannat upp ett ögonblick och verkligen hört vad Jesus sa skulle världshistorien ha haft ett helt annat förlopp. Men hans sanningsbegrepp tillät ingen Sanning. Pilatus är med andra ord fullständigt i samklang med vår egen tids sanningsskeptiker.)

Sanningen är alltså inte en rad utsagor, eller en rad att­satser som fastlägger en oomkullkastlig sanning, utan den är en personifierad visdom. Kännedomen om sanningen leder då ofelbarligen till NÅGON inte till NÅGOT. Så är jag tillbaka till inledningen. Vi läser inte bibeln för att ur den gräva fram nån slags tro. Vi har mött en levande exponent för en från all politik, religion och filosofi fristående Sanning. Mötet med denne skedde på hans villkor. Han sökte upp oss innan vi visste vad vi sökte. Genom att andra hade mött honom och förstått vem Han var presenterades vi för en från världen fristående och oföränderlig sanning om oss själva, om världen, och om vem Gud är. Vi fick veta hur det kom sig att vi inte själva redan visste allt det och fördes till en punkt som ledde till en helomvändning. Där vi förut gått vår egen väg, med alla dess erfarna konsekvenser, leddes vi nu till ett ljus som vi sprungit undan och därför jagat vår egen skugga .

Ingen kristen tror på ”kristendomen”. Eller omvänt, ingen som tror att kristendomen är sanningen känner Sanningen. Kristendomen är i bästa fall badbaljan som barnet badar i. Eller som jag med mitt intresse för tomatodling skulle säga: den spaljé som ger tomaterna optimalt solsken. Jag gör aldrig misstaget att leta tomater på spaljén i sig.

Kristen är alltså en människa som inte låter sig bevekas av någon temporär, jourhavande hypotes om vad sanningen nu råkar vara, utan är en som genom att ha funnit Sanningen nu kommer till bibeln för att förstå hur denna oföränderliga sanning verkligen tar sig uttryck i världen. För i det sanningsbegrepp som mötet med Sanningen medför finns alltid detta: Sanningen dvs. det levande Ordet måste bli kött. Men allt kött är som hö! Allt som synbarligen är till är ju föränderligt och omskiftande. Vid betraktandet av allt det som syns måste alltså utgångspunkten för en förståelse av det vara något annat än dess föränderlighet.

Så vi läser bibeln för att i dess bilder, texter, berättelser och utsagor finna det eviga oföränderliga och icke flytande. Vi vet att det inte är sant att ’panta rei’ (allt flyter). Allt är bara relativt i relation till något evigt. Missar du det eviga saknar du referenspunkter för det andra. Då är tillvarons ting en svårseglad malström av konfliktladdade och ytterst efemära informationer. Rena dagsländor bara.

Om något är sant i en oeftergivlig mening behöver det bara sägas en gång. Därför är varje snedmunnad och föraktfull eftersläng om ’den gamla boken’ faktiskt höjden av enfald. Om något är sant behöver det nämligen inte förbättras eller förnyas. Det kan rent av vara så att eftersom det som står skrivet är nedtecknat genom dens försorg som själv är en konstant: ”Jesus Kristus, igår idag och i all evighet densamme!” så finns det inget behov av förändring eller omskrivning av fundamentet. Det som behövs är tillämpningen i tiden av dess eviga sanning. Men om tillämpningen missar den springande punkten så är den inte en tillämpning utan en flykt ifrån ”det som en gång för alla är meddelat till alla de troende.”

Vi läser alltså bibeln för att vi är troende, inte för att bli det. Därmed inte sagt att man inte kan komma till en levande livsavgörande tro genom att läsa den. Det har många erfarit. Men, och här är kruxet: de läste sig fram till ett möte med Honom om vilken hela boksamlingen handlar.

”Ni läser skrifterna för ni tror att ni i dem har liv, men ni vill inte komma till mig för att få det livet”

Om ditt bibelläsande är till för att finna skäl att ifrågasätta Gud, Guds ord och Guds folk, blir bibelordet i sig den dom som du kommer att möta. Du läste men ville inte förstå att relationen till Ordet går före läsandet av texten. Och om ditt sätt att läsa utesluter möjligheten av en Sanning bakom texten så är nog ditt läsande rätt långt borta från författarens avsikt med boken. Den som tar sig friheten att läsa boken som den vill har nog svårt att förstå vad den handlar om.

Det är riktigt synd det.

/ Teddy Donobauer Doncaster September 2018

 

Kristendom eller kristendomare?

Det råder en mäktig förvirring omkring begreppet ’kristen’, det rasslar vilt i träden när man talar om ’kristendom’, och känt är att ordet ’kristen’ har kidnappats av alla möjliga intressegemenskaper som på olika nivåer söker legitimitet för sina föreställningar om sin egen godhet. Också de finns som använder ”kristna” begrepp till försvar för föreställningar som i allt väsentligt är den kristna trons raka motsats. Vi har allt från politiserade och kollektiva åsiktsapparater till superindividualistiska och sällsamt ofta helt egotrippade enmanshower, allt finns på skalan. Begreppet kristen har i stor omfattning kopplats loss ifrån ”Kristus”, eller så har den ”Kristus” som man åberopar förlorat all markkontakt med den ”Kristus”  som de så kallade ”heliga skrifterna” redogör för.

Det förefaller finnas en ’carte  blanche’ till att göra vad man vill av just detta ord ’”kristen”. Hur blev det möjligt? Och vad har det för effekter? Och av vilken anledning kan vem som helst ta sig friheten att utnyttja begreppet för syften som omedelbart skulle avslöjas om det funnes en ’riktmall’ för vad det betyder?

Ta begreppet ’kristen humanistisk” människosyn. När jag på slutet av sjuttiotalet skrev en bok om de svenska politiska partiernas människosyn beskrev jag hur de alla använde sig av just det begreppet i en eller annan omskrivning för att göra gällande att man stod på en gedigen och solid grund av ”kristen humanism”. Det häpnadsväckande i denna terminologi är att att man sammanblandar två diametralt motsatta utgångspunkter och rör ihop den ena enskilda meningen med den andra och på så sätt skapar en skenbar och tillfällig allians mellan olja och vatten.

Det skall till en alldeles exceptionell tankesvikt för att göra den kopplingen. Kristen människosyn börjar inte med människan, den börjar med människan skapad av någon som har full äganderätt över henne och hennes livsrum. Humanismen kommer inte på tiotusen timmars resa en millimeter närmare den utgångspunkten.  Att koppla loss ”kristen” från ”Gud” är som att förneka Karl Marx och Josef Engels inflytande över kommunismens tankegods. Folk ginge i taket om någon försökte sig på det tricket, men när det gäller vad som är kristet går det alldeles utmärkt, och inte protesterar kyrkorna nämnvärt.

Inte undra på att en del av dem som sett ljuset tog sig för pannan och sa, ”å heliga enfald”.  I det ögonblicket som ”kristen” inte längre har sin förankring i en radikalt annorlunda världsbild än materialismens trånga korridor, förlorar sig dess dynamik i blott ännu en retorisk floskel.

Den gängse granskningsmetoden utgår från att bara det ’vetenskapligt’ synbara kan finnas. Människor letar argument som skulle möjliggöra att den kristna tron kan tvingas in i den rena materialismens världsbild och ändå överleva! Det går inte! Har aldrig gått och kommer aldrig att gå. Premisserna för  ett sådant resonemanget är helt fel i grunden.

Så här säger den heliga skrift: ”Genom tron vet vi att det som finns till, har kommit till av det som inte syns. Det som nu existerar har något icke-materiellt att tacka för sin existens”. ”I Kristus skapades allt, det skapades genom Honom, till Honom och för Honom.” Tron på Jesus Kristus är alltså utgångspunkten för en förståelse av tillvarons dubbla verklighet som varande en fysisk gestaltning av metafysiska realiteter. Att då söka efter ”kristen tro” i enbart fysiska termer är som att önska sig ett skal utan kärna där man ville knäcka skalet för att finna en nöt. Bara ett nöt tror sig kunna finna det metafysiska på enbart fysiska premisser.  Som jag har påpekat i tidigare bloggar så är samtliga nyckelbegrepp för vår omvärldsbetraktelse ”icke vetenskapligt beläggbara axiom”, Ingen har ännu visat att ” vetenskaplig sanning” kan visas vara ett ”vetenskapligt beläggbart begrepp.”

Ord som ”naturen”, ”bevis”, ”vetenskap” förutsätter ett trosförhållande om dessas existens. Saknas den tron blir ingenting studerbart. Att något finns att studera förutsätter att studenten tror att det finns, och att det är konstant över tid så att det kan studeras. Teoribildningen om tingen baseras inte på resultatet av studiet om tingen. Tanken skapar förutsättningen för studiet, inte tvärtom. Och tanken är som sådan inte nödvändigtvis belastad av bevisbördan om att vara sann.  Agorafobi och arachniofobi finns oavsett om torg eller spindlar äter människor eller ej. Lägg till att en teoribildning står för sig själv på grund av hur väl den passar människors föreställningar. Oavsett om den är ”sann” eller inte.

Men det var ett sidospår. Vad har ”kristen” med ”Kristus” att göra?  

Kristen är den, och enbart den, som har tillägnat sig en insikt om de anspråk som Kristus själv levde och dog , och uppstod för att göra gällande. Dessa anspråk översätts genom samma textsamling som redovisar dem, till en beskrivning av en kvalitet av liv och  beskrivning av en serie förhållningssätt till omvärlden som alla har sin grund i en bestående verklighet. ”Många andra ting gjorde Jesus, men dessa som är skrivna, skrevs för att ni genom tron på Honom skulle få del av det liv som Han ger.”

Texterna är skrivna som en ramberättelse för ett liv som ska kunna levas. De är inte skrivna för att besvara alla de frågor som man kan ställa, men  svarar på alla de frågor som en människa bör ställa sig under livets gång. Vilka är dessa frågor?

Vem är jag?

Vem tillhör jag?

Vems är den värld som jag lever i?

Hur skall jag leva rätt?

Vad är meningen med mitt liv?

Finns Gud?

Vänd på det. Är det någon människa som inte ställt sig en eller alla dessa frågor? Bibelns skrifter svarar på dessa frågor och lämnar väldigt lite oklarhet om svarens allmängiltighet. Men om så är fallet, varför är det modernt att inte bry sig om de svaren? Frågorna har ju inte upphört. Sedan människan varit medveten om sig själv har samma frågor ställts och ställs alltfort. Varför vägrar hon då att leta efter svaren där de finns?

Därför att när hon nalkas bibeltexten går den henne förnär. Texterna är helt annorlunda än all annan text. De är inte ett studiematerial för att tillfredsställa intellektuell nyfikenhet, även om det kan vara ett bra skäl att studera dem. Att nalkas skrifterna ur akademisk synvinkel är att missa deras faktiska syfte. De är framför allt först en spegel för människan i moraliskt avseende. ”Ljuset kom till människorna, men de ville inte veta av det, för ljuset avslöjar för människan att hennes gärningar är onda.” Det är denna spegelbild som människan inte vill se. För när hon eller han träder fram inför den spegeln ser hon bakom sin spegelbild den Människoson som visar vad människan var skapad som och avsedd för. Kristus är inte bara en förebild. Han är också måttstocken för alla efterapningar. Det är entydigt att ”kristen” är man inte för att man strävar efter att imitera en stor förebilds liv. Kristen är den som genom en medveten handling i kraft av tron på sanningen har överlämnat sig själv till Honom som är kapabel att i den troendes liv gestalta sitt eget liv. ”Kristen” är därför liktydigt med: ”Christianoi” dvs  människor i vilka Kristus är en levande närvaro.

Kristendomen som socio-religiös-psykologisk företeelse är något helt annat. Ingenting som den företeelsen uppvisar baseras nödvändigtvis på denna individuella och högst personliga relation till sanningen. Sanningen är i det bibliska språket inte vare sig ideologi, psykologi, sociologi eller teologi utan just ett förhållande mellan oss och med Gud, skaparen och Gud, frälsaren. Anspråket är enkelt: Jesus är medveten om att Han själv är Sanningen. Sanningen om Gud, Sanningen om människan, och sanningen om vad som behövs för att återföra människan till en sådan gemenskap med Gud att hon kan bli vad hon från början var ämnad till. Bibeltexterna är en nedskriven redovisning av denna sanning. Men en rent intellektuell kunskap baserad på innehållet i texterna leder aldrig till det liv varom de vittnar. ”Ni rannsakar skrifterna, för ni menar er ha livet i dem, men mig vill ni inte komma till för att få det livet.”  Att vara bibelsprängd eller teologiskt skolad är ingen självklar bas för att vara en kristen.

Många har för sig att vi tror på legender och sagor, att vi är intellektuellt undermåliga som ’går på’ vad som helst. Det är ett allvarligt misstag. Vi vet att all verklig visdom finns i Kristus. Vi vet att respekt för Gud är startpunkten för all visdom om tingen och om tiden. Vi vet att fysikens bas är metafysisk. Och vi är övertygade om att Han som en gång kom till denna sin ägodel kommer tillbaka för att göra anspråk på det som är Hans. Han är redan nu alla Kungars Kung och alla Herrars Herre. Vi tar ut hans ankomst i en framåtblickande tro. Det som gör Honom trovärdig är det pris han har betalat för oss. Samtidigt som vi tror, erkänner vi att tron är ett försanthållande om det vi hoppas. Inget hopp är ännu uppfyllt utan på kommande.

Tron är inte simpel. Men den är enkel. Den går livets frågor in på livet. Den kostar blod och hela livet. Kristen tro är ingen hobby, ingen fritidssysselsättning, ingen föreningsverksamhet. Den är ett liv, en väg genom livet, och en varmhjärtad insikt att våra liv måste få stå till Guds förfogande för att göra Jesus Kristus känd. Han själv är vårt budskap. Inte vår uppfattning om Honom.

Det är till yttermera visso svårt att idag få se Jesus Kristus som det kristna livets enda rationella skäl. Men till syvende och sist är det enbart Jesus Kristus som är ”kristen”, och det är bara när hans liv i oss kommer till uttryck som vi har rätt att göra anspråk på att vara kristna.

Det är inte lätt att följa honom, men det är värt det i det långa perspektivet.

 

/ Björn Donobauer, Doncaster, UK.

 

Vi har inte råd med Gud?!

Vi har inte plats för Gud. Han lägger sig för mycket i våra liv.

I en tidigare bloggpost hävdade jag att det är ytterst tveksamt om någon kan göra anspråk på att vara intelligent nog att förkasta Gud av förståndsmässiga skäl. Det jag menar är att förutsättningen för att  förkasta Guds existens är att man först kan omfatta det man sedan förkastar. Men förmågan att förstå Gud skulle i sig förutsätta kapaciteten att förstå det som är oerhört mycket större människan själv. Ett motargument brukar vara att människan mycket väl kan föreställa sig det som är större än henne själv, till exempel universums oändliga utbredning, men det är bara föreställningen om en av tillvarons dimensioner, den som omfattar den fysiskt observerbara världen. Föreställningen att det är allt som finns går inte att härleda från det som finns.

Om en människa kunde ”förstå”, dvs i sig själv kunna härbärgera hela Guds existens, skulle den som är skapad kunna omfatta skaparen och därmed vara förmer än denne. Någon sådan människa har världen ännu inte sett. ”Förståelsen” skulle inte bara vara av intellektuellt försanthållande slag utan en faktisk förståelse på alla de plan av insikt som är kroppens, själens och den mänskliga andens begreppsapparater. Det skulle i sin tur förutsätta en ’tro’ på Gud och tilltro till Gud som lät Gud vara den som Gud säger sig vara enligt det som kallas Guds ord. Mycket Gud blir det. För att kunna förkasta något måste det först förstås. Annars förkastar man en nid eller vrång bild av något som alltid är större än bilden i sig.

Om jag då hävdar att det är av helt andra skäl som människor förkastar tanken på en Gud måste jag ju rimligen ha bra på fötterna för det alternativa skälet. Är det så att vi människor möter tillvaron på ett intellektuellt plan först? Är det av intellektuella skäl som spädbarnet skriker om det är hungrigt, blöjblött eller uttröttat? Knappast. Vad är det som är primärt för människovarandet? Relationen till omvärlden. Den relationen är mångfaldig och först i andra eller tredje hand intellektuell. Många går genom livet utan att någonsin förstå sig själva på ett intellektuellt eller ens intelligent sätt.

Vår oförmåga att förstå oss själva är roten till en oerhörd mängd mänskliga och mellanmänskliga problem. Om det vore en fråga om förmåga till intellektuell analys och därpå tillämpning av en lösning på det planet skulle världen inte se ut som den gör. Våra behov, vår sökning av vår plats i tillvaron har mängder av andra mer väsentliga inslag.

Vem är jag?

Varför är jag här?

När jag nu är här, hur skall jag leva här?

Innan någon av dessa frågor börjar ställas har en annan fråga ofta trängt sig före:

Vem har gjort allt detta?

 

Barn vet snart att saker och ting kan synas eller inte synas. En tid vet barnet inte om det som inte syns verkligen finns.. ”Tittutleken” är en existentiell brygga mellan den synliga och den osynliga världen. Om pappa försvinner bakom ett skynke kan han ha upphört finnas, tills dess att barnet vet att det som inte syns inte därför behöver ha slutat existera.

Vi ger barn prylar att dänga till för att få rörelse i dem, vi ger legobitar därför att byggandet och görandet av den lockande förebilden på locket är  både motoriskt skolande och tankeväckande medskapande. Barnet vet instinktivt att ingen rymdfarkost avbildad på locket uppstår av sig själv utan är en tillverkad produkt. Dels av ingenjörerna på Lego DK, dels av barnet i sig. Alla barn är så intelligenta att de snabbt vet att ingenting gör sig självt. Det är först umgänget med en förvirrad vuxenvärld som  förmår dem att tro att något alls uppstår ur intet. Det kräver år av inbillning att förställa sig att något blir till utan anledning, funktion eller mening.

Sökandet efter den egna identiteten är utan tvekan en av de knivigaste uppgifterna i livet. Jag mötte för länge sedan en man som hade vuxit upp under eländiga omständigheter i Gamla stan i Stockholm. Yngst av alla barn i en stor syskonskara fick han inget eget namn utan kallades, kanske ibland även kärleksfullt, ”boskiten”. När han hunnit bli skolmogen, eller i varje fall gammal nog att tvingas till skolbänken uppstod problemet med ett något lämpligare namn. Identitet och namn är oerhört väsentliga företeelser i livet. Många hittar aldrig förbi etikett stadiet. De heter något, men är inte något. De lever i en värld där de förväntas vara något, få en godtagbar definition inom ramen för den världsbild som är comme il faux i deras samtid. Att det ofta misslyckas omvittnas av vår mentalhygieniska verklighet.

Att vara till, och finna sig i sitt varande är en central del av det mänskliga. Den som aldrig finner sig hemma i tillvaron kommer att fly från den på tusentals olika sätt. Alla har det gemensamt att de är destruktiva, om än på lång sikt. Att vi finns till kan vi i längden inte förneka om vi än hatar det och försöker blända ut till och med själva påminnelsen om det. Och hur vi än kommer till rätta med varandet så återstår mötet med tillvarons andra ben: görandet.

”När jag nu onekligen är här, hur skall jag då leva?”

Eller för att uttrycka det med den gängse formeln: vad är moral och etik? Kan jag leva som jag vill eller finns det parametrar som inte kan överträdas om jag vill leva vidare?  Det är nu som det blir tydligt att frågan om Guds existens med nödvändighet upphör att vara intellektuell diskussion om ”någots” existens till konsekvensen av denna ”närvaro”. Om Guds existens tillåts kan det inte undvikas att följa upp den insikten med ”ja men vad gör Gud då”.

Gud gör, och gjorde allt som är. Utan andra undantag än sig själv. Gud är nämligen existensens och varandet yttersta grund.

Därför äger Gud allt som är inklusive människan. Och gör anspråk på det.

Guds intresse är att hålla allt Gud gjort vid sitt syfte. Dess mening består på basis av dess bestämning.

Gud har därför givit inte bara existensberättigandet utan också terminer för existensen.

Gud har med andra ord talat om hur tillvaron kan optimeras för hela skapelsen.

Det är nu som det bibliska begreppet ”stötesten” blir fullt synligt. Här är det nämligen som mänskligheten snubblar och oåterkalleligen faller på ansiktet. ”Intellektuellt kan jag kanske förställa mig en slags skapande kraft, men om du börjar prata om att denna skapare har rätt att lägga sig i mitt liv, då tar det eld i Kapernaum, då trampar du mig på mina tår!”

Jag hävdar att majoriteten av alla som förkastar Gud gör det av moraliska skäl. De vill se sig själva som gudar med makt över sig själva och med full kapacitet att leda sina liv till full belåtenhet för sin samtid och omvärld, utan inblandning från någon utifrån agerande, vare sig Gud eller Djävul.

 

Vi har inte råd med Gud för Gud har synpunkter på hur vi lever.

Umgås du alls med dessa frågor vet du att Gud först gav lagen för att sedan när vi klart visat att vi inte klarade av att leva under den ge nåden. Lagens uppgift är först att bevara hela tillvaron och ge oss optimala förutsättningar för att inte bara överleva i den utan även leva väl inom den. Konsekvensen är att avstegen från den ordningen omedelbart leder till en skörd som är bitter och besk och oundvikligen leder till ”döden” i många bemärkelser.

Låt mig lista några få av tusentals konsekvenser av att vi inte vill veta av lagstiftningen som Gud ger oss för livet i Guds värld.

Vi har ersatt Gud med andra gudar.  Denna tillbedjan av falska och ofta perverterade ’gudar’ kostar oss enorma summor av mänskligt lidande, av ekonomisk misär, av andlig fattigdom och av utstuderad grymhet mellan människor. Ingen är egentligen helt gudlös. De har bara bytt ut sin föreställning om Gud mot en föreställning om en ”icke-gud” som ofta uppvisar betydande likheter med den vision de har om sitt eget bästa jag. Det de önskar att de vore, Gud förutan, har de upphöjt till den plats som Gud borde ha i deras liv.

Vi har slutat tala sanning med varandra. Det falska vittnesbördet är basen i världens nyhetsförmedling. Media skapar  numera de nyheter de väljer att förmedla. Förtigandet av det som inte får plats i prejudicerade tolkningsmodeller förtigs. Politiker går till val på den ena osanningen efter den andra och blir valda av samma väljare gång efter gång. Spelet fungerar därför att de milda lögnerna omhuldas av mer eller mindre alla, och alla sitter still i båten. Sanningen får inte sägas, den behöver nämligen förtigas för att människoriket skall byggas på människans bekostnad.

Du ska inte ha begärelse. Hur skulle en värld se ut där inte drivkraften till den s k utvecklingen är just habegäret? Ajöss med alla orättfärdiga ekonomiska missförhållanden, ajöss med råkapitalismen, adjö med särintresset fackföreningar. Ajöss med undermåliga produkter som med nödvändighet måste ersättas med nya och dyrare. Adjö med utsugningen av jordens resurser för att tillfredsställa det som betraktas som mänskliga behov trots att många av dem inte motsvarar någon egentlig nödvändighet utan bara är konstlade och skapade behov. Skapade av dem som tjänar på dem. Tron att dessa produkter motsvarar omsorg om medmänniskorna är tunnare än en oljefilm på ett förstört vattendrag.

Du skall inte stjäla. Behöver jag lista? Stöld av idéer och immateriell egendom, stöld av namn, ära och heder, stöld av egendom och liv. Stöld av allt som habegäret inte förmår producera själv. Stöld via skattsedel och avgiftssystem, stöld av rätten att protestera mot stölderna.

Du skall inte döda. Men kalla det inte för att döda då går det bra. Förneka biologiska verkligheter och gör våra rättigheter att döda gällande över andras rätt till liv. Fortsätt att tillåta droger och rusmedel att lemlästa och döda människor, tillåt skadliga miljöer i utvecklingens namn. Kan det bara beskattas och återföra pengar till statskassan är det ok.

Äktenskapstrohet? Föräldrarespekt?  Skojar du?

Det skulle vara en bok på tusen sidor om jag lusläste alla våra moraliska skäl till att inte ha med Gud att göra. Inte minst då för att även den kristenhet som nu existerar har så många avsteg från Guds ordning på sitt samvete. Inte kan vi peka finger som har händerna fulla av vårt eget tigande om vår egen del i värdeglidningen bort från den en gång för alla givna ordningen.

Det är av moraliska skäl människorna inte vill veta av Gud. Bekvämt är att hävda intellektuella skäl. Men de är  obefintliga vid jämförelse med den mångfald skäl som finns i den moraliska sfären.

För många år sedan talade vi med ett grannpar i villaområdet i Danderyd. Efter en helkväll då vi presenterade helheten i den bibliska världsbilden satt Herr S tyst. Sedan sa han eftertänksamt: ”Jag kan se hur det hela hänger ihop, och om jag ville acceptera Guds existens skulle jag kunna tro som du beskriver det. Men jag kan inte tro det. Det skulle betyda alldeles för mycket av förändringar i mitt eget liv.”

Så sant som det är sagt!

Björn Donobauer, Doncaster 22 maj 2018

Människan och livsmiljöns gradvisa sönderfall

Ett av samtidens mest infekterade ämnen har gett upphov till en ny religion. Miljörörelsen har sedan lång tid övergått från att vara förankrad i faktiska förhållanden till en serie försanthållanden med bräcklig eller rent av obefintlig grund. Motstridiga uppgifter baserade på samma datamängd gör det svårt för vanliga medborgare att ha en klar blick på vad saken gäller.

Men vi skall tro att klimathotet är verkligt, och att det är människans påverkan på ‘naturen’ som är orsaken, den största, viktigaste och enda väsentliga område att ägna sig åt. Och vi skall betala för utsläppsrätter och minska CO2 avtrycket och sluta flyga och sluta utvinna kol och olja och allt det som hör till den nya ‘rättfärdigheten’.

Så här ser det ut: människan förefaller sakna insikt om att det är hon som orsakar det mesta av miljöns problem, alltså måste en politiskt tillsatt och vald kommission, till råga på allt utsedd av FN fostra oss alla till att svälja dess minsta rapport som varande sanningen med stort S.

Vad som dock aldrig med ett ord berörs är hur det kommer sig att just människan så kapitalt har blivit så onaturlig att hon kackar sönder sitt eget bo. Alla andra levande organismer finns inneslutna i sina ekosystem där de med mycket små variationer lever som livsutrymmet tillåter. Men människan, denna hybriserade självöverskattade ”homo sapiens”, denna ‘medvetandemaskin’ , demonstrerar sin totala oförmåga att förstå sin plats i det egna ekosystemet. I sin brist på kunskap saboterar hon det på ett otal olika sätt. Effekterna drabbar henne själv och hela den sammantagna ‘skapelsen’. Så formulerar hon sig genom miljörelsen till ett slags ‘pseudosyndamedvetande’ som ser ut som insiktsfull bekännelse men i själva verket missar den verkliga kärnan.

Man kan likna det vid barnet som har slagit sönder en glasruta värd en miljon men bara bekänner att hon har tappat bort den boll som hennes mamma sa åt henne att vara aktsam om, för den har du fått av ”din snälla farfar som är död”. Den nya syndabekännelsen är ‘jag lämnar ett för stort koldioxidfotspår’, ve mig! Ve mig! Bollen är borta, jag skall skämmas. Vem krossade rutan?

Insikten om människans urledvridning från sitt ursprung, sig själv, sin medmänniska och sin livsmiljö är borttappad. Det verkliga skälet till den nyväckta ‘syndamedvetenheten’ är att det passar utmärkt som ‘placebo’ för den djupare insikten att det är människans inre miljöförstörelse som är orsaken till att världen ser ut som den gör. CO2 är en försvinnande liten del av dess effekt.

Som de vet som har följt denna blogg så anser jag att det faktiskt inte finns något nytt under solen. Därför har jag en benägenhet att hellre lyssna på ‘urberättelsen’ sådan den är gestaltad i bibeln än till vare sig alarmisters eller överslätares brösttoner. Vad säger urberättelsen?

Människan är skapad för ett visst syfte. Att se på en förebild och göra enligt det mönstret i sin uppgift att förvalta hela ‘naturen’, att förvandla, bruka och bevara sin livsmiljö enligt ägarens intentioner och enligt de kunskaper och insikter som är inneboende i naturens egen ordning. Men förutsättningen är att människan inte övergår från att leva med naturen till att tillbe naturen i sig. Bara om människan inte vänder sig bort från Gud kan hon förbli jordbrukare enligt skaparens ordning. Tappar människan bort sin gudsrelation fördummas hon på den viktigaste punkten. Hon övergår från att vara förvaltare åt någon till att bli självsvåldig utnyttjare.

Fördumningen leder till beteenden som skaparen skakar på huvudet åt och oroas över: ”Ingenting som människorna beslutar sig för att göra kommer att misslyckas för dem”. Det erkännadet har vi redan fått. Men det är kopplat till en annan insikt: ”Överallt är människornas tankar upptagna med det onda.” Kombinationen ondska i hjärteroten och en brilliant intelligens är det primära skälet till människans elände. Så säger den heliga skrift.

Konsekvenserna är hur många som helst. Detta sammanvägda elände hos människan är anledningen till krig och hungerssnöd, Det är anledningen och grunden till torka och missväxt. Det är skälet till att halva världen har mer än den behöver medan den andra halvan svälter och dör. Det är den inre miljöförstöringen hos individen som är orsaken till den yttre miljöförstörelsen.

”Detta folk har ett motsträvigt och upproriskt hjärta. De har vänt sig bort och gått sin egen väg. De säger inte i sina hjärtan: ”Låt oss frukta Herren vår Gud, som ger regn i rätt tid, både höst och vår och som skänker oss de bestämda skördeveckorna.” Era missgärningar har nu bringat detta i olag, era synder håller det goda borta ifrån er, för ibland mitt folk finns ogudaktiga människor.” Jeremia 5:24-26

Vi skulle kunna citera sida upp och sida ner. Anledningen till jordens tillstånd är moraliskt förfall.

Det förfall som började med avfall från skaparen, himmelens och jordens Gud. Sedan dess är människan självsvåldig miljöterrorist i en annans vingård. Och skörden är vredens druvor. Men istället för att göra bättring och böja knä inför Skaparen medan tid är ägnar hon sig åt sin förstörande genialitet och sin moraliska uppstudsighet samtidigt. Men för att undslippa sig självinsikten om sin inre förstörelse letar hon i världen efter an attraktiv avledare från den individuella skulden och väljer ett relativt oskyldigt tema att innesluta alla under. ‘Eftersom vi alla är medskydiga till CO2 utsläppen så kan vi alla känna oss lite skyldiga och göra bot inför naturen med att minska dessa utsläpp’. Att det inte är i nörheten av att vara det verkliga problemet undandrar sig den uppmärksamhet som det borde ha.

Kan miljörörelsen ‘rädda’ världen? På intet vis. Undergången, förfallet och skapelsen slutliga termiska död kan inte ens uppskjutas. De kommer oavsett. Skapelsen är nämligen underlagd den s k värmedödens ofrånkomlighet. Bibeln igen: ”Hela skapelsen längtar och trängar efter befrielse. Den längtar efter att Guds barn skall uppenbaras. Skapelsen har ju blivit lagd under förgängelsen, inte av egen vilja utan genom honom som lade den därunder. Ändå finns det hopp om att även skapelsen skall befrias från sitt slaveri under förgängelsen och nå fram till Guds barns härliga frihet.”

Tills människorna på nytt böjer sina knän inför Gud skaparen och omvänder sig och blir som barn kommer miljöförstöringens inre pågående att öka på miljöns undergång.

Klimathotet lovar oss ett scenario där stora delar av de mänskliga bosättningarna kommer att läggas under vatten. Vi kommer att drunkna i den nedsmälta isen heter det. Men den prognosen är i alla delar falsk. Gud dränkte nämligen jorden med vatten en gång för att bli av med de människr som före syndafloden fyllt jorden med sin orättfärdighet. Och Gud gav regnbågens tecken som ett löfte om att någon nya syndaflod inte skall drabba jorden. Betyder det att någon nya universiell dom inte kan komma? Nej det betyder bara att klimathotarnas scenario är vilseledande. Nästa dom kommer att uppplösa alla element i eld. Om det är genom värmedöden där all tillgänglig energi slutar vara tillgänglig eller om det sker genom den ondhjärtade människans geniala infångande av atomfissionens eller atomfusionens resultat: atombomben, får stå öppet. Men vad miljörörelsen än säger blir det ingen ny global översvämning.

Vad borde den så ofta upprepade hotbilden om miljöns förstörelse leda till? Att hela mänskligheten gör bot och bättring i säck och aska. Det kan ni vara säkra på att IPCC aldrig kommer fram till.

”Om himlen stängs och regnet uteblir för att de har syndat emot dig.. om det blir svält i landet, om det blir pest, om det blir sot eller rost, om det kommer gräshoppor eller gräsmaskar, om fienden tränger in i deras land och deras städer eller någon annan plåga eller sjukdom drabbar…om de syndar emot Dig- och det finns ingen människa som inte syndar..om de då kommer till besinning och vänder om och ropar till dig om nåd.. om de då vänder om till dig av hela sitt hjärta och av hela sin själ… hör då och förlåt ditt folk som har syndat emot dig..” 1 Konungaboken 8:35ff

Det ni kan vara säkra på är att så långt kommer miljörörelsen aldrig att nå i självinsikt och ödmjukhet. Genom att tillbe naturen men strunta i skaparen omintetgör de varje förutsättning för det viktigaste miljöarbetet: att förnyas och pånyttfödas till den inre människan. Att omvända sig bort ifrån den självvalda vägen till en bättre och högre väg.

Miljöpartier är nog bra, men rosor odlade på en dynghög är otillräckliga för att dölja doften av dyngan. Lite skenbart moraliskt oantastlig jakt på CO2 utsläpp är en ros på ett berg av dynga, skapad av rosenodlaren själv.

Om miljömedvetandet inte når in till miljöförstöraren själv är den tyvärr mest kosmetika. Dynga lär vara kosmet…

Teddy Donobauer, f d medlem i MP.

På tapeten, Adam och Eva – uppdaterad

Ett tydligt tecken på att vi närmar oss tidens slut är de allt intensivare anfallen mot det vi kallar ”Den heliga skrift”. För att försvara all samtidens ohelighet och perversion måste det heliga med nödvändighet dras ner i dyn och dess helighet besudlas med helighetens motsats. Det som är människans vekaste punkt: hennes högmod och vägran att vara just bara människa skapad till Guds avbild, måste omvandlas till högmod, stolthet och ‘pride’ över att vara just den från rättfärdigheten befriade avarten. Den ursprungligaste synden är den som vill göra människan själv till guds ersättare.

Bibeln, något att redigera bort ur tillvaron?

”Skulle Gud ha sagt …Nej, Gud vet att om ni bryter mot förbudet så blir ni själva som Gud och kan skilja på rätt och fel utifrån ert eget gottfinnande.” Som göteborgare kan man spetsigt fråga: ”gick ni på den lätte?” Jo det gjorde de, med dunder och brak. Där är vi nu. Bara ett aber. Vi vet skillnaden, men kan inte hejda oss från att göra fel. Det sa han inget om! Eftersom alla gör fel så löser vi oss från skulden genom att kalla fel rätt och rätt fel. Simsalabim!!  Gör alla fel gör ingen fel, för vad som är det är rätt.

Men så är ju också spädbarnets första medvetenhet uttryckt i egendefinitionens identitetssökande och det därmed sammanhängande ‘kan själv’. När den urartade människan, den från sitt ursprung lösrivna människan, upphöjer sig själv över sin Skapare blir hon fröet till sin egen undergång.
Det är sin undergång hon ‘kan själv’. Inte sin räddning.

Med rättfärdighet menar jag då den färdighet till att vara rätt sorts människa som utgår ifrån förebilden. Om människan kan sägas vara skapad till Guds avbild föreligger sannolikt en förebild mot vilken avbildens äkthet kan kontrolleras. En äkta sedel känns igen på vissa inslag i bilden. Hur den än solkas i sin vandring genom människors händer och bankers sedelräknare så har den osvikliga äkthetsbevis inbyggda. Saknas de vid granskning bränns sedeln omedelbart upp.

Frågan om Adam och Evas faktiska individuella existens är nu en återkommande het potatis.
Skäligen sekundära diskussioner uppstår som virvlar runt en sten slängd i vattnet. Kärnan förblir i stort ignorerad. Vidlyftiga slutsatser dras: ”Om Adam och Eva skall förstås bokstavligt då sopar det undan hela den evolutionära biologins insikter och kunskaper om hur världen är.”  (Christer Sturmark)  Det gör det inte alls. Världen är en helt annan sak än den evolutionära tolkningen av den.
Den är dessutom i mångt helt annorlunda än den historiskt kristendomsbaserade tolkningen också.

Alldeles oavsett hur människans tillblivelse skedde så är det några saker som är fullständigt oemotsägliga. Det första är att människan till sin biologiska och organiska form består av element och mineral, av oorganiska material som via en organisk syntes skapat den form som på ett eller annat sätt givits biologiskt liv.  Dessa material är de samma som finns i jordskorpan. Vanlig matjord har till sin sammansättning och proportionerna mellan de ingående elementen frapperande likheter med människokroppen. Människan är alltså ‘av jorden’. Det är dessutom sannolikt just den röda jorden som utgör en så stor del av världens odlingsbara mark. Röd och jord är hebreiskans edom och adam. Adam är då inte ett egennamn utan en produktbeskrivning. Människan är ‘adam’. Av jord.

Av jord du är, till jord skall du åter bli. Vilka vetenskapliga argument finns det mot detta? Vilka teologiska argument ifrågasätter denna biologiska riktighet? Frågor på det? Vad har ni emot ‘adam’ som sann beskrivning av människan?  Den hebreiska termen täcker hela den organiska verklighet som människan essentiellt är. Det är inte allt hon är, men det är den jordiskt betingade ramen för allt mänskligt liv.

Men även om jorden i sig kan vara full av organiskt liv i form av allt från svampar till bakterier så är det inte någonsin jorden enbart som kan ‘leva’. För det krävs det en ‘livgivande ande’ eller en ‘animerande princip’, eller den biokemiska funktionalitet som aldrig existerar utanför ett redan levande system och som bara förs vidare genom dessa systems förökningsförmåga.

Eftersom det oorganiska saknar förmåga att göra sig till organisk funktion måste någon tillföra ‘jorden’ något. Bibeln hävdar att denna någon är den skapare som först formar matjorden och sedan blåser in livsande i leran. Att livsanden finns vid sidan av formen i sig ter sig ganska självklart. Evolutionsförespråkarna påstår att övergången från oorganisk form till organiskt liv är en produkt av tid plus slumpartade processer. Detta postulat saknar bara en sak: bevis för att det sker. Det existerar inga oorganiska kompositer som har programvaran inbyggd för att vara ens en enda levande cell. Programmet för liv finns nämligen bara i redan existerande liv. Allting som alla levande varelser har sett av hur den faktiska världen fungerar bevisar ideligen bara ett: art föder art, aldrig annan art aldrig ny art utan bara sin egenart. Program för liv finns bara i redan existerande liv.

Liv som skall bestå måste antingen ha tidlöshet och evighetsmotor, eller reproduktionsförmåga. Att tillvaron är stadd i ett förlopp som i slutändan är vad man kallar för ”den termiska döden,” det tillstånd där ingen energi längre finns tillgänglig för något slags arbete, är heller ingen nyhet. ”Världen är lagd under förgänglighet av Honom som har lagt den därunder” vet bibeln att meddela. Ingenting tyder på motsatsen. Vi lever i skenet av en strålande kärnreaktion som gradvis bränner ut sig själv, förr eller senare. Reproduktionen är därför biologisk bas för människan. Det sker från allra första början ‘sexuellt’. Det som bestämmer avkomman är vad som kommer från föräldrarna: det genetiskt stabila mötet mellan x och y kromosomer. ‘Föröka er och uppfyll jorden”. Förutom budet att förvalta jorden är reproduktionen ett primärmandat!

”Eva” är det namn, den beskrivning av kvinnan som Adam ger henne när hon fött fram den första levande människan efter föräldraparet, som ju själva inte bevittnat sin tillblivelse, och heller inte sett något annat födas på liknande sätt ännu. Han av jorden kommen ser det första exemplet på däggdjurets egenartade reproduktionsmetod:  levandefödare! Mammalie i den sanna bemärkelsen. ”Chava = Eva” betyder ”den som föder levande”. Några frågor på det? Är människan däggdjur? Föder människan levande? Så vad har vi emot det hebreiska uttrycket ‘Eva’ som namn på urmodern? Inget namn kunde bättre beskriva vad hon var ämnad som, än just det.

Fanns Adam och Eva? Människan av idag är fortfarande ”adam och eva” och de två är tillsammans avsedda att vara ‘människan skapad till Guds avbild’. Att alla världens makter intensivt eftersträvar att slå sönder länken mellan dem, deras skapare, och den förebild efter vilken de skulle vara avbildade är det som fyller alla media dagligen. Det är bara att koppla samman det s k syndafallet med samtidens faktiska beteende så syns den raka progressionen från då till nu. Och det är heller inte svårt att förstå att om ägaren och skaparen fortfarande bryr sig, ja då kommer denne att agera för eller senare för att rädda sin skapelse. Denne agerade förr (Golgata) och kommer agera i morgon: ny himmel och ny jord.

”Den förste Adam var en levandegjord själ, den andre Adam är en livgivande ande..” Det är vad evangeliet handlar om. Man ser inte så mycket av det i kyrkornas massiva överlagring av sanningen med det till synes religiöst oumbärliga utanverket, och därför får man inte längre klart för sig att kyrkan, som borde vara en räddningsflotte på ett stormigt hav, numera alltmer liknar ett strandat vrak med mer museala ambitioner än klar insikt om sitt enda existensberättigande: som en räddningsark inför en ny dom över den ondska som överallt och endast upptar mänsklighetens fantasier.

För att dessa fantasier inte skall kollapsa måste bibeln tystas ner.  Adam, ditt fikonlöv glipar, och Eva, den levandefödande har den totala rätten att vägra föda det liv som Adam sår.  Han saknar självkontroll och ansvarstagande för sin sådd, och hon tar inget ansvar för den biologiska ram som gör hennes bestämning som ‘levandefödare’ ofrånkomlig. Eftersom hon inte vill ta ansvar för sin biologiska normalitet har hon tillkämpat sig rätten att förneka sin biologiska bestämning. Hon förnekar sitt namn. Namnet är programmet, alltid. Men i dessa dagar marscherar 100.000 kvinnor för rätten att döda sina barn innan de föds. Eva vill inte vara det hon är till för: att föda levande. Och Adam vägrar att ta ansvar för sin säd. Lika goda kålsupare båda.

Adam och Eva…fanns de? De fanns, de var och de finns, men är urartade. Det är den andre Adam, den som kallas Kristus som visar vad de kunde ha varit, men inte är.

Teddy Donobauer, Doncaster 27.1.2018

Den stumme Guden

För många decennier sedan hade jag förmånen att vara tolk åt Dr Francis Schaeffer under en föreläsningsserie på Akademiska Föreningen i Lund. DVD inspelningarna finns ännu att köpa. En av de böcker som han hann skriva under sitt omfattande liv i apologetikens tjänst heter ”He is there and He’s not silent”. Det handlar alltså om det som är och förblir den kristna apologetikens viktigaste dokument. Det vi kallar Bibeln. Alla som tar avstånd från kristen tro oavsett form eller skäl måste per definition också svara nekande på  denna centrala fråga: ”kan Gud tala?”  Och följdfrågan: ”Har Gud talat” måste också undertryckas till varje pris. Angreppen på Bibeln är  att förstå i ljuset av den oerhörda möjligheten att den skulle kunna tala sanning. Och i så fall är alla andra mer eller mindre lögnaktiga.

Därvidlag är några observationer på sin plats. Den första är att alla som ifrågasätter att Gud skulle ha talat kräver näst intill total acceptans av vad de själva säger.  Det är särdeles lustigt när det kommer från dem som hävdar att allt vi är utgörs av resultatet av slumpartade, icke planerade och icke i sig logiska eller ens nödvändiga processer. Allt som sker i hjärnan är enbart slumpmässiga biokemiska effekter av en biomekanik utan vare sig själ eller ”ande”  som bakomliggande orsak.

De drar aldrig slutsatsen att det utifrån den utgångspunkten är total likgiltigt vad de säger eftersom det ändå inte är annat än kemins ryckningar i godtyckliga processer utan rim eller reson. Varför de således begär att tas på allvar är en gåta. Särskilt eftersom de ju inte kan föreställa sig en högre intelligens än sin egen och underkänner möjligheten att denne som har skapat både ordet och talet skulle både vara och tala. Att begära att bli behandlad som en seriöst tänkande människa samtidigt som man underkänner möjligheten att denna tankeförmåga med vidhängande språklig kommunikationsförmåga är ett gudsbevis av gigantiska proportioner, måste räknas som en extremt schizoid föreställning. Om Gud å andra sidan har skapat Ordet och skapat människan i sin avbild är språket som förmedlare av sanning en synnerligen logiskt sammanhängande del med själva människovarandet.

Således måste en av de första frågorna vara huruvida de som förnekar möjligheten av att Gud skulle ha talat besitter den kritiska förmåga att kunna ha någon meningsfull synpunkt om detta. Förnekar de språket och talet som en rationell och unik gåva för förståelsen av sig själva, skapelsen och skaparen har de iget mer att säga.  Francis Schaeffer påpekade att då måste man avslöja för dem att de håller upp ett paraply mot ett bombregn. Det paraplyet måste vi i barmhärtighetens namn ta ifrån dem. Paraplyet som de håller upp emot Gud består av deras förnekande av att Gud skulle ha talat och fortsätta att tala. Kristen apologetik borde vara en storm stark nog att vränga paraplyet ur deras händer som skyddar sin okunnighet med så eländiga medel.
På ruta ett i all apologetik står nämligen detta. Gud har sagt.    Det är ju också  basen i satsen: ”Var alltid beredd att redogöra för en anledning till det hopp som bor i er.’ Den som betvivlar språkets möjligheter att tala sant om de synliga såväl som osynliga tingen hamnar ju i ett förtvivlat tillstånd av isolering. Och en total oförmåga att vare sig ge eller ta emot någon slags verbal kommunikation från sin omvärld. Om språket i sig inte kan tala sant måste människan till sist bli förstummad. Hon måste ge upp hoppet om att språket kan åstadkomma något alls. Den slutsatsen drar de dock inte.

Det märkliga är att ju att samma människor vill göra Gud stum och vägrar tanken att Gud skulle ha sagt något väsentligt om både sig själv och om dem som är hans skapelser. Det är på denna punkt som vi måste klargöra relationen mellan ord och sanning. Det är här som ingressen till Johannes evangelium kommer till sin apologetiska rätt. ”I begynnelsen var Ordet och Ordet var hos Gud och Ordet var Gud.’ Ordet är det skapande ord genom vilken och för vilken allting har blivit till. Ordet är inte en språklig symbol enbart utan ett levande aktivt och verkställande ord. Bakom ordet finns den eviga tanke som koncipierar det förgängliga. Allt som skapas av detta ord har sin bestämda sammanhållning i Honom. Tillvarons allt annat än slumpmässiga konstans är en direkt följd av att det skapande ordet är lika sant som det uppehållande ordet. Den yttersta konsekvensen av att Guds ord skapar och bär allt är till sist att även de spikar med vilka han naglades fast på ett kors bara kunde vara spikar i sin smidda järnkomposition därför att Han håller dem samman som spikar medan de håller honom på korset. För skaparen är skapelsens tillförlitlighet inte ett tvång, men Han ackrediterar den därför att när allt skapades såg Han att det var gott.

De som vägrar tro att Gud har talat i det vi kallar ”guds ord” har många olika undanflykter.  Var och en av dessa kommer säkert att bemötas på olika sätt. Jag avser inte att här ta upp den mest vanliga katalogen.  Men ett skall påpekas. Ett genomgående tema i hela det skrivna ordet är den konstanta frestelsen att sätta Guds ord åt sidan och låta andra röster få uppmärksamheten och människors hängivelse. Primärt är  ’skulle Gud ha sagt” alltid lockande för människan som inte vill acceptera att hon inte själv är sin egen herre. Att acceptera Guds tal gör människan till ’bara’ en skapad varelse med alla de begränsningar som det innebär, och det avråder henne från att försöka leka Gud. Det är hon inte vuxen. Samtidigt är hennes största ära att hon är skapad till Guds avbild, vilket inte minst är manifesterat i hennes förmåga att kommunicera både med sig själv, med andra och med Gud. Hur skulle det då kunna vara märkligt att Gud erbjuder ett trovärdigt vittnesbörd om sig själv och sina handlingar genom den mänskliga historien? Men nota bene. Det är inte för att det står i bibelns texter som det är sant, utan det står i bibeln för att det är sant.  

Guds handlande är en gestaltning av ord i den hanterbara verkligheten. Nedskrivningen är konsekvensen av att det som beskrivs skedde. ” Fordom talade Gud till våra fäder på många olika sätt, men har nu i denna sista tid talat till oss genom sin Son. Denne är Guds härlighets expressiva återsken.” Det är således för att Han är den som fadern har sänt som vi vet vem Gud är. Skrifterna är det vittnesbörd därom som är skrivna för att leda oss fram till Honom.  Rannsakandet av skrifterna i sig är inte slutstationen. De är skrivna för att leda fram till ett möte med det förkroppsligade Ordet. Om det mötet uteblir har man inte förstått vad man har läst. För det som är skrivet är skrivet för att tydliggöra Guds tal till oss om allt det som är väsentligt för att förstå både oss själva, vår ursprungliga bestämning, vårt avvikande ifrån den och vägen tillbaka.

Nej Gud är inte stum. Det är människan som slår dövörat till och inte vill höra på det Gud sagt. Med tusentals undanflykter hoppar hon över allt de som hon borde läsa och hötter åt Gud om Gud skulle våga tala.

De vill dock själva höras när de ifrågasätter Guds förmåga att tala sanning. Men varför skall de ens få tala? Om Gud inte kan tas på sitt ord, varför skall vi då ta någon människa på hennes ord? Inte ens när hon säger sig inte kunna tro är ju det något annat än bruset från en biokemisk slumpgenerator.  Om det nu inte är som jag påstår. Vårt språk är en del av Guds egenskaper förmedlade till människan. Så tragiskt att hon inte förstår att använda det till att tala vad sant är om Gud. Gud själv har försett oss med tillräcklig information för att kunna göra det. Genom att vägra tala sant om Gud ljuger hon också för sig själv om sig själv.
Han finns, Han är, han har talat. Säg inget mer förrän du har lyssnat till vad Han sagt. Livet hänger på att vi förstår att det är han som har det eviga livets ord. Och ingen annan finns att gå till.

Jag tror, därför talar jag.

Teddy Donobauer