Kategoriarkiv: Filosofi

Sökande efter livets mening – Del 2

Meningslöshet eller en transcendent Skapare

Vår filosof hade i föregående kapitel funnit sig ett svar, men också en fråga. Svaret på “finns en mening med livet” är antingen “nej” med all den förtvivlan som följer, eller så är det “ja”, men förutsätter ett ursprung till denna mening – ett ursprung som i sin tur är kopplat till vårt ursprung. Detta är egentligen ganska logiskt, insåg han, eftersom “anledningen till att vi finns” (alltså meningen med livet) måste komma före själva faktumet att vi finns. Orsak föregår verkan, som man säger i filosofin. Men det svaret hade också väckt en ny fråga: Vad har orsakat vårt liv, och för vilket syfte?

Det svaret som stod närmast till hands i biologin var självfallet föräldrarna. De bestämde sig för att agera på ett sätt som kunde skapa mig, tänkte vår filosof med bultande saknad i sitt hjärta. Samtidigt slog det honom att föräldrarna inte hade en aning om att han skulle bli just han, med sina talanger och brister. Det slog honom också att hans föräldrar nog inte hade haft så mycket plan eller syfte med hans liv innan han existerade – han var inte ett planerat barn. Om meningen med livet, och därmed också värdet i livet, hängde på hur väl ens föräldrar planerat ens liv, eller hur mycket föräldrarna önskade att få ett barn, så skulle det självfallet skapa en ganska mörk människosyn i jämförelse med likavärdesprincipen. Han drog sig till minnes de folk som genom historien satt ut sina barn i skogen, eller kulturer där man offrat barn. En blandning av sorg och vrede infann sig en kort stund i hans hjärta – men han var ändå tvungen att tänka tanken att om det inte finns en mening med livet för varken barnen i fråga eller föräldrarna, finns det knappast heller något fel med den ondskan.

Nu kanske du som läsare funderar över vad kopplingen är mellan “meningen med livet” och människovärdet? Som filosofen kommit fram till i föregående kapitel, så bestäms ett objekts värde av en Värderare (en handelsman) – värde är något relativt, något som föds ur relationella och tänkande varelser. En tavlas värde bestäms utifrån dess skönhet för de som ska beskåda den, eftersom meningen med tavlan, som dess målar-skapare bestämt, är att beskådas. Ett verktygs värde bestäms utifrån dess användbarhet, eftersom meningen med verktyget är att hjälpa till i arbete. På samma sätt som både tavlors och verktygs värden är nära sammankopplade med deras mening och deras syfte, så är människovärdet baserat på meningen med människans liv. Om ingen mening finnes, finns heller inget människovärde annat än det vi godtyckligt bestämmer. Han hoppade över det steget i sina tankar – för honom var det självklart efter alla gånger han i livet kopplat meningslöshet till värdelöshet och vice versa.

Men föräldrarna är ju faktiskt ursprunget till just mig, tänkte vår tänkare. Ändå visste de inte att just jag skulle bli jag – alltså kan inte mitt syfte vara personligt om de är mitt enda ursprung. Då bestämde han sig för att gå ett steg längre i tanken – finns det ett mer allmänmänskligt syfte att förhålla sig till? Kanske inte ett syfte för just varje enskild persons existens, men människans? Vad skapade människan som art, snarare än just individen?

Vad var det som hade skapat det mänskliga väsendet? Evolution, svarade mannen instinktivt. Naturen skapade mänskligheten. Han skrev på sitt papper ”Vi blev skapade av Naturen för att…”, men stannade. Han insåg att han hade använt ordet ”natur” med ett stort ”N”, vilket innebär att han gav den ett namn som om den vore en person. Han försökte avsluta meningen. Vad för resonemang hade naturen för att skapa oss? Han kunde inte komma på något. Resonemang måste komma från något som kan resonera överhuvudtaget, men han kände enbart till mänskligheten som kunde göra detta. Det är därför människan kallas kreativ, drog mannen som slutsats. Vi kunde skapa saker för att vi kunde ge dem ett syfte, med ett resonerande sinne. Om vi är skapade av naturen, så har vi varken syfte eller mening, för naturen är inte kapabel att ge syfte eller mening.

Vår man höll på att bli desperat. Om skaparen är den enda som kan ge oss ett syfte, och vår skapare är naturen som inte kan ge oss detta, så har vi ingen anledning att leva. Full av sorg vände han sig till slutsatsen att det inte finns någon mening med livet. Han klarade inte av att tänka på det, han var tvungen att ta en promenad och få lite luft. Han tittade ut genom lägenhetens fönster för första gången under dagen, och han insåg att det höll på att bli väldigt sent. Solen höll åter på att gå ner. Han tyckte att detta var mycket skönt; solnedgången var trots allt mycket lugnande och vacker. Han bytte från morgonrock till riktiga kläder. Han lämnade lägenheten i all hast i ett försök att komma undan de obehagliga tankarna så fort som möjligt. Ju mer han tänkte på att lämna tankarna bakom sig, ju mer hann de upp honom. Eftersom han bodde i småstadens utkant, kom han snart ut på ett stort fält, med en liten kulle i mitten. Han gick mot kullen, medan han beundrade landskapet omkring honom. Gräset svajade mjukt, smått skimrandes i solljuset: Det hade tydligen regnat under dagen. Han kom fram och satte sig ner utan att bekymra sig om det våta och kalla gräset. Medan han bevittnade himlen skifta färg från blå till gul, från gul till rosa, häpnade han över naturen.

En tanke slog honom. Naturen är också en produkt, precis som mänskligheten. Naturen är som en fabrik som producerar och väljer ut saker, därför kallas det naturligt urval. Men en fabrik måste också skapas, den måste ha blivit byggd av någon intelligent. Såvida inte naturen är intelligent, måste det finnas en skapare för att det ska finnas en mening med livet. Är naturen intelligent och kreativ? frågade mannen sig själv. Nej! Den arbetar i system, systematiskt. Det är en fabrik som arbetar. Han letade efter en penna och något att skriva på. Han hittade både ock; pennan i jackan, och en servett. Det var samma servett som han hade använt för dikten den föregående dagen, och medan han vek upp servetten skrattade han åt dikten. Han skrev ner följande; ”Antingen så finns det ingen mening med livet, eller så blev naturen skapad av någonting.”. Han la tillbaka servetten i fickan, och fortsatte bevittna skyn. Stjärnor lyste många och mycket klart här ute, utanför staden. Han ville fortfarande slåss mot påståendet att det inte finns någon mening med livet, och därför valde han att överväga att naturen var skapad. Övervägandes just det, ändrades hans syn på stjärnorna. Vad som än skapat dem var ett kreativt geni, en konstnär. Det kändes konstigt att tänka ”Vad” när egenskaperna var så mänskliga. Han bestämde sig för att använda ”vem” i sina tankar.

Mannen beslutade sig för att han varit ute länge nog; Två timmar hade passerat och solen hade gått ner bortom horisonten för länge sedan. Han gick tillbaka till sin lägenhet i fullständig tystnad, med få tankar. Han slappnade av lite, med vetskapen att han skulle återuppta arbetet när han kom hem. Kvällen var skön, med perfekt temperatur och ljussättning. Lukten från regnet låg fortfarande kvar i luften; luften kändes så ren, och det fanns inga orosmoment, inte ens när han kommit till stadens utkant. Allt var lugnt.

Återigen satte han sig ner, den här gången vid en sen timma. Han tog upp servetten och skrev ner på papper det som han skrivit på den innan. Nu visste han att han var tvungen att komma på vem som skapat naturen och indirekt honom själv, och han behövde också veta av vilken anledning. Vad kunde han möjligtvis veta om skaparen? Kunde det skapade berätta något om honom? Kunde naturen visa vem som var dess formgivare? Det var den tvungen till, som en målning visar en del av konstnären. Till att börja med var han tvungen att separera skaparen från skapelsen. Målaren blir inte tavlan, även om den visar en del av hans egenskaper. På samma sätt blir inte skaparen skapelsen, naturen. Han drog sig till minnes vad han lärt sig i naturkunskapen; Universum består av de grundläggande egenskaperna tid, rum och materia. Skaparen måste stå bortom dessa, han är tvungen att vara större, och inte begränsad av dessa; annars skulle han vara del av det skapade. Han måste vara oförstörbar och odefinierbar av våra lagar om materia. Han kunde inte vara begränsad av rum, vilket innebär att han inte skulle ta någon plats. Han skulle kunna färdas i oändlig hastighet, vara överallt och ingenstans. Han kunde inte begränsas av tid. Han skulle vara utan början och slut. Oändligheten och vidare, evig. Han skulle enligt vår standard ha all kraft och makt. Eftersom han skapat naturlagarna, borde han också kunna bryta dem. Eftersom han skapat fabriken, kan han förstöra den eller bygga om den. Så vitt vi kan förstå skulle han vara allsmäktig. Vår filosof fick huvudvärk av att försöka skapa en bild i sitt huvud av detta eviga, immateriella, allsmäktiga väsende. Inte att undra på – immateriella saker är svåra att föreställa sig!

Vem än skaparen kunde tänkas vara, måste han vara mer  kreativ än någon av hans skapelser, smartare, visare, mer empatisk, godare, mer rättvis och så vidare – eller åtminstone förstå koncepten bättre. Hur skulle en programmerare kunna skapa en robot som var smartare än honom själv? Det skulle inte vara möjligt. Kanske skulle den vara bättre på enskilda uppgifter, specialiserad för dessa, men som en fullständig skapelse skulle den inte kunna överglänsa skaparen. Smartare än Einstein, visare än Yoda (han skrattade åt sitt eget intresse för Star Wars, och liknelsen), och mer rättvis än någon domare. Han kunde inte mutas (både för rättvisans skull, men också eftersom det är svårt att hitta något man skulle kunna muta en allsmäktig varelse med). Vår filosof insåg att han tänkte på någon form av gudom. Han frågade genast; Kan det finnas flera gudar, eller bara en? Han funderade en stund. Hans tankar kring vem eller vilka de transcendenta skapelsevarelserna kan tänkas vara förtjänar ett eget kapitel – för tillfället får vi nöja oss med följande slutsats;

Antingen finns ingen mening med livet, eller så är världen och/eller människan skapad av en (eller flera) immateriell, evig, icke-rumslig och allsmäktig varelse som ger oss en mening.


Är filosofens tankar orimliga i något steg? Skriv dina invändningar i kommentarerna! Och vem vet, kanske kommer vissa av dina frågor besvaras i nästa del av berättelsen?

Sökande efter livets mening – Del 1

Meningslöshet eller ett meningsfullt ursprung

Orden upprepades om och om igen i hans huvud: ”Du är värdelös!” Hela hans jag ville motsäga de tre orden, men ändå kunde han inte finna någon anledning till att de inte skulle stämma. Varje gång han funderade över meningen med livet kom han fram till samma slutsats; Det finns ingen mening, inga anledningar och ingen orsak. Hur kunde han då ha något värde, överhuvudtaget? Han kunde inte skaka av sig tankarna medan han stirrade ut genom fönstret i den nästan tomma tågvagnen. En äldre dam satt tyst i andra änden av vagnen, med glasögon hängandes på nästippen. Hon hostade våldsamt en liten stund, så våldsamt att hon vek sig dubbel och endast den vita bollen av hår på hennes huvud syntes. När hon satte sig upp igen, upptäckte han en bok som vilade i hennes händer. Den läderinbundna bokens titel var osynlig för vår deprimerade man. Boken hon läste måste antingen ha varit en komedi eller en romantisk novell, för damen kunde inte sluta le. Det var något irriterande för vår passagerare att den här kvinnan kunde vara så obekymrad när han själv kämpade med livets mening. Han vände sig mot fönstret igen för att finna att spegelbilderna nu var tydligare. Han kunde se en man sitta bara några steg därifrån. Mannen tittade också ut genom fönstret med ett bekymrat ansiktsuttryck. Hans gråa rock och mörka hår ingav en perfekt bild av en tyngd man. ”Äntligen! Någon som är vettig!” tänkte han för sig själv, eftersom han antog att mannen antingen la märke till livets svårigheter eller ännu bättre; kanske funderade även han över livets mening? Något tröstad av tanken att han inte var helt ensam med sorgsna tankar, såg mannen förbi spegelbilderna för att se solen gå ner. Han kom på en klent inspirerad dikt:

Solen går ner, än en gång,
Om och om igen, samma sång,
Har solnedgången varit annorlunda?
Eller tar den alltid samma runda?

Han skrev ner den, enbart ämnad för sin egen underhållning. Han tyckte alltid att det var roligt att titta på gamla, enligt hans egen åsikt dåliga, dikter och tänka att det åtminstone var hans hjärta som talade, även om orden inte alltid kom ut som de skulle. Han lade ner servetten han skrivit dikten på i fickan, och påmindes än en gång om vad han hade tänkt på. Det spelade ingen roll vad han gjorde med sitt liv: Nästan helt säkert hade någon gjort det förut. Även om vissa detaljer av handlingen skulle vara annorlunda på grund av tidsåldern, hade det förmodligen gjorts tidigare fast på ett annat sätt. Kunde man någonsin göra något helt nytt? Skapa en helt ny ton, en som aldrig tidigare funnits? Kunde man verkligen skapa något nytt för solen att lysa på, eller kunde man bara omplacera det som redan fanns? Hans station ropades ut i tågets högtalare. Vad spelade det för roll om han gick av eller stannade? Av ren vana tog han sina ägodelar och ställde sig upp, sina tankar till trots. Han lämnade tåget och gick ut på den övergivna perrongen.

Halva himlen var svart med ett fåtal stjärnor skinandes, medan den andra halvan snart skulle vara lika svart trots att det var en tunn rosa linje vid horisonten. En kort och ganska behaglig promenad i sensommarens värme skulle föra honom till hans lägenhet. Promenaden hade varit behaglig, det vill säga, om det inte hade varit för de tre orden som fortfarande upprepades i hans huvud. Detta och en massa andra tankar hemsökte honom under resten av den natten. Han kunde inte skaka av sig tankarna, oavsett hur mycket han försökte. Som tur var hade han kommit hem en fredagskväll, vilket innebar att han inte hade något inplanerat följande morgon. Brist på sömn kunde man hantera så länge man inte behövde jobba hårt följande dag.

När han gick upp klockan tio på morgon, efter fyra timmars sömn, satte han på sig sin morgonrock, satte i två toastmackor i brödrosten och startade datorn. Eftersom han alltid hittat bra svar på Wikipedia så sökte han, något road av sin egen idé, efter ”Livets mening” i dess gigantiska databas. Han hittade som vanligt en artikel. Han började läsa. Men artikeln hade ett alltför avancerat språk för att han skulle känna sig bekväm, så han kollade på rubrikerna. Han kunde inte hitta något som tilltalade honom där heller. Han satte sig i soffan och frågade sig själv vad han kommit på dittills och började rita tankekartor. Han frågade sig själv: ”Finns det en mening med livet?” Han hade inget svar. Eftersom han inte hade något svar, skrev han två separata papper, det ena med svaret ”Nej” och den andra med svaret ”Ja”. Härifrån kunde han fortsätta. Han hade fullständigt glömt bort sina mackor i brödrosten, han hade viktigare saker i åtanke. Även om han verkligen ville svara ”Ja” och undersöka det alternativet först, ville han också vara rationell och täcka alla möjligheter, och därför började han istället med ”Nej”.

Vilka var de logiska följderna av att det inte fanns någon mening med livet? Då skulle vi inte ha något att leva för. Varför skulle man då leva? Det finns inga anledningar. För vad är väl meningen med livet annat än anledningen till att vi finns och ska fortsätta finnas? Självmord skulle vara en frestande tanke – åtminstone för just honom, som under många år brottats med livets meningslöshet och sorger. Om det inte finns någon mening med livet, skulle det inte heller finnas någon mening med andras liv, tänkte han. Det skulle innebära att mord inte borde vara olagligt eller omoraliskt. Och ifall någon skulle åka i fängelse, vad skulle det spela för roll? Det finns ingen anledning att inte vara där. Inte några logiska anledningar utifrån denna förutsättning i alla fall. Det skulle dock inte vara så trevligt att vara i fängelse, men vad skulle det spela för roll för andra människor? Självfallet skulle människovärde också vara en illusion. Ifall det inte finns någon anledning till en varas existens eller användning av en vara, så har den inget värde. Du köper inte något utan en anledning. Rysande vid tanken, kände han sig färdig med det alternativet. Därmed vände han sig till ordet ”Ja” som var skrivet i stora bokstäver på det andra pappret.

Han kände sig något uppmuntrad av det positiva ordet, och i bättre stämning tack vare den barnsliga handstilen. Efter att ha tänkt en stund, kom han till en intressant frågeställning: Om det fanns en mening med livet, vem skulle då bestämma denna mening? Han hade hört diskussioner om detta på gymnasiet. Religiösa galningar och lika tokiga ateister försökte alltid övertyga varandra om de olika meningarna med livet. Han försökte minnas vad de faktiskt hade sagt. Han hade funnit diskussionernas hetta motbjudande och hade dragit sig undan närhelst de inträffat. Några av ateisterna hade nämnt att ”vi själva bestämmer anledningarna för våra liv, våra meningar.” Genom att göra en liknelse med en handelsman med en vara hade de troende sagt att hans vara inte kan bestämma sitt eget värde eller sin egen mening, utan att enbart handelsmannen eller skaparen kan göra detta. De icketroende svarade dock att det inte var samma sak. ”Vi har ingen skapare, ingen anledning, men vi kan komma på en själva.”, något liknande mindes han att de hade de sagt. Medan han tänkte en stund över påståendet kom han på att ateisterna faktiskt erkänt att de inte hade någon riktig mening, vilket ledde dem tillbaka till alternativet han redan eliminerat. Han funderade än en gång över alternativet ”Nej”, men tyckte fortfarande att det var mycket bristfälligt. Trots detta var han tvungen att lämna alternativet öppet, ifall han inte hade någon annanstans att ta vägen. Dock visste han att om detta var sant, att det inte fanns någon mening med livet, så skulle han begå självmord. Han skulle inte kunna komma på en mening på egen hand. Alldeles för många hade sagt till honom att han var värdelös och att han inte hade någon anledning att leva. Andra människor kanske kunde hitta på sin egen mening med livet att trösta eller lura sig med – meningen hade ju på intet sätt varit verklig då den inte hade någon förankring i ens faktiska existens utan var helt påhittad och lika godtycklig som ingen mening alls. Mannen tänkte för sig själv: kanske en riktig mening med livet faktiskt innebär att det finns någon som bestämmer meningen. Någon som formar oss för ett syfte. Eller något. Dock var tanken på ”Någon” mycket mer attraktiv, eftersom liknelsen med handelsmannen och varan lämnat sitt spår av mänskliga varelser i tankarna. ”Om vi valde våra egna meningar skulle de bara vara påhittade, och allt vore en lögn. Självmord vore det enda logiska sättet att se igenom den lögnen. Om något annat valde åt oss, något som skapade oss, då skulle vi verkligen ha ett liv värt att leva, leva för det syftet.” Oavsett var något tvunget att bestämma meningen, syftet – om det fanns, det vill säga. Klockan slog tre.

Tankarna som är nedskrivna är enbart en sammanfattning. Hans sinne vandrade iväg åt alla håll i försök att finna kryphål. Men det kunde han inte. Han insåg att han inte ätit på hela morgonen, och att han började få ont i huvudet. Han tog sina kalla bröd från brödrosten, kvarlämnade från morgonen, och hällde upp lite äppeljuice. Det var ingen avancerad måltid men god nog, speciellt för en hungrig man. När han ätit klart så passerade några tankar som handlade om äpplen. (Han kunde inte hjälpa det, han stirrade på juicepaketet) Han tänkte på Isaac Newton och gravitationslagen. Han tänkte på sin ungdom, när han och hans vänner inte alldeles för sällan hade pallat äpplen från grannens gård. Han undrade också varför klumpen på strupen kallades för Adamsäpple, och för en kort stund skrattade han för sig själv tack vare ett skämt han nyligen hört om äpplen och maskar. Han satte sig ner i soffan igen, nu med mycket mer energi men även mycket mer förvirrad. Han hade glömt bort alla sina filosofier om livet. Inte långt därefter somnade han.

När vår filosof vaknade upp tog det inte lång tid innan han fann sina tidigare anteckningar. Vad kunde möjligen bestämma vår mening, vårt värde? Han funderade en stund. Hans första tanke var att en människa skulle göra det, en monark, eller regeringen på något sätt. Vad skulle då vårt syfte och vårt värde ligga i? Ifall regeringen skulle välja, så skulle det vara samhällsvärdet i ekonomi. Det skulle skapa ett hårt samhälle, om regler skulle bli satta enligt ekonomiska värden, tänkte mannen. Den som inte hade ett jobb skulle då vara mindre värd, varför skulle han leva? Vem som helst som hade ett handikapp skulle avlivas omgående, kostnaden för deras omsorg skulle vara för hög. Privat ekonomi skulle också vara problematisk. Om någon var rik så skulle den genast bli en måltavla för regeringen; De borde ha pengarna. Vår filosof lät tankarna gå till Förintelsen. De svaga som blev dödade hänsynslöst, och de rika judarna dödade för att bekosta kriget. Allt detta gjordes genom valet av deras ledare, som bestämde att judarna inte hade något värde i nationens ögon. Statligt val av värde och mening kunde inte vara korrekt, eller? Kunde någon människa bestämma? Skulle inte hon bli påverkad av sin egen bakgrund? Hon skulle sätta sig själv som standarden för en perfekt människa, och sedan döma resten. De som skiljer sig mest från en själv, är de som är minst värda. Nej, det kunde inte stämma. En enda människa eller en regering kunde inte bestämma värdet eller målen.

Kunde någon annan art, som apor eller fiskar, bestämma? Nej, samma problem skulle uppstå, svarade mannen i sin monolog. Den arten skulle döma efter sin egen standard. Kunde stenarna bestämma? Icke, skrockade mannen för sig själv. Han tyckte att det var dårskap att ens tänka på en sten som bestämde något. Han tänkte åter igen tillbaka till sina gymnasieår och de religiösa galningarna. ”Skaparen bestämmer syftet” fångade hans intresse. Alla kreativa varelser skapar av någon anledning. En byggmästare bygger ett hus för att skydda den hemlösa familjen från väder och vind (eller av den enkla anledningen att få betalt). Hammaren var skapad för att man skulle bygga med den. Dock kunde den missbrukas om den användes som vapen. Han begrundade ordet ”missbruk”. Förutsätter inte det ordet att det finns ett syfte, mål eller en mening, något rätt sätt att bruka varan? Hammarens skapare måste vara den som bestämmer vad missbruk innebär för just hans specifika objekt. Kan någon annan bestämma syftet? Kan någon annan bestämma varför den hammaren var skapad? Syfte och mening måste förutsätta att objektet blev skapat. Skapat av ett sinne som bestämt sig för ett syfte. Man kan dock skapa av inga skäl alls eller godtyckliga skäl, därför innebär inte skapelse nödvändigtvis syfte. Men nu var ju inte frågan om ifall det skett en skapelse eller inte, utan om det finns ett syfte och en mening med livet. Och om det finns ett syfte, förutsätter det syftet ett meningsfullt ursprung – ett slags skapare. Helt plötsligt var inte de religiösas ord riktigt lika dåraktiga i vår filosofs ögon.


Är filosofens tankar orimliga i något steg? Skriv dina invändningar i kommentarerna! Och vem vet, kanske kommer vissa av dina frågor besvaras i nästa del av berättelsen?

Det tar ju en evig tid!!!

Ja så är det lätt att säga och tänka, det kan handla om jämlikhet och lika lön för lika arbete, det kan handla om att ett barn ska klä på sig ”kan själv” eller något annat som vi önskar skulle ske snabbare.

Men glädjande nog så kan inget ta en evig tid! Evig och tid är två begrepp som inte direkt relaterar till varandra skulle jag säga.

Gud är evig! Det är en grundsats när det gällt Gud (tillsammans med andra storord som helig, rättfärdig, kärlek m fl.), idag tänkte jag ge några tankar om detta med att Gud är evig, vad det kan betyda.

Att Gud är evig betyder att Gud är obunden av tiden (rumtiden) och opåverkad av densamma.

Det vi skull kunna säga om Gud är kanske: Gud är.

Detta får viss betydelse då vi samtalar om kristen tro, ibland syns det i mötet här på bloggen och ibland annorstädes då kristna möter människor av annan tro (annan religiösa tro, ateistisk tro, agnostisk tro etc.). Några av de betydelserna tänkte jag att vi skulle kika på i denna bloggpost.

Allvetande. Det betyder att när vi säger att Gud är allvetande så vet han, han bestämmer inte då. För honom är tiden närvarande, han är. Det blir som att hela tidens flöde är tillgängligt, varje del av det, hela tiden. Det blir som när jag ser min favoritfilm Top Gun, jag vet vad som kommer hända, men Pete Mitchells varande påverkar det inte, det är sedan länge inspelat och klart. Jag förhindrar eller påskyndar inte (spoiler alert!!!) Goose död bara för att jag vet om den.

Fri vilja. Detta hör på ett sätt inte ihop med att Gud är evig, men så fort vi placerar Gud i tiden så att hans vetande bestämmer utkomsten av en handling eller ett skeende då tar vi ju också bort den fria viljan. Även om den kanske mer bör beskrivas som att vi har en egen vilja, helt fri är vi nog ingen av oss. Så Gud som evig ger oss möjlighet till verkliga, betydelsefulla val.

Frälsning. Faktiskt är det här en av knepigheterna med en evig Gud, han vet redan vem av oss som kommer att välja att tillbringa evigheten med oss, men precis som annat han vet har han inte tagit bort var fria vilja. Men varför fortsätter han att ösa möjligheten till räddning över alla? Kanske finns svaret att finna i hans kärlek, tänker jag? En möjlighet är ju förstås att alla blir räddade, att alla faktiskt väljer Gud (godheten, kärleken, gemenskapen, ljuset) då det kniper, men så tycks inte Bibeln riktigt säga. Dock är det så att vi tänker att tillvaron blir god och underbar i himlen, men där kommer de som gått förlorade saknas, hur kan de för Gud finnas och inte finnas, eller leva i hoppet och ändå vara hopplöst förlorade, om nu Gud är och inte är endast i en tidpunkt? Förvisso sägs att ”Jag är med er alla dagar till tidens slut” så kanske blir tillvaron annorlunda på ett sätt som är svår att föreställa sig för mig här i det timliga? Men Gud förändras ändå inte, han likafullt är.

Skapelse. Hur kan Gud som är, som opåverkad av tiden och obunden av den skapa? För när det skapas så tillkommer något som inte fanns förut, vi rör oss på en tidsaxel och är sålunda i tiden igen. Men då tror jag man kan tänka sig att tiden finns för Gud, hela tiden alltså (förlåt). Gud är, kanske man kort kan säga?! Om vi minskar dimensionsantalet lite (eller vad man ska säga) så är tiden som en linjal (alltså en längd med en början och ett slut; hela tiden alltså) som ligger i ett rum (rummet symboliserar då Guds varande) där hela tiden är närvarande och ryms i Guds varande, men Guds varande går utanför, bortom tidens begränsningar och dimensioner. I tiden, på linjalen är det olika, men för betraktaren och agenten som inte är bunden av den är den till i alla sina tillkommelser (och avslut, även om det här handlade om skapelse, om det som tillkommer).

Ondskans problem

Det finns intet nytt under solen. Ondskans problem, som i filosofiska kretsar är känt som teodicéproblemet, är förmodligen lika gammalt som ondskan själv, och ett vanligt argument mot kristen tro. Vad som kanske är mindre känt är detta: i stora delar av den filosofiska sfären anses det rent logiska problemet vara löst sedan länge, även om det känslomässiga problemet kvarstår. Den kristne författaren Lactantius formulerade redan på 300-talet problemet informellt såhär; 

Antingen vill Gud utplåna det onda, men kan det inte. Eller så kan han det, men vill inte. Eller så varken kan eller vill han. Om han vill men inte kan är han maktlös, vilket går emot hans natur. Om han kan men inte vill är han ond, vilket också går emot hans natur. Om han varken vill eller kan är han både ond och svag och är alltså inte Gud. Men om han vill och kan, vilket är det enda som stämmer överens med vad han är, varifrån kommer då det onda och varför gör han inte slut på det?

Problemet uppstår bara i en ideologi där Gud finns, är allsmäktig och god, och ondska finns – det uppstår egentligen enbart för de abrahamitiska, monoteistiska religionerna. För vi kan tänka oss en värld där det finns gudar som inte är goda eller gudar som strider med varandra för att ingen är allsmäktig – det skulle förklara varför ondskan finns. Frågeställningen har alltså ingen som helst relevans för huruvida gudar eller det övernaturliga existerar – den behandlar enbart karaktären hos påstådd existerande gud och koherensen i specifika religioner. Om du som läser den här texten tänker – “det kan inte finnas någon gud eftersom det finns för mycket ondska,” ja, då gör du helt enkelt ett logiskt felslut. Om du däremot tänker: “det finns för mycket ondska för att någon abrahamitisk/god och allsmäktig gud ska kunna finnas…” så förstår jag att du tänker så eftersom det inte är lika uppenbart fel. Men inte desto mindre är det fel. Åtminstone är det fel gällandes den kristne Guden – vilket är vad jag kommer behandla här.

Det är orimligt att ställa upp ett problem som handlar om bristen på koherens hos den kristne Guden och tron utan att faktiskt tala om den kristne Guden och hur denne beskrivs av Bibeln. Så om du inte är villig att öppna en Bibel för att svara på frågan, så är den inte ärligt ställd. Och om du öppnar Bibeln och läser den kan du hitta flera goda svar på frågan – eller åtminstone olika delar av frågan. Jobs bok behandlar frågan ur ett djupt emotionellt perspektiv även om boken för den filosofiskt lagde, mig själv inkluderad, inte alltid ger ett riktigt tillfredsställande svar. 1 Mosebok behandlar ondskans inträde i världen och dess konsekvenser, och många av de historiska böckerna förklarar i detalj hur hemsk ondskan kan vara och hur det går när Gud faktiskt väljer att göra det vi längtar efter – sätter stopp för ondskan. (syndafloden till exempel) Profetböckerna, evangelierna och breven i Nya Testamentet presenterar alla lösningen och slutet på problemet – och kanske framför allt anledningen till att Gud inte stoppar ondskan här och nu. Låt mig först klara upp några vanliga missförstånd om teodicéproblemet;

Guds allmakt

När jag var ung hände det ibland att folk försökte reta mig för min kristna tro med att säga “Kan Gud skapa en sten så stor att han inte kan lyfta den?” Om jag svarade nej så sa de att Gud inte var allsmäktig eftersom han inte klarade av det. Om jag svarade ja, så sa de att då kan han ju inte lyfta stenen, och då är han ju inte allsmäktig. Det tog ett par år innan jag insåg att problemet låg i definitionen för allmakt. En viktig distinktion ligger nämligen i logisk och ologisk allmakt. Om Gud kan göra logiskt omöjliga saker så kan han skapa en sten så stor att han inte kan lyfta den – och sedan lyfta den ändå. Det kan vara både sant och falskt att han kan lyfta stenen, samtidigt, eftersom logikens lagar inte längre gäller. Om vi har att göra med en Gud som är ologiskt allsmäktig så kan han utan tvekan skapa en värld som är ond och kalla den god, och ändå vara god samtidigt som han är ond. Detta är en nonsens-Gud, och inte den Gud som Bibeln beskriver. Enligt Bibeln finns det ett antal saker Gud inte kan göra; Han kan till exempel inte ljuga (Hebr 6:18, 1 Sam 15:29, Tit 1:2), förändras (Mal 3:6, Hebr 13:8, Jak 1:17) eller frestas till mörker och ondska (Jak 1:13, 1 Joh 1:5). Det betyder att det finns saker som vi som människor alltid kommer att kunna förhålla oss till, helt enkelt för att Gud är orubblig i dessa avseenden. Men eftersom Gud inte förändras betyder det att hans allmakt är begränsad av hans natur. Gud kan inte ändra på sig själv – för att inte kunna lyfta stenen skulle han behöva ändra på sig själv snarare än stenen, eftersom han skulle behöva ta bort sin egen förmåga att kontrollera materia. Så svaret är helt enkelt nej – Gud kan inte skapa en sten så stor att han inte kan lyfta den. Inte heller kan han ljuga om den saken!

Det faktum att Gud inte kan ljuga tillsammans med det faktum att han är allvetande gör honom nästan nödvändigt logisk till sin natur (detta kan härledas mer rigoröst, men det gör vi inte här), vilket innebär att hans allmakt är begränsad av logiska lagar och regler, men inte fysiska. Det förklarar också varför människor som är skapade till Hans avbild kan tänka logiskt på ett sätt som motsvarar verklig sanning – något som är svårt att förklara ur ett rent biologiskt perspektiv. Varför skulle våra biokemiska impulser och mutationer producera sant tänkande, snarare än tänkande som enbart gagnar vår överlevnad? Varför skulle världen vara förståelig överhuvudtaget?

Om man förstår vad Bibeln menar med allmakt kan man alltså redan nu inse att det finns potentiella svar på teodicéproblemet om t.ex. godhet och ondska logiskt omöjligt kan existera var för sig, eller ifall det av någon annan anledning är logiskt omöjligt för Gud att förhindra ondska utan att förändras eller vara ond. Till exempel skulle man kunna argumentera på följande sätt;

1) För att kunna förhindra all ondska, måste man vara ond. (genom att vara tyrannisk och frihetsberövande)
2) Gud är inte ond
Slutsats: Gud kan inte förhindra all ondska

Men detta argument kan inte övertyga alla av förståeliga anledningar. Man kanske inte anser att tolerans av ondska är en god egenskap, eller så kanske man tänker att det inte vore frihetsberövande och tyranniskt om man inte skapar varelserna med frihet till att börja med. Man kan också tänkas ifrågasätta om det verkligen kan finnas ett liv efter detta utan sorg och ondska och smärta, men med friheten intakt, om Gud inte kunde skapa ett sådant liv här. Det är min personliga invändning mot detta argument – alltså skulle jag vilja ha något bättre svar än så. Som tur är har Bibeln det (annars hade jag kanske känt ett behov av att omvärdera min tro)!

Godhet, ondska och lidande

I denna tid då ordet “tolerans” hyllas så högt är jag förvånad att inte fler reagerar när folk säger att någon som är fullständigt god måste göra allt i sin makt för att stoppa all ondska. Är inte tolerans en god egenskap som handlar om att i viss utsträckning tillåta ondska för att slutresultatet ska bli bättre? Är en förälder verkligen god om den skyddar barnet från alla potentiella faror och skador? Vi famlar i mörkret efter en definition på godhet för att sedan säga att Gud inte är god om han inte anpassar sig efter just vår definition av godhet. Men om vi istället lyssnar på varför Gud inte stoppar all redan existerande ondska, så får vi en glimt av vad godhet är; “Han dröjer för er skull, eftersom han inte vill att någon skall gå förlorad utan att alla skall få tid att omvända sig.” (2 Petr 3:9b) Svaret är alltså;
Gud tillåter ondska i detta liv för att han vill rädda oss från evig död.
Nåd och tålamod, tolerans och kärlek. Det är av godhet Gud tillåter ondska. Men hur är det då med mer allmänt lidande eller naturkatastrofer som inte är direkta konsekvenser av våra egna handlingar?

Lidande är något vi ofta förknippar med ondska – ibland är det till och med så vi definierar ondska: det som orsakar lidande. Så länge ingen skadas eller alla är med på det så tycker man att det är okej. Men hur ser det ut egentligen? För att träna och bli stark så kräver det ofta en viss typ av lidande. Att lära sig från misstag kräver en del lidande här och nu – men i längden mindre lidande än att återupprepa misstagen. Att själv lida för att hjälpa andra är självuppoffring – det är vackert och gott. Det ultimata exemplet i Bibeln på både godhet och lidande är Jesu död på korset för oss som inte förtjänar det. Mycket förändring, både god och ond, gör ont, för det är inte lätt att förändras. Det kan vara smärtsamt att ta kritik och det är inte lätt att erkänna att man behöver förändras – växtvärk är inte alltid så kul heller! Men om nu lidande kan leda till goda förändringar, då är det inte heller nödvändigtvis ont att orsaka lidande. Det kan till och med vara en kärleksfull och god handling att fostra någon – både för personens skull, men också andras. Vi har fängelser för just det syftet – vi orsakar en viss nivå av lidande och frihetsberövning för att lära människor vad som är rätt och vad som är fel, och för att skydda andra. Kritik, eller som vissa kallar det, “dömande”, har samma syfte. Bibeln säger om vår relation till Gud, att “ni har glömt uppmaningen som talar till er som söner: Min son, förakta inte Herrens fostran och tappa inte modet när han tuktar dig, för den Herren älskar tuktar han och han agar var son han har kär.” (Hebr 12:5-6) och om Jesus Kristus; “Trots att han var Son fick han lära sig lydnad genom sitt lidande. När han sedan var fullkomnad blev han källan till evig frälsning för alla som lyder honom,” (Hebr 5:8) Ibland kan man helt klart önska, för tillfället, att Gud älskade en lite mindre än han gör, och lät oss leva i ondska utan ingripande! Men när man senare får bli en källa till godhet, kärlek, och förändring, då har Gud tagit det smärtsamma och gjort något gott av det.

Varför så mycket ondska och lidande?

Ja, varför har Gud så mycket tålamod och tolerans med ondskan för tillfället, för att potentiellt rädda ett par stycken som kanske kan räddas? Jesus tar upp en liknelse för att illustrera problemet;
Himmelriket är som en man som sådde god säd i sin åker. Men medan folket sov, kom hans fiende och sådde ogräs mitt bland vetet och gick sedan sin väg. När säden växte upp och gick i ax, visade sig också ogräset. Då gick tjänarna till sin herre och sade: Herre, visst sådde du god säd i din åker? Varifrån kommer då ogräset? Han svarade: Detta har en fiende gjort. Tjänarna frågade honom: Vill du att vi ska gå och samla ihop det? Nej, svarade han, då kan ni rycka upp vetet samtidigt som ni rensar ut ogräset. Låt båda växa tillsammans fram till skörden. När skördetiden är inne, ska jag säga till skördemännen: Samla först ihop ogräset och bind det i knippen för att brännas. Men vetet ska ni samla in i min lada.” (Matt 13:24b-30)
Liknelsen förklaras i Matt 13:36-43 – “fienden” här är Djävulen, vetet är Guds barn, och ogräset onda människor. I den här texten är det uppenbart att Gud vet att han kommer att rädda folk, eller snarare, han vet att vissa kommer att gå under som annars skulle bli räddade, om han tar itu med all ondska nu på en gång – han kan se vetet som inte är fullvuxet ännu. Här ges också en del av ett svar till hur ondskan kom in i världen – Fienden planterade den här. Dock finns det självfallet utrymme för fortsatta frågeställningar; hur kunde Fienden lyckas plantera ondskan här, hur blev han ond – var han alltid ond? Kort och gott är ondskans ursprung en lite större frågeställning som inte ryms i just detta inlägg, utan får bli ett helt eget i framtiden.

Avslutningsvis är min fråga till dig;
Om Gud är allsmäktig och fullständigt god, och vet att han kan rädda människor genom att vänta med att göra sig av med all ondska och allt lidande i världen, hur skulle han då kunna låta bli att vänta för att rädda dessa människor? Och om han nu verkligen väntar tills bägaren rinner över, trots allt lidande som skadar de människor han älskar, hur hårt tror du då inte att Han kommer slå till när han väl straffar ondskan? Och det, mina vänner, är ondskans verkliga problem.

Ateismens illusioner – ett filosofiskt fallstudium

Ibland kommer det en DaVinci-kod susande in i vår kultur, eller en Tro och vetande eller en David Hume; böcker och filmer och företeelser som lyckas angripa klassisk kristen tro och få många att fundera på den eller rent av blir negativt inställda till kristen tro.

För en tid sedan brakade boken Illusionen om Gud eller med dess engelska originaltitel The God delusion in i delar av kulturen just så. Den var kanske inte samma bladvändare som DaVinci-koden, men med ett mer pretentiöst mål: Att visa att Gud inte finns samt att religion är ansvarig för en oherrans massa av det onda som sker och skett i världen (lite min tolkning av ärendet).

SVar på Moskvas Bibel Wurmbrand bok
Exempel på inaktuell bok, men med fortfarande aktuella frågeställningar: Det ateistiska Sovjetunionen finns inte längre, men tankeströmningarna finns kvar.

På ett sätt är det viktigt att då och där försvara och förklara den kristna tron, att visa att det finns skäl att omfatta den i sin klassiska tappning (det finns skäl att inte tro att Maria Magdalenas och Jesu ättlingar varit franska kungar, det finns skäl att veta att kristen tro och naturvetenskap inte är motpoler, det finns tro att mirakler sker när de observeras osv), men då kulturen svängt och vi pratar Coronavirus, eller månlandning eller vad det kan vara då försvinner värdet av att ha svar på den kritik som framförs kan man tycka, men om man ur dessa debattinlägg kan finna goda exempel på hur man kan resonera på ett mer generellt plan då finns det ett stort värde i dem!

Ateismens Illusioner McGrath bok
Vad du behöver veta om inte Richard Dawkins eller Janne Josefsson ringer upp! Några tankar om att samtala om kristen tro generellt.

 

 

 

Och i dagens bok: Ateismens illusioner – Varför Richard Dawkins misstar sig så finns det mycket att plocka med sig även för den som aldrig kommer ha youtube-debatt mot Richard Dawkins, eller vars vänner aldrig kommer luta sig mot Den själviska genenenför sin kritik av din kristna tro; med de särskilda argument som kan anföras just mot Dawkins sätt att resonera i just denna skrift kan man få en grund att använda för att skärskåda argument från alla och envar.

I korthet kan lärdomen bli densamma som en av de lärdomar jag fortfarande bär med mig från det första föredrag jag någonsin hörde om apologetik (Stefan Gustavsson på Livskraftläger i Uppsala tidigt 2000-tal): Dra ut argumenten till sin yttersta spets

Inledningen var kanske inte helt lättuggad, men boken jag vill rikta uppmärksamheten mot är desto enklare att ta till sig! Redan inledningen av professor Ulf Jonsson presenteras Dawkins och hans verk under de senaste decennierna på ett gott sätt och hans betydelse; samt även ett visst omdöme om honom och hans verk, samt gör detsamma med McGrath och McGrath, vilket gör oss som läsare väl rustade för att gå in i filosofins kammare, en del av oss trivs i detta rum, andra vill hellre gå ut igen, men för den som tar ett litet djupare andetag så är rummet trevligt inrett av McGrath och McGrath, så välkommen in i det vackra biblioteket med sin tjocka brittiska matta och sina sköna fåtöljer; nu går vi in i boken och dess upplägg och lärdomar!

Det var en gång…

Illusionen om Gud kom ut 2006 och McGraths svar 2007, en sak har förändrats: Richard Dawkins har medgett att religion kan bidra till positiva saker, det var en åsikt som nog väldigt få tillskrev Dawkins vid det tidiga 2000-talet och det tas upp här som en del av motargumenteringen av Dawkins, å andra sidan faller den ena av Dawkins två argumentationslinjer då han öppnar dörren för positiva sidor av religion, så att motargumenteringen numera faller lite är inget som stör utan blir nästan bara ett starkare skäl att lyssna på McGrath och McGrath då Dawkins själv svängt till deras fördel!  Detta är något man kan studera i del 4 (från sidan 73 och framåt) där ideal, missbruk av dem och vad Jesus ville att vi skulle ha som ideal att leva med varandra (kärlek och inte hat, vilket gör det svårt att klistra ondskeetiketten på kristen tro).

Min tandläkare kan allt om bilar!

Ibland tänker vi att dagens ledare för trossamfunden (alltså vetenskapsmännen som väl är nutidens största auktoriteter) kan mycket, men bara för att en duktig tandläkare inte har koll på SAAb Sonett så blir det inte rätt.

Och lite det visas i boken med all önskvärd tydlighet, bara för att att en känd vetenskapsman i högstämda ordalag säger (skriker?) att Gud inte finns, att memen förklarar allt, så är det inte så. På ett enkelt sätt förklarar McGRath och McGrath var Dawkins tar genvägen förbi att motivera och grunda sina påståenden för att sedan några stycken senare i boken använda dem som absolut tillförlitliga och allmänt erkända förhållanden och företeelser. Ett gott exempel är Dawkins införande och användande av Meme, som även annorstädes erhållit kritik, som här introduceras och inte motiveras och sedan används som om den vore välgrundad genom hans tidigare resonemang i boken, enligt författarna.

Know thy enemy!

I inledningen av boken pekar McGrath och McGrath ut ännu en svaghet i Dawkins resonemang: Han strider mot en kristen tro som väldigt få, om ens någon, har. De jämför tonen med en avart av kristen tro, men att Dawkins har nog svårt att finna någon som företräder en sådan form av kristen tro, däremot uppvisar han själv likheter i sin totala övertygelse om att ha rätt och sitt kategoriska fördömande av de som tycker annorlunda gällande religion än han, låter som en smal sektliknande kristendomsliknande rörelse, men här företräds inriktningen av en professor och publikt framträdande vetenskapsman, vilket blir besynnerligt. Författarna resonerar lite hur man kan fundera kring detta och hur man kan komma runt en sådan innehållslös, men dock tung argumentation.

I inledningen för också författarna ett resonemang om hur man kan möta och samtala med argumentation som inte är sammanhängande, men mest mycket, något som säkert flera av oss som kommit ut som kristna upplevt: Hur själva mängden och de olika sätten att mer eller mindre hetsigt invända mot den kristna tron tar bort tyngden av det stöd som filosofi och vetenskap ger för en kristen livsåskådning.

Vad ska vi med boken till nu då?

Serranohelskinka1
Längst in bland floskler och fula debattknep ligger något fakta eller konkret att pröva! Låt oss hjälpa varandra att diskutera för att tillsammans komma åt sanningen där mitt i alla argument!

Jo jag tycker den har mycket att tillföra om hur vi samtalar med varandra (både den med en kristen tro och den med en ateistisk eller annan tro), om vad vi samtalar om, så att vi håller ihop resonemangen och låter båda sidor få liksom skära med sina vassa knivar in till argumentets inre kärna, så vi inte bara bankar ett påstående i huvudet på motståndaren och vinner debatten, men förlorar sanningen och strävan efter att förstå varandra och verkligheten!

Den är ett utmärkt fallstudium för den som vill växa i sitt filosofiska tänkande och sin argumentationstekning utan att använda jobbiga filosofiska eller retoriska termer!

Den kan med fördel läsas parallellt med Dawkins bok och så samtalar man från olika ingångar med varandra!

Allt gott!

/ Martin Walldén

Materialism, medvetandet och konstruktionsproblem

Många argument mot en materialistisk förklaring av medvetandet går ut på att man försöker visa att materialismens ”byggstenar” inte räcker till för att förklara varken medvetandets uppkomst eller egenskaper. Jag tänker här föreslå ett eget argument av denna typ, med hjälp av Joshua Rasmussens idé om ”genomsyrande” egenskaper som jag diskuterat i ett tidigare inlägg. Argumentet syftar till att visa att den yttersta grunden för medvetandet inte kan utgöras av någonting fysiskt/materiellt, utifrån materialismens egna premisser, vilket i sin tur skulle kunna ge oss skäl att tro att den yttersta grunden för tillvaron i sig inte är något fysiskt eller materiellt. Argumentet bygger på fyra huvudpremisser.

(1) Det finns observatörsberoende fakta i universum.

Vi kan börja med att konstatera att det finns vissa fakta i världen som är beroende av observatörer (med andra ord: individer, subjekt, personer osv.). Exempel på dessa fakta är t.ex. hur det känns att slå lilltån i ett bordsben, hur en vacker solnedgång upplevs, hur syrener och krusbär luktar osv. Jag har för övrigt ingen aning om hur syrener och krusbär luktar, men på det sätt som vissa materialister uttrycker sig så låter det som om att jag bara behöver vänta tills vi har en fysisk teori om allt för att ta reda på det. Men att förklara någontings fysiska, kemiska eller biologiska egenskaper är inte detsamma som att förklara hur detta något upplevs. Det finns vissa fakta som du måste uppleva för att ta reda på. Kan t.ex. en person som aldrig känt smärta fullt ut veta vad smärta är? Kan personen som aldrig fått en kyss veta allt om kyssar? Knappast. Vissa fakta i världen är tydligt observatörsberoende.

(2) Givet materialism, så är all materia och alla fysiska entiteter observatörsoberoende.

Alla former av materialism kräver att alla grundläggande byggstenar i universum existerar oberoende av observatörer. Att hävda motsatsen skulle innebära att fysiska lagar, materia osv. inte är den mest grundläggande verkligheten, vilket går emot alla definitioner av materialism jag känner till.

(3) Om varje del har en viss genomsyrande egenskap, så ärver helheten samma egenskap.

Som jag tidigare argumenterat för så finns det vissa slags egenskaper som är genomsyrande. Genomsyrande egenskaper sprider sig till helheten, så länge varje del har samma genomsyrande egenskap. Om du bygger ett Legohus med bara blå delar, så får du ett helt blått Legohus. Vi kan också vända på det: om ett Legohus inte är helt blått, så är inte alla Legobitar blåa. Joshua Rasmussen kallar detta för arvsprincipen – helheten ärver delarnas genomsyrande egenskaper, om alla delar har denna egenskap.

(4) Observatörsoberoende är en genomsyrande egenskap.

Här kommer ett förslag: Att vara ”observatörsoberoende” är en genomsyrande egenskap, precis liksom att vara ”oberoende” eller ”beroende” av någonting annat rent allmänt också verkar vara en genomsyrande egenskap. Det verkar omöjligt att bygga ett Legohus som är beroende av en observatör för sin existens (dvs. att någon kollar på det eller upplever det på något sätt), genom att enbart använda bitar som inte är beroende av att någon kollar på dem eller upplever dem på annat sätt. Det verkar lika konstigt som att försöka bygga ett blått Legohus med Legobitar som inte är blåa. Högar med icke-blåa Legobitar kan bara ge dig icke-blåa Legokonstruktioner. Mängder med observatörsoberoende atomer, grundämnen (eller vad vi nu tar som grundläggande byggstenar i ett materialistiskt universum), borde endast ge dig en mängd observatörsoberoende konstruktioner. ”Observatörsoberoende” tycks alltså vara något som sprider sig från delarna till helheten, givet att alla delar är observatörsberoende.

Ett konstruktionsproblem

Vi har därmed följande premisser:

(1) Det finns observatörsberoende fakta i universum.
(2) Givet materialism, så är all materia och alla fysiska entiteter observatörsoberoende.
(3) Arvsprincipen: Om varje del har en viss genomsyrande egenskap, så ärver helheten samma egenskap.
(4) Observatörsoberoende är en genomsyrande egenskap.

Givet dessa premisser kan vi dra följande slutsatser:

(5) Om varje del av något är observatörsoberoende, är helheten observatörsoberoende (från 3 & 4).
(6) Givet materialism, så är all materia och alla fysiska entiteter som helhet observatörsoberoende (från 2 & 5).
(7) Givet materialism, så utgörs de observatörsberoende fakta som finns i universum inte av materia eller fysiska entiteter (från 1 & 6).

Observatörsberoende fakta verkar inte få plats i en värld som endast utgörs av observatörsoberoende byggstenar. Det tycks som att vi använder fel sorts byggstenar. Existensen av fakta som enbart den personliga upplevelsen kan komma åt, t.ex. hur det känns att slå lilltån i bordsbenet, kan i så fall inte förklaras med hänvisning till hur min hjärna är uppbyggd. Det finns ingen del i min hjärna eller av dess processer som är observatörsberoende om materialismen stämmer. Ingen annan behöver observera någon del av min hjärna eller dess komplexa processer, varken för att den ska finnas eller för att dess processer ska fungera. Samma sak gäller enligt arvsprincipen för hela min hjärna. Men i så fall är inte heller upplevelsen av smärtan i lilltån en del av hjärnan eller dess processer. Det måste vara någonting annat. Men vad?

Kanske vill någon rädda materialismen genom att föreslå att de medvetna upplevelserna är en speciell sorts egenskaper hos hjärnan. Detta brukar kallas egenskapsdualism eller emergentism. Vi har då tre antaganden:

1*. Hjärnan har vissa egenskaper som är observatörsberoende.
2*. Om materialismen är sann, så är all materia och alla fysiska entiteter observatörsoberoende.
3*. Materialismen är sann.

Detta leder dock till slutsatserna:

4*. All materia och alla fysiska entiteter är observatörsoberoende. (från 2* och 3*)
5*. Hjärnan är inte observatörsoberoende som helhet. (från 1*)
6*. Alltså, är inte varje del av hjärnan observatörsoberoende. (från 5* och arvsprincipen)
7* Alltså, är inte hjärnan gjord av enbart materia. (från 4* och 6*)

Med andra ord om egenskapsdualismen stämmer betyder det att materialismen måste vara falsk. För om materialismen är sann, så kan inte hjärnan vara enbart gjord av materia (vilket minst sagt låter som en märklig form av materialism.) Så länge man hävdar att materia existerar oberoende av en observatör så verkar det svårt att konstruera något som är beroende av en observatör.

Men om medvetna upplevelser inte är materiella eller en samling egenskaper hos något fysiskt, vad är de då?

En alternativ lösning

Här är ett förslag som undviker ”konstruktionsproblemet” jag försökt visa på ovan. Låt oss istället säga att materia och fysiska entiteter faktiskt är observatörsberoende. Anledningen till att det finns observatörsberoende fakta i universum är för att hela universum är observatörsberoende. Det finns inga ”observatörsoberoende” byggstenar i universum. I så fall finns det heller inget problem att konstruera observatörsberoende fakta.

Denna hypotes kräver dock att det finns minst en observatör utanför universum. Som vi sett tidigare så måste någonting ha funnits för alltid, oberoende av allt annat. Detta något måste också ha kraften att orsaka och upprätthålla allt annat. Eftersom universum inte tycks ha funnits för evigt så tycks det krävas att detta något just är utanför universum. Jag föreslår därför att vi slår ihop dessa:

Den oberoende grunden för tillvaron som alltid funnits och har kraften att orsaka allt annat är en observatör, ett icke-materiellt medvetande – en person.

Världen vi ser omkring oss kunde då tänkas vara skapad i den ”vanliga” bemärkelsen, genom den kraft som denna person besitter. Alternativt kunde vi tänka oss att världen omkring är likt en simulering – en tanke i personens medvetande. Oavsett skulle vi ha en tillräcklig förklaring på problemet med observatörsberoende fakta i världen och en större bild av den yttersta grunden för tillvaron.

Mycket mer skulle naturligtvis kunna sägas om allt detta, men det får räcka så för denna gång. Är det någon del i argumentet som inte håller? Något som var oklart? Var det någon del som du fann övertygande? Dela gärna med dig av dina tankar och invändningar i kommentarsfältet.

/Joachim Arting

Relaterade inlägg:

Varför någonting alltid har funnits
Varför ”kraft” eller förmågan att orsaka saker, alltid har funnits

Tidigare inlägg om medvetandet:

Är jag min hjärna?
Är medvetandet hjärnans datorspel?

Legobygge #2: Tillvarons grund och eviga kraft

Det här en fortsättning på ett tidigare inlägg. Du får mer ut av detta inlägg om du har läst det första.

I mitt förra inlägg argumenterade jag för att någonting existerar oberoende av allt annat. Om detta stämmer skulle vi kunna säga att vi hittat en oberoende grund för tillvaron. Jag vill fortsätta undersöka egenskaperna hos denna oberoende och nödvändigt existerande grund för tillvaron, återigen med hjälp av Joshua Rasmussens resonemang i How Reason Can Lead To God: A Philosophers Bridge To Faith.

Kraft finns – men varför?

Vi kan börja med en enkel observation. Du har kraften (förmågan, makten osv. jfr eng. ”power”) att läsa (och att sluta läsa) denna text. Du har kraften att komma på nya idéer, uppfinningar och dåliga skämt. Kanske är allt som finns en illusion. Om du förstod den sista meningen så har du kraften att föreställa dig att allt som finns är en illusion. Du har till och med kraften att föreställa dig att kraft inte finns. Men för att förneka att kraft finns måste du använda din kraft att förneka att kraft finns. Och så vidare. Kraft är något som finns i verkligheten.

Men varför finns något som ”kraft” överhuvudtaget? Hur kommer det sig att världen innehåller fenomenet kraft? Det verkar finnas tre alternativ.

1. Kraft orsakades av något.
2. Kraft kom till utan någon orsak.
3. Kraft har alltid funnits.

Låt oss undersöka alternativen i tur och ordning.

Kraft orsakades av något

Vi inser ganska snabbt att det första alternativet inte är ett riktigt alternativ. Vad krävs för att någonting ska kunna orsaka något annat? Kraften att orsaka det såklart! Innan något kan orsaka att kraft finns så måste kraft redan finnas. Att orsaka något utan kraften att orsaka något är helt enkelt inte möjligt.

Kraft kom till utan någon orsak

Det andra alternativet kan vi i alla fall föreställa oss. Det är åtminstone inte ett rent självmotsägande påstående – om inget orsakade kraft så behövde ju inget redan ha någon sorts kraft för att orsaka det. Men allt som går att föreställa sig är inte nödvändigtvis möjligt. Vi kan t.ex. i någon mån föreställa oss att allt som finns är beroende av andra saker för att finnas, men som vi sett är detta inte möjligt. Så även om vi kan föreställa oss att kraft kom till utan någon orsak betyder detta inte nödvändigtvis att något sådant är möjligt.

Låt oss för argumentets skull testa hypotesen att kraft kom till utan någon orsak. Hur kommer det sig då att massa olika sorters kraft inte dyker upp lite här och var hela tiden? Varför har inte kraften att teleportera sig vart man vill dykt upp någonstans? Varför finns inte kraften att aldrig bli hungrig utan att äta? Kanske finns det en större kraft som hindrar vissa typer av kraft från att börja existera utan orsak nu när krafter redan kommit till utan orsak. Fysikens och biologins krafter kanske hindrar krafterna nämnda ovan från att börja existera. Så kanske det är.

Men varför fortsätter då dessa krafter att existera? Om någonting började existera (som vi nu antar att kraft gjorde) så existerar det ju inte med nödvändighet. Allt som inte existerar med nödvändighet måste inte finnas. Annars hade kraft ju inte börjat existera utan alltid funnits (alternativ 3). Varför försvinner då inte alla existerande krafter? Finns det en superkraft som hindrar alla andra krafter från att sluta existera? Vad hindrar denna superkraft från att existera i så fall? En superduperkraft kanske? Om alla krafter verkligen började finnas (som vår hypotes säger) så måste vi hitta på nya superduperkrafter – som förklarar varför de svagare krafterna inte slutar att finnas – i all oändlighet.

Det är lite som att bygga ett oändligt högt torn av Legobitar.
Uppifrån. Utan byggarbetare.

– ”Hur kommer det sig att Legobiten högst upp inte ramlar ned?” undrade Sokrates.
– ”Den sitter ju fast i Legobiten under.” svarade Thrasymachos.
– ”Men hur kommer det sig att Legobiten näst högst upp inte ramlar ned då?”
– ”Den sitter ju fast i Legobiten under sig.”
– ”Menar du alltså att alla Legobitar bärs upp av en Legobit under sig?”
– ”Men är det inte självklart Sokrates? Jag trodde att du om någon borde förstått det vid det här laget.”
– ”Jag ville bara vara säker på att jag hörde rätt min vän. Säg mig nu, vem byggde Legotornet?”
– ”Åh, det var ingen som byggde tornet.”
– ”Ingen alls?”
– ”Nej precis. Det började bara med att den översta Legobiten dök upp utan orsak.”
– ”Vid Zeus Thrasymachos! Något sådant märkvärdigt har jag aldrig hört talas om! Jag tänker dock inte skratta ut dig på en gång. Berätta först, hur kom Legobiten näst högst upp dit så att den kunde hålla upp den första? Var det någon som redan hade byggt en torn av Legobitar som den högsta råkade dyka upp på?”
– ”Nej Sokrates. Den högsta Legobiten kom till först utan orsak. Den näst högsta Legobiten kom till sen, också den utan orsak, och den hamnade precis så att Legobiten högst upp inte ramlar ned.”
– ”Det var verkligen tursamt! Men den näst näst högsta Legobiten då? Kom den också till utan orsak och hamnade precis rätt för att stödja Legobiten ovanför, och så vidare med alla bitar i tornet?”
– ”Exakt så.”
– ”Men säg mig åtminstone att det redan fanns en Legobit längst ned i tornet som inte kom till utan orsak och som alla andra bitar står på?”
– ”Ledsen att göra dig besviken min vän, men det finns ingen sådan Legobit eftersom det inte finns något som heter ‘längst ned i tornet’ Sokrates. Vad jag sade gäller alla bitar i tornet och tornet har ett oändligt antal bitar.”

Efter ett par sekunders tystnad och allvarsamma miner brast både Sokrates och Thrasymachos ut i gapskratt.

– ”Tror du att det finns någon som på allvar skulle acceptera ett sådant resonemang, Sokrates?” flämtade Thrasymachos.
– ”Det vet jag inte, Thrasymachos. En sådan person skulle dock bjuda på ett gott skratt. Säg gärna till ifall en sådan person råkar dyka upp i ditt hem utan orsak!” fnissade Sokrates.

Kraft har alltid funnits

För att förhindra att vi får en oändlig kedja av orsakslösa krafter som bär upp varandra utan att de har en egen grund att stå på, verkar det krävas en kraft som alltid funnits och som själv inte kan sluta existera för att förklara alla andra krafter vi finner omkring oss. En sådan kraft vore oberoende till sin natur och därmed nödvändigt existerande. I så fall har vi en oberoende grund för all form av kraft. Förutom att den oberoende grunden för tillvaron är nödvändigt existerande, så har den även en evigt existerande kraft som ligger till grund för alla andra krafter. Detta skulle också förklara hur det kan finnas någonting som är beroende om nu grunden för allt är oberoende. Den oberoende grunden för tillvaron har helt enkelt kraften att ge upphov till saker som är beroende.

Sammanfattning av argumentet

1. Kraft är någonting verkligt.
Eller saknar du kraften att läsa detta?

2. Kraft kom antingen till utan orsak eller har alltid funnits oberoende av allt annat.
Vi verkar inte ha några andra reella alternativ.

3. Kraft kom inte till utan orsak.
Även om vi teoretiskt kan föreställa oss detta tycks det högst tveksamt redan i utgångsläget att något sådant är möjligt. Vi har dessutom ingen erfarenhet av att krafter av olika typ och olika grad kommer till från ingenstans eller försvinner utan orsak hela tiden. För att förklara det skulle vi behöva en superkraft som hindrar krafter från att komma till eller försvinna utan orsak. Men för att förklara hur denna superkraft inte bara försvinner utan orsak så behöver vi en superduperkraft, och så vidare i all oändlighet. Det enda sättet som inte ger oss några sådana problem är om det finns en kraft som existerar oberoende av allt annat.

Slutsats: Kraft har alltid funnits oberoende av allt annat

Vi verkar alltså ha goda skäl att tro att det finns en oberoende kraft som är grunden för alla andra krafter. Denna kraft kan alltså, liksom grunden för tillvaron, inte inte existera. Kraft existerar med nödvändighet. Den oberoende grunden för tillvaron som vi redan argumenterat för måste i så fall alltid haft denna kraft och aldrig ”fått” den. Tillvarons grund, grunden för allt som existerar, är alltså oberoende, nödvändig och innehar en evig kraft att orsaka att andra saker kommer till och fortsätter att finnas.

Rekommenderat Material

How Reason Can Lead To God: A Philosophers Bridge To Faith
En serie korta videor av Joshua Rasmussen

Vem skapade Gud?

Det ultimata Boeing 747-argumentet

En fråga som många kristna ställt sig är vem som skapade Gud. Det är också ett argument som har använts i försök att visa att Gud inte finns: Det kosmologiska gudsbeviset säger att universum har börjat existera och därför måste det ha en skapare. Invändningen blir då att samma sak måste gälla för skaparen – denne måste också ha en skapare. Detta i sin tur leder till en oändlig kedja – varje skapare måste i sin tur ha en skapare. Eftersom oändligt långa kedjor inte kan existera, är det enklaste att bara säga att universum inte har någon skapare.

Richard Dawkins har formulerat ett liknande argument som han kallat det för det ultimata argumentet mot Guds existens: Om man säger att Gud är förklaringen till universum så måste man fortfarande förklara var Gud kommer ifrån: ”Hur statistiskt osannolikt det fenomen man vill förklara genom att åberopa en designer än är, måste designern själv vara minst lika osannolik. Gud är den ultimata Boeing 747.” (Dawkins 2007) Dawkins invändning mot Guds existens är alltså att om man menar att universum måste ha en skapare, så är denne skapare i ännu större behov av en skapare. Boeing 747 är en referens till astronomen Fred Hoyle som sade att sannolikheten för att högre livsformer ska komma till av en slump är ungefär lika stor som att en tornado sveper genom ett skrotupplag och skapar en Boeing 747. (Sluyser 1982) Liknelsen har återanvänts av evolutionskritiker för att argumentera för att Gud är nödvändig för att förklara livets uppkomst. Dawkins argument är att detta ger ett ännu större problem – vi måste då istället förklara var Gud kommer ifrån. Med tanke på vilken tyngd Dawkins lägger vid det här argumentet, det centrala i hans bok, kan man få intrycket att det är ett avgörande slag mot tron på en skapare, något som inte kan besvaras.

Vad kan 747-argumentet visa?

Hur ska man tänka kring frågan om vem som skapat Gud? Dawkins argument har tidigare diskuterats på SAS:s blogg. Där gjordes några generella påpekanden kring Dawkins resonemang:

För det första, visst kan Dawkins ha rätt i att Guds existens reser nya frågor, men det är i sig inget skäl att avvisa Gud som förklaring. ”En fråga är inget argument”, brukar man säga ibland. Alltså: Även om det finns ytterligare någonting som måste förklaras (Gud), är det inte ett argument mot Guds existens. Ett analogt exempel är när Francis Crick formulerade molekylärbiologins central dogma: cellens informationsöverföring går från DNA till RNA till proteiner, aldrig åt andra hållet. Introduktionen av DNA som informationsbärare innebar att ytterligare en eller två molekyler behövdes för att förklara proteinerna. Det hade varit ett misstag att följa Dawkins logik och avfärda DNA:s existens med att det reser nya frågor. Hur vet vi att det inte är ett misstag att göra det i frågan om Guds existens? Efter­som det dessutom finns oberoende, goda skäl att tro att Gud existerar är det inte en fråga om att Gud är en ad hoc-förklaring.

För det andra, för att en förklaring ska vara en bra förklaring, behöver man inte ha en förklaring till förklaringen. Dvs man behöver inte ha förklaringar i det oändliga, för i så fall skulle vi aldrig kunna förklara någon­ting. Till exempel: om arkeologer hittar en pilspets i marken, förklarar de detta med att någon har skapat pilspetsen. Det vore absurt att kräva att de också måste förklara var pil­spets­konstruktören kommer ifrån, innan de får säga att någon har tillverkat pilspetsen. Vi kan inte kräva förklaringar i det oändliga – i så fall skulle det vara omöjligt att bedriva vetenskap. Gud skulle alltså kunna vara en full­god förklaring till universums existens, även om vi inte kan förklara var Gud kommer ifrån.

Detta är alltså två observationer som gör 747-argumentet mot Guds existens svagare: 1) Att det finns ytterligare ett ting X som måste förklaras, är inte i sig ett bra argument mot X:s existens, speciellt inte när vi har oberoende skäl att tro att X existerar; 2) För att X ska vara en förklaring till Y, behöver vi inte ha en förklaring till X.

Dawkins Boeing 747-argument kraschar. Gud kan vara en fullgod förklaring till världen, även om vi inte kan svara på var Gud kommer ifrån. Argumentet kan inte under några omständigheter bevisa att Gud inte finns. Men inte nog med att det kraschar, det kan inte ens lyfta. Det finns nämligen mer grundläggande problem med argumentet att Gud måste ha en skapare. Låt oss titta på tre av dem.

Vem ska svara?

För det första är det oklart vem frågan ”Vem har skapat Gud?” riktar sig till. Vem är det egentligen som borde svara? Kristna tror ju inte på någon gud som är skapad – kristna tror att Gud alltid har funnits, så frågan är inte intressant för dem. Ateisterna tror inte heller på någon Gud som är skapad – de tror inte på någon Gud överhuvudtaget, så frågan är inte intressant för dem heller. Frågan må vara relevant för asatroende och de gamla babylonierna, men knappast för kristna.

Ett felaktigt antagande

Det andra problemet är att frågan innehåller en sk presupposition, ett antagande som är inbakat i frågan. Problemet med presuppositioner är att de kan vara felaktiga, och i så fall vilar hela frågan på ett felaktigt antagande. Det är ungefär som att fråga, ”Har du slutat slå dina barn?” Om man aldrig har slagit sina barn, ska man svara ja eller nej? Oavsett vilket blir det fel. Frågor med inbakade presuppositioner kallas för komplexa frågor. När vi har att göra med en komplex fråga måste vi identifiera presuppositionen – vad är det som antas egentligen? Dawkins presupposition är att Gud är skapad. I det här fallet borde Dawkins dela upp frågan i två frågor: 1) ”Är Gud skapad?” och 2) ”Vem har i så fall skapat honom?” Endast om man svarar ”ja” på fråga 1 kan fråga 2 ställas. Eftersom kristna svarar ”nej” på fråga 1 blir den andra frågan aldrig ens aktuell.

En felaktig gudsbild

För det tredje begår den som ställer frågan ”Vem har skapat Gud?” ett kategorimisstag. Ett kategorimisstag är när två kategorier blandas samman så att frågorna blir konstiga. Ungefär som att fråga, ”Vad väger en tanke?” eller ”Hur luktar siffran sju?”. Filosofer har, åtminstone sedan Aristoteles tid, beskrivit Gud som en nödvändig varelse (på latin ”ens necessarium”). Att Gud är en nödvändig varelse innebär att det är omöjligt för Gud att inte existera. Gud kan alltså inte börja existera, för det skulle innebära att vid något tillfälle så existerade han inte. (Moreland och Craig 2003, 501). Det innebär att om Gud finns så har han alltid funnits och därför blir frågan om vem som har skapat Gud meningslös.

Denna tanke är relaterad till en klassisk filosofisk definition av Gud som den största tänkbara varelsen. Om vi kunde tänka oss någonting större, så skulle det vara Gud. Det sk onto­logiska guds­­argumentet bygger vidare på detta och säger att nödvändig existens är större än villkorad existens, och utifrån ovan definition av Gud som största tänkbara varelse följer att om Guds existens är möjlig, så är den också nödvändig (eftersom nödvändig existens är större än villkorad dito). Därför kan Gud inte ha börjat existera, eftersom det skulle innebära att hans existens inte var nödvändig.

Den som frågar vem som har skapat Gud pratar därför om en annan gud än den som kristna tror på. Kanske det flygande spaghettimonstret eller Oden, Tor eller någon annan av de gamla nordiska gudarna. Men för kristna är svaret självklart: Gud är evig och inte skapad.

Frågan om vem som har skapat Gud blir därför meningslös, och 747-argumentet mot Guds existens lyfter inte från marken. Gud har inte haft en begynnelse utan har alltid funnits. Gud är evig.

Kan universum vara evigt?

Den som vill undvika Gud kanske anar en sista desperat utväg här: ”Okej, men om vi kan säga att Gud är evig, kan vi väl lika gärna säga att universum är evigt?” Men nej, vi vet utifrån både filosofiska argument och vetenskapliga data att universum inte har existerat för evigt utan har haft en begynnelse i tiden. Från filosofin vet vi att en oändlig kedja av händelser inte kan existera, och den kosmologiska vetenskapen har givit oss starka indikationer på att universum började existera för ungefär 14 miljarder år sedan. Alltså: Skaparen är evig, skapelsen är det inte.

Slutsats

Vem är det som blir svaret skyldig på frågan vem som skapade Gud? Inte är det kristna i alla fall, vi tror ju inte att Gud har skapats. Frågan innehåller en falsk presupposition och bygger på ett missförstånd av vem Gud är: den största tänkbara varelsen, som existerar från evighet till evighet. Gud är inte beroende av någon eller något för sin existens – ingenting kan få honom att börja eller sluta existera. I ett annat blogginlägg har påtalats att om någonting existerar oberoende av allt annat så existerar det av nödvändighet, det kan inte inte existera.

Enligt Bibeln är endast Gud sådan att han existerar oberoende av allting – allt annat är skapat och beroende av honom:

”Han är den osynlige Gudens avbild, förstfödd före allt skapat. Ty i honom skapades allt i himlen och på jorden, det synliga och det osynliga, tronfurstar och herradömen, makter och väldigheter. Allt är skapat genom honom och till honom. Han är till före allting, och allt består genom honom.” (Kol 1:15-17)

Referenser

Dawkins, Richard. 2007. Illusionen om Gud. Stockholm: Leopard.

Moreland, J.P. och Craig, W.L. 2003. Philosophical Foundations for a Christian Worldview. InterVarsity Press.

Sluyser, Mels. 1982. ”Brief Encounter.” Nature 295 (5846): 184–184.

Sagan om Legobygget och varför någonting finns överhuvudtaget

Ett klassiskt Gudsargument centreras kring frågan: ”Varför finns det någonting, snarare än ingenting?”. I den nutida diskussionen kring argumentet delar man ibland upp det i två delar. Den första delen går ut på att visa att någonting existerar oberoende av något annat för sin existens. Den andra delen går ut på att identifiera vilka egenskaper som detta ”något” måste ha för att kunna förklara varför allt annat existerar. Många kristna har genom historien argumenterat för båda delarna och hävdat både att någonting existerar oberoende av allt annat och att detta något måste ha de egenskaper som vanligtvis brukar tillskrivas Gud. Bland ateister och andra icke-kristna kan man däremot hitta lite olika svar. Bertrand Russell, en mycket inflytelserik filosof och ateist under 1900-talet hävdade t.ex. att universum bara finns där, utan vidare förklaring. Graham Oppy är en nutida ateist och filosof som inte håller med Russell. Oppy menar att det finns någonting som existerar av nödvändighet, men att detta något inte har de egenskaper som brukar tillskrivas Gud. Bland de ateister jag diskuterat saken med (förvisso inte så många) verkar de flesta luta åt att hålla med Russell och mena att universum faktiskt existerar utan förklaring eller att det inte går att svara på frågan. Här följer därför ett argument för att någonting existerar av sig själv, oberoende av något annat, baserat på en framställning av filosofen Joshua Rasmussen i How Reason Can Lead To God: A Philosophers Bridge To Faith. Min förhoppning är att detta ska fungera som en startpunkt för att undersöka frågan vidare. Om det nu existerar någonting som måste finnas, vad (eller vem?) kan tänkas fylla denna roll?

Sagan om Legobygget

Låt säga att du vill ha ett stort rött hus av Lego. Du vill att huset ska vara helt rött och inte någon annan färg. Du ger mig uppdraget att bygga huset, förser mig med en stor låda röda Legobitar och betalar en stor summa pengar i förväg. Jag accepterar och börjar bygga direkt.

Efter flera dagar av mycket hårt arbete pustar jag ut och meddelar dig stolt att huset är klart. Förväntansfullt närmar du dig mitt husbygge, men till din fasa ser du att hela huset är blått! Rasande anklagar du mig för att vara ohederlig och inkompetent. Du var ju övertydlig med att du ville ha ett hus som bara var röd till färgen. Du hävdar att jag inte bara använt röda Legobitar för att bygga huset och kräver dina pengar tillbaka. Förvånande nog verkar jag inte brydd över din reaktion. Jag väntar på att du ska lugna ned dig innan jag svarar.

”Men du”, säger jag lugnt. ”Visste du inte att om man sätter ihop tillräckligt många röda Legobitar, i tillräckligt komplicerade mönster så kommer det att göra helheten blå? Tillräckligt många röda bitar gör helt enkelt att helheten får en helt annan egenskap än delarna. Du vet väl att bara för att alla delarna av en elefant är lätta betyder det inte att hela elefanten är lätt? Jag följde dina instruktioner och använde bara röda Legobitar. Jag trodde du visste att bara för att man enbart använder röda delar, så betyder det inte att helheten automatiskt blir röd. Därför hoppas jag att du förstår att jag inte tänker betala tillbaka en enda krona!”

Genomsyrande egenskaper

Jag vill med sagan om Legobygget peka på en intuition som jag tror de flesta av oss delar. Jag tror ingen skulle hålla med om att mitt svar ovan håller måttet. Visst, det är ju sant att alla delar av en elefant är lätta men att detta inte betyder att hela elefanten är lätt. Men som exemplet visar verkar t.ex. färger vara en annan typ av egenskap. Vissa egenskaper (t.ex. att vara röd) verkar vara sådana att de sprider sig från delen till helheten. Om jag endast har röda delar och sätter ihop dem så kommer jag få en röd helhet. Det spelar ingen roll hur många bitar jag använder, eller hur avancerade sammansättningar jag lyckas med. Jag kommer inte kunna bygga ett icke-rött hus med enbart röda Legobitar. Det omvända gäller också: om jag inte har en röd helhet gjord av Lego, så har jag helt enkelt inte använt enbart röda Legobitar. En sådan egenskap kan kallas genomsyrande (eller sönderfallande, beroende på hur man ser på saken). Färger genomsyrar alla delar av sitt objekt, liksom den röda färgen genomsyrar alla röda Legobitar. Du kan bryta sönder vit marmor i hur små delar du vill, men du kommer inte att hitta något annat än just vit marmor. Genomsyrande egenskaper ”sprider sig” alltså från delen till helheten. Om alla delar är röda, så blir helheten röd och om helheten inte är röd, så är inte alla delar röda.

Något som skiljer genomsyrande egenskaper från andra verkar vara att de inte är relativa, så som storlek eller vikt är relativa egenskaper (kom ihåg elefanten). De verkar inte heller ha något att göra med form. Att vara ”triangulär” är inget som sprider sig från delarna till helheten (du hittar t.ex. inte massa små glastrianglar om du slår sönder ett triangelformat fönster). Men det spelar däremot ingen roll var en grupp röda Legobitar befinner sig, hur många de är eller hur de är sammansatta – vilken helhet de än utgör så förblir den röd.

Varför existerar någonting överhuvudtaget?

Tänk nu på skärmen framför dig. Den är beroende av någonting annat för att finnas. Någon gjorde t.ex. skärmen (förmodligen med hjälp av flera maskiner). Skärmen finns inte bara ”av sig själv”. Skärmen är beroende av någonting utanför sig själv för sin existens. Detsamma gäller för andra saker vi ser omkring oss, vare sig det gäller Legobitar, vattenglas, regnmoln eller ekorrar. I princip allt vi stöter på tycks vara beroende av någonting annat för sin existens. Men gäller detta allt som existerar?

Om vi nu kommer ihåg tanken om Legobygget och genomsyrande egenskaper, så tycks det som att det här med ”att vara beroende” är en genomsyrande egenskap. Vi brukar t.ex. anse att Legohus är beroende av andra saker för att existera. Skulle vi riva ner huset så skulle vi få en massa Legobitar som också är beroende av något utanför sig själv för att existera. Om vi sedan skulle få för oss att bygga ett nytt hus med samma Legobitar, skulle vi inte lyckas konstruera ett hus som existerar oberoende av någonting annat. Vi kan till och med föreställa oss att Legohuset funnits för evigt. Det kanske finns ett oändligt antal Legobitar dessutom. Men Legobitar är ju till sin natur sådana att de är beroende av någonting annat för sin existens. Bara för att jag lägger till en extra Legobit till bygget betyder det inte helt plötsligt att Legohuset inte är beroende av något annat. Vi skulle kunna använda ett oändligt antal Legobitar i ett oändligt komplext mönster, utan att lyckas bygga ett Legohus som är oberoende av någonting annat för sin existens. Att försöka bygga någonting oberoende av beroende delar verkar lika lönlöst som att försöka bygga ett blått hus med röda delar.

Vi kan nu föreställa oss att Legohuset representerar allt som finns (vad det än är, det kan vara Gud och universum eller bara universum). Låt oss också föreställa oss att alla Legobitar (alla saker som existerar) är beroende av något annat för sin existens. Om nu beroende är en genomsyrande egenskap som vi diskuterat ovan, då betyder det att Legohuset (allt som finns) också måste vara beroende av någonting utanför sig själv för att existera. Men hur skulle någonting kunna finnas utanför allt som finns? Det vore ju att säga att det finns någonting utanför allt som finns – en motsägelse! Så länge vi inte vill acceptera att det kan finnas logiska motsägelser i världen (så som fyrkantiga cirklar), så måste vi dra slutsatsen att Legohuset som helhet inte är beroende av någonting annat för sin existens. Men om Legohuset som helhet inte är beroende av någonting annat för sin existens och om det här med att vara beroende är en genomsyrande egenskap, då kan inte alla Legobitar vara beroende (på samma sätt som ett Legohus som inte är helt rött inte kan vara gjort av enbart röda Legobitar). Vi måste alltså dra slutsatsen att det finns åtminstone någonting bland allt som finns, som existerar oberoende av allt annat. Notera också att jag med ”oberoende” inte menar ”inte orsakad” utan oberoende i en mer allmän bemärkelse – oavsett om saken ”kommit till” eller inte. Detta gäller alltså även om t.ex. universum aldrig hade en början.

Sammanfattning av argumentet

1. Om alla delar har en genomsyrande egenskap, så har helheten samma egenskap.
Exempel: Färger. Enbart röda Legobitar ger ett helt rött Legohus. Ett Legohus som inte är helt rött är inte gjort av enbart röda Legobitar

2. Att vara beroende av någonting utanför sig själv för sin existens är en genomsyrande egenskap.
Det verkar lika omöjligt att bygga ett oberoende Legohus med enbart beroende delar som det är att bygga ett blått Legohus med röda delar.

3. Världen som helhet är inte beroende av någonting utanför sig själv för sin existens.
Att vara beroende av någonting utanför sig själv som inte finns bland allt som finns är logiskt omöjligt.

Slutsats: Därför är inte alla delar av världen som helhet beroende av någonting utanför sig själv för sin existens.

Men hur kan något existera oberoende av allt annat? Ett svar på den frågan är att hävda att detta som existerar oberoende av allt annat måste existera, dvs. det kan inte inte existera. Bertrand Russell kanske skulle sagt att det inte finns något svar på frågan för att det inte finns någon förklaring. Men om vi nu har en förklaring tillgänglig som skulle göra existensen av något oberoende begripligt, varför insistera på att det inte finns eller inte kan finnas någon förklaring? Kanske finns det en annan möjlig förklaring. Kom gärna med ett förslag i så fall! Tills dess hoppas jag att du fått skäl att tro att något existerar av sig själv, oberoende av allt annat. Vad detta något skulle kunna vara förtjänar en djupare diskussion, men det får bli ämnet för ett annat inlägg.

/Joachim Arting

En fortsättning på samma tema finns här.

Rekommenderat material

How Reason Can Lead To God: A Philosophers Bridge To Faith
En serie korta videor av Joshua Rasmussen
Diskussion mellan Graham Oppy & Joshua Rasmussen

Det här med ”objektiv” moral

På senare tid har jag i flera olika sammanhang diskuterat objektiv moral och känt ett behov av att klargöra mina egna tankar på ämnet. Särskilt hjälpsam för min egen del var en intervju med Dr. Erik Wielenberg, en ateist och filosof som försvarar objektiv moral. Här följer ett pågående resonemang som jag hoppas kan vara till hjälp i våra diskussioner.

När vi diskuterar objektiv moral, särskilt i förhållande till det moraliska Gudsargumentet finns det flera grundläggande frågor som måste hållas isär för att undvika missförstånd.

  1. Vad menar man med ”objektiv” moral?
  2. Finns objektiv moral?
  3. Om objektiv moral finns, hur vet vi vad som är moraliskt rätt/fel i en specifik situation?
  4. Om objektiv moral finns, vilken är den bästa förklaringen/grunden till detta?

Jag kommer här att begränsa diskussionen till (1), samt några invändningar mot (2) taget från verkliga konversationer jag haft och som jag tror kan hjälpa oss att tänka klarare i diskussioner om objektiv moral. Problemet med många invändningar mot (2) är att de ofta sammanblandas med (3) eller att man inte förstått (1). För en akademisk diskussion av (4) rekommenderas debatten mellan Erik Wielenberg och William Lane Craig.

Vad menar man med ”objektiv” moral?

När någon hävdar att moralen är objektiv finns menar de något i stil med: ”Det finns moraliska sanningar som är oberoende av vad människor tror och tänker om dessa sanningar, dvs. att det i varje moralisk situation/för varje moralisk handling finns ett korrekt svar på frågan ’Är detta moraliskt rätt/felaktigt/gott/ont?’, oberoende av vad människor tycker i frågan”.

Moralen är objektiv på samma sätt som det universum vi lever i, i den bemärkelsen att det finns ett rätt svar på frågan huruvida universum har en början eller inte, huruvida elektroner existerar eller inte, oavsett vad någon som du och jag tänker eller tycker om dessa saker. Ett annat exempel är logikens lagar; moralen är objektiv på samma sätt som vi anser att logikens lagar är giltiga och bindande för alla, oavsett vad folk tycker. Det spelar ingen roll om någon hävdar att det kan finnas gröna gurkor som inte är gröna. Det spelar ingen roll om varenda människa på hela jorden trodde att det kunde finnas gröna gurkor som inte är gröna – det skulle fortfarande var en logisk omöjlighet. På samma sätt menar moralrealister (de som hävdar att moralen är objektiv) att det inte spelar någon roll ifall hela världen anser att folkmord är moraliskt rätt (eller fel!) – det avgör inte huruvida det finns ett rätt svar på frågan.

Finns objektiv moral? Några invändningar.

Invändning A

  • A1. Om moralen vore objektiv så skulle alla (eller majoriteten av) människor haft samma uppfattning i alla moraliska frågor.
  • A2. Alla (eller majoriteten av) människor har inte samma uppfattning i moraliska frågor.
  • Slutsats: Därför är moralen inte objektiv.

Svar: Invändningen brukar oftast komma enbart i form av A2: Folk tycker ju uppenbart olika i moraliska frågor! Men för att det ska bli ett argument krävs det att man underförstått antar någon version av premiss A1. Detta antagande är dock problematiskt, av flera skäl:

  1. Vi ställer inte samma höga krav i någon annan fråga som rör objektiva sakförhållanden. Du och jag kan vara oense om vilken väg som tar oss snabbast hem med cykel, men vi drar aldrig slutsatsen att det därför inte finns något rätt svar.
  2. Tvärtom, vår oenighet och passionerade argumentation om varför den andra har fel, förutsätter att vi båda tror att det finns ett objektivt rätt svar, dvs. ett svar som inte är beroende av vad någon av oss tycker. Den passionerade oenigheten i moraliska frågor som abort, dödshjälp, sexualetik osv. förutsätter nästan alltid att vi behandlar frågorna som om det fanns ett objektivt – rätt – svar. ”Den andra personen har ju fel – inte bara för att jag eller ’alla’ andra tycker det!”. Detta skulle i sig kunna användas som argument för att moralen faktiskt är objektiv så länge vi saknar skäl att tro motsatsen.
  3. Notera att vi i vår argumentation om den snabbaste vägen hem skulle kunna vara överens – och ändå ha fel! Vi kan föreställa oss en värld där alla tror att mord är objektivt fel samtidigt som moralen inte är objektiv. Här tror jag att grundproblemet blir tydligt: påståendet att alla (eller majoriteten av) människor borde ha samma uppfattning om moralen vore objektiv, behandlar objektiv moral som om den vore beroende av vad människor tycker i moraliska frågor, när själva definitionen av objektiv moral är att den inte beror på vad människor tycker eller uppfattar. Det skulle till och med kunna finnas en objektiv moral som vi inte kan uppfatta överhuvudtaget (vissa psykopater skulle förmodligen kunna sägas ha denna upplevelse).

Invändning B

  • B1. För att vara rationellt berättigade att tro något (t.ex. att moralen är objektiv) så måste det gå att mäta/verifiera på ett objektivt eller ”neutralt” sätt. (På samma sätt som naturvetenskapliga experiment verifierar fysiska förhållanden på ett objektivt eller ”neutralt” sätt).
  • B2. Moral går inte att mäta/verifiera på ett objektivt eller ”neutralt” sätt.
  • Slutsats: Vi är därför inte rationellt berättigade att tro att moralen är objektiv.

Svar: Filosofer skiljer ibland på två typer av invändningar mot ett påstående vilket kanske kan vara hjälpsamt för någon: (1) underminerande invändningar (undercutting defeaters) och (2) motbevisande/vederläggande invändningar (rebutting defeaters). Notera att invändningen i fråga här inte ger något skäl att tro att moralen inte är objektiv (motbevisande/vederläggande invändning). Däremot ger invändningen en anledning att ifrågasätta dina skäl att tro att moralen är objektiv (underminerande invändning). Även om slutsatsen stämmer betyder det alltså inte att moralen inte är objektiv, däremot betyder det att du inte är rationellt berättigad att tro detta. Låt oss nu undersöka argumentets hållbarhet.

Om vi är petiga så skulle vi kunna påpeka att ingen kunskap vi har är objektiv eller neutral i meningen ”helt oberoende av vår subjektiva upplevelse/uppfattning”. Försök komma på något du vet som du inte fått genom ditt eget första-personperspektiv. Jag tror dock vi anar ungefär vad invändningen är ute efter – Ett kontrollerat vetenskapligt experiment i ett laboratorium kommer med hög sannolikhet att producera ett resultat som är oberoende av vad forskarna själva tycker/känner/upplever, till exempel vid vilken temperatur som vattnen kokar. Moralen verkar däremot mycket mindre ”konkret” och testbar än detta. Hur skulle då en moralrealist svara på B1?

Huvudargumenten för objektiv moral grundar sig i den personliga intuitionen de allra flesta av oss har i moraliska frågor. Ett exempel skulle kunna vara: ”Det tycks mig som att även om hela världen trodde att det var moraliskt rätt att äta småbarn för kul, så skulle de ha fel”. Moralrealisten tar denna intuition på allvar och säger att så länge det inte finns någon vederläggande invändning som ger oss skäl att tro motsatsen så är vi rationellt berättigade att tro att denna intuition motsvarar verkligheten; det är verkligen fel – oavsett vad någon tycker – att äta småbarn för skojs skull. Moralrealisten förnekar alltså B1 och hävdar att du kan vara rationell att tro saker som tycks dig vara fallet till dess att motsatsen bevisats.

Nåväl, vi kan egentligen lämna svaren ovan helt åt sidan. Problemet med att acceptera B1 är det inte bara skulle underminera tron på objektiv moral utan även tron på B1 själv – Du kan inte verifiera B1 på ett ”objektivt” eller ”neutralt” sätt. Det uppfyller helt enkelt inte sina egna kriterier för rationell tro. Om B1 stämmer är du inte rationellt berättigad att tro att B1 stämmer.

Invändning C: Detta är ett fall av special pleading – moralrealisten gör ett godtyckligt undantag endast när det gäller moral. Allt annat vi tror baserar vi ju inte på intuition.

Svar: Detta är inte ett godtyckligt undantag. Vi tror alla massor av saker som i slutändan grundar sig på intuition. Är du inte rationell i att tro att du inte lever i the Matrix? Är du inte rationell i att tro att universum inte skapades för 2 timmar sedan med inbyggt minne? Vad grundar du det på? ”Objektiva” undersökningar i vetenskapliga testmiljöer? Knappast.

Du är rationell i att tro dessa saker till dess att du fått skäl att tro motsatsen. Det skulle kunna vara så att du lever i the Matrix. Men så länge du inte fått ett rött piller av Morpheus så har du ingen anledning att tro att det är fallet. Moralrealisten stödjer sin tro på objektiv moral på samma princip: Du är rationell i att tro att moralen är objektiv innan du fått skäl att tro motsatsen. Om du godkänner att du är rationellt berättigad att tro att du inte lever i the Matrix eller i en 2 timmar gammal värld, men underkänner moralrealistens tro på objektiv moral måste du ge ett skäl till varför moralrealisten inte ska ta sin intuition på allvar när det kommer till moral. Bördan ligger alltså på den som förnekar objektiv moral, det är den som måste komma med det röda pillret som visar att våra moraliska intuitioner är en illusion.

Invändning D: Om moralens objektivitet inte beror på vad folk tycker, hur kan vi då använda vårt eget tyckande för att argumentera för att moralen är objektiv?

Svar: Jag hoppas att svaret på denna invändning ska vara möjligt att uthämta från resonemanget ovan. Moraliska sanningar (t.ex. påståendet ”det är fel att äta småbarn för skojs skull”) baseras inte på vad någon tycker. Däremot kan din intuition om att det är fel att äta småbarn för skojs skull utgöra ett skäl att tro att moralen är objektiv; enligt moralrealisten är den förklaringen till din intuition att den säger dig något om hur verkligheten faktiskt är beskaffad.

Jag hoppas detta kan hjälpa oss att tänka klarare i frågan om objektiv moral. Vill återigen rekommendera intervjun med Dr. Erik Wielenberg då den är mycket värdefull för att förstå hur moralrealister (kristna som icke-kristna) försvarar objektiv moral. En bra sammanfattning av hur moralrealism definieras finns här.

/Joachim Arting