Kategoriarkiv: Hajdi Moche

Hur troligt är det att Jesus var Messias? 

Bibeln beskriver sig själv som kommen av Gud. Till exempel läser vi i 2 Timoteusbrevet 3:16 att “Hela Skriften är utandad av Gud och nyttig till undervisning, tillrättavisning, upprättelse och fostran i rättfärdighet.” Men hur kan vi tro och veta att det är sant? Hur undersöker vi frågan? Det finns många olika angreppssätt att besvara denna fråga. Vi kan till exempel undersöka huruvida Bibeln återberättar äkta historiska händelser och gör det på ett korrekt sätt. Vidare, för att Bibelns anspråk ska få stöd och tjäna legitimitet bör även massor av människor kunna beskriva hur Bibeln förändrat dem och deras liv (även om denna typ av bevisning är mer subjektiv). Dessa två angreppssätt har undersökts och visar att Bibeln är  starkt trovärdig. Ett annat sätt att undersöka huruvida Bibeln är från Gud är genom att studera profetiorna i Bibeln, och framförallt mängden uppfyllda profetior. Detta kommer vara i fokus för detta inlägg. 

En profetia är en förutsägelse om något som ska ske i framtiden, eller ett budskap från Gud som framförs av en profet. Via profeter avslöjade Gud många förutsägelser, vilka finns nedskrivna i Bibeln. Vissa har räknat det till 1800 profetior i Bibeln (Payne, 1973, refererad i Jackson, n.d.). Bland dessa finns det, i Gamla Testamentet, väldigt många profetior om Messias, den utlovade frälsaren som Gud skulle sända världen. Kristna tror att denna Messias är Jesus. Låt oss undersöka om det är en rimlig och *sannolik* tro. Vi börjar göra det med ett tankeexperiment. 

Föreställ dig följande scenario: Hela Norge och Finlands yta täcks med 2 euro-mynt, så många att de når ungefär upp till knäna.* Bland alla dessa mynt har en person låtit markera ett av dessa mynt genom att måla det svart. Och här kommer du in i bilden. Du får ta på dig en ögonbindel och sen vandra fritt över ländernas yta. (För att hålla det någorlunda rimligt så antar vi att du inte blir trött av vandrandet). Du har nu EN chans på dig att plocka upp det svartmålade myntet. Gör du det så vinner du jackpot. Hur sannolikt är det att du lyckas plocka upp det, tror du? Väldigt osannolikt, eller hur? Det är så osannolikt att det i princip är omöjligt. Om inte av en extrem turgissning eller att personen som målat myntet hjälper dig fuska, så kommer du inte lyckas hitta detta enda svartmålade mynt på första försöket. Eller hur? 

Faktum är att chansen att du lyckas plocka upp myntet är 1×1017 (reds. anmärkning: detta och liknande uttryck skall förstås som 1×10 upphöjd med X), alltså en på hundra tusen miljarder. Det är ett enda svartmålat mynt bland hundra tusen miljarder mynt. Var kommer denna siffra ifrån, då? Jo, lika osannolikt som det är att du hittar myntet, lika osannolikt var det att den historiske personen Jesus lyckades uppfylla åtta messianska profetior av en slump. Med andra ord innebär det att det är så osannolikt att profeterna, utifrån egen visdom, skulle skriva ner profetiorna om Messias, vilka sedan slumpmässigt uppfylldes av en enda person. Låt oss undersöka detta lite mer. 

Denna beräkning gjordes av Peter Stoner, en professor i matematik, och hans studenter. Beräkningen baseras på hur sannolikt det är att profetiorna blev uppfyllda av en person från tiden då profetiorna gavs till tiden då beräkningen gjordes (ca 1950-talet). Dessa beräkningar baseras även på konservativa siffror, dvs. sannolikheten för varje profetias uppfyllande uppskattades större än vad som kanske är fallet. Vi ska ta två exempel på detta, men låt oss först se vilka dessa åtta profetiorna är. 

Dessa var de åtta profetiorna i Stoners beräkning (samt var i Gamla Testamentet de finns och hur de uppfylldes genom Jesus): 1) Messias födelse i Betlehem (Mik 5:2 – Jesus föddes i Betlehem), 2) en profet skulle förbereda vägen för Messias (Mal 3:1 – Johannes Döparen förberedde vägen för Jesus), 3) Messias skulle rida in i Jerusalem på ett åsneföl (Sak 9:9 – Jesus red in på ett åsneföl någon vecka innan han korsfästes), 4) Messias skulle bli förrådd av en vän (Sak 13:6 – lärjungen Judas Iskariot förrådde Jesus), 5) Messias skulle bli förrådd för 30 silvermynt (Sak 11:12 – Judas fick denna summa av fariseerna), 6) de 30 silvermynten skulle lämnas tillbaka men inte tas emot utan användas till att köpa land (Sak 11:13 – detta gjordes när Judas ångrade sig och försökte lämna tillbaka pengarna), 7) Messias skulle vara tyst när han anklagades (Jes 53:7 – Jesus var tyst när han anklagades innan korsfästelse-domen) samt 8) Messias skulle dö genom att få sina fötter och händer genomborrade (Psa 22:17 – Jesus blev korsfäst). 

Hur gick beräkningarna till då? Vi kan ta den andra och åttonde profetian som exempel. För den andra profetian, så tänkte Stoner så här: “En man av hur många i världen har haft en person som banat vägen för denne?” Svaret för denna fråga uppskattades till 1 av 1000 personer, eller 1×103. För den åttonde profetian så tänkte Stoner såhär: “En man av hur många, sedan Davids tid (då profetian skrevs ner av David), har blivit korsfäst?” Svaret för denna fråga uppskattades till 1 av 10,000, eller 1×104.  Genom att sedan multiplicera alla sannolikheter för vardera profetia (svaret: 1×1028) och sedan dividera detta med antalet personer som levt sedan profetiorna gavs (uppskattningsvis 88 miljarder) fick de fram sannolikheten för att en person, sedan profetiornas tid, lyckades uppfylla alla åtta profetior under sin livstid. 

Vissa kan dock kritisera några av dessa profetior för att vara sådana som en person själv kan uppfylla, till exempel genom vetskap om dem – typ som en självuppfyllande profetia. Bland dessa åtta kan man tänka att profetian om att Messias skulle rida in i Jerusalem på en åsna kan uppfyllas av egen kraft. Kritiken har en bra poäng. Det kräver dock vetskap om profetian och framförallt att en person själv vill framstå som Messias. Om så vore fallet innebär det att Jesus inte bara var en falsk profet utan även hade hybris. Då har kristendomen större problem än några profetior som inte uppfyllts. Lyckligtvis så stödjer historiska, bibliska eller personliga bevis inte detta. Dessutom var många profetior sådana som inte går att uppfylla själv, till exempel var Messias skulle födas eller huruvida silvermynten man skulle bli förrådd med inte skulle tas tillbaka. Och dessutom så uppfyllde Jesus många fler än bara dessa åtta profetior.

Mer troligt än att profetiorna var extrema turgissningar om framtiden (av flera olika profeter och under olika tider) är att någon visste om vad som skulle ske i förväg. Profetiorna pekar mot en övernaturlig vishet som förmedlades till profeterna: Gud, eftersom endast Gud kan veta och förmedla framtiden. Detta stärker återigen att Bibeln är Guds ord. Så sammanfattningsvis, mängden uppfyllda profetior visar på Bibelns övernaturliga trovärdighet, utöver den historiska och personliga trovärdigheten. Det visar också att Jesus med stor sannolikhet är Messias, den utlovade frälsaren till världen. Så om Bibeln är Guds ord innebär det att vi dels kan lära känna Gud på ett personligt plan när vi läser den och dels att vi kan lita på visheten i innehållet och följa det som står i den. Så kort (och lite klyschigt) sagt, Bibeln är sommarens (och alla säsongers) rekommenderade läsning.  

*I Stoners exempel illustrerade han att det var som att fylla delstaten Texas med silver dollar, “two feet high” (ca 60 cm). Efter en snabb googling beskrivs delstaten Texas yta vara nästan 700,000 kvm (kan dock ha varit annorlunda när Stoner gjorde sin beräkning, det har inte undersökts närmare) medan Finlands yta är ca 340,000 kvm och Norges yta ca 320,000 kvm. Så enkel matematik leder oss att konkludera att Norges och Finlands yta fortfarande är mindre än Texas. Så exemplet med myntet beskrivet ovan ger en högre sannolikhet att hitta myntet än Stoners originalexempel. 

Referenser 

Jackson, W. (n.d.). How many prophecies are in the Bible? ChristianCourier.com. Hämtad 15 Juni, 2020 från https://www.christiancourier.com/articles/318-how-many-prophecies-are-in-the-bible

Stoner, P.W., & Newman, R.C. (1976). Science speaks – Scientific proof of the accuracy of prophecy and the bible [Online ed.]. Chicago: Moody Press. Hämtad från http://sciencespeaks.dstoner.net/Christ_of_Prophecy.html 

Dog Jesus verkligen på korset?

Jesus är intressant. Även om du själv inte är troende, bör du kunna erkänna att han verkligen lyckats bli en känd person i historien. Jesus blev en framgångsrik ledare för en världsledande “rörelse”, även 2000 år efter hans existens. Det är också svårt att förneka att den historiska personen Jesus har haft en stor inverkan på vår vardag. Vår kalender och många röda dagar samt firanden cirkulerar runt hans existens på något sätt. Även om vi idag är ett av världens mest sekulariserade länder, har kristendomen och Jesus onekligen haft en stor inverkan på våra liv och vårt land. Så vem var Jesus? Hur lyckades han bli en framgångsrik ledare? Och uppstod han verkligen efter att ha dött? 

Den sistnämnda frågan – uppståndelsen – är essensen i kristendomen. Om inte Jesus uppstod efter sin död, faller kristendomens sanningsanspråk (se 1 Kor 15:14, 19b). Men låt oss backa några steg: Vad säger att Jesus ens dog på korset? Han kanske aldrig dog? Vissa menar att Jesus aldrig dog på korset. Om det är sant, så är “uppståndelsen” möjlig: Eftersom han aldrig dog till att börja med, kunde han senare uppenbaras som levande. Därför är det relevant för kristendomens sanningsanspråk att få klarhet i frågan om huruvida Jesus dog på korset. 

Det finns två alternativa teorier som menar att Jesus aldrig dog på korset. I den första alternativteorin, på engelska ofta kallad ‘the swoon theory’, menar man att Jesus svimmade på korset. Eller alternativt, att han utövade en djup meditationsteknik på korset (ovanlig variant på ‘swoon theory’, framförallt bland historiker). Båda varianterna av ‘the swoon theory’ innebär att Jesus uppfattades som död, när han i verkligheten inte var det. Så när han togs ner från korset och lades i den kalla graven återfick han medvetande. Då kunde han tolkas som “uppstånden”. I den andra alternativteorin, en desto vanligare teori bland muslimer, menar man att det inte var Jesus som korsfästes. Istället var det någon som såg ut som honom, alternativt att en av hans lärjungar tog hans plats. Även i denna alternativteori vore det möjligt att tolka Jesus som uppstånden eftersom han inte ens korsfästes, än mindre dog. 

Hur sannolika är dessa alternativteorier? Kort sagt, väldigt osannolika. Anledningen till detta svar kommer från historisk och medicinsk kunskap, och kommer diskuteras i detta inlägg. Inlägget vilar på, men diskuterar inte, faktauppgiften att Jesus som historisk person har existerat (se ett inlägg om det här) samt att Bibeln bör ses som en historisk trovärdig källa (se ett inlägg om det här och här).

Ett första argument för att Jesus verkligen dog på korset utgår från historikers slutsats i denna fråga: Historiker är generellt överens om att Jesus dog till följd av korsfästelse – oavsett privat livsåskådning.  Få historiker, om än några, tror på alternativteorierna ovan beskrivna (Habermas, 2001). Detta beror på det gedigna historiska materialet som beskriver Jesus död på korset. Det finns återberättat i flera antika källor, både i Bibeln och i utombibliska källor (bland andra den judiske historikern Josefus och den romerska historikern Tacitus; Gustavsson, 2015). Den nytestamentliga historikern Michael Licona har i sin avhandling undersökt och kommit fram till att uppgiften om Jesus död på korset, tillsammans med uppgifterna om lärjungarnas övertygelse och hängivenhet om att Jesus uppstått (efter de själva sett honom uppstånden), samt att Paulus konverterade efter vad han upplevde var ett framträdande av den uppståndne Jesus, “…form the historical bedrock, facts past doubting, on which all hypotheses should be built”  (Licona, 2011, p. 617). Det betyder att faktan om Jesus död utgör en historisk berggrund – det är en stabil faktauppgift. Dessa faktauppgifter anses tillhöra berggrunden av två anledningar: För att det finns så starka evidens att det bör ses som faktauppgifter av historiker, och att i stort sett alla historiker håller med om att det är en faktauppgift. Samma slutsats kom historikern Gary Habermas fram till i det han kallar minimal fact approach (Habermas, 2012). Till och med den ateistiske historikern Gerd Lüdemann konstaterar att “Jesu död som en konsekvens av korsfästelsen är odiskutabel.” (Lüdemann, 2004, s. 50). Enkelt sagt: Jesus dog på korset. Detta är sant enligt historiska uppgifter såväl som enligt historiker och experter i fältet. 

Om man ändå inte blir tillräckligt övertygad om att historikerna har gjort sitt jobb i att försöka kartlägga historiska fakta korrekt (vilket då bör innebära att annan historisk kunskap man håller för sann också bör ifrågasättas, t ex om Gustav Vasa, Hitler, Napoleon, Sokrates m.fl.), kan man belägga Jesus död via medicinsk kunskap. Det andra argumentet utgår alltså från medicinsk kunskap: Till följd av tortyren och korsfästelsen är det högst sannolikt att Jesus dog. Det finns många olika medicinska förklaringar till hur Jesus kan ha dött (Maslen & Mitchell, 2006), där två vanliga teorier handlar om hypovolemisk chock (eller bara chock) och kvävning. Jag är inte medicinskt kunnig men kommer utifrån egen efterforskning försöka återberätta detta mycket kortfattat. 

Korsfästelsen var ett fruktansvärt straff, bland de värsta dödsstraffen i det romerska imperiet. Cicero, en romersk författare som levde på 100-talet, har beskrivit korsfästelsen som “a most cruel and ignominious punishment” (se Against Verres, 2.5.165-168). Många offer blev även torterade och piskade innan de hängdes upp på korset. Licona (2011) hänvisar till historiska beskrivningar om hur vissa offer beskrivs ha piskats tills deras inälvor eller skelett syntes.   

Innan Jesus fick domen om att korsfästas, blev han slagen (Joh 18:22) och piskad (Joh 19:1) samt fick en törnekrona nedtryckt i huvudet (Matt 27:29). Även om det inte är helt säkert (Nicoletti, 2018), tror många att Jesus piskades med ett s.k. gissel: en piska med remmar av oxhud och bitar av metall (Hill, 2015). Det är därmed sannolikt att Jesus försvagades av tortyren samt förlorade mycket blod innan korsfästelsen. När kroppen bland annat förlorar mycket blod på ett kort tillfälle kan något som kallas hypovolemisk chock eller chock inträffa (Hill, 2015): ett tillstånd som innebär att hjärtat får svårt att pumpa runt blod i kroppen. Tillståndet i sig kan vara dödligt, men leder definitivt till en initial försvagning. Det lär ha hänt Jesus, vilket märks i att Jesus senare behövde hjälp att bära sitt kors (Matt 27:32). Vid korsfästelsen fick Jesus spikar genom sina vrister och fötter, vilket kan ha träffar flera nerver och därmed orsakat stor smärta. När offren sedan hänger på korset fick de troligtvis svårt att andas. De kunde inte hålla upp sin kroppsvikt och fick därmed svårt att få ner syre i lungorna. Det ledde till att de kunde dö till följd av kvävning. Romarna krossade även ofta knäna på offren som var korsfästa. Det gjorde att den korsfästa personen fick ännu större svårigheter att hålla upp sin kropp. Detta beskrivs ha gjorts på de två brottsoffren som korsfästes bredvid Jesus, men inte på Jesus – eftersom han redan var död (Joh 19:31-33). Och om Jesus mot all förmodan skulle ha överlevt korsfästelsen skulle han inte framstå som uppstånden utan snarare som nära döden och i akut behov av sjukvård. De romerska soldaterna fick också order om att kontrollera Jesus död (Joh 19:34–35). Det gjorde soldaterna genom att sticka ett spjut i Jesus sida. När de gjorde det beskrivs det att vatten och blod rann ut, och denna blandning av vätskor kan förklaras med medicinsk kunskap. De förklaringar som finns innebär väldigt kortfattat att Jesus antingen redan var död eller att han dog när de stack upp spjutet. 

Utifrån både historiska och medicinska skäl kan vi dra slutsatsen att Jesus dog. Det innebär att de alternativa teorierna till Jesus död inte är sannolika. Det är teorier som saknar stöd både bland historiska uppgifter, historiker och medicinsk kunskap. De förklarar dessutom inte hur lärjungarna eller fienden Paulus förvandlades till följd av att ha sett Jesus uppstånden. Så slutsatsen är att den historiska personen Jesus dog på korset – ingen annan än honom och han var inget annat än död. 

Referenser

Cicero, M. T. (n.d.) Against Verres. Hämtad från http://www.perseus.tufts.edu/hopper/text?doc=Perseus%3Atext%3A1999.02.0018%3Atext%3DVer.%3Aactio%3D2%3Abook%3D5%3Asection%3D165

Gustavsson, S. (2015). Skeptikernas guide till Jesus 2. Stockholm: CredoAkademin.

Habermas, G. (2001). The late twentieth-century resurgence of naturalistic responses to Jesus’ resurrection.Trinity Journal, 22(2), 179-196.

Habermas, G. (2012). The minimal facts approach to the resurrection of Jesus: The role of methodology as a crucial component in establishing historicity. Southeastern Theological Review, 3(1), 15-26.

Hill, K. (2015). The physical death of Jesus Christ: The “swoon theory” and the medical response. Faith and Science, 1-16.

Licona, M. R. (2011). The historicity of the resurrection of Jesus: Historiographical considerations in the light of recent debates. (Doktorsavhandling, University of Pretoria). Hämtad från https://repository.up.ac.za/bitstream/handle/2263/23709/Complete.pdf?sequence=8&isAllowed=y

Ludemann, G. (2004). The resurrection of Christ: A historical inquiry. New York: Prometheus Books.

Maslen, M. W., & Mitchell, P. D. (2006). Medical theories on the cause of death in crucifixion. Journal of the Royal Society of Medicine, 99(4), 185–188. https://doi.org/10.1258/jrsm.99.4.185

Nicolotti, A. (2018). What do we know about the scourging of Jesus? Asor, VI (12).

Gud “existerar” för att gynna gruppens överlevnad?

Inom religionspsykologi kan vissa forskare försöka förklara varför Gudstro existerar och har existerat i många tusen år bland människor. Det finns flera teorier som försöker förklara detta på olika sätt. Dessa teorier – eller varianter av dem – har många personer, inklusive kända ateister som Richard Dawkins, tagit till sig utav och lyfter ibland fram det som del av sin argumentation. Dawkins menar till exempel att vi tror på Gud för att det har gynnat oss evolutionärt. Det finns en teori som ibland benämns “supernatural punishment”, som berör detta när den söker förklara människors tendens att vara altruistiska/prosociala utifrån en Gudstro.

Varför agerar människor många gånger altruistiskt gentemot andra, till exempel genom att donera, samarbeta, ge praktisk hjälp och andra beteenden som visar att vi är måna om att gynna andra personers välfärd – och ibland utan att få något för det? Och hur hänger det här ihop med en potentiell Gudstro? 

Teorin om supernatural punishment utgår från att människor samarbetar främst av själviska skäl, till exempel för att själva få ut något av det vid ett senare tillfälle. Men om det inte finns sådana motiv så samarbetar vi för att vi på något sätt tvingas till det; vi agerar prosocialt för att vi är rädda att annars bli straffade. Här refererar man ibland till studier som visar att samarbete minskar när chans till straff minskar och att samarbete ökar när chans till straff ökar. Dessa fynd leder vissa att göra en koppling till en funktion av religionen, och kanske även till att förklara dess uppkomst. 

Teorin menar bland annat att hotet om bestraffning finns närvarande inom religioner i form av en ständigt vakande Gud (eller gudar) och att religion därmed kan öka samarbete. Den menar också att religion ger olika normer och lagar för hur vi ska agera och vara – och att dessa lagar förstärks genom att det finns ett överhängande hot om bestraffning utifrån en tro på Gud. Genom att tro på en Gud med makt att straffa kan gruppen också undvika free-riding, d.v.s. att vissa medlemmar gynnas av andra personers arbete utan att själva bidra med något.

Vidare relateras även supernatural punishment-teorin till forskningsfynd som eventuellt visar en positiv koppling mellan religiositet och prosocialitet*, det vill säga att man är mer benägen att agera prosocialt om man är religiös. Logiken bakom kopplingen innebär alltså att religiösa är mer prosociala för att de är rädda för att annars straffas av den Gud de tror på. Funktionen av Gudstro innebär kortfattat att den möjliggör för gruppen att hjälpa varandra mer än om de inte trodde på Gud, vilket i sin tur hjälper gruppen att överleva och utvecklas i en positiv riktning. 

Det finns minst två frågor som kan diskuteras här. Den första frågan är om det stämmer att den potentiella kopplingen mellan religiositet och ökad prosocialitet härstammar från en Gud med möjlighet att straffa. Den andra frågan handlar om huruvida denna teori också kan förklara uppkomsten av religion.

Gudstro kan sannolikt öka prosocialitet, om än via andra mekanismer än den som förespråkas i supernatural punishment-teorin. Teorin har till synes en rätt dikotom förklaring på varför folk samarbetar (eller annat prosocialt beteende): antingen för att jag får något utav det eller för att jag är rädd att annars straffas för att jag inte är det. Är detta det primära och sanna skälet till att religionen (här fokuserar jag främst på kristendomen) förespråkar prosocialt beteende; att vi agerar gott, samarbetsvilligt, generöst och välvilligt mot varandra – även när vi kanske inte gynnas direkt av det? 

Min tes här är att folk kan börja agera på ett nytt, mer prosocialt sätt när de blir troende för att de har ”upptäckt” en relation som förändrar dem. Forskning har upprepade gånger pekat på relevansen, effekten och de positiva fördelarna med nära relationer. Relationer är superviktiga, om än även svåra. Relationer förändrar oss, till exempel genom att de kan ge oss en ny bild av oss själva och av andra, ge oss nya perspektiv på viktiga delar i livet, påverka våra värderingar och hjälpa oss komma över svårigheter. En relation med Gud kan och bör därmed också förändra och påverka vår syn på prosocialitet. Relationen med Gud påverkar våra värderingar, vår bild på oss själva och våra tankar, attityder och beteenden. Det innebär till exempel att jag som troende person kan börja välja att agera prosocialt därför att den som älskar mig, Gud, är prosocial och utifrån denna nyfunna förebild agerar jag även mot andra runt mig – alltså inte primärt för att jag är rädd att annars bli bestraffad. Jag är prosocial för att den som älskar mig har skapat mig till att göra goda gärningar, oberoende om andra personer har förtjänat mitt goda beteende eller inte. 

Låt oss nu diskutera nästa fråga. Är det så att gruppen och dess utveckling har gynnats av att tro på en Gud som alltid ser dem och därmed kan straffa och belöna, och därför har religion uppstått? 

Ett problem med denna teori och andra religionspsykologiska teorier är att existensen av Gud aldrig faktiskt diskuteras. Istället kan man skönja att flera personer som diskuterar och förespråkar denna och andra religionspsykologiska teorier menar att Gud faktiskt inte finns, men att religion har varit en naturlig del av den mänskliga utvecklingen – och därför måste det finnas en funktion med att religion har utvecklats och även hållit sig kvar i det mänskliga psyket. Då funkar denna teori bra: den förklarar att Gudstro har en gynnsam funktion och när grupper har “insett” funktionen så blir den mer vedertagen, en del av det mänskliga psyket. Men problemet är att man egentligen bara bevisar det man utgår ifrån: Gud finns inte och därför måste vi förklara varför religion finns. Att säga att religion finns för att det har fyllt en viktig funktion för mänsklighetens utveckling diskuterar med andra ord inte kärnfrågan – existerar Gud eller inte? Är Gud den han säger sig vara i t ex Bibeln? Denna teori kan alltså aldrig bevisas om sakfrågan inte först diskuteras, vilket i sin tur inte går om man håller sig inom ämnet religionspsykologi. Ett annat problem är för de som menar att religion är farligt för mänskligheten – något Richard Dawkins ibland uttryckt -, för då krockar plötsligt dessa två förklaringsmodeller. Å ena sidan så är religion och Gudstro något farligt, å andra sidan har det potential att öka vår prosocialitet och gynna gruppens utveckling.  

Så sammanfattningsvis kan prosocialitet och Gudstro hänga ihop, liksom att det finns fördelar för gruppen att tro på en Gud, utan att det för den  sakens skull innebär att Gudstro existerar på grund av dessa saker. Finns Gud, finns det också goda skäl att tro att mänskligheten genom alla tider har sökt sanningen i detta och att det i sin tur kan finnas fördelar för individen liksom gruppen att tro på Gud. Men att det finns fördelar kan inte överskugga sanningsfrågan om huruvida Gud finns eller inte – och att försöka förklara att Gud inte finns genom att peka på en psykologisk och evolutionär gynnsam mekanism kommer inte hjälpa oss nå den sanningen. 

*Men det finns också rätt blandade resultat för hur detta samband ser ut. 

Finns skönhet?

Varje gång jag åker till jobbet passerar bussen en vidöppen sjö med vacker omringande natur. Många mornar förundras jag över den vackra naturen, till exempel under hösten när sjön omringas av träd i olika färger eller vid tillfällen under den här årstiden när luften är så kall att vattnet skapar en “dimma” precis ovanför vattenytan. När jag blickar ut över denna naturscen upplever jag ibland att jag på något sätt “lyfts” av skönheten samt känner en slags vördnad och längtan till skönheten. Detta är inte unikt för mig utan det tycks finnas en tendens hos människor att dras till vackra ting, oavsett om upplevelsen av skönhet kommer från natur, konst, musik, eller en annan människa. Och inte bara att vi dras till skönhet, utan också aktivt söker upp skönheten. Det kan till exempel observeras i att vissa personer bergsklättrar för att få möjlighet att se en vacker vy över horisonten. Eller att många konstnärer eller musiker explicit uttrycker en önskan om att skapa något vackert med sin konst eller musik. Eller att människor i alla tider verkar ha dragits till vackra personer (även om skönhetsidealen har skiftat). Vi människor lever alltså som om skönhet är något äkta, något vi finner tilldragande och attraktivt – och vi tycks ha kapacitet att förstå, erkänna och uppleva skönhet. Därför är det inte konstigt att det är ett ämne som filosofer har funderat över och diskuterat i millennium, ända sedan Platons tid – kallat filosofisk estetik (eng. aestetics). 

Innan vi fortsätter diskutera skönhet – vad det är och vart det kommer ifrån – kan vi börja med en definition av skönhet. Det finns flera definitioner, vilka påminner om varandra, där en definition (från Cambridge dictionary) beskriver skönhet som “the quality of being pleasing, especially to look at, or someone or something that gives great pleasure…” Skönhet handlar alltså om att något är njutningsfullt, något som ger tillfredsställelse.  

Med detta sagt behöver vi ställa oss en kritisk fråga: Finns verkligen skönhet? Eller är skönhet bara subjektiv (“…i betraktarens ögon”), och resultatet av våra fysiologiska och neurologiska responser till en stimulus som vi betecknar som vackert med vårt språk, något som enbart är inlärt? 

Detta är en stor fråga, och människor (filosofer, lekmän och läsarna här) kommer därför ha olika syn på det. Vad innebär objektivitet i relation till skönhet då? En definition av objektiv handlar om att något existerar, eller innehåller ett visst drag, även om ingen observerar det eller har en åsikt om det (ex. trädet som faller i skogen skapar ett ljud, även om ingen hör det). Översätter vi detta till skönhet så innebär det att ett ting/objekt kan vara vackert, även om ingen människa upplever det (vilket rimmar med definitionen ovan). Beethovens musik skulle vara vacker även om ingen fick möjlighet att uppleva det. Naturens skönhet skulle vara vacker även om alla människor vore blinda. 

Tesen här är alltså att skönhet finns i objektiv form, det är inte helt och hållet subjektivt. Detta är också något som många filosofer anser, till exempel att skönhet innehåller både en objektiv del (som kan besvaras med frågan “Is it good?” eller att tinget är beundransvärt) och en subjektiv del (som kan besvaras med frågan “Do I like it?” eller att jag finner tinget angenämnt/njutningsfullt). Skönhet finns alltså objektivt, men för oss människor verkar det via vårt sinne. Vårt mänskliga medvetande är alltså medlet för att uppleva skönheten, och blir därmed till viss del formbart. Upplevelsen av skönhet uppstår när det upplevda (objektet) och upplevaren (jag) når varandra. Men det upplevda kan vara vackert även om jag inte upplever det, eller upplever det som sådant. Tänk på exemplet med artisten och konstnären som ämnar skapa något vackert med sitt verk: deras mål är att nå objektiv skönhet, men att detta medieras, eller verkar via, subjektiva upplevelser (ungefär som att kvantitativ vetenskapsfilosofi har som mål att nå objektiv sanning, men använder subjektiva sinnen och mänskligt skapade metoder för att nå dit). 

Så om vi utgår från att skönhet verkligen finns samt att vi människor söker och erkänner skönhet i vår omvärld, hur kan vi förklara det? Går det? Utifrån en a priori synpunkt, eller en naturalistisk synpunkt, finns det få skäl till att världen skulle vara vacker snarare än icke-vacker eller ful. Om till exempel Beethoven inte hade existerat, skulle det finnas något starkt skäl till att pianostycket Für Elise skulle existera? På samma sätt som ett vackert konstverk eller musikverk antas ha skapats av en konstnär/musiker, kan skönheten i skapelsen också peka mot existensen av en skapare av denna skönhet – någon som är källan till skönhet. Även vårt sökande efter och upplevande av skönhet kan peka mot detta: vi har en längtan efter att uppleva stor och fulländad skönhet – något som förkroppsligar skönhet. Sökandet, upplevelsen och existensen av skönhet kan alltså peka mot existensen av något som både kan skapa skönhet och som är skönhet. 

Även om vissa håller med om att skönhet är objektivt och att vi människor dras till samt förstår skönhet, så menar man att detta är en produkt av vår strävan efter överlevnad. Vår kapacitet till att finna skönhet i vår omvärld är att det ökar vår överlevnad eller vår förmåga till fortplantning. Detta perspektiv kan dock ha svårt att förklara många upplevelser av vackra ting, t ex en solnedgång eller ett musikstycke. Sådana saker tycks istället vara njutningsfulla i sig själva. Vore naturalism sant, så bör dessa upplevelser vara en meningslös biprodukt av vår mänskliga utveckling. Om man då anammar detta perspektiv på skönhet – att skönhet enbart är resultatet av en neurologisk respons i din hjärna, eller en biprodukt i relation till vår fortplantning och överlevnad – är det sannolikt att en upplevelse av skönhet snabbt “punkteras”. Testa det nästa gång du njuter av något vackert. Det vackra slutar vara vackert och det blir svårt att fortsätta njuta av det vackra. Musiken, naturscenen eller konsten är ju i så fall bara en illusorisk verklighet, skönheten finns inte och vår upplevelse har ingen äkta mening. Men om vi ifrågasätter våra upplevelser av skönhet och förnekar deras bakomliggande verklighet, bör vi då inte med samma logik även ifrågasätta annat innehåll som finns i vårt medvetande i relation till det vi har i vår omvärld? 

Ytterligare ett motargument mot att skönhet pekar mot något större som är bortom vår värld är att peka mot allt som är fult i vår omvärld (googla t ex blobfish!). Men att det finns saker som är fula betyder inte att skönhet inte finns, på liknande sätt som att kyla inte innebär att värme inte existerar. Mängden skönhet i världen är alltså inte avgörande för existensen av skönhet. Så skönhet är onekligen en del av det mänskliga livet, och om det finns – vilket det rimligtvis gör – finns det belägg för att det pekar mot något större – en källa till skönhet. Någon som är, har och skapar skönhet. 

“…detta söker jag: att få bo i Herrens hus i alla mina livsdagar, för att se Herrens ljuvlighet…” (Psalm 37:4)

Inspelningar från konferensen Mirakler och Guds existens

För drygt två veckor sedan avnjöt vi en strålande SAS-konferens i Roseniuskyrkan i Stockholm med djuplodande samtal om hur mirakler och apologetik förhåller sig till varandra. Alla föredrag och seminarier spelades in (med undantag av Joel Samuelssons seminarium om mirakler och omvändelse, pga tekniska svårigheter) och kan avlyssnas i nedanstående YouTubeklipp eller genom att trycka på länken till MP3-filer. Dessa MP3-filer kan även laddas ned.

Mats Selander

Apologeten Mats Selander berättar om hur idén att mirakler inte sker uppstod och vad det finns för luckor i den världsbilden. Lyssna på eller ladda ned MP3-filen här.

Hajdi Moche

Psykologen och doktoranden Hajdi Moche talar om placeboeffekten och vad som skiljer den från ett genuint mirakulöst tillfrisknande. Lyssna på eller ladda ned MP3-filen här.

Micael Grenholm

Micael Grenholm, ordförande för Svenska apologetiksällskapet, leder ett seminarium utifrån kritik och invändningar han har fått om sin bok Dokumenterade mirakler. Lyssna på eller ladda ned MP3-filen här.

David Kärrsmyr

Fysikern och apologeten David Kärrsmyr beskriver varför det är mycket troligt att Jesus historiskt uppstod från döden utifrån Bayesisk sannolikhetslära. Lyssna på eller ladda ned MP3-filen här. 

Nedan är några av formlerna som David använder sig av som kan vara till nytta när man lyssnar på seminariet:

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Kvällsmötet

Micael Grenholm, Joel Samuelsson, Mats Selander och Michael Liliequist delar några avslutande bibelord, vittnesbörd och tankar om hur karismatik och apologetik kan berika varandra. Lyssna på eller ladda ned MP3-filen här.

Stort tack till alla som medverkade och kom på konferensen!

Vilken religion är sann? Del 2

I mitt förra blogginlägg började jag diskutera den stora frågan om hur man kan komma fram till vilken religion som är sann, och följaktligen vilken religion man vill tillhöra – om man vill tillhöra någon överhuvudtaget. Här skulle jag vilja börja med att bredda detta sökande till att även inkludera andra livsåskådningar. Att undersöka vilken livsåskådning som är sann är alltså inte begränsat till att undersöka religioner och deras anspråk. Det innebär bland annat att ateism och naturalism är minst lika viktiga att inkludera som potentiella sanna vägar att undersöka och välja. 

I förra blogginlägget beskrevs det att alla religioner inte kan vara sanna samtidigt av två anledningar. Den ena anledningen är att alla religioner har exklusivistiska anspråk, vilket innebär att religioner menar att deras religion är sann medan övriga religioner inte är det. Det kan vi se på olika sätt i de fem stora världsreligionerna. Den andra anledningen är att religioner har motsägelsefulla anspråk, vilket innebär att religioner säger emot andra religioner i viktiga frågor. En slutsats utifrån dessa två punkter blir att alla religioner antingen är falska (vilket innebär att en icke-religiös livsåskådning istället är sann) eller att endast en av religionerna är sann. 

comparative_religion_main
Vilken religon är sann?

Här kan vissa protestera och säga att möjligheten att varje religion är sann finns. Personer som yttrar det här kan då ibland illustrera det med liknelser för att visa att alla religioner visst kan vara sanna, till exempel liknelsen om de blinda elefantskötarna eller liknelsen om de olika vägarna som når upp till bergets topp. Även detta diskuterades kort i förra blogginlägget. Ett problem med denna form av argument är att dessa liknelser – och dess innebörd om att alla religioner är sanna – inte är i linje med de ovanstående två anledningarna; att religioner är exklusiva och att de säger emot varandra i sina anspråk. Därför kan inte alla religioner vara sanna. En mildare variant av detta motargument är att alla religioner innehåller spår av sanning. Detta kan mycket väl stämma, men då saknas ett ställningstagande inför de anspråk som är unika och avgörande i religionerna, till exempel vad som sker efter livet eller hur man når “paradiset”. Så även om alla religioner sanningsenligt lyfter fram att vi till exempel bör behandla våra medmänniskor på ett kärleksfullt och hjälpsamt sätt, så betyder det fortfarande inte att alla religioner är sanna. Det betyder istället att alla religioner till exempel fångat in en lära eller ett bud som – skulle jag mena – pekar mot den sanna livsåskådningen och dess innehåll. 

En nästa fråga i sökandet efter vilken religion/livsåskådning som är sann och som man vill tillhöra är om man behöver jämföra alla sinsemellan. Är det ens möjligt att jämföra dem? Den uppgiften kan te sig överväldigande eftersom det finns en mängd religioner och icke-religiösa livsåskådningar i världen. Jag skulle här säga att en alltför noggrann undersökning av varje religion inte behövs. Istället kan man följa vissa riktlinjer eller kriterier som kan guida en i processen. Jag vill här presentera två kriterier som kan tillämpas, vilka jag kallar inom-koherens (eller intrakoherens) och utom-koherens (eller interkoherens). Det här är, såvitt jag vet, inga “riktiga” begrepp men de handlar om att livsåskådningen ska vara begriplig och logisk inom sina egna anspråk men också vara förenlig och logisk i relation till vad vi vet om verkligheten. 

Det första kriteriet handlar om att det ska finnas en sammanhängande logik inom trossystemet. De anspråk som finns inom den egna religionen eller livsåskådningen behöver alltså hänga ihop på ett “sant” sätt. Om en religion till exempel uppmuntrar den troende till att göra något, eller beskriver guden/gudarna på något sätt, men samtidigt säger emot sig själv, är den inte inom-koherent. Ett exempel på när detta saknas, som ibland lyfts, är inom buddhismen. Religionen menar att målet är att bli av med begär och önskningar, men detta i sig kräver att personen önskar att bli av med sina önskningar – vilket gör det motsägelsefullt. Ett annat exempel som visar på brist av denna intrakoherens är personer som inte tror på objektiv sanning men som motsägelsefullt lever sina liv och gör uttalanden som om objektiv sanning finns (denna tro innefattas inte nödvändigtvis i en specifik livsåskådning).  

Det andra kriteriet handlar om att religionen eller livsåskådningens anspråk ska stämma överens med vad vi vet om verkligheten. Här kan man till exempel ta avstamp från vetenskapliga fynd. Ett exempel på när denna utom-koherens saknas baserar sig på att vetenskapen med goda belägg har visat att ett universum har en specifik start och ursprung. Den kunskapen om verkligheten innebär bland annat att religioner som tror på ett evigt universum sannolikt inte är sanna. Detta innebär också, i samklang med lagbundenheten som finns i universum, att religioner som tror på multipla gudar troligtvis inte är sanna (finns fler andra anledningar till varför multipla gudar inte är troligt, som inte kommer fortsätta diskuteras i detta inlägg). 

I relation till det senare kriteriet kan vissa protestera mot den kristna världsbilden genom att peka på inkoherensen mellan en god Gud och en värld fylld med ondska och lidande. Detta kan vara ett berättigat motstånd, men denna protest kan besvaras på flera sätt som innebär att koherensen inte omkullkastas, till exempel att logiken tillåter att en god Gud och ondska existerar samtidigt.  

Sammanfattningsvis kan sökandet efter den sanna religionen eller livsåskådningen underlättas när man söker efter en tillfredsställande begriplighet både inom och utåt mot verkligheten. Sökandet kan vara både enkelt och komplext, men vilken religion eller livsåskådning som är sann är en viktig fråga för varje individ. Det kommer ha enorma konsekvenser både för livet nu och för ett potentiellt liv efter döden. Och att inte göra ett ställningstagande kommer också vara ett ställningstagande.

 

av Hajdi Moche

Ett mirakel eller placebo? – Inför konferensen 14 september!

Här kommer så ännu en försmak inför helgens konferens, Hajdi Moche ger några tankar inför sitt seminarium!

Artikeln finns om pdf, anmälningsformulär och flera försmaksartiklar återfinns i slutet av artikeln!

68510857_10156987903517839_3464724330699554816_o

Mirakel eller placebo?

Anta att person A har en sjukdom som denne får pågående medicinsk behandling för. Personen tillfrisknar från sin sjukdom efter att en annan person har bett för dennes sjukdom. Kan vi veta om detta verkligen var ett mirakulöst tillfrisknande? Eller kan det ha varit placebo?

Många gånger lyfts placebo som en invändning mot mirakler eller helanden från sjukdomstillstånd. Kritiker som lyfter detta kan till exempel mena att helandet eller miraklet har sitt ursprung i något som inte är på riktigt – något inbillat eller påhittat. Andra kritiker kan lyfta placebo för att mena att det potentiella miraklet kommer ur någon form av önsketänk. Invändningen är intressant, både vad gäller anspråket om vad placebo-effekten är och hur ett potentiellt helande kan förklaras av placebo. Hur mycket sanning ligger i den här typen av invändning?

Innan detta kan diskuteras närmare behöver en korrekt förståelse av vad placebo-effekten är finnas, liksom en förståelse för hur och när placebo kickar in. Om inte, riskerar placebo att användas som bortförklaring för tillfrisknande på ett slentrianmässigt sätt. 

Faktum är att placebo-effekten på många sätt har format dagens medicinska kunskap och sjukvården vi har nu, eftersom bra medicinska studier bör kontrollera för placebo-effekten när nya behandlingar/mediciner testas. Så för att kunna undersöka huruvida ett tillfrisknande är placebo eller ett äkta mirakel behöver nedanstående frågor klargöras och diskuteras.

  • Vad är placebo?
  • När kan placebo-effekten kicka in?
  • När funkar inte placebo?
  • Funkar placebo för alla?
  • Vad krävs för att ett mirakel med största sannolikhet inte är placebo?
  • När kan ett påstått mirakel eventuellt vara placebo?
  • Kan man skapa sig ett eget placebo-mirakel?

 

Detta kommer göras på seminariet Ett mirakel eller placebo? på konferensen “Mirakler och Guds existens” i Roseniuskyrkan i Stockholm den 14 september. Välkommen!

/ Hajdi Moche
Leg. Psykolog & Doktorand i psykologi

Artikeln som pdf

Anmälan:

Läs gärna också: Dokumenterade mirakler och dess kritiker, Pascals vad

Utöver dessa kommer också Mats Selander och David Kärrsmyr medverka! Och det blir tillfälle till samtal, bön och lovsång!

Varför arrangerar vi en konferens om mirakler?

Om precis en månad är det dags för Svenska apologetiksällskapets konferens för 2019: Mirakler och Guds existens. Vi kommer utforska hur mirakler och Gudsargument förhåller sig till varandra och hur vi utmanar den naturalistiska föreställningen att mirakler inte finns.

Anmäl dig redan idag så får du 50 kronors rabbat på anmälningsavgiften (150 kr)!

Varför arrangerar vi den här konferensen? Miraklers och det övernaturligas existens är en grundläggande förutsättning för den kristna tron. Som Paulus påpekar: ”om döda inte uppstår, har inte heller Kristus uppstått… då är er tro meningslös och ni är fortfarande kvar i era synder.” (1 Kor 15:16-17). Miraklers existens är en förutsättning för fundamentet för vår tro: Jesu uppståndelse.

En av de vanligaste anledningar till att skeptiker avfärdar de historiska bevisen för uppståndelsen är att de inte tror att mirakler kan ske, och därför heller väljer en naturalistisk förklaringsmodell hur långsökt den än är. På samma sätt är det många som avfärdar kosmologiska argument för Gud med att säga att något övernaturligt omöjligt kan skapa något naturligt.

Skärmavbild 2019-08-14 kl. 14.38.10

Även om Gud givetvis är kausalt mer grundläggande än mirakler, har vi därför skäl att argumentera för miraklers och det övernaturligas existens som en än mer grundläggande nivå än att argumentera för Guds existens, på samma sätt som vi ofta betraktar argument för Guds existens som mer grundläggande än för just den kristna Guden, och vi betraktar kristen tro som en grundförutsättning för att debattera kristna läror.

Naturalism, idén att det övernaturliga inte finns, är än mer långtgående än ateism, idén att Gud inte finns. En naturalist har svårare att upptäcka Gud än någon som är öppen för det övernaturliga, men saknar tro på Gud. Därför är det en viktig apologetisk uppgift att nedmontera naturalismen.

68510857_10156987903517839_3464724330699554816_o

På konferensen kommer den erfarne och duktige apologeten Mats Selander från Apologia att prata om naturalismens ursprung och hur man kan bemöta dess argument. Hajdi Moche som är tränad i psykologi kommer prata om placeboeffekten och varför naturalister inte särskilt enkelt kan skylla helanden efter bön på den.

David Kärrsmyr kommer prata om Jesu uppståndelse och andra argument för kristen tro. Joel Samuelsson kommer hjälpa oss se hur mirakler och omvändelse kan förhålla sig till varandra. Och jag själv kommer bemöta invändningar jag fått mot min bok Dokumenterade mirakler.

Det kommer bli en riktigt spännande och stimulerande konferens, där vi också får möjlighet att lära känna varandra lite mer. Än en gång vill jag uppmuntra dig att anmäla dig om du inte gjort det redan. Vi har också tagit fram en affisch som du gärna får sätta upp i ditt sammanhang.

Affisch för Mirakler och Guds existens

Vilken religion är sann? – Del 1

Att välja en religion att tillhöra – om man väljer någon överhuvudtaget – är ett av de största besluten en människa fattar under sitt liv. Innan en person gör detta val, vilken efterforskning behöver denne ha gjort innan? Behöver den göra någon överhuvudtaget?

Vägen till att fatta ett sådant beslut kan se ut på många olika sätt. För vissa personer tas beslutet efter djup efterforskning, vilket vi ser i personer som Lee Strobel och J Warner Wallace. Dessa två personer, ena journalist och andra mordutredare, blev kristna efter att ha undersökt evangeliernas trovärdighet. För andra tas beslutet efter en upplevelse av något slag, vilket till exempel ses hos många muslimer i Mellanöstern som blir kristna efter att ha mött Jesus i sina drömmar. Och för ytterligare andra kan det vara av att de hört religionens budskap sedan barnsben och sedan själva valt att tro. Förutom dessa tre sätt finns det säkert minst ett tiotal andra sätt att komma fram till vilken religion man vill tillhöra.

Men med tanke på mängden religioner som finns därute, hur väljer man? Behöver man undersöka alla religiösa böcker för att veta vilken som är rätt? Och behöver man undersöka varje religion för att veta vilken som är sann? Om vi bara tar de fem största religionerna innebär det att en person skulle behöva jämföra kristendomen, mot islam, mot judendom, mot hinduism, mot buddhism. Det innebär då också att Bibeln behöver jämföras med Koranen, med Tanakh, med Vedaskrifterna och med Tripitaka.

Första steget i beslutet att välja vilken religion att tillhöra är att erkänna att alla religioner har exklusivistiska anspråk, dvs. att varje religion har trosuppfattningar som innebär att endast deras religion är sann och övriga religioner inte är det. I detta första steg ingår också att inse att alla religioner inte kan vara sanna samtidigt. Detta går lätt att undersöka genom att till exempel titta närmare på de anspråk som religionerna gör när det kommer till exempelvis synen på Gud/gudar, livets uppkomst, frälsning, efterliv m.m. Detta innebär till exempel att de monoteistiska religionerna (det finns bara en Gud) och polyteistiska religionerna (det finns flera gudar) säger emot varandra. Detta finner vi enkelt stöd för om vi utgår från logikens andra lag, motsägelselagen. Denna lag säger att två motsägelsefulla saker inte kan vara sanna samtidigt, till exempel kan det inte vara sant att jag både existerar och inte existerar samtidigt. Applicerat på religionsfrågan innebär det att religioner som menar att det bara finns en enda gud och religioner som menar att det finns flera gudar inte båda kan vara sanna samtidigt.

Ett annat exempel på att alla religioner inte kan vara sanna samtidigt är deras syn på frälsning. Om vi bara undersöker synen på det inom två av de monoteistiska religionerna, islam och kristendomen, ser vi att de har olika anspråk, som gör att inte båda kan vara sanna samtidigt. Islams syn, i stora drag, utgår ifrån att frälsning kommer ur att en människas onda gärningar är färre än dennes goda gärningar, likt en vågskål där de goda gärningarna ska väga tyngst. Kristendomen anser istället att frälsning inte kan komma från människan själv utan genom tron på Jesus Kristus, som anses vara Guds son. Tillgång till himlen (frälsning) kan alltså inte både komma från människan själv – som islam främst förespråkar (genom att göra fler goda än onda gärningar) -, och samtidigt inte komma från människan själv  – som kristendomen förespråkar (tron på Jesus som frälser). Förutom dessa två exempel finns det flera andra sätt att dra slutsatsen att alla religioner inte kan vara sanna samtidigt, och att de har trosuppfattningar som exkluderar att andra religioner också är sanna.

Det finns däremot flera vanliga liknelser som argumenterar för motsatsen, som menar att alla religioner egentligen är desamma i grunden. Det finns till exempel liknelsen om att “alla stigar leder till toppen av berget” eller liknelsen med elefanten och de blinda skötarna som beskriver olika delar av elefanten. Dessa liknelser lyckas fånga in att religioner har likheter men fallerar i att beskriva religioners olika trosuppfattningar på ett sanningsenligt och ärligt sätt. En känd apologet, Ravi Zacharias, beskrev det såhär “There are fundamental differences [between religions], at best there are superficial similarities. [However,] I often wrongly hear that all religions are fundamentally the same and superficially different.” Vad han beskriver är alltså samma sak som jag argumenterar för ovan: det finns likheter mellan religioner, men deras svar på grundläggande frågor är de djupgående olika – och därmed exklusiva varandra.

Så första steget mot att välja religion är att erkänna att alla religioner inte kan vara sanna samtidigt. Men för att välja religion, måste alla frågor jämföras för alla religioner? Är det ens möjligt att göra det? I nästa blogginlägg tänkte jag diskutera denna fråga lite närmare, och framförallt hur man kan undersöka trovärdigheten och sannolikheten för en religions sanningshalt. Men hur skulle du själv angripa denna fråga? Hur skulle du gå tillväga för att välja religion, om du inte redan gjort det? Finns det sätt som är bättre och sämre att göra det på?

Är jag med i en sekt?

För drygt två veckor sen befann jag mig på andra sidan jorden och närvarade på en konferens med kyrkan min församling tillhör. Vi var nästan 2000 personer samlade, alla med samma fokus; att evangelisera och följa Jesus mönster med lärjungaträning. Förutom en del evangeliserande på gator, var vi till största del samlade i en stor sal och lyssnade på predikan, diskuterade, lovsjöng och bad. Under dessa stormöten dök en tanke upp i mitt huvud ett par gånger under dagarna som konferensen höll på, vilken kommer vara fokus för detta blogginlägg.

“Är det här en sekt?”

När jag såg ut det enorma människohavet, när nästan alla hade armarna upplyfta eller när alla gjorde samma rörelse (pga en del ur en lovsång) eller sa samma sak (för att uppmuntra varandra) blev den uniforma sekt-liknande känslan ibland påtaglig och denna tanke dök upp i mitt huvud. När sedan kyrkans huvudpastor talade och han fick starka applåder efteråt, tänkte jag  “Är han denna kyrkas karismatiske ledare, som sekter brukar karaktäriseras utav?” När han själv sa att folk hade frågat eller sagt till honom att han var med i en sekt, så matchade det tanken som dök upp i mitt huvud vid dessa fåtal gånger.

Det får mig att tänka på när jag under förra terminen handledde jag en grupp psykologstudenter (pga min position som undervisande doktorand) i en diskussion kring sekter i en kurs om grupp- och socialpsykologi. I slutet av diskussionen, när de diskuterat de socialpsykologiska delarna av hur sekter bildas, vilka människor som dras med och vad gemenskap i sekter innebär, frågade jag dem följande fråga, med syfte att utmana: “Kan ni som framtida psykologer, med denna kunskap om sekter, själva bli indragna i en sekt?” De svarade att det kunde de säkert. Och samtidigt som jag frågade detta tänkte jag själv på de tillfällena när andra skämtsamt har sagt till mig att jag tillhör en en sekt eller, mindre skämtsamt, sagt att jag är hjärntvättad på grund av min tro.  

800px-Carved_Rope_Knot_-_Detail_of_sculpture_in_St_Michael's_Cemetery,_Dumfries_-_1
Att vara bunden och ofri i en sekt, är det samma sak som att vara kristen? Bild: Wiki Commons

Att bli kritiserad för att tillhöra en sekt som kristen tycks inte vara något nytt påfund. Paulus, den tidiga aposteln, blev själv anklagad för samma sak. I Apostlagärningarna 24:5 kan vi läsa att Paulus blev anklagad för vara “en samhällsfara” samt vara ledaren för “nasareernas sekt”. Längre fram (Apo 24:14-16) kan vi läsa att han försvarade sig mot dessa anklagelser genom att säga “Men det bekänner jag för dig att jag enligt ‘den vägen’ som de kallar för en sekt, tjänar mina fäders Gud på det sättet att jag tror på allt som är skrivet i lagen och hos profeterna.” Finns det något i den kristna tron som påminner om en sekt, då? Är vi en samhällsfara? Kristna anses ju typ redan vara det i vissa länder, där till exempel religion är förbjudet.

Låt oss undersöka vad en sekt är då. Sekter karaktäriseras bland annat av att ha en, stark karismatisk ledare, att vara slutna från utomstående grupper/samhället, ha stark gruppgemenskap och påtaglig “groupthink” (medlemmar i gruppen håller med om saker utan att yttra saker som kan vara motsägande mot den rådande normen, t ex för att inte uppfattas som onödigt tvär eller vara “outlier”).

Är jag, och mina kristna syskon runt om i världen (och kanske specifikt mina syskon i kyrkan på andra sidan jorden som vi besökte), med i en sekt då? Låt oss undersöka de olika delarna. Den starka, karismatiska ledaren skulle då behöva vara Jesus. Följer vi en pastor eller präst mer än Jesus kanske det skulle kunna vara en sekt. Faktum är att många sekter har religiösa inslag, men där innehållet eller strukturen för gemenskapen är förvrängt än från Bibelns övergripande innehåll. Men för oss kristna är det Jesus som vi följer och tillber. Utgör Hans lära något som skulle kunna liknas en samhällsfara då? Eller som pekar på att vi ska sluta oss från omvärlden? Nej, snarare tvärtom. Vi uppmuntras att söka kontakt med andra, evangelisera, hjälpa människor och visa att vi är Jesus lärjungar genom att leva ett liv fullt av goda gärningar och helighet. Har vi groupthink och säger inte emot? Vi är förvisso fria att kritisera Jesus och Hans lära, men vi kan ofta göra det aktiva valet att sätta Hans lära före vår. Det betyder inte att vi blint måste följa denna ledare. Men om Han är den kristna Guden – en fullkomlig, all-vis och kärleksfull Gud – , finns det någon bättre att följa – inklusive oss själva?

Under konferensen drog jag sedan slutsatsen att “Nej, jag tillhör inte en sekt”. Jag tillhör Jesus, och med det Hans grupp av lärjungar. Genom den grupp jag numera tillhör – Guds älskade barn – är jag förevigt fullkomnad i min nya identitet och liv. Låter det som ett sekt-likt påstående? Kanske. Men inte om evangeliet är sant.

 

/ Hajdi Moche