Kategoriarkiv: Debatt

Kan rationalitet finnas utan Gud?

I våras hade jag äran att få debattera Guds existens med Simon Liljestrand, en påläst och respektfull ateistisk röst på nätet som jag har interagerat med i flera år. Ämnet var ”Är det rationellt att tro på Gud?” och vi kom in på flera intressanta frågor såsom universums finjustering, lidandets problem och mirakler.

Det jag tyckte var mest spännande dock var att ställa frågeställningen på huvudet och fråga hur rationalitet ens kan finnas om Gud inte finns?

Simon Liljestrand förnekar likt många andra ateister att det finns en fri vilja, se videon ovan. Sam Harris, en av världens mest inflytelserika ateister, har skrivit en bok om att fri vilja inte kan finnas, och han får medhåll från populära ateistiska youtubers som KosmicSkeptic och RationalityRules. Utifrån dessa herrars naturalistiska världsbild finns det inte utrymme för fria varelser som fattar beslut oberoende av sin neurobiologiska input. Fortsätt läsa Kan rationalitet finnas utan Gud?

Annonser

Debatt: Jesu uppståndelse – fakta eller myt?

Denna veckas bloggpost handlar inte om vad som är eller vad som skett utan vad som kommer!

Debatt mellan Per Ewert och Patrik Lindenfors.

10 april kl. 18, Citykyrkan i Stockholm. Arrangörer är Svenska apologetiksällskapet, Citykyrkan och Claphaminstitutet.

Clapham debatt lindenfors ewert

Vi vet inte hur vi kommer att uppfatta denna debatt, men om man vill kika lite på ämnet ur ett apologetiskt perspektiv kan följande rekommenderas:

Påsken – vad kan vi veta?

Jesu uppståndelse: gravplundring, hallucinationer – eller mirakel?

Allt gott och välkommen! / Martin Walldén, bloggredaktör

Jesus – vem var han?

Ingen annan är så omskriven som Jesus från Nasaret. Inte bara hans efterföljare visar, kanske av mer naturliga skäl, ett stort intresse för hans person, utan även många som egentligen har en kritisk syn på honom och på de källor som beskriver hans liv – bibeln. Senast i raden är en bok som resulterade i den intressanta debatt vi nu ska få se. ”Den okände Jesus – berättelsen om en profet som misslyckades” argumenterar för att både han själv och hans lärjungar trodde att Guds rike skulle bryta fram i fysisk form, som ett rike med honom själv som Ledaren, men istället blev ett fiasko med avrättning och en besviken skara lärjungar som omformar sin tro och istället börjar fantisera om uppståndelse.

Detta avviker förstås ganska kraftigt från den syn evangelierna själva presenterar, och den syn som är klassisk för kristen tro genom tiderna. Därmed uppstår frågan – vad kan man egentligen veta om Jesus? Hur tillförlitligt är källmaterialet?

Fyra akademiker möts i detta samtal som ägde rum i Kulturhuset i Stockholm i december 2017. Apologias Stefan Gustavsson är nog välkänd för många. James Starr fanns på samma sida mot bokens författare Cecilia Wassén och Tobias Hägerland.

Hur gick det då? Det ser du här:

Boka en apologet! Uppdaterad

Idag vill vi lite stolt presentera en ny möjlighet för svenska apologetik (informationen finns också som pdf): 
Inom kort presenterar vi ytterligare apologeter som gärna medverkar i just ditt sammanhang!

Micael Grenholm 

Vi lever i en tid med utbredd ateism, kristendomskritik och tvivlande teologi. Många kristna känner sig utsatta och lite skamsna för sin tro. Vad svarar vi klasskamrater och kollegor som ställer kluriga frågor kring Gud och Bibeln? Hur vet vi att det vi tror är sant? Finns det svar på de frågor vi själva brottas med?

Svenska apologetiksällskapet finns till för att styrka apologeter och uppmuntra kristna inom alla samfund och församlingar till ett apologetiskt ansvar för Sverige. Vår ordförande Micael Grenholm brinner för att se en apologetisk revolution ute i församlingarna.

Micaels föreläsningar karaktäriseras av att vara:

  • Interaktiva – med lyhördhet och dialog
  • Lättförståeliga – med humor och enkelt språk
  • Djupa – med saklighet och substans

Exempel på ämnen

Ärliga frågor – Apologetisk samtalskväll för ungdomar

Dokumenterade mirakler – Oförklarliga tillfrisknanden efter bön

Svara var och en – Respons till ateism, islam och new age

Hur vet vi att Gud finns? – Pedagogisk genomgång av Gudsargument

Går ateism och humanism ihop? – Det moraliska Gudsargumentet

Uppstod Jesus från döden? – Historiska argument för uppståndelsen

Debatter

Micael ställer gärna upp på debatter mot ateister och skeptiker om exempelvis Guds existens, mirakler, Gud och moral eller Jesu uppståndelse.

Kontakt

Hör gärna av er på 0730-350527 eller micael.grenholm@gmail.comom ni vill boka in Micael eller veta mer.

Foldern som PDF

Apologetik del 3 – Varför tror du inte på jultomten då?

Detta är del 3 i serien om att mötas av en hink isvatten av motfrågor och motargument för den kristna tron. Dessa hinkar med isvatten av ifrågasättande som allt för ofta är så pass tråkiga att du och jag undviker att berätta om att vi är kristna.
Denna serie är en liten kompisguide (antingen en handduk att använda efter ishinken eller en doppvärmare att stoppa i vattnet i hinken så upplevelsen blir trevligare) som vill avdramatisera det hela och visa att alla mer eller mindre hätska och/eller ifrågasättande kommentarer och frågor vi får kanske inte direkt visar att kristen tro är det dummaste som finns, utan att tron på Jesus och livet med honom tvärtom kan vara något gott och stabilt att bygga sitt liv på! 
Men om jag inte är kristen då? Ja då tror jag att man kan läsa denna med behållning, man kan se att om jag hade stannat upp lite och funderat i stället för att raljera så kanske det hade funnits något hos min vän/arbetskamrat/klasskamrat/föreningskompis etc som vore värt att utforska. 
Men jag är inte raljant! Det var trevligt säger jag, då är du i gott sällskap med mäng av mina icke-kristna vänner som är trevliga och som jag på olika sätt samtalar om dessa frågor med! 
Idag ska vi se närmare på de andra livsåskådningarna som du kommer få frågan om varför du inte tror på: 
”Det finns ju så många olika religioner, de säger ju samma sak/de är ju egentligen samma sak.”
”Tror du på tomtar/troll/sagor/tomten också?”
Här kan vi notera en sak först: Du kommer inte få någon fråga om ateism, för det betraktas oftast inte som en annan tro/livsåskådning utan som en självklar grund som man sedan lägger något till (ungefär som att ateism är mackan och religion är pålägg; kan vara trevligt, men är onödigt)! Detta är väldigt intressant och här kan man istället för att backa undan och börja berätta de goda skälen för att man inte tror på allt möjligt göra några frågor kring vad de andra tror på och varför. Många har ganska okritiskt anammat en ateistiskt livshållning utan att reflektera mer över det, sedan kan man ändå rätt frispråkigt kommentera att kristna blir kristna för att deras föräldrar är det (vilket inte är helt sant eftersom kristen tro förutsätter en relation) och det är en stor sorg i kyrkan att inte fler barn följer sina föräldrar (exv. Carl-Henrik Jaktlunds bok Jesus gick vidare och kyrkan står kvar), men kan emellanåt vara helt oreflekterade kring sin egen tro i relation till sina föräldrars. 
Många säger då att de tror på vetenskapen/vetenskap. Då bör de få frågan vad det är och om de lever sina liv efter detta? Ofta menar man NATUR-vetenskap; fysik, matematik, kemi etc. Men ändå kommer man fram till att även dessa människor inte mäter sin pojk- eller flickväns kärlek i kilo, inte beskriver sitt nyfödda barns liv i kolvätetermer etc. De står säkert inte och tvekar vid övergångsstället heller vid grönt ljus i misstro mot att människor stannar, de litar helt enkelt på annat än bara vetenskap, något mer immateriellt (något inte mätbart) så då blir inte någon av er endast troende på förnuft eller på det som vetenskapen kan visa utan ni båda har faktiskt mer i era liv än så och ni båda har tillgång till tron på vetenskapen, inte bara den som är ateist. 
Sedan kommer vi till de olika religionerna och här är det ofta svårt i samtalet att göra sig helt förstådd upplever jag, för kunskap om religion tenderar att inte vara den starka sidan hos den som är ateist. På ett sätt förståeligt, men på många sätt rätt konstigt; man förhåller sig ofta helt ovetenskapligt till sin livsåskådning vilket är just vad man anklagar kristna för: ”Ni tror på en saga etc”. Med ovetenskapligt menar jag att man inte har undersökt särskit noga, man är kvar i ett fack man hamnat i, man målar ofta upp bilder av religion, av kristen tro och berättar vilken gud man inte tror pågen Gud som många kristna inte heller tror på, vilket kan vara överraskande för någon som inte är så van att prata om sin ateistiska tro utan är mer van vid att klanka ned på den gud man tror är den kristnes Gud. Här kan en viss vaksamhet vara på sin plats, ofta måste man göra tydligt med varandra vad man pratar om, för annars pratar man helt förbi varandra. 
Så med det sagt kan man gå in i ett studium av de olika religionerna, vilket förstås skulle kunna göras i hyllkilometer av böcker vilket också många har gjort, men för ett samtal av denna karaktär kan man nog som mest hoppas på en fikarast i cafeterian och då får man välja några sätt att jämföra dem som visar på eventuella likheter och skillnader. 
Det är lite olika vad för motargument man kan få och vad som krävs för att motbevisa det. För att motbevisa påståenden som ”alla religioner säger samma sak” är nedanstående rubriker lämpliga, för att samtala om påståenden som ”man kan tro på vad man vill/det är vad du tror, men jag tror…” så kanske man kan använda dessa också men då fundera lite kring om det verkligen finns skäl att tro på det som någon knåpat ihop i sin kammare (här kan du ju läsa in dig på någon sådan religon typ Mormonismen och så jämföra och fråga varför personen inte tror på Joseph Smiths hemgjorda variant, men på sin egen (här gäller det dock att ladda upp med kärlek och omtanke, ingen vill bli offentligt avklädd det som den håller heligt så taget varligt)).  
Vilka religioner bör man ta med?
Välj de stora de som brukar kallas världsreligioner; judendom, kristendom, islam, buddhism, hinduism, sedan brukar många ateister veta mycket om små obskyra religioner eller dylikt bruk inom religioner, men det säger ju inte att alla religioner har fel (lite av poängen med denna uppställning att det inte så enkelt går att dra alla religioner över en kam.  
Dessa ämnen skulle jag välja
Uppenbarelse – Här är det verkligen skillnad. Kristendomen grundades av en figur som inte skrev något vad vi vet (utom i sanden), som enbart grundar sig på att det blev ett avtryck i historien som omvittna. Grundaren tjänade inget på detta inte heller hans efterföljare (typ 300 å senare kan vi kanske börja diskutera om man faktiskt tjänade på att vara kristen, men det var ju lite sent för de som dött för sin tro dessförinnan). 

Särskilt islam och buddhism har här en person som möter en uppenbarelse utan att någon annan är och sedan berättar de att de mött Gud och får direktiv etc och särskilt Muhammed (islam) tjänar rätt bra med världslig makt på det hela. Judendomen hävdar likt kristendomen att den är en historiereligion där Gud agerat i historien (mest noterbart vid uttåget ur Egypten, det stora problemet är källäget kring detta som hände för så länge sedan, men det kan vi återkomma till när det gäller Gamla Testamentet för helt kör är det inte). Hinduism har ett milt sagt oklart ursprung istället där det kanske t o m kan sägas att hinduism är beteckningen på de mer eller mindre lika eller olika religiösa förhållningssätt som finns i Indien med omnejd?! Fast det var min egen tanke. Mer vanligt är att man betraktar hinduism som ett sammanhängande system trots många gudar och olika strömmingar (jag lärde mig att det fanns 370 miljoner olika gudar). De olika gudarna ges olika beskrivning, men ses som olika uppenbarelser av världsskälen (Atman). 

MålKristendomen och islam ser ut at ha samma mål; att leva med Gud i paradiset efter döden. Dock kan man säga att den kristne får levande Gud själv redan nu. Judendom har en mer världsnära tanke om at Gud är med i allt, förbundet mellan judar och Gud är i allt som sker. Lite oklar tanke om uppståndelse och evigt liv med Gud, men den förekommer. Buddhism har utslocknande som mål, hinduism att uppgå i världsalltet Brahman. 

Frälsning och vägen till den – Här är den kanske största skillnaden där i princip alla religioner har att man måste göra/prestera/komma till rätt insikt för att få komma till gud eller bli räddad från det som utmålas som problemet, ett undantag finns dock och det är kristendomen där Gud ser att människan inte klarar detta och blir människa och ger frälsningen gratis, utan att vi måste göra något.  
Av dessa enkla korta frågor kan man konstatera att det är stor skillnad, alla kan inte vara rätt, inte heller att säga sig tro på bara vetenskapen, men samtidigt vara ledsen när förälskelsen tar slut
Vi människor tycks tro på något mer än det vägbara och mätbara
Gott så! 
Men den här frågan som verkade så lovande om man bar på en ateistisk tro kan visa sig vara svårare att få till en poäng mot en kristen än man först trott, för här har den kristne allt historiskt stöd för Jesu liv, död och uppståndelse på sin sida (några tankar om det finns här), medan den ateistiskt troende måste visa upp lika starka stöd för sina icke materiella delar av sin övertygelse, annars har ju den kristen en mer vetenskapligt grundad tro (i bemärkelsen ”har mer skäl att tro på sin övertygelse”) än den som säger sig vara ateist och ändå tror på icke-materiella värden.  
Och så jultomten
Som kristen kan du ju visst tro på tomten 🙂 alltså på den biskop Niklas som är vår grund för tomten (jmf Sankt Nicholas), men skämt åsido så handlar det om att beläggen för spagettimonstret, tomten etc inte är starka nog, all tro på övernaturliga saker är inte likadan är huvudpoängen i denna bloggpost. 
God jul! Eller glad pingst i alla fall!  
/ Martin Walldén 

Edit: Denna artikel är uppdaterad 20170607

Samtalet som gåva till varandra – censurtävling?

En del funderingar har dykt upp kring kommentarer och vilken censur som idkas. Svaret kan hämtas på sidan kring regler för bloggkommentarer och kan egentligen sammanfattas: Vi håller oss till att diskutera sakfrågor och undviker personangrepp, förklenande tillmälen och dylikt; alltså som du och jag vill bli bemötta i största allmänhet!

I en kommentar till en upprörd debattör svarade jag med att en slant skänkes från bloggredaktörens ficka till välgörande ändamål (om så önskas religiöst och politiskt obundet) om man kunde gissa antalet opublicerade kommentarer sedan mitt tillträde av andra skäl än personangrepp. Möjligheten till detta kvarstår!

En anmärkning kan tillfogas vad gäller den plattform vi för bloggen på; den är markant sämre för diskussion och samtal än en del andra internetforum. Det är till exempel svårt att följa många kommentarer på varandra, det är svårt att redigera redan skriven text i kommentarfältet, det är ett ganska begränsat antal tecken som kan anföras i en och samma kommentar, det är svårt att som bloggredaktör få en överblick över bloggkommentarerna i sin helhet både på Blogger och i mejl vilket fördröjer granskning på ett olyckligt sätt.

Tiden som står till undertecknads förfogande är också begränsad vilket också fördröjer kommentargranskning och samtalets fortlöpande.

Men kring censur så är det väl just personangrepp som främst ansetts onödiga samt osaklighet, åsikter av alla de skilda slag och från olika avsändare såsom Anonyme Ateisten, Påve Franciskus, Simon Satan, Moder Theresa (hur nu det skulle gå till), Konny Korståg och alla vi andra är dock alltid välkomna!

Själv tycker jag det är trevligt om människor vet vad jag står för och jag tycker likaledes det är trevligt att veta vem jag samtalar med så jag undertecknar altid mina inlägg med namn och uppmuntrar oss alla att göra så!

Frid och allt gott!

/ Martin Walldén, bloggredaktör

Apologetik i all ödmjukhet – del 2

Det här är del två av två gällande argumentation och hur man kan mötas utan att tycka lika. För att följa med från början kan man studera artikelns första del här! Där bland annat den första delen i ett gott möte och samtal behandlas; under rubriken: Att utgå ifrån det som förenar [i samtalet].

Nu fortsätter vi med den andra, tredje och fjärde punkten:

2) Våga fråga. Frågor är underskattade – på många sätt. Frågor öppnar upp och förtydligar, och ärligt ställda frågor tvingar oss alla att förr eller senare sätta bakom våra övertygelser och värderingar – vare sig de är uttalade eller outtalade.
Jesus ställde ofta frågor, och genom att anamma frågornas filosofi, sällar han sig till en lång tradition av frågvishet, som går hela vägen tillbaka till en de människor som kanske mer än någon annan kan anses ha förkroppsligat frågandets filosofi: Sokrates.
Sokrates gjorde sig känd som en envist frågvis man, och den frågande hållningen är en god hållning att kultivera. Frågorna hjälper oss att växa, mogna och fördjupas som människor och som kristna.
Många gånger har frågorna varit det som fört samtalet vidare, när jag och min diskussionspartner insett att vi hamnat i ett låst läge, och därför är den sidan hos Sokrates, som Jesus också förkroppsligade, en viktig sida att kultivera.
Men till skillnad från Sokrates så har frågorna faktiskt till syfte att producera goda, meningsfulla och tillfredsställande (läs sanna) svar (i den mån det är möjligt). Sokrates drevs av den konsekventa tillämpningen av sin egen filosofi till det som ofta har kallats för ”icke-vetandets vetande” – vilket Sokrates sammanfattade med orden: ”Det enda jag vet är att jag inget vet.” Där får vi som apologeter aldrig hamna, för då sviker vi det apologetiska huvuduppdraget, som är att söka goda (läs sanna) svar på bra och svåra frågor. Inte alla frågor kan få meningsfulla, (teo)logiska svar, men många kan det. Därför är både frågorna och svaren viktiga i det apologetiska arbetet.
En som förespråkar en slags modifierad variant av den Sokratiska metoden är den amerikanske apologeten Gregory Koukl. I sin bok Tactics – A Game Plan For Discussing Your Christian Convictions, presenterar han en rad olika taktiker som kan fungera som hjälp för den apologetiskt sinnade kristne, som vill ge sig hän åt andra människor i samtal om den kristna tron, utan att för den skull riskera att tappa ansiktet i varje samtal. Koukl utgår inte från Sokrates som sådan, utan hämtar den frågandes exempel från Kommissarie Columbo (från teve-serien ”Columbo”). Principen hos Columbo är dock densamma som hos Sokrates – en frågande attityd ses som A och O i strävan att uppnå sanningen.
Koukl är en lysande taktiker – han delar många personliga exempel i boken där han visar på hur enkla frågor kombinerat med ödmjukhet kan få även den mest robuste ateisten att vackla – och boken är en god hjälp för alla som vill få enkla redskap till hjälp i de samtal om livets frågor som förr eller senare leder in på apologetikens område. Själv har jag särskilt uppskattat hur frågan, denna till synes enkla metod, kan vara ett oerhört kraftfullt redskap – använt på rätt sätt.
I mitt samtal med den unge mannen, var det i mångt och mycket mina frågor som avgjort förde samtalet i rätt riktning, och genom en kombination av olika frågor (uppföljande frågor, retoriska frågor, klargörande frågor, motfrågor, förtydligande frågor etc.), kunder jag manövrera mig igenom samtalet utan att tappa ansiktet i någon enda fråga – och tro mig, det var många frågor som berörde områden där han själv hade betydligt mer kunskap än jag själv hade.
Det var alltså inte min kunskap (eller brist på kunskap) som gjorde att samtalet blev som det blev, utan min (omedvetna) metod och attityd att våga fråga. Och tack vare att jag vågade (i)fråga(sätta) den unge mannen, så kunde vi också komma åt de egentliga frågorna som han bar på.


3) Lämna den andre med något att tänka på. Jag nämnde tidigare att mannen kom till pastorsexpeditionen med intentionen att utträda ur kyrkan, och lämnade den med en artikel om hur Genesis kan förstås ur ett naturvetenskapligt perspektiv och sin utträdesblankett i handen. Kanske glömde han i all hast bort att han skulle lämna in den, men jag tror inte det. Jag tror att anledningen till att han inte lämnade in den, var att han hade fått med sig något att tänka på, och skälet till det var att jag hade gått in i en dialog med honom, och i den dialogen tillfört saker som han behövde fundera vidare på. Och det är något av det viktigaste vi kan göra i vårt apologetiska uppdrag – även om vi inte ens nämner ordet Gud.
Gregory Koukl menar till och med att vi inte ens ska ha som ambition att få människor att ge sig åt Kristus, när vi går in i samtal med dem, utan ha ett mycket mer blygsamt mål än så. Han skriver: ”Det kan hända att du blir förvånad när du hör det här, men jag är aldrig ute efter att omvända någon. Mitt mål är aldrig att vinna någon för Kristus. Jag har ett mer blygsamt mål; ett mål du kanske vill överväga att också överta. Det enda jag vill göra är att lämna kvar något som skaver hos den andre. Jag vill lämna kvar något för honom att fundera över; något han inte kan ignorera eftersom det fortsätter att pocka på honom – men det som pockar på ska vara något som är positivt.” (Koukl 2009, s 38)
För egen del har jag funnit att den här inställningen är väldigt effektiv i samtal med människor om kristen tro, och jag återkommer ofta till den i samtal med människor. För inte så länge sedan hade jag ett sorgesamtal – ett samtal där jag som präst samtalar med de anhöriga till den avlidne inför den kommande begravningen – där sonen till den avlidne på ett vänligt och ödmjukt men ändå bestämt sätt var noga med att framhålla att hans far var väldigt religiös, medan han själv såg sig som en ateist. Samtalet kom naturligtvis att handla om hans avlidne far, men eftersom jag var nyfiken på vad hans ateism bottnade i, kunde jag inte undgå att ställa ett antal frågor till honom (jfr m punkt 2 ovan), och genom att hitta områden där vi hade en gemensam utgångspunkt (jfr m punkt 1 ovan), kunde vi komma fram till att han nog inte alls var fullt så ateistisk som han först trodde – snarare agnostisk. Därifrån var steget inte långt ifrån till att han kunde öppna upp sig mer inför de existentiella frågorna som vi gemensamt söker svar på som människor, och samtalet slutade med att jag stack ett exemplar av den amerikanske apologeten, filosofen och teologen Gregory Boyds bok Brev från en skeptiker, som är en brevväxling mellan Boyd och hans egen far, som tar sin början i att fadern (som då bekänner sig vara en ateist) får komma med sina bästa invändningar mot kristen tro, vilka sonen Gregory för sitt bästa för att försöka besvara.
Jag gjorde inga större ansträngningar att få honom att inse att Kristus är ”vägen, sanningen och livet” där och då, även om jag själv tror att det är sant. I stället nöjde jag mig med Koukl´s blygsamma mål att lämna honom med något som skaver; något som han får bära med sig och fundera vidare på. Och jag tror att det är en vinnande taktik i längden.


4) Utvärdera din insats efter samtalet. Så har vi då kommit fram till den sista punkten, och det är även den som det är lättast att slarva med. Men ack så viktig den är. Någon har sagt att själva definitionen av galenskap är att göra om samma sak igen, och förvänta sig olika resultat varje gång, och i det här fallet är det tveklöst så. Om vi som apologeter inte är beredda att (själv)kritiskt utvärdera vår insats i ett samtal, kommer vi heller aldrig att kunna utvecklas i vårt lärjungaskap. Därför är utvärdering en omistlig del för alla apologeter som på allvar vill förbättra sin skicklighet och sin förmåga att nå in i människors hjärtan och liv med ett budskap som berör.
Anledningen till att jag kursiverat ordet efter i rubriken, är att faran med att (själv)kritiskt utvärdera sig under samtalet kan vara förödande. Vilken elitidrottare som helst kan tala om att man tappar ”flytet” när man börjar tänka för mycket på vad man gör, och detsamma gäller inom apologetiken. Självklart kommer vi att misslyckas trots våra goda föresatser – det gör jag fortfarande emellanåt, när jag efterråt analyserar och utvärderar min insats i ett samtal. Men, ”det viktigaste är inte att aldrig falla, utan att resa sig efter varje gång man fallit,” som ett kinesiskt ordspråk lyder. Med misslyckanden och motgångar kommer erfarenheter som vi kan ta lärdom av inför nästa samtal, och då kommer vi även att vara bättre rustade för att hantera de frågor som dyker upp, eftersom vi då haft tid att tänka igenom våra svar, och läsa på i ämnet, så att vi är bättre rustade när vi tar oss an ämnet nästa gång.


Vi återvänder till pastorsexpeditionen den där fredagseftermiddagen 2012. Där satt jag på min kontorsstol strax före middagstid, helt urlakad på mental energi. Min predikan hade jag inte skrivit ett ord på, och i den stunden fanns det ingen energi till att göra det. Det fick bli ett göromål för lördagen i stället.
Tankarna snurrade runt i mitt huvud. Vad sade jag egentligen? Svarade jag verkligen SÅ korkat på den där frågan? Och när svaren som jag trevade efter i samtalet infann sig först efteråt, blev allting så självklart: ”JAAA…just det. SÅ borde jag ju ha svarat.” Plötsligt blev allting så självklart.

Såhär är det att vara människa. Det är att öva sig i allt man företar sig – vilket även gäller konsten att föra samtal med apologetiken som redskap och resurs. Det är långtifrån alltid som jag känner att jag lyckats med att jag företagit mig i ett samtal, men jag är alltid stolt och nöjd över att jag försökte. Och de fyra vägledande principerna ovan har inte svikit mig än. Det är ingen enkel uppgift, men övning ger färdighet. Det, mina vänner, är apologetik i all ödmjukhet.

/ Markus Ahlstrand

Artikeln som pdf