Finns skönhet?

Varje gång jag åker till jobbet passerar bussen en vidöppen sjö med vacker omringande natur. Många mornar förundras jag över den vackra naturen, till exempel under hösten när sjön omringas av träd i olika färger eller vid tillfällen under den här årstiden när luften är så kall att vattnet skapar en “dimma” precis ovanför vattenytan. När jag blickar ut över denna naturscen upplever jag ibland att jag på något sätt “lyfts” av skönheten samt känner en slags vördnad och längtan till skönheten. Detta är inte unikt för mig utan det tycks finnas en tendens hos människor att dras till vackra ting, oavsett om upplevelsen av skönhet kommer från natur, konst, musik, eller en annan människa. Och inte bara att vi dras till skönhet, utan också aktivt söker upp skönheten. Det kan till exempel observeras i att vissa personer bergsklättrar för att få möjlighet att se en vacker vy över horisonten. Eller att många konstnärer eller musiker explicit uttrycker en önskan om att skapa något vackert med sin konst eller musik. Eller att människor i alla tider verkar ha dragits till vackra personer (även om skönhetsidealen har skiftat). Vi människor lever alltså som om skönhet är något äkta, något vi finner tilldragande och attraktivt – och vi tycks ha kapacitet att förstå, erkänna och uppleva skönhet. Därför är det inte konstigt att det är ett ämne som filosofer har funderat över och diskuterat i millennium, ända sedan Platons tid – kallat filosofisk estetik (eng. aestetics). 

Innan vi fortsätter diskutera skönhet – vad det är och vart det kommer ifrån – kan vi börja med en definition av skönhet. Det finns flera definitioner, vilka påminner om varandra, där en definition (från Cambridge dictionary) beskriver skönhet som “the quality of being pleasing, especially to look at, or someone or something that gives great pleasure…” Skönhet handlar alltså om att något är njutningsfullt, något som ger tillfredsställelse.  

Med detta sagt behöver vi ställa oss en kritisk fråga: Finns verkligen skönhet? Eller är skönhet bara subjektiv (“…i betraktarens ögon”), och resultatet av våra fysiologiska och neurologiska responser till en stimulus som vi betecknar som vackert med vårt språk, något som enbart är inlärt? 

Detta är en stor fråga, och människor (filosofer, lekmän och läsarna här) kommer därför ha olika syn på det. Vad innebär objektivitet i relation till skönhet då? En definition av objektiv handlar om att något existerar, eller innehåller ett visst drag, även om ingen observerar det eller har en åsikt om det (ex. trädet som faller i skogen skapar ett ljud, även om ingen hör det). Översätter vi detta till skönhet så innebär det att ett ting/objekt kan vara vackert, även om ingen människa upplever det (vilket rimmar med definitionen ovan). Beethovens musik skulle vara vacker även om ingen fick möjlighet att uppleva det. Naturens skönhet skulle vara vacker även om alla människor vore blinda. 

Tesen här är alltså att skönhet finns i objektiv form, det är inte helt och hållet subjektivt. Detta är också något som många filosofer anser, till exempel att skönhet innehåller både en objektiv del (som kan besvaras med frågan “Is it good?” eller att tinget är beundransvärt) och en subjektiv del (som kan besvaras med frågan “Do I like it?” eller att jag finner tinget angenämnt/njutningsfullt). Skönhet finns alltså objektivt, men för oss människor verkar det via vårt sinne. Vårt mänskliga medvetande är alltså medlet för att uppleva skönheten, och blir därmed till viss del formbart. Upplevelsen av skönhet uppstår när det upplevda (objektet) och upplevaren (jag) når varandra. Men det upplevda kan vara vackert även om jag inte upplever det, eller upplever det som sådant. Tänk på exemplet med artisten och konstnären som ämnar skapa något vackert med sitt verk: deras mål är att nå objektiv skönhet, men att detta medieras, eller verkar via, subjektiva upplevelser (ungefär som att kvantitativ vetenskapsfilosofi har som mål att nå objektiv sanning, men använder subjektiva sinnen och mänskligt skapade metoder för att nå dit). 

Så om vi utgår från att skönhet verkligen finns samt att vi människor söker och erkänner skönhet i vår omvärld, hur kan vi förklara det? Går det? Utifrån en a priori synpunkt, eller en naturalistisk synpunkt, finns det få skäl till att världen skulle vara vacker snarare än icke-vacker eller ful. Om till exempel Beethoven inte hade existerat, skulle det finnas något starkt skäl till att pianostycket Für Elise skulle existera? På samma sätt som ett vackert konstverk eller musikverk antas ha skapats av en konstnär/musiker, kan skönheten i skapelsen också peka mot existensen av en skapare av denna skönhet – någon som är källan till skönhet. Även vårt sökande efter och upplevande av skönhet kan peka mot detta: vi har en längtan efter att uppleva stor och fulländad skönhet – något som förkroppsligar skönhet. Sökandet, upplevelsen och existensen av skönhet kan alltså peka mot existensen av något som både kan skapa skönhet och som är skönhet. 

Även om vissa håller med om att skönhet är objektivt och att vi människor dras till samt förstår skönhet, så menar man att detta är en produkt av vår strävan efter överlevnad. Vår kapacitet till att finna skönhet i vår omvärld är att det ökar vår överlevnad eller vår förmåga till fortplantning. Detta perspektiv kan dock ha svårt att förklara många upplevelser av vackra ting, t ex en solnedgång eller ett musikstycke. Sådana saker tycks istället vara njutningsfulla i sig själva. Vore naturalism sant, så bör dessa upplevelser vara en meningslös biprodukt av vår mänskliga utveckling. Om man då anammar detta perspektiv på skönhet – att skönhet enbart är resultatet av en neurologisk respons i din hjärna, eller en biprodukt i relation till vår fortplantning och överlevnad – är det sannolikt att en upplevelse av skönhet snabbt “punkteras”. Testa det nästa gång du njuter av något vackert. Det vackra slutar vara vackert och det blir svårt att fortsätta njuta av det vackra. Musiken, naturscenen eller konsten är ju i så fall bara en illusorisk verklighet, skönheten finns inte och vår upplevelse har ingen äkta mening. Men om vi ifrågasätter våra upplevelser av skönhet och förnekar deras bakomliggande verklighet, bör vi då inte med samma logik även ifrågasätta annat innehåll som finns i vårt medvetande i relation till det vi har i vår omvärld? 

Ytterligare ett motargument mot att skönhet pekar mot något större som är bortom vår värld är att peka mot allt som är fult i vår omvärld (googla t ex blobfish!). Men att det finns saker som är fula betyder inte att skönhet inte finns, på liknande sätt som att kyla inte innebär att värme inte existerar. Mängden skönhet i världen är alltså inte avgörande för existensen av skönhet. Så skönhet är onekligen en del av det mänskliga livet, och om det finns – vilket det rimligtvis gör – finns det belägg för att det pekar mot något större – en källa till skönhet. Någon som är, har och skapar skönhet. 

“…detta söker jag: att få bo i Herrens hus i alla mina livsdagar, för att se Herrens ljuvlighet…” (Psalm 37:4)

Inspelningar från konferensen Mirakler och Guds existens

För drygt två veckor sedan avnjöt vi en strålande SAS-konferens i Roseniuskyrkan i Stockholm med djuplodande samtal om hur mirakler och apologetik förhåller sig till varandra. Alla föredrag och seminarier spelades in (med undantag av Joel Samuelssons seminarium om mirakler och omvändelse, pga tekniska svårigheter) och kan avlyssnas i nedanstående YouTubeklipp eller genom att trycka på länken till MP3-filer. Dessa MP3-filer kan även laddas ned.

Mats Selander

Apologeten Mats Selander berättar om hur idén att mirakler inte sker uppstod och vad det finns för luckor i den världsbilden. Lyssna på eller ladda ned MP3-filen här.

Hajdi Moche

Psykologen och doktoranden Hajdi Moche talar om placeboeffekten och vad som skiljer den från ett genuint mirakulöst tillfrisknande. Lyssna på eller ladda ned MP3-filen här.

Micael Grenholm

Micael Grenholm, ordförande för Svenska apologetiksällskapet, leder ett seminarium utifrån kritik och invändningar han har fått om sin bok Dokumenterade mirakler. Lyssna på eller ladda ned MP3-filen här.

David Kärrsmyr

Fysikern och apologeten David Kärrsmyr beskriver varför det är mycket troligt att Jesus historiskt uppstod från döden utifrån Bayesisk sannolikhetslära. Lyssna på eller ladda ned MP3-filen här. 

Nedan är några av formlerna som David använder sig av som kan vara till nytta när man lyssnar på seminariet:

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Kvällsmötet

Micael Grenholm, Joel Samuelsson, Mats Selander och Michael Liliequist delar några avslutande bibelord, vittnesbörd och tankar om hur karismatik och apologetik kan berika varandra. Lyssna på eller ladda ned MP3-filen här.

Stort tack till alla som medverkade och kom på konferensen!

Vilken religion är sann? Del 2

I mitt förra blogginlägg började jag diskutera den stora frågan om hur man kan komma fram till vilken religion som är sann, och följaktligen vilken religion man vill tillhöra – om man vill tillhöra någon överhuvudtaget. Här skulle jag vilja börja med att bredda detta sökande till att även inkludera andra livsåskådningar. Att undersöka vilken livsåskådning som är sann är alltså inte begränsat till att undersöka religioner och deras anspråk. Det innebär bland annat att ateism och naturalism är minst lika viktiga att inkludera som potentiella sanna vägar att undersöka och välja. 

I förra blogginlägget beskrevs det att alla religioner inte kan vara sanna samtidigt av två anledningar. Den ena anledningen är att alla religioner har exklusivistiska anspråk, vilket innebär att religioner menar att deras religion är sann medan övriga religioner inte är det. Det kan vi se på olika sätt i de fem stora världsreligionerna. Den andra anledningen är att religioner har motsägelsefulla anspråk, vilket innebär att religioner säger emot andra religioner i viktiga frågor. En slutsats utifrån dessa två punkter blir att alla religioner antingen är falska (vilket innebär att en icke-religiös livsåskådning istället är sann) eller att endast en av religionerna är sann. 

Vilken religon är sann?

Här kan vissa protestera och säga att möjligheten att varje religion är sann finns. Personer som yttrar det här kan då ibland illustrera det med liknelser för att visa att alla religioner visst kan vara sanna, till exempel liknelsen om de blinda elefantskötarna eller liknelsen om de olika vägarna som når upp till bergets topp. Även detta diskuterades kort i förra blogginlägget. Ett problem med denna form av argument är att dessa liknelser – och dess innebörd om att alla religioner är sanna – inte är i linje med de ovanstående två anledningarna; att religioner är exklusiva och att de säger emot varandra i sina anspråk. Därför kan inte alla religioner vara sanna. En mildare variant av detta motargument är att alla religioner innehåller spår av sanning. Detta kan mycket väl stämma, men då saknas ett ställningstagande inför de anspråk som är unika och avgörande i religionerna, till exempel vad som sker efter livet eller hur man når “paradiset”. Så även om alla religioner sanningsenligt lyfter fram att vi till exempel bör behandla våra medmänniskor på ett kärleksfullt och hjälpsamt sätt, så betyder det fortfarande inte att alla religioner är sanna. Det betyder istället att alla religioner till exempel fångat in en lära eller ett bud som – skulle jag mena – pekar mot den sanna livsåskådningen och dess innehåll. 

En nästa fråga i sökandet efter vilken religion/livsåskådning som är sann och som man vill tillhöra är om man behöver jämföra alla sinsemellan. Är det ens möjligt att jämföra dem? Den uppgiften kan te sig överväldigande eftersom det finns en mängd religioner och icke-religiösa livsåskådningar i världen. Jag skulle här säga att en alltför noggrann undersökning av varje religion inte behövs. Istället kan man följa vissa riktlinjer eller kriterier som kan guida en i processen. Jag vill här presentera två kriterier som kan tillämpas, vilka jag kallar inom-koherens (eller intrakoherens) och utom-koherens (eller interkoherens). Det här är, såvitt jag vet, inga “riktiga” begrepp men de handlar om att livsåskådningen ska vara begriplig och logisk inom sina egna anspråk men också vara förenlig och logisk i relation till vad vi vet om verkligheten. 

Det första kriteriet handlar om att det ska finnas en sammanhängande logik inom trossystemet. De anspråk som finns inom den egna religionen eller livsåskådningen behöver alltså hänga ihop på ett “sant” sätt. Om en religion till exempel uppmuntrar den troende till att göra något, eller beskriver guden/gudarna på något sätt, men samtidigt säger emot sig själv, är den inte inom-koherent. Ett exempel på när detta saknas, som ibland lyfts, är inom buddhismen. Religionen menar att målet är att bli av med begär och önskningar, men detta i sig kräver att personen önskar att bli av med sina önskningar – vilket gör det motsägelsefullt. Ett annat exempel som visar på brist av denna intrakoherens är personer som inte tror på objektiv sanning men som motsägelsefullt lever sina liv och gör uttalanden som om objektiv sanning finns (denna tro innefattas inte nödvändigtvis i en specifik livsåskådning).  

Det andra kriteriet handlar om att religionen eller livsåskådningens anspråk ska stämma överens med vad vi vet om verkligheten. Här kan man till exempel ta avstamp från vetenskapliga fynd. Ett exempel på när denna utom-koherens saknas baserar sig på att vetenskapen med goda belägg har visat att ett universum har en specifik start och ursprung. Den kunskapen om verkligheten innebär bland annat att religioner som tror på ett evigt universum sannolikt inte är sanna. Detta innebär också, i samklang med lagbundenheten som finns i universum, att religioner som tror på multipla gudar troligtvis inte är sanna (finns fler andra anledningar till varför multipla gudar inte är troligt, som inte kommer fortsätta diskuteras i detta inlägg). 

I relation till det senare kriteriet kan vissa protestera mot den kristna världsbilden genom att peka på inkoherensen mellan en god Gud och en värld fylld med ondska och lidande. Detta kan vara ett berättigat motstånd, men denna protest kan besvaras på flera sätt som innebär att koherensen inte omkullkastas, till exempel att logiken tillåter att en god Gud och ondska existerar samtidigt.  

Sammanfattningsvis kan sökandet efter den sanna religionen eller livsåskådningen underlättas när man söker efter en tillfredsställande begriplighet både inom och utåt mot verkligheten. Sökandet kan vara både enkelt och komplext, men vilken religion eller livsåskådning som är sann är en viktig fråga för varje individ. Det kommer ha enorma konsekvenser både för livet nu och för ett potentiellt liv efter döden. Och att inte göra ett ställningstagande kommer också vara ett ställningstagande.

 

av Hajdi Moche

Ett mirakel eller placebo? – Inför konferensen 14 september!

Här kommer så ännu en försmak inför helgens konferens, Hajdi Moche ger några tankar inför sitt seminarium!

Artikeln finns om pdf, anmälningsformulär och flera försmaksartiklar återfinns i slutet av artikeln!

Mirakel eller placebo?

Anta att person A har en sjukdom som denne får pågående medicinsk behandling för. Personen tillfrisknar från sin sjukdom efter att en annan person har bett för dennes sjukdom. Kan vi veta om detta verkligen var ett mirakulöst tillfrisknande? Eller kan det ha varit placebo?

Många gånger lyfts placebo som en invändning mot mirakler eller helanden från sjukdomstillstånd. Kritiker som lyfter detta kan till exempel mena att helandet eller miraklet har sitt ursprung i något som inte är på riktigt – något inbillat eller påhittat. Andra kritiker kan lyfta placebo för att mena att det potentiella miraklet kommer ur någon form av önsketänk. Invändningen är intressant, både vad gäller anspråket om vad placebo-effekten är och hur ett potentiellt helande kan förklaras av placebo. Hur mycket sanning ligger i den här typen av invändning?

Innan detta kan diskuteras närmare behöver en korrekt förståelse av vad placebo-effekten är finnas, liksom en förståelse för hur och när placebo kickar in. Om inte, riskerar placebo att användas som bortförklaring för tillfrisknande på ett slentrianmässigt sätt. 

Faktum är att placebo-effekten på många sätt har format dagens medicinska kunskap och sjukvården vi har nu, eftersom bra medicinska studier bör kontrollera för placebo-effekten när nya behandlingar/mediciner testas. Så för att kunna undersöka huruvida ett tillfrisknande är placebo eller ett äkta mirakel behöver nedanstående frågor klargöras och diskuteras.

• Vad är placebo?
• När kan placebo-effekten kicka in?
• När funkar inte placebo?
• Funkar placebo för alla?
• Vad krävs för att ett mirakel med största sannolikhet inte är placebo?
• När kan ett påstått mirakel eventuellt vara placebo?
• Kan man skapa sig ett eget placebo-mirakel?

 

Detta kommer göras på seminariet Ett mirakel eller placebo? på konferensen “Mirakler och Guds existens” i Roseniuskyrkan i Stockholm den 14 september. Välkommen!

/ Hajdi Moche
Leg. Psykolog & Doktorand i psykologi

Artikeln som pdf

Anmälan:

Läs gärna också: Dokumenterade mirakler och dess kritiker, Pascals vad

Utöver dessa kommer också Mats Selander och David Kärrsmyr medverka! Och det blir tillfälle till samtal, bön och lovsång!

Varför arrangerar vi en konferens om mirakler?

Om precis en månad är det dags för Svenska apologetiksällskapets konferens för 2019: Mirakler och Guds existens. Vi kommer utforska hur mirakler och Gudsargument förhåller sig till varandra och hur vi utmanar den naturalistiska föreställningen att mirakler inte finns.

Anmäl dig redan idag så får du 50 kronors rabbat på anmälningsavgiften (150 kr)!

Varför arrangerar vi den här konferensen? Miraklers och det övernaturligas existens är en grundläggande förutsättning för den kristna tron. Som Paulus påpekar: ”om döda inte uppstår, har inte heller Kristus uppstått… då är er tro meningslös och ni är fortfarande kvar i era synder.” (1 Kor 15:16-17). Miraklers existens är en förutsättning för fundamentet för vår tro: Jesu uppståndelse.

En av de vanligaste anledningar till att skeptiker avfärdar de historiska bevisen för uppståndelsen är att de inte tror att mirakler kan ske, och därför heller väljer en naturalistisk förklaringsmodell hur långsökt den än är. På samma sätt är det många som avfärdar kosmologiska argument för Gud med att säga att något övernaturligt omöjligt kan skapa något naturligt.

Även om Gud givetvis är kausalt mer grundläggande än mirakler, har vi därför skäl att argumentera för miraklers och det övernaturligas existens som en än mer grundläggande nivå än att argumentera för Guds existens, på samma sätt som vi ofta betraktar argument för Guds existens som mer grundläggande än för just den kristna Guden, och vi betraktar kristen tro som en grundförutsättning för att debattera kristna läror.

Naturalism, idén att det övernaturliga inte finns, är än mer långtgående än ateism, idén att Gud inte finns. En naturalist har svårare att upptäcka Gud än någon som är öppen för det övernaturliga, men saknar tro på Gud. Därför är det en viktig apologetisk uppgift att nedmontera naturalismen.

På konferensen kommer den erfarne och duktige apologeten Mats Selander från Apologia att prata om naturalismens ursprung och hur man kan bemöta dess argument. Hajdi Moche som är tränad i psykologi kommer prata om placeboeffekten och varför naturalister inte särskilt enkelt kan skylla helanden efter bön på den.

David Kärrsmyr kommer prata om Jesu uppståndelse och andra argument för kristen tro. Joel Samuelsson kommer hjälpa oss se hur mirakler och omvändelse kan förhålla sig till varandra. Och jag själv kommer bemöta invändningar jag fått mot min bok Dokumenterade mirakler.

Det kommer bli en riktigt spännande och stimulerande konferens, där vi också får möjlighet att lära känna varandra lite mer. Än en gång vill jag uppmuntra dig att anmäla dig om du inte gjort det redan. Vi har också tagit fram en affisch som du gärna får sätta upp i ditt sammanhang.

Affisch för Mirakler och Guds existens

Vilken religion är sann? – Del 1

Att välja en religion att tillhöra – om man väljer någon överhuvudtaget – är ett av de största besluten en människa fattar under sitt liv. Innan en person gör detta val, vilken efterforskning behöver denne ha gjort innan? Behöver den göra någon överhuvudtaget?

Vägen till att fatta ett sådant beslut kan se ut på många olika sätt. För vissa personer tas beslutet efter djup efterforskning, vilket vi ser i personer som Lee Strobel och J Warner Wallace. Dessa två personer, ena journalist och andra mordutredare, blev kristna efter att ha undersökt evangeliernas trovärdighet. För andra tas beslutet efter en upplevelse av något slag, vilket till exempel ses hos många muslimer i Mellanöstern som blir kristna efter att ha mött Jesus i sina drömmar. Och för ytterligare andra kan det vara av att de hört religionens budskap sedan barnsben och sedan själva valt att tro. Förutom dessa tre sätt finns det säkert minst ett tiotal andra sätt att komma fram till vilken religion man vill tillhöra.

Men med tanke på mängden religioner som finns därute, hur väljer man? Behöver man undersöka alla religiösa böcker för att veta vilken som är rätt? Och behöver man undersöka varje religion för att veta vilken som är sann? Om vi bara tar de fem största religionerna innebär det att en person skulle behöva jämföra kristendomen, mot islam, mot judendom, mot hinduism, mot buddhism. Det innebär då också att Bibeln behöver jämföras med Koranen, med Tanakh, med Vedaskrifterna och med Tripitaka.

Första steget i beslutet att välja vilken religion att tillhöra är att erkänna att alla religioner har exklusivistiska anspråk, dvs. att varje religion har trosuppfattningar som innebär att endast deras religion är sann och övriga religioner inte är det. I detta första steg ingår också att inse att alla religioner inte kan vara sanna samtidigt. Detta går lätt att undersöka genom att till exempel titta närmare på de anspråk som religionerna gör när det kommer till exempelvis synen på Gud/gudar, livets uppkomst, frälsning, efterliv m.m. Detta innebär till exempel att de monoteistiska religionerna (det finns bara en Gud) och polyteistiska religionerna (det finns flera gudar) säger emot varandra. Detta finner vi enkelt stöd för om vi utgår från logikens andra lag, motsägelselagen. Denna lag säger att två motsägelsefulla saker inte kan vara sanna samtidigt, till exempel kan det inte vara sant att jag både existerar och inte existerar samtidigt. Applicerat på religionsfrågan innebär det att religioner som menar att det bara finns en enda gud och religioner som menar att det finns flera gudar inte båda kan vara sanna samtidigt.

Ett annat exempel på att alla religioner inte kan vara sanna samtidigt är deras syn på frälsning. Om vi bara undersöker synen på det inom två av de monoteistiska religionerna, islam och kristendomen, ser vi att de har olika anspråk, som gör att inte båda kan vara sanna samtidigt. Islams syn, i stora drag, utgår ifrån att frälsning kommer ur att en människas onda gärningar är färre än dennes goda gärningar, likt en vågskål där de goda gärningarna ska väga tyngst. Kristendomen anser istället att frälsning inte kan komma från människan själv utan genom tron på Jesus Kristus, som anses vara Guds son. Tillgång till himlen (frälsning) kan alltså inte både komma från människan själv – som islam främst förespråkar (genom att göra fler goda än onda gärningar) -, och samtidigt inte komma från människan själv  – som kristendomen förespråkar (tron på Jesus som frälser). Förutom dessa två exempel finns det flera andra sätt att dra slutsatsen att alla religioner inte kan vara sanna samtidigt, och att de har trosuppfattningar som exkluderar att andra religioner också är sanna.

Det finns däremot flera vanliga liknelser som argumenterar för motsatsen, som menar att alla religioner egentligen är desamma i grunden. Det finns till exempel liknelsen om att “alla stigar leder till toppen av berget” eller liknelsen med elefanten och de blinda skötarna som beskriver olika delar av elefanten. Dessa liknelser lyckas fånga in att religioner har likheter men fallerar i att beskriva religioners olika trosuppfattningar på ett sanningsenligt och ärligt sätt. En känd apologet, Ravi Zacharias, beskrev det såhär “There are fundamental differences [between religions], at best there are superficial similarities. [However,] I often wrongly hear that all religions are fundamentally the same and superficially different.” Vad han beskriver är alltså samma sak som jag argumenterar för ovan: det finns likheter mellan religioner, men deras svar på grundläggande frågor är de djupgående olika – och därmed exklusiva varandra.

Så första steget mot att välja religion är att erkänna att alla religioner inte kan vara sanna samtidigt. Men för att välja religion, måste alla frågor jämföras för alla religioner? Är det ens möjligt att göra det? I nästa blogginlägg tänkte jag diskutera denna fråga lite närmare, och framförallt hur man kan undersöka trovärdigheten och sannolikheten för en religions sanningshalt. Men hur skulle du själv angripa denna fråga? Hur skulle du gå tillväga för att välja religion, om du inte redan gjort det? Finns det sätt som är bättre och sämre att göra det på?

Är jag med i en sekt?

För drygt två veckor sen befann jag mig på andra sidan jorden och närvarade på en konferens med kyrkan min församling tillhör. Vi var nästan 2000 personer samlade, alla med samma fokus; att evangelisera och följa Jesus mönster med lärjungaträning. Förutom en del evangeliserande på gator, var vi till största del samlade i en stor sal och lyssnade på predikan, diskuterade, lovsjöng och bad. Under dessa stormöten dök en tanke upp i mitt huvud ett par gånger under dagarna som konferensen höll på, vilken kommer vara fokus för detta blogginlägg.

“Är det här en sekt?”

När jag såg ut det enorma människohavet, när nästan alla hade armarna upplyfta eller när alla gjorde samma rörelse (pga en del ur en lovsång) eller sa samma sak (för att uppmuntra varandra) blev den uniforma sekt-liknande känslan ibland påtaglig och denna tanke dök upp i mitt huvud. När sedan kyrkans huvudpastor talade och han fick starka applåder efteråt, tänkte jag  “Är han denna kyrkas karismatiske ledare, som sekter brukar karaktäriseras utav?” När han själv sa att folk hade frågat eller sagt till honom att han var med i en sekt, så matchade det tanken som dök upp i mitt huvud vid dessa fåtal gånger.

Det får mig att tänka på när jag under förra terminen handledde jag en grupp psykologstudenter (pga min position som undervisande doktorand) i en diskussion kring sekter i en kurs om grupp- och socialpsykologi. I slutet av diskussionen, när de diskuterat de socialpsykologiska delarna av hur sekter bildas, vilka människor som dras med och vad gemenskap i sekter innebär, frågade jag dem följande fråga, med syfte att utmana: “Kan ni som framtida psykologer, med denna kunskap om sekter, själva bli indragna i en sekt?” De svarade att det kunde de säkert. Och samtidigt som jag frågade detta tänkte jag själv på de tillfällena när andra skämtsamt har sagt till mig att jag tillhör en en sekt eller, mindre skämtsamt, sagt att jag är hjärntvättad på grund av min tro.  

Att vara bunden och ofri i en sekt, är det samma sak som att vara kristen? Bild: Wiki Commons

Att bli kritiserad för att tillhöra en sekt som kristen tycks inte vara något nytt påfund. Paulus, den tidiga aposteln, blev själv anklagad för samma sak. I Apostlagärningarna 24:5 kan vi läsa att Paulus blev anklagad för vara “en samhällsfara” samt vara ledaren för “nasareernas sekt”. Längre fram (Apo 24:14-16) kan vi läsa att han försvarade sig mot dessa anklagelser genom att säga “Men det bekänner jag för dig att jag enligt ‘den vägen’ som de kallar för en sekt, tjänar mina fäders Gud på det sättet att jag tror på allt som är skrivet i lagen och hos profeterna.” Finns det något i den kristna tron som påminner om en sekt, då? Är vi en samhällsfara? Kristna anses ju typ redan vara det i vissa länder, där till exempel religion är förbjudet.

Låt oss undersöka vad en sekt är då. Sekter karaktäriseras bland annat av att ha en, stark karismatisk ledare, att vara slutna från utomstående grupper/samhället, ha stark gruppgemenskap och påtaglig “groupthink” (medlemmar i gruppen håller med om saker utan att yttra saker som kan vara motsägande mot den rådande normen, t ex för att inte uppfattas som onödigt tvär eller vara “outlier”).

Är jag, och mina kristna syskon runt om i världen (och kanske specifikt mina syskon i kyrkan på andra sidan jorden som vi besökte), med i en sekt då? Låt oss undersöka de olika delarna. Den starka, karismatiska ledaren skulle då behöva vara Jesus. Följer vi en pastor eller präst mer än Jesus kanske det skulle kunna vara en sekt. Faktum är att många sekter har religiösa inslag, men där innehållet eller strukturen för gemenskapen är förvrängt än från Bibelns övergripande innehåll. Men för oss kristna är det Jesus som vi följer och tillber. Utgör Hans lära något som skulle kunna liknas en samhällsfara då? Eller som pekar på att vi ska sluta oss från omvärlden? Nej, snarare tvärtom. Vi uppmuntras att söka kontakt med andra, evangelisera, hjälpa människor och visa att vi är Jesus lärjungar genom att leva ett liv fullt av goda gärningar och helighet. Har vi groupthink och säger inte emot? Vi är förvisso fria att kritisera Jesus och Hans lära, men vi kan ofta göra det aktiva valet att sätta Hans lära före vår. Det betyder inte att vi blint måste följa denna ledare. Men om Han är den kristna Guden – en fullkomlig, all-vis och kärleksfull Gud – , finns det någon bättre att följa – inklusive oss själva?

Under konferensen drog jag sedan slutsatsen att “Nej, jag tillhör inte en sekt”. Jag tillhör Jesus, och med det Hans grupp av lärjungar. Genom den grupp jag numera tillhör – Guds älskade barn – är jag förevigt fullkomnad i min nya identitet och liv. Låter det som ett sekt-likt påstående? Kanske. Men inte om evangeliet är sant.

 

/ Hajdi Moche