Kategoriarkiv: Björn Teddy Donobauer

Vi har inte råd med Gud?!

Vi har inte plats för Gud. Han lägger sig för mycket i våra liv.

I en tidigare bloggpost hävdade jag att det är ytterst tveksamt om någon kan göra anspråk på att vara intelligent nog att förkasta Gud av förståndsmässiga skäl. Det jag menar är att förutsättningen för att  förkasta Guds existens är att man först kan omfatta det man sedan förkastar. Men förmågan att förstå Gud skulle i sig förutsätta kapaciteten att förstå det som är oerhört mycket större människan själv. Ett motargument brukar vara att människan mycket väl kan föreställa sig det som är större än henne själv, till exempel universums oändliga utbredning, men det är bara föreställningen om en av tillvarons dimensioner, den som omfattar den fysiskt observerbara världen. Föreställningen att det är allt som finns går inte att härleda från det som finns.

Om en människa kunde ”förstå”, dvs i sig själv kunna härbärgera hela Guds existens, skulle den som är skapad kunna omfatta skaparen och därmed vara förmer än denne. Någon sådan människa har världen ännu inte sett. ”Förståelsen” skulle inte bara vara av intellektuellt försanthållande slag utan en faktisk förståelse på alla de plan av insikt som är kroppens, själens och den mänskliga andens begreppsapparater. Det skulle i sin tur förutsätta en ’tro’ på Gud och tilltro till Gud som lät Gud vara den som Gud säger sig vara enligt det som kallas Guds ord. Mycket Gud blir det. För att kunna förkasta något måste det först förstås. Annars förkastar man en nid eller vrång bild av något som alltid är större än bilden i sig.

Om jag då hävdar att det är av helt andra skäl som människor förkastar tanken på en Gud måste jag ju rimligen ha bra på fötterna för det alternativa skälet. Är det så att vi människor möter tillvaron på ett intellektuellt plan först? Är det av intellektuella skäl som spädbarnet skriker om det är hungrigt, blöjblött eller uttröttat? Knappast. Vad är det som är primärt för människovarandet? Relationen till omvärlden. Den relationen är mångfaldig och först i andra eller tredje hand intellektuell. Många går genom livet utan att någonsin förstå sig själva på ett intellektuellt eller ens intelligent sätt.

Vår oförmåga att förstå oss själva är roten till en oerhörd mängd mänskliga och mellanmänskliga problem. Om det vore en fråga om förmåga till intellektuell analys och därpå tillämpning av en lösning på det planet skulle världen inte se ut som den gör. Våra behov, vår sökning av vår plats i tillvaron har mängder av andra mer väsentliga inslag.

Vem är jag?

Varför är jag här?

När jag nu är här, hur skall jag leva här?

Innan någon av dessa frågor börjar ställas har en annan fråga ofta trängt sig före:

Vem har gjort allt detta?

 

Barn vet snart att saker och ting kan synas eller inte synas. En tid vet barnet inte om det som inte syns verkligen finns.. ”Tittutleken” är en existentiell brygga mellan den synliga och den osynliga världen. Om pappa försvinner bakom ett skynke kan han ha upphört finnas, tills dess att barnet vet att det som inte syns inte därför behöver ha slutat existera.

Vi ger barn prylar att dänga till för att få rörelse i dem, vi ger legobitar därför att byggandet och görandet av den lockande förebilden på locket är  både motoriskt skolande och tankeväckande medskapande. Barnet vet instinktivt att ingen rymdfarkost avbildad på locket uppstår av sig själv utan är en tillverkad produkt. Dels av ingenjörerna på Lego DK, dels av barnet i sig. Alla barn är så intelligenta att de snabbt vet att ingenting gör sig självt. Det är först umgänget med en förvirrad vuxenvärld som  förmår dem att tro att något alls uppstår ur intet. Det kräver år av inbillning att förställa sig att något blir till utan anledning, funktion eller mening.

Sökandet efter den egna identiteten är utan tvekan en av de knivigaste uppgifterna i livet. Jag mötte för länge sedan en man som hade vuxit upp under eländiga omständigheter i Gamla stan i Stockholm. Yngst av alla barn i en stor syskonskara fick han inget eget namn utan kallades, kanske ibland även kärleksfullt, ”boskiten”. När han hunnit bli skolmogen, eller i varje fall gammal nog att tvingas till skolbänken uppstod problemet med ett något lämpligare namn. Identitet och namn är oerhört väsentliga företeelser i livet. Många hittar aldrig förbi etikett stadiet. De heter något, men är inte något. De lever i en värld där de förväntas vara något, få en godtagbar definition inom ramen för den världsbild som är comme il faux i deras samtid. Att det ofta misslyckas omvittnas av vår mentalhygieniska verklighet.

Att vara till, och finna sig i sitt varande är en central del av det mänskliga. Den som aldrig finner sig hemma i tillvaron kommer att fly från den på tusentals olika sätt. Alla har det gemensamt att de är destruktiva, om än på lång sikt. Att vi finns till kan vi i längden inte förneka om vi än hatar det och försöker blända ut till och med själva påminnelsen om det. Och hur vi än kommer till rätta med varandet så återstår mötet med tillvarons andra ben: görandet.

”När jag nu onekligen är här, hur skall jag då leva?”

Eller för att uttrycka det med den gängse formeln: vad är moral och etik? Kan jag leva som jag vill eller finns det parametrar som inte kan överträdas om jag vill leva vidare?  Det är nu som det blir tydligt att frågan om Guds existens med nödvändighet upphör att vara intellektuell diskussion om ”någots” existens till konsekvensen av denna ”närvaro”. Om Guds existens tillåts kan det inte undvikas att följa upp den insikten med ”ja men vad gör Gud då”.

Gud gör, och gjorde allt som är. Utan andra undantag än sig själv. Gud är nämligen existensens och varandet yttersta grund.

Därför äger Gud allt som är inklusive människan. Och gör anspråk på det.

Guds intresse är att hålla allt Gud gjort vid sitt syfte. Dess mening består på basis av dess bestämning.

Gud har därför givit inte bara existensberättigandet utan också terminer för existensen.

Gud har med andra ord talat om hur tillvaron kan optimeras för hela skapelsen.

Det är nu som det bibliska begreppet ”stötesten” blir fullt synligt. Här är det nämligen som mänskligheten snubblar och oåterkalleligen faller på ansiktet. ”Intellektuellt kan jag kanske förställa mig en slags skapande kraft, men om du börjar prata om att denna skapare har rätt att lägga sig i mitt liv, då tar det eld i Kapernaum, då trampar du mig på mina tår!”

Jag hävdar att majoriteten av alla som förkastar Gud gör det av moraliska skäl. De vill se sig själva som gudar med makt över sig själva och med full kapacitet att leda sina liv till full belåtenhet för sin samtid och omvärld, utan inblandning från någon utifrån agerande, vare sig Gud eller Djävul.

 

Vi har inte råd med Gud för Gud har synpunkter på hur vi lever.

Umgås du alls med dessa frågor vet du att Gud först gav lagen för att sedan när vi klart visat att vi inte klarade av att leva under den ge nåden. Lagens uppgift är först att bevara hela tillvaron och ge oss optimala förutsättningar för att inte bara överleva i den utan även leva väl inom den. Konsekvensen är att avstegen från den ordningen omedelbart leder till en skörd som är bitter och besk och oundvikligen leder till ”döden” i många bemärkelser.

Låt mig lista några få av tusentals konsekvenser av att vi inte vill veta av lagstiftningen som Gud ger oss för livet i Guds värld.

Vi har ersatt Gud med andra gudar.  Denna tillbedjan av falska och ofta perverterade ’gudar’ kostar oss enorma summor av mänskligt lidande, av ekonomisk misär, av andlig fattigdom och av utstuderad grymhet mellan människor. Ingen är egentligen helt gudlös. De har bara bytt ut sin föreställning om Gud mot en föreställning om en ”icke-gud” som ofta uppvisar betydande likheter med den vision de har om sitt eget bästa jag. Det de önskar att de vore, Gud förutan, har de upphöjt till den plats som Gud borde ha i deras liv.

Vi har slutat tala sanning med varandra. Det falska vittnesbördet är basen i världens nyhetsförmedling. Media skapar  numera de nyheter de väljer att förmedla. Förtigandet av det som inte får plats i prejudicerade tolkningsmodeller förtigs. Politiker går till val på den ena osanningen efter den andra och blir valda av samma väljare gång efter gång. Spelet fungerar därför att de milda lögnerna omhuldas av mer eller mindre alla, och alla sitter still i båten. Sanningen får inte sägas, den behöver nämligen förtigas för att människoriket skall byggas på människans bekostnad.

Du ska inte ha begärelse. Hur skulle en värld se ut där inte drivkraften till den s k utvecklingen är just habegäret? Ajöss med alla orättfärdiga ekonomiska missförhållanden, ajöss med råkapitalismen, adjö med särintresset fackföreningar. Ajöss med undermåliga produkter som med nödvändighet måste ersättas med nya och dyrare. Adjö med utsugningen av jordens resurser för att tillfredsställa det som betraktas som mänskliga behov trots att många av dem inte motsvarar någon egentlig nödvändighet utan bara är konstlade och skapade behov. Skapade av dem som tjänar på dem. Tron att dessa produkter motsvarar omsorg om medmänniskorna är tunnare än en oljefilm på ett förstört vattendrag.

Du skall inte stjäla. Behöver jag lista? Stöld av idéer och immateriell egendom, stöld av namn, ära och heder, stöld av egendom och liv. Stöld av allt som habegäret inte förmår producera själv. Stöld via skattsedel och avgiftssystem, stöld av rätten att protestera mot stölderna.

Du skall inte döda. Men kalla det inte för att döda då går det bra. Förneka biologiska verkligheter och gör våra rättigheter att döda gällande över andras rätt till liv. Fortsätt att tillåta droger och rusmedel att lemlästa och döda människor, tillåt skadliga miljöer i utvecklingens namn. Kan det bara beskattas och återföra pengar till statskassan är det ok.

Äktenskapstrohet? Föräldrarespekt?  Skojar du?

Det skulle vara en bok på tusen sidor om jag lusläste alla våra moraliska skäl till att inte ha med Gud att göra. Inte minst då för att även den kristenhet som nu existerar har så många avsteg från Guds ordning på sitt samvete. Inte kan vi peka finger som har händerna fulla av vårt eget tigande om vår egen del i värdeglidningen bort från den en gång för alla givna ordningen.

Det är av moraliska skäl människorna inte vill veta av Gud. Bekvämt är att hävda intellektuella skäl. Men de är  obefintliga vid jämförelse med den mångfald skäl som finns i den moraliska sfären.

För många år sedan talade vi med ett grannpar i villaområdet i Danderyd. Efter en helkväll då vi presenterade helheten i den bibliska världsbilden satt Herr S tyst. Sedan sa han eftertänksamt: ”Jag kan se hur det hela hänger ihop, och om jag ville acceptera Guds existens skulle jag kunna tro som du beskriver det. Men jag kan inte tro det. Det skulle betyda alldeles för mycket av förändringar i mitt eget liv.”

Så sant som det är sagt!

Björn Donobauer, Doncaster 22 maj 2018

Annonser

Människan och livsmiljöns gradvisa sönderfall

Ett av samtidens mest infekterade ämnen har gett upphov till en ny religion. Miljörörelsen har sedan lång tid övergått från att vara förankrad i faktiska förhållanden till en serie försanthållanden med bräcklig eller rent av obefintlig grund. Motstridiga uppgifter baserade på samma datamängd gör det svårt för vanliga medborgare att ha en klar blick på vad saken gäller.

Men vi skall tro att klimathotet är verkligt, och att det är människans påverkan på ‘naturen’ som är orsaken, den största, viktigaste och enda väsentliga område att ägna sig åt. Och vi skall betala för utsläppsrätter och minska CO2 avtrycket och sluta flyga och sluta utvinna kol och olja och allt det som hör till den nya ‘rättfärdigheten’.

Så här ser det ut: människan förefaller sakna insikt om att det är hon som orsakar det mesta av miljöns problem, alltså måste en politiskt tillsatt och vald kommission, till råga på allt utsedd av FN fostra oss alla till att svälja dess minsta rapport som varande sanningen med stort S.

Vad som dock aldrig med ett ord berörs är hur det kommer sig att just människan så kapitalt har blivit så onaturlig att hon kackar sönder sitt eget bo. Alla andra levande organismer finns inneslutna i sina ekosystem där de med mycket små variationer lever som livsutrymmet tillåter. Men människan, denna hybriserade självöverskattade ”homo sapiens”, denna ‘medvetandemaskin’ , demonstrerar sin totala oförmåga att förstå sin plats i det egna ekosystemet. I sin brist på kunskap saboterar hon det på ett otal olika sätt. Effekterna drabbar henne själv och hela den sammantagna ‘skapelsen’. Så formulerar hon sig genom miljörelsen till ett slags ‘pseudosyndamedvetande’ som ser ut som insiktsfull bekännelse men i själva verket missar den verkliga kärnan.

Man kan likna det vid barnet som har slagit sönder en glasruta värd en miljon men bara bekänner att hon har tappat bort den boll som hennes mamma sa åt henne att vara aktsam om, för den har du fått av ”din snälla farfar som är död”. Den nya syndabekännelsen är ‘jag lämnar ett för stort koldioxidfotspår’, ve mig! Ve mig! Bollen är borta, jag skall skämmas. Vem krossade rutan?

Insikten om människans urledvridning från sitt ursprung, sig själv, sin medmänniska och sin livsmiljö är borttappad. Det verkliga skälet till den nyväckta ‘syndamedvetenheten’ är att det passar utmärkt som ‘placebo’ för den djupare insikten att det är människans inre miljöförstörelse som är orsaken till att världen ser ut som den gör. CO2 är en försvinnande liten del av dess effekt.

Som de vet som har följt denna blogg så anser jag att det faktiskt inte finns något nytt under solen. Därför har jag en benägenhet att hellre lyssna på ‘urberättelsen’ sådan den är gestaltad i bibeln än till vare sig alarmisters eller överslätares brösttoner. Vad säger urberättelsen?

Människan är skapad för ett visst syfte. Att se på en förebild och göra enligt det mönstret i sin uppgift att förvalta hela ‘naturen’, att förvandla, bruka och bevara sin livsmiljö enligt ägarens intentioner och enligt de kunskaper och insikter som är inneboende i naturens egen ordning. Men förutsättningen är att människan inte övergår från att leva med naturen till att tillbe naturen i sig. Bara om människan inte vänder sig bort från Gud kan hon förbli jordbrukare enligt skaparens ordning. Tappar människan bort sin gudsrelation fördummas hon på den viktigaste punkten. Hon övergår från att vara förvaltare åt någon till att bli självsvåldig utnyttjare.

Fördumningen leder till beteenden som skaparen skakar på huvudet åt och oroas över: ”Ingenting som människorna beslutar sig för att göra kommer att misslyckas för dem”. Det erkännadet har vi redan fått. Men det är kopplat till en annan insikt: ”Överallt är människornas tankar upptagna med det onda.” Kombinationen ondska i hjärteroten och en brilliant intelligens är det primära skälet till människans elände. Så säger den heliga skrift.

Konsekvenserna är hur många som helst. Detta sammanvägda elände hos människan är anledningen till krig och hungerssnöd, Det är anledningen och grunden till torka och missväxt. Det är skälet till att halva världen har mer än den behöver medan den andra halvan svälter och dör. Det är den inre miljöförstöringen hos individen som är orsaken till den yttre miljöförstörelsen.

”Detta folk har ett motsträvigt och upproriskt hjärta. De har vänt sig bort och gått sin egen väg. De säger inte i sina hjärtan: ”Låt oss frukta Herren vår Gud, som ger regn i rätt tid, både höst och vår och som skänker oss de bestämda skördeveckorna.” Era missgärningar har nu bringat detta i olag, era synder håller det goda borta ifrån er, för ibland mitt folk finns ogudaktiga människor.” Jeremia 5:24-26

Vi skulle kunna citera sida upp och sida ner. Anledningen till jordens tillstånd är moraliskt förfall.

Det förfall som började med avfall från skaparen, himmelens och jordens Gud. Sedan dess är människan självsvåldig miljöterrorist i en annans vingård. Och skörden är vredens druvor. Men istället för att göra bättring och böja knä inför Skaparen medan tid är ägnar hon sig åt sin förstörande genialitet och sin moraliska uppstudsighet samtidigt. Men för att undslippa sig självinsikten om sin inre förstörelse letar hon i världen efter an attraktiv avledare från den individuella skulden och väljer ett relativt oskyldigt tema att innesluta alla under. ‘Eftersom vi alla är medskydiga till CO2 utsläppen så kan vi alla känna oss lite skyldiga och göra bot inför naturen med att minska dessa utsläpp’. Att det inte är i nörheten av att vara det verkliga problemet undandrar sig den uppmärksamhet som det borde ha.

Kan miljörörelsen ‘rädda’ världen? På intet vis. Undergången, förfallet och skapelsen slutliga termiska död kan inte ens uppskjutas. De kommer oavsett. Skapelsen är nämligen underlagd den s k värmedödens ofrånkomlighet. Bibeln igen: ”Hela skapelsen längtar och trängar efter befrielse. Den längtar efter att Guds barn skall uppenbaras. Skapelsen har ju blivit lagd under förgängelsen, inte av egen vilja utan genom honom som lade den därunder. Ändå finns det hopp om att även skapelsen skall befrias från sitt slaveri under förgängelsen och nå fram till Guds barns härliga frihet.”

Tills människorna på nytt böjer sina knän inför Gud skaparen och omvänder sig och blir som barn kommer miljöförstöringens inre pågående att öka på miljöns undergång.

Klimathotet lovar oss ett scenario där stora delar av de mänskliga bosättningarna kommer att läggas under vatten. Vi kommer att drunkna i den nedsmälta isen heter det. Men den prognosen är i alla delar falsk. Gud dränkte nämligen jorden med vatten en gång för att bli av med de människr som före syndafloden fyllt jorden med sin orättfärdighet. Och Gud gav regnbågens tecken som ett löfte om att någon nya syndaflod inte skall drabba jorden. Betyder det att någon nya universiell dom inte kan komma? Nej det betyder bara att klimathotarnas scenario är vilseledande. Nästa dom kommer att uppplösa alla element i eld. Om det är genom värmedöden där all tillgänglig energi slutar vara tillgänglig eller om det sker genom den ondhjärtade människans geniala infångande av atomfissionens eller atomfusionens resultat: atombomben, får stå öppet. Men vad miljörörelsen än säger blir det ingen ny global översvämning.

Vad borde den så ofta upprepade hotbilden om miljöns förstörelse leda till? Att hela mänskligheten gör bot och bättring i säck och aska. Det kan ni vara säkra på att IPCC aldrig kommer fram till.

”Om himlen stängs och regnet uteblir för att de har syndat emot dig.. om det blir svält i landet, om det blir pest, om det blir sot eller rost, om det kommer gräshoppor eller gräsmaskar, om fienden tränger in i deras land och deras städer eller någon annan plåga eller sjukdom drabbar…om de syndar emot Dig- och det finns ingen människa som inte syndar..om de då kommer till besinning och vänder om och ropar till dig om nåd.. om de då vänder om till dig av hela sitt hjärta och av hela sin själ… hör då och förlåt ditt folk som har syndat emot dig..” 1 Konungaboken 8:35ff

Det ni kan vara säkra på är att så långt kommer miljörörelsen aldrig att nå i självinsikt och ödmjukhet. Genom att tillbe naturen men strunta i skaparen omintetgör de varje förutsättning för det viktigaste miljöarbetet: att förnyas och pånyttfödas till den inre människan. Att omvända sig bort ifrån den självvalda vägen till en bättre och högre väg.

Miljöpartier är nog bra, men rosor odlade på en dynghög är otillräckliga för att dölja doften av dyngan. Lite skenbart moraliskt oantastlig jakt på CO2 utsläpp är en ros på ett berg av dynga, skapad av rosenodlaren själv.

Om miljömedvetandet inte når in till miljöförstöraren själv är den tyvärr mest kosmetika. Dynga lär vara kosmet…

Teddy Donobauer, f d medlem i MP.

På tapeten, Adam och Eva – uppdaterad

Ett tydligt tecken på att vi närmar oss tidens slut är de allt intensivare anfallen mot det vi kallar ”Den heliga skrift”. För att försvara all samtidens ohelighet och perversion måste det heliga med nödvändighet dras ner i dyn och dess helighet besudlas med helighetens motsats. Det som är människans vekaste punkt: hennes högmod och vägran att vara just bara människa skapad till Guds avbild, måste omvandlas till högmod, stolthet och ‘pride’ över att vara just den från rättfärdigheten befriade avarten. Den ursprungligaste synden är den som vill göra människan själv till guds ersättare.

Bibeln, något att redigera bort ur tillvaron?

”Skulle Gud ha sagt …Nej, Gud vet att om ni bryter mot förbudet så blir ni själva som Gud och kan skilja på rätt och fel utifrån ert eget gottfinnande.” Som göteborgare kan man spetsigt fråga: ”gick ni på den lätte?” Jo det gjorde de, med dunder och brak. Där är vi nu. Bara ett aber. Vi vet skillnaden, men kan inte hejda oss från att göra fel. Det sa han inget om! Eftersom alla gör fel så löser vi oss från skulden genom att kalla fel rätt och rätt fel. Simsalabim!!  Gör alla fel gör ingen fel, för vad som är det är rätt.

Men så är ju också spädbarnets första medvetenhet uttryckt i egendefinitionens identitetssökande och det därmed sammanhängande ‘kan själv’. När den urartade människan, den från sitt ursprung lösrivna människan, upphöjer sig själv över sin Skapare blir hon fröet till sin egen undergång.
Det är sin undergång hon ‘kan själv’. Inte sin räddning.

Med rättfärdighet menar jag då den färdighet till att vara rätt sorts människa som utgår ifrån förebilden. Om människan kan sägas vara skapad till Guds avbild föreligger sannolikt en förebild mot vilken avbildens äkthet kan kontrolleras. En äkta sedel känns igen på vissa inslag i bilden. Hur den än solkas i sin vandring genom människors händer och bankers sedelräknare så har den osvikliga äkthetsbevis inbyggda. Saknas de vid granskning bränns sedeln omedelbart upp.

Frågan om Adam och Evas faktiska individuella existens är nu en återkommande het potatis.
Skäligen sekundära diskussioner uppstår som virvlar runt en sten slängd i vattnet. Kärnan förblir i stort ignorerad. Vidlyftiga slutsatser dras: ”Om Adam och Eva skall förstås bokstavligt då sopar det undan hela den evolutionära biologins insikter och kunskaper om hur världen är.”  (Christer Sturmark)  Det gör det inte alls. Världen är en helt annan sak än den evolutionära tolkningen av den.
Den är dessutom i mångt helt annorlunda än den historiskt kristendomsbaserade tolkningen också.

Alldeles oavsett hur människans tillblivelse skedde så är det några saker som är fullständigt oemotsägliga. Det första är att människan till sin biologiska och organiska form består av element och mineral, av oorganiska material som via en organisk syntes skapat den form som på ett eller annat sätt givits biologiskt liv.  Dessa material är de samma som finns i jordskorpan. Vanlig matjord har till sin sammansättning och proportionerna mellan de ingående elementen frapperande likheter med människokroppen. Människan är alltså ‘av jorden’. Det är dessutom sannolikt just den röda jorden som utgör en så stor del av världens odlingsbara mark. Röd och jord är hebreiskans edom och adam. Adam är då inte ett egennamn utan en produktbeskrivning. Människan är ‘adam’. Av jord.

Av jord du är, till jord skall du åter bli. Vilka vetenskapliga argument finns det mot detta? Vilka teologiska argument ifrågasätter denna biologiska riktighet? Frågor på det? Vad har ni emot ‘adam’ som sann beskrivning av människan?  Den hebreiska termen täcker hela den organiska verklighet som människan essentiellt är. Det är inte allt hon är, men det är den jordiskt betingade ramen för allt mänskligt liv.

Men även om jorden i sig kan vara full av organiskt liv i form av allt från svampar till bakterier så är det inte någonsin jorden enbart som kan ‘leva’. För det krävs det en ‘livgivande ande’ eller en ‘animerande princip’, eller den biokemiska funktionalitet som aldrig existerar utanför ett redan levande system och som bara förs vidare genom dessa systems förökningsförmåga.

Eftersom det oorganiska saknar förmåga att göra sig till organisk funktion måste någon tillföra ‘jorden’ något. Bibeln hävdar att denna någon är den skapare som först formar matjorden och sedan blåser in livsande i leran. Att livsanden finns vid sidan av formen i sig ter sig ganska självklart. Evolutionsförespråkarna påstår att övergången från oorganisk form till organiskt liv är en produkt av tid plus slumpartade processer. Detta postulat saknar bara en sak: bevis för att det sker. Det existerar inga oorganiska kompositer som har programvaran inbyggd för att vara ens en enda levande cell. Programmet för liv finns nämligen bara i redan existerande liv. Allting som alla levande varelser har sett av hur den faktiska världen fungerar bevisar ideligen bara ett: art föder art, aldrig annan art aldrig ny art utan bara sin egenart. Program för liv finns bara i redan existerande liv.

Liv som skall bestå måste antingen ha tidlöshet och evighetsmotor, eller reproduktionsförmåga. Att tillvaron är stadd i ett förlopp som i slutändan är vad man kallar för ”den termiska döden,” det tillstånd där ingen energi längre finns tillgänglig för något slags arbete, är heller ingen nyhet. ”Världen är lagd under förgänglighet av Honom som har lagt den därunder” vet bibeln att meddela. Ingenting tyder på motsatsen. Vi lever i skenet av en strålande kärnreaktion som gradvis bränner ut sig själv, förr eller senare. Reproduktionen är därför biologisk bas för människan. Det sker från allra första början ‘sexuellt’. Det som bestämmer avkomman är vad som kommer från föräldrarna: det genetiskt stabila mötet mellan x och y kromosomer. ‘Föröka er och uppfyll jorden”. Förutom budet att förvalta jorden är reproduktionen ett primärmandat!

”Eva” är det namn, den beskrivning av kvinnan som Adam ger henne när hon fött fram den första levande människan efter föräldraparet, som ju själva inte bevittnat sin tillblivelse, och heller inte sett något annat födas på liknande sätt ännu. Han av jorden kommen ser det första exemplet på däggdjurets egenartade reproduktionsmetod:  levandefödare! Mammalie i den sanna bemärkelsen. ”Chava = Eva” betyder ”den som föder levande”. Några frågor på det? Är människan däggdjur? Föder människan levande? Så vad har vi emot det hebreiska uttrycket ‘Eva’ som namn på urmodern? Inget namn kunde bättre beskriva vad hon var ämnad som, än just det.

Fanns Adam och Eva? Människan av idag är fortfarande ”adam och eva” och de två är tillsammans avsedda att vara ‘människan skapad till Guds avbild’. Att alla världens makter intensivt eftersträvar att slå sönder länken mellan dem, deras skapare, och den förebild efter vilken de skulle vara avbildade är det som fyller alla media dagligen. Det är bara att koppla samman det s k syndafallet med samtidens faktiska beteende så syns den raka progressionen från då till nu. Och det är heller inte svårt att förstå att om ägaren och skaparen fortfarande bryr sig, ja då kommer denne att agera för eller senare för att rädda sin skapelse. Denne agerade förr (Golgata) och kommer agera i morgon: ny himmel och ny jord.

”Den förste Adam var en levandegjord själ, den andre Adam är en livgivande ande..” Det är vad evangeliet handlar om. Man ser inte så mycket av det i kyrkornas massiva överlagring av sanningen med det till synes religiöst oumbärliga utanverket, och därför får man inte längre klart för sig att kyrkan, som borde vara en räddningsflotte på ett stormigt hav, numera alltmer liknar ett strandat vrak med mer museala ambitioner än klar insikt om sitt enda existensberättigande: som en räddningsark inför en ny dom över den ondska som överallt och endast upptar mänsklighetens fantasier.

För att dessa fantasier inte skall kollapsa måste bibeln tystas ner.  Adam, ditt fikonlöv glipar, och Eva, den levandefödande har den totala rätten att vägra föda det liv som Adam sår.  Han saknar självkontroll och ansvarstagande för sin sådd, och hon tar inget ansvar för den biologiska ram som gör hennes bestämning som ‘levandefödare’ ofrånkomlig. Eftersom hon inte vill ta ansvar för sin biologiska normalitet har hon tillkämpat sig rätten att förneka sin biologiska bestämning. Hon förnekar sitt namn. Namnet är programmet, alltid. Men i dessa dagar marscherar 100.000 kvinnor för rätten att döda sina barn innan de föds. Eva vill inte vara det hon är till för: att föda levande. Och Adam vägrar att ta ansvar för sin säd. Lika goda kålsupare båda.

Adam och Eva…fanns de? De fanns, de var och de finns, men är urartade. Det är den andre Adam, den som kallas Kristus som visar vad de kunde ha varit, men inte är.

Teddy Donobauer, Doncaster 27.1.2018

Den stumme Guden

För många decennier sedan hade jag förmånen att vara tolk åt Dr Francis Schaeffer under en föreläsningsserie på Akademiska Föreningen i Lund. DVD inspelningarna finns ännu att köpa. En av de böcker som han hann skriva under sitt omfattande liv i apologetikens tjänst heter ”He is there and He’s not silent”. Det handlar alltså om det som är och förblir den kristna apologetikens viktigaste dokument. Det vi kallar Bibeln. Alla som tar avstånd från kristen tro oavsett form eller skäl måste per definition också svara nekande på  denna centrala fråga: ”kan Gud tala?”  Och följdfrågan: ”Har Gud talat” måste också undertryckas till varje pris. Angreppen på Bibeln är  att förstå i ljuset av den oerhörda möjligheten att den skulle kunna tala sanning. Och i så fall är alla andra mer eller mindre lögnaktiga.

Därvidlag är några observationer på sin plats. Den första är att alla som ifrågasätter att Gud skulle ha talat kräver näst intill total acceptans av vad de själva säger.  Det är särdeles lustigt när det kommer från dem som hävdar att allt vi är utgörs av resultatet av slumpartade, icke planerade och icke i sig logiska eller ens nödvändiga processer. Allt som sker i hjärnan är enbart slumpmässiga biokemiska effekter av en biomekanik utan vare sig själ eller ”ande”  som bakomliggande orsak.

De drar aldrig slutsatsen att det utifrån den utgångspunkten är total likgiltigt vad de säger eftersom det ändå inte är annat än kemins ryckningar i godtyckliga processer utan rim eller reson. Varför de således begär att tas på allvar är en gåta. Särskilt eftersom de ju inte kan föreställa sig en högre intelligens än sin egen och underkänner möjligheten att denne som har skapat både ordet och talet skulle både vara och tala. Att begära att bli behandlad som en seriöst tänkande människa samtidigt som man underkänner möjligheten att denna tankeförmåga med vidhängande språklig kommunikationsförmåga är ett gudsbevis av gigantiska proportioner, måste räknas som en extremt schizoid föreställning. Om Gud å andra sidan har skapat Ordet och skapat människan i sin avbild är språket som förmedlare av sanning en synnerligen logiskt sammanhängande del med själva människovarandet.

Således måste en av de första frågorna vara huruvida de som förnekar möjligheten av att Gud skulle ha talat besitter den kritiska förmåga att kunna ha någon meningsfull synpunkt om detta. Förnekar de språket och talet som en rationell och unik gåva för förståelsen av sig själva, skapelsen och skaparen har de iget mer att säga.  Francis Schaeffer påpekade att då måste man avslöja för dem att de håller upp ett paraply mot ett bombregn. Det paraplyet måste vi i barmhärtighetens namn ta ifrån dem. Paraplyet som de håller upp emot Gud består av deras förnekande av att Gud skulle ha talat och fortsätta att tala. Kristen apologetik borde vara en storm stark nog att vränga paraplyet ur deras händer som skyddar sin okunnighet med så eländiga medel.
På ruta ett i all apologetik står nämligen detta. Gud har sagt.    Det är ju också  basen i satsen: ”Var alltid beredd att redogöra för en anledning till det hopp som bor i er.’ Den som betvivlar språkets möjligheter att tala sant om de synliga såväl som osynliga tingen hamnar ju i ett förtvivlat tillstånd av isolering. Och en total oförmåga att vare sig ge eller ta emot någon slags verbal kommunikation från sin omvärld. Om språket i sig inte kan tala sant måste människan till sist bli förstummad. Hon måste ge upp hoppet om att språket kan åstadkomma något alls. Den slutsatsen drar de dock inte.

Det märkliga är att ju att samma människor vill göra Gud stum och vägrar tanken att Gud skulle ha sagt något väsentligt om både sig själv och om dem som är hans skapelser. Det är på denna punkt som vi måste klargöra relationen mellan ord och sanning. Det är här som ingressen till Johannes evangelium kommer till sin apologetiska rätt. ”I begynnelsen var Ordet och Ordet var hos Gud och Ordet var Gud.’ Ordet är det skapande ord genom vilken och för vilken allting har blivit till. Ordet är inte en språklig symbol enbart utan ett levande aktivt och verkställande ord. Bakom ordet finns den eviga tanke som koncipierar det förgängliga. Allt som skapas av detta ord har sin bestämda sammanhållning i Honom. Tillvarons allt annat än slumpmässiga konstans är en direkt följd av att det skapande ordet är lika sant som det uppehållande ordet. Den yttersta konsekvensen av att Guds ord skapar och bär allt är till sist att även de spikar med vilka han naglades fast på ett kors bara kunde vara spikar i sin smidda järnkomposition därför att Han håller dem samman som spikar medan de håller honom på korset. För skaparen är skapelsens tillförlitlighet inte ett tvång, men Han ackrediterar den därför att när allt skapades såg Han att det var gott.

De som vägrar tro att Gud har talat i det vi kallar ”guds ord” har många olika undanflykter.  Var och en av dessa kommer säkert att bemötas på olika sätt. Jag avser inte att här ta upp den mest vanliga katalogen.  Men ett skall påpekas. Ett genomgående tema i hela det skrivna ordet är den konstanta frestelsen att sätta Guds ord åt sidan och låta andra röster få uppmärksamheten och människors hängivelse. Primärt är  ’skulle Gud ha sagt” alltid lockande för människan som inte vill acceptera att hon inte själv är sin egen herre. Att acceptera Guds tal gör människan till ’bara’ en skapad varelse med alla de begränsningar som det innebär, och det avråder henne från att försöka leka Gud. Det är hon inte vuxen. Samtidigt är hennes största ära att hon är skapad till Guds avbild, vilket inte minst är manifesterat i hennes förmåga att kommunicera både med sig själv, med andra och med Gud. Hur skulle det då kunna vara märkligt att Gud erbjuder ett trovärdigt vittnesbörd om sig själv och sina handlingar genom den mänskliga historien? Men nota bene. Det är inte för att det står i bibelns texter som det är sant, utan det står i bibeln för att det är sant.  

Guds handlande är en gestaltning av ord i den hanterbara verkligheten. Nedskrivningen är konsekvensen av att det som beskrivs skedde. ” Fordom talade Gud till våra fäder på många olika sätt, men har nu i denna sista tid talat till oss genom sin Son. Denne är Guds härlighets expressiva återsken.” Det är således för att Han är den som fadern har sänt som vi vet vem Gud är. Skrifterna är det vittnesbörd därom som är skrivna för att leda oss fram till Honom.  Rannsakandet av skrifterna i sig är inte slutstationen. De är skrivna för att leda fram till ett möte med det förkroppsligade Ordet. Om det mötet uteblir har man inte förstått vad man har läst. För det som är skrivet är skrivet för att tydliggöra Guds tal till oss om allt det som är väsentligt för att förstå både oss själva, vår ursprungliga bestämning, vårt avvikande ifrån den och vägen tillbaka.

Nej Gud är inte stum. Det är människan som slår dövörat till och inte vill höra på det Gud sagt. Med tusentals undanflykter hoppar hon över allt de som hon borde läsa och hötter åt Gud om Gud skulle våga tala.

De vill dock själva höras när de ifrågasätter Guds förmåga att tala sanning. Men varför skall de ens få tala? Om Gud inte kan tas på sitt ord, varför skall vi då ta någon människa på hennes ord? Inte ens när hon säger sig inte kunna tro är ju det något annat än bruset från en biokemisk slumpgenerator.  Om det nu inte är som jag påstår. Vårt språk är en del av Guds egenskaper förmedlade till människan. Så tragiskt att hon inte förstår att använda det till att tala vad sant är om Gud. Gud själv har försett oss med tillräcklig information för att kunna göra det. Genom att vägra tala sant om Gud ljuger hon också för sig själv om sig själv.
Han finns, Han är, han har talat. Säg inget mer förrän du har lyssnat till vad Han sagt. Livet hänger på att vi förstår att det är han som har det eviga livets ord. Och ingen annan finns att gå till.

Jag tror, därför talar jag.

Teddy Donobauer

Jag kan inte bara tro, jag kräver vetenskapliga bevis

Våra samtal på  apologetikens område handlar alla förr eller senare om begreppen tro kontra vetande. Kunskapsteori är ett av de ämnen som tillhör all filosofisk tankes värsta tankenötter. Hur vet vi vad vi vet? Hur säker är vetenskapen?  Det finns hur mycket som helst skrivet om detta ämne, det enda säkra resultatet av tusentals mantimmars tankemöda är att frågan inte får något definitivt svar. Enklast sagt; vi vet inte ens hur vi vet vad vi ger vår tillit till.

När den post-moderna människan säger sig inte kunna tro så är det en sanning med modifikation. Det förefaller nämligen vara så att hon kan tro obegränsat med påståenden som hon i allt väsentligt inte själv har det minsta empiriska bevis för. Det kan finnas de som har ’bevis’ men hon själv godtar deras utsagor om bevisen av ett helt icke vetenskapligt skäl: hon hör dem säga vad hon vill tro. Eller, hon litar på dem som påstår sig ha forskat i saken. Till saken hör också att människan är benägen att acceptera en teori om vad som helst, bara den är vacker och känns symmetrisk. Ideligen måste teorier av det slaget överges, för att de helt enkelt inte håller måttet. Men det tar tid och de sitter hårt.

Varje människa har någon slags världsbild. Världsbilden som sådan baseras inte mer än marginellt på vetenskapligt hållbara antaganden. Den är en serie försanthållanden om hur tillvaron och tingen förhåller sig till varandra som aldrig går att leda i bevis med en strikt vetenskaplig kunskapsteori.  Denna världsbild är heller ingen statisk eller oföränderlig ’sanning’. Dess utveckling är i allra högsta grad under påverkan och i ett flöde av förändring och anpassning. Detta har många då insett och har anammat en syn som säger att allting är relativt. Tron på vetenskapen som sanningssägare har övergått till tron på ett kunskapsparadigm som aldrig är slutgiltigt.  Men få som tänker så drar slutsatsen att det i och med detta är omöjligt att vänta sig objektiva bevis om någonting alls. Antingen flyter allt och då finns det inga stränder att stå på och se på flödet ifrån, och då flyter även stranden varför frågan om rörelse inte längre kan relateras ens till det som rör sig.

Som så ofta påpekat: om allt flyter så är ”allt” inget annat än undantaget från det flytande. ”Allt” är kategoriskt, inte fluktuerande. ”Det  finns ingen sanning” kan inte vara sant då den satsen gör anspråk på att vara sanning. Dilemmat för den som säger sig inte kunna tro på något annat än vad som föras i bevis är att det utesluter i princip alla de abstrakta företeelser som hela den kulturkrets vi lever i förutsätter utan egentligt ifrågasättande.

Finns skönhet som objektiv sanning?
Finns sanning som objektiv sanning?
Finns lögn om all sanning är relativ?
Är inte då lögnen bara en sanning i vardande?
Finns kärlek i någon objektiv mening?
Finns solidaritet som annat än tillfälligt och avgränsat partsintresse?
Finns osjälviskhet? Är altruism  bara förklädd egennytta?
Finns det överhuvudtaget någon frihet?
Finns jämlikhet som annat än ett gungfly?
Finns det något som helst objektivt värde i någonting?

Frihet, jämlikhet, broderskap? Vetenskapligt beläggbara storheter? Inte ens entydigt definierbara.

Den nyförälskade som inte kan tänka sig en tillvaro en meter från sin kärestas andetag tror på kärleken, åtminstone som en jourhavande hypotes, men aldrig som en bevisbar vetenskapligt sann mening. Och det spelar heller ingen roll för den förälskade är inte intresserad av rationella skäl till sin galenskap. I själva verket är det det irrationella som är dominerande i även de mest rationellas beteende. Man kan hävda sig tro att man håller det för sant att slumpartade processer har gjort allting i tillvaron. Men skulle aldrig komma på tanken att plocka svamp utan ledning av giftstjärnornas ’caveat’, dvs varning för livsfara. Där tror ingen på slumpens välvilja.

Den som hävdar att de inte kan tro har alltid ett antal objekt för vad de inte kan tro på.
Vad de missar är att de samtidigt har en fullständigt irrationell tilltro till sin tro på sin oförmåga att tro. Eftersom alla människor under livets gång ändrar uppfattning om även de periodvis mest djuprotade övertygelserna, så kan ingen med vett och förnuft säga att de inte kan tro den eller den utsagan. De kan bara säga att ”min kunskap är i dagsläget begränsad i frågan”. Det är hederligt.

Men det medför med viss automatik att tron på något inte är statisk. Och det är alltid så att innan man vet något om något finns det ett intuitivt stadium där man tror att något är värt att undersöka, värt att försöka förstå. Majoriteten av alla strålande vetenskapliga insikter börjar med en uppsättning obevisade antaganden. Bevismängden bekräftar möjligen intuitionen, men är aldrig dess förutsättning. Ingen börjar dagen med att analysera förekomsten av godtagbar syrenivå i inandningsluften. Det accepteras utan minsta frågetecken.

För den mänskliga hjärnan är frågan om tro och vetande ett dött lopp. Hjärnan skiljer inte på det vi tror och det vi vet. Hjärnan behöver bådadera för att utvecklas och mogna. Människors fobier styr deras liv i mycket högre utsträckning än någonting de anser sig veta. Hjärnan lever på det sättet ett helt demokratiskt liv. Sanning och lögn samsas i vindlingarna och inte ens hjärnan själv kan göra skillnad på dem. Det enda som avslöjar det ena och ger kredit åt det andra är omsättningen av vad som finns lagrat i hjärnan i praktisk handling. Det är av den praktiska applikationen som hjärnans försanthållanden prövas, avslöjas och kan leda till omprövning. 

Nu handlar vår undersökning om relationen mellan framför allt kristen tro och vetandet.  Skiljer sig kristen tro från andra sorters tro? På många sätt ja. Den har sina utgångspunkter i några specifika förhållanden som måste förstås för att leda till tro. Det är alltså så att ett visst vetande, ett accepterande av trovärdiga utsagor, måste läggas till grund för frågan om vad tron är och vad som är värt att tro på.

Det klassiska uttrycket är : ”Utan tro kan man inte finna Guds välbehag. Den som kommer till Gud måste tro att Gud är till och att den som söker honom blir belönad för det”. Så innan Gud ger sig till känna måste människan varsebli Guds existens. Hur i all världen skall det gå till? Jo därigenom att all världen är Guds självdeklaration om sig själv. ”Från världens begynnelse har Guds eviga karaktär och osynliga väsen kungjorts genom det som är synligt. Det finns inga ursäkter för att inte veta att Gud är.” Om inte något har inträffat som har omintetgjort hjärnans förmåga att tro det man inte ser i det som syns.

Det som kan inträffa är nämligen motsvarigheten till en solförmörkelse.”Fastän de kände Gud valde de ändå att varse sig vara tacksamma eller ge Gud ära utan valde att låta sitt sinne fördunklas och förledde så sina hjärtan till ett liv i mörker. De räknade sig som visa och just i det blev de dårar. De valde nämligen att ersätta Gud med hans skapelse och gjorde om några skapade ting till Gud.”

Att ge Naturen den status som tillkommer skaparen gör den visaste vetenskapsman till dumbom.
”De förvandlade sanningen om Gud till lögn och valde att tjäna det skapade hellre än Skaparen, däri består deras förmörkelse.”

Det spelar då ingen roll hur mycket av det naturliga som människan skaffar sig kunskap om. Om den kunskapen förhindrar henne från att se Skaparens hand bakom skapelsen har hon försatt sig i det läge som gör det omöjligt att tro på Guds existens. Och därmed faller det på sin orimlighet att Gud skulle löna dem som har det förbehållet. Bara den som böjer sig inför det uppenbarade i skapelsen kan ens börja ana det som är uppenbarat i uppenbarelsen.  Hela skapelsen vittnar om Gud. Vetenskap som inte ser det är som den som efter att ha studerat elefantens hud i hundra år förnekar elefanten.
En tangent till det är detta: Ingen kan se Gud och leva. Skaparen kan av självklara skäl inte vara synlig i sin skapelse lika lite som guldsmeden syns i hängsmycket. Den som kräver att få se Gud begär det omöjliga. Den skapade vill kunna omfatta skaparen.  Om ögat kunde till fullo se ögats skapare skulle ögat vara större än det det ser.

Den som säger sig inte kunna tro på Guds existens säger i samma mening detta: jag saknar intellektuell kapacitet att tänka mig någon större än mig själv.  Samtidigt säger den människan att hon tror att hennes icke tro på minsta sätt ändrar på Guds existens. Den blinde som aldrig sett solen kan naturligtvis ifrågasätta solen. Men så vad?

Men är då inte människors ärliga begäran om att få ’se’  Gud ändå berättigad? Självfallet är den det.
Men det är när de själva sätter villkoren för hur Gud skall te sig för dem som de rör ihop det för sig.
Gud har nämligen valt ett universellt, mångkulturellt och internationellt sätt att ge sig till känna. Den valda vägen kallas med ett finare ord för inkarnationen, Guds människoblivande. ”Ordet var hos Gud, och Ordet var Gud och Ordet tog sig kötts gestalt och tog sin boning mitt ibland oss.”

Förekomsten av Bibeln är en objektiv sanning. Dess innehåll är en objektiv beskrivning av händelser och erfarenheter som har hänt och vars subjektiva betydelse har dokumenterats av ett stort antal vittnen. Om det som de skriver är sant i en absolut mening kan inte avgöras av den föreliggande texten i sig. Men det varom den talar gör anspråk på att vara nog med sanning för att både visa vem och vad Gud är och hur Gud förhåller sig till oss och till sin skapelse.

”På många sätt och i många former har Gud givit sig till känna genom historien, men nu i denna tid har han visat sig genom sin Son Jesus Kristus, som i sig själv är en sann representation av Guds härlighet och den direkta återspeglingen av Gud.”
”Den som har sett Sonen har sett Fadern.”

När jag en gång för många år sedan var pastor i den gamla Elimkyrkan på Östermalm i Stockholm brukade vi ha bibelsamtal i lilla salen om onsdagarna. En sådan kväll hade vi hunnit börja samtalet när jag hörde att det gick i dörren vid ingången, en trappa ner. Men sen hördes det inga fler steg. Jag avbröt mitt anförande och gick nerför trappan. Där stod en elegant uppklädd och välfriserad gentleman med hatten i hand. Jag tilltalade honom med ett välkomnande och förklarade vad vi höll på med. Hans svar var intressant.
-Jag har sökt Gud i hela mitt liv. Men jag vill inte höra på ert bibelsamtal, för jag vill inte låta mig påverkas av något i mitt sökande efter Gud!

Jag har ingen aning om huruvida hans sökande ledde till Guds famn. Gud är inte ett objekt att kritiskt studera. Ingen vetenskap om Gud är meningsfull om den inte börjar i andra ändan. Den ända som är vårt eget knutna jag. Gudskunskap leder med tiden till insikter om oss själva, om hela skapelsens vånda, om dess förunderliga existens och om målet för vårt liv.

Den som säger att den inte kan tro har ofta ett annat nog så svepande skäl för att vägra insikten om ’Gud’ som en närvaro. ”Om Gud ändå finns då har jag fel om nästan allting!” Det är en moralisk vägran att erkänna att vi borde ta reda på i vems värld vi befinner oss och vilka moraliska regler som gäller för att få vara kvar här. Det är i det perspektivet inte främst en intellektuell fråga om Gud finns. Så intelligenta är vi inte att ’Gudsbevis’ i vetenskaplig mening skulle kunna hålla. De skulle nämligen alla vara inomvärldsliga, materialistiska och därmed förgängliga, och alltså inte vara i närheten av att vara sanna. Objektiv vetenskap kan bara hantera objektiva företeelser. Gud är sitt eget Jag i sökandet efter ditt Du. Gud är inte ett något, utan en någon.

Den Gud som är Abrahams, Israels och Jakobs Gud är varken materiell, förgänglig, eller rumsligt avgränsad så att Gud kan studeras som ett enskilt objekt. Det är vi som är under hans lupp, inte tvärtom. ”Det är i Honom som vi lever, andas, rör oss och är till.”

Den som säger att de inte kan tro tror alltid utan undantag saker och ting som alla saknar rationella och vetenskapligt säkerställda förklaringar. De har oftast större tilltro till sin förmåga att inte tro än viljan att acceptera deras vittnesbörd som la sina tvivel åt sidan och helt enkelt klev ur sin egobubbla och böjde sin nacke inför en som står oss närmare än en broder och vars levande ord bärs av miljoner vittnen.

Någonstans förr eller senare hamnar vi på hälarna och finner oss ropa: ”Gud jag tror, hjälp min otro.”

Teddy Donobauer  1 maj 2017

Om Brödet och Bagaren

”All kunskap om det okända börjar med studiet av det kända”

En av det mänskliga tänkandets grundsatser formuleras så. Oavsett om vi ser
ner i pedagogikens grunder eller undersöker filosofernas formulerade
trossatser, eller för den delen teologins försök att ordna upp trons innehåll i
dogmer och läror så är det alltid i det kända vi börjar. Om det okända vet vi
bara att det måste inrymma och bestå av miljoner kända ting. De kända
tingen är nämligen närvarande, påtagliga och för all del studerbara. Bara om
vi kan börja med något observerbart kan vi ens börja prata om det som inte
syns eller syns vara.

I fråga om bröd dessutom ätbara.

Det dagliga brödet är en ur historisk och teologisk synvinkel ett grundtema för
både fysisk och själslig tillvaro. Inte för inte är en av kärnorna i all tro ”Giv oss
idag vårt dagliga bröd”. Utan bröd i bred bemärkelse upphör allt liv och allt
medvetande och alla frågor. Livet hänger på brödets ätande. Och som i så
många andra fall behöver den hungrige inte veta någonting om hur bröd blir
till och heller inte ha den blekaste aning om vem som bakade det. Brödet
möter ett livsbehov och den som livnär sig kan i ett helt långt liv leva i
fullständig aningslöshet om både ”hur bröd blir till och vem som gör det”.
Magens enda teologiska behov är: går det att äta? Sen kan tungan lägga sig i
och ha synpunkter på hur det smakar, men det är redan överkurs för den
hungrige.

Det synes mig otroligt att det kan finnas en enda människa som tror att brödet
bakar sig själv. Smaka på den tanken ett ögonblick. Hur skulle det vara om
brödet kunde bestämma sin tillblivelse?
Spannmålen besitter då i sig en färdighet att önska sig bröds gestalt. För det
börjar ju med någon form av mjölgivande organism. Den har förmågan att
utvälja åt sig sin egen undergång genom malning och sållning, (Och
förmågan att organisera sådan apparatur), den har en instinktiv förståelse om
nödvändigheten av någon vätska och antas vara kapabel att söka rätt vätska
i rätt mängd för att de inneboende processer som fuktat mjöl har kan börja.
Den vet också att alliera sig med en mikroorganism som har märkliga
egenskaper. Den kan bryta ner stärkelsen i mjölet till sockerarter som den
sedan förtär och omvandlar till alkohol och koldioxid. Dessa kamikazepiloter
bygger upp en sådan nivå av alkohol att de dör, men den andra produktens
små blåsor fångas effektivt upp av det proteinnät som det fuktade mjölet
under mekanisk bearbetning bygger i en omvandling av de tidigare separata
ingredienserna till en integrerad enhet. Vi kallar det deg. Energin till denna
mekaniska bearbetning finns inte i ingredienserna, de måste tillkallas utifrån.
Hur spannmålen kommer i kontakt med denna är inte känt. Men den måste
finnas enär det utan denna agent inte sker någon integrering av det som skall
bli bröd.
När glutennätet når sin optimala täthet fasthåller det den mesta möjliga
mängd koldioxid som sedan gradvis expanderar degen och under det nästa
momentet: upphettningen, får dem att konsolidera det jästa brödets höjd och
struktur.

Upphettningen kan inte ske godtyckligt, den måste ske kontrollerat. Det
räcker inte med ett blixtnedslag som sätter skogen i brand. Hettan dödar
alkoholen i takt med att den får proteinnätet som består av gluten att
koagulera. I den yta som hettan närmast drabbar omvandlas en del av
stärkelsen till invertsocker som under hetta karamelliserar och ger den
lockande bruna ytan. Hettan får inte utsätta brödet för länge, då övergår den
snart till aska. Timingen är nödvändig. Är det spannmålen som styr energin?
Det självbakade brödet är redan här en utmaning på det mest fundamentala
planet. Och mig veterligen existerar ingen enda människa som tror att bröd
blir till på detta vis. En annan sak som jag utan minsta tvekan kan konstatera
är detta: ingen normalt funtad människa förväntar sig någonsin att finna
bagaren i brödet. Minsta andel av bagarens eget väsen i degen, låt säga i
form av en fingernagel eller hårlock skulle vara en anomali, värd en
reklamation minst!

Så miljarder människor äter sitt dagliga bröd och är fullständigt övertygade
om att inget bröd existerar utan bagare trost att de aldrig i sitt bröd finner
bagaren.

Från det kända till det okända. Förutsättningarna för ett enda bakat bröd
ställer upp en exakt specifikation av ingredienser, av exakta mått på extern
mekanisk bearbetning, av precisionstilldelad energi under absolut allt annat
än godtycklig tidsrymd.
Det enda som under inga förhållanden åstadkommer en enda limpa är
godtyckliga råvaror plus slumpmässiga processer under oändlig tidsrymd.
Komplexiteten i en enda limpa är försumbar om än bara realiserbar under
exakta förutsättningar som den tänkande bagaren äger kunskapen om. Det
mesta i livet är mera komplext än bröd. Den levande cell som bär vetets hela
tillblivelseprogram är miljoner gånger mera komplicerad. Och miljoner gånger
mera aktiv till att genomföra det program som finns i dess genetiska ’script’.
Att bröd inte bakar sig själv är universellt axiom. Men tron att allting kommer
ur ingentings vilja att bli någonting är upphöjd till religion.

Att hela existensen är ett lika självklart resultatet av en genomtänkt handling
av en ’bagare’ är därför inget annat än en logisk deduktion av det kända.
Ingen enda människa under hela den mänskliga historien har någonsin
observerat något annat än att vare sig bröd eller levande organismer ”bakar”
sig själva. Det som aldrig sker kan heller aldrig antas som utgångspunkt för
vad som skulle kunna ha skett.’

För till det okända kommer man bara genom det kända eller genom en
uppenbarelse från det okända. Bara det okända bakom det kända kan
klargöra det kändas tillblivelse och existens. Då bagaren inte finns i brödet är
det å ena sidan lönlöst att söka honom där men också lika lönlöst att förneka
dess existens.

Naturvetenskapen säger oss alltså att ingenting blir till av sig själv.
Uppenbarelsen säger ”Det var jag som är som gjorde det”. Där börjar den
kristna tron. En som i sig själv inrymmer all existens är upphov till allt som
existerar samt den som skapat förutsättningarna för hur det som är
samverkar.

Jag var bagerikunnig innan jag blev troende. Jag har förstått deras frustration
som letar efter gudsbevis inom skapelsen. Min lättnad över att bagaren inte
är i sitt bröd är jättestor. Men tycker lite synd om dem som måste förneka sina
självklara insikter om relationen till sitt dagliga bröd så fort de funderar över
hur det större förhåller sig till det mindre. De måste överge allt logiskt
tänkande, all förnuftig deduktion och måste lämna en smått skräckingivande
dörr öppen för att de en dag blir kannibaler genom att äta bagaren i sin
frukostmacka.

”Människan är inte designad för att leva av enbart bröd, utan av varje ord som
utgår ur Guds mun.” Brödet är den natur vi lever i, Gudsordet är den
uppenbarelse som förklarar dess betydelse.

Björn Teddy Donobauer