Kategoriarkiv: Historia

Evangeliernas trovärdighet: Jämförelse av vanliga och ovanliga namn på Jesu tid

Richard Bauckham besökte nyligen Sverige. Han är en framstående forskare i Nya Testamentet som 2006 publicerade boken Jesus and the Eyewitnesses: The Gospels as Eyewitness Testimony, vilken haft stort inflytande på forskarvärlden och synen på evangelierna som ögonvittnesskildringar. Bauckham utmanar bl.a. en idé om att evangelierna (Matteus, Markus, Lukas och Johannes) inte skulle vara baserade på ögonvittnesskildringar av faktiska händelser, eftersom evangelierna t.ex. av majoriteten anses vara skrivna utanför det judiska Palestina. Detta är en viktig fråga att undersöka om vi vill kunna ta evangeliernas historiska trovärdighet på allvar. Om evangelierna inte kan visas basera sina påstående på information som kommer från faktiska ögonvittnen blir det mycket svårare att hävda att deras påståenden är trovärdiga. Om vi däremot kan hitta skäl att tro att evangelierna innehåller ögonvittnesmaterial blir det mycket svårare att förkasta dem som påhittade sagor utan grund i historiska händelser. Här följer en kort redogörelse av en liten del av Bauckhams många argument för evangeliernas historiska trovärdighet.

Bauckham tar sin startpunkt i ett verk av Tal Ilan, en Israelisk forskare som sammanställt en lista men namnet på ca 3000 personer från 330-talet f.Kr. till 200 e.Kr. som man hittat i olika skrifter och arkeologiska fynd från tidsperioden.1 Ilan själv liknar sammanställningen vid en slags telefonkatalog för perioden och Bauckham har jämfört denna ”telefonkatalog” med evangelierna och Apostlagärningarna för att se hur pass bra namnen på personerna i dessa texter stämmer överens med vad som var vanliga namn i det judiska Palestina vid denna tid. Namngivningen under denna period har varit någorlunda konstant och den stora majoriteten av namn kommer från början av det första århundradet fram till ca år 135, vilket gör att sammanställningen inte kan sägas vara för ”bred” i årtal för att jämföras med evangelierna.2

Bauckham räknar med 2953 förekomster av 521 olika namn i ”telefonkatalogen” under perioden, där 2625 av dem är förekomster av 447 olika mansnamn och där 328 av dem är förekomster av 74 kvinnonamn.3 Med en så pass stor samling namn går det att statistiskt jämföra vilka namn som var vanligast under perioden och hur väl detta motsvarar namnen på de personer som evangelierna berättar om. Om evangelierna inte innehåller information som kommer från faktiska ögonvittnen utan är senare efterhandskonstruktioner eller rena påhitt så borde vi förvänta oss att namnen på personer i evangelierna inte motsvarar populära namn i det judiska Palestina. Bauckham’s forskning visar dock att motsatsen är fallet: namnen i evangelierna stämmer mycket väl överens med hur vanliga namnen var på Jesu tid.

Några exempel på hur namn förhöll sig till varandra i det judiska Palestina på Jesu tid:

  • 15.6% av män hade ett av de två vanligaste mansnamnen: Simon och Josef.
  • 41.5% av män hade ett av de nio mest populära mansnamnen.
  • 7.9% av män hade ett namn som vi inte har några andra exempel på.
  • 28.6% av kvinnor hade ett av de två mest populära kvinnonamnen: Maria och Salome.
  • 49.7% av kvinnor hade ett av de nio mest populära kvinnonamnen.
  • 9.6% av kvinnor hade ett namn som vi inte har några andra exempel på.

Jämför detta med hur namnen i evangelierna och Apostlagärningarna förhåller sig till varandra:

  • 18.2% av män hade ett av de två vanligaste mansnamnen: Simon och Josef.
  • 40.3% av män hade ett av de nio mest populära mansnamnen.
  • 3.9% av män hade ett namn som vi inte har några andra exempel på.
  • 38.9% av kvinnor hade ett av de två mest populära kvinnonamnen: Maria och Salome.
  • 61.1% av kvinnor hade ett av de nio mest populära kvinnonamnen.
  • 2.5% av kvinnor hade ett namn som vi inte har några andra exempel på.

Eftersom det statistiska underlaget för kvinnonamn är mycket mindre än det vi har för mansnamn så är det inte förvånande att dessa siffror inte är precis lika träffsäkra som de för männen. Denna höga grad av överensstämmelse är dock i båda fallen mycket osannolik om personerna i evangelierna och Apostlagärningarna skulle vara påhittade av någon som inte hade tillgång till ögonvittneskällor från det judiska Palestina.

En annan intressant aspekt är problemet med att, som Bauckham uttrycker det, ”skilja Simon från Simon”.4 Eftersom t.ex. Simon var det vanligaste mansnamnet under tidsperioden (243 förekomster i ”telefonkatalogen”) så måste ju folk kunna skilja mellan Simon 1 och Simon 2 på ett vettigt sätt. Samma problem finns inte för t.ex. Nikodemus (4 förekomster i ”telefonkatalogen”)5. Bauckham listar elva vanliga sätt som detta kunde ta sig uttryck på, t.ex. att man namnger vem som var personens far (eller en annan släkting), var personen kommer ifrån eller att man ger personen ett smeknamn osv. Bauckham menar att nästan alla elva sätt som man vanligtvis skiljde mellan personer också förkommer i evangelierna och Apostlagärningarna.6

Om du läser evangelierna och Apostlagärningarna så kommer du märka att vissa personer får tillägg till sina namn och andra inte. Simon ligger som sagt först på listan över vanliga mansnamn och i evangelierna och Apostlagärningarna hittar vi bland annat Simon Petrus, Simon Garvaren, Simon Zeloten, Simon den spetälske etc. Du kan själv göra en enkel sökning på ”Simon” för att se alla exempel. Jämför detta med t.ex. ”Filippos” (plats 61) eller ”Sackeus” som inte ens finns med bland de 100 vanligaste namnen. Personer som inte har vanliga namn får inte något tilläggsnamn eller smeknamn.

Denna poäng kanske blir tydligast i Matteus 10:2-4 (plats i listan av namn står inom parentes):

”Detta är namnen på de tolv apostlarna:

  • först Simon (1) som kallas Petrus (80) och hans bror Andreas (100+),
  • sedan Jakob (11), Sebedeus (100+) son, och hans bror Johannes (5),
  • Filippus (61) och Bartolomeus (50),
  • Tomas (100+) och tullindrivaren Matteus (9),
  • Jakob (11), Alfeus (61) son,
  • och Taddeus (39),
  • Simon (1) seloten
  • och Judas (4) Iskariot, han som skulle förråda honom.”

Detta tyder på att berättelserna om dessa personer kommer från ögonvittnesmaterial från det första århundradet och att de inte är senare hopdiktade sagor.

Bauckham skriver:

Dessa särdrag hos informationen i Nya Testamentet skulle vara svåra att förklara som ett resultat av slumpmässigt påhitt av namn inom Palestinsk-Judisk Kristendom och omöjliga att förklara som resultatet av en sådant påhitt utanför det Judiska Palestina. […] Detta understryker sannolikheten hos förslaget [att dessa namn] indikerar ögonvittneskällorna hos de individuella berättelserna i vilka de förekommer.7

Stefan Gustavsson ger en bra sammanfattning av Bauckhams argument:

Kom ihåg: de flesta menar att att evangelierna skrevs på platser runt omkring Medelhavet, långt från den verklighet som gällde för Jesus och hans lärjungar. […] Gör nu tankeexperimentet att du ska skriva en berättelse om vad som hände i till exempel södra Polen för 70 år sedan. Skulle du få namnen rätt? Skulle din namngivning stämma överens med topplistorna för södra Polen under 1940-talet? Inte om du själv har fabulerat ihop berättelsen. Den sortens precision som evangelierna uppvisar skulle du bara kunna åstadkomma om din berättelse var grundad i faktiska händelser i dåtidens Polen.8

Naturligtvis finns det mycket mer som skulle kunna nämnas på ämnet, t.ex. författarnas kunskap om Israels geografi, växtlighet, unika väderfenomen, juridik, politik, sociologi, arkitektur osv. Här har vi fått en liten inblick i ett av de goda skäl vi har att tro att berättelserna i evangelierna och Apostlagärningarna kan härledas tillbaka till historiska ögonvittnen och att de inte är några hopdiktade myter.

/Joachim Arting

Vidare resurser

Skeptikerns Guide till Jesus 1: Om evangeliernas trovärdighet av Stefan Gustavsson sammanfattar mängder av nutida forskning på ett lättillgängligt sätt för den som vill få en bra överblick över argumenten för evangeliernas trovärdighet utan att behöva läsa tusentals sidor akademisk litteratur på ämnet.

Richard Bauckham intervjuades av Apologia när han besökte Sverige, vilket går att lyssna på här.

Källor

Bauckham, Richard, Jesus and the eyewitnesses: the Gospels as eyewitness testimony, Eerdmans, Grand Rapids, Michigan, 2006.

Gustavsson, Stefan, Skeptikerns guide till Jesus 1 Om evangeliernas trovärdighet, Credoakademin, Stockholm, 2013.

Referenser

1 Verket heter Tal Ilan, Lexicon of Jewish names in late antiquity, Mohr Siebeck, Tübingen, 2002.

2 Bauckham, 68.

3 Bauckham, 71.

4 Bauckham, 78.

5 Se listan över namn i Bauckham, 85-88.

6 Bauckham, 78.

7 Bauckham, 84.

8 Gustavsson, 138.

Orsaker till krig? och en bokrecension!

När jag surfar runt på nätet ser jag då och då påståendet att religion ligger bakom större delen av krig i världen, ja hela världshistorien. Religiösa kan bära på en slags farlig, latent gnista inom sig och som riskerar att starta en enorm världsbrand. Ett slags virus. Nej, istället ska förnuft, forskning och vetenskap råda bot på religionens och vidskepelsens gissel. Mer om det lite senare. Men exakt hur vetenskaplig är den uppfattningen egentligen? Inte ett dugg. Låt oss titta lite på 1900-talets blodiga konflikter. Löper de längs med religiösa förkastningslinjer?

I första världskriget dog 17 miljoner människor. Här låg det protestantiska Tyskland i krig med det protestantiska England och det protestantiska USA. Som allierad hade Tyskland det katolska Österrike-Ungern som följaktligen låg i krig med det katolska Italien och det katolska Frankrike. För att avsluta denna ekvation, höll det katolska Mexiko på att hamna i krig med det protestantiska USA. Låter detta som ett religionskrig?

Andra världskriget är mer komplicerat, för nu var Tyskland inte längre direkt protestantiskt präglat, för istället hade nazisterna knuffat undan den gamla protestantiska junkerklassen. Hur såg nazisternas världssyn ut? De trodde att det någon gång långt tillbaka i tiden funnits ett rike, Thuleriket, befolkat av överlägsna och högstående människor med rena gener, arierna. Detta rike skingrades för vinden och arierna spreds ut över norra Europa och lämnade spår efter sig i form av gamla fornlämningar, folksagor och hällristningar. Det är därför nazisterna var så intresserade av arkeologi och folklore. Låter detta som en religiös tro? Så i detta krig denna gång byttes rollerna, så att det katolska Frankrike i krig med det katolska Italien. Innan dess var stämningen mellan nazi-Tyskland och Italien inte alls särskilt hjärtliga utan det såg snarare ut 1936 som att de som kom att bli allierade skulle bli fiender.

Däremot ska ingen kunna anklaga de fascistiska staterna för att vara oärliga i sina uppsåt, för både Tyskland och Italien var mycket öppna med vad man önsakde tillskansa sig: resurser. Det vi ser i första och andra världskriget är krig om mark, farvägar, ”lebensraum”, sädes- och oljefält. Vi ser allianser ingås och upplösas utefter vilken materiell nytta alla inblandade ansåg sig dra.

Vilket är det blodigaste kriget efter andra världskriget? Inte Vietnam, inte Korea, inte något där Israel är inblandat, utan Kongo. 8 miljoner döda. Inte ett spår av religion.

Men så kommer vi till ett område där summan av alla döda i första och andra världskriget plus Kongo når de döda. Det gäller kommunisternas utrensningar. Lågt räknat 70 miljoner döda. Ateister, som ville avskaffa religion, toppar ligan. Med förnuft och forskning skulle den bästa av världar skapas. Exakt samma slogan man faktiskt kan se nyateister använda i sin nutida kamp mot religion. (Eller ska man säga, mot väderkvarnarna?) Det hela blir inte bättre för dem ateister som står i ständig beredskap att alltid anklaga religiösa hur som helst, om man tittar närmare på socialistiska staers relationer mellan varandra. De socialistiska staterna Sovjet och Kina utkämpade med varandra gränsstrider och var egentligen fiender. Sovjet stödde Vietnam som i sin tur hamnade i krig med Kina, som hamnade i krig med det socialistiska Indien som stöddes av Sovjet. Alla dessa länder hade socialistiska regeringar. Varför förresten inte nämna vårt egna Sverige? Socialdemokraterna ville se ett socialistiskt Sverige, där stat och fackföreningar skulle ha stort inflytande över företagen. Partiledningen var osäker på exakt hur man skulle bära sig åt, medan fackföreningar ville se löntagarfonder. Vem var Sveriges ärkefiende? Inte NATO, utan landet tvärs över Östersjön, Sovjet.

Vid detta lag skulle säkert en ärlig person som säger sig inte veta så mycket om världen och vilja veta sanningen om orsakerna till krig bli misstänksam mot påståendet att religion ligger bakom de flesta krig. Skulle denna ärliga, sökande människa läsa om de första kristna hur de obeväpnade mötte martyrdöd, om de första sikherna eller Dalai Lamas skrifter, skulle han säkert slås av det stora gapet mellan vad som står skrivet och det blodiga utfallet i världen. Någonting stämmer inte när människor som försöker undvika krig beskylls för att orsaka krig. Men nutiden då, islam då? Ja, de första muslimerna var framgångsrika erövrare. Och islam har sin del i krig. Men i rättvisans namn kan man inte beskylla islam för två världskrig och att kommunisterna tömde städer och sköt bönder.

Nej, en betydligt bättre författare om krig än vildsinta nyateister är John Keegan, vars verk finns på svenska, och som undersökt olika civilisationer och armeer och politiker efter jakten på orsaken som utlöser krig. Primitiva stamfolk som massarméer. Låt oss säga att en religionsfobisk människa, gärna en ”nyateist”, skulle råka vandra in i ett möte där några militärhistoriker samlats för en årlig träff. De är nu några människor som intresserar sig för ren teknik och strategi vad gäller krig, men även ORSAKER till krig. Om en religionsfobiker skulle börja öppna munnen och prata vitt och brett om religionens roll i människans alla krig i alla kontinenter under alla tider, hur skulle han bemötas då? Historikerna skulle stirra förvånat på denne man som pratar så ömt om forskning, förnuft och framsteg, men ändå resonerar så vetenskapsvidrigt. För denne fobikers mening är inte vetenskaplig alls. De samlade militärhistorikerna skulle kanske lite överseende rekommendera fobikern att läsa den tunga tegelstenen War in Human Civilizations av Azar Gat, och efter han gjort det kan han få återkomma till nästa möte.

I Krigets historia skildrar John Keegan hur krigföringen har påverkat historiens gång samt varit en faktor i kulturens utveckling. Författaren tar sina exempel från många olika kulturkretsar och tidsperspektivet är omfattande från stenåldern fram till våra dagar. Krigets historia är ett standardverk som ger nya insikter i människans blodiga förflutna. (Text från Litteraturmagazinet)

Skulle nu nyateisten besinna sig lite och följa goda råd och skaffa sig dem böcker som nämnts, skulle han finna att författarna börjar sin långa utläggning med primitiva samhällen. Så hur våldsam är strider och fejder här? Det må se förödande ut att en artilleriraket sopar bort 20 människor i ett svep, i jämförelse med en fejd mellan två enkla stammar. Problemet här är att fejden kan gärna dra ut på tiden i flera år och det kanske inte ser så dramatiskt ut om två stammar av jägare och samlare drabbar samman och kanske två dör vid ett tillfälle. Men jämför man dessa förluster med stammarnas invånarantal, då blir förlusterna massiva. För vid nästa tillfälle kanske ytterligare två till dör. Det man dessutom missade i början i studierna av primitiva folk var att det är inte enbart i regelrätta öppna fältslag som blod pills utan de flesta dödsoffer sker i bakhåll där fienden är minimalt eller kanske inte alls beväpnad. Denna typ av strid är den som primitiva folk föredrar. Azar Gat drar en jämförelse mellan Frankrike som fört krig i flera hundra år och kartlagda primitva stammar, och resultatet lyder att dödsorsak pga våld är desto högre i de sistnämnda.

Finner vi religion vara en huvudorsak? Några av de första europeerna som överhuvudtaget mötte urinvånare kunde helt enkelt fråga dem och stå bredvid och observera deras liv. Svaren som europeerna fick varför stammar förde strider mellan varandra rörde sig om kvinnor, brunnar, fiskevatten, blodshämnd, jaktmarker. Dvs, kampen om resurser. Även arkeologin är antropologer och historiker till hjälp, då man kan studera våld mot olika kroppsdelar. Män har gärna skador på armarna, då de står inför en fiende, medan kvinnor har skador i ryggen då, de flyr från en fiende. Något utbrett mönster att krig inleddes enbart för att andra gruppers tro är värdelös och underlägsen och så stötande i ögonen att den måste bekämpas finns inte. Så orsaken till krig är främst vinningslusta och ära. Med denna post menar jag inte att religion inte skulle kunna vara en orsak alls till krig, utan bara att den orsaken är högst sekundär. Om strider äger rum bland farvatten och oljefält, där ska man vara försikitg med att klistra sina etiketter på vad man antar vara problemet.

Finns det månne i Sverige ärelystna personer fulla av vinningslusta i ådrorna? Oh ja! Visa mig en person i Sverige som inte gillar pengar! Istället för att hamna i en slags defensiv position där man alltid behöver förklara sig, kan en kristen förklara orsakerna till krig och vända på steken, om man nu hamnar i den sitsen. Säga ungefär: ”Så här ser orsakerna till krig ut. Problemet är alltså inte först och främst en religiös gnista som ligger på lur, utan vinningslystnad, som ju Sverige är fullt av. I många, många människors hjärtan finns inte en farlig religiös gnista utan en annan destruktivare. Det är inte jag som ska behöva stå i givakt och ursäkta mig, utan det är snarare så att innan man anklagar en kristen för drömmar på världsherravälde, ska man undersöka själv om inte det tumlar runt i ens egna hjärta rovlystnad. Och finner man sig oskyldig, så är det ju trevligt. Men om man finner i sitt hjärta att man vill ha mer, bättre, större, snabbare, och finna ära och inflytande, då får man stå i givakt inför oss kristna och lyssna, istället för tvärtom. För då bär man på ett virus som orsakat världskrig.

 

Nej, medeltidens kristna lärde inte ut att jorden var platt

Anhängare av konflikthypotesen – påståendet att kristen tro och vetenskap på ett eller flera sätt är oförenliga – pekar ibland på ”den mörka medeltiden” som ett historiskt uttryck för kristendomens inneboende konflikt med vetenskap. I mitt förra inlägg såg vi att påståendet att kristendomen hindrade eller undertryckte framväxten av vetenskap under medeltiden är grundlöst enligt dagens vetenskapshistoriker. För att spinna vidare på temat vetenskapshistoria och myten om den mörka medeltiden tänker jag ta upp ännu ett historiskt felaktigt påstående som är väldigt vanligt att folk fortfarande lär sig i skolan idag.

En sommar för några år sedan samtalade jag med några ungdomar och hävdade att man inte trodde att jorden var platt på medeltiden, till skillnad mot för vad många kanske hört i skolan. En tjej ifrågasatte ivrigt mitt påstående och sade att hon precis innan sommaren hade skrivit ett arbete i skolan om hur Columbus blivit varnad av kyrkan för att ”trilla över kanten” om han åkte för långt västerut. Jag hade själv fått samma uppfattning i skolan och senast i höstas (2018) fann jag liknande påståenden i en introduktionsbok till filosofi. Vi ska därför titta närmare på vad en nutida vetenskapshistoriker säger om saken. Jag utgår här från Lesley B. Cormacks framställning i Ronald Numbers antologi Galileo Goes to Jail and other Myths about Science and Religion.

Om någon påstår att folk i allmänhet trodde att jorden var platt (eller att kyrkan lärde ut detta) under medeltiden, så måste denne också visa att kunskapen om att jorden är rund på något sätt gick förlorad under medeltiden. Redan från 300-talet innan Kristus och framåt hade Aristoteles och alla framstående grekiska tänkare på ämnet, teoretiserat om och gjort beräkningar under förutsättningen att jorden var rund. Samma sak gäller de större Romerska kommentatorerna från Kristus fram till 400-talet (t.ex. Plini & Macrobius). Augustinus, Jerome och Ambrose var alla kyrkofäder på 300-400-talet som hävdade att jorden var rund. Den enda kyrkofadern som höll till synen på en platt jord under denna tid var Lactantius (tidigt 300-tal) som för övrigt förkastade all ”hednisk” kunskap eftersom det distraherade folk från deras strävan efter frälsning. Att jorden var rund hade man alltså listat ut långt innan medeltiden, men gick då denna kunskap förlorad under medeltiden?

Cormack skriver:

”Från det sjunde till fjortonde århundradet påstod varje viktig medeltida tänkare som brydde sig om den naturliga världen mer eller mindre uttryckligen att världen var en rund glob.” (Numbers, Kindle Locations 339-340).

Cormack ger några exempel på personer som direkt eller indirekt uttryckte en syn på jorden som rund (Numbers, Kindle Locations 340-356):

  • Tomas av Aquino (1225-1274) – En av de mest inflytelserika kyrkofäderna under medeltiden. Aquino följde Aristoteles bevis för en rund jord.
  • Roger Bacon (ca 1219-1292) – Skrev och argumenterade för att jorden var rund i sin bok Opus Maius.
  • Albertus Magnus (1206-1280) – Instämde i Roger Bacons upptäckter.
  • Michel Scotus (1175-1232) – Jämförde jorden med en äggula och universums ”sfärer” ovanför med lager i en lök.
  • Johannes de Sacrobosco (1195-1256) – Hans bok De Sphera demonstrerade att jorden var rund och var ett standardverk under medeltiden.
  • Pierre d’Ailly (1350-1420) – Hans bok Imago Mundi var populär bland tidiga upptäckare, inklusive Columbus.
  • Jean de Madeville (ca 1300-1372) – Hans bok Travels to the Holy Land and to the Earthly Paradise beyond var en av de mest lästa böckerna under 1300-1500-talet. I den skriver han att det går att gå runt hela jorden åt vilket håll som helst och komma tillbaka till sitt eget land.
  • Dante (1265-1321) – Beskrev världen som en glob 7 gånger i sitt kända verk ”Den gudomliga komedin”.
  • Chaucer (1343-1400) – Skrev om ”den vida världen, som människor säger är rund”.

Att allmänheten tappade kunskapen om att jorden var rund på medeltiden ter sig som ett högst tveksamt påstående i ljuset av detta. Vi har hittills sett att endast en skribent innan medeltiden, Lactantius, hävdat att jorden var platt. Ett till exempel går att finna hos den bysantinske munken Cosmas Indicopleustes (500-talet) som såg jorden som en slags platå eller platt botten av universum. Man vet inte hur inflytelserik han var under sin livstid då man endast har två kopior av hans skrift bevarade och endast vet att en person (Fotius I av Konstantinopel, 800-talet, som läste stora mängder böcker för sin tid) under medeltiden läste hans verk.

Cormack drar därför slutsatsen:

”I brist på positiva bevis kan vi inte använda Cosmas för att argumentera för att den kristna kyrkan undertryckte kunskap om jordens rundhet. Cosmas verk indikerar enbart att det tidig-medeltida akademiska klimatet var öppet för debatter om ämnet.” (Numbers, Kindle Locations 360-362).

Vi har alltså två exempel, ett från 300-talet och ett från 500-talet på kristna som förnekade jordens rundhet. Kyrkan tog däremot aldrig någon officiell ställning i frågan och ingen annan medeltida skribent än Cosmas förnekade att jorden var rund.

Låt oss avsluta med att ta upp påståendet att Columbus blev varnad för att trilla över kanten. I ljuset av undersökningen ovan ter sig detta osannolikt redan från början, men om vi faktiskt undersöker de källor vi har om de varningar Columbus fick (Columbus egen son Fernando och den spanska prästen Bartoleme de las Casas) så grusas alla grunder för att påstå detta överhuvudtaget. Båda källorna hävdar att Columbus blev varnad, men inte för att jorden var platt – utan för att jorden var mycket större än vad Columbus trodde. Man menade att Columbus underskattade jordens storlek, att resan därmed skulle ta för lång tid och att det skulle gå snabbare att segla runt Afrika. Enligt Columbus egen dagbok hade hans besättning i huvudsak två klagomål – Resan tog mycket längre tid än han hade lovat och att de var rädda att den konstanta västanvinden skulle förhindra en hemresa österut. Ingenstans finns något nedtecknat om att Columbus besättning var rädda för att ”falla över kanten” eller att detta är vad kyrkan varnade honom för.

Cormack avslutar sitt kapitel med följande ord:

”Som vi har sett finns det praktiskt taget inga historiska belägg för att stödja myten om en medeltida platt jord. Kristna präster undertryckte varken sanningen eller debatten om ämnet. Som en god kyrkoson som trodde att hans arbete uppenbarade Guds plan bevisade inte Columbus jordens rundhet – han stötte på en kontinent som råkade vara i vägen.” (Numbers, Kindle Locations 379-381).

Det verkar som att historieböckerna i den svenska skolan behöver uppdateras. Medeltidens påstådda tro på en platt jord visar sig vara ännu en myt som anhängare av konflikthypotesen inte kan stödja sig vid om de vill visa på en historisk motsättning mellan kristen tro och vetenskap.

Källa

Cormack, Lesley B. ”That Medieval Christians taught that the Earth was flat”, i Numbers, Ronald L. (red.), Galileo Goes to Jail and Other Myths about Science and Religion, Harvard University Press, Kindle Edition, 2009, Kindle Locations 307-378.

Myten om den ”mörka” medeltiden

Anhängare av vad som brukar kallas ”konflikthypotesen” menar att kristendom och vetenskap står i motsatsförhållande på ett teologiskt, filosofiskt och/eller historiskt plan. Man hävdar bl.a. att kristna och framförallt den institutionaliserade kyrkan, aktivt förtryckt vetenskaplig utveckling och förföljt vetenskapens förgrundsmän genom historien, vilket man borde förvänta sig (eller åtminstone inte bli förvånad över) om kristen tro i sig är oförenlig med vetenskap. En vanligt förekommande uppfattning är att medeltiden (ca 500-1500) var en speciellt ”mörk” tid (jfr engelskans ”dark ages”) där vetenskapens utveckling var starkt motarbetad av en auktoritär religiös överhet och knappt (om ens alls) några vetenskapliga framsteg gjordes. Jag ämnar här redogöra för hur vetenskapshistorikerna Michael Shank och David Lindberg ser på den så kallade ”mörka” medeltiden utifrån deras bidrag till Ronald Number’s antologi Galileo Goes to Jail and Other Myths about Science and Religion.

Number’s bok rekommenderas varmt för övrigt och är inte någon kristen försvarsskrift (jfr kapitel 9 som har titeln [The Myth] ”That Christianity Gave Birth to Modern Science”. Kristendomen var inte den enda orsaken till att modern vetenskap uppstod). Av 25 författare är 12 ateister, 8 kristna, en jude, en muslim, en buddhist och två ”övriga”.

Synen på medeltiden som en period av vetenskapligt bakåtsträvande har enligt Shank i princip försvunnit bland historiker som forskar om tidsperioden, men det verkar som att nutida populärvetenskap (och den svenska skolan) inte riktigt har hängt med i svängarna. Carl Sagan, i sin bok Cosmos från 1980 (senare även TV-serie), tar upp framstående tänkare från det antika Grekland till nutid men lämnar ett hål på över 1000 år efter Hypatia (ca. 350-415) och återupptar historien igen först vid Leonardo da Vinci (1452-1519). Gapet däremellan benämns som ”en tragiskt förlorad möjlighet för mänskligheten”. Jag antar att du, om du liksom jag gått i en svensk skola, håller med om att Sagans utläggning av vetenskapshistorien låter bekant eller åtminstone passande med bilden som målades upp under skoltiden här i Sverige också, i mitt fall främst på naturkunskapslektionerna. Men varför håller inte nutida vetenskapshistoriker med om denna bild?

Universiteten

Påståendet att den medeltida kyrkan aktivt försökte stoppa vetenskapliga frågeställningar verkar rimma illa med kyrkans agerande under samma period. Shank skriver:

”John Heilbron, ingen apologet för Vatikanen, prickade rätt när han började sin bok The Sun in the Church med följande ord: ’Den Romersk Katolska Kyrkan gav mer finansiellt och socialt stöd till studiet av astronomi i över sex århundraden, från återförvärvandet av antik lärdom under den sena medeltiden fram till upplysningen, än några andra, förmodligen än alla andra, institutioner.’” (Numbers, Kindle Location 242)

Kom ihåg att det var runt 1200-talet som universiteten uppkom – med aktivt stöd från påven dessutom. Shank påpekar att teologi inte var det enda som studerades vid de första universiteten – ca 30% av allt kursmaterial bestod av ämnen och texter som behandlade den naturliga världen. Dessutom krävdes studier motsvarande en magisterexamen innan man ens hade tillåtelse att studera teologi, vilket innebar att majoriteten av alla studenter aldrig läste teologi eller bibliska studier, utan snarare icke-religiösa ämnen så som logik, juridik, naturfilosofi och matematik. Alla universitet hade inte en teologisk fakultet och nyare universitet fick inte inrätta någon överhuvudtaget innan den senare medeltiden. Shank summerar:

”Om den medeltida kyrkan hade för avsikt att nedslå eller förtrycka vetenskapen, gjorde den verkligen ett kolossalt misstag i att tolerera – för att inte tala om att stödja – universiteten.” (Numbers, Kindle Location 250)

Teologin

Det vore i sammanhanget relevant att också ta upp den teologiska hållning som kyrkan under medeltiden hade till vad vi idag skulle kalla vetenskap, så som studier av naturen, matematik, logik etc. David Lindberg som skrivit det första kapitlet i Number’s antologi attackerar myten att kristendomens uppkomst medförde slutet på antik vetenskap. Lindberg påpekar att kyrkofäderna, särskilt Augustinus, flitigt använde dåtida kunskap om naturen, grekisk naturfilosofi osv. i sina tolkningar av Bibeln och att detta fortsatte att vara vägledande för kyrkan under medeltiden. Vetenskaperna (grekisk naturfilosofi, matematik, logik etc.) skulle inte upphöjas till att ta Guds plats och de hade inte inneboende värde, men däremot var de värdefulla verktyg, inte minst för att kunna förstå Bibeln.

Lindberg sammanfattar den teologiska hållningen som genomsyrade tidsperioden:

”Vetenskapen ska inte älskas, men användas. Denna attityd mot vetenskaplig kunskap skulle frodas under medeltiden och långt in i den moderna tiden. Vore det inte för denna inställning hade medeltida Européer säkerligen haft mindre vetenskaplig kunskap, inte mer” (Numbers, Kindle Location 217)

Lindbergs framställning av kyrkans teologiska hållning till vetenskap under medeltiden går som hand i handske med Shank’s framställning av hur kyrkan faktiskt agerande.

Exempel på vetenskapliga framsteg

Till sist kan det vara relevant för påståendet om den ”mörka” medeltiden att se några exempel på vetenskapliga framsteg som faktiskt gjordes under medeltiden. Mats Selander har sammanställt många av de viktigaste individerna från tidig medeltid till 1400-talet (Selander 2017, ss. 77-82) som bidrog till den vetenskapliga utvecklingen. Även Shank ger en kort lista. Här följer några axplock:

Johannes Philoponos (490-570). Argumenterade mot flera av Aristoteles teser utifrån sin kristna tro och gick emot påståenden som att universum är evigt eller att vakuum är omöjligt. Föreslog även en impetus-teori för rörelse som Buridan och Galileo m.fl. byggde vidare på.

Gerbert av Aurillac (senare påve Silvester II, ca 945-1003). Införde arabiska siffror i Europa.

Vilhelm av Conches (ca 1090-1154). Skiljde på primära och sekundära orsaker, där Gud var den primära orsaken till naturens upprätthållande medan de sekundära orsakerna rörde orsaksrelationer i naturen. Han letade på grund av detta efter oföränderliga lagar i naturen. Kanske låter bekant?

Robert Grosseteste (ca 1170-1253). Betonade användningen av matematiken för att beskriva naturen och bidrog därmed till att grundlägga den matematiska fysiken.

Roger Bacon (1214-1292). Såg vetenskapen som en hjälp att sprida kristen tro. Skrev mycket om optik. Gillade hantverk och teknologi (till skillnad från många av dem som var inspirerade av grekisk filosofi) och spekulerade bl.a. om möjligheten att skapa bilar, flygplan, kanoner och teleskop.

Witelo (ca 1230-1275). Skrev medeltidens största avhandling om optik som i sin tur inspirerade Keplers forskning om ljus.

William av Saint-Cloud (aktiv mot slutet av 1200-talet). Först att använda en slags hålkamera (camera obscura) för att se solförmörkelser.

Thomas Bradwardine (1290-1349). Lyckades formulera en matematisk formel för rörelse som gällde alla situationer. Använde sig av logaritmer, vilket man tidigare hade trott upptäcktes år 1614 av John Napier.

Jean Buridan (ca 1300-1361). Utvecklade en impetus-teori (med inspiration från Johannes Philoponos), föregrep Galileos fysikaliska teorier och lade grunden för mekanik.

Listan kan göra flera gånger längre än detta, men jag tror att poängen blivit tillräckligt tydlig: Den vetenskapliga utvecklingen stannade verkligen inte av under medeltiden.

Sammanfattning

Vi har här sett flera skäl att ifrågasätta den populära uppfattningen att medeltiden var en mörk tid för vetenskapen och att kristendomen (framförallt den institutionaliserade kyrkan) förtryckte dess framväxt. Kyrkans agerande och dess teologiska hållning i stort pekar på att det motsatta är fallet. Kyrkan hjälpte – snarare än stjälpte – framväxten av modern vetenskap. När vi dessutom undersöker vilka framsteg som faktiskt gjordes, ter sig påståendet att medeltiden skulle utgöra en ”mörk” period för vetenskapen ohållbart; det verkar kräva en mycket illvillig tolkning av det historiska materialet.

Shank avslutar sitt kapitel med följande ord:

”Mellan 1150 och 1500 hade fler läskunniga Européer haft tillgång till vetenskapligt material än någon av deras föregångare i tidigare kulturer, till stor del tack vare uppkomsten av, den snabba utvecklingen av och det naturfokuserade kursmaterialet vid, de medeltida universiteten. Om den medeltida kyrkan hade för avsikt att undertrycka frågor om naturen måste den varit fullständigt maktlös eftersom den totalt misslyckades att nå sitt mål.” (Numbers, Kindle Location 304)

Anhängare av konflikthypotesen kan därmed inte använda en så kallad ”mörk” medeltid för att stödja sin teori. Det vore helt enkelt att bygga historiska luftslott.

Referenser:

Shank, Michael H., ”That the Medieval Christian Church Suppressed the Growth of Science”, i Numbers, i Ronald L. (red.), Galileo Goes to Jail and Other Myths about Science and Religion, Harvard University Press, Kindle Edition, 2009, Kindle Location 218-298.

Lindberg, David C., ”That the rise of Christianity was responsible for the demise of ancient science”, i Numbers, Ronald L. (red.), Galileo Goes to Jail and Other Myths about Science and Religion, Harvard University Press, Kindle Edition, 2009, Kindle Location 101-217.

Selander, Mats, Utan Jesus ingen mobil i fickan: Om hur kristen tro lade grunden för modern vetenskap, CredoAkademin, Falun, 2017, ss. 77-82.

Jesu uppståndelse: gravplundring, hallucinationer – eller mirakel?

Livets bräcklighet

Förra veckans terrordåd i Stockholm får oss oundvikligen att tänka på livets bräcklighet. Det fanns ingen gemensam nämnare för dem som dödades. Maïlys, den belgiska kvinnan som väntade på Drottninggatan för att träffa sina vänner hade inget att göra med Ebba, den elvaåriga flickan som var på väg hem från skolan. De dog urskillningslöst.

 

Samma sak kan hända oss, när som helst. Det behöver inte ske genom en terrorattack, utan genom plötslig sjukdom eller en olycka. Vi kan inte ta livet för givet. Faktum är att vi kan vara döda imorgon.

När jag var ateist i yngre tonåren avskydde jag att tänka på detta. Jag kvävde mina existentiella tankar med underhållning av alla möjliga slag. Men när en familjemedlem hastigt gick bort kunde jag inte hålla dödsångesten på avstånd. Som jag beskrivit i djupare detalj här slutade det med att jag den 2 april 2006 blev kristen. Några veckor senare bad jag Gud visa sig för mig, och jag såg syner av Jesus nästan varje kväll i över ett år.

 

När jag berättar detta för ateister påpekar de ofta att min starka vilja att Gud skulle finnas och ge mig evigt liv påverkade mitt beslut att börja tro på det. Men viljan att något ska vara sant innebär inte att det är sant. Och det stämmer, men det innebär inte att min slutsats automatiskt är falsk.

 

En läkare som förskräckt misstänker att hennes son har cancer kan motiveras av denna misstanke att grundligt undersöka saken. Att hon mycket gärna vill att pojken ska vara frisk innebär inte att hon nödvändigtvis kommer fram till att han är sjuk – hon kanske upptäcker att han är fri från cancer!

 

Möjligheten att leva för evigt i lycka är utan tvekan en betydligt bättre realitet än den skoningslösa massförintelse som ateismen utlovar allt levande. Så vi bör alla vara villiga att utforska existensen av evigt liv, och inte utesluta det a priori.

 

Hur uppstod tron på uppståndelsen?

 

En naturlig startpunkt för en sådan undersökning är att titta närmare på Jesus från Nasaret. Inte nog är han världens mest kända historiska person, den mest kända händelsen i hans liv är att han ska ha kommit tillbaka från döden. Om det är sant har Gud legitimerat hans budskap om att de som följer honom också kommer uppstå till ett evigt liv, och det är sannerligen goda nyheter.

 

En invändning som knappt förtjänar uppmärksamhet för att den är så dålig men som jag ändå känner att jag kortfattat behöver bemöta då den är populär, är att ”Döda uppstår inte. Alltså uppstod inte Jesus.” Det är ett cirkelresonemang: om Jesus i själva verket uppstod, stämmer det inte att ingen någonsin har uppstått.

 

Om det fanns någon naturlig process som gjorde att, säg, en procent av den mänskliga befolkningen kom tillbaka till livet efter att de hade dött, så skulle Jesu uppståndelse inte vara ett mirakel. Alltså kan vi inte hänvisa till att det saknas naturliga processer för uppståndelser för att förneka att Jesus kan ha uppstått mirakulöst.

 

Så låt oss titta närmre på hur idén om att Jesus uppstått, uppstod. Först måste vi välja om det är rimligast att anta att apostlarna var övertygade om att graven var tom och Jesus levde, eller om de blåljög och förkunnade uppståndelse utan att egentligen själva tro på det. Det förstnämnda är otroligt mycket troligare.

 

Det är oomtvistat att Paulus var en historisk person, och i flera av hans brev (1 Kor 15:5 och Gal 1.18-2:14) talar han om Petrus som historisk person som han mött och talat med. Han var, enligt både Paulus och evangelierna, ett vittne till uppståndelsen. Alla fornkyrkliga källor om Petrus liv är eniga om att han dog martyrdöden i Rom, och det är vida känt att urkyrkan var kraftigt förföljd. Petrus har en central roll i berättelserna om uppståndelsen. Att han skulle veta att det var ett påhitt och ändå ge sitt liv åt det är orimligt. Folk kan ge sina liv för det som är fel, men själva är de övertygade om att det är rätt.

 

Samma sak gäller förstås övriga apostlar. Detta har gjort att teorin som ickekristna spred i urkyrklig tid enligt Matteus 28:13 — att lärjungarna stal kroppen — har väldigt svagt stöd bland skeptiker idag. Radikaliteten i den tidiga kristna rörelsen går inte att förneka. Som exegeten NT Wright skriver i sin bok om Jesu uppståndelse kommer tron på denna som ett blixtnedslag och förkunnas med en passionerad övertygelse av dem som själva hade träffat Jesus.

 

Hallucinationer om hallucinationer

 

Så vad förklarar uppkomsten av denna övertygelse? Ett äkta uppståndelsemirakel gör det förstås, men vad är den populäraste naturalistiska förklaringen? Den absolut vanligaste är hallucinationsteorin – att några av lärjungarna trodde att de såg Jesus när de i själva verket bara inbillade sig.

 

Eftersom detta är en naturalistisk förklaring, utan hänvisning till övernaturligt ingripande, måste vi vara realistiska i vår beskrivning av de hallucinationer som ska ha gett upphov till tron på uppståndelsen. Vi kan inte hänvisa till fiktiva hallucinationer, som i filmer där vem som helst tycks kunna se vad som helst, utan hålla oss till metodisk naturalism i vår förklaringsmodell.

 

Apologeten Gary Habermas pekar på att hallucinationsteorin går emot hallucinationsforskningen. Hallucinationer är symptom på psykisk ohälsa, de är inte tillgängliga för vem som helst som vill se något. Att flera personer har samma sorts hallucination inom relativt kort tid är extremt osannolikt. Att flera personer ser samma hallucination samtidigt, vilket alla evangelier och Paulus hävdar, går i princip inte. Det kräver ett sammanträffande som inte är av denna värld.

 

Skeptikern kanske invänder att vi inte vet om flera personer såg hallucinationer av Jesus samtidigt, dessa berättelser kanske utvecklades decennier senare baserat på ursprungliga hallucinationer som var individuella. Men återigen har vi problemet med apostlarnas övertygelse om att den urkristna förkunnelsen var sann. Paulus skriver om hur den uppståndne Jesus uppenbarade sig för grupper av lärjungar i 1 Kor 15:3-7, vilket skrevs ca 20 år efter händelsen och med största sannolikhet baserar sig på tidigare traditioner. Vi ser ingen historisk utveckling från individuella uppenbarelser till kollektiva — de kollektiva finns där från början. Om de rapporterna var lögner, varför var lärjungarna villiga att dö för ett sådant vittnesbörd?

 

Avslutningsvis invänder många skeptiker att det inte spelar någon roll hur fantastiskt osannolikt en naturalistisk förklaring är, den är fortfarande mer trolig än en övernaturlig förklaring. Detta är en återupprepning av Humes cirkelargument mot mirakler, som jag har kritiserat här. Om Guds, och därmed miraklers, existens är möjlig, så är miraklers inträffanden inte alls det mest osannolika som kan inträffa. Om Gud möjligtvis finns är det tvärtom rätt troligt att de sker. Det finns ingen anledning att hävda att mirakler är de mest osannolika händelser som kan tänkas såtillvida att man inte utgår från naturalism a priori, och det finns det ingen anledning att göra eftersom naturalismen är obevisad och obevisbar.

 

Skeptikers oförmåga att presentera en hållbar och trolig alternativ teori till vad som hände under påskhelgen i Jerusalem visar att tron på Jesu uppståndelse är fullständigt rationell. Det är därför inte konstigt att flera ateister som på ett ärligt sätt granskat bevisen för uppståndelsen, såsom Lee Strobel och J. Warner Wallace) har kommit till tro på Jesus.
/ Micael Grenholm

Bloggposten som pdf

 

Påsken vad kan vi veta?

Ibland kan man nästan tro att vi firar påsk för att påminna oss vårens ankomst, att kycklingar, fjädrar, godis och ägg är det viktiga. Men påskens budskap handlar om det som för alltid förändrade världshistorien – Jesu död på korset och uppståndelsen.
Men kan man verkligen VETA något om det? Är det inte bara något man måste acceptera blint om man vill vara kristen? 
William Lane Craig har ägnat stora delar av sitt yrkesverksamma liv åt att forska om Jesu död och uppståndelse. Han har doktorerat i både teologi och filosofi och är professor vid Talbot School of Theology. Han är också en mycket uppskattad föreläsare och debattör.
Här talar han för elever på ett highschool (ungefär gymnasium) i Berkeley. Enkelt och med skärpa visar han att vi har starka skäl att tro på Jesu uppståndelse:

/ Magnus Lindborg

Vet vi att Jesus dog? Vad vet du om din farfarsfar? Uppfann Jesus det moderna bordet?

Nyårsafton som avslutade 2016 och inledde 2017 lyckades jag äntligen lägga på minnet namnet Albert Walldén. Det är ett namn jag hört flera gånger under min uppväxt, det är namnet på min farfars far. Jag har länge vetat att det var min farfars far som först tog sig det välklingande Walldén som efternamn, anledningen var att de var två kompanjoner som drev snickerifirma för möbler och båda hette Andersson. Så när någon kom och sa att: ”Jag har pratat med Andersson” så blev det efterhand lite rörigt och Albert bestämde sig för att byta; varför namnet blev just Walldén är för mig okänt.

För att vara en text om Jesu död så är detta kanske lite irrelevant och för att vara en högtid som vi närmar oss som firar att Jesus uppstod så kanske är kanske hela denna bloggposts fokusering på att Jesus dog likaså irrelevant?

Men det finns fler kopplingar än vad det kanske först ser ut som. För det första var Albert Walldén och Jesus Josefsson båda snickare, men verksamma lite avsides, den ena på det sköna, men lite avsides belägna, LindholmenVikbolandet, den andre i den obemärkta orten Nasaret långt uppe i Galiléen, långt från Jerusalem och toklångt från det verkligt viktiga i Rom, Athen och Alexandria. Vi vet heller inte mycket om hur det de tillverkade var, den enda avbildning jag känner till om Jesu produktion är gjord långt efteråt, kanske uppfann Jesus det moderna bordet?


Har Albert och Jesus verkligen funnits?
Den mest slående likheten är att varken Jesus från Nasaret eller Albert från Lindholmen lever bland oss längre. Det innebär att vi inte längre kan träffa dem om vi undrar över något eller vill lära känna dem eller funderar på om de någonsin funnits; vi måste söka andra källor till deras liv.

Vi kan förstås passa på att glömma bort fokuseringen just på Albert Walldén för en stund och rikta blicken mot din egen farfars far. Jag är övertygad om att du tror du har en, men vad vet du om honom egentligen? Eller om hans pappa, dvs ett avstånd av ungefär hundra år i tiden?

Det finns fortfarande människor som har träffat min farfars far, bland annat min egen pappa, min farbror och faster och ett helt knippe människor till. Det som de berättar, skriver ned och/eller som vi andra minns dem säga om Albert det är en källa. Utöver det så finns det säkert kyrkböcker av kanske till och med några olika slag, kanske finns mer än födelsedag och dödsdatum nedtecknade, för ännu äldre människor kan husförhörslängder finnas, skriftemålsanteckningar för nattvardsgång. Vi bör vidare ha militärtjänstgöring och om man driver affärsrörelse kan det finnas juridiska papper kring detta. Kanske om man misskött sin affärsrörelse eller gjort något annat lumpet så kan det finnas protokoll och andra handlingar från rättsväsendet. Om ens förfäder passade på att utvandra till Amerika kan man ha oturen att just i den företagsamma blomman av personens ålder finna den enda noteringen i kyrkböckerna: ”Avflyttad till Nord Amerika.”
Både från Nordamerika och annorstädes kan förstås brev skickas och mottas, vilket är en annan inte helt ovanlig källa med ett mer fylligt eller personligt innehåll ofta.

Strängt taget kan man hoppas på att för en så pass nylig händelse som ens farfars far, eller möjligtvis sin farfars farfar finna omkring fem källor till personens liv. Varav de flesta knapphändiga.

Vad vet vi om Jesus från Nasaret?
Då skulle man kunna tänka sig att läget för att veta något om en obemärkt snickare från en avkrok i det romerska riket; provinsen Judea, och dessutom från en avkrok i denna avkrok vid namn Nasaret att det läget är nästan hopplöst?!

Alla kan enkelt kontrollera påskens händelser!
Men så är det inte. Nästan alla människor i Sverige äger fem goda källor till Jesu liv, död och uppståndelse; de är samlade i en samling som heter Bibliotek[et] eller som vi vanligen säger Bibeln. Kanske låter det inte som en vettig källa, det är ju för det första bara en bok, inte fem som jag ju sa, men det är ju så att Bibeln är en samling böcker. En samling av de böcker som tidigast och bäst och med störst spridning berättade om Jesus på det sätt som stämde med hur han var, vad han lärde, vad han gjorde och hur hans liv och död och uppståndelse var.

Och nu till något helt annat…

Vad vet vi om Ceasar, Hannibal och Sokrates
Faktum är att vi vet ganska lite om dessa, eller mycket beroende på hur vi ser det. Vi vet att Julius Ceasar erövrade Gallien (alltså dagens Frankrike), men vad har vi för källor till det? Jo de äldsta kopiorna av originalskriften (Commentarii de Bello Gallica) är ifrån 900 e. Kr, men originalet är skrivet under det första århundradet före Kristus, ett avstånd på ca 1000 år, de finns totalt 10 stycken kopior.
Hannibal, en annan känd härförare, levde 200 år före Ceasar och var inte romare, tvärtom så slogs han mot Rom och i sin kamp så är han mest berömd för att ha gett Rom sitt kanske största nederlag och för att ha tagit en stor skara stridselefanter över Alperna, problemet med Hannibal är inte huruvida han har funnits, men huruvida han har gjort vad han tillskrivs, det finns två i sig oförenliga versioner av tåget över Alperna med elefanter, ändå anser i stort sett ingen historiker att han inte gått över Alperna med elefanter, men vi får lyfta på hatten gällande hur.

Om vi tar två ytterligare exempel ifrån den antika historien, de två filosoferna Aristoteles och Platon är båda kända och ganska vällästa fortfarande, ingen ifrågasätter om det är deras skrifter som vi läser, ändå är den äldsta kopian till Platons skrifter ungefär 1200 år efter det att originalet skrevs (totalt 7 kopior) och för Aristoteles del är tiden ca. 1400 år (totalt 5 kopior).
Platons, som var lärjunge till Sokrates (en annan filosof) är också den ende som nämner särskilt mycket om Sokrates och hur han var och hur hjältemodigt han dog, ändå tror vi på det (trots att det bara finns en källa som dessutom har dessa tidsavstånd och fåtaliga kopior).

Den text vi har flest kopior för från antiken är Homeros Illiaden, men det är ju å andra sidan ingen verklig händelse som skildras i den. Den är skriven ca. 700 f. Kr, den tidigaste kopian är från 300-talet efter Kristus, ett avstånd på 1000 år. En kopia på hela verket finns först från omkring år 1000, dvs. 1700 år efter att texten skrevs. Det finns totalt runt 800 kopior.

Är Bibeln vidare till slutspel vad gäller trovärdiga texter från antiken?

Först och främst finns det ett enormt stort antal kopior för det bibliska materialet, cirka 5000 stycken vilket som synes är en enorm mängd!
För det andra är tidsavståndet till händelserna enormt nära, tre kopior sticker särskilt ut, speciellt om man jämför med andra antika dokument och dess tidsavstånd till det de skildrar och tidsavståndet från original till den kopia vi nu har; dels den så kallade John Ryland papyrusen, eller som papyrusfragmentet ” Rylands Library Papyrus P52” (i Manchester). Det är daterat till ca 120 e. Kr, och har sju textrader på vardera sidan från Joh 18:31–33, 37-38. Den hittades i Egypten för ca 100 år sedan, och måste ha färdats från Efesos i Turkiet där originalet som skrevs av fanns. Det kan vara en förstahandskopia, åtminstone mindre än 30 år från originalet i tid (eftersom Johannesevangeliet skrevs omkring år 90)!

Sedan har vi text från de så kallade Döda havsrullarna som upptäcktes i Qumran. Man har nyligen upptäckt att de innehåller text från Markusevangeliet och Andra Timoteusbrevet (av Paulus). Dessa rullar gömdes undan de annalkande romerska härarna år 68 e. Kr.

Vilka var de fem källorna han pratade om?
De fem källorna, fyllda med ögonvittnesutsagor och kontrollerbara fakta, som i stort sett varje svensk har tillgång till är de fyra evangelierna och dess författare i Bibeln, de som huvudsakligen berättar om Jesu liv, död och uppståndelse, samt Paulus, som är den tidigaste källan (tidigare än evangelierna) av de samlade i Bibeln.

Två frågor kvar – Först om det finns källor utanför Bibeln?

Jesus är antagligen den mest och bäst omvittnade personen ifrån antiken. Det finns åtminstone 39 olika antika källor, utanför Bibeln, som belägger Jesu liv och de tar upp mer än 100 uppgifter om Jesu liv, undervisning, korsfästelse och uppståndelse.
Kom ihåg att de flesta av dessa, och de två som här följer, ofta tillhörde de största fienderna till kristendomen och således inte hade några skäl att vilja prata om Jesus, en rimlig slutsats är att de nämner honom för att han funnits och gjort saker. Två exempel på historiker. Förutom dessa kan också Seutonius, Plinius den yngre (brevväxling med kejsare Trajanus, som i och med detta också blir en källa), Phlegon (krönikeskrivare)

Tacitus var en romersk statsman och historiker. Han skrev år 115 i Annaler:
Nero lade skulden på en grupp som var avskydd för sina vederstyggligheter, av massan kristna kallad, som han också utsatte för den mest intensiva tortyr. Kristus, som namnet kom av, led det hårdaste straffet under Tiberius regering för en av våra prokuratorers hand, Pontius Pilatus, och en mycket illasinnad vidskepelse, som på detta sätt tillfälligt hejdades, bröt på nytt ut inte bara i Judeen, som var den ursprungliga källan till det onda, utan också i Rom … Följaktligen arresterades till att börja med alla som erkände sig skyldiga. Utifrån deras upplysningar dömdes sedan en väldig mängd, mindre för att ha satt eld på staden än för hat mot mänskligheten.

Josefus (född år 37 e.Kr.) var en icke-kristen judisk historiker. Han fullbordade Antiquitates (Judarnas historia) omkring år 93. Josefus nämner Jesus i två passager:
Ungefär vid denna tid framträdde Jesus, en vis man, om det nu är tillbörligt att kalla honom en man. För han var en som gjorde förunderliga gärningar, en lärare för människor som gärna tar emot sanningen, och han drog till sig många både judar och av grekiskt ursprung. Han var Messias. c Ty han visade sig för dem på den tredje dagen levande igen, just som de gudomliga profeterna hade förutsagt dessa och tiotusen andra underbara ting om honom. Och ända till nu har de kristnas stam, uppkallade efter honom, inte dött ut.
De fetmarkerade styckena finns ej i de äldsta referenserna, ex. sägs uttryckligen att Josefus inte säger att Jesus var Kristus av den kristne kyrkofadern Origines och de följer inte Josefus stil i ordval etc. Troligtvis är dessa tillagda i efterhand, och texten bör antagligen lyda ungefär så här:

Ungefär vid denna tid framträdde Jesus, en vis man. För han var en som gjorde förunderliga gärningar, en lärare för människor som gärna tar emot sanningen, och han drog till sig många både judar och av grekiskt ursprung. För han var en som gjorde förunderliga gärningar, en lärare för människor som gärna tar emot sanningen, och han drog till sig många både judar och av grekiskt ursprung. Och ända till nu har de kristnas stam, uppkallade efter honom, inte dött ut.

Sista frågan – försök INTE lura i mig att det blev mörk på jorden i tre timmar

Historikern Thallus skrev år 52 historia om östra Medelhavet efter Trojanska krigen. Han nämner mörkret och förklarar det med en solförmörkelse. Hans verk har gått förlorat, men vi har det kvar genom Julius Africanus från ca år 221.
Vi har noteringar att mörkret syntes i Rom, Aten och andra städer kring Medelhavet.
Tertullianus kallar det en kosmisk, eller en världshändelse.
Flegon (grekisk författare) skrev en kronologi strax efter år 137 och berättar att det under den 202:a olympiandens fjärde år (dvs. år 33) ”inträffade den största solförmörkelse”. Han berättar att det blev mörkt vid sjätte timmen och att det t o m syntes stjärnor på himlen. Han berättar att det blev en stor jordbävning i Bithynien och att många saker störtades över ända i Nicea.

Jämför gärna med evangeliernas berättelse om korsfästelsen och Jesu död!

Så jag tror vi på goda grunder kan gå in i påskhelgen i tron och förvissningen att Jesus dog och vi kan redan nu avslöja att indicierna för at han uppstod är nog så stora! Det behandlas i nästa onsdags bloggpost!

__________________________________
Understreckare
Mycket av ovanstående text är författad i samråd med Magnus Lindborg.
För att läsa mer om dagen då det blev mörk rekommenderas Fallet Jesus av Lee Strobl, sidorna 91-92
Om Jesus utanför Bibelns källmaterial kan läsas samma bok och författare sidorna 79-99 om antika källor och sidorna 101-118 om arkeologiska bevismaterial som stödjer Bibelns berättelser.
För olika typer av källor som tillsammans ger 39 stycken om Jesus rekommenderas bland annat The verdict of history av Gary Habermas, (för just denna uppgift) sidan 169

[1] Det vet vi inte att han hette, det är rimligt att anta att han kallades bar-Josef (Josefs son).

[2] Vad gäller Jesus i alla fall inte i den form människor vanligtvis har.