Vilken religion är sann? – Del 1

Att välja en religion att tillhöra – om man väljer någon överhuvudtaget – är ett av de största besluten en människa fattar under sitt liv. Innan en person gör detta val, vilken efterforskning behöver denne ha gjort innan? Behöver den göra någon överhuvudtaget?

Vägen till att fatta ett sådant beslut kan se ut på många olika sätt. För vissa personer tas beslutet efter djup efterforskning, vilket vi ser i personer som Lee Strobel och J Warner Wallace. Dessa två personer, ena journalist och andra mordutredare, blev kristna efter att ha undersökt evangeliernas trovärdighet. För andra tas beslutet efter en upplevelse av något slag, vilket till exempel ses hos många muslimer i Mellanöstern som blir kristna efter att ha mött Jesus i sina drömmar. Och för ytterligare andra kan det vara av att de hört religionens budskap sedan barnsben och sedan själva valt att tro. Förutom dessa tre sätt finns det säkert minst ett tiotal andra sätt att komma fram till vilken religion man vill tillhöra.

Men med tanke på mängden religioner som finns därute, hur väljer man? Behöver man undersöka alla religiösa böcker för att veta vilken som är rätt? Och behöver man undersöka varje religion för att veta vilken som är sann? Om vi bara tar de fem största religionerna innebär det att en person skulle behöva jämföra kristendomen, mot islam, mot judendom, mot hinduism, mot buddhism. Det innebär då också att Bibeln behöver jämföras med Koranen, med Tanakh, med Vedaskrifterna och med Tripitaka.

Första steget i beslutet att välja vilken religion att tillhöra är att erkänna att alla religioner har exklusivistiska anspråk, dvs. att varje religion har trosuppfattningar som innebär att endast deras religion är sann och övriga religioner inte är det. I detta första steg ingår också att inse att alla religioner inte kan vara sanna samtidigt. Detta går lätt att undersöka genom att till exempel titta närmare på de anspråk som religionerna gör när det kommer till exempelvis synen på Gud/gudar, livets uppkomst, frälsning, efterliv m.m. Detta innebär till exempel att de monoteistiska religionerna (det finns bara en Gud) och polyteistiska religionerna (det finns flera gudar) säger emot varandra. Detta finner vi enkelt stöd för om vi utgår från logikens andra lag, motsägelselagen. Denna lag säger att två motsägelsefulla saker inte kan vara sanna samtidigt, till exempel kan det inte vara sant att jag både existerar och inte existerar samtidigt. Applicerat på religionsfrågan innebär det att religioner som menar att det bara finns en enda gud och religioner som menar att det finns flera gudar inte båda kan vara sanna samtidigt.

Ett annat exempel på att alla religioner inte kan vara sanna samtidigt är deras syn på frälsning. Om vi bara undersöker synen på det inom två av de monoteistiska religionerna, islam och kristendomen, ser vi att de har olika anspråk, som gör att inte båda kan vara sanna samtidigt. Islams syn, i stora drag, utgår ifrån att frälsning kommer ur att en människas onda gärningar är färre än dennes goda gärningar, likt en vågskål där de goda gärningarna ska väga tyngst. Kristendomen anser istället att frälsning inte kan komma från människan själv utan genom tron på Jesus Kristus, som anses vara Guds son. Tillgång till himlen (frälsning) kan alltså inte både komma från människan själv – som islam främst förespråkar (genom att göra fler goda än onda gärningar) -, och samtidigt inte komma från människan själv  – som kristendomen förespråkar (tron på Jesus som frälser). Förutom dessa två exempel finns det flera andra sätt att dra slutsatsen att alla religioner inte kan vara sanna samtidigt, och att de har trosuppfattningar som exkluderar att andra religioner också är sanna.

Det finns däremot flera vanliga liknelser som argumenterar för motsatsen, som menar att alla religioner egentligen är desamma i grunden. Det finns till exempel liknelsen om att “alla stigar leder till toppen av berget” eller liknelsen med elefanten och de blinda skötarna som beskriver olika delar av elefanten. Dessa liknelser lyckas fånga in att religioner har likheter men fallerar i att beskriva religioners olika trosuppfattningar på ett sanningsenligt och ärligt sätt. En känd apologet, Ravi Zacharias, beskrev det såhär “There are fundamental differences [between religions], at best there are superficial similarities. [However,] I often wrongly hear that all religions are fundamentally the same and superficially different.” Vad han beskriver är alltså samma sak som jag argumenterar för ovan: det finns likheter mellan religioner, men deras svar på grundläggande frågor är de djupgående olika – och därmed exklusiva varandra.

Så första steget mot att välja religion är att erkänna att alla religioner inte kan vara sanna samtidigt. Men för att välja religion, måste alla frågor jämföras för alla religioner? Är det ens möjligt att göra det? I nästa blogginlägg tänkte jag diskutera denna fråga lite närmare, och framförallt hur man kan undersöka trovärdigheten och sannolikheten för en religions sanningshalt. Men hur skulle du själv angripa denna fråga? Hur skulle du gå tillväga för att välja religion, om du inte redan gjort det? Finns det sätt som är bättre och sämre att göra det på?

Annonser

Är jag med i en sekt?

För drygt två veckor sen befann jag mig på andra sidan jorden och närvarade på en konferens med kyrkan min församling tillhör. Vi var nästan 2000 personer samlade, alla med samma fokus; att evangelisera och följa Jesus mönster med lärjungaträning. Förutom en del evangeliserande på gator, var vi till största del samlade i en stor sal och lyssnade på predikan, diskuterade, lovsjöng och bad. Under dessa stormöten dök en tanke upp i mitt huvud ett par gånger under dagarna som konferensen höll på, vilken kommer vara fokus för detta blogginlägg.

“Är det här en sekt?”

När jag såg ut det enorma människohavet, när nästan alla hade armarna upplyfta eller när alla gjorde samma rörelse (pga en del ur en lovsång) eller sa samma sak (för att uppmuntra varandra) blev den uniforma sekt-liknande känslan ibland påtaglig och denna tanke dök upp i mitt huvud. När sedan kyrkans huvudpastor talade och han fick starka applåder efteråt, tänkte jag  “Är han denna kyrkas karismatiske ledare, som sekter brukar karaktäriseras utav?” När han själv sa att folk hade frågat eller sagt till honom att han var med i en sekt, så matchade det tanken som dök upp i mitt huvud vid dessa fåtal gånger.

Det får mig att tänka på när jag under förra terminen handledde jag en grupp psykologstudenter (pga min position som undervisande doktorand) i en diskussion kring sekter i en kurs om grupp- och socialpsykologi. I slutet av diskussionen, när de diskuterat de socialpsykologiska delarna av hur sekter bildas, vilka människor som dras med och vad gemenskap i sekter innebär, frågade jag dem följande fråga, med syfte att utmana: “Kan ni som framtida psykologer, med denna kunskap om sekter, själva bli indragna i en sekt?” De svarade att det kunde de säkert. Och samtidigt som jag frågade detta tänkte jag själv på de tillfällena när andra skämtsamt har sagt till mig att jag tillhör en en sekt eller, mindre skämtsamt, sagt att jag är hjärntvättad på grund av min tro.  

Att vara bunden och ofri i en sekt, är det samma sak som att vara kristen? Bild: Wiki Commons

Att bli kritiserad för att tillhöra en sekt som kristen tycks inte vara något nytt påfund. Paulus, den tidiga aposteln, blev själv anklagad för samma sak. I Apostlagärningarna 24:5 kan vi läsa att Paulus blev anklagad för vara “en samhällsfara” samt vara ledaren för “nasareernas sekt”. Längre fram (Apo 24:14-16) kan vi läsa att han försvarade sig mot dessa anklagelser genom att säga “Men det bekänner jag för dig att jag enligt ‘den vägen’ som de kallar för en sekt, tjänar mina fäders Gud på det sättet att jag tror på allt som är skrivet i lagen och hos profeterna.” Finns det något i den kristna tron som påminner om en sekt, då? Är vi en samhällsfara? Kristna anses ju typ redan vara det i vissa länder, där till exempel religion är förbjudet.

Låt oss undersöka vad en sekt är då. Sekter karaktäriseras bland annat av att ha en, stark karismatisk ledare, att vara slutna från utomstående grupper/samhället, ha stark gruppgemenskap och påtaglig “groupthink” (medlemmar i gruppen håller med om saker utan att yttra saker som kan vara motsägande mot den rådande normen, t ex för att inte uppfattas som onödigt tvär eller vara “outlier”).

Är jag, och mina kristna syskon runt om i världen (och kanske specifikt mina syskon i kyrkan på andra sidan jorden som vi besökte), med i en sekt då? Låt oss undersöka de olika delarna. Den starka, karismatiska ledaren skulle då behöva vara Jesus. Följer vi en pastor eller präst mer än Jesus kanske det skulle kunna vara en sekt. Faktum är att många sekter har religiösa inslag, men där innehållet eller strukturen för gemenskapen är förvrängt än från Bibelns övergripande innehåll. Men för oss kristna är det Jesus som vi följer och tillber. Utgör Hans lära något som skulle kunna liknas en samhällsfara då? Eller som pekar på att vi ska sluta oss från omvärlden? Nej, snarare tvärtom. Vi uppmuntras att söka kontakt med andra, evangelisera, hjälpa människor och visa att vi är Jesus lärjungar genom att leva ett liv fullt av goda gärningar och helighet. Har vi groupthink och säger inte emot? Vi är förvisso fria att kritisera Jesus och Hans lära, men vi kan ofta göra det aktiva valet att sätta Hans lära före vår. Det betyder inte att vi blint måste följa denna ledare. Men om Han är den kristna Guden – en fullkomlig, all-vis och kärleksfull Gud – , finns det någon bättre att följa – inklusive oss själva?

Under konferensen drog jag sedan slutsatsen att “Nej, jag tillhör inte en sekt”. Jag tillhör Jesus, och med det Hans grupp av lärjungar. Genom den grupp jag numera tillhör – Guds älskade barn – är jag förevigt fullkomnad i min nya identitet och liv. Låter det som ett sekt-likt påstående? Kanske. Men inte om evangeliet är sant.

 

/ Hajdi Moche

Vad vore livet utan relationer?

Människor är relationella varelser. Det betyder att vi är gruppvarelser, att vi är i behov av andra människor för att förstå världen, förstå oss själva och kunna orientera i vad det innebär att leva ett mänskligt liv. Vi använder ständigt andra människor som referensram och söker relationer med andra på en mängd olika sätt. Faktum är att vi inte hade överlevt många dagar efter födseln om det inte hade varit för relationer med andra människor. Ett spädbarn är i akut behov av relationer med vuxna, som kan ta hand om en, för att överleva. Så fundamentalt är relationer för människans existens. I vuxen ålder fyller inte relationer riktigt samma överlevnadsfunktion, men vi vet från en mängd forskning att ensamhet har många negativa konsekvenser för människans hälsa – psykiskt och fysiskt¹. Relationer är alltså fundamentala för människans existens, men också viktiga för vår lyckonivå. En livslång studie från Harvard visade bland annat att de som levde längst, hade bäst hälsa och var lyckligast var personer som hade haft goda, mening- och tillitsfulla relationer med andra under sitt liv². I tidigare inlägg har lycka diskuterats och här bidrar jag med en pusselbit i lyckosökandet, att goda relationer är  superviktiga för att uppleva lycka. Relationer med andra människor är alltså livsviktigt, både för överlevnad och för att vi ska må bra och vara lyckliga.

Det för oss in på en större fråga: varför är det så? Vad är anledningen till att människor är relationella? Här kommer svaret självklart se olika ut beroende på världsbild. Vad tror du själv? Vad är anledningen till att människor söker och behöver relationer för att må bra och vara lyckliga? Handlar det om dess överlevnadsvärde, det vill säga sätt för oss att bevara vår avkomma samt att kunna föröka oss? Adaption? Det är möjliga förklaringar, och vissa världsbilder utgår ifrån dessa. Handlar då kärleken, värmen, smärtan och komplexiteten som relationer utgör i människors liv om (samt reduceras till) en överlevnadsfråga?

En annan förklaring är att relationer – och kärlek – är syftet med människans existens. I mitt förra inlägg (se här) diskuterades meningen med livet. Där lyftes att meningen med livet är att lära känna och följa Gud, inte att uppnå lycka, men att människan blir komplett – och därmed lycklig – när en relation med Gud upprättas. Jämför det med följande citat från Charles Spurgeon:

Man was made in the image of God, and nothing will satisfy man but God, in whose image he was made.

Denna tes medför alltså att meningen med livet är relationell. Människans sökande efter relationer och kärlek, samt vetskapen att människor blir lyckligare av att ha goda mellanmänskliga relationer, kan därmed härledas till och pekar mot Guds existens.  

Vi kan från Bibeln veta att Gud är relationell. Han är både relationell inom sig själv, genom att Han är tre i en (tre personer men ett Gudsväsen: Fadern, Sonen och den Helige Anden), men Gud är också relationell med sin skapelse: med oss människor. Faktum är att hela evangeliet, det kristna budskapet, placerar relationer i centrum. Det kristna budskapet utgår från att Gud skapade människan för att ha relation med henne, liksom vi människor har relation med varandra.

Men trots att vi människor söker, skapar och upprätthåller relationer, tycker de flesta att relationer också är komplexa, komplicerade och ofta bristfälliga. Relationer är ju inte lätta, utan många problem och konflikter uppstår och härstammar från relationer. De flesta av oss har till exempel någon gång blivit brända i en mellanmänsklig relation. Faktum är att människans existens och historia (konst, poesi, litteratur m.m.) präglas av berättelser om brustna relationer och hur vi söker att återupprätta och korrigera dessa imperfekta relationer. Stefan Gustavsson, erkänd apologet i Sverige, sa en sak om relationer, människan och Gud som har fastnat hos mig. Han lyfte fram att anledningen till att de viktiga, men bristfälliga och brustna relationerna som människans existens präglas av härstammar från att den ursprungliga relationen – den med Gud – är brusten. När den är brusten, blir alla andra relationer också brustna.

Men här kommer en annan del av evangeliet in: den del där Gud önskar att återupprätta den brustna relationen som finns med sin skapelse, med oss. Guds önskan om detta och hans relationella karaktär ser vi tydligast i Jesus. Jesus, personen som kristendomens sanningsanspråk bygger på och som gjorde anspråk på att vara Gud, var ytterst relationell under sina år på jorden. Han sökte kontakt med olika slags människor på otroligt många sätt: med de utstötta, sjuka men också med de med hög status. Han bemötte människor på ett sätt som visade prov på sanning, mildhet och kärlek. Jesus var den perfekta psykologen, tänker jag ofta. Han visste precis hur man skulle möta människor, oavsett vem de var eller vilken livssituation de befann sig i. Han sökte upp människor och spenderade sin tid här i relationer med andra. Jesus visade inte bara på Guds relationella karaktär och inte heller hur vi människor kan vara relationella mot varandra i frid, glädje och kärlek, men framförallt hur Guds plan och önskan var att återupprätta den ursprungliga, men brustna, relationen med oss.

Om du utgick från att Gud finns och visste att Han önskade att du ville lära känna Honom, vad skulle ditt gensvar vara?

¹Se bland annat: https://www.svt.se/nyheter/vetenskap/ensamhet-ar-farligt-for-halsan
https://www.1177.se/vastra-gotaland/liv–halsa/psykisk-halsa/ensamhet-skadar-var-halsa/
² Se bland annat: https://news.harvard.edu/gazette/story/2017/04/over-nearly-80-years-harvard-study-has-been-showing-how-to-live-a-healthy-and-happy-life/
https://www.health.harvard.edu/newsletter_article/the-health-benefits-of-strong-relationships

Är lycka meningen med livet?

I mitt förra inlägg skrev jag om hur människans längtan efter fullständig lycka pekar mot Gud. Men denna längtan efter lycka, och sökandet efter lycka, är den rätt? Och med rätt menas om den strävan verkligen ska utgöra meningen med våra liv? Många menar, antingen explicit eller implicit, att livet handlar om att bli lycklig, och helst så lycklig som möjligt. Det kan innebära att uppfylla sina drömmar eller sig själv samt att sträva efter att ständigt nå en fylligare lycka. (Just dessa ambitioner kan dock vara produkten av en individualistisk kultur. I en mer kollektivistisk kultur kanske ambitionen ser annorlunda ut, men även där finns idéer om hur lycka nås.)

Men är denna ständiga strävan efter lycka en strävan som kommer ge oss tillfredsställelse en dag? Tesen här kommer vara: nej, meningen med livet är inte att bli lycklig – oavsett hur man konstruerar lycka. Låt oss först göra en parallell till detta utifrån hur positiv psykologi studerar lycka, och sedan beskriva skillnaden mellan vad samhället tenderar att lyfta fram som meningen i livet och vad det kristna budskapet säger.

I förra inlägget beskrevs positiv psykologi kort; vetenskapen som bland annat undersöker vad som gör människor lyckliga eller vad som skiljer lyckliga från mindre lyckliga människor. När man studerar lycka inom detta område finns det främst två sätt att tänka kring och mäta lycka: hedonism och eudaimonia. När lycka studeras utifrån hedonism mäts det på tre sätt: mängden positiva känslor, mängden negativa känslor samt livstillfredsställelse. En hög lyckonivå är därmed många positiva känslor i relation till få negativa känslor och en hög livstillfredsställelse. Eudaimonia handlar istället om att skapa ett varaktigt tillstånd av välgång i livet. Här eftersöks inte känslor eller intensiva stunder av lycka utan fokus ligger på att skapa ett blomstrande (“flourishing”) liv med mening och dygder. Det betyder att lycka här inte kommer ur att göra saker som ger positiva känslor, utan att göra sådant som istället känns meningsfullt eller dygdigt. Ett sådant exempel är att uppfostra barn, vilket stundtals kan innebära väldigt många negativa känslor men som ofta ändå upplevs meningsfullt och lyckosamt. Eudaimonia innebär därmed att positiva känslor inte är målet, till skillnad från hedonism, men likväl att positiva känslor kan komma ur andra saker man gör.

På liknande sätt som hedonism och eudaimonia har två olika perspektiv på hur positiva känslor och lycka hänger ihop – antingen att de är ett viktigt mål eller att de följer av andra handlingar – kan en parallell göras till synen på lycka och meningen i livet. Enligt dagens samhälle finns yttringar som menar att meningen med livet är att uppnå och uppleva lycka (oavsett om man tänker på lycka utifrån hedonism eller eudaimonia). På samma sätt som positiva känslor är mål för lycka enligt hedonism, så är lycka målet med livet enligt dagens samhälle. Om meningen med livet istället beskrivs utifrån kristendom, kommer slutsatsen kring lycka se annorlunda ut och liknas vid eudaimonia:s syn på positiva känslor och lycka. Den kristna världsbilden säger att meningen med livet är att lära känna och leva för Gud. Målet i livet är därmed att ha en relation med och leva för Gud, inte att uppnå lycka. Men detta mål kommer innebära likväl lycka. På samma sätt som positiva känslor är en följd av ett blomstrande och dygderikt liv enligt eudaimonia, är lycka en följd av att ha en relation med och ära Gud enligt den kristna världsbilden.

I ett nästkommande inlägg kommer relation med Gud vidareutvecklas och förklaras, men här är fokus på lycka och meningen med livet. Denna extremt stora fråga, som människor i alla tider har brottats med, har sitt svar i Gud. Detta behöver inte innebära att kristna personer har “all figured out” utan frågan kan vara stor även för den kristna. Att livet däremot existerar och att människan söker mening i sitt liv pekar på Guds existens. Och vice versa, Guds existens pekar mot att livet har mening – vilket är varför människor genom världshistorien har sökt efter denna mening.

Frågan om mening är också möjlig att klargöra genom att dela upp den i meningen med livet och meningen i livet. Detta går att beskriva på följande sätt: syftet med vår existens utgör meningen med livet, medan innehållet i vår existens utgör meningen i livet. Vi kan fylla våra liv med lycka, men det är inte meningen till vår existens. Faktum är att första gången jag hörde det kristna svaret på frågan kring meningen med livet tyckte att svaret var rätt trist (vid den tidpunkten var jag inte kristen). “Var det allt?”, tänkte jag. Det kristna svaret på meningen med livet och lycka tyckte jag lät förminskande, trist och kanske till och med inhumant (fokus är ju på Gud istället för på mig själv). När jag nu, som kristen, tänker på den reaktionen ser jag hur extremt fel jag hade – denna uppfattning kunde inte vara mer fel. Att leva för och med Gud är meningen med (och i) livet – och det livssyftet medföljer en lycka och frid som är så djupgående att inget annat går att mäta upp mot det.

Finns fullständig lycka?

Vad skiljer lyckliga människor från mindre lyckliga människor? Vilka faktorer gör att människor ”blomstrar” och mår väl i sitt liv?

Detta är frågor som kan studeras inom positiv psykologi. Under utbildningen fördjupade jag mig i detta vetenskapliga område och gjorde bland annat en egen studie i det. Trots att jag skulle kunna skriva flera inlägg om vad studier om lycka har visat ska jag låta bli, eftersom detta inte är rätt forum. Däremot kan jag fastslå att det är tydligt att människor söker lycka. I dagens samhälle gör människor det kanske mer intensivt än något annat. Huruvida detta sökande är bra eller inte kommer inte heller vara i fokus här, utan jag nöjer mig med att deskriptivt återge denna tendens att människor söker och längtar efter sann, ihållande lycka; ett slags tillstånd av perfekt fullständighet.

Finns det dock någon som är fullständigt lycklig hela tiden? Nej, troligtvis inte. Finns det däremot många som längtar efter och söker det? Som vill uppleva fullständig lycka och frid i sitt liv? Ja, sannolikt. De flesta vill nog erfara mer än de korta ögonblick av fullständig glädje och lycka som vi trots allt ibland upplever – vi vill ha det mer fullständigt och ihållande. Denna längtan och sökande efter lycka som finns hos människor går till exempel att se i hur självhjälpsböcker om att förbättra ens liv, saker med diverse “lyckocitat”, tidningar och filmer som säljer idéer för att nå lycka m.m. säljs och florerar i samhället.

Låt oss ha en liten minnesresa: Tänk tillbaka på någon gång när du varit otroligt törstig eller fruktansvärt hungrig eller varit i akut behov att gå på toan. Alla har sannolikt upplevt det någon gång. Känslan att i sådana stunder få dricka, äta eller gå på toa är djupt tillfredsställande. Dessa beskrivna behov finns naturligt hos oss och kan lyckligtvis tillfredsställas med existensen av vatten, mat och toa (eller motsvarande facilitet). Faktum är att hunger som fenomen sannolikt vore otänkbart om mat eller magen (med funktion att processa mat) inte fanns. Här blir det viktigt att göra en distinktion mellan naturliga och artificiella behov. Naturliga behov är sådana som är universella – de finns hos alla, oavsett kultur, tidsålder m.m. – medan artificiella behov är sådana som beror på tidsålder, kultur m.m. Att jag vill leva i en Harry Potter-värld kan därmed inte anses vara ett naturligt behov, hur mycket jag än längtar efter det. Det är istället ett artificiellt behov/längtan som uppkommit till följd av att jag lever under denna tidsålder, i denna del av världen samt har läst böckerna. Längtan efter fullständighet och ihållande lycka tillhör snarare ett naturligt behov, då det kan kan ses genom världshistorien (via litteratur, konst m.m.) och är oberoende av kultur och land.

Människor har alltså naturliga behov och dessa behov kan tillfredsställas. Behoven pekar oss mot något som existerar i världen (mat, vatten mm) som kan tillfredsställa oss. I Maslows behovshierarki – en psykologisk modell över mänskliga behov som många hört talas om – finns ovanstående behov återgivna i de lägre delarna av hierarkin. Högst upp i denna hierarkimodell finns människans behov/längtan efter självförverkligande; att bli allt det som man har potential att bli och vara. Visserligen är Maslows behovshierarki enbart en teori och ur vetenskaplig synvinkel har den lite stöd för sig, men den gör väl i att försöka förklara mänskliga behov – där lycka och självförverkligande beskrivs som högst åtråvärda.

Det tycks alltså finnas en tendens hos människan att längta efter att nå fullständig lycka. I mitt förra inlägg skrev jag om tendensen att tro på en andlig värld har genomsyrat mänsklighetens historia. Dessa två tendenser – att vi naturligt längtar efter fullständig, ihållande lycka och frid samt tendensen att tro på att det finns en mäktig metafysisk värld som påverkar oss – menar jag mycket väl kan höra samman. De hänger ihop genom att de pekar mot samma sak: existensen av Gud. Låt mig förklara.

Ovan beskrev jag att ett naturligt behov pekar mot existensen av något som kan tillfredsställa behovet. Med samma logik betyder det att vår längtan och vårt sökande efter det perfekta tillståndet pekar oss mot att något sådant också finns. Det pekar på att det finns något som kan tillfredsställa det, som kan stilla vår längtan. Det vi längtar efter, men som inte finns att nå i denna värld och under vår livstid, pekar oss mot att det egentligen finns något som kan stilla vår längtan: Gud. Denna längtan går illustrativt att beskriva som en längtan efter himmelriket på jorden – vilket pekar mot att något sådant också finns. Vi må alla inte nå det, på samma sätt som att det ibland händer att vissa personer dör av törst för att de inte får tillgång till vatten som kan släcka deras törst, men det existerar ändock.  

Det går alltså kortfattat att beskriva resonemanget på två olika sätt.

1. Gud finns. Därför längtar vi efter att få uppleva fullständig lycka, glädje, skönhet, rättvisa, frid och förnöjsamhet – för den fullständigheten finns i honom.
2. Vi längtar efter perfekt fullständighet i livet. Det pekar oss mot existensen av Gud, som kan tillfredsställa denna längtan, genom att Han är fullständig.  

C.S Lewis har också skrivit om denna mänskliga längtan och beskriver det på följande sätt (på engelska):

“Creatures are not born with desires unless satisfaction for those desires exists. A baby feels hunger: well, there is such a thing as food. A duckling wants to swim: well, there is such a thing as water. Men feel sexual desire: well, there is such a thing as sex. If I find in myself a desire which no experience in this world can satisfy, the most probable explanation is that I was made for another world. If none of my earthly pleasures satisfy it, that does not prove that the universe is a fraud. Probably earthly pleasures were never meant to satisfy it, but only to arouse it, to suggest the real thing.”

Vad är “the real thing”, som han skriver? Jo, en kontakt med och möjligheten att vara med Gud. Att vår längtan pekar oss mot existensen av Gud behöver visserligen inte peka oss mot den kristna guden, men den pekar oss mot existensen av en övernaturlig värld – på samma sätt som tendensen att människor genom historien har trott på en övernaturlig dimension också pekar mot existensen av en sådan värld. Däremot säger denna längtan att det i så fall behöver vara en fullständig gud som är källan till lycka, frid, glädje, godhet, rättvisa, skönhet, sanning och förnöjsamhet – en beskrivning som passar in på den kristna guden.

Försök till att tillfredsställa detta behov och längtan efter perfekt lycka kan göras med hjälp av andra saker, men eftersom vår längtan pekar oss mot något som inte finns i världen, kommer inget på jorden fullt ut kunna tillfredsställa det – bara “arouse it” som C.S Lewis beskriver i ovannämnda citat.

Så slutligen, vill man att denna längtan en dag ska tillfredsställas krävs en övernaturlig relation – den med Gud. Lyckligtvis är det inte bara en tom längtan vi har, utan en sådan tillfredsställande relation är också möjlig att uppnå. Hur då? Jo, tack vare Jesus.

Gud – en neurologisk övertolkning?

Varför tror människor på Gud överhuvudtaget? Är det ett psykologiskt och neurologiskt ”påhitt”? Eller finns en Gud; en allsmäktig och himmelsk Fader som råder över universum och människor? (Här utgår jag ifrån en kristen definition utav Gud).

Utgångspunkten för detta inlägg kommer vara observationen att människor naturligt tycks tro på en andlig, metafysisk värld. Det är något som till exempel bevittnats i de flesta kulturer genom mänsklighetens historia. Visserligen har tron skiljt sig åt i olika kulturer och epoker, där olika gudar har varit i fokus, men slutsatsen kvarstår att tro på högre makter genomsyrar människans världshistoria. Vi kan även se denna tendens hos barn. Barn tycks nämligen naturligt förstå konceptet av Gud, oavsett om de är uppvuxna i ett religiöst hem eller inte. De flesta barn tenderar klassiskt att tänka på Gud likt en skäggig man i himlen, men beroende på om de är troende eller inte så kommer denna bild dock att förändras med åldern – där troende barns bild av Gud blir alltmer komplex och abstrakt, medan personer som inte är troende tenderar att tänka på Gud som den skäggiga mannen i himlen även upp i vuxen ålder. Det finns även forskningsstudier som visar att en stor del människor kan uppge och beskriva en eller flera specifika upplevelser av något övernaturligt eller spirituellt. Alla dessa benämner såklart inte denna/dessa upplevelser med ord som Gud eller liknande, men att många kan beskriva en metafysisk upplevelse är ändå intressant*.

Detta är bara tre exempel, men de pekar ändå mot slutsatsen att det är vanligt och naturligt att människan tror på en högre makt; på något bortom oss själva som finns runt oss och som kan påverka oss på olika sätt. Men varför? Var kommer tendensen att tro på och ha en förståelse för konceptet Gud ifrån?

Denna naturliga tendens till att söka efter och tro på en andlig värld kan förklaras på olika sätt. Vissa anser att det pekar på att en sådan värld också finns; att denna tendens till och med kan ses som ett mänskligt behov – som även kan tillfredsställas. Jag kommer återkomma till detta lite närmare i ett kommande inlägg. Andra ifrågasätter detta och menar att vår naturliga tro och tendens att söka Gud är en biprodukt av vår hjärna, till exempel av vår hjärnas hotsystem eller vår tendens att se mönster och tänka i orsak-verkan-samband. Vi kan exemplifiera detta lite närmare genom att återgå till ovannämnda forskningsfynd att många människor har beskrivit specifika upplevelser av metafysisk eller spirituell karaktär. Här kan man fundera på varför så många kan uppge att de har upplevt något sådant. Ett svar på den frågan skulle då, utifrån ovanstående resonemang, kunna baseras på att alla människor har samma sorts hjärna, vilken ”lurar” oss att tro att vi upplever något övernaturligt – men att något sådant egentligen inte finns. Dessa upplevelser kan då ses som en slags restprodukt från en evolutionär utveckling. Det andra svaret på frågan skulle vara att dessa metafysiska upplevelser pekar mot att en metafysisk värld och Gud faktiskt är verkliga.

Frågan kan alltså formuleras som följande: Har andliga upplevelser och tendensen att tro på högre makter sitt ursprung i hjärnan eller kommer de från något utanför hjärnan? Frågan kan likställas med frågan om vilket som kom först; hönan eller ägget.** Med ytterligare andra ord; är tankar på gud – och upplevelser av en andlig värld – en produkt av hjärnans aktivitet eller är hjärnans aktivitet en fysisk manifestation av en andlig värld? Här går svaren självklart isär och, föga förvånande, lite beroende på vilken världsbild man har.

En viktig punkt i sammanhanget är att en neurologisk förklaring inte nödvändigtvis reducerar upplevelsen till något neurologiskt. Låt mig ge ett exempel. Vid beröring (bl a när du letar efter dina nycklar i jackfickan) kommer till exempel aktivitet i de övre delarna av hjärnan (parietalloben, även kallad hjässloben) kunna observeras. Det innebär dock inte att beröringen inte är “verklig” (eller, från exemplet, nycklarna). Allt vi upplever ”filtreras” genom hjärnan, dvs. manifesteras i hjärnaktivitet på något sätt, eftersom hjärnan är människans primära redskap för att förnimma och uppleva saker – fysiska som metafysiska. Därför kan en viss sorts hjärnaktivitet, som uppstår när människor har en spirituell upplevelse, inte säga oss något om ursprunget till det.

Men det finns studier där man lyckats skapa metafysiska upplevelser genom att stimulera vissa delar i hjärnan (bl a via en slags magnethjälm – som dock har kritiserats av flera) eller injicera vissa substanser. Ett mycket intressant fenomen, eller hur? Men betyder det att metafysiska upplevelser enbart är artificiella och resultatet av kemin i hjärnan? Nej, den slutsatsen vore fel att dra eftersom en framkallad upplevelse inte per automatik kan leda till slutsatsen att den naturliga varianten av upplevelsen är overklig. Vi kan ta ett analogt light-exempel på det: Att jag med tankens kraft framkallar en frustration över tanken på att min bil inte startar, betyder inte att jag inte faktiskt på riktigt varit frustrerad över att min verkliga bil inte startat. Alltså: att det finns tekniker för att skapa en upplevelse av något metafysiskt skulle lika gärna kunna beskrivas med att vi har en neurologisk förmåga till gudsupplevelser.

Att människor genom historien (och än idag) tenderar att tro på och uppleva metafysiska saker samt att barn naturligt förstår Gud är en intressant observation. Även om vissa vill hävda det, så kommer inte vetenskapliga metoder kunna reducera eller eliminera dessa till att enbart handla om att en viss sorts aktivitet i hjärnan övertolkas av oss. Varför? Jo, för att vetenskapen inte kan uttala sig om existensen av en eventuell metafysisk värld. Om en sådan värld finns och vi ibland kan uppleva den med vårt sinne är det inte konstigt att upplevelsen också kan observeras i vår hjärna, eftersom människan är beroende av detta organ för att uppleva världen – inklusive den metafysiska världen.   

/ Hajdi Moche

*Newberg, A. B., & Waldman, M. R. (2010). How God changes your brain: Breakthrough findings from a leading neuroscientist. New York: Ballantine Books Trade Paperbacks.
** Även om forskningsfynd i denna fråga faktiskt tyder på att ägget kom först.

”Sån där kristen typ”

Detta kommer kanske inte vara ett direkt apologetiskt inlägg, men det kanske kan ge en viss förklaring till den kristna trons vardag, eller åtminstone kristnas vardag.

För nästan exakt 2 år sen fattade jag vad jag fortfarande tycker är mitt livs bästa beslut: att välja tron på Gud och att ta emot Jesus som Herre och Frälsare i mitt liv.

Men att skriva det där sista – ”att ta emot Jesus som Herre och Frälsare” – utan att exakt veta vilka som läser detta, gör mig (tyvärr) lite lätt obekväm. En anledning till det är ett bemötande som jag ibland har fått av vänner, bekanta, familjemedlemmar m.fl. – som pikat/hånat/kritiserat detta val. Jag ska vara ärlig och säga att det flera gånger gör ont att uppleva. Jag menar dock inte att ta på mig en offerkofta här, för jag känner mig verkligen inte som något offer i detta val – utan jag ser mig som dotter till självaste Gud, älskad av universums mäktiga skapare. Det är en överväldigande insikt.

Men jag förstår också dessa sorters reaktioner, för ibland får jag ett “utanförsperspektiv” på mig själv och på det jag säger. Och i de stunderna tänker jag hur extremt främmande det måste låta att höra om Gud, Jesus, det kristna evangeliet om man själv inte är troende – och även står ganska långt ifrån de tankegångarna (som man troligtvis gör om man är en sekulär svensk). Så var det i alla fall ibland för mig innan jag blev troende. När jag hörde folk prata om dessa saker, tyckte jag stundtals att de talade tomma ord utan någon förankring i verkligheten. Så ibland när jag nu själv pratar om dessa saker med folk, och jag får det där utzoomade perspektivet på mig själv, känns det nästan som att jag pratar ett annat språk. Mina ord om Gud, Jesus och kristendomens evangelium tycks säkert, för den som jag talar med, låta underliga och nästan skrattretande. Jag har märkt det på olika sätt; det kan vara ögonkontakt personerna sinsemellan, ett hånfullt (men gömt) ansiktsuttryck, ett flin eller nästan ett föraktfullt skratt. Återigen, rätt jobbiga reaktioner att se. Dessa erfarenheter är jag också ganska säker på att jag inte är ensam om, utan att andra kristna också fått uppleva. Men för att även nyansera bilden så bemöts jag/vi självklart av andra, mer öppna och positiva reaktioner också.

Olika världsbild ger krockar och kanske också oförstående!? Bild: Schoolido

I mitt första inlägg (på sociala medier) om min nyvunna tro skrev jag att mitt tillkännagivande nästan kändes som att ”komma ut ur garderoben”. Det kanske låter konstigt och får många – icke-troende som troende – att höja på ögonbrynen. Men att beskriva sin kristna tro i ett publikt sammanhang på det sättet var, för mig (utifrån ett person-centrerat perspektiv), nervöst. Vilka reaktioner skulle jag få? Skulle folk tycka att jag är konstig? Och hur skulle bilden av mig förändras bland de som läste mitt inlägg?

Vi människor har ett basalt behov av att kategorisera vår omvärld för att kunna ta in, begripa och orientera oss i världen. Annars skulle vi uppleva vardagen som fragmentarisk och väldigt kaotisk. Vi behöver sätta saker i ett sammanhang och i relation till andra mentala representationer vi har av vår omvärld. Detta innebär att vi per automatik kategoriserar alla intryck vi får på ett för-oss-meningsfullt sätt. Så när jag ”kom ut” med att jag blivit kristen visste jag att jag troligtvis skulle kategoriseras om i många av läsarnas huvuden. Kanske så “illa” som att kategoriseras om från kategorin ”som de flesta andra människor” till kategorin ”kristen” – allt vad den kategorin inbegrep för den specifika läsaren. Beroende på tidigare erfarenheter av kristna, kyrkan, kristendom m.m. skulle jag läggas till i denna kristen-kategori hos läsaren. Men kanske, hoppades (och hoppas) en del av mig, att genom att personer läste om min väg till kristendomen och mina tankar om trons verklighet så skulle även kategorin för personen förändras. För även om vi alla kategoriserar våra erfarenheter, så förändrar också våra erfarenheter kategoriseringen. Om jag till exempel enbart sitter på fyrbenta stolar kommer jag tänka att det är så stolar ser ut, men när jag för första gången sätter mig på en trebent eller enbent stol, så kommer kategorin ”stol” förändras. (Finns filosofiska diskussioner om hur man förklarar en entitets egenskaper på ett korrekt sätt, samtidigt som man undviker att beskriva en annan entitet – till exempel vad en bil är utan att också beskriva buss eller cykel samtidigt?).

Det innebär att mina möten med mina nära och kära kommer förändra vad kristen-kategorin för dem är. Här är min förhoppning att den kategorin nyanseras, och till och med uppskattas. Men också att rationalitet och relevans – för alla, inte bara en subgrupp av samhällets medborgare – blir en naturlig del av folks representation av kristendom (och av kristna, men främst kristendom – för kristnas beteende är inte avgörande för kristendomens sanningsanspråk). Eftersom en viktig del för min väg in i kristendomen var genom undersökande av skäl, bevis och koherens/korrespondens så är jag övertygad om att det kristna budskapet är rationellt, relevant och sant – för mig och andra. I sammanhanget vill jag lyfta ett citat från C.S. Lewis (som även finns här på bloggen):

“Christianity, if false, is of no importance and if true, of infinite importance. The only thing it cannot be is moderately important.”

Innan jag avslutar vill jag kort återgå till reaktionerna och frågeställningarna som jag (och säkert många andra kristna) fått höra och bemöta till följd av valet att tro på Jesus som Herre och Frälsare. Är vi hjärntvättade? Är vi ute på hal is och har vi nästan vanföreställningar? Finns det skäl för folk i vår omgivning, som inte är kristna, att bli oroliga för oss? Dessa saker som ibland uttrycks sägs säkert med välmening. Speciellt om man upplever oro över att kristendomen nästan liknar en sekt, frånkopplad verkligheten som vi lever i.

Jag förstår det. Och jag är öppen för kritiken. Jag är också beredd att utmana andras världsbild och trosföreställningar, men också att bli utmanad i min världsbild. Det har jag blivit innan och det ledde mig till den världsbild jag har nu. Som sagt: jag tycker fortfarande att beslutet att ta emot Jesus som Herre, och att ge mitt liv till honom, är det bästa beslutet jag fattat. Tron bär, tron gör mig till en bättre människa och tron står på en stadig grund – för mig men precis lika mycket för varenda annan människa på denna jord.

/ Hajdi Moche