Kategoriarkiv: Filosofi

Den stumme Guden

För många decennier sedan hade jag förmånen att vara tolk åt Dr Francis Schaeffer under en föreläsningsserie på Akademiska Föreningen i Lund. DVD inspelningarna finns ännu att köpa. En av de böcker som han hann skriva under sitt omfattande liv i apologetikens tjänst heter ”He is there and He’s not silent”. Det handlar alltså om det som är och förblir den kristna apologetikens viktigaste dokument. Det vi kallar Bibeln. Alla som tar avstånd från kristen tro oavsett form eller skäl måste per definition också svara nekande på  denna centrala fråga: ”kan Gud tala?”  Och följdfrågan: ”Har Gud talat” måste också undertryckas till varje pris. Angreppen på Bibeln är  att förstå i ljuset av den oerhörda möjligheten att den skulle kunna tala sanning. Och i så fall är alla andra mer eller mindre lögnaktiga.

Därvidlag är några observationer på sin plats. Den första är att alla som ifrågasätter att Gud skulle ha talat kräver näst intill total acceptans av vad de själva säger.  Det är särdeles lustigt när det kommer från dem som hävdar att allt vi är utgörs av resultatet av slumpartade, icke planerade och icke i sig logiska eller ens nödvändiga processer. Allt som sker i hjärnan är enbart slumpmässiga biokemiska effekter av en biomekanik utan vare sig själ eller ”ande”  som bakomliggande orsak.

De drar aldrig slutsatsen att det utifrån den utgångspunkten är total likgiltigt vad de säger eftersom det ändå inte är annat än kemins ryckningar i godtyckliga processer utan rim eller reson. Varför de således begär att tas på allvar är en gåta. Särskilt eftersom de ju inte kan föreställa sig en högre intelligens än sin egen och underkänner möjligheten att denne som har skapat både ordet och talet skulle både vara och tala. Att begära att bli behandlad som en seriöst tänkande människa samtidigt som man underkänner möjligheten att denna tankeförmåga med vidhängande språklig kommunikationsförmåga är ett gudsbevis av gigantiska proportioner, måste räknas som en extremt schizoid föreställning. Om Gud å andra sidan har skapat Ordet och skapat människan i sin avbild är språket som förmedlare av sanning en synnerligen logiskt sammanhängande del med själva människovarandet.

Således måste en av de första frågorna vara huruvida de som förnekar möjligheten av att Gud skulle ha talat besitter den kritiska förmåga att kunna ha någon meningsfull synpunkt om detta. Förnekar de språket och talet som en rationell och unik gåva för förståelsen av sig själva, skapelsen och skaparen har de iget mer att säga.  Francis Schaeffer påpekade att då måste man avslöja för dem att de håller upp ett paraply mot ett bombregn. Det paraplyet måste vi i barmhärtighetens namn ta ifrån dem. Paraplyet som de håller upp emot Gud består av deras förnekande av att Gud skulle ha talat och fortsätta att tala. Kristen apologetik borde vara en storm stark nog att vränga paraplyet ur deras händer som skyddar sin okunnighet med så eländiga medel.
På ruta ett i all apologetik står nämligen detta. Gud har sagt.    Det är ju också  basen i satsen: ”Var alltid beredd att redogöra för en anledning till det hopp som bor i er.’ Den som betvivlar språkets möjligheter att tala sant om de synliga såväl som osynliga tingen hamnar ju i ett förtvivlat tillstånd av isolering. Och en total oförmåga att vare sig ge eller ta emot någon slags verbal kommunikation från sin omvärld. Om språket i sig inte kan tala sant måste människan till sist bli förstummad. Hon måste ge upp hoppet om att språket kan åstadkomma något alls. Den slutsatsen drar de dock inte.

Det märkliga är att ju att samma människor vill göra Gud stum och vägrar tanken att Gud skulle ha sagt något väsentligt om både sig själv och om dem som är hans skapelser. Det är på denna punkt som vi måste klargöra relationen mellan ord och sanning. Det är här som ingressen till Johannes evangelium kommer till sin apologetiska rätt. ”I begynnelsen var Ordet och Ordet var hos Gud och Ordet var Gud.’ Ordet är det skapande ord genom vilken och för vilken allting har blivit till. Ordet är inte en språklig symbol enbart utan ett levande aktivt och verkställande ord. Bakom ordet finns den eviga tanke som koncipierar det förgängliga. Allt som skapas av detta ord har sin bestämda sammanhållning i Honom. Tillvarons allt annat än slumpmässiga konstans är en direkt följd av att det skapande ordet är lika sant som det uppehållande ordet. Den yttersta konsekvensen av att Guds ord skapar och bär allt är till sist att även de spikar med vilka han naglades fast på ett kors bara kunde vara spikar i sin smidda järnkomposition därför att Han håller dem samman som spikar medan de håller honom på korset. För skaparen är skapelsens tillförlitlighet inte ett tvång, men Han ackrediterar den därför att när allt skapades såg Han att det var gott.

De som vägrar tro att Gud har talat i det vi kallar ”guds ord” har många olika undanflykter.  Var och en av dessa kommer säkert att bemötas på olika sätt. Jag avser inte att här ta upp den mest vanliga katalogen.  Men ett skall påpekas. Ett genomgående tema i hela det skrivna ordet är den konstanta frestelsen att sätta Guds ord åt sidan och låta andra röster få uppmärksamheten och människors hängivelse. Primärt är  ’skulle Gud ha sagt” alltid lockande för människan som inte vill acceptera att hon inte själv är sin egen herre. Att acceptera Guds tal gör människan till ’bara’ en skapad varelse med alla de begränsningar som det innebär, och det avråder henne från att försöka leka Gud. Det är hon inte vuxen. Samtidigt är hennes största ära att hon är skapad till Guds avbild, vilket inte minst är manifesterat i hennes förmåga att kommunicera både med sig själv, med andra och med Gud. Hur skulle det då kunna vara märkligt att Gud erbjuder ett trovärdigt vittnesbörd om sig själv och sina handlingar genom den mänskliga historien? Men nota bene. Det är inte för att det står i bibelns texter som det är sant, utan det står i bibeln för att det är sant.  

Guds handlande är en gestaltning av ord i den hanterbara verkligheten. Nedskrivningen är konsekvensen av att det som beskrivs skedde. ” Fordom talade Gud till våra fäder på många olika sätt, men har nu i denna sista tid talat till oss genom sin Son. Denne är Guds härlighets expressiva återsken.” Det är således för att Han är den som fadern har sänt som vi vet vem Gud är. Skrifterna är det vittnesbörd därom som är skrivna för att leda oss fram till Honom.  Rannsakandet av skrifterna i sig är inte slutstationen. De är skrivna för att leda fram till ett möte med det förkroppsligade Ordet. Om det mötet uteblir har man inte förstått vad man har läst. För det som är skrivet är skrivet för att tydliggöra Guds tal till oss om allt det som är väsentligt för att förstå både oss själva, vår ursprungliga bestämning, vårt avvikande ifrån den och vägen tillbaka.

Nej Gud är inte stum. Det är människan som slår dövörat till och inte vill höra på det Gud sagt. Med tusentals undanflykter hoppar hon över allt de som hon borde läsa och hötter åt Gud om Gud skulle våga tala.

De vill dock själva höras när de ifrågasätter Guds förmåga att tala sanning. Men varför skall de ens få tala? Om Gud inte kan tas på sitt ord, varför skall vi då ta någon människa på hennes ord? Inte ens när hon säger sig inte kunna tro är ju det något annat än bruset från en biokemisk slumpgenerator.  Om det nu inte är som jag påstår. Vårt språk är en del av Guds egenskaper förmedlade till människan. Så tragiskt att hon inte förstår att använda det till att tala vad sant är om Gud. Gud själv har försett oss med tillräcklig information för att kunna göra det. Genom att vägra tala sant om Gud ljuger hon också för sig själv om sig själv.
Han finns, Han är, han har talat. Säg inget mer förrän du har lyssnat till vad Han sagt. Livet hänger på att vi förstår att det är han som har det eviga livets ord. Och ingen annan finns att gå till.

Jag tror, därför talar jag.

Teddy Donobauer

Behövs Gud?

Ibland funderar jag på om det inte är ganska naturligt att färre och färre människor tror på Gud i vårt samhälle idag. I alla fall om man utgår ifrån den psykologiska vetskapen att folk tenderar att vara funktionella i sina beteenden. Och vad innebär det? Jo, att agera funktionellt innebär att människor fortsätter göra ett beteende (t.ex. borsta tänderna) så länge det agerandet fortsätter fylla en funktion (t.ex. är bra för tänderna och socialt önskvärt). Alltså, ett beteende fortsätter att existera så länge det fyller en viktig och önskvärd funktion för personen. Låter vettigt, eller hur? Så när en person mår dåligt och vill ha hjälp att må bättre av en psykolog, så kan psykologen vilja börja med att förstå varför personen gör som den gör. Vissa psykologer kan då göra en så kallad beteendeanalys, eller närmare bestämt en funktionell analys, där man undersöker detta lite närmare. Låt mig ge ett simpelt exempel för att förtydliga. En person kan ha skapat sig en vana att äta mängder av sötsaker på kvällarna, även om personen själv (och utomstående personer) kan tycka att det är väldigt dåligt, till exempel för personens hälsa. Så varför fortsätter personen göra detta, även när denne tycker det är dåligt? Jo, helt enkelt för att tröstätande fortsätter fylla en funktion för personen. I detta fall kan funktionen av att tröstäta till exempel vara att undvika något obehagligt, exempelvis ångest som kryper fram på kvällarna (för man vet också att kortsiktiga konsekvenser/belöningar ofta ”vinner över” de långsiktiga konsekvenserna, dvs. ångestlindring i stunden vinner över hälsan på lång sikt i detta exempel).

Så vad har funktionella analyser att göra med Gud? Jo, om man skulle göra en liknande funktionell analys på Gud (förminskande som det kan låta) tycks många människor uppleva att Gud inte längre fyller en funktion i deras liv. Varför inte? Jag tror att det dels är på grund av samhället, och dess olika influenser, och dels på grund av människors beteende- och tankemönster. Om vi börjar med samhället så verkar vi ha ett samhälle som är riggat för att funktionen av Gud, och allt som har med tron att göra, inte längre upplevs vara nödvändig. Vi har till exempel ett socialt tryggt samhälle utan varken krig eller naturkatastrofer – och det har kanske skapat en (falsk) illusion av evig trygghet. När jag pratade med en vän från Filippinerna om detta en gång sa hon att hon kunde se en skillnad på hur människor såg på Guds funktion i Sverige och i Filipinerna. Eftersom Filipinerna är mer utsatt för naturkatastrofer, fattigdom och en samhällelig osäkerhet, så verkade funktionen av Gud fortfarande finnas kvar i medvetandet hos befolkningen, menade hon. Tron på Gud gav befolkningen hopp och en efterlängtad räddning. Det tycks rent spontant, utan några vetenskapliga källor, finnas en koppling mellan ökad social/ekonomisk välfärd och en ökad förlust av tro på Gud. För att säga det med andra ord; det är som att behovet och funktionen av Guds existens upphör när samhället har blivit tryggare, bättre och mer säkert.

På samma sätt har funktionen av Gud, som i alla fall vissa ateister/agnostiker tycks tro, försvunnit i takt med att vetenskapen lyckas förklara mer om livet och universum. Jag hörde nyligen Christer Sturmark säga att Gud är överflödig till den kosmologiska förklaringsmodellen (hur universum skapades osv) när han skulle svara på frågan ”Måste man välja mellan Gud och Big Bang?”. Då låter det nästan som att Guds funktion skulle ligga i att förklara det som vetenskap inte har lyckats förklara. Att människor tidigare behövde Gud för att fylla i det vi inte än visste/kunde veta (ungefär som ”God of the gaps”), men det behövs inte längre – tack vare vetenskapen. Men en sådan slutsats är också byggd på felaktigt antagande om vem Gud är och hur Han verkar. Det vi kan förklara med vetenskap blir inte en förklaring eller ett bevis på att Gud inte finns eller behöver finnas, utan kan likväl bli ett sätt att förstå Gud och även vara förklaringen bakom vetenskapens beskrivning.  

Den andra biten som jag tror kan vara anledningen till att Guds funktion inte upplevs vara lika nödvändig handlar om människans beteende- och tankemönster. Eftersom samhället verkar mata oss med influenser som säger att vi kommer leva utan att någonsin dö och att vi är herrar över våra liv, med ökad betoning på individualistiska värderingar, så lär det påverka hur vi ser på livet, döden och andra existentiella frågor – däribland behovet av Gud. Man skulle kunna jämföra det, för att ta ett väldigt alldagligt exempel, med hudvård. Om man tänker sig en person med en ”problemhy” och en person med naturligt bra hy så kommer dessa två uppleva sig ha olika behov av hudvård. Personen som har en ”problemhy” kommer ha mer incitament, eller anledning, att söka hudvårdsprodukter som funkar för problemen med hyn. Personen som däremot har en naturligt bra hy kommer inte alls vara lika benägen att söka efter någon hudvårdsprodukt, eftersom det inte tycks finnas någon funktion av det. Så kan det nog också vara med hur samhälleliga influenser påverkar människors upplevda behov av Gud. För om man skulle dra ”funktionen av Gud” för människor till sin yttersta spets, utifrån ett jagcentrerat förhållningssätt (typ ”what’s in it for me?”), handlar det om en verklighet efter döden. Vi som är kristna tror ju på ett evigt liv efter döden där vi kommer få leva med Gud, tack vare Jesus liv, död och uppståndelse. Men om nu väldigt få influenser i vårt samhälle riktar vårt fokus mot funderingar kring döden, livet efter döden eller överhuvudtaget existentiella frågor, så kommer det troligtvis också påverka människors upplevda behov av och förståelse för Gud.

När olyckliga men oundvikliga saker däremot sker i livet, och när man på något sätt befinner sig i svåra situationer i livet, så har jag märkt att människor tycks ha en större tendens att vända sig till eller söka Gud. Människor tycks alltså uppleva att Gud funktion skiljer sig under olika förhållanden i livet. Det är på sätt och vis naturligt, i alla fall om man återigen utgår från ett jagcentrerat förhållningssätt till Gud. Exempelvis kan Gud fylla en funktion när en själv eller någon anhörig är sjuk eller döende på ett sjukhus: Han kan då hjälpa eller lösa situationen åt en (om Han existerar och är god). Men när situationen lättar eller problemet är löst är det också vanligt att folk återigen vänder bort från Gud: funktionen av Gud tycks då ha försvunnit för man upplever att man inte längre behöver Hans hjälp, kunskap eller makt. Sensmoralen blir ungefär: ”Gud behöver finnas när jag, i min specifika situation, behöver Honom”. Återigen är det naturligt med ett sådant beteende- och tankemönstret för människor är oftast jagcentrerade, och funktionella, i sina förhållningssätt (framförallt inom mer individualistiska kulturer). Däremot gör man då troligtvis ett felaktigt antagande om vem Gud är och vad Han kan göra.

Så avslutningsvis verkar det finnas krafter i samhället som pekar gemene man bort från Gud, vilket troligtvis förstärks av att vi människor tenderar att vara funktionella i våra beteenden och troshållningar. Gud behövs inte i Sverige, verkar det som att samhället säger oss. Många gånger kan det vara på grund av felaktiga antaganden om vem Gud är, vad Han kan göra och vilka vi är i relation till Honom. Det kanske är så att vi kristna behöver ha detta i åtanke när vi träffar och talar med människor. Förstå att de flesta människorna gör saker för att det är funktionellt för dem men också försöka förstå vilka antaganden de gör då de tänker på Gud. För om det är så som vi kristna tror, så finns Gud och Han kommer fortsätta finnas – oavsett om samhället eller individen tycker att Han fyller en funktion eller inte. För i slutändan kommer det alltid vara vi som behöver Gud, och inte Gud som behöver oss.

/ Hajdi Moche

Artikeln som pdf

Vart tog egentligen Jesus vägen?

Veckans film är en föreläsning av historikern Per Ewert. Han är också författare till den mycket läsvärda ”Sherlock – Fallet med den tomma graven” (Sjöberg förlag), en Sherlock Holmes-roman där Jesu död och uppståndelse utreds, samt ordförande för den kristna tankesmedjan Claphaminstitutet. Här redogör Per Ewert för den historiska metoden och vad vi faktiskt vet om Jesus. Filmen är producerad av Apologia.
Om filmen ger mersmak rekommenderas boken starkt – finns här: http://www.sjobergsforlag.se/bocker/romaner/sherlock-fallet-med-den-tomma-graven-per-ewert


Låt showen börja!
 

Veckans film: Har vetenskapen begravt Gud?

Veckans film är redan något av en klassiker. I en debatt från Oxfords naturhistoriska museum möts två välkända Oxfordprofessorer i en sansad och mycket sevärd duell på temat ”Har vetenskapen begravt Gud?”
Richard Dawkins betraktas som nyateismens främste förgrundsgestalt. Han är etolog och tidigare ‘Professor for the Public Understanding of Science’, som inrättats av miljardären Charles SimonyiDawkins är en ansedd debattör och författare med titlar som ”The God Delusion”. 
 
John Lennox är professor emeritus i matematik och vetenskapsfilosof. Han är en välkänd kristen apologet som föreläser och debatterar på flera kontinenter. I samband med debatterna med Dawkins skrev han boken ”God’s Undertaker. Has science buried God?”, som finns som pdf på svenska här: http://www.credoakademin.nu/images/pdf/lennox-guds-dodgravare.pdf
Här kommer som en liten bonus ett musikaliskt svar på kvällens debattfråga, signerat Newsboys:
Okej, let the show begin!
 

Vad är sanning – del 2

Här kommer del 2 i min bloggserie om Sanningen. Del 1 kan läsas här.
Sanningsfrågan Vad är sanning? är grundläggande och avgörande när vi talar om kristen tro och kristet liv. Som kristna tror vi inte på lögnen, utan vi älskar Sanningen och vi har satt vår tro till  den. Vi tror på Sanningen och vi erkänner, att vi är för Sanningen och inte mot den.(5) 
När nu kristen tro och kristet liv har det förhållandet till Sanningen, ja, då måste vi också veta svaret på sanningsfrågan. Vi måste helt enkelt ha kunskap om sanningen. Paulus skriver att Guds vilja är, att vi människor ska bli frälsta OCH komma till kunskap om Sanningen.(6)  Det räcker således inte med att bli frälst och bli en kristen, utan vi måste också få kunskap om vad Sanningen är, för att inte gå vilse.
SANNINGENS NATUR
Sanningen är något i sig själv och den har en Gudagiven natur, och det är så vi kan lära känna  Sanningen. I Bibeln är Sanningen ett fundamentalt uttryck för Guds natur. Det betyder, att kunskap om Sanningen är kunskap om Gud. Sanningen och Gud är oskiljaktliga. 
Sanningen visar oss vad Gud är och står för, nämligen fasthet, säkerhet, pålitlighet och trofasthet. När sanningen beskriver något, oavsett vad det är, då är det alltid en fast, bärande, giltig och förpliktande verklighet som den beskriver. Det vill säga, att vi med säkerhet kan veta att Sanningen säger som det är och stämmer överens med den verklighet som den beskriver.(7)  Sanningen lånar sig aldrig till några billiga ”PR-vinster”, utan beskriver verkligheten som den är, utan att försköna eller smutskasta, förgylla eller mörklägga den verklighet som vi lever i.
Gud finns och därmed finns också den Sanning som jag skriver om här. Gud är den Sanningens absoluta förutsättning. Och då talar jag inte om vilken Gud som helst, utan om den Gud som är evig, som är en person, som vet allt och som presenterar sig själv i Bibeln, i skapelsen, i historien, i människors liv, erfarenheter och samveten, men framför allt i och genom Jesus Kristus.(8) 
I samhället och i vårt vardagliga tal så rör vi oss med olika sanningsbegrepp, vilket vi gör både medvetet och omedvetet. Jag nämner dem enbart här utan att närmare definiera dem. 1. Analytisk sanning. 2. Empirisk sanning. 3. Vetenskaplig sanning. 4. Naturvetenskaplig sanning. 5. Sanning som ett filosofiskt grundbegrepp. 6. Sanning i normalt språkbruk. 7. Personlig sanning.(9) Men det är inget av dessa sanningsbegrepp som ”håller måttet” i en jämförelse med det sanningsbegrepp som jag talar om här. Det vill säga, att vi kan inte säkert veta att de olika sanningsbegreppen säger som det är och stämmer överens med den verklighet som de beskriver. De är både temporära och begränsade.(10) Därför ska vi inte förväxla de olika sanningsbegreppen med Bibelns sanningsbegrepp och med Jesu sanningsanspråk. 
ABSOLUT OCH OBJEKTIV SANNING
Detta är Bibelns sanningsbegrepp och det hör alltid samman med Jesu sanningsanspråk. Finns Gud – den Gud som jag tror på och beskriver här – ja, då finns detta sanningsbegrepp. Det är egentligen ett ”Gudsbevis”.
Här ger jag några beskrivningar av absolut och objektiv sanning:
  • Den är evig. Sanningen är evig såsom Gud är evig. Det betyder, att Sanningen har alltid funnits och den kommer alltid att finnas i tid och evighet, till skillnad från de temporära och begränsade sanningsbegreppen.
  • Den är oföränderlig. Sanningen kan inte förändras av några mänskliga teorier eller diskussioner. Inga argument, hur välformulerade de än är, kan förändra Sanningen. Det är med Sanningen som det är med Guds existens och med hans natur. Gud finns och det är ett oföränderligt faktum och hans natur förändras aldrig. På samma sätt är Sanningen  oföränderlig.(11) Det är sanningens natur. Det vill säga, att det som var sant igår det är sant idag och det kommer att vara sant även imorgon och i all tid och i evighet.
  • Den är fundamental.
            Den är grundläggande för hela vår tillvaro och fungerar som ett bärkraftig fundament i liv
            och död, i tid och evighet, och för varje människa som bejakar den och som erkänner sitt
            totala beroende av den.(12)  Och Gud har tänkt, att hans församling ska vara Sanningens
            stödjepelare och grundfäste(13)  i den här tillvaron som vi lever i här och nu, där både lögner,
            halvsanningar och de olika sanningsbegreppen tampas om utrymmet.
  • Den kan inte besegras. Sanningen kan attackeras och ifrågasättas, men den är omöjlig att besegra. Endast för Sanningen förmår vi något, aldrig mot Sanningen.(14)  Sanningen kommer alltid att hinna ikapp oss, förr eller senare, oberoende av vem eller vilka vi är. Det är med Sanningen som det är med Gud. Hos dem finns inget anseende till   personen.(15)  Vare sig med ord eller handlingar, teoretiskt eller i det praktiska och verkliga livet har vi möjlighet att besegra Sanningen. Lögnen kan besegras, och den kommer att slutgiltigt besegras, men inte Sanningen. Jesus, som är Sanningen förkroppsligad och personifierad och som är full av nåd och sanning(16)  – vilket är en oslagbar kombination –  han dödades och begravdes, men han uppstod igen från de döda på tredje dagen,(17) och han lever för tid och evighet, precis som Sanningen gör och kommer att göra.
  • Den är trovärdig. Det är enbart Sanningen som är trovärdig. Lögnen är aldrig trovärdig och kan heller aldrig vara det. Därför går kristen tro, såsom den beskrivs i Bibeln, alltid hand i hand med Sanningen. Den tro som Gud har gett oss som en gåva och Sanningen, som också är Gudagiven, hör ihop med varandra på ett odelbart sätt. Och kristen tro och Sanningen allierar sig aldrig någonsin med lögnen eller med några halvsanningar, utan de bevarar alltid sin trovärdighet.(18) 
  • Absolut sanning: Oinskränkt, fullständig, fullkomlig, orubblig, definitiv och slutgiltig.
            Inget kan läggas till eller dras ifrån.
  • Objektiv sanning: Saklig, opartisk och allmängiltig. Motsatsen till det osakliga och subjektiva.
Väl mött!

p.p1 {margin: 0.0px 0.0px 0.0px 0.0px; font: 12.0px ‘Times New Roman’; color: #000000; -webkit-text-stroke: #000000} p.p2 {margin: 0.0px 0.0px 0.0px 0.0px; font: 12.0px ‘Times New Roman’; color: #000000; -webkit-text-stroke: #000000; min-height: 15.0px} li.li1 {margin: 0.0px 0.0px 0.0px 0.0px; font: 12.0px ‘Times New Roman’; color: #000000; -webkit-text-stroke: #000000} span.s1 {font-kerning: none} span.s2 {font: 8.0px ‘Times New Roman’; font-kerning: none} span.s3 {font: 12.0px Symbol} ul.ul1 {list-style-type: disc}

Källor/noter: (5) 2 Tess. 2:9-13. 2 Kor. 13:8. (6) 1 Tim. 2:4. (7) I GT är det hebreiska ordet ämät det viktigaste ordet för sanning, och i NT är det grekiska ordet aletheia huvudordet för sanning. Båda orden har den betydelsen som jag återger i texten här ovan. (8) Jes. 40:28. Joh. 1:1. Rom. 1:19-20. Ps. 19:1-5. Hebr. 11:3. I Bibeln beskrivs historiska tider, händelser, platser och personer. I både GT och NT. 1 Joh. 1:1-4. Apg. 4:19-20. Rom. 2:14-15. 9:1. Joh. 1:14, 18. 10:30. (9) På google.se kan du söka efter de olika sanningsbegreppen och se definitioner av dem. (10) Ps. 117:2. Evig sanning i motsats till temporär sanning: För viss tid, tillfällig, övergående.  (11) Ps. 119 är en dokumentation av detta. (12) Hebr. 1:3. Ps. 119:105. (13) 1 Tim. 3:15. (14) 2 Kor. 13:8. (15) Rom. 2:11. 5 Mos. 10:17. 2 Krön. 19:7. 16) Joh. 14:6. 1:14, 17. (17) Joh. 11:25-26. 1 Kor. 15:3-21. I GT har vi profetior om detta, och i NT kan vi läsa om uppfyllelserna av dessa profetior. I NT profeterade Jesus själv om sin uppståndelse från de döda. (18) Ef. 4:15, 25. Sak. 8:16-17. 1 Joh. 2:21. 2 Tess. 2:12-13. 2 Joh. v.1-4. 3 Joh. v.3-4. 1 Tim. 2:1-4. v.4.

Apologetik i all ödmjukhet – del 1

Följande händelse utspelade sig 2012, under mitt pastorsadjunktsår i Lycksele församling i (Svenska kyrkan). Det var fredag eftermiddag och eftermiddagsfikat var just avklarat. Jag gick upp från fikarummet till den byggnad där mitt kontor låg, med tanken att färdigställa söndagens predikan, som jag skulle hålla i Lycksele kyrka.
Väl innanför ytterdörren mötte jag en ung man (något äldre än mig själv) som ville tala med kyrkoherden. Eftersom kyrkoherden inte var där då, frågade jag om han kunde tala med mig, eftersom jag antog att han ville tala med en präst. Då kröp det fram att hans egentliga ärende var att gå ur Svenska kyrkan, och han kom för att lämna in sin utträdesblankett på pastorsexpeditionen.

Eftersom datumet för möjligheten att begära utträde för innevarande år redan var passerat, sade jag åt honom att han visst kunde träda ur som medlem i kyrkan, men först då under nästkommande år. Han skulle alltså då bli tvungen att vara medlem och betala medlemsavgiften ett år till. Man kan lugnt säga att han var missnöjd med svaret, men jag förklarade att sådana var reglerna, och det var inget jag kunde göra något åt.
Efter en stunds ordväxling kring detta problem, kom samtalet så småningom att glida över i andra frågor än mannens eventuella medlemskap i kyrkan, och samtalet kom att spänna från personliga erfarenheter av motgångar, som i sin tur knöts an till teodicéproblemet, till hur skapelseberättelsen i Genesis kan förstås ur ett naturvetenskapligt perspektiv.
Ganska snabbt kom det att gå upp för mig att jag var ute på djupt vatten, när han i inledningen av samtalet berättade att han hade disputerat i fysik. Här var någon som uppenbarligen hade brottats en hel del med frågorna han kom med, och till skillnad från mig, saknade han inte teoretisk kunskap i ämnesområdet.
Jag hade ingen aning om vart samtalet skulle ta vägen, och hade jag vetat vad jag hade gett mig in på, så är det frågan om jag hade vågat ta mig an den unge mannens alla invändningar och frågor (eftersom flera av dem tangerade min egen
kunskapsnivå). Likafullt gjorde jag mitt bästa, och bad Gud leda mig genom samtalet på bästa sätt.

Ett par timmar senare gick mannen ifrån pastorsexpeditionen med en artikel i handen om hur det hebreiska ordet ”yom” (”dag”) kan förstås utifrån en tolkning av Genesis som inte motsäger modern naturvetenskaplig forskning – tillsammans med sin utträdesblankett. Hur kunde det bli så?

Även om jag fortfarande återkommer till den här händelsen ibland, och fortfarande inte riktigt har kunnat fatta vad som hände, tror jag att en del av svaret står att finna på den attityd och den metod som jag i samtalet tillämpade (även om jag i stunden inte var medvetna om det då). Därför skulle jag vilja dela med mig av fyra enkla principer som jag har upptäckt är till god hjälp i samtal med andra människor i frågor som tangerar apologetikens domäner, och jag hoppas att de kan vara till hjälp för någon annan.


De fyra principerna är: 
1) Utgå från det som förenar 
2) Våga fråga  
3) Lämna den andre med något att tänka på 
4) Utvärdera din insats efter samtalet.

1) Att utgå från det som förenar oss med vår meningsmotståndare är något av det svåraste man göra – särskilt när man tidigt i samtalet upptäcker att man står för väldigt olika uppfattningar. I det läget är det frestande att spänna de intellektuella musklerna och gå till frontal(lobs)angrepp (”the battle of the brains”). Fall inte för den frestelsen, för den kan sabotera möjligheten till ett gott samtal för en lång tid framöver.
Egentligen borde det här vara så självklart att det inte behöver sägas, men alltför ofta glömmer vi i vår iver bort att attityden spelar stor roll. Därför behöver vi påminnas om det.
En väldigt viktig nyckel i samtalet med den unge mannen var det faktum att vi kunde mötas i svårigheterna hur vissa bibeltexter ska tolkas eller förstås, och de personliga erfarenheterna av motgångar och misslyckanden i livet, vilket gjorde att det som förenade oss höll ihop oss i samtalet även när vi uttryckte oenighet i vissa frågor (vilket vi också gav uttryck för). Samtalet blev ett bra samtal tack vare att vi båda ansträngde oss för att gå den andre tillmötes och ingå i en uppriktig dialog med varandra i ordets rätta bemärkelse (ordet dialog kommer av grekiskans ”dia logos”, som kan översättas med ”att dela ordet”.)

Det här exemplet är ju hämtat från mitt eget liv, men även i Bibeln finns det exempel då
människor som har sökt möta andra människor i fruktbar dialog genom att utgå från det som förenar dem. Ett av de bibliska exemplen kan vi hitta i Apostlagärningarna, där aposteln Paulus på Aeropagen i Athen knöt an till något redan befintligt hos sina åhörare när han sade: ”När jag har gått omkring och sett på era gudabilder har jag nämligen också upptäckt ett altare med inskriften: Åt en okänd gud. Det som ni alltså dyrkar utan att känna till, det är vad jag förkunnar för er.” (Apg 17:23)
Det är inte så att vi alltid kan eller bör vara så rättfram som Paulus är i den här texten när det gäller talet om Gud, och så var det även för mig i samtalet med den unge mannen. Ibland måste öva oss i konsten ”att tala om Gud utan att tala om Gud.” Min egen erfarenhet är att samtal ofta i ett initialt skede rör sig på abstrakt, teoretiskt och filosofiskt plan – utan att ens nämna Gud – för att sedan fördjupas. Och vi kan enas kring vissa saker som vi gemensamt kan utgå ifrån med vår dialogpartner, öppnas möjligheten upp för att föra in en teologisk tolkning av tillvaron i bilden (med hjälp av apologetikens verktygslåda).
Hade jag i mitt samtal med mannen börjat i Gudsfrågan på en gång, är det inte säkert att vi hade kunnat enats kring så mycket annat. Men genom att med stor generositet söka en gemensam utgångspunkt som jag sedan kunde knyta an till med hjälp av apologetikens redskap, kunde jag senare i samtalet förtydliga vad jag trodde, och varför jag trodde som jag trodde, samtidigt som jag hela tiden erhöll min samtalspartners erkännande och respekt – utan att han för den skulle höll med mig i allt (för det gjorde han inte).
Det gäller alltså att ”gå varsamt min kristen” (Sv.Ps 565) för att inte riskera att trampa den andre på tårna, och till följd av det rasera det förtroende vi gradvis byggt upp. Här är det fingertoppskänsla som gäller, och för att själv aldrig glömma bort den här viktiga grundläggande attityden, återkommer jag själv ofta till följande kloka ord av den danske filosofen Sören Kierkegaard:

”Om jag vill lyckas med att föra en
människa mot ett bestämt mål måste jag
först finna henne där hon är och börja just där.


Den som inte kan det lurar sig själv när hon tror hon kan hjälpa andra.
För att hjälpa någon måste jag visserligen förstå mer än vad han gör men först och främst förstå det han förstår.

Om jag inte kan det så hjälper det inte att jag kan mer och vet mer.
Vill jag ändå visa hur mycket jag kan så beror det på att jag är fåfäng och högmodig och egentligen vill bli beundrad av den andre i stället för att hjälpa honom.

All äkta hjälpsamhet börjar med
ödmjukhet inför den jag vill hjälpa och
därmed måste jag förstå att detta med att hjälpa inte är att vilja härska utan att vilja tjäna. Kan jag inte detta så kan jag heller inte hjälpa.”


Bättre kan det knappast sägas. 

/ Markus Ahlstrand

Artikeln som pdf

Bloggredaktörens anmärkning: Nästa vecka fortsätter vi med del 2 om argumentation med innehållet Våga fråga, Lämna den andre med något att tänka på och Utvärdera din insats efter samtalet

Vad är sanning?

”Vad är sanning”? 
Det var den romerske Landshövdingen Pontius Pilatus som ställde denna fråga, då han stod inför att fria eller fälla Jesus, i det som var en skenrättegång och som har kommit att betraktas som historiens värsta justitiemord. (1)  
”Vad är sanning”? är den viktigaste frågan som en människa någonsin har ställt och kan ställa. Sanning, som är det enda som är trovärdigt i en förljugen värld. Sanning, som är ett nyckelbegrepp i Bibeln. Sanning, som är något helt centralt och avgörande i en kristen människas liv. Sanning, som har med församlingens rätta och ursprungliga identitet att göra, då församlingen ska vara ett fundament för sanningen, där sanningen ska kunna vara säkert förankrad. Sanning, som är en nödvändighet för att allt mänskligt och samhälleligt liv ska kunna fungera på ett ordnat, människovärdigt och människovänligt sätt. 
Jesus säger: ”Gud, ditt ord är SANNING”. ”Jag är vägen, SANNINGEN och livet, ingen kan komma till Fadern, utom genom mig”. ”Ni ska förstå SANNINGEN och SANNINGEN ska göra er fria”. (2)
Paulus säger: ”…Gud vill, att alla människor ska bli frälsta och komma till kunskap om SANNINGEN”. Frälsning och SANNING hör ihop med varandra på ett odelbart sätt. ”…den levande Gudens församling, SANNINGENS stödjepelare och grundfäste”. ”Inte mot SANNINGEN utan allenast för SANNINGEN förmår vi något”. (3)
Profeten Hosea säger: ”…ingen SANNING och ingen KÄRLEK och ingen GUDS KUNSKAP finns i landet. Man svär och ljuger, man mördar och stjäl och begår äktenskapsbrott, och blodsdåd följer på blodsdåd”. (4) Det blir en ond cirkel när dessa tre, som är ETT med varandra, saknas i landet. 
Vi kan med säkerhet slå fast, att utan sanning kan ingen av oss veta något säkert. Det finns inget som är pålitligt och trovärdigt. Ingen kan säga vad som är rätt eller fel, gott eller ont och ingen kan hänvisa till etik och moral eller till en hållbar värdegrund för bestående och hållbara värden, och våra val blir då egentligen meningslösa. Utan sanning är det hur som helst med människosyn och med människovärdet och det finns inget som säger att människolivet är okränkbart ifrån konceptionen och allt framåt. Utan sanning, så kan heller inte våra samveten fungera på ett vägledande sätt. 
Det är mycket som talar för, att det som är sekulärt och Gudlöst i vårt samhälle idag, också är SANNINGSLÖST. Sanningen har fått stå tillbaka för mänskliga idéer, hypoteser, teorier, gissningar och spekulationer, och konsekvensen har blivit en allmän vilsenhet hos nutidsmänniskan. 
Mina läsare förstår säkert, att jag inte skriver om vilket sanningsbegrepp som helst. I min nästa bloggtext, som kommer längre fram på SAS bloggsida, då ska jag göra en kort presentation av olika sanningsbegrepp som vi rör oss med i vårt vardagliga liv. Då ska jag också beskriva det sanningsbegrepp som jag framför allt syftar på här, nämligen absolut och objektiv sanning, som är Bibelns sanningsbegrepp och Jesus sanningsanspråk.
Väl mött!
Källor: (1) Joh. 18:28-19:16. 18:38. (2) Joh. 17:17. 14:6. 8:31-32. (3) 1 Tim. 2:1-4. v.4. 3:15.         2 Kor. 13:8. (4) Hosea 4:1-2. 

p.p1 {margin: 0.0px 0.0px 0.0px 0.0px; font: 12.0px ‘Times New Roman’; color: #000000; -webkit-text-stroke: #000000} p.p2 {margin: 0.0px 0.0px 0.0px 0.0px; font: 12.0px ‘Times New Roman’; color: #000000; -webkit-text-stroke: #000000; min-height: 15.0px} span.s1 {font-kerning: none}

Om Brödet och Bagaren

”All kunskap om det okända börjar med studiet av det kända”

En av det mänskliga tänkandets grundsatser formuleras så. Oavsett om vi ser
ner i pedagogikens grunder eller undersöker filosofernas formulerade
trossatser, eller för den delen teologins försök att ordna upp trons innehåll i
dogmer och läror så är det alltid i det kända vi börjar. Om det okända vet vi
bara att det måste inrymma och bestå av miljoner kända ting. De kända
tingen är nämligen närvarande, påtagliga och för all del studerbara. Bara om
vi kan börja med något observerbart kan vi ens börja prata om det som inte
syns eller syns vara.

I fråga om bröd dessutom ätbara.

Det dagliga brödet är en ur historisk och teologisk synvinkel ett grundtema för
både fysisk och själslig tillvaro. Inte för inte är en av kärnorna i all tro ”Giv oss
idag vårt dagliga bröd”. Utan bröd i bred bemärkelse upphör allt liv och allt
medvetande och alla frågor. Livet hänger på brödets ätande. Och som i så
många andra fall behöver den hungrige inte veta någonting om hur bröd blir
till och heller inte ha den blekaste aning om vem som bakade det. Brödet
möter ett livsbehov och den som livnär sig kan i ett helt långt liv leva i
fullständig aningslöshet om både ”hur bröd blir till och vem som gör det”.
Magens enda teologiska behov är: går det att äta? Sen kan tungan lägga sig i
och ha synpunkter på hur det smakar, men det är redan överkurs för den
hungrige.

Det synes mig otroligt att det kan finnas en enda människa som tror att brödet
bakar sig själv. Smaka på den tanken ett ögonblick. Hur skulle det vara om
brödet kunde bestämma sin tillblivelse?
Spannmålen besitter då i sig en färdighet att önska sig bröds gestalt. För det
börjar ju med någon form av mjölgivande organism. Den har förmågan att
utvälja åt sig sin egen undergång genom malning och sållning, (Och
förmågan att organisera sådan apparatur), den har en instinktiv förståelse om
nödvändigheten av någon vätska och antas vara kapabel att söka rätt vätska
i rätt mängd för att de inneboende processer som fuktat mjöl har kan börja.
Den vet också att alliera sig med en mikroorganism som har märkliga
egenskaper. Den kan bryta ner stärkelsen i mjölet till sockerarter som den
sedan förtär och omvandlar till alkohol och koldioxid. Dessa kamikazepiloter
bygger upp en sådan nivå av alkohol att de dör, men den andra produktens
små blåsor fångas effektivt upp av det proteinnät som det fuktade mjölet
under mekanisk bearbetning bygger i en omvandling av de tidigare separata
ingredienserna till en integrerad enhet. Vi kallar det deg. Energin till denna
mekaniska bearbetning finns inte i ingredienserna, de måste tillkallas utifrån.
Hur spannmålen kommer i kontakt med denna är inte känt. Men den måste
finnas enär det utan denna agent inte sker någon integrering av det som skall
bli bröd.
När glutennätet når sin optimala täthet fasthåller det den mesta möjliga
mängd koldioxid som sedan gradvis expanderar degen och under det nästa
momentet: upphettningen, får dem att konsolidera det jästa brödets höjd och
struktur.

Upphettningen kan inte ske godtyckligt, den måste ske kontrollerat. Det
räcker inte med ett blixtnedslag som sätter skogen i brand. Hettan dödar
alkoholen i takt med att den får proteinnätet som består av gluten att
koagulera. I den yta som hettan närmast drabbar omvandlas en del av
stärkelsen till invertsocker som under hetta karamelliserar och ger den
lockande bruna ytan. Hettan får inte utsätta brödet för länge, då övergår den
snart till aska. Timingen är nödvändig. Är det spannmålen som styr energin?
Det självbakade brödet är redan här en utmaning på det mest fundamentala
planet. Och mig veterligen existerar ingen enda människa som tror att bröd
blir till på detta vis. En annan sak som jag utan minsta tvekan kan konstatera
är detta: ingen normalt funtad människa förväntar sig någonsin att finna
bagaren i brödet. Minsta andel av bagarens eget väsen i degen, låt säga i
form av en fingernagel eller hårlock skulle vara en anomali, värd en
reklamation minst!

Så miljarder människor äter sitt dagliga bröd och är fullständigt övertygade
om att inget bröd existerar utan bagare trost att de aldrig i sitt bröd finner
bagaren.

Från det kända till det okända. Förutsättningarna för ett enda bakat bröd
ställer upp en exakt specifikation av ingredienser, av exakta mått på extern
mekanisk bearbetning, av precisionstilldelad energi under absolut allt annat
än godtycklig tidsrymd.
Det enda som under inga förhållanden åstadkommer en enda limpa är
godtyckliga råvaror plus slumpmässiga processer under oändlig tidsrymd.
Komplexiteten i en enda limpa är försumbar om än bara realiserbar under
exakta förutsättningar som den tänkande bagaren äger kunskapen om. Det
mesta i livet är mera komplext än bröd. Den levande cell som bär vetets hela
tillblivelseprogram är miljoner gånger mera komplicerad. Och miljoner gånger
mera aktiv till att genomföra det program som finns i dess genetiska ’script’.
Att bröd inte bakar sig själv är universellt axiom. Men tron att allting kommer
ur ingentings vilja att bli någonting är upphöjd till religion.

Att hela existensen är ett lika självklart resultatet av en genomtänkt handling
av en ’bagare’ är därför inget annat än en logisk deduktion av det kända.
Ingen enda människa under hela den mänskliga historien har någonsin
observerat något annat än att vare sig bröd eller levande organismer ”bakar”
sig själva. Det som aldrig sker kan heller aldrig antas som utgångspunkt för
vad som skulle kunna ha skett.’

För till det okända kommer man bara genom det kända eller genom en
uppenbarelse från det okända. Bara det okända bakom det kända kan
klargöra det kändas tillblivelse och existens. Då bagaren inte finns i brödet är
det å ena sidan lönlöst att söka honom där men också lika lönlöst att förneka
dess existens.

Naturvetenskapen säger oss alltså att ingenting blir till av sig själv.
Uppenbarelsen säger ”Det var jag som är som gjorde det”. Där börjar den
kristna tron. En som i sig själv inrymmer all existens är upphov till allt som
existerar samt den som skapat förutsättningarna för hur det som är
samverkar.

Jag var bagerikunnig innan jag blev troende. Jag har förstått deras frustration
som letar efter gudsbevis inom skapelsen. Min lättnad över att bagaren inte
är i sitt bröd är jättestor. Men tycker lite synd om dem som måste förneka sina
självklara insikter om relationen till sitt dagliga bröd så fort de funderar över
hur det större förhåller sig till det mindre. De måste överge allt logiskt
tänkande, all förnuftig deduktion och måste lämna en smått skräckingivande
dörr öppen för att de en dag blir kannibaler genom att äta bagaren i sin
frukostmacka.

”Människan är inte designad för att leva av enbart bröd, utan av varje ord som
utgår ur Guds mun.” Brödet är den natur vi lever i, Gudsordet är den
uppenbarelse som förklarar dess betydelse.

Björn Teddy Donobauer

Apologetik del 1: Att vara kristen i skolan, på jobbet, bland vännerna – Hur varmt är badvattnet?

Att vara kristen i Sverige är hur odramatiskt som helst, vi riskerar inte att förses med svart huva och tvingas ned på knä på Medelhavets strand för att halshuggas, bara för att vi tror på Jesus Kristus. När jag gick i skolan kom det ut en bok om en skolskjutning i USA, den hette: Hon svarade ”ja” och finns nu som film. Förövaren hade frågat flickan som såg på mig från bokomslaget: ”Är du kristen?” och hon svarade: ”Ja”. Han sköt henne i huvudet.
Sådant behöver vi inte konfronteras med i Sverige. Tack gode Gud! Men ofta nog är det svårt att säga ”Jag är kristen”.

Det här är första delen i en bloggpostserie tänkt som stöd till alla oss som trivs med Jesus, med kyrkan vi är med i, som ändå skäms eller tvekar en smula när frågan vad vi tror på kommer, vi som gärna svarar att vi såg på skidor eller var på fotbollsmatch i helgen, fast höjdpunkten var ungdomskvällen eller gudstjänsten eller bönegrupper.

Den är också tänkt som en möjlighet för dig som inte delar den kristna tron att se på både tron och alternativa verklighetsbilder med mina ögon.

Bloggpostserien är skriven av en kille som heter Martin Walldén, en kille som ägnat hela barndomen åt att växa upp i kyrkan, som hade många av sina bästa vänner i kyrkan, som där upplevde en miljö som var varm och tillåtande och som fick honom att växa, men som då högstadieläraren frågade vilka som var kristna i klassen ändå inte våga räcka upp handen, bara mina två andra trosfränder vågade.

Jag tänkte så här i första inlägget i serien dela några tankar om vad det är vi ger oss in i då vi offentligt bekänner oss som kristna (alltså vid de tillfällen då vi inte kan slingra oss undan utan faktiskt måste medge att vi är kristna). Badvattnet i rubriken är vår samtid och dess kulturyttringar, grundfilosofi och åsiktsriktningar. Vi kan tänka oss en bassäng med vatten, den kan objektivt beskrivas ha en temperatur på X grader Celsius, men ändå kommer en person som just kommer upp ifrån en isvak att beskriva upplevelsen och temperaturen som mycket annorlunda jämfört med den som just kommer ut ifrån en bastu. Du och jag som kristna kommer från ett sammanhang, den som inte tror på Jesus kommer från ett annat. Vi möts på ett och samma ställe, men våra upplevelser och våra förutfattade meningar om vår tid och det vi samtalar om skiljer sig ändå åt väldigt ofta.

Vi lever i ett sammanhang som automatiskt klumpar ihop dumhet med kristen tro, som njuter av att säga att ”Jag tror på vetenskapen”, ett samhälle som tycks tro att detta är normen trots att det är ganska ovanligt i jämförelse med övriga länder i världen.

Du och jag har uppförsbacke, vi kommer från den goa värmen i bastun där tron ger oss mening och sammanhang, där vänner rycker om och stöttar varandra, där smarta filosofer skriver böcker och debatterar offentligt om den kristna trons sanning och koherens, om Bibelns trovärdighet och nyateismens tillkortakommanden, men så i den där bassängen där vi just möter någon som upplever verklighetens badvatten helt annorlunda då flyger de goda argumenten bort, vi snubblar och tystnar. Denna första bloggpost kommer jag inte förse någon med något som helst material för att bemöta den andre som inte alls har så goda skäl som kanske både vi själva och den icketroende lätt tror, påhejad av omvärlden, jag kommer bara belysa att det är inte så konstigt att vi tystnar, allt tycks tala emot oss, men jag vill komma med en uppmuntran: VAR OCH EN AV OSS KAN SLIPPA STÅ UTAN SVAR!

 

Från ett håll kan det se ut som en oerhörd uppförsbacke,
nästan omöjlig att ta sig uppför
Från ett annat håll är det en knappt märkbar liten sluttning

Kanske verkar det vara en oöverstiglig backe detta att kunna åtminstone lite grand försvara sin kristna tro, men jag tror att det handlar om att vår samtid får oss att tro att berget måste bestigas på icke-kristnas vis. Så är det inte, berget har många vägar upp och en del är lättare, men upp till toppen kommer man ändå!

Eller annorlunda uttryckt:
Många invändningar mot kristen tro är inte så allvarliga eller svåra som vi och icke-troende tycks tro eller mena, men för att vi ska förstå att vi inte är ensamma om att uppleva att det blåser snålt när man kommer ut som kristen vill jag ge er tre nutida, offentliga exempel på personer som utan att ha gjort något dåligt, bara gjort det de skulle, ändå råkat i blåsväder på grund av att de är kristna.

Elisabeth Svantesson
När hon utsågs till arbetsmarknadsminister av regeringen Reinfeldt blev det mycket skriverier om hennes tidigare medlemskap i Livets ord och Ja till Livet. Man hade till och med en omröstning på Aftonbladets hemsida om det var ett problem att Svantesson tidigare varit med i Livets ord, vilket 72 % ansåg.

Alice Bah-Kuhnke
Hon fick ett veritabelt drev mot sig när hon skulle bli ny kulturminister. Hon sa i en intervju: ”Jag får aldrig så många hatbrev som när jag säger att jag är kristen. Är inte det intressant? Och då är jag ändå både svart och kvinna.”

Per Eriksson
Per Eriksson hamnade i blåsväder innan han ens hade tillträtt som rektor för Lunds universitet 2009. När det blev känt att Per Eriksson är praktiserande kristen – tidigare pingstvän, nu tillhörande Hyllie Parkkyrka, en frikyrka ansluten till Baptistkyrkan, blev det hetsig debatt.
Lärare vid Naturvetenskapliga fakulteten hävdade att Erikssons frikyrkliga bakgrund stod i kontrast till Universitetets värderingar. Frågan nådde ända upp i riksdagen.

Tack för att du följt med så här långt! Nästa gång börjar vi vandra uppför motlutet genom att se på någon eller några invändningar som vi möter som kristna på fikarasten, på träningen eller när vi träffar andra människor som inte delar vår tro på annat sätt.

Även den som inte omfattar den kristna tron inbjuds följa med vandringen uppför backen, låt oss slå följe!

Del 2 kommer redan på lördag!

Hur ska historisk forskning behandla det övernaturliga?

Den nyutkomna boken Den okände Jesus av Cecilia Wassén och Tobias Hägerland är det senaste försöket på svenska att beskriva en historisk Jesus om naturalismen hade varit sann. Som Stefan Gustavsson påpekar i sin recension av boken är författarna ovanligt öppna med detta: i inledningen slår de fast att de utgår från att allt som skett i historien orsakas av en ”känd inomvärldslig orsak” och att det som är ”naturvetenskapligt omöjligt” inte kan ske. Innan de ens börjar titta på Jesu liv utgår de alltså från att mirakler och Gudsingripanden inte kan ske och aldrig har skett. De kallar detta för en ”vetenskaplig” syn.




I själva verket är denna naturalism en filosofisk position som både är obevisad och obevisbar. Inte bara det, som jag påpekat tidigare är den självmotsägande, och ingen är egentligen naturalist i praktiken. Om naturalismen vore sann skulle vi inte kunna lita på våra tankar eftersom de enbart är resultaten av omedvetna, icke-rationella inomvärldsliga processer, vilket gör all vetenskap meningslös och irrationell, inklusive den Wassén och Hägerland presenterar.


Som försvar för sin metodologiska naturalism skriver författarna i ett debattsvar till Gustavsson att om de inte tillämpade den skulle de tvingas erkänna allt


Då skulle vi kunna anta att andra helare under antiken, som Apollonios av Tyana, också mirakulöst kunde bota sjuka och uppväcka döda, eller att exorcisten­ Eleasar som den judiske historikern Josefus beskriver faktiskt drev ut onda andar.
I ett annat sammanhang skulle­ man få räkna med att Koranen och Mormons bok uppenbarades­ för Mohammed respektive Joseph Smith på det sätt som dessa profeter hävdade. Med ett sådant förhållningssätt skulle allt bli möjligt – men som historiker skulle vi inte kunna bli överens om mycket.
Wassén och Hägerland tycks alltså mena på fullaste allvar att alternativet till att utgå från att inga mirakler någonsin sker i historien, är att utgå från att alla påståenden om att mirakler sker är sanna. En sådan dikotomi möter vi inte någon annanstans i historieforskningen. Ingen hävdar att samtliga som hävdat sig vara kungar genom århundradena antingen faktiskt har varit det, eller så har ingen av dem existerat!


Alternativet till att utgå från naturalismen a priori är naturligtvis inte att tro på vartenda religiöst påstående som finns. Inte heller är det att a priori utgå från att Gud och det övernaturliga finns. Nej, utgångspunkten bör vara agnostisk – det kan vara så att ett mirakel har skett när människor har påstått att det har skett, eller så har det inte gjort det.


Att innan man ens tittar på beläggen för det ena eller andra utgå från att allt som skett i historien grundar sig i kända, inomvärldsliga orsaker, är att inte längre söka det som är sant utan enbart det som bekräftar en redan fastslagen världsbild. Som Stefan Gustavsson skriver i en replik till Wassén och Hägerland: “Om Gud har agerat övernaturligt och vi har låst oss vid att alla händelser måste ha en naturlig orsaksförklaring kommer vårt vetenskapliga arbete inte att leda oss i riktning mot sanning. Och sanning är ju målet för all vetenskap.”


Detsamma gäller om ängeln Gabriel faktiskt uppenbarade sig för Muhammed eller om Krishna verkligen var Vishnus avatar. Om vi a priori utgår från att det är omöjligt kommer vår vetenskap att motsäga det som verkligen är sant – vilket går emot vetenskapens syfte. Därför bör religionshistoriskt arbete utgå från en agnostisk position vad gäller det övernaturliga, snarare än att argumentationslöst utesluta Gudsingripanden innan man ens börjat titta på det historiska materialet.

Micael Grenholm