Kategoriarkiv: Filosofi

Hur går vi från att mirakler finns till att Gud finns?

Om en månad släpps min bok Dokumenterade mirakler där jag redovisar många exempel på vetenskapligt oförklarliga tillfrisknanden efter bön (se ett urval här). Utifrån dessa ”VOTEB” argumenterar jag för att mirakler högst sannolikt finns.

Boken är dock inte slut där. I dess avslutande del, som jag kallar ”Orientering i en mirakulös värld”, diskuterar jag några följdfrågor som lär dyka upp i huvudet på den som händelsevis blir övertygad om det övernaturligas existens. Den första är naturligtvis om detta innebär att det finns någon form av Gud. 

Faktum är att en hel del tänkare har argumenterat för att klyftan mellan miraklers existens och Guds existens inte kan överbyggas. Baden Powell skrev redan på 1800-talet hur extraordinära händelser bygger på observationer medan tron att dessa händelser beror på gudomlig intervention bygger på åsikter. Gregory Dawes menar att den varelse som utför mirakler, om de sker, är oförutsägbar och behöver inte vara Gud. Och Youtubern Stephen Woodford, även känd som Rationality Rules, hävdar att ett mirakel aldrig någonsin säger oss något om Guds existens eller karaktär orsaken bakom miraklets tillkomst förblir oåtkomligt för oss:

Grundproblemet är helt enkelt att miraklet i sig sällan ger särskilt mycket information om den eller det som utför det. Hur kan vi ens vara säkra på att det är en Gud överhuvudtaget? Kanske är den övernaturliga processen inte medveten utan mekanisk, en mirakulös maskin som inte ger bönesvar på grund av godhet utan på grund av programmering?

Många tänker sig att exempelvis buddhismen utgör en världsbild där saker som reinkarnation, telepati och andra övernaturliga ṛddhi kan finnas utan att någon gud behövs. Bilden av en ateistisk buddhism är dock kraftigt förenklad: buddhismen kommer från hinduismen och utvecklades inom ramen för en sådan världsbild. Klassisk buddhism förkastar inte gudarnas existens utan lär tvärtom att man kan återfödas som en!

Den sekulära, ateistiska buddhism som blivit populär i västvärlden förkastar ofta läran om återfödelse och mirakler, medan de österländska varianter som har en stark tro på det övernaturliga sällan är ateistiska. Men det finns givetvis undantag. Vissa tror inte på Gud men de tror ändå på övernaturliga mekanismer och fenomen.

Jag pratade en gång med en ung tjej som trodde på reinkarnation. Hon ansåg att när vi dör placeras vi framför en skärm (iPad-generationen, ni vet) och får peka på vad och vem vi vill bli i nästa liv. Jag frågade vem som hade ordnat detta fiffiga system, och det visste hon inte.

(Jag frågade även vilka som valde att födas som judar i 1920-talets Tyskland, varav hon tänkte en stund och kom fram till att riktigt alla inte fick välja ändå.)

En ateist kanske tänker sig att ett övernaturligt reinkarnationssystem kan bildas och fungera utan intelligent inblandning på samma sätt som samma ateist tänker sig att biologiska och samhälleliga system är resultatet av blind, slumpartad evolution under årmiljarderna. Men den mirakeltroende ateisten får problem med VOTEB. Om vi är överens om att åtminstone vissa VOTEB är mirakler är det en lågoddsare att tro att dessa mirakler har koppling till den bön som präglar VOTEB.

Det är förståeligt att en ateist som inte tror på mirakler argumenterar för att VOTEB inte har med bön att göra, men det blir märkligt att erkänna att vissa VOTEB är genuina mirakler men bönen har inget att göra med det. Samma sak gäller de andliga upplevelser som ackompanjerar flera VOTEB, och som hjälpte till att övertyga oss om att mirakler finns från första början.

Vi kan alltså med gott samvete konstatera att de mirakulösa helanden som uppenbarar sig som VOTEB med stor sannolikhet hänger samman med bönen. Då är det väldigt svårt att hålla fast vid att de skulle bero på en mekanisk mirakelmaskin utan intelligent inblandning. Om denna livlösa maskin är inställd på att producera helanden på kommando, varför fungerar den inte alltid?

I boken argumenterar jag för att det faktum att helanden inte vattentätt kan replikeras visar att processen som orsakar dem är intelligent snarare än mekanisk. Och om helandemaskinen kan känna igen mänskliga röster och förstå deras språk, tyder inte det på att den är programmerad av en eller flera intelligenta varelser?

Att människor blir mirakulöst friska efter bön är därmed ett starkt argument för att det finns övernaturliga, intelligenta varelser som förstår böner. Den stora frågan är om en eller flera av dessa varelser är gudomliga, eller om de snarare bör förstås som änglar och liknande. Det är något jag skriver om i detta blogginlägg!

Om du är intresserad av boken kan du fram till releasen 13 maj beställa den för 50 kronors nedsatt pris per bok på Sjöbergs förlags hemsida!

Annonser

Är medvetandet hjärnans datorspel?

I mitt förra inlägg doppade jag lilltån i det gigantiska havet som kallas medvetandefilosofi och gav ett par exempel på kritik av en allmän form av materialistisk/fysikalistisk syn på medvetandet. I detta inlägg ämnar jag att undersöka en specifik variant av materialism/fysikalism som kallas funktionalism. Liksom i mitt förra inlägg argumenterar jag här inte för en egen syn på medvetandet utan ämnar endast att undersöka en specifik förklaringsmodell som skulle göra en icke-materialistisk förklaringsmodell för medvetandet överflödig. Detta skulle i sin tur skulle göra det svårare för en kristen att argumentera för existensen av en själ som i någon form varken är identisk med eller ytterst sett beroende av kroppen. Jag förutsätter här att medvetandet i någon grad inbegrips i det kristna begreppet om själen, vilket kanske inte alla nödvändigtvis håller med om. Själen i kristen teologi bör förmodligen ses som mer än enbart medvetande, men det verkar i mina öron märkligt att helt skilja dem åt. Jag lyssnar dock gärna till argument för motsatsen.

Funktionalism1

Liksom materialism är funktionalism också ett paraply-begrepp som innefattar flera olika varianter, men vad funktionalistiska modeller för medvetandet har gemensamt är dess syn på mentala tillstånd: Mentala tillstånd (alltså, medvetna upplevelser, så som att uppleva en färg, att ha ont osv.) är ett uttryck för en organisms funktionella tillstånd. Funktionalism (och dess olika varianter) brukar även kallas för ”the software view”, ”the computational theory of mind” och ”strong AI models of consciousness”.2

”So what is the computational theory of mind? At its heart is the assumption that the mind is to the brain as software is to hardware3

Hjärnan motsvarar enligt dessa synsätt den fysiska datorn; medvetandet motsvarar programvarans olika input, output och övriga funktioner. Mentala tillstånd (t.ex. att känna smärta) är det funktionella tillståndet som utgörs av följande orsaksrelationer:

  1. Ett visst input skapar ett mentalt tillstånd (t.ex. ett nålstick i fingret får en nerv att skicka en smärtsignal)
  2. Som i sin tur orsakar andra mentala tillstånd (t.ex. självömkan, viljan att plåstra om sig)
  3. Som orsakar ett visst output (ett visst beteende, t.ex. att skrika ”AJ!”, att hämta ett plåster)

Alltså, ett funktionellt tillstånd är orsaksrelationerna:
Input → Mentalt tillstånd → Andra mentala tillstånd → Output

Funktionalismen blir på så sätt en användbar modell för att förklara andras beteenden från ett tredjepersonsperspektiv. ”Smärta” fungerar t.ex. som en användbar hypotes när vi försöker avgöra varför någon skrek ”AJ!”: Vi räknar helt enkelt med att personen fick en input som orsakade vissa mentala tillstånd hos personen, som i sin tur gjorde att denne skrek ”AJ!”.

Kom ihåg att detta liknar och är av många tänkt att vara analogt till hur en dator fungerar: Tangentbordet får en input, vilket orsakar att vissa beräkningar utförs, som i sin tur ändrar flera av programmets variabler, vilket ger en ny output på skärmen eller i högtalarna.

Två framstående och inflytelserika funktionalister är Hilary Putnam och David Lewis4.

Kritik av funktionalism

Funktionalismen är åtminstone vid första anblick förmodligen ganska tilltalande för de flesta i vår tid. Som en förklaringsmodell för att förklara andras beteenden verkar funktionalismen väldigt intuitiv och begriplig. Att föreställa sig medvetandet som ett datorprogram är nog för de flesta ingen konstig tanke då mängder med filmer, spel osv. leker med tanken på självmedvetna robotar samtidigt som både hypen (och oron) kring framtidens AI inte verkar vara på väg att minska. Funktionalismen har dock mött en del invändningar som verkar tyda på att den inte räcker hela vägen för att förklara medvetandet eller mentala tillstånd ordentligt.

Problem 1: Inverterad qualia

Qualia är personliga eller ”privata” egenskaper som mentala tillstånd verkar inneha. Det är den subjektiva kvaliteten hos mentala tillstånd, som t.ex. hur smärtans ”smärtsamhet” eller blodets ”rödhet” faktiskt upplevs.

Låt oss nu tänka oss att Maria och Samuel går in i ett rum, blickar ut över rummet, upptäcker en hög med Legobitar (input), sorterar ut alla rödfärgade bitar i sinnet (mentalt tillstånd), pekar och säger: ”De röda Legobitarna ligger där” (output). Enligt funktionalismen har både Maria och Samuel samma funktionella (och därmed mentala) tillstånd: Nämligen tillståndet att vara medveten om eller att uppleva ”rödhet”.

Låt oss nu istället föreställa oss att Samuel har en omvänd upplevelse av vissa färger (vilket verkar vara en metafysisk möjlighet); så att när Maria (och alla andra) ser rött, så ser Samuel blått och tvärtom. I detta fall skulle Maria och Samuel mentalt sortera bitarna på olika sätt: Maria efter deras rödhet, Samuel efter deras blåhet. Maria och Samuel har dock fortfarande samma funktionella tillstånd:

  1. De har samma input (synintryck från rummet)
  2. De har samma mentala orsaksrelationer (båda sorterade mentalt ut de röda Legobitarna från de andra och tror att ordet ”röd” kan appliceras på dem)
  3. De har samma output (båda pekar och säger att ”De röda Legobitarna ligger där”).

Maria och Samuel innehar exakt samma funktionella tillstånd, men har två helt olika mentala upplevelser: Samuel upplever blåhet; Maria upplever rödhet.

Exemplet verkar visa att upplevelsen av ”blåhet” verkar kräva mer än enbart orsaksrelationerna som beskrivits ovan – det förklarar inte qualia på ett tillfredsställande sätt. Det verkar alltså som att två olika mentala tillstånd (att uppleva ”rödhet” & ”blåhet”) kan ha samma funktionella tillstånd, vilket betyder att mentala tillstånd inte är identiska med funktionella tillstånd så som funktionalismen kräver.

Problem 2: Frånvarande qualia

Förutom problemet med inverterad qualia implicerar funktionalismen att om en dator eller robot lyckas imitera medvetande genom att uttrycka rätt funktionella tillstånd, så betyder det att de faktiskt har det mentala tillståndet. Men även om en robot programmeras så att den skriker ”AJ!” och grimaserar vid ett nålstick, så verkar det finnas något konstigt med att säga att roboten faktiskt ”har ont” eller upplever smärta på samma sätt som en medveten varelse skulle ha. Medvetna upplevelser så som smärta verkar helt enkelt kräva en form av förstapersonsperspektiv som funktionalismens orsaksrelationer verkar oförmögen att förklara.

För att förtydliga denna invändning kan vi ta hjälp av det förmodligen mest kända tankeexperimenten inom medvetandefilosofin, vilket är John Searles ”kinesiska rum”. Läs gärna en mer utförlig version av Searles resonemanghär (ca 2 sidor). Förenklat går tankeexperimentet ut på följande:

Tänk dig att du är i ett rum med ett hål i väggen på varsin sida om dig. Mitt i rummet står några korgar som innehåller kinesiska symboler och en regelbok för hur symbolerna kan kombineras (men inte vad de betyder). Ibland så ramlar symboler in genom det ena hålet och din uppgift är att utifrån regelboken sätta ihop nya kombinationer av symboler beroende på vilken symbol som kom in för att sedan kasta ut dem ur det andra hålet. Låt oss säga att de inkommande symbolerna är frågor som folk utanför ställer och dina sammansättningar av symboler är svar på frågorna (men det vet inte du då du inte kan ett ord kinesiska). Låt även säga att du snart blir så pass skicklig att sätta ihop symbolerna att dina svar inte går att skilja från någon som har kinesiska som modersmål:

”There you are locked in your room shuffling your Chinese symbols and passing out Chinese symbols in response to incoming Chinese symbols. … Now the point of the story is simply this: by virtue of implementing a formal computer program from the point of view of an outside observer, you behave exactly as if you understood Chinese, but all the same you don’t understand a word of Chinese.”5

Exemplet pekar på problemet med att definiera medvetandet eller mentala tillstånd enbart i termer av funktionella tillstånd. Om funktionalismen stämmer så imiterar du endast förståelse; men du har den inte. Personen i det kinesiska rummet gör precis vad ett datorprogram gör: det följer formella regler (syntax) som kan ge intrycket hos utomstående att det innehar förståelse – utan att förstå någonting! Detta verkar tyda på att analogin med ett datorprogram inte är tillräcklig eller ens relevant för att förklara varken förståelse, andra mentala tillstånd eller qualia.

Avslutande reflektioner

Om kritiken mot funktionalismen som jag redogjort för ovan är giltig, så tycks det som att mentala tillstånd inte går att reducera till enbart en beskrivning orsaksrelationer/funktionen hos ett ting. Det verkar möjligt att ha olika mentala tillstånd och samtidigt ha samma funktionella tillstånd vilket tyder på att dessa inte är samma sak. Det verkar även möjligt för en dator att ha ett funktionellt tillstånd för ”förståelse” – utan att förstå någonting.

Utifrån detta tycks det tveksamt att förvänta sig att datorer en dag kommer att bli medvetna och börja erfara qualia på samma sätt som vi människor gör, oavsett hur komplexa datorsystem och algoritmer vi lyckas producera i framtiden. Raymond Tallis kritiserar en sådan optimism: Att hålla fast vid en funktionalistisk eller ”datoriserad” syn på medvetandet verkar ha väldigt liten chans att någonsin hjälpa oss att förstå vad faktiskt medvetandet är. Det verkar krävas något mer än enbart fler eller mer komplexa funktioner för att skapa självmedvetande hos t.ex. ett datorprogram.

”Cray supercomputers with terabytes of RAM are as zombie-like as pocket calculators. This does not stop people claiming that, while we don’t have conscious computers yet, we shall ”soon” or ”eventually” develop ones that are conscious. … I have yet to see a definition of ”complexity” that would make consciousness seem inevitable or even more likely in the artefact possessing it. … there is no evidence that currently available, massively parallel computers are more self-aware, prone to suffering or joy, or able to experience the sound of music or the smell of grass than their serial counterparts.”6

Är funktionalismen en giltig syn på medvetandet? Går det att modifiera en datoriserad syn på medvetandet så att den kan förklara inverterad och frånvarande qualia? Kan vi överhuvudtaget förvänta oss att AI-forskningen kommer att skapa självmedvetna robotar? Enligt kritiken som riktats mot funktionalismen verkar svaret vara nej. I så fall bör vi rimligtvis kasta denna materialistiska teori om medvetandet i papperskorgen och söka efter svaret på annat håll.

// Joachim Arting

Litteraturlista

Moreland, James Porter & Craig, William Lane, Philosophical foundations for a Christian worldview, InterVarsity Press, Downers Grove, Ill., 2003.

Tallis, Raymond, Aping Mankind, Rutledge, New York, 2016.

Fotnoter

1 Redogörelsen utgår till största delen från Moreland & Craig, Philosophical Foundations for a Christian Worldview, 255-258.

2Moreland & Craig, Philosophical Foundations for a Christian Worldview, 255.

3Raymond Tallis, Aping Mankind, 194.

4Moreland & Craig, Philosophical Foundations for a Christian Worldview, 256.

5John Searle, Minds, Brains and Science, Harvard University Press, Cambridge, 1984, s. 32-33, citerad i Moreland & Craig, Philosophical Foundations for a Christian Worldview, s. 257-258.

6Raymond Tallis, Aping Mankind, s. 195.

Är jag min hjärna? Bortom strikt materialism

Frågan om medvetandet har på senare tid väckt min nyfikenhet. Vad är jag? Är jag en själ som har en kropp eller är jag endast min kropp? Är mitt medvetande reducerbart till rent fysiska processer? Den överväldigande majoriteten kristna har genom historien hävdat att jaget inte är begränsat till kroppen utan också består av en själ som inte är identisk med kroppen, vilket tycks stödjas av både Jesus och Paulus (t ex: Luk 12:4-5, 23:43; Fil 1:23-24; 2 Kor 5:8). En strikt materialistisk syn på människan och medvetandet tycks alltså, åtminstone vid första anblick, vara svår att förena med en kristen världsbild, även om det faktiskt finns kristna materialister.1 Jag kommer här ge ett par skäl att tro att en materialistisk syn på människan inte är tillräcklig för att förklara hennes medvetande. Om detta är fallet ger det oss skäl att inte vifta bort idén om ett immateriellt medvetande (t.ex. själen) som en irrelevant förklaringsmodell redan på förhand. Jag utgår till stor del från två böcker av J.P. Moreland (kristen medvetandefilosof) och Raymond Tallis (ateist, läkare, neuroforskare och filosof).2

Materialism (även ”fysikalism”)

Med materialism menar jag ett synsätt som säger att allt som existerar är fysiska substanser, fysiska egenskaper och fysiska händelser (eng. Events). Några ytterligare definitioner är på sin plats:

  • En substans är ett bestående, enskilt ting, sominnehar egenskaper. Ett specifikt äpple är en substans; ett äpple är bestående i bemärkelsen att det kan förlora eller få nya egenskaper (t.ex. färg), men fortsätta att vara samma substans – nämligen ett äpple.
  • Egenskaper är oföränderliga och innehas av andra ting, t.ex. substanser. Ett äpple kan ha egenskapen att vara rött, som när äpplet ruttnar byts ut till egenskapen att vara brunt. Äpplets egenskaper kan bytas ut, men färgerna röd eller brun förändras inte.
  • En händelse betyder här antingen att en substans ändrar egenskaper (t.ex. äpplet byter färg) eller fortsätter att inneha en egenskap under en viss tid (t.ex. äpplet fortsätter att vara rött).

Utmärkande för just fysiska substanser, egenskaper och händelser är att de principiellt skulle kunna observeras av vem som helst – ingen har något särskilt ”företräde” när det kommer till att uppfatta t.ex. färgen på ett äpple. Människan är alltså enligt detta synsätt en enbart fysisk substans (hjärna, nervsystem, kropp), som har enbart fysiska egenskaper och i vilken enbart fysiska händelser äger rum. Detta är en monistisk syn på människan, till skillnad från en dualistisk syn på människan vilken säger att människan är både materiell och något mer. Det bör nämnas att det finns flera olika förklaringsmodeller för medvetandet bland materialister, men detta är i stora drag vad de har gemensamt.

”There is only one sort of stuff, namely matter – the physical stuff of physics, chemistry, and physiology – and the mind is somehow nothing but a physical phenomenon. In short, the mind is the brain … we can (in principle!) account for every mental phenomenon using the same physical principles, laws, and raw materials that suffice to explain radioactivity, continental drift, photosynthesis, reproduction, nutrition, and growth.” – Daniel Dennett3

Kritik av materialism

De flesta (om inte alla) materialistiska förklaringsmodeller hävdar att hjärnan och medvetandet är identiska eller åtminstone att medvetandet är något rent fysiskt inuti hjärnan. Det räcker inte att visa på en korrelation mellan ett tillstånd i min hjärna och ett mentalt tillstånd, eller att visa att dessa alltid hänger samman för att bevisa något av dessa påståenden – Även dualister förväntar sig samma resultat. Frågan är av filosofisk natur och inte strikt naturvetenskaplig. Ett filosofiskt tillvägagångssätt för att möjligtvis falsifiera (snarare än bevisa) en materialistisk förklaringsmodell är följande: Om något är sant, eller ens möjligtvis kan vara sant om medvetandet, som inte är sant eller möjligtvis kan vara sant gällande en fysisk substans, egenskap eller händelse (t.ex. hjärnan), då är materialismen falsk.4

För att illustrera detta, låt säga att Andreas och Elias tänker på en varsin karaktär ur Star Wars. För att lista ut vilken karaktär den andre tänker på börja de gissa på olika egenskaper hos denne. Andreas gissar att Elias karaktär är en människa, vilket stämmer. Elias gissar att Andreas karaktär är en man, vilket också stämmer. Än så länge skulle båda teoretiskt kunna tänka på samma karaktär – det skulle kunna vara sant att Elias karaktär är både människa och man. Men om Andreas nu gissar att Elias karaktär är en kvinna och han har rätt, då vet vi att Andreas och Elias inte tänker på samma karaktär. Varför? De har egenskaper som utesluter varandra – Karaktärerna kan inte vara identiska. Alltså, om vi kan hitta en egenskap hos medvetandet som hjärnan inte har eller möjligtvis kan ha, räcker det för att visa att de inte är identiska.

Tillbaka till hjärnan och medvetandet: Finns det då några exempel på egenskaper hos medvetandet som hjärnan inte har eller kan ha (eller tvärtom)? Några uppenbara egenskaper hos hjärnan är att den har färg, vikt, densitet och kan principiellt betraktas av andra. Mentala tillstånd däremot (t.ex. tankar, att ha ont etc.), verkar inte ha någon färg, vikt, densitet eller kunna betraktas av andra. Det verkar svårt att se hur mentala tillstånd ens skulle kunna ha dessa egenskaper. Det verkar alltså principiellt möjligt för min hjärna att inneha egenskaper som inte är principiellt möjliga för mitt medvetande att ha. Som någon sagt: ”Filosofer må ha tunga tankar – men de behöver inga nackstöd!”.

I många fall kan vi se att någon har ont, t.ex. på deras ansiktsuttryck, men vi kan inte se upplevelsen av att ha ont i sig. Hur avancerad vår magnetröntgen än blir, tycks det högst tveksamt att förvänta sig att det skulle gå att ”hitta” upplevelsen av smärta. Som mest verkar vi kunna förvänta oss att hitta det område i hjärnan som aktiveras när någon har ont. Men smärta är något som upplevs från ett första-personperspektiv och inte reducerbart till aktiviteten i hjärnan som en magnetröntgenkamera kan se på en datorskärm. Mina upplevelser är principiellt personliga och inte åtkomliga för någon annan – jag kan inte dela mitt första-personperspektiv med någon annan. Däremot är fysiska substanser, egenskaper och händelser principiellt åtkomliga för vem som helst att betrakta. Detta tyder på att mina mentala tillstånd, alltså mitt medvetande, inte är identiskt med min hjärna eller något fysiskt.

”… it is necessary only to point out that if you believe that the brain, or some small part of it, is the seat of consciousness then you are going to have to grant this bit of matter properties that no other material object – including most of the human nervous system, and perhaps all of the nervous system of some lower animals – possesses. You cannot be a materialist and ascribe to the brain the capability of making the material world present to itself.”5

Bortom materialism

Medvetandet tycks alltså inte vara identiskt med hjärnan eller av strikt fysisk natur, vilket rimmar illa med en rent materialistisk världsbild. Det tycks heller inte rimligt att förvänta oss att vetenskapliga framsteg ska lösa frågan helt. Detta ger oss en anledning att inte förkasta dualistiska förklaringar av medvetandet på förhand, inklusive den kristna idén om en immateriell själ. Raymond Tallis får ge oss slutordet om varför en materialistisk förklaringsmodell är en återvändsgränd i sökandet efter sanningen om oss själva:

”To seek the fabric of contemporary humanity inside the brain is as mistaken as to try to detect the sound of a gust passing through a billion-leaved wood by applying a stethoscope to isolated seeds. … If On the Origin of Species really were the last word on humanity, it could not have been written; and if our consciousness were totally explained by brain science, we would have had no brain science to explain it.”6

/ Joachim Arting

1T.ex. Peter Van Inwagen m.fl. För ett kort försvar av kristen materialism, se Lynne Rudder Baker, ”Christian Materialism in a Scientific Age”, https://people.umass.edu/lrb/files/bak11chris_mat.pdf (senast hämtad 2019-01-30).

2J.P. Moreland, What Is The Soul? Recovering Human Personhood in a Scientific Age, RZIM, Georgia, 2002 & Raymond Tallis, Aping Mankind, Rutledge, New York, 2016.

3Daniel Dennett, Consciousness Explained, s. 33, citerad i Tallis, s. 41. Tallis sågar för övrigt Dennetts boktitel (s. 103): ”… a book title that should have landed him in court, charged with breach of the Trade Descriptions act, for what this, his most famous, book offers is not Consciousness Explained, but Consciusness Evaded.”.

4Moreland, s. 15-16.

5Tallis, s. 103.

6Ibid., s. 11-12.

Religionspsykologi och trons verklighet

Det finns ett fält inom psykologin som kallas religionspsykologi som på många sätt är väldigt intressant, men som även kan vara vilseledande. Religionspsykologi studerar och försöker förstå och beskriva vad religionen gör för människan samt varför människan söker och tror. Fältet försöker alltså att förstå vad religion fyller för behov och hur religion och tro påverkar människors liv.

Om man skulle tillämpa kunskapen som finns inom fältet tror jag att vore det möjligt att förklara och beskriva min och andra kristnas (eller andra religioners anhängare) tro. Utifrån till exempel tankar, beteenden och relationer skulle man kunna bygga upp en trovärdig förklaring till en persons tro.

Trots att jag än inte läst supermycket eller gjort studier inom just religionspsykologi tror jag mig, från min psykologutbildning, besitta tillräckligt mycket liknande kunskap för att kunna beskriva och förklara många religiösa erfarenheter – enbart utifrån psykologiska begrepp och förklaringsmodeller. Låt mig ge ett konkret exempel: min egen tro. Jag skulle, med stor pricksäkerhet, kunna beskriva och förklara varför och hur det gick till när jag fattade beslutet att tro på Jesus. Utifrån mina tidigare livserfarenheter, vetskap om hur hjärnan och sinnet i allmänhet funkar samt de rådande omständigheter i mitt liv vid den tidpunkten skulle jag kunna bygga upp en sannolik förklaringsmodell för min tro. Jag skulle peka på vilka erfarenheter och möten med människor som drog mig till att börja söka, vilken position jag var i livet när mitt sökande intensifierades och vilket behov tron fyllde vid tidpunkten som jag fattade beslutet att tro på Jesus. På samma sätt skulle jag säkert, med lite bakgrundsinformation, även kunna förklara och beskriva samma förlopp gällande en annan Gudstroende person.

Men, och detta är ett stort men, det säger inget om huruvida tron är sann eller inte. Min noggranna och träffsäkra religionspsykologiska beskrivning skulle inte kunna säga något om huruvida Gud finns eller om evangeliet om Jesus stämmer. Detta är bortom religionspsykologins gräns. Och om man inte förstår att det är en gräns, utan tror att det är slutet, kan den religionspsykologiska kunskapen lätt bli vilseledande. Att det går att förklara utomvärldsliga företeelser (tro på Gud) på ett inomvärldsligt sätt (religionspsykologiskt) betyder inte att det utomvärldsliga (Gud) inte existerar.

Låt oss jämföra detta resonemang med en kärleksrelation. Om jag skulle observera två personer som känner kärlek för varandra och som jag visste en massa saker om – till exempel deras nuvarande och tidigare livsomständigheter – skulle jag troligtvis kunna ge en rimlig förklaring över varför de känner kärlek för varandra, vad som föranlett att just de blivit ett par samt vilket behov det fyller för dem. Men återigen skulle min beskrivning fortfarande inte kunna säga något om huruvida deras kärlek är verklig eller inte. Att jag kan förklara deras kärlek till varandra betyder inte att deras kärlek till varandra inte är sann eller äkta.

Ibland hamnar vi i diskussioner om Gud där vi gör på detta sättet, det vill säga att genom att jag lyckats förklara något (till exempel utifrån religionspsykologi) så tror jag att sanningsvärdet av tron eliminerats. Att jag kan leverera en träffsäker, religionspsykologisk beskrivning på varför jag tror betyder inte att min tro de facto är falsk. Jag kan även tänka mig att många inom till exempel fysiken resonerar på liknande sätt i relation till Guds existens, det vill säga att när fysiker med hjälp av vetenskap lyckats förklara saker om universum så tror man sig ha förklarat bort verkligheten av Gud – vilket inte alls behöver stämma.

Så sammanfattningsvis är det viktigt att skilja på teori och verklighet. En religionspsykologisk teori om varför människor tror och vilken funktion religion fyller innehåller säkert mycket klokheter men den har också uppenbara begränsningar som är viktiga att komma ihåg. En teori förblir alltid en teori, medan verkligheten är mycket mer än så. För det är först när vi går bortom den teoretiska förklaringen av en företeelse som vi får uppleva verkligheten av den – både när det kommer till kärlek och till tron på Gud och Jesus. På samma sätt som alla miljoner böcker och texter som skrivits om kärlek omöjligt kan fånga vidden och bredden av upplevelsen av kärlek, kan jag säga att verkligheten med Jesus är något helt annat än religionspsykologins fynd och teorier. Och för den som ännu inte upplevt Jesus är det turligt nog en ständigt öppen inbjudan.

 

Den stumme Guden

För många decennier sedan hade jag förmånen att vara tolk åt Dr Francis Schaeffer under en föreläsningsserie på Akademiska Föreningen i Lund. DVD inspelningarna finns ännu att köpa. En av de böcker som han hann skriva under sitt omfattande liv i apologetikens tjänst heter ”He is there and He’s not silent”. Det handlar alltså om det som är och förblir den kristna apologetikens viktigaste dokument. Det vi kallar Bibeln. Alla som tar avstånd från kristen tro oavsett form eller skäl måste per definition också svara nekande på  denna centrala fråga: ”kan Gud tala?”  Och följdfrågan: ”Har Gud talat” måste också undertryckas till varje pris. Angreppen på Bibeln är  att förstå i ljuset av den oerhörda möjligheten att den skulle kunna tala sanning. Och i så fall är alla andra mer eller mindre lögnaktiga.

Därvidlag är några observationer på sin plats. Den första är att alla som ifrågasätter att Gud skulle ha talat kräver näst intill total acceptans av vad de själva säger.  Det är särdeles lustigt när det kommer från dem som hävdar att allt vi är utgörs av resultatet av slumpartade, icke planerade och icke i sig logiska eller ens nödvändiga processer. Allt som sker i hjärnan är enbart slumpmässiga biokemiska effekter av en biomekanik utan vare sig själ eller ”ande”  som bakomliggande orsak.

De drar aldrig slutsatsen att det utifrån den utgångspunkten är total likgiltigt vad de säger eftersom det ändå inte är annat än kemins ryckningar i godtyckliga processer utan rim eller reson. Varför de således begär att tas på allvar är en gåta. Särskilt eftersom de ju inte kan föreställa sig en högre intelligens än sin egen och underkänner möjligheten att denne som har skapat både ordet och talet skulle både vara och tala. Att begära att bli behandlad som en seriöst tänkande människa samtidigt som man underkänner möjligheten att denna tankeförmåga med vidhängande språklig kommunikationsförmåga är ett gudsbevis av gigantiska proportioner, måste räknas som en extremt schizoid föreställning. Om Gud å andra sidan har skapat Ordet och skapat människan i sin avbild är språket som förmedlare av sanning en synnerligen logiskt sammanhängande del med själva människovarandet.

Således måste en av de första frågorna vara huruvida de som förnekar möjligheten av att Gud skulle ha talat besitter den kritiska förmåga att kunna ha någon meningsfull synpunkt om detta. Förnekar de språket och talet som en rationell och unik gåva för förståelsen av sig själva, skapelsen och skaparen har de iget mer att säga.  Francis Schaeffer påpekade att då måste man avslöja för dem att de håller upp ett paraply mot ett bombregn. Det paraplyet måste vi i barmhärtighetens namn ta ifrån dem. Paraplyet som de håller upp emot Gud består av deras förnekande av att Gud skulle ha talat och fortsätta att tala. Kristen apologetik borde vara en storm stark nog att vränga paraplyet ur deras händer som skyddar sin okunnighet med så eländiga medel.
På ruta ett i all apologetik står nämligen detta. Gud har sagt.    Det är ju också  basen i satsen: ”Var alltid beredd att redogöra för en anledning till det hopp som bor i er.’ Den som betvivlar språkets möjligheter att tala sant om de synliga såväl som osynliga tingen hamnar ju i ett förtvivlat tillstånd av isolering. Och en total oförmåga att vare sig ge eller ta emot någon slags verbal kommunikation från sin omvärld. Om språket i sig inte kan tala sant måste människan till sist bli förstummad. Hon måste ge upp hoppet om att språket kan åstadkomma något alls. Den slutsatsen drar de dock inte.

Det märkliga är att ju att samma människor vill göra Gud stum och vägrar tanken att Gud skulle ha sagt något väsentligt om både sig själv och om dem som är hans skapelser. Det är på denna punkt som vi måste klargöra relationen mellan ord och sanning. Det är här som ingressen till Johannes evangelium kommer till sin apologetiska rätt. ”I begynnelsen var Ordet och Ordet var hos Gud och Ordet var Gud.’ Ordet är det skapande ord genom vilken och för vilken allting har blivit till. Ordet är inte en språklig symbol enbart utan ett levande aktivt och verkställande ord. Bakom ordet finns den eviga tanke som koncipierar det förgängliga. Allt som skapas av detta ord har sin bestämda sammanhållning i Honom. Tillvarons allt annat än slumpmässiga konstans är en direkt följd av att det skapande ordet är lika sant som det uppehållande ordet. Den yttersta konsekvensen av att Guds ord skapar och bär allt är till sist att även de spikar med vilka han naglades fast på ett kors bara kunde vara spikar i sin smidda järnkomposition därför att Han håller dem samman som spikar medan de håller honom på korset. För skaparen är skapelsens tillförlitlighet inte ett tvång, men Han ackrediterar den därför att när allt skapades såg Han att det var gott.

De som vägrar tro att Gud har talat i det vi kallar ”guds ord” har många olika undanflykter.  Var och en av dessa kommer säkert att bemötas på olika sätt. Jag avser inte att här ta upp den mest vanliga katalogen.  Men ett skall påpekas. Ett genomgående tema i hela det skrivna ordet är den konstanta frestelsen att sätta Guds ord åt sidan och låta andra röster få uppmärksamheten och människors hängivelse. Primärt är  ’skulle Gud ha sagt” alltid lockande för människan som inte vill acceptera att hon inte själv är sin egen herre. Att acceptera Guds tal gör människan till ’bara’ en skapad varelse med alla de begränsningar som det innebär, och det avråder henne från att försöka leka Gud. Det är hon inte vuxen. Samtidigt är hennes största ära att hon är skapad till Guds avbild, vilket inte minst är manifesterat i hennes förmåga att kommunicera både med sig själv, med andra och med Gud. Hur skulle det då kunna vara märkligt att Gud erbjuder ett trovärdigt vittnesbörd om sig själv och sina handlingar genom den mänskliga historien? Men nota bene. Det är inte för att det står i bibelns texter som det är sant, utan det står i bibeln för att det är sant.  

Guds handlande är en gestaltning av ord i den hanterbara verkligheten. Nedskrivningen är konsekvensen av att det som beskrivs skedde. ” Fordom talade Gud till våra fäder på många olika sätt, men har nu i denna sista tid talat till oss genom sin Son. Denne är Guds härlighets expressiva återsken.” Det är således för att Han är den som fadern har sänt som vi vet vem Gud är. Skrifterna är det vittnesbörd därom som är skrivna för att leda oss fram till Honom.  Rannsakandet av skrifterna i sig är inte slutstationen. De är skrivna för att leda fram till ett möte med det förkroppsligade Ordet. Om det mötet uteblir har man inte förstått vad man har läst. För det som är skrivet är skrivet för att tydliggöra Guds tal till oss om allt det som är väsentligt för att förstå både oss själva, vår ursprungliga bestämning, vårt avvikande ifrån den och vägen tillbaka.

Nej Gud är inte stum. Det är människan som slår dövörat till och inte vill höra på det Gud sagt. Med tusentals undanflykter hoppar hon över allt de som hon borde läsa och hötter åt Gud om Gud skulle våga tala.

De vill dock själva höras när de ifrågasätter Guds förmåga att tala sanning. Men varför skall de ens få tala? Om Gud inte kan tas på sitt ord, varför skall vi då ta någon människa på hennes ord? Inte ens när hon säger sig inte kunna tro är ju det något annat än bruset från en biokemisk slumpgenerator.  Om det nu inte är som jag påstår. Vårt språk är en del av Guds egenskaper förmedlade till människan. Så tragiskt att hon inte förstår att använda det till att tala vad sant är om Gud. Gud själv har försett oss med tillräcklig information för att kunna göra det. Genom att vägra tala sant om Gud ljuger hon också för sig själv om sig själv.
Han finns, Han är, han har talat. Säg inget mer förrän du har lyssnat till vad Han sagt. Livet hänger på att vi förstår att det är han som har det eviga livets ord. Och ingen annan finns att gå till.

Jag tror, därför talar jag.

Teddy Donobauer

Behövs Gud?

Ibland funderar jag på om det inte är ganska naturligt att färre och färre människor tror på Gud i vårt samhälle idag. I alla fall om man utgår ifrån den psykologiska vetskapen att folk tenderar att vara funktionella i sina beteenden. Och vad innebär det? Jo, att agera funktionellt innebär att människor fortsätter göra ett beteende (t.ex. borsta tänderna) så länge det agerandet fortsätter fylla en funktion (t.ex. är bra för tänderna och socialt önskvärt). Alltså, ett beteende fortsätter att existera så länge det fyller en viktig och önskvärd funktion för personen. Låter vettigt, eller hur? Så när en person mår dåligt och vill ha hjälp att må bättre av en psykolog, så kan psykologen vilja börja med att förstå varför personen gör som den gör. Vissa psykologer kan då göra en så kallad beteendeanalys, eller närmare bestämt en funktionell analys, där man undersöker detta lite närmare. Låt mig ge ett simpelt exempel för att förtydliga. En person kan ha skapat sig en vana att äta mängder av sötsaker på kvällarna, även om personen själv (och utomstående personer) kan tycka att det är väldigt dåligt, till exempel för personens hälsa. Så varför fortsätter personen göra detta, även när denne tycker det är dåligt? Jo, helt enkelt för att tröstätande fortsätter fylla en funktion för personen. I detta fall kan funktionen av att tröstäta till exempel vara att undvika något obehagligt, exempelvis ångest som kryper fram på kvällarna (för man vet också att kortsiktiga konsekvenser/belöningar ofta ”vinner över” de långsiktiga konsekvenserna, dvs. ångestlindring i stunden vinner över hälsan på lång sikt i detta exempel).

Så vad har funktionella analyser att göra med Gud? Jo, om man skulle göra en liknande funktionell analys på Gud (förminskande som det kan låta) tycks många människor uppleva att Gud inte längre fyller en funktion i deras liv. Varför inte? Jag tror att det dels är på grund av samhället, och dess olika influenser, och dels på grund av människors beteende- och tankemönster. Om vi börjar med samhället så verkar vi ha ett samhälle som är riggat för att funktionen av Gud, och allt som har med tron att göra, inte längre upplevs vara nödvändig. Vi har till exempel ett socialt tryggt samhälle utan varken krig eller naturkatastrofer – och det har kanske skapat en (falsk) illusion av evig trygghet. När jag pratade med en vän från Filippinerna om detta en gång sa hon att hon kunde se en skillnad på hur människor såg på Guds funktion i Sverige och i Filipinerna. Eftersom Filipinerna är mer utsatt för naturkatastrofer, fattigdom och en samhällelig osäkerhet, så verkade funktionen av Gud fortfarande finnas kvar i medvetandet hos befolkningen, menade hon. Tron på Gud gav befolkningen hopp och en efterlängtad räddning. Det tycks rent spontant, utan några vetenskapliga källor, finnas en koppling mellan ökad social/ekonomisk välfärd och en ökad förlust av tro på Gud. För att säga det med andra ord; det är som att behovet och funktionen av Guds existens upphör när samhället har blivit tryggare, bättre och mer säkert.

På samma sätt har funktionen av Gud, som i alla fall vissa ateister/agnostiker tycks tro, försvunnit i takt med att vetenskapen lyckas förklara mer om livet och universum. Jag hörde nyligen Christer Sturmark säga att Gud är överflödig till den kosmologiska förklaringsmodellen (hur universum skapades osv) när han skulle svara på frågan ”Måste man välja mellan Gud och Big Bang?”. Då låter det nästan som att Guds funktion skulle ligga i att förklara det som vetenskap inte har lyckats förklara. Att människor tidigare behövde Gud för att fylla i det vi inte än visste/kunde veta (ungefär som ”God of the gaps”), men det behövs inte längre – tack vare vetenskapen. Men en sådan slutsats är också byggd på felaktigt antagande om vem Gud är och hur Han verkar. Det vi kan förklara med vetenskap blir inte en förklaring eller ett bevis på att Gud inte finns eller behöver finnas, utan kan likväl bli ett sätt att förstå Gud och även vara förklaringen bakom vetenskapens beskrivning.  

Den andra biten som jag tror kan vara anledningen till att Guds funktion inte upplevs vara lika nödvändig handlar om människans beteende- och tankemönster. Eftersom samhället verkar mata oss med influenser som säger att vi kommer leva utan att någonsin dö och att vi är herrar över våra liv, med ökad betoning på individualistiska värderingar, så lär det påverka hur vi ser på livet, döden och andra existentiella frågor – däribland behovet av Gud. Man skulle kunna jämföra det, för att ta ett väldigt alldagligt exempel, med hudvård. Om man tänker sig en person med en ”problemhy” och en person med naturligt bra hy så kommer dessa två uppleva sig ha olika behov av hudvård. Personen som har en ”problemhy” kommer ha mer incitament, eller anledning, att söka hudvårdsprodukter som funkar för problemen med hyn. Personen som däremot har en naturligt bra hy kommer inte alls vara lika benägen att söka efter någon hudvårdsprodukt, eftersom det inte tycks finnas någon funktion av det. Så kan det nog också vara med hur samhälleliga influenser påverkar människors upplevda behov av Gud. För om man skulle dra ”funktionen av Gud” för människor till sin yttersta spets, utifrån ett jagcentrerat förhållningssätt (typ ”what’s in it for me?”), handlar det om en verklighet efter döden. Vi som är kristna tror ju på ett evigt liv efter döden där vi kommer få leva med Gud, tack vare Jesus liv, död och uppståndelse. Men om nu väldigt få influenser i vårt samhälle riktar vårt fokus mot funderingar kring döden, livet efter döden eller överhuvudtaget existentiella frågor, så kommer det troligtvis också påverka människors upplevda behov av och förståelse för Gud.

När olyckliga men oundvikliga saker däremot sker i livet, och när man på något sätt befinner sig i svåra situationer i livet, så har jag märkt att människor tycks ha en större tendens att vända sig till eller söka Gud. Människor tycks alltså uppleva att Gud funktion skiljer sig under olika förhållanden i livet. Det är på sätt och vis naturligt, i alla fall om man återigen utgår från ett jagcentrerat förhållningssätt till Gud. Exempelvis kan Gud fylla en funktion när en själv eller någon anhörig är sjuk eller döende på ett sjukhus: Han kan då hjälpa eller lösa situationen åt en (om Han existerar och är god). Men när situationen lättar eller problemet är löst är det också vanligt att folk återigen vänder bort från Gud: funktionen av Gud tycks då ha försvunnit för man upplever att man inte längre behöver Hans hjälp, kunskap eller makt. Sensmoralen blir ungefär: ”Gud behöver finnas när jag, i min specifika situation, behöver Honom”. Återigen är det naturligt med ett sådant beteende- och tankemönstret för människor är oftast jagcentrerade, och funktionella, i sina förhållningssätt (framförallt inom mer individualistiska kulturer). Däremot gör man då troligtvis ett felaktigt antagande om vem Gud är och vad Han kan göra.

Så avslutningsvis verkar det finnas krafter i samhället som pekar gemene man bort från Gud, vilket troligtvis förstärks av att vi människor tenderar att vara funktionella i våra beteenden och troshållningar. Gud behövs inte i Sverige, verkar det som att samhället säger oss. Många gånger kan det vara på grund av felaktiga antaganden om vem Gud är, vad Han kan göra och vilka vi är i relation till Honom. Det kanske är så att vi kristna behöver ha detta i åtanke när vi träffar och talar med människor. Förstå att de flesta människorna gör saker för att det är funktionellt för dem men också försöka förstå vilka antaganden de gör då de tänker på Gud. För om det är så som vi kristna tror, så finns Gud och Han kommer fortsätta finnas – oavsett om samhället eller individen tycker att Han fyller en funktion eller inte. För i slutändan kommer det alltid vara vi som behöver Gud, och inte Gud som behöver oss.

/ Hajdi Moche

Artikeln som pdf

Vart tog egentligen Jesus vägen?

Veckans film är en föreläsning av historikern Per Ewert. Han är också författare till den mycket läsvärda ”Sherlock – Fallet med den tomma graven” (Sjöberg förlag), en Sherlock Holmes-roman där Jesu död och uppståndelse utreds, samt ordförande för den kristna tankesmedjan Claphaminstitutet. Här redogör Per Ewert för den historiska metoden och vad vi faktiskt vet om Jesus. Filmen är producerad av Apologia.
Om filmen ger mersmak rekommenderas boken starkt – finns här: http://www.sjobergsforlag.se/bocker/romaner/sherlock-fallet-med-den-tomma-graven-per-ewert


Låt showen börja!