Är lycka meningen med livet?

I mitt förra inlägg skrev jag om hur människans längtan efter fullständig lycka pekar mot Gud. Men denna längtan efter lycka, och sökandet efter lycka, är den rätt? Och med rätt menas om den strävan verkligen ska utgöra meningen med våra liv? Många menar, antingen explicit eller implicit, att livet handlar om att bli lycklig, och helst så lycklig som möjligt. Det kan innebära att uppfylla sina drömmar eller sig själv samt att sträva efter att ständigt nå en fylligare lycka. (Just dessa ambitioner kan dock vara produkten av en individualistisk kultur. I en mer kollektivistisk kultur kanske ambitionen ser annorlunda ut, men även där finns idéer om hur lycka nås.)

Men är denna ständiga strävan efter lycka en strävan som kommer ge oss tillfredsställelse en dag? Tesen här kommer vara: nej, meningen med livet är inte att bli lycklig – oavsett hur man konstruerar lycka. Låt oss först göra en parallell till detta utifrån hur positiv psykologi studerar lycka, och sedan beskriva skillnaden mellan vad samhället tenderar att lyfta fram som meningen i livet och vad det kristna budskapet säger.

I förra inlägget beskrevs positiv psykologi kort; vetenskapen som bland annat undersöker vad som gör människor lyckliga eller vad som skiljer lyckliga från mindre lyckliga människor. När man studerar lycka inom detta område finns det främst två sätt att tänka kring och mäta lycka: hedonism och eudaimonia. När lycka studeras utifrån hedonism mäts det på tre sätt: mängden positiva känslor, mängden negativa känslor samt livstillfredsställelse. En hög lyckonivå är därmed många positiva känslor i relation till få negativa känslor och en hög livstillfredsställelse. Eudaimonia handlar istället om att skapa ett varaktigt tillstånd av välgång i livet. Här eftersöks inte känslor eller intensiva stunder av lycka utan fokus ligger på att skapa ett blomstrande (“flourishing”) liv med mening och dygder. Det betyder att lycka här inte kommer ur att göra saker som ger positiva känslor, utan att göra sådant som istället känns meningsfullt eller dygdigt. Ett sådant exempel är att uppfostra barn, vilket stundtals kan innebära väldigt många negativa känslor men som ofta ändå upplevs meningsfullt och lyckosamt. Eudaimonia innebär därmed att positiva känslor inte är målet, till skillnad från hedonism, men likväl att positiva känslor kan komma ur andra saker man gör.

På liknande sätt som hedonism och eudaimonia har två olika perspektiv på hur positiva känslor och lycka hänger ihop – antingen att de är ett viktigt mål eller att de följer av andra handlingar – kan en parallell göras till synen på lycka och meningen i livet. Enligt dagens samhälle finns yttringar som menar att meningen med livet är att uppnå och uppleva lycka (oavsett om man tänker på lycka utifrån hedonism eller eudaimonia). På samma sätt som positiva känslor är mål för lycka enligt hedonism, så är lycka målet med livet enligt dagens samhälle. Om meningen med livet istället beskrivs utifrån kristendom, kommer slutsatsen kring lycka se annorlunda ut och liknas vid eudaimonia:s syn på positiva känslor och lycka. Den kristna världsbilden säger att meningen med livet är att lära känna och leva för Gud. Målet i livet är därmed att ha en relation med och leva för Gud, inte att uppnå lycka. Men detta mål kommer innebära likväl lycka. På samma sätt som positiva känslor är en följd av ett blomstrande och dygderikt liv enligt eudaimonia, är lycka en följd av att ha en relation med och ära Gud enligt den kristna världsbilden.

I ett nästkommande inlägg kommer relation med Gud vidareutvecklas och förklaras, men här är fokus på lycka och meningen med livet. Denna extremt stora fråga, som människor i alla tider har brottats med, har sitt svar i Gud. Detta behöver inte innebära att kristna personer har “all figured out” utan frågan kan vara stor även för den kristna. Att livet däremot existerar och att människan söker mening i sitt liv pekar på Guds existens. Och vice versa, Guds existens pekar mot att livet har mening – vilket är varför människor genom världshistorien har sökt efter denna mening.

Frågan om mening är också möjlig att klargöra genom att dela upp den i meningen med livet och meningen i livet. Detta går att beskriva på följande sätt: syftet med vår existens utgör meningen med livet, medan innehållet i vår existens utgör meningen i livet. Vi kan fylla våra liv med lycka, men det är inte meningen till vår existens. Faktum är att första gången jag hörde det kristna svaret på frågan kring meningen med livet tyckte att svaret var rätt trist (vid den tidpunkten var jag inte kristen). “Var det allt?”, tänkte jag. Det kristna svaret på meningen med livet och lycka tyckte jag lät förminskande, trist och kanske till och med inhumant (fokus är ju på Gud istället för på mig själv). När jag nu, som kristen, tänker på den reaktionen ser jag hur extremt fel jag hade – denna uppfattning kunde inte vara mer fel. Att leva för och med Gud är meningen med (och i) livet – och det livssyftet medföljer en lycka och frid som är så djupgående att inget annat går att mäta upp mot det.

Annonser

Finns fullständig lycka?

Vad skiljer lyckliga människor från mindre lyckliga människor? Vilka faktorer gör att människor ”blomstrar” och mår väl i sitt liv?

Detta är frågor som kan studeras inom positiv psykologi. Under utbildningen fördjupade jag mig i detta vetenskapliga område och gjorde bland annat en egen studie i det. Trots att jag skulle kunna skriva flera inlägg om vad studier om lycka har visat ska jag låta bli, eftersom detta inte är rätt forum. Däremot kan jag fastslå att det är tydligt att människor söker lycka. I dagens samhälle gör människor det kanske mer intensivt än något annat. Huruvida detta sökande är bra eller inte kommer inte heller vara i fokus här, utan jag nöjer mig med att deskriptivt återge denna tendens att människor söker och längtar efter sann, ihållande lycka; ett slags tillstånd av perfekt fullständighet.

Finns det dock någon som är fullständigt lycklig hela tiden? Nej, troligtvis inte. Finns det däremot många som längtar efter och söker det? Som vill uppleva fullständig lycka och frid i sitt liv? Ja, sannolikt. De flesta vill nog erfara mer än de korta ögonblick av fullständig glädje och lycka som vi trots allt ibland upplever – vi vill ha det mer fullständigt och ihållande. Denna längtan och sökande efter lycka som finns hos människor går till exempel att se i hur självhjälpsböcker om att förbättra ens liv, saker med diverse “lyckocitat”, tidningar och filmer som säljer idéer för att nå lycka m.m. säljs och florerar i samhället.

Låt oss ha en liten minnesresa: Tänk tillbaka på någon gång när du varit otroligt törstig eller fruktansvärt hungrig eller varit i akut behov att gå på toan. Alla har sannolikt upplevt det någon gång. Känslan att i sådana stunder få dricka, äta eller gå på toa är djupt tillfredsställande. Dessa beskrivna behov finns naturligt hos oss och kan lyckligtvis tillfredsställas med existensen av vatten, mat och toa (eller motsvarande facilitet). Faktum är att hunger som fenomen sannolikt vore otänkbart om mat eller magen (med funktion att processa mat) inte fanns. Här blir det viktigt att göra en distinktion mellan naturliga och artificiella behov. Naturliga behov är sådana som är universella – de finns hos alla, oavsett kultur, tidsålder m.m. – medan artificiella behov är sådana som beror på tidsålder, kultur m.m. Att jag vill leva i en Harry Potter-värld kan därmed inte anses vara ett naturligt behov, hur mycket jag än längtar efter det. Det är istället ett artificiellt behov/längtan som uppkommit till följd av att jag lever under denna tidsålder, i denna del av världen samt har läst böckerna. Längtan efter fullständighet och ihållande lycka tillhör snarare ett naturligt behov, då det kan kan ses genom världshistorien (via litteratur, konst m.m.) och är oberoende av kultur och land.

Människor har alltså naturliga behov och dessa behov kan tillfredsställas. Behoven pekar oss mot något som existerar i världen (mat, vatten mm) som kan tillfredsställa oss. I Maslows behovshierarki – en psykologisk modell över mänskliga behov som många hört talas om – finns ovanstående behov återgivna i de lägre delarna av hierarkin. Högst upp i denna hierarkimodell finns människans behov/längtan efter självförverkligande; att bli allt det som man har potential att bli och vara. Visserligen är Maslows behovshierarki enbart en teori och ur vetenskaplig synvinkel har den lite stöd för sig, men den gör väl i att försöka förklara mänskliga behov – där lycka och självförverkligande beskrivs som högst åtråvärda.

Det tycks alltså finnas en tendens hos människan att längta efter att nå fullständig lycka. I mitt förra inlägg skrev jag om tendensen att tro på en andlig värld har genomsyrat mänsklighetens historia. Dessa två tendenser – att vi naturligt längtar efter fullständig, ihållande lycka och frid samt tendensen att tro på att det finns en mäktig metafysisk värld som påverkar oss – menar jag mycket väl kan höra samman. De hänger ihop genom att de pekar mot samma sak: existensen av Gud. Låt mig förklara.

Ovan beskrev jag att ett naturligt behov pekar mot existensen av något som kan tillfredsställa behovet. Med samma logik betyder det att vår längtan och vårt sökande efter det perfekta tillståndet pekar oss mot att något sådant också finns. Det pekar på att det finns något som kan tillfredsställa det, som kan stilla vår längtan. Det vi längtar efter, men som inte finns att nå i denna värld och under vår livstid, pekar oss mot att det egentligen finns något som kan stilla vår längtan: Gud. Denna längtan går illustrativt att beskriva som en längtan efter himmelriket på jorden – vilket pekar mot att något sådant också finns. Vi må alla inte nå det, på samma sätt som att det ibland händer att vissa personer dör av törst för att de inte får tillgång till vatten som kan släcka deras törst, men det existerar ändock.  

Det går alltså kortfattat att beskriva resonemanget på två olika sätt.

1. Gud finns. Därför längtar vi efter att få uppleva fullständig lycka, glädje, skönhet, rättvisa, frid och förnöjsamhet – för den fullständigheten finns i honom.
2. Vi längtar efter perfekt fullständighet i livet. Det pekar oss mot existensen av Gud, som kan tillfredsställa denna längtan, genom att Han är fullständig.  

C.S Lewis har också skrivit om denna mänskliga längtan och beskriver det på följande sätt (på engelska):

“Creatures are not born with desires unless satisfaction for those desires exists. A baby feels hunger: well, there is such a thing as food. A duckling wants to swim: well, there is such a thing as water. Men feel sexual desire: well, there is such a thing as sex. If I find in myself a desire which no experience in this world can satisfy, the most probable explanation is that I was made for another world. If none of my earthly pleasures satisfy it, that does not prove that the universe is a fraud. Probably earthly pleasures were never meant to satisfy it, but only to arouse it, to suggest the real thing.”

Vad är “the real thing”, som han skriver? Jo, en kontakt med och möjligheten att vara med Gud. Att vår längtan pekar oss mot existensen av Gud behöver visserligen inte peka oss mot den kristna guden, men den pekar oss mot existensen av en övernaturlig värld – på samma sätt som tendensen att människor genom historien har trott på en övernaturlig dimension också pekar mot existensen av en sådan värld. Däremot säger denna längtan att det i så fall behöver vara en fullständig gud som är källan till lycka, frid, glädje, godhet, rättvisa, skönhet, sanning och förnöjsamhet – en beskrivning som passar in på den kristna guden.

Försök till att tillfredsställa detta behov och längtan efter perfekt lycka kan göras med hjälp av andra saker, men eftersom vår längtan pekar oss mot något som inte finns i världen, kommer inget på jorden fullt ut kunna tillfredsställa det – bara “arouse it” som C.S Lewis beskriver i ovannämnda citat.

Så slutligen, vill man att denna längtan en dag ska tillfredsställas krävs en övernaturlig relation – den med Gud. Lyckligtvis är det inte bara en tom längtan vi har, utan en sådan tillfredsställande relation är också möjlig att uppnå. Hur då? Jo, tack vare Jesus.

Gud – en neurologisk övertolkning?

Varför tror människor på Gud överhuvudtaget? Är det ett psykologiskt och neurologiskt ”påhitt”? Eller finns en Gud; en allsmäktig och himmelsk Fader som råder över universum och människor? (Här utgår jag ifrån en kristen definition utav Gud).

Utgångspunkten för detta inlägg kommer vara observationen att människor naturligt tycks tro på en andlig, metafysisk värld. Det är något som till exempel bevittnats i de flesta kulturer genom mänsklighetens historia. Visserligen har tron skiljt sig åt i olika kulturer och epoker, där olika gudar har varit i fokus, men slutsatsen kvarstår att tro på högre makter genomsyrar människans världshistoria. Vi kan även se denna tendens hos barn. Barn tycks nämligen naturligt förstå konceptet av Gud, oavsett om de är uppvuxna i ett religiöst hem eller inte. De flesta barn tenderar klassiskt att tänka på Gud likt en skäggig man i himlen, men beroende på om de är troende eller inte så kommer denna bild dock att förändras med åldern – där troende barns bild av Gud blir alltmer komplex och abstrakt, medan personer som inte är troende tenderar att tänka på Gud som den skäggiga mannen i himlen även upp i vuxen ålder. Det finns även forskningsstudier som visar att en stor del människor kan uppge och beskriva en eller flera specifika upplevelser av något övernaturligt eller spirituellt. Alla dessa benämner såklart inte denna/dessa upplevelser med ord som Gud eller liknande, men att många kan beskriva en metafysisk upplevelse är ändå intressant*.

Detta är bara tre exempel, men de pekar ändå mot slutsatsen att det är vanligt och naturligt att människan tror på en högre makt; på något bortom oss själva som finns runt oss och som kan påverka oss på olika sätt. Men varför? Var kommer tendensen att tro på och ha en förståelse för konceptet Gud ifrån?

Denna naturliga tendens till att söka efter och tro på en andlig värld kan förklaras på olika sätt. Vissa anser att det pekar på att en sådan värld också finns; att denna tendens till och med kan ses som ett mänskligt behov – som även kan tillfredsställas. Jag kommer återkomma till detta lite närmare i ett kommande inlägg. Andra ifrågasätter detta och menar att vår naturliga tro och tendens att söka Gud är en biprodukt av vår hjärna, till exempel av vår hjärnas hotsystem eller vår tendens att se mönster och tänka i orsak-verkan-samband. Vi kan exemplifiera detta lite närmare genom att återgå till ovannämnda forskningsfynd att många människor har beskrivit specifika upplevelser av metafysisk eller spirituell karaktär. Här kan man fundera på varför så många kan uppge att de har upplevt något sådant. Ett svar på den frågan skulle då, utifrån ovanstående resonemang, kunna baseras på att alla människor har samma sorts hjärna, vilken ”lurar” oss att tro att vi upplever något övernaturligt – men att något sådant egentligen inte finns. Dessa upplevelser kan då ses som en slags restprodukt från en evolutionär utveckling. Det andra svaret på frågan skulle vara att dessa metafysiska upplevelser pekar mot att en metafysisk värld och Gud faktiskt är verkliga.

Frågan kan alltså formuleras som följande: Har andliga upplevelser och tendensen att tro på högre makter sitt ursprung i hjärnan eller kommer de från något utanför hjärnan? Frågan kan likställas med frågan om vilket som kom först; hönan eller ägget.** Med ytterligare andra ord; är tankar på gud – och upplevelser av en andlig värld – en produkt av hjärnans aktivitet eller är hjärnans aktivitet en fysisk manifestation av en andlig värld? Här går svaren självklart isär och, föga förvånande, lite beroende på vilken världsbild man har.

En viktig punkt i sammanhanget är att en neurologisk förklaring inte nödvändigtvis reducerar upplevelsen till något neurologiskt. Låt mig ge ett exempel. Vid beröring (bl a när du letar efter dina nycklar i jackfickan) kommer till exempel aktivitet i de övre delarna av hjärnan (parietalloben, även kallad hjässloben) kunna observeras. Det innebär dock inte att beröringen inte är “verklig” (eller, från exemplet, nycklarna). Allt vi upplever ”filtreras” genom hjärnan, dvs. manifesteras i hjärnaktivitet på något sätt, eftersom hjärnan är människans primära redskap för att förnimma och uppleva saker – fysiska som metafysiska. Därför kan en viss sorts hjärnaktivitet, som uppstår när människor har en spirituell upplevelse, inte säga oss något om ursprunget till det.

Men det finns studier där man lyckats skapa metafysiska upplevelser genom att stimulera vissa delar i hjärnan (bl a via en slags magnethjälm – som dock har kritiserats av flera) eller injicera vissa substanser. Ett mycket intressant fenomen, eller hur? Men betyder det att metafysiska upplevelser enbart är artificiella och resultatet av kemin i hjärnan? Nej, den slutsatsen vore fel att dra eftersom en framkallad upplevelse inte per automatik kan leda till slutsatsen att den naturliga varianten av upplevelsen är overklig. Vi kan ta ett analogt light-exempel på det: Att jag med tankens kraft framkallar en frustration över tanken på att min bil inte startar, betyder inte att jag inte faktiskt på riktigt varit frustrerad över att min verkliga bil inte startat. Alltså: att det finns tekniker för att skapa en upplevelse av något metafysiskt skulle lika gärna kunna beskrivas med att vi har en neurologisk förmåga till gudsupplevelser.

Att människor genom historien (och än idag) tenderar att tro på och uppleva metafysiska saker samt att barn naturligt förstår Gud är en intressant observation. Även om vissa vill hävda det, så kommer inte vetenskapliga metoder kunna reducera eller eliminera dessa till att enbart handla om att en viss sorts aktivitet i hjärnan övertolkas av oss. Varför? Jo, för att vetenskapen inte kan uttala sig om existensen av en eventuell metafysisk värld. Om en sådan värld finns och vi ibland kan uppleva den med vårt sinne är det inte konstigt att upplevelsen också kan observeras i vår hjärna, eftersom människan är beroende av detta organ för att uppleva världen – inklusive den metafysiska världen.   

/ Hajdi Moche

*Newberg, A. B., & Waldman, M. R. (2010). How God changes your brain: Breakthrough findings from a leading neuroscientist. New York: Ballantine Books Trade Paperbacks.
** Även om forskningsfynd i denna fråga faktiskt tyder på att ägget kom först.

”Sån där kristen typ”

Detta kommer kanske inte vara ett direkt apologetiskt inlägg, men det kanske kan ge en viss förklaring till den kristna trons vardag, eller åtminstone kristnas vardag.

För nästan exakt 2 år sen fattade jag vad jag fortfarande tycker är mitt livs bästa beslut: att välja tron på Gud och att ta emot Jesus som Herre och Frälsare i mitt liv.

Men att skriva det där sista – ”att ta emot Jesus som Herre och Frälsare” – utan att exakt veta vilka som läser detta, gör mig (tyvärr) lite lätt obekväm. En anledning till det är ett bemötande som jag ibland har fått av vänner, bekanta, familjemedlemmar m.fl. – som pikat/hånat/kritiserat detta val. Jag ska vara ärlig och säga att det flera gånger gör ont att uppleva. Jag menar dock inte att ta på mig en offerkofta här, för jag känner mig verkligen inte som något offer i detta val – utan jag ser mig som dotter till självaste Gud, älskad av universums mäktiga skapare. Det är en överväldigande insikt.

Men jag förstår också dessa sorters reaktioner, för ibland får jag ett “utanförsperspektiv” på mig själv och på det jag säger. Och i de stunderna tänker jag hur extremt främmande det måste låta att höra om Gud, Jesus, det kristna evangeliet om man själv inte är troende – och även står ganska långt ifrån de tankegångarna (som man troligtvis gör om man är en sekulär svensk). Så var det i alla fall ibland för mig innan jag blev troende. När jag hörde folk prata om dessa saker, tyckte jag stundtals att de talade tomma ord utan någon förankring i verkligheten. Så ibland när jag nu själv pratar om dessa saker med folk, och jag får det där utzoomade perspektivet på mig själv, känns det nästan som att jag pratar ett annat språk. Mina ord om Gud, Jesus och kristendomens evangelium tycks säkert, för den som jag talar med, låta underliga och nästan skrattretande. Jag har märkt det på olika sätt; det kan vara ögonkontakt personerna sinsemellan, ett hånfullt (men gömt) ansiktsuttryck, ett flin eller nästan ett föraktfullt skratt. Återigen, rätt jobbiga reaktioner att se. Dessa erfarenheter är jag också ganska säker på att jag inte är ensam om, utan att andra kristna också fått uppleva. Men för att även nyansera bilden så bemöts jag/vi självklart av andra, mer öppna och positiva reaktioner också.

Olika världsbild ger krockar och kanske också oförstående!? Bild: Schoolido

I mitt första inlägg (på sociala medier) om min nyvunna tro skrev jag att mitt tillkännagivande nästan kändes som att ”komma ut ur garderoben”. Det kanske låter konstigt och får många – icke-troende som troende – att höja på ögonbrynen. Men att beskriva sin kristna tro i ett publikt sammanhang på det sättet var, för mig (utifrån ett person-centrerat perspektiv), nervöst. Vilka reaktioner skulle jag få? Skulle folk tycka att jag är konstig? Och hur skulle bilden av mig förändras bland de som läste mitt inlägg?

Vi människor har ett basalt behov av att kategorisera vår omvärld för att kunna ta in, begripa och orientera oss i världen. Annars skulle vi uppleva vardagen som fragmentarisk och väldigt kaotisk. Vi behöver sätta saker i ett sammanhang och i relation till andra mentala representationer vi har av vår omvärld. Detta innebär att vi per automatik kategoriserar alla intryck vi får på ett för-oss-meningsfullt sätt. Så när jag ”kom ut” med att jag blivit kristen visste jag att jag troligtvis skulle kategoriseras om i många av läsarnas huvuden. Kanske så “illa” som att kategoriseras om från kategorin ”som de flesta andra människor” till kategorin ”kristen” – allt vad den kategorin inbegrep för den specifika läsaren. Beroende på tidigare erfarenheter av kristna, kyrkan, kristendom m.m. skulle jag läggas till i denna kristen-kategori hos läsaren. Men kanske, hoppades (och hoppas) en del av mig, att genom att personer läste om min väg till kristendomen och mina tankar om trons verklighet så skulle även kategorin för personen förändras. För även om vi alla kategoriserar våra erfarenheter, så förändrar också våra erfarenheter kategoriseringen. Om jag till exempel enbart sitter på fyrbenta stolar kommer jag tänka att det är så stolar ser ut, men när jag för första gången sätter mig på en trebent eller enbent stol, så kommer kategorin ”stol” förändras. (Finns filosofiska diskussioner om hur man förklarar en entitets egenskaper på ett korrekt sätt, samtidigt som man undviker att beskriva en annan entitet – till exempel vad en bil är utan att också beskriva buss eller cykel samtidigt?).

Det innebär att mina möten med mina nära och kära kommer förändra vad kristen-kategorin för dem är. Här är min förhoppning att den kategorin nyanseras, och till och med uppskattas. Men också att rationalitet och relevans – för alla, inte bara en subgrupp av samhällets medborgare – blir en naturlig del av folks representation av kristendom (och av kristna, men främst kristendom – för kristnas beteende är inte avgörande för kristendomens sanningsanspråk). Eftersom en viktig del för min väg in i kristendomen var genom undersökande av skäl, bevis och koherens/korrespondens så är jag övertygad om att det kristna budskapet är rationellt, relevant och sant – för mig och andra. I sammanhanget vill jag lyfta ett citat från C.S. Lewis (som även finns här på bloggen):

“Christianity, if false, is of no importance and if true, of infinite importance. The only thing it cannot be is moderately important.”

Innan jag avslutar vill jag kort återgå till reaktionerna och frågeställningarna som jag (och säkert många andra kristna) fått höra och bemöta till följd av valet att tro på Jesus som Herre och Frälsare. Är vi hjärntvättade? Är vi ute på hal is och har vi nästan vanföreställningar? Finns det skäl för folk i vår omgivning, som inte är kristna, att bli oroliga för oss? Dessa saker som ibland uttrycks sägs säkert med välmening. Speciellt om man upplever oro över att kristendomen nästan liknar en sekt, frånkopplad verkligheten som vi lever i.

Jag förstår det. Och jag är öppen för kritiken. Jag är också beredd att utmana andras världsbild och trosföreställningar, men också att bli utmanad i min världsbild. Det har jag blivit innan och det ledde mig till den världsbild jag har nu. Som sagt: jag tycker fortfarande att beslutet att ta emot Jesus som Herre, och att ge mitt liv till honom, är det bästa beslutet jag fattat. Tron bär, tron gör mig till en bättre människa och tron står på en stadig grund – för mig men precis lika mycket för varenda annan människa på denna jord.

/ Hajdi Moche

Livets stora frågor – vilka svar har du? Om världssyn.

Världsbild. Hur många har en sådan i Sverige? Och med ”har” menar jag att ha en medveten och koherent världsbild eller världssyn (eller världsåskådning – det är snarlika begrepp som här kommer användas synonymt). Min intuitiva gissning skulle vara att väldigt få har det, men kanske har jag fel. Jag tror till och med att få personer överhuvudtaget ens vet vad som menas med en världsbild. Och följaktligen, än mindre har en uttalad och konsekvent sådan. Du som läser detta, har du en eller vet du vad din världssyn är?

Tidigare hade i alla fall inte jag det, och jag levde glatt omedveten om min eventuella världssyn. Det stördes dock när jag för cirka 3 år sedan (när jag ännu inte var kristen) fick en fråga rakt på av en kristen vän.

”Vad är din världssyn? Vad tror du på?”

Vad svarar man på det om man aldrig ordentligt funderat på det innan? Mitt initiala svar blev tystnad, men i huvudet rusade hundra tankar. Jag försökte både lista ut vad hon frågade efter och komma i underfund om jag hade någon världssyn, och i så fall vilken. Det slutade med att jag fick fråga henne vad världssyn innebär och vad en sådan skulle kunna vara. Hennes svar klargjorde saker, men jag tror inte att jag var ensam om att vara förvirrad över frågan. Snarare tror jag att många med mig delar en liknande oförståelse inför ämnet och en sådan potentiell fråga. Kanske har jag fel men eftersom frågor som religion, existens och världsåskådning inte är det första som diskuteras på rasten, i fikarummet eller i media, tror jag att många är omedvetna om sin eventuella världssyn.

När jag på senare tid har undersökt frågan om världssyn lite mer har jag också märkt att det på olika ställen ges olika (men snarlika) definitioner på vad som ingår i eller utgör en världsbild. På många ställen definieras världsbild, på ett kortfattat sätt, som en omfattande uppfattning om världen. Lite mer utförligt är världsbilden ett ramverk bestående av flera sammanhängande trosuppfattningar om människan, livet, världen, kunskap, moral, tro mm. Andra definierar det som en grundläggande orientering i livet, bestående av förutfattade antaganden om verklighetens beståndsdelar, utifrån vilka vi lever och är. Flera saker verkar också vara gemensamma, även om det kan skilja sig åt beroende på vem man frågar. Så vad ska en världssyn svara på?

Kortfattat brukar en världssyn innehålla något om dåtiden, något om nutiden och något om framtiden. Till exempel var människan kommer ifrån eller vad människans ursprung är, vad problemet med världen/livet är samt hur man kan/bör fixa det. Ytterligare andra menar att en världssyn ska ge svar på de fyra orden “origin”, “meaning”, “morality” och “destiny” (svenska: ursprung, mening, moral, öde). Då kan det vara frågor som dessa:  

“Vad är människans ursprung?”,

“Vad är meningen med livet?”,

“Varifrån hämtar vi vår moral, samt finns objektiv moral?” samt

“Vad sker vid döden/i efterlivet?”.

Jag vet, det är stora frågor. Extremt stora. Frågor som människor och filosofer funderat över i alla sina år men ändå inte alltid lyckas komma fram till svar på. Däremot tror jag (och många fler med mig – dvs. personer som undersökt och funderat över detta) att människors världssyn ofta finns på en omedveten och implicit nivå som kanske kommer fram först vid krissituationer eller när ens tilltro sätts på prov.

Syftet med att klargöra och medvetandegöra sin världsbild är dels för att se om den är begriplig och koherent och dels för att undersöka om den verkar matcha med världen och vad vi vet om verkligheten. En medveten världssyn kan också, i bästa fall, bli en slags kompass för hur man är, gör och fattar beslut. Och ytterligare ett viktig syfte med att medvetandegöra ens världsbild är för att skapa en röd tråd mellan ens uttalanden och ens agerande. Så sammanfattningsvis kan jag till exempel, om jag vill vara konsekvent, inte mena mig vara resultatet av en slumpmässig process av mutationer och samtidigt tro att människor har en inneboende mening med sina liv. Eller jag kan till exempel inte anse att barnvåldtäkt alltid är fel – oavsett vad folk tycker – och samtidigt mena att objektiv moral inte existerar (utan att moralen är subjektiv eller konsensusbyggd).

Men då kanske du nu frågat dig vad den kristna världsbilden är, eftersom detta är en kristen apologetisk blogg och jag nu lyft vikten av att ha en sådan. Vad sa till exempel min kristna vän för nästan tre år sen om hennes världsbild?

Jo, en kristen världsbild (i grova drag) innehåller en uppsättning koherenta svar på de frågorna som jag lyfte tidigare: ursprung, mening, moral och öde. Vårt ursprung är från Gud, dvs. vi är skapade av Gud och till hans avbild – och det finns då ett syfte och värde med att vi finns, lever och andas. Det innebär även att universum är skapat, vilket vi indirekt finner stöd för från vetenskapen som har funnit att universum har en början (Big Bang). Vidare säger den kristna världsbilden att meningen med livet är kärlek och relationer – att älska och ha en personlig relation med Gud, samt med medmänniskorna. Här finns det otaliga bevis från psykologin om att människor är beroende av, och mår bra, av nära och trygga relationer. Vidare säger den kristna världsbilden att moral är objektiv – det finns rätt och fel. Oavsett om majoriteten i samhället skulle tycka att det är okej att våldta barn, så är det inte rätt. Och slutligen säger den kristna världsbilden att livet inte tar slut när vi dör utan att det finns ett efterliv. I efterlivet kommer vi antingen existera i frånvaro eller i närvaro av Gud, vilket följaktligen innebär en frånvaro eller närvaro  av allt som är gott i livet – kärlek, glädje, frid mm (dvs. himlen eller helvetet).

Okej, men andra världsbilder då – vad säger de? Här finns det många olika svar, eftersom det finns flera olika världsbilder. En ateistisk världsbild kan till exempel säga att endast människan existerar och att ingen metafysisk eller spirituell verklighet finns. Att människan är högst upp i den evolutionära skalan och att människan avgör sitt eget öde, samt att vi själva utvecklar och avgör vad som är fel eller rätt. “Problemet” för människan kan till exempel vara den hotande klimatfrågan – och denna kan sägas existerar på grund av människans brist på resurser och kunskaper. Lösningen blir att försöka rädda planeten och det kan ske med vetenskap, teknologi och sinnrikhet. Och slutligen säger den ateistiska världsbilden att det inte finns något efterliv, utan att livet bara tar slut abrupt.

Vad innebär en sådan världsbild? Jo, till exempel att människan inte har ett syfte med att existera och andas, att abstrakta värden som kärlek, logik och moral inte har en berättigad grund att förankras i samt att mord av judar, homosexuella och personer med funktionsnedsättning mycket möjligt ansetts vara rätt om Hitler hade vunnit andra världskriget – och därmed varit rätt. Det finns såklart många andra implikationer också, vilket såklart gäller både den kristna och ateistiska världsbilden.

Avslutningsvis vill jag, återigen, lyfta vikten av att medvetandegöra sin världsbild.  Undersök om din världsbild är invärtes koherent? Och om din världsbild är koherent med hur du lever, agerar och uttalar dig om saker runt dig?

Låt det bli min utmaning till dig att fundera på under hösten.

/Hajdi

”Kom igen, det där är ju gammal skit!” – Är kristen tro förlegad?

Det tycks finnas en idé eller en föreställning i Sverige som säger att det är förlegat och omodernt att tro på Gud och att vara kristen. Denna föreställning tycks också säga att det var normalt att man var troende förr i tiden, men att vi nu vet bättre och därför – om vi är kloka – lämnat det bakom oss, både som individer och som samhälle. Det är samma princip som synen på jordens plats i vårt solsystem, där majoriteten numera anser att det är förlegat att tro att jorden är i centrum av vårt universum (den geocentriska världsbilden). Vi vet att människor förr trodde på den geocentriska världsbilden, men att vi idag vet att det är solen som är centrum i vårt solsystem (den heliocentriska världsbilden). På liknande sätt menar man alltså att det är en allmän kunskap att kristendomen är förlegad. ”Förr trodde folk på Gud och Jesus, men nu vet vi bättre och vet att det är falskt.” Men en viktig fråga är såklart om detta sanningsanspråk är sant. Är det en allmängiltig kunskap att kristendomen är förlegad och omodern? Och kan man vara en rationell, modern människa och samtidigt tro (och dessutom komma till tro) på Jesus och Gud?

Jag tror att skälen till att denna föreställning finns i samhället är många. En del i det handlar nog om en felaktig syn på debatten mellan vetenskap och tro, där man hävdar att vi idag vet att Gud inte finns (och därför bör man inte heller tro på Honom). Det kan också handla om synen på hur, och av vem, religion uppstod (människan eller Gud?). Ytterligare ett skäl som kan spela in kan vara synen på vad som särskiljer myter/sagor och verkligheten, där man menar att troende tycks blanda ihop dessa. Låt oss gå igenom dessa olika skäl och undersöka dem lite närmare.

Har vi kunskap idag, som man inte hade förr, som säger oss att Gud och Jesus inte är sanna? Har vetenskapen motbevisat Gud? Det korta svaret är nej. Det finns många skäl till detta korta svar, men för att inte riskera att skriva en bok om detta, ska jag bara nämna några saker. En sådan sak är att skiljelinjen mellan tro och vetande inte är kategorisk eller vattentät – utan skillnaden mellan tro och vetande är flytande. Till exempel definieras kunskap ofta som ”sann, berättigad tro”. Den definitionen visar att kunskap i sig kräver tro; sådan som är sann – vilket är precis vad kristendomen hävdar om sig själv (sann tro).
En annan aspekt är idéen att vetenskapen står för det rationella och tron för det irrationella, där rationella människor håller sig till kunskap och irrationella människor till trosföreställningar. Men i verkligheten har självklart alla människor både kunskap och trosföreställningar som styr dem i deras vardag på olika sätt. Även vetenskap bygger på vissa trosföreställningar, om man benämner de filosofiska grundantaganden inom vetenskap som trosföreställningar. Det är vetenskapsfilosofiska antagande som man bara måste ”tro” på, kollektivt, för att kunna bedriva vetenskap – utan att det finns något vetenskapligt sätt att bevisa att dessa antaganden är sanna.
Ytterligare ett skäl är att vetenskapen har viktiga begränsningar för vad den kan uttala sig om, utan att för den sakens skull hävda att det inte finns något rationellt att säga bortom dessa begränsningar (hävdar man det närmar man sig scientism, en överdriven tro på vetenskap som process och fenomen). Vetenskap bedrivs för att förklara ting/företeelser och mekanismerna bakom dessa, men kan till exempel sällan svara på frågan ”varför?”. John Lennox, professor i matematik på Oxford, har använt följande anekdotiska exempel för att illustrera detta:
”Varför kokar tekannan? Ett svar är att värmen på plattan får molekylerna i vattnet att röra på sig snabbare och snabbare, tills plattan når en viss temperatur då vattnet börjar koka. Ett annat svar är att den kokar för att jag vill ha en kopp te.”
Dessa två förklaringsmodeller krockar inte, utan båda kan vara lika sanna. Här särskiljer man på mekanism (eng. ”mechanism”) och agens (eng. ”agency”). Vetenskap kan i mångt och mycket förklara mekanismerna bakom saker, men inte agensen. Det finns även annat som vetenskapen inte tillfredställande kan uttala sig om, men som ändå existerar och är sant, rationellt och meningsfullt.

Är Gud trovärdig? Är vetenskapen allt?

I diskussionen mellan vetenskap och tro är det många som använder Galileo Galilei som ett exempel för att lyfta fram vetenskapens position till religionen, där religionen står för det förlegade och förtryckande och vetenskapen för nytänkande och utveckling. Men faktum är att Galilei var troende kristen hela sin livstid, även när han var i husarrest. Även han förstod att vetenskap och religion inte är motsättningar och att man utan problem kan vara rationell, kristen och vetenskapsman. Han ska bland annat ha sagt ”Bibeln lär oss om vägen till himlen, inte om himlarnas vägar.” (eng. “The bible teaches us how to go to heaven, not how the heavens go”).

Ett annat skäl till att många anser att tron är förlegad kommer från svaret på vad man tror är uppkomsten av religion. Är det vi människor som har skapat religioner och övernaturliga trosföreställningar? Många hävdar det och kan då mena att religionen inte längre fyller ett syfte – dels för att religionen inte lyckades förklara saker om världen och universum och dels för att vi idag har ersatt religionens funktion med välfungerande samhällen och vetenskap. Man menar då att religion uppkom för att man försökte förklara världen runt en, men då det misslyckades – medan vetenskapen har lyckats – så kan man nu lämna religionen och anse den vara förlegad. Även här kan man lyfta fram Galileos citat ovan för att visa att man då kanske misstolkar religionens syfte och uppkomst. Ett skäl till att man tror att människan har skapat religion kan till viss del också bero på religionspsykologiska teorier. Många av dessa har nämligen en underton av att förklara religionens uppkomst som ett resultat av social gemenskap med behov av sammanhållning, struktur och att förstå världen runt omkring dem samt som ett resultat av vissa hjärnprocesser, till exempel att vi övertolkar händelseförlopp och ger dem en överdriven mening. Föreställningen i samhället pekar alltså på den skapade sfären av religionen – att vi människor har skapat tron på Gud -, men att det i den yttersta verkligheten inte existerar någon sådan Gud. Detta är dock ett antagande man gör a priori, utan att ta i beräkning många andra aspekter som backar upp tron och Guds existens.

Följande anekdotiska exempel illustrerar ytterligare ett skäl för att visa att det är förlegat att tro på Gud: ”När jag var liten trodde jag på jultomten, men nu när jag blivit äldre och fått mer kunskap om världens beskaffenhet, vet jag att jultomten inte finns på riktigt.” Det illustrerar att Gudstroende är som de som tror på myter/sagor. Om det inte handlar om jultomten kan det vara någon annan myt, saga eller väsen som människor tidigare har trott på, men som med utveckling (individens åldersmässiga utveckling eller samhällets utveckling) inte längre tror på. När vi blir äldre vet vi att jultomten inte finns. Gör man ändå det, så är man lite konstig. Därför blir det som att Gudstroende folk är lite konstiga om de fortfarande, i vuxen ålder, tror på Gud. Jultomten, eller någon annan myt/sagofigur, likställs alltså med Gud. Även här tyder det på en överdriven förenkling av vad tron är och vad den bygger på. Då förbiser man de många skäl till varför tron är rimlig och trolig, bland annat ett rad Gudsargument, de historiska bevisen för Jesus, manifestationer av Guds existens än idag (till exempel helanden) m.m.

Sammantaget så finns det flera goda skäl till att anse att den rådande föreställningen – att det är förlegat att tro på Gud och vara kristen – inte återspeglar verkligheten på ett korrekt sätt. Att hävda att vetenskap har motbevisat Bibeln och Guds existens är inkorrekt av flera anledningar, bland annat för att vetenskapen inte sysslar med metafysiska frågor. Att tro att religion finns för att folk behöver det eller för att vår hjärna lurar oss är också ett ogrundat antagande, på samma sätt som det är att likställa tron på Gud och Jesus med tron på sagor/myter/väsen. Denna föreställning tycks fortleva och spridas, vilket på flera sätt är problematiskt och tragiskt eftersom det oberättigat hindrar folk att lära känna den Gud som skapat och älskar oss. Och slutligen: en föreställning är inte sann, även om alla tror på den.

Finns synd?

För drygt två år sen frågade jag min kristna vän, som jag brukade diskutera tro med, om begreppet synd. Jag frågade ”Vadå synd? Vad är det?” I mina ögon fanns det nämligen inget som kallades synd. Jag tänkte att visst, folk gör saker som inte alltid blir bra; misstag och felsteg, som ibland tyvärr går ut över andra medmänniskor. Men i bästa fall, kan man då försöka rätta till det. Det är helt enkelt så alla människor funkar. Vi kan försöka bättra oss, lära oss av våra felsteg och hjälpa varandra att undvika göra felsteg mot andra. Vi kan också välja att se det goda framför det negativ och att fokusera på att göra mycket gott för andra istället.

Sen har vi den kristna världsbilden som säger att synden är lika verklig som luften vi andas eller kroppen vi lever i. Även andra religioner talar om synd, framförallt de monoteistiska religionerna (judendom och islam). Så var lämnar det oss? Finns synd? Och vad är i så fall det?

I Bibeln definieras synd som en överträdelse av Guds lag eller som rebelliskhet mot Gud. Vi har valt bort Gud, vänt honom ryggen och gått vår egen väg – och synden kvarhåller den distansen mellan oss och Gud. Man kan jämföra synd med brott i ett juridiskt system. En person som begår en överträdelse från samhällets uppställda lag blir automatiskt straffbar. Den personen anses vara lagligt ansvarig för sin handling och behöver då vara beredd på att ta konsekvenserna för det, utifrån vad samhällets juridiska system har bestämt (såvida inte personen bedöms ha varit psykiskt ”sjuk” vid tidpunkten). Utan lagen skulle vi därmed inte ha några brott som ger ”standardiserade” konsekvenser. På liknande sätt blir det med synd. Utan Gud, ingen synd.

Jag tror att en viktig anledning till att syndabegreppet inte existerar i den sekulära världsbilden är för att man inte tror att vi är moraliskt ansvariga gentemot någon. I alla fall inte mot någon mer än mot den eller de personer som blir påverkade av ens handlingar. Man skulle förenklat kunna tänka på vårt moraliska ansvar i två dimensioner, vilka jag lekmannamässigt kallar för den horisontella dimensionen och den vertikala dimensionen. Låt mig förklara vad jag menar med detta.

När jag ser tillbaka till hur jag tänkte om synd och moraliskt ansvar inser jag att jag utgick från att mina handlingars påverkan endast existerade i den horisontella dimensionen. Med det menar jag den mellanmänskliga dimensionen; där vi alla människor finns i ett oupplösligt samspel. I den dimensionen är vi alla är på samma nivå och vi står ständigt i relation till varandra. Där är vi också moraliskt ansvariga gentemot varandra. Skadar, eller hjälper, jag en annan person så anses jag vara moraliskt ansvarig för mitt ”goda” eller ”onda” handlande (och vad som är ont och gott bygger i sig på att det finns en objektiv grund för godhet – här, Gud – men det ska jag inte fördjupa mig i denna gång). Det är alltså lätt att se att vi lever i ett ständigt samspel av att mina handlingar påverkar och påverkas av andras handlingar – vilka vi intuitivt också utgår ifrån att vi bär ett ansvar för.

Däremot uppenbarades det för mig, sakta och under en lång tidsperiod, att det även finns en vertikal dimension. Den innebär att jag står i relation till något väsensskilt högre än mig. Jag är inte helt fristående utan jag som människa, tillsammans med alla andra människor, står också i relation till Gud. Det är alltså inte bara jag och mina medmänniskor som finns, utan även Gud finns med i ekvationen. Med den insikten och förståelsen blev det tydligt att mina handlingars moraliska tyngd även har en vertikal dimension. Jag har Gud över mig och jag är moraliskt ansvarig gentemot Gud. Mina handlingar, när de ställs i relation till Gud – och inte bara till mina medmänniskor -, gör att vissa (många?) av mina handlingar tillfaller kategorin synd. Så vad innebär det då för oss?

Jag tror att majoriteten håller med om att det inte finns någon perfekt människa. Vi har förmodligen alla någon gång ljugit eller snackat illa om andra – kanske till och med hatat andra. Majoriteten har nog stulit någon gång, varit avundsjuka eller giriga – eller helt enkelt låtit bli att göra gott mot medmänniskor när vi har haft möjlighet. Skulle vi specificera oss och även undersöka de tio budorden (som vi för enkelhetens skull kan benämna som Guds lag), så har alla säkerligen någon gång brutit mot en eller flera av dessa bud. Vi har därmed, utifrån Bibeln, alla gjort sådant som kan definieras som synd – och blir därmed straffbara inför Gud.

Så å ena sidan har vi den sekulära världsbilden som säger att synd inte existerar och å andra sidan den bibliska världsbilden (och andra religioners) som säger att vi ständigt syndar mot Gud och våra medmänniskor. Om vi är moraliskt ansvariga mot våra medmänniskor men även mot Gud – vad innebär det då för oss? Jo, det innebär bland annat att vi alla – eftersom ingen människa är perfekt – har syndat mot Gud. Visst? Det innebär också att vi alla på något vis har brutit mot Guds lag och därmed blir straffbara. Däremot stannar, turligt nog, inte den kristna världsbilden med att peka ut oss som syndare och rebeller mot Guds lag. Istället talar kristendomen framförallt om att Gud själv kom till jorden, som Jesus, för att ta detta straff för våra synder. Med Guds kärlek och nåd har vi blivit skonade för våra brott mot Gud; våra synder. Och ingen mindre än Gud själv tog straffet, konsekvenserna, istället för oss. Det säger något om vilken stor nåd och längtan Gud har för och till oss människor. Eller vad säger du?