Kategoriarkiv: Guds existens

Legobygge #2: Tillvarons grund och eviga kraft

Det här en fortsättning på ett tidigare inlägg. Du får mer ut av detta inlägg om du har läst det första.

I mitt förra inlägg argumenterade jag för att någonting existerar oberoende av allt annat. Om detta stämmer skulle vi kunna säga att vi hittat en oberoende grund för tillvaron. Jag vill fortsätta undersöka egenskaperna hos denna oberoende och nödvändigt existerande grund för tillvaron, återigen med hjälp av Joshua Rasmussens resonemang i How Reason Can Lead To God: A Philosophers Bridge To Faith.

Kraft finns – men varför?

Vi kan börja med en enkel observation. Du har kraften (förmågan, makten osv. jfr eng. ”power”) att läsa (och att sluta läsa) denna text. Du har kraften att komma på nya idéer, uppfinningar och dåliga skämt. Kanske är allt som finns en illusion. Om du förstod den sista meningen så har du kraften att föreställa dig att allt som finns är en illusion. Du har till och med kraften att föreställa dig att kraft inte finns. Men för att förneka att kraft finns måste du använda din kraft att förneka att kraft finns. Och så vidare. Kraft är något som finns i verkligheten.

Men varför finns något som ”kraft” överhuvudtaget? Hur kommer det sig att världen innehåller fenomenet kraft? Det verkar finnas tre alternativ.

1. Kraft orsakades av något.
2. Kraft kom till utan någon orsak.
3. Kraft har alltid funnits.

Låt oss undersöka alternativen i tur och ordning.

Kraft orsakades av något

Vi inser ganska snabbt att det första alternativet inte är ett riktigt alternativ. Vad krävs för att någonting ska kunna orsaka något annat? Kraften att orsaka det såklart! Innan något kan orsaka att kraft finns så måste kraft redan finnas. Att orsaka något utan kraften att orsaka något är helt enkelt inte möjligt.

Kraft kom till utan någon orsak

Det andra alternativet kan vi i alla fall föreställa oss. Det är åtminstone inte ett rent självmotsägande påstående – om inget orsakade kraft så behövde ju inget redan ha någon sorts kraft för att orsaka det. Men allt som går att föreställa sig är inte nödvändigtvis möjligt. Vi kan t.ex. i någon mån föreställa oss att allt som finns är beroende av andra saker för att finnas, men som vi sett är detta inte möjligt. Så även om vi kan föreställa oss att kraft kom till utan någon orsak betyder detta inte nödvändigtvis att något sådant är möjligt.

Låt oss för argumentets skull testa hypotesen att kraft kom till utan någon orsak. Hur kommer det sig då att massa olika sorters kraft inte dyker upp lite här och var hela tiden? Varför har inte kraften att teleportera sig vart man vill dykt upp någonstans? Varför finns inte kraften att aldrig bli hungrig utan att äta? Kanske finns det en större kraft som hindrar vissa typer av kraft från att börja existera utan orsak nu när krafter redan kommit till utan orsak. Fysikens och biologins krafter kanske hindrar krafterna nämnda ovan från att börja existera. Så kanske det är.

Men varför fortsätter då dessa krafter att existera? Om någonting började existera (som vi nu antar att kraft gjorde) så existerar det ju inte med nödvändighet. Allt som inte existerar med nödvändighet måste inte finnas. Annars hade kraft ju inte börjat existera utan alltid funnits (alternativ 3). Varför försvinner då inte alla existerande krafter? Finns det en superkraft som hindrar alla andra krafter från att sluta existera? Vad hindrar denna superkraft från att existera i så fall? En superduperkraft kanske? Om alla krafter verkligen började finnas (som vår hypotes säger) så måste vi hitta på nya superduperkrafter – som förklarar varför de svagare krafterna inte slutar att finnas – i all oändlighet.

Det är lite som att bygga ett oändligt högt torn av Legobitar.
Uppifrån. Utan byggarbetare.

– ”Hur kommer det sig att Legobiten högst upp inte ramlar ned?” undrade Sokrates.
– ”Den sitter ju fast i Legobiten under.” svarade Thrasymachos.
– ”Men hur kommer det sig att Legobiten näst högst upp inte ramlar ned då?”
– ”Den sitter ju fast i Legobiten under sig.”
– ”Menar du alltså att alla Legobitar bärs upp av en Legobit under sig?”
– ”Men är det inte självklart Sokrates? Jag trodde att du om någon borde förstått det vid det här laget.”
– ”Jag ville bara vara säker på att jag hörde rätt min vän. Säg mig nu, vem byggde Legotornet?”
– ”Åh, det var ingen som byggde tornet.”
– ”Ingen alls?”
– ”Nej precis. Det började bara med att den översta Legobiten dök upp utan orsak.”
– ”Vid Zeus Thrasymachos! Något sådant märkvärdigt har jag aldrig hört talas om! Jag tänker dock inte skratta ut dig på en gång. Berätta först, hur kom Legobiten näst högst upp dit så att den kunde hålla upp den första? Var det någon som redan hade byggt en torn av Legobitar som den högsta råkade dyka upp på?”
– ”Nej Sokrates. Den högsta Legobiten kom till först utan orsak. Den näst högsta Legobiten kom till sen, också den utan orsak, och den hamnade precis så att Legobiten högst upp inte ramlar ned.”
– ”Det var verkligen tursamt! Men den näst näst högsta Legobiten då? Kom den också till utan orsak och hamnade precis rätt för att stödja Legobiten ovanför, och så vidare med alla bitar i tornet?”
– ”Exakt så.”
– ”Men säg mig åtminstone att det redan fanns en Legobit längst ned i tornet som inte kom till utan orsak och som alla andra bitar står på?”
– ”Ledsen att göra dig besviken min vän, men det finns ingen sådan Legobit eftersom det inte finns något som heter ‘längst ned i tornet’ Sokrates. Vad jag sade gäller alla bitar i tornet och tornet har ett oändligt antal bitar.”

Efter ett par sekunders tystnad och allvarsamma miner brast både Sokrates och Thrasymachos ut i gapskratt.

– ”Tror du att det finns någon som på allvar skulle acceptera ett sådant resonemang, Sokrates?” flämtade Thrasymachos.
– ”Det vet jag inte, Thrasymachos. En sådan person skulle dock bjuda på ett gott skratt. Säg gärna till ifall en sådan person råkar dyka upp i ditt hem utan orsak!” fnissade Sokrates.

Kraft har alltid funnits

För att förhindra att vi får en oändlig kedja av orsakslösa krafter som bär upp varandra utan att de har en egen grund att stå på, verkar det krävas en kraft som alltid funnits och som själv inte kan sluta existera för att förklara alla andra krafter vi finner omkring oss. En sådan kraft vore oberoende till sin natur och därmed nödvändigt existerande. I så fall har vi en oberoende grund för all form av kraft. Förutom att den oberoende grunden för tillvaron är nödvändigt existerande, så har den även en evigt existerande kraft som ligger till grund för alla andra krafter. Detta skulle också förklara hur det kan finnas någonting som är beroende om nu grunden för allt är oberoende. Den oberoende grunden för tillvaron har helt enkelt kraften att ge upphov till saker som är beroende.

Sammanfattning av argumentet

1. Kraft är någonting verkligt.
Eller saknar du kraften att läsa detta?

2. Kraft kom antingen till utan orsak eller har alltid funnits oberoende av allt annat.
Vi verkar inte ha några andra reella alternativ.

3. Kraft kom inte till utan orsak.
Även om vi teoretiskt kan föreställa oss detta tycks det högst tveksamt redan i utgångsläget att något sådant är möjligt. Vi har dessutom ingen erfarenhet av att krafter av olika typ och olika grad kommer till från ingenstans eller försvinner utan orsak hela tiden. För att förklara det skulle vi behöva en superkraft som hindrar krafter från att komma till eller försvinna utan orsak. Men för att förklara hur denna superkraft inte bara försvinner utan orsak så behöver vi en superduperkraft, och så vidare i all oändlighet. Det enda sättet som inte ger oss några sådana problem är om det finns en kraft som existerar oberoende av allt annat.

Slutsats: Kraft har alltid funnits oberoende av allt annat

Vi verkar alltså ha goda skäl att tro att det finns en oberoende kraft som är grunden för alla andra krafter. Denna kraft kan alltså, liksom grunden för tillvaron, inte inte existera. Kraft existerar med nödvändighet. Den oberoende grunden för tillvaron som vi redan argumenterat för måste i så fall alltid haft denna kraft och aldrig ”fått” den. Tillvarons grund, grunden för allt som existerar, är alltså oberoende, nödvändig och innehar en evig kraft att orsaka att andra saker kommer till och fortsätter att finnas.

Rekommenderat Material

How Reason Can Lead To God: A Philosophers Bridge To Faith
En serie korta videor av Joshua Rasmussen

Sagan om Legobygget och varför någonting finns överhuvudtaget

Ett klassiskt Gudsargument centreras kring frågan: ”Varför finns det någonting, snarare än ingenting?”. I den nutida diskussionen kring argumentet delar man ibland upp det i två delar. Den första delen går ut på att visa att någonting existerar oberoende av något annat för sin existens. Den andra delen går ut på att identifiera vilka egenskaper som detta ”något” måste ha för att kunna förklara varför allt annat existerar. Många kristna har genom historien argumenterat för båda delarna och hävdat både att någonting existerar oberoende av allt annat och att detta något måste ha de egenskaper som vanligtvis brukar tillskrivas Gud. Bland ateister och andra icke-kristna kan man däremot hitta lite olika svar. Bertrand Russell, en mycket inflytelserik filosof och ateist under 1900-talet hävdade t.ex. att universum bara finns där, utan vidare förklaring. Graham Oppy är en nutida ateist och filosof som inte håller med Russell. Oppy menar att det finns någonting som existerar av nödvändighet, men att detta något inte har de egenskaper som brukar tillskrivas Gud. Bland de ateister jag diskuterat saken med (förvisso inte så många) verkar de flesta luta åt att hålla med Russell och mena att universum faktiskt existerar utan förklaring eller att det inte går att svara på frågan. Här följer därför ett argument för att någonting existerar av sig själv, oberoende av något annat, baserat på en framställning av filosofen Joshua Rasmussen i How Reason Can Lead To God: A Philosophers Bridge To Faith. Min förhoppning är att detta ska fungera som en startpunkt för att undersöka frågan vidare. Om det nu existerar någonting som måste finnas, vad (eller vem?) kan tänkas fylla denna roll?

Sagan om Legobygget

Låt säga att du vill ha ett stort rött hus av Lego. Du vill att huset ska vara helt rött och inte någon annan färg. Du ger mig uppdraget att bygga huset, förser mig med en stor låda röda Legobitar och betalar en stor summa pengar i förväg. Jag accepterar och börjar bygga direkt.

Efter flera dagar av mycket hårt arbete pustar jag ut och meddelar dig stolt att huset är klart. Förväntansfullt närmar du dig mitt husbygge, men till din fasa ser du att hela huset är blått! Rasande anklagar du mig för att vara ohederlig och inkompetent. Du var ju övertydlig med att du ville ha ett hus som bara var röd till färgen. Du hävdar att jag inte bara använt röda Legobitar för att bygga huset och kräver dina pengar tillbaka. Förvånande nog verkar jag inte brydd över din reaktion. Jag väntar på att du ska lugna ned dig innan jag svarar.

”Men du”, säger jag lugnt. ”Visste du inte att om man sätter ihop tillräckligt många röda Legobitar, i tillräckligt komplicerade mönster så kommer det att göra helheten blå? Tillräckligt många röda bitar gör helt enkelt att helheten får en helt annan egenskap än delarna. Du vet väl att bara för att alla delarna av en elefant är lätta betyder det inte att hela elefanten är lätt? Jag följde dina instruktioner och använde bara röda Legobitar. Jag trodde du visste att bara för att man enbart använder röda delar, så betyder det inte att helheten automatiskt blir röd. Därför hoppas jag att du förstår att jag inte tänker betala tillbaka en enda krona!”

Genomsyrande egenskaper

Jag vill med sagan om Legobygget peka på en intuition som jag tror de flesta av oss delar. Jag tror ingen skulle hålla med om att mitt svar ovan håller måttet. Visst, det är ju sant att alla delar av en elefant är lätta men att detta inte betyder att hela elefanten är lätt. Men som exemplet visar verkar t.ex. färger vara en annan typ av egenskap. Vissa egenskaper (t.ex. att vara röd) verkar vara sådana att de sprider sig från delen till helheten. Om jag endast har röda delar och sätter ihop dem så kommer jag få en röd helhet. Det spelar ingen roll hur många bitar jag använder, eller hur avancerade sammansättningar jag lyckas med. Jag kommer inte kunna bygga ett icke-rött hus med enbart röda Legobitar. Det omvända gäller också: om jag inte har en röd helhet gjord av Lego, så har jag helt enkelt inte använt enbart röda Legobitar. En sådan egenskap kan kallas genomsyrande (eller sönderfallande, beroende på hur man ser på saken). Färger genomsyrar alla delar av sitt objekt, liksom den röda färgen genomsyrar alla röda Legobitar. Du kan bryta sönder vit marmor i hur små delar du vill, men du kommer inte att hitta något annat än just vit marmor. Genomsyrande egenskaper ”sprider sig” alltså från delen till helheten. Om alla delar är röda, så blir helheten röd och om helheten inte är röd, så är inte alla delar röda.

Något som skiljer genomsyrande egenskaper från andra verkar vara att de inte är relativa, så som storlek eller vikt är relativa egenskaper (kom ihåg elefanten). De verkar inte heller ha något att göra med form. Att vara ”triangulär” är inget som sprider sig från delarna till helheten (du hittar t.ex. inte massa små glastrianglar om du slår sönder ett triangelformat fönster). Men det spelar däremot ingen roll var en grupp röda Legobitar befinner sig, hur många de är eller hur de är sammansatta – vilken helhet de än utgör så förblir den röd.

Varför existerar någonting överhuvudtaget?

Tänk nu på skärmen framför dig. Den är beroende av någonting annat för att finnas. Någon gjorde t.ex. skärmen (förmodligen med hjälp av flera maskiner). Skärmen finns inte bara ”av sig själv”. Skärmen är beroende av någonting utanför sig själv för sin existens. Detsamma gäller för andra saker vi ser omkring oss, vare sig det gäller Legobitar, vattenglas, regnmoln eller ekorrar. I princip allt vi stöter på tycks vara beroende av någonting annat för sin existens. Men gäller detta allt som existerar?

Om vi nu kommer ihåg tanken om Legobygget och genomsyrande egenskaper, så tycks det som att det här med ”att vara beroende” är en genomsyrande egenskap. Vi brukar t.ex. anse att Legohus är beroende av andra saker för att existera. Skulle vi riva ner huset så skulle vi få en massa Legobitar som också är beroende av något utanför sig själv för att existera. Om vi sedan skulle få för oss att bygga ett nytt hus med samma Legobitar, skulle vi inte lyckas konstruera ett hus som existerar oberoende av någonting annat. Vi kan till och med föreställa oss att Legohuset funnits för evigt. Det kanske finns ett oändligt antal Legobitar dessutom. Men Legobitar är ju till sin natur sådana att de är beroende av någonting annat för sin existens. Bara för att jag lägger till en extra Legobit till bygget betyder det inte helt plötsligt att Legohuset inte är beroende av något annat. Vi skulle kunna använda ett oändligt antal Legobitar i ett oändligt komplext mönster, utan att lyckas bygga ett Legohus som är oberoende av någonting annat för sin existens. Att försöka bygga någonting oberoende av beroende delar verkar lika lönlöst som att försöka bygga ett blått hus med röda delar.

Vi kan nu föreställa oss att Legohuset representerar allt som finns (vad det än är, det kan vara Gud och universum eller bara universum). Låt oss också föreställa oss att alla Legobitar (alla saker som existerar) är beroende av något annat för sin existens. Om nu beroende är en genomsyrande egenskap som vi diskuterat ovan, då betyder det att Legohuset (allt som finns) också måste vara beroende av någonting utanför sig själv för att existera. Men hur skulle någonting kunna finnas utanför allt som finns? Det vore ju att säga att det finns någonting utanför allt som finns – en motsägelse! Så länge vi inte vill acceptera att det kan finnas logiska motsägelser i världen (så som fyrkantiga cirklar), så måste vi dra slutsatsen att Legohuset som helhet inte är beroende av någonting annat för sin existens. Men om Legohuset som helhet inte är beroende av någonting annat för sin existens och om det här med att vara beroende är en genomsyrande egenskap, då kan inte alla Legobitar vara beroende (på samma sätt som ett Legohus som inte är helt rött inte kan vara gjort av enbart röda Legobitar). Vi måste alltså dra slutsatsen att det finns åtminstone någonting bland allt som finns, som existerar oberoende av allt annat. Notera också att jag med ”oberoende” inte menar ”inte orsakad” utan oberoende i en mer allmän bemärkelse – oavsett om saken ”kommit till” eller inte. Detta gäller alltså även om t.ex. universum aldrig hade en början.

Sammanfattning av argumentet

1. Om alla delar har en genomsyrande egenskap, så har helheten samma egenskap.
Exempel: Färger. Enbart röda Legobitar ger ett helt rött Legohus. Ett Legohus som inte är helt rött är inte gjort av enbart röda Legobitar

2. Att vara beroende av någonting utanför sig själv för sin existens är en genomsyrande egenskap.
Det verkar lika omöjligt att bygga ett oberoende Legohus med enbart beroende delar som det är att bygga ett blått Legohus med röda delar.

3. Världen som helhet är inte beroende av någonting utanför sig själv för sin existens.
Att vara beroende av någonting utanför sig själv som inte finns bland allt som finns är logiskt omöjligt.

Slutsats: Därför är inte alla delar av världen som helhet beroende av någonting utanför sig själv för sin existens.

Men hur kan något existera oberoende av allt annat? Ett svar på den frågan är att hävda att detta som existerar oberoende av allt annat måste existera, dvs. det kan inte inte existera. Bertrand Russell kanske skulle sagt att det inte finns något svar på frågan för att det inte finns någon förklaring. Men om vi nu har en förklaring tillgänglig som skulle göra existensen av något oberoende begripligt, varför insistera på att det inte finns eller inte kan finnas någon förklaring? Kanske finns det en annan möjlig förklaring. Kom gärna med ett förslag i så fall! Tills dess hoppas jag att du fått skäl att tro att något existerar av sig själv, oberoende av allt annat. Vad detta något skulle kunna vara förtjänar en djupare diskussion, men det får bli ämnet för ett annat inlägg.

/Joachim Arting

En fortsättning på samma tema finns här.

Rekommenderat material

How Reason Can Lead To God: A Philosophers Bridge To Faith
En serie korta videor av Joshua Rasmussen
Diskussion mellan Graham Oppy & Joshua Rasmussen

Resursbanken för kristen apologetik

Välkommen till resursbanken!

Vad är de bästa argumenten för Guds existens? Vad betyder ord som ”Kalam” eller ”ontologi” och varför ska kristna bry sig om dem? Apologetikens värld är fascinerande men ibland kan den vara svår att hänga med i. Därför har vi här samlat material som på ett lättförståeligt sätt introducerar dig till centrala argument och idéer i försvaret för den kristna trons sanning!

Bloggartiklar

Argument för Guds existens

Tankar om Kalamargumentet (argumentet utifrån universums början) Joel Samuelsson

Varför finns någonting snarare än ingenting? Micael Grenholm

Det här med ”objektiv moral” Joachim Arting

Kan rationalitet finnas utan Gud? Micael Grenholm

Finns fullständig lycka? (Gudsargumentet utifrån mänskliga behov) Hajdi Moche

Varför evolution och ateism är oförenliga Micael Grenholm

Bibeln

Åter till källorna (om Bibelns källor och andra antika verk) Martin Walldén

Bibelns Gamla och Nya Testamente – går det att förstå? Hanna Lundqvist

Jesus

Jesu födelse och Bibelns skattskrivning

Fem usla anledningar till att förneka jungfrufödseln Micael Grenholm

Zlatan Ibrahimovíc och julens stjärna – lyste den på riktigt? Martin Walldén

Vet vi att Jesus dog? Martin Walldén

När väljer man att dö för en lögn? Hajdi Moche

Jesu uppståndelse: Gravplundring, hallucinationer eller mirakel? Micael Grenholm

Vetenskap och tro

Vetenskapens kristna rötter Sebastian Ibstedt

Nej, medeltidens kristna lärde inte ut att jorden var platt Joachim Arting

Vetenskapligt oförklarliga tillfrisknanden efter bön Micael Grenholm

Gud – en neurologisk övertolkningHajdi Moche

Beror helanden på placeboeffekten? Micael Grenholm

Andra religioner

Vilken religion är sann? – Del 1 Hajdi Moche

Vilken religion är sann? – Del 2 Hajdi Moche

Varför en Gud är rimligare än många gudar Micael Grenholm

 

Filmer

Argument för Guds existens

Tre kortfilmer med Gudsargument utifrån universum

Gudsargument utifrån universums finnjustering och moral

Lidandets och ondskans problem är ateistens

Bibeln

Kan man tro på Bibeln Emy Orr-Ewing

Jesus och evangeliernas trovärdighet Stefan Gustavsson

Jesus

Fallet Jesus – klarar han en granskning Lee Strobel

Jesus vem var han (debatt på Kulturhuset i Stockholm 2017)

Historiska belägg för Jesus och Bibeln är starka Jacob Rudenstrand

Jesus är ingen kopia av myter Mary Jo Sharp

Påsken vad kan vi veta? William Lane Craig

Religionspsykologi och trons verklighet

Det finns ett fält inom psykologin som kallas religionspsykologi som på många sätt är väldigt intressant, men som även kan vara vilseledande. Religionspsykologi studerar och försöker förstå och beskriva vad religionen gör för människan samt varför människan söker och tror. Fältet försöker alltså att förstå vad religion fyller för behov och hur religion och tro påverkar människors liv.

Om man skulle tillämpa kunskapen som finns inom fältet tror jag att vore det möjligt att förklara och beskriva min och andra kristnas (eller andra religioners anhängare) tro. Utifrån till exempel tankar, beteenden och relationer skulle man kunna bygga upp en trovärdig förklaring till en persons tro.

Trots att jag än inte läst supermycket eller gjort studier inom just religionspsykologi tror jag mig, från min psykologutbildning, besitta tillräckligt mycket liknande kunskap för att kunna beskriva och förklara många religiösa erfarenheter – enbart utifrån psykologiska begrepp och förklaringsmodeller. Låt mig ge ett konkret exempel: min egen tro. Jag skulle, med stor pricksäkerhet, kunna beskriva och förklara varför och hur det gick till när jag fattade beslutet att tro på Jesus. Utifrån mina tidigare livserfarenheter, vetskap om hur hjärnan och sinnet i allmänhet funkar samt de rådande omständigheter i mitt liv vid den tidpunkten skulle jag kunna bygga upp en sannolik förklaringsmodell för min tro. Jag skulle peka på vilka erfarenheter och möten med människor som drog mig till att börja söka, vilken position jag var i livet när mitt sökande intensifierades och vilket behov tron fyllde vid tidpunkten som jag fattade beslutet att tro på Jesus. På samma sätt skulle jag säkert, med lite bakgrundsinformation, även kunna förklara och beskriva samma förlopp gällande en annan Gudstroende person.

Men, och detta är ett stort men, det säger inget om huruvida tron är sann eller inte. Min noggranna och träffsäkra religionspsykologiska beskrivning skulle inte kunna säga något om huruvida Gud finns eller om evangeliet om Jesus stämmer. Detta är bortom religionspsykologins gräns. Och om man inte förstår att det är en gräns, utan tror att det är slutet, kan den religionspsykologiska kunskapen lätt bli vilseledande. Att det går att förklara utomvärldsliga företeelser (tro på Gud) på ett inomvärldsligt sätt (religionspsykologiskt) betyder inte att det utomvärldsliga (Gud) inte existerar.

Låt oss jämföra detta resonemang med en kärleksrelation. Om jag skulle observera två personer som känner kärlek för varandra och som jag visste en massa saker om – till exempel deras nuvarande och tidigare livsomständigheter – skulle jag troligtvis kunna ge en rimlig förklaring över varför de känner kärlek för varandra, vad som föranlett att just de blivit ett par samt vilket behov det fyller för dem. Men återigen skulle min beskrivning fortfarande inte kunna säga något om huruvida deras kärlek är verklig eller inte. Att jag kan förklara deras kärlek till varandra betyder inte att deras kärlek till varandra inte är sann eller äkta.

Ibland hamnar vi i diskussioner om Gud där vi gör på detta sättet, det vill säga att genom att jag lyckats förklara något (till exempel utifrån religionspsykologi) så tror jag att sanningsvärdet av tron eliminerats. Att jag kan leverera en träffsäker, religionspsykologisk beskrivning på varför jag tror betyder inte att min tro de facto är falsk. Jag kan även tänka mig att många inom till exempel fysiken resonerar på liknande sätt i relation till Guds existens, det vill säga att när fysiker med hjälp av vetenskap lyckats förklara saker om universum så tror man sig ha förklarat bort verkligheten av Gud – vilket inte alls behöver stämma.

Så sammanfattningsvis är det viktigt att skilja på teori och verklighet. En religionspsykologisk teori om varför människor tror och vilken funktion religion fyller innehåller säkert mycket klokheter men den har också uppenbara begränsningar som är viktiga att komma ihåg. En teori förblir alltid en teori, medan verkligheten är mycket mer än så. För det är först när vi går bortom den teoretiska förklaringen av en företeelse som vi får uppleva verkligheten av den – både när det kommer till kärlek och till tron på Gud och Jesus. På samma sätt som alla miljoner böcker och texter som skrivits om kärlek omöjligt kan fånga vidden och bredden av upplevelsen av kärlek, kan jag säga att verkligheten med Jesus är något helt annat än religionspsykologins fynd och teorier. Och för den som ännu inte upplevt Jesus är det turligt nog en ständigt öppen inbjudan.

 

Intervju med William Lane Craig – veckans apologetikfilm!

Filmen denna gång är vald av Svenska Apologetiksällskapets grundare och direktor Ronny Almroth. 
I intervjun ger Craig sin syn på Dawkins bok The God Delusion och frågas ut om de vanligaste argumenten för Guds existens. Han förklarar också varför Jesu uppståndelse från döden är trovärdig. Inspelningen är gjord i Dallas 2012.

Den stumme Guden

För många decennier sedan hade jag förmånen att vara tolk åt Dr Francis Schaeffer under en föreläsningsserie på Akademiska Föreningen i Lund. DVD inspelningarna finns ännu att köpa. En av de böcker som han hann skriva under sitt omfattande liv i apologetikens tjänst heter ”He is there and He’s not silent”. Det handlar alltså om det som är och förblir den kristna apologetikens viktigaste dokument. Det vi kallar Bibeln. Alla som tar avstånd från kristen tro oavsett form eller skäl måste per definition också svara nekande på  denna centrala fråga: ”kan Gud tala?”  Och följdfrågan: ”Har Gud talat” måste också undertryckas till varje pris. Angreppen på Bibeln är  att förstå i ljuset av den oerhörda möjligheten att den skulle kunna tala sanning. Och i så fall är alla andra mer eller mindre lögnaktiga.

Därvidlag är några observationer på sin plats. Den första är att alla som ifrågasätter att Gud skulle ha talat kräver näst intill total acceptans av vad de själva säger.  Det är särdeles lustigt när det kommer från dem som hävdar att allt vi är utgörs av resultatet av slumpartade, icke planerade och icke i sig logiska eller ens nödvändiga processer. Allt som sker i hjärnan är enbart slumpmässiga biokemiska effekter av en biomekanik utan vare sig själ eller ”ande”  som bakomliggande orsak.

De drar aldrig slutsatsen att det utifrån den utgångspunkten är total likgiltigt vad de säger eftersom det ändå inte är annat än kemins ryckningar i godtyckliga processer utan rim eller reson. Varför de således begär att tas på allvar är en gåta. Särskilt eftersom de ju inte kan föreställa sig en högre intelligens än sin egen och underkänner möjligheten att denne som har skapat både ordet och talet skulle både vara och tala. Att begära att bli behandlad som en seriöst tänkande människa samtidigt som man underkänner möjligheten att denna tankeförmåga med vidhängande språklig kommunikationsförmåga är ett gudsbevis av gigantiska proportioner, måste räknas som en extremt schizoid föreställning. Om Gud å andra sidan har skapat Ordet och skapat människan i sin avbild är språket som förmedlare av sanning en synnerligen logiskt sammanhängande del med själva människovarandet.

Således måste en av de första frågorna vara huruvida de som förnekar möjligheten av att Gud skulle ha talat besitter den kritiska förmåga att kunna ha någon meningsfull synpunkt om detta. Förnekar de språket och talet som en rationell och unik gåva för förståelsen av sig själva, skapelsen och skaparen har de iget mer att säga.  Francis Schaeffer påpekade att då måste man avslöja för dem att de håller upp ett paraply mot ett bombregn. Det paraplyet måste vi i barmhärtighetens namn ta ifrån dem. Paraplyet som de håller upp emot Gud består av deras förnekande av att Gud skulle ha talat och fortsätta att tala. Kristen apologetik borde vara en storm stark nog att vränga paraplyet ur deras händer som skyddar sin okunnighet med så eländiga medel.
På ruta ett i all apologetik står nämligen detta. Gud har sagt.    Det är ju också  basen i satsen: ”Var alltid beredd att redogöra för en anledning till det hopp som bor i er.’ Den som betvivlar språkets möjligheter att tala sant om de synliga såväl som osynliga tingen hamnar ju i ett förtvivlat tillstånd av isolering. Och en total oförmåga att vare sig ge eller ta emot någon slags verbal kommunikation från sin omvärld. Om språket i sig inte kan tala sant måste människan till sist bli förstummad. Hon måste ge upp hoppet om att språket kan åstadkomma något alls. Den slutsatsen drar de dock inte.

Det märkliga är att ju att samma människor vill göra Gud stum och vägrar tanken att Gud skulle ha sagt något väsentligt om både sig själv och om dem som är hans skapelser. Det är på denna punkt som vi måste klargöra relationen mellan ord och sanning. Det är här som ingressen till Johannes evangelium kommer till sin apologetiska rätt. ”I begynnelsen var Ordet och Ordet var hos Gud och Ordet var Gud.’ Ordet är det skapande ord genom vilken och för vilken allting har blivit till. Ordet är inte en språklig symbol enbart utan ett levande aktivt och verkställande ord. Bakom ordet finns den eviga tanke som koncipierar det förgängliga. Allt som skapas av detta ord har sin bestämda sammanhållning i Honom. Tillvarons allt annat än slumpmässiga konstans är en direkt följd av att det skapande ordet är lika sant som det uppehållande ordet. Den yttersta konsekvensen av att Guds ord skapar och bär allt är till sist att även de spikar med vilka han naglades fast på ett kors bara kunde vara spikar i sin smidda järnkomposition därför att Han håller dem samman som spikar medan de håller honom på korset. För skaparen är skapelsens tillförlitlighet inte ett tvång, men Han ackrediterar den därför att när allt skapades såg Han att det var gott.

De som vägrar tro att Gud har talat i det vi kallar ”guds ord” har många olika undanflykter.  Var och en av dessa kommer säkert att bemötas på olika sätt. Jag avser inte att här ta upp den mest vanliga katalogen.  Men ett skall påpekas. Ett genomgående tema i hela det skrivna ordet är den konstanta frestelsen att sätta Guds ord åt sidan och låta andra röster få uppmärksamheten och människors hängivelse. Primärt är  ’skulle Gud ha sagt” alltid lockande för människan som inte vill acceptera att hon inte själv är sin egen herre. Att acceptera Guds tal gör människan till ’bara’ en skapad varelse med alla de begränsningar som det innebär, och det avråder henne från att försöka leka Gud. Det är hon inte vuxen. Samtidigt är hennes största ära att hon är skapad till Guds avbild, vilket inte minst är manifesterat i hennes förmåga att kommunicera både med sig själv, med andra och med Gud. Hur skulle det då kunna vara märkligt att Gud erbjuder ett trovärdigt vittnesbörd om sig själv och sina handlingar genom den mänskliga historien? Men nota bene. Det är inte för att det står i bibelns texter som det är sant, utan det står i bibeln för att det är sant.  

Guds handlande är en gestaltning av ord i den hanterbara verkligheten. Nedskrivningen är konsekvensen av att det som beskrivs skedde. ” Fordom talade Gud till våra fäder på många olika sätt, men har nu i denna sista tid talat till oss genom sin Son. Denne är Guds härlighets expressiva återsken.” Det är således för att Han är den som fadern har sänt som vi vet vem Gud är. Skrifterna är det vittnesbörd därom som är skrivna för att leda oss fram till Honom.  Rannsakandet av skrifterna i sig är inte slutstationen. De är skrivna för att leda fram till ett möte med det förkroppsligade Ordet. Om det mötet uteblir har man inte förstått vad man har läst. För det som är skrivet är skrivet för att tydliggöra Guds tal till oss om allt det som är väsentligt för att förstå både oss själva, vår ursprungliga bestämning, vårt avvikande ifrån den och vägen tillbaka.

Nej Gud är inte stum. Det är människan som slår dövörat till och inte vill höra på det Gud sagt. Med tusentals undanflykter hoppar hon över allt de som hon borde läsa och hötter åt Gud om Gud skulle våga tala.

De vill dock själva höras när de ifrågasätter Guds förmåga att tala sanning. Men varför skall de ens få tala? Om Gud inte kan tas på sitt ord, varför skall vi då ta någon människa på hennes ord? Inte ens när hon säger sig inte kunna tro är ju det något annat än bruset från en biokemisk slumpgenerator.  Om det nu inte är som jag påstår. Vårt språk är en del av Guds egenskaper förmedlade till människan. Så tragiskt att hon inte förstår att använda det till att tala vad sant är om Gud. Gud själv har försett oss med tillräcklig information för att kunna göra det. Genom att vägra tala sant om Gud ljuger hon också för sig själv om sig själv.
Han finns, Han är, han har talat. Säg inget mer förrän du har lyssnat till vad Han sagt. Livet hänger på att vi förstår att det är han som har det eviga livets ord. Och ingen annan finns att gå till.

Jag tror, därför talar jag.

Teddy Donobauer

Tre kortfilmer med gudsargument utifrån universum

Den här veckan är det extra roligt att få presentera tre av de korta (4-6 minuter långa) filmer med argument för Guds existens, som vi på Svenska Apologetiksällskapet fått tillåtelse att översätta och sprida. Filmerna är producerade av Reasonable Faith, med den välkände apologeten William Lane Craig i spetsen. Deras hemsida http://www.reasonablefaith.org/ är en guldgruva för den apologetiskt intresserade. En mycket bra bok på svenska, där bland annat flera gudsargument grundligt tas upp, av William Lane Craig är ”Till trons försvar” (Credoakademin). Smakprov finns här: http://www.credoakademin.nu/images/books/tilltronsforsvar_kap1.pdf
Veckans tre korta filmer har det gemensamt, förutom att det är pedagogiska och lättillgängliga, att de utgår från det universum vi har omkring oss.
  • Den första filmen svarar på frågan ”Varför finns överhuvud taget något alls?”
  • Den andra filmen behandlar det s.k. kosmologiska argumentet: Allt som börjar existera har en orsak till sin existens, universums orsak är Gud.
  • Den tredje filmen handlar om orsaken till den osannolika fininställning som finns i universum.
Ta fram popcornen, sätt dig bekvämt, gnugga geniknölarna och häng med på filmtajm!


Trevlig helg! /Magnus Lindborg

Apologetik i all ödmjukhet – del 1

Följande händelse utspelade sig 2012, under mitt pastorsadjunktsår i Lycksele församling i (Svenska kyrkan). Det var fredag eftermiddag och eftermiddagsfikat var just avklarat. Jag gick upp från fikarummet till den byggnad där mitt kontor låg, med tanken att färdigställa söndagens predikan, som jag skulle hålla i Lycksele kyrka.
Väl innanför ytterdörren mötte jag en ung man (något äldre än mig själv) som ville tala med kyrkoherden. Eftersom kyrkoherden inte var där då, frågade jag om han kunde tala med mig, eftersom jag antog att han ville tala med en präst. Då kröp det fram att hans egentliga ärende var att gå ur Svenska kyrkan, och han kom för att lämna in sin utträdesblankett på pastorsexpeditionen.

Eftersom datumet för möjligheten att begära utträde för innevarande år redan var passerat, sade jag åt honom att han visst kunde träda ur som medlem i kyrkan, men först då under nästkommande år. Han skulle alltså då bli tvungen att vara medlem och betala medlemsavgiften ett år till. Man kan lugnt säga att han var missnöjd med svaret, men jag förklarade att sådana var reglerna, och det var inget jag kunde göra något åt.
Efter en stunds ordväxling kring detta problem, kom samtalet så småningom att glida över i andra frågor än mannens eventuella medlemskap i kyrkan, och samtalet kom att spänna från personliga erfarenheter av motgångar, som i sin tur knöts an till teodicéproblemet, till hur skapelseberättelsen i Genesis kan förstås ur ett naturvetenskapligt perspektiv.
Ganska snabbt kom det att gå upp för mig att jag var ute på djupt vatten, när han i inledningen av samtalet berättade att han hade disputerat i fysik. Här var någon som uppenbarligen hade brottats en hel del med frågorna han kom med, och till skillnad från mig, saknade han inte teoretisk kunskap i ämnesområdet.
Jag hade ingen aning om vart samtalet skulle ta vägen, och hade jag vetat vad jag hade gett mig in på, så är det frågan om jag hade vågat ta mig an den unge mannens alla invändningar och frågor (eftersom flera av dem tangerade min egen
kunskapsnivå). Likafullt gjorde jag mitt bästa, och bad Gud leda mig genom samtalet på bästa sätt.

Ett par timmar senare gick mannen ifrån pastorsexpeditionen med en artikel i handen om hur det hebreiska ordet ”yom” (”dag”) kan förstås utifrån en tolkning av Genesis som inte motsäger modern naturvetenskaplig forskning – tillsammans med sin utträdesblankett. Hur kunde det bli så?

Även om jag fortfarande återkommer till den här händelsen ibland, och fortfarande inte riktigt har kunnat fatta vad som hände, tror jag att en del av svaret står att finna på den attityd och den metod som jag i samtalet tillämpade (även om jag i stunden inte var medvetna om det då). Därför skulle jag vilja dela med mig av fyra enkla principer som jag har upptäckt är till god hjälp i samtal med andra människor i frågor som tangerar apologetikens domäner, och jag hoppas att de kan vara till hjälp för någon annan.


De fyra principerna är: 
1) Utgå från det som förenar 
2) Våga fråga  
3) Lämna den andre med något att tänka på 
4) Utvärdera din insats efter samtalet.

1) Att utgå från det som förenar oss med vår meningsmotståndare är något av det svåraste man göra – särskilt när man tidigt i samtalet upptäcker att man står för väldigt olika uppfattningar. I det läget är det frestande att spänna de intellektuella musklerna och gå till frontal(lobs)angrepp (”the battle of the brains”). Fall inte för den frestelsen, för den kan sabotera möjligheten till ett gott samtal för en lång tid framöver.
Egentligen borde det här vara så självklart att det inte behöver sägas, men alltför ofta glömmer vi i vår iver bort att attityden spelar stor roll. Därför behöver vi påminnas om det.
En väldigt viktig nyckel i samtalet med den unge mannen var det faktum att vi kunde mötas i svårigheterna hur vissa bibeltexter ska tolkas eller förstås, och de personliga erfarenheterna av motgångar och misslyckanden i livet, vilket gjorde att det som förenade oss höll ihop oss i samtalet även när vi uttryckte oenighet i vissa frågor (vilket vi också gav uttryck för). Samtalet blev ett bra samtal tack vare att vi båda ansträngde oss för att gå den andre tillmötes och ingå i en uppriktig dialog med varandra i ordets rätta bemärkelse (ordet dialog kommer av grekiskans ”dia logos”, som kan översättas med ”att dela ordet”.)

Det här exemplet är ju hämtat från mitt eget liv, men även i Bibeln finns det exempel då
människor som har sökt möta andra människor i fruktbar dialog genom att utgå från det som förenar dem. Ett av de bibliska exemplen kan vi hitta i Apostlagärningarna, där aposteln Paulus på Aeropagen i Athen knöt an till något redan befintligt hos sina åhörare när han sade: ”När jag har gått omkring och sett på era gudabilder har jag nämligen också upptäckt ett altare med inskriften: Åt en okänd gud. Det som ni alltså dyrkar utan att känna till, det är vad jag förkunnar för er.” (Apg 17:23)
Det är inte så att vi alltid kan eller bör vara så rättfram som Paulus är i den här texten när det gäller talet om Gud, och så var det även för mig i samtalet med den unge mannen. Ibland måste öva oss i konsten ”att tala om Gud utan att tala om Gud.” Min egen erfarenhet är att samtal ofta i ett initialt skede rör sig på abstrakt, teoretiskt och filosofiskt plan – utan att ens nämna Gud – för att sedan fördjupas. Och vi kan enas kring vissa saker som vi gemensamt kan utgå ifrån med vår dialogpartner, öppnas möjligheten upp för att föra in en teologisk tolkning av tillvaron i bilden (med hjälp av apologetikens verktygslåda).
Hade jag i mitt samtal med mannen börjat i Gudsfrågan på en gång, är det inte säkert att vi hade kunnat enats kring så mycket annat. Men genom att med stor generositet söka en gemensam utgångspunkt som jag sedan kunde knyta an till med hjälp av apologetikens redskap, kunde jag senare i samtalet förtydliga vad jag trodde, och varför jag trodde som jag trodde, samtidigt som jag hela tiden erhöll min samtalspartners erkännande och respekt – utan att han för den skulle höll med mig i allt (för det gjorde han inte).
Det gäller alltså att ”gå varsamt min kristen” (Sv.Ps 565) för att inte riskera att trampa den andre på tårna, och till följd av det rasera det förtroende vi gradvis byggt upp. Här är det fingertoppskänsla som gäller, och för att själv aldrig glömma bort den här viktiga grundläggande attityden, återkommer jag själv ofta till följande kloka ord av den danske filosofen Sören Kierkegaard:

”Om jag vill lyckas med att föra en
människa mot ett bestämt mål måste jag
först finna henne där hon är och börja just där.


Den som inte kan det lurar sig själv när hon tror hon kan hjälpa andra.
För att hjälpa någon måste jag visserligen förstå mer än vad han gör men först och främst förstå det han förstår.

Om jag inte kan det så hjälper det inte att jag kan mer och vet mer.
Vill jag ändå visa hur mycket jag kan så beror det på att jag är fåfäng och högmodig och egentligen vill bli beundrad av den andre i stället för att hjälpa honom.

All äkta hjälpsamhet börjar med
ödmjukhet inför den jag vill hjälpa och
därmed måste jag förstå att detta med att hjälpa inte är att vilja härska utan att vilja tjäna. Kan jag inte detta så kan jag heller inte hjälpa.”


Bättre kan det knappast sägas. 

/ Markus Ahlstrand

Artikeln som pdf

Bloggredaktörens anmärkning: Nästa vecka fortsätter vi med del 2 om argumentation med innehållet Våga fråga, Lämna den andre med något att tänka på och Utvärdera din insats efter samtalet

Veckans apologetikfilm – Gudsargument utifrån universums finjustering och moral

Här kommer den andra delen, av två, där Mats Selanders förklarar några tydliga argument för Guds existens. Efter en kort återblick på argumenten från förra filmen, Kalams kosmologiska argument och Livets absurditet utan Gud, presenteras två nya argument på ett grundligt sätt. I argumentet om universums finjustering får vi en djupdykning i vad forskarvärlden säger, liksom vad multiversumteorin innebär. Det andra argumentet, det moraliska argumentet för Guds existens, är kanske Mats starkaste kort, som filosofiskt skolad. En klart sevärd film, som ger mycket bra grunder i argument för Guds existens.
Mats Selander är lärare på Credoakademin / CKA

Om Brödet och Bagaren

”All kunskap om det okända börjar med studiet av det kända”

En av det mänskliga tänkandets grundsatser formuleras så. Oavsett om vi ser
ner i pedagogikens grunder eller undersöker filosofernas formulerade
trossatser, eller för den delen teologins försök att ordna upp trons innehåll i
dogmer och läror så är det alltid i det kända vi börjar. Om det okända vet vi
bara att det måste inrymma och bestå av miljoner kända ting. De kända
tingen är nämligen närvarande, påtagliga och för all del studerbara. Bara om
vi kan börja med något observerbart kan vi ens börja prata om det som inte
syns eller syns vara.

I fråga om bröd dessutom ätbara.

Det dagliga brödet är en ur historisk och teologisk synvinkel ett grundtema för
både fysisk och själslig tillvaro. Inte för inte är en av kärnorna i all tro ”Giv oss
idag vårt dagliga bröd”. Utan bröd i bred bemärkelse upphör allt liv och allt
medvetande och alla frågor. Livet hänger på brödets ätande. Och som i så
många andra fall behöver den hungrige inte veta någonting om hur bröd blir
till och heller inte ha den blekaste aning om vem som bakade det. Brödet
möter ett livsbehov och den som livnär sig kan i ett helt långt liv leva i
fullständig aningslöshet om både ”hur bröd blir till och vem som gör det”.
Magens enda teologiska behov är: går det att äta? Sen kan tungan lägga sig i
och ha synpunkter på hur det smakar, men det är redan överkurs för den
hungrige.

Det synes mig otroligt att det kan finnas en enda människa som tror att brödet
bakar sig själv. Smaka på den tanken ett ögonblick. Hur skulle det vara om
brödet kunde bestämma sin tillblivelse?
Spannmålen besitter då i sig en färdighet att önska sig bröds gestalt. För det
börjar ju med någon form av mjölgivande organism. Den har förmågan att
utvälja åt sig sin egen undergång genom malning och sållning, (Och
förmågan att organisera sådan apparatur), den har en instinktiv förståelse om
nödvändigheten av någon vätska och antas vara kapabel att söka rätt vätska
i rätt mängd för att de inneboende processer som fuktat mjöl har kan börja.
Den vet också att alliera sig med en mikroorganism som har märkliga
egenskaper. Den kan bryta ner stärkelsen i mjölet till sockerarter som den
sedan förtär och omvandlar till alkohol och koldioxid. Dessa kamikazepiloter
bygger upp en sådan nivå av alkohol att de dör, men den andra produktens
små blåsor fångas effektivt upp av det proteinnät som det fuktade mjölet
under mekanisk bearbetning bygger i en omvandling av de tidigare separata
ingredienserna till en integrerad enhet. Vi kallar det deg. Energin till denna
mekaniska bearbetning finns inte i ingredienserna, de måste tillkallas utifrån.
Hur spannmålen kommer i kontakt med denna är inte känt. Men den måste
finnas enär det utan denna agent inte sker någon integrering av det som skall
bli bröd.
När glutennätet når sin optimala täthet fasthåller det den mesta möjliga
mängd koldioxid som sedan gradvis expanderar degen och under det nästa
momentet: upphettningen, får dem att konsolidera det jästa brödets höjd och
struktur.

Upphettningen kan inte ske godtyckligt, den måste ske kontrollerat. Det
räcker inte med ett blixtnedslag som sätter skogen i brand. Hettan dödar
alkoholen i takt med att den får proteinnätet som består av gluten att
koagulera. I den yta som hettan närmast drabbar omvandlas en del av
stärkelsen till invertsocker som under hetta karamelliserar och ger den
lockande bruna ytan. Hettan får inte utsätta brödet för länge, då övergår den
snart till aska. Timingen är nödvändig. Är det spannmålen som styr energin?
Det självbakade brödet är redan här en utmaning på det mest fundamentala
planet. Och mig veterligen existerar ingen enda människa som tror att bröd
blir till på detta vis. En annan sak som jag utan minsta tvekan kan konstatera
är detta: ingen normalt funtad människa förväntar sig någonsin att finna
bagaren i brödet. Minsta andel av bagarens eget väsen i degen, låt säga i
form av en fingernagel eller hårlock skulle vara en anomali, värd en
reklamation minst!

Så miljarder människor äter sitt dagliga bröd och är fullständigt övertygade
om att inget bröd existerar utan bagare trost att de aldrig i sitt bröd finner
bagaren.

Från det kända till det okända. Förutsättningarna för ett enda bakat bröd
ställer upp en exakt specifikation av ingredienser, av exakta mått på extern
mekanisk bearbetning, av precisionstilldelad energi under absolut allt annat
än godtycklig tidsrymd.
Det enda som under inga förhållanden åstadkommer en enda limpa är
godtyckliga råvaror plus slumpmässiga processer under oändlig tidsrymd.
Komplexiteten i en enda limpa är försumbar om än bara realiserbar under
exakta förutsättningar som den tänkande bagaren äger kunskapen om. Det
mesta i livet är mera komplext än bröd. Den levande cell som bär vetets hela
tillblivelseprogram är miljoner gånger mera komplicerad. Och miljoner gånger
mera aktiv till att genomföra det program som finns i dess genetiska ’script’.
Att bröd inte bakar sig själv är universellt axiom. Men tron att allting kommer
ur ingentings vilja att bli någonting är upphöjd till religion.

Att hela existensen är ett lika självklart resultatet av en genomtänkt handling
av en ’bagare’ är därför inget annat än en logisk deduktion av det kända.
Ingen enda människa under hela den mänskliga historien har någonsin
observerat något annat än att vare sig bröd eller levande organismer ”bakar”
sig själva. Det som aldrig sker kan heller aldrig antas som utgångspunkt för
vad som skulle kunna ha skett.’

För till det okända kommer man bara genom det kända eller genom en
uppenbarelse från det okända. Bara det okända bakom det kända kan
klargöra det kändas tillblivelse och existens. Då bagaren inte finns i brödet är
det å ena sidan lönlöst att söka honom där men också lika lönlöst att förneka
dess existens.

Naturvetenskapen säger oss alltså att ingenting blir till av sig själv.
Uppenbarelsen säger ”Det var jag som är som gjorde det”. Där börjar den
kristna tron. En som i sig själv inrymmer all existens är upphov till allt som
existerar samt den som skapat förutsättningarna för hur det som är
samverkar.

Jag var bagerikunnig innan jag blev troende. Jag har förstått deras frustration
som letar efter gudsbevis inom skapelsen. Min lättnad över att bagaren inte
är i sitt bröd är jättestor. Men tycker lite synd om dem som måste förneka sina
självklara insikter om relationen till sitt dagliga bröd så fort de funderar över
hur det större förhåller sig till det mindre. De måste överge allt logiskt
tänkande, all förnuftig deduktion och måste lämna en smått skräckingivande
dörr öppen för att de en dag blir kannibaler genom att äta bagaren i sin
frukostmacka.

”Människan är inte designad för att leva av enbart bröd, utan av varje ord som
utgår ur Guds mun.” Brödet är den natur vi lever i, Gudsordet är den
uppenbarelse som förklarar dess betydelse.

Björn Teddy Donobauer