Kategoriarkiv: Joachim Arting

Att diskutera ”tro”

“… whenever you hear the word “faith,” just translate this in your head as, “pretending to know things you don’t know.” While swapping these words may make the sentence clunky, “pretending to know things you don’t know” will make the meaning of the sentence clearer.” — Peter Boghossian1

”… the faith you think of is the faith defined by the schoolboy when he said, ’Faith is when you believe something that you know ain’t true.’” — William James2

Det finns en tendens bland både kristna och icke-kristna att hantera ordet tro som om det stod i motsättning till sanning, kunskap eller evidens. Vissa kristna hävdar att det ”bara” handlar om att ”tro” när icke-kristna frågar om evidens eller bevis för Guds existens.

För att hålla ett bibehålla konstruktivt samtal kring ”tro” anser jag att vi behöver tänka klart över åtminstone tre områden:

  1. Betydelser av ordet tro.
  2. Vad innebär kunskap/vetande?
  3. Vad innebär en kristen ”tro”?

Låt oss kort diskutera varje punkt i tur och ordning.

1. Betydelser av ordet tro

Ett problem som uppstår när vi använder ordet tro är att vi sällan skiljer på tre grundläggande betydelser av ordet, vilket gör det lätt att prata förbi varandra. Engelskan har fördelen att kunna skilja mellan ”faith” och ”belief”, men betydelsen av ordet kan fortfarande behöva förtydligas även där. Följande är tre definitioner av ordet tro lånade från Ulf Jonsson, professor i religionsfilosofi vid Newmaninstitutet, Uppsala.3

Tro #1: Kognitiv tro

Kognitiv tro handlar om att hålla något för sant. Har ofta formen: ”Jag tror att…”, ”I believe that…”. Utmärkande för kognitiv tro är att den är baserad på evidens jag själv har tillgång till.

Exempel: Jag tror [håller för sant] att Uppsala har en Domkyrka, eftersom jag själv sett den.

Tro #2: Fiduciell tro

Fiduciell tro handlar om tillit, förtröstan, att lita någon. Har ofta formen: ”Jag tror …”, ”I have faith in…”. Denna tro förutsätter att du även har någon form av kognitiv eller testimoniell tro – du kan inte lita på någon om du inte tror att denne existerar.

Exempel: Jag tror (litar) på mina föräldrar när de berättar saker för mig.

Tro #3: Testimoniell tro

Testimoniell tro handlar om förmedlad information och förutsätter en viss kognitiv tro (”jag tror att”), men är istället baserad på evidens någon annan har tillgång till och har förmedlat. Det är alltså en sorts kombination av kognitiv och fiduciell tro; du tror (litar) på någon annan som har tillgång till evidensen. Detta är förmodligen, när man tänker efter, den vanligaste formen av tro vi alla har.

Exempel: Jag tror att ”folk på medeltiden visste att jorden är rund”, eftersom jag tror [litar] på författarna till boken Galileo goes to jail and other myths about science and religion.

Tro är som vi sett ovan inte i första hand en enbart religiös företeelse, utan något som vi alla sysslar med.

2. Vad innebär kunskap/vetande?

Tro är ett nödvändigt kriterium för den klassiska definitionen av kunskap. Filosofer allt sedan Platon (ca 428-348 f.Kr.) är överens om att kunskap (minst) kräver följande tre saker:

  1. Att påståendet är sant.
  2. Att du tror (i kognitiv/testimoniell mening) att påståendet är sant.
  3. Att du har (tillräckligt) goda skäl att tro att påståendet är sant.

Du kan inte veta något (inneha kunskap), utan att hålla det för sant (kognitiv tro). Kunskap kräver inte 100% säkerhet – du behöver inte veta att du vet, för att kunna säga att du vet något. Vad som krävs är tillräckligt goda skäl att hålla något för sant. Alla försanthållanden kan dock ha olika grader av skäl för sig och det tycks rimligt att inte kräva att alla våra försanthållanden måste vara likställda med kunskap för att åtminstone vara rationella. Detta skulle kunna diskuteras ytterligare, men min poäng här är att visa att det är djupt missvisande att säga att det finns en motsättning mellan att tro och att veta – tvärtom, allt vetande förutsätter en form av tro.

3. Vad innebär en kristen ”tro”?

Kristen tro kräver tro i både kognitiv mening och fiduciell mening.

Den kognitiva tron, räcker inte för att person ska kunna kalla sig kristen, vilket Jakobs brev gör tydligt: ”Du tror att Gud är en. Det gör du rätt i. Även de onda andarna tror det, och bävar.”4. I Nya Testamentet är den fiduciella tron – tillit eller förtröstan på Gud i detta fall – minst lika viktig som den kognitiva tron.5 En kristen måste alltså både tro att Gud finns och tro (lita) Gud.

Ingen i Nya Testamentet förväntas dock tro (varken kognitivt eller fiduciellt) utan skäl eller evidens, inte ens den skeptiske lärjungen Tomas6. Om Jesus inte uppstått från de döda, då bör ingen vara kristen.7 Jesu mirakler är enligt t.ex. Johannes & Petrus skäl att tro att han är den han sade sig vara och därmed att tro på honom8. För Petrus är uppfyllda profetior utifrån Gamla Testamentet är ett skäl att tro på Jesus (åtminstone för skrifttroende judar)9 och ögonvittnen ett skäl att tro att han uppstod.10 Paulus menar att Gud ”gett bevis” eller ”erbjudit tron” till alla människor genom att uppväcka Jesus från de döda – uppståndelsen är ett skäl att tro11.

Kristen tro varken uppmuntrar till eller kräver blind tro, alltså ett försanthållande eller tillit utan evidens. Tvärtom var de första kristna angelägna att ge skäl till varför folk bör tro, för ”om Kristus inte har uppstått, då är er tro meningslös…”.12

Vad innebär nu detta?

Vi har sett att tro kan betyda både försanthållande (kognitiv/testimoniell tro) och tillit (fiduciell tro) och att alla former av ”vetande” kräver kognitiv tro. En kristen måste tro i både kognitiv och fiduciell mening, men förväntas inte att tro i någon av dessa bemärkelser utan någon form av skäl/evidens.

Om du är kristen, hoppas jag att du därför tar folks frågor på allvar och söker att liksom de första kristna ge skäl till varför någon bör tro att Gud existerar och att Jesu uppstått från de döda, istället för att säga något i stil med att ”det bara handlar om att tro”. Varför ett sådant påstående är förvirrat och missvisande hoppas jag vara tydligt efter ovan redogörelse. Kristen tro är inte blind till sin natur – därför bör du inte som kristen be icke-kristna att tro utan någon form av skäl/evidens.

Om du inte är kristen, hoppas jag att detta kan hjälpa dig att reda ut vad ”att tro” i kristen mening innebär. Jag hoppas att denna text kan uppmuntra dig till att faktiskt undersöka de påstådda skälen och evidens för kristendomens sanning, istället för att likt Boghossian (se citat ovan) vifta bort ”tro” som irrationellt per definition och förutsätta att det inte finns (eller ens kan finnas) några skäl eller argument för kristendomens sanning redan från början.

Tro handlar alltså varken om att låtsas veta saker man inte vet eller om att hålla saker för sanna utan skäl. Alla tror vi, den viktiga frågan är skälen för vad vi tror. Låt därför dina diskussioner med meningsmotståndare kretsa kring argumenten och evidensen för era försanthållanden istället för att förutsätta att den andra personen inte har några skäl att anföra för sin hållning. På så vis kan vi alla förhoppningsvis föra mer konstruktiva samtal och därmed komma närmare sanningen.

/Joachim Arting

Fotnoter

1Boghossian, Peter, A Manual for Creating Atheists, Pitchstone Publishing, 2013, kap 2.

2Ur William James tal ”The Will To Believe”, Harvard University, 1896, del X.

3För en mer utförlig diskussion, se t.ex. Jonsson, Ulf, ”Vad menas med tro och vetande?”, Signum, nummer 1, 2003, http://www.signum.se/archive/read.php?id=948 (senast hämtad 2019-04-16).

4Jakobs brev 2:19 (SFB15).

5Se t.ex. Jesu ord i Joh 5:24, 6:35, 7:38, 11:25-26, 12:24, 14:12.

6Joh 20:24-31.

7Se 1 Kor 15:12-28.

8Joh 20:30-31; Apg 2:22.

9Apg 2:25-36.

10Apg 2:32.

11Apg 17:31.

121 Kor 15:17

Annonser

Är medvetandet hjärnans datorspel?

I mitt förra inlägg doppade jag lilltån i det gigantiska havet som kallas medvetandefilosofi och gav ett par exempel på kritik av en allmän form av materialistisk/fysikalistisk syn på medvetandet. I detta inlägg ämnar jag att undersöka en specifik variant av materialism/fysikalism som kallas funktionalism. Liksom i mitt förra inlägg argumenterar jag här inte för en egen syn på medvetandet utan ämnar endast att undersöka en specifik förklaringsmodell som skulle göra en icke-materialistisk förklaringsmodell för medvetandet överflödig. Detta skulle i sin tur skulle göra det svårare för en kristen att argumentera för existensen av en själ som i någon form varken är identisk med eller ytterst sett beroende av kroppen. Jag förutsätter här att medvetandet i någon grad inbegrips i det kristna begreppet om själen, vilket kanske inte alla nödvändigtvis håller med om. Själen i kristen teologi bör förmodligen ses som mer än enbart medvetande, men det verkar i mina öron märkligt att helt skilja dem åt. Jag lyssnar dock gärna till argument för motsatsen.

Funktionalism1

Liksom materialism är funktionalism också ett paraply-begrepp som innefattar flera olika varianter, men vad funktionalistiska modeller för medvetandet har gemensamt är dess syn på mentala tillstånd: Mentala tillstånd (alltså, medvetna upplevelser, så som att uppleva en färg, att ha ont osv.) är ett uttryck för en organisms funktionella tillstånd. Funktionalism (och dess olika varianter) brukar även kallas för ”the software view”, ”the computational theory of mind” och ”strong AI models of consciousness”.2

”So what is the computational theory of mind? At its heart is the assumption that the mind is to the brain as software is to hardware3

Hjärnan motsvarar enligt dessa synsätt den fysiska datorn; medvetandet motsvarar programvarans olika input, output och övriga funktioner. Mentala tillstånd (t.ex. att känna smärta) är det funktionella tillståndet som utgörs av följande orsaksrelationer:

  1. Ett visst input skapar ett mentalt tillstånd (t.ex. ett nålstick i fingret får en nerv att skicka en smärtsignal)
  2. Som i sin tur orsakar andra mentala tillstånd (t.ex. självömkan, viljan att plåstra om sig)
  3. Som orsakar ett visst output (ett visst beteende, t.ex. att skrika ”AJ!”, att hämta ett plåster)

Alltså, ett funktionellt tillstånd är orsaksrelationerna:
Input → Mentalt tillstånd → Andra mentala tillstånd → Output

Funktionalismen blir på så sätt en användbar modell för att förklara andras beteenden från ett tredjepersonsperspektiv. ”Smärta” fungerar t.ex. som en användbar hypotes när vi försöker avgöra varför någon skrek ”AJ!”: Vi räknar helt enkelt med att personen fick en input som orsakade vissa mentala tillstånd hos personen, som i sin tur gjorde att denne skrek ”AJ!”.

Kom ihåg att detta liknar och är av många tänkt att vara analogt till hur en dator fungerar: Tangentbordet får en input, vilket orsakar att vissa beräkningar utförs, som i sin tur ändrar flera av programmets variabler, vilket ger en ny output på skärmen eller i högtalarna.

Två framstående och inflytelserika funktionalister är Hilary Putnam och David Lewis4.

Kritik av funktionalism

Funktionalismen är åtminstone vid första anblick förmodligen ganska tilltalande för de flesta i vår tid. Som en förklaringsmodell för att förklara andras beteenden verkar funktionalismen väldigt intuitiv och begriplig. Att föreställa sig medvetandet som ett datorprogram är nog för de flesta ingen konstig tanke då mängder med filmer, spel osv. leker med tanken på självmedvetna robotar samtidigt som både hypen (och oron) kring framtidens AI inte verkar vara på väg att minska. Funktionalismen har dock mött en del invändningar som verkar tyda på att den inte räcker hela vägen för att förklara medvetandet eller mentala tillstånd ordentligt.

Problem 1: Inverterad qualia

Qualia är personliga eller ”privata” egenskaper som mentala tillstånd verkar inneha. Det är den subjektiva kvaliteten hos mentala tillstånd, som t.ex. hur smärtans ”smärtsamhet” eller blodets ”rödhet” faktiskt upplevs.

Låt oss nu tänka oss att Maria och Samuel går in i ett rum, blickar ut över rummet, upptäcker en hög med Legobitar (input), sorterar ut alla rödfärgade bitar i sinnet (mentalt tillstånd), pekar och säger: ”De röda Legobitarna ligger där” (output). Enligt funktionalismen har både Maria och Samuel samma funktionella (och därmed mentala) tillstånd: Nämligen tillståndet att vara medveten om eller att uppleva ”rödhet”.

Låt oss nu istället föreställa oss att Samuel har en omvänd upplevelse av vissa färger (vilket verkar vara en metafysisk möjlighet); så att när Maria (och alla andra) ser rött, så ser Samuel blått och tvärtom. I detta fall skulle Maria och Samuel mentalt sortera bitarna på olika sätt: Maria efter deras rödhet, Samuel efter deras blåhet. Maria och Samuel har dock fortfarande samma funktionella tillstånd:

  1. De har samma input (synintryck från rummet)
  2. De har samma mentala orsaksrelationer (båda sorterade mentalt ut de röda Legobitarna från de andra och tror att ordet ”röd” kan appliceras på dem)
  3. De har samma output (båda pekar och säger att ”De röda Legobitarna ligger där”).

Maria och Samuel innehar exakt samma funktionella tillstånd, men har två helt olika mentala upplevelser: Samuel upplever blåhet; Maria upplever rödhet.

Exemplet verkar visa att upplevelsen av ”blåhet” verkar kräva mer än enbart orsaksrelationerna som beskrivits ovan – det förklarar inte qualia på ett tillfredsställande sätt. Det verkar alltså som att två olika mentala tillstånd (att uppleva ”rödhet” & ”blåhet”) kan ha samma funktionella tillstånd, vilket betyder att mentala tillstånd inte är identiska med funktionella tillstånd så som funktionalismen kräver.

Problem 2: Frånvarande qualia

Förutom problemet med inverterad qualia implicerar funktionalismen att om en dator eller robot lyckas imitera medvetande genom att uttrycka rätt funktionella tillstånd, så betyder det att de faktiskt har det mentala tillståndet. Men även om en robot programmeras så att den skriker ”AJ!” och grimaserar vid ett nålstick, så verkar det finnas något konstigt med att säga att roboten faktiskt ”har ont” eller upplever smärta på samma sätt som en medveten varelse skulle ha. Medvetna upplevelser så som smärta verkar helt enkelt kräva en form av förstapersonsperspektiv som funktionalismens orsaksrelationer verkar oförmögen att förklara.

För att förtydliga denna invändning kan vi ta hjälp av det förmodligen mest kända tankeexperimenten inom medvetandefilosofin, vilket är John Searles ”kinesiska rum”. Läs gärna en mer utförlig version av Searles resonemanghär (ca 2 sidor). Förenklat går tankeexperimentet ut på följande:

Tänk dig att du är i ett rum med ett hål i väggen på varsin sida om dig. Mitt i rummet står några korgar som innehåller kinesiska symboler och en regelbok för hur symbolerna kan kombineras (men inte vad de betyder). Ibland så ramlar symboler in genom det ena hålet och din uppgift är att utifrån regelboken sätta ihop nya kombinationer av symboler beroende på vilken symbol som kom in för att sedan kasta ut dem ur det andra hålet. Låt oss säga att de inkommande symbolerna är frågor som folk utanför ställer och dina sammansättningar av symboler är svar på frågorna (men det vet inte du då du inte kan ett ord kinesiska). Låt även säga att du snart blir så pass skicklig att sätta ihop symbolerna att dina svar inte går att skilja från någon som har kinesiska som modersmål:

”There you are locked in your room shuffling your Chinese symbols and passing out Chinese symbols in response to incoming Chinese symbols. … Now the point of the story is simply this: by virtue of implementing a formal computer program from the point of view of an outside observer, you behave exactly as if you understood Chinese, but all the same you don’t understand a word of Chinese.”5

Exemplet pekar på problemet med att definiera medvetandet eller mentala tillstånd enbart i termer av funktionella tillstånd. Om funktionalismen stämmer så imiterar du endast förståelse; men du har den inte. Personen i det kinesiska rummet gör precis vad ett datorprogram gör: det följer formella regler (syntax) som kan ge intrycket hos utomstående att det innehar förståelse – utan att förstå någonting! Detta verkar tyda på att analogin med ett datorprogram inte är tillräcklig eller ens relevant för att förklara varken förståelse, andra mentala tillstånd eller qualia.

Avslutande reflektioner

Om kritiken mot funktionalismen som jag redogjort för ovan är giltig, så tycks det som att mentala tillstånd inte går att reducera till enbart en beskrivning orsaksrelationer/funktionen hos ett ting. Det verkar möjligt att ha olika mentala tillstånd och samtidigt ha samma funktionella tillstånd vilket tyder på att dessa inte är samma sak. Det verkar även möjligt för en dator att ha ett funktionellt tillstånd för ”förståelse” – utan att förstå någonting.

Utifrån detta tycks det tveksamt att förvänta sig att datorer en dag kommer att bli medvetna och börja erfara qualia på samma sätt som vi människor gör, oavsett hur komplexa datorsystem och algoritmer vi lyckas producera i framtiden. Raymond Tallis kritiserar en sådan optimism: Att hålla fast vid en funktionalistisk eller ”datoriserad” syn på medvetandet verkar ha väldigt liten chans att någonsin hjälpa oss att förstå vad faktiskt medvetandet är. Det verkar krävas något mer än enbart fler eller mer komplexa funktioner för att skapa självmedvetande hos t.ex. ett datorprogram.

”Cray supercomputers with terabytes of RAM are as zombie-like as pocket calculators. This does not stop people claiming that, while we don’t have conscious computers yet, we shall ”soon” or ”eventually” develop ones that are conscious. … I have yet to see a definition of ”complexity” that would make consciousness seem inevitable or even more likely in the artefact possessing it. … there is no evidence that currently available, massively parallel computers are more self-aware, prone to suffering or joy, or able to experience the sound of music or the smell of grass than their serial counterparts.”6

Är funktionalismen en giltig syn på medvetandet? Går det att modifiera en datoriserad syn på medvetandet så att den kan förklara inverterad och frånvarande qualia? Kan vi överhuvudtaget förvänta oss att AI-forskningen kommer att skapa självmedvetna robotar? Enligt kritiken som riktats mot funktionalismen verkar svaret vara nej. I så fall bör vi rimligtvis kasta denna materialistiska teori om medvetandet i papperskorgen och söka efter svaret på annat håll.

// Joachim Arting

Litteraturlista

Moreland, James Porter & Craig, William Lane, Philosophical foundations for a Christian worldview, InterVarsity Press, Downers Grove, Ill., 2003.

Tallis, Raymond, Aping Mankind, Rutledge, New York, 2016.

Fotnoter

1 Redogörelsen utgår till största delen från Moreland & Craig, Philosophical Foundations for a Christian Worldview, 255-258.

2Moreland & Craig, Philosophical Foundations for a Christian Worldview, 255.

3Raymond Tallis, Aping Mankind, 194.

4Moreland & Craig, Philosophical Foundations for a Christian Worldview, 256.

5John Searle, Minds, Brains and Science, Harvard University Press, Cambridge, 1984, s. 32-33, citerad i Moreland & Craig, Philosophical Foundations for a Christian Worldview, s. 257-258.

6Raymond Tallis, Aping Mankind, s. 195.

Är jag min hjärna? Bortom strikt materialism

Frågan om medvetandet har på senare tid väckt min nyfikenhet. Vad är jag? Är jag en själ som har en kropp eller är jag endast min kropp? Är mitt medvetande reducerbart till rent fysiska processer? Den överväldigande majoriteten kristna har genom historien hävdat att jaget inte är begränsat till kroppen utan också består av en själ som inte är identisk med kroppen, vilket tycks stödjas av både Jesus och Paulus (t ex: Luk 12:4-5, 23:43; Fil 1:23-24; 2 Kor 5:8). En strikt materialistisk syn på människan och medvetandet tycks alltså, åtminstone vid första anblick, vara svår att förena med en kristen världsbild, även om det faktiskt finns kristna materialister.1 Jag kommer här ge ett par skäl att tro att en materialistisk syn på människan inte är tillräcklig för att förklara hennes medvetande. Om detta är fallet ger det oss skäl att inte vifta bort idén om ett immateriellt medvetande (t.ex. själen) som en irrelevant förklaringsmodell redan på förhand. Jag utgår till stor del från två böcker av J.P. Moreland (kristen medvetandefilosof) och Raymond Tallis (ateist, läkare, neuroforskare och filosof).2

Materialism (även ”fysikalism”)

Med materialism menar jag ett synsätt som säger att allt som existerar är fysiska substanser, fysiska egenskaper och fysiska händelser (eng. Events). Några ytterligare definitioner är på sin plats:

  • En substans är ett bestående, enskilt ting, sominnehar egenskaper. Ett specifikt äpple är en substans; ett äpple är bestående i bemärkelsen att det kan förlora eller få nya egenskaper (t.ex. färg), men fortsätta att vara samma substans – nämligen ett äpple.
  • Egenskaper är oföränderliga och innehas av andra ting, t.ex. substanser. Ett äpple kan ha egenskapen att vara rött, som när äpplet ruttnar byts ut till egenskapen att vara brunt. Äpplets egenskaper kan bytas ut, men färgerna röd eller brun förändras inte.
  • En händelse betyder här antingen att en substans ändrar egenskaper (t.ex. äpplet byter färg) eller fortsätter att inneha en egenskap under en viss tid (t.ex. äpplet fortsätter att vara rött).

Utmärkande för just fysiska substanser, egenskaper och händelser är att de principiellt skulle kunna observeras av vem som helst – ingen har något särskilt ”företräde” när det kommer till att uppfatta t.ex. färgen på ett äpple. Människan är alltså enligt detta synsätt en enbart fysisk substans (hjärna, nervsystem, kropp), som har enbart fysiska egenskaper och i vilken enbart fysiska händelser äger rum. Detta är en monistisk syn på människan, till skillnad från en dualistisk syn på människan vilken säger att människan är både materiell och något mer. Det bör nämnas att det finns flera olika förklaringsmodeller för medvetandet bland materialister, men detta är i stora drag vad de har gemensamt.

”There is only one sort of stuff, namely matter – the physical stuff of physics, chemistry, and physiology – and the mind is somehow nothing but a physical phenomenon. In short, the mind is the brain … we can (in principle!) account for every mental phenomenon using the same physical principles, laws, and raw materials that suffice to explain radioactivity, continental drift, photosynthesis, reproduction, nutrition, and growth.” – Daniel Dennett3

Kritik av materialism

De flesta (om inte alla) materialistiska förklaringsmodeller hävdar att hjärnan och medvetandet är identiska eller åtminstone att medvetandet är något rent fysiskt inuti hjärnan. Det räcker inte att visa på en korrelation mellan ett tillstånd i min hjärna och ett mentalt tillstånd, eller att visa att dessa alltid hänger samman för att bevisa något av dessa påståenden – Även dualister förväntar sig samma resultat. Frågan är av filosofisk natur och inte strikt naturvetenskaplig. Ett filosofiskt tillvägagångssätt för att möjligtvis falsifiera (snarare än bevisa) en materialistisk förklaringsmodell är följande: Om något är sant, eller ens möjligtvis kan vara sant om medvetandet, som inte är sant eller möjligtvis kan vara sant gällande en fysisk substans, egenskap eller händelse (t.ex. hjärnan), då är materialismen falsk.4

För att illustrera detta, låt säga att Andreas och Elias tänker på en varsin karaktär ur Star Wars. För att lista ut vilken karaktär den andre tänker på börja de gissa på olika egenskaper hos denne. Andreas gissar att Elias karaktär är en människa, vilket stämmer. Elias gissar att Andreas karaktär är en man, vilket också stämmer. Än så länge skulle båda teoretiskt kunna tänka på samma karaktär – det skulle kunna vara sant att Elias karaktär är både människa och man. Men om Andreas nu gissar att Elias karaktär är en kvinna och han har rätt, då vet vi att Andreas och Elias inte tänker på samma karaktär. Varför? De har egenskaper som utesluter varandra – Karaktärerna kan inte vara identiska. Alltså, om vi kan hitta en egenskap hos medvetandet som hjärnan inte har eller möjligtvis kan ha, räcker det för att visa att de inte är identiska.

Tillbaka till hjärnan och medvetandet: Finns det då några exempel på egenskaper hos medvetandet som hjärnan inte har eller kan ha (eller tvärtom)? Några uppenbara egenskaper hos hjärnan är att den har färg, vikt, densitet och kan principiellt betraktas av andra. Mentala tillstånd däremot (t.ex. tankar, att ha ont etc.), verkar inte ha någon färg, vikt, densitet eller kunna betraktas av andra. Det verkar svårt att se hur mentala tillstånd ens skulle kunna ha dessa egenskaper. Det verkar alltså principiellt möjligt för min hjärna att inneha egenskaper som inte är principiellt möjliga för mitt medvetande att ha. Som någon sagt: ”Filosofer må ha tunga tankar – men de behöver inga nackstöd!”.

I många fall kan vi se att någon har ont, t.ex. på deras ansiktsuttryck, men vi kan inte se upplevelsen av att ha ont i sig. Hur avancerad vår magnetröntgen än blir, tycks det högst tveksamt att förvänta sig att det skulle gå att ”hitta” upplevelsen av smärta. Som mest verkar vi kunna förvänta oss att hitta det område i hjärnan som aktiveras när någon har ont. Men smärta är något som upplevs från ett första-personperspektiv och inte reducerbart till aktiviteten i hjärnan som en magnetröntgenkamera kan se på en datorskärm. Mina upplevelser är principiellt personliga och inte åtkomliga för någon annan – jag kan inte dela mitt första-personperspektiv med någon annan. Däremot är fysiska substanser, egenskaper och händelser principiellt åtkomliga för vem som helst att betrakta. Detta tyder på att mina mentala tillstånd, alltså mitt medvetande, inte är identiskt med min hjärna eller något fysiskt.

”… it is necessary only to point out that if you believe that the brain, or some small part of it, is the seat of consciousness then you are going to have to grant this bit of matter properties that no other material object – including most of the human nervous system, and perhaps all of the nervous system of some lower animals – possesses. You cannot be a materialist and ascribe to the brain the capability of making the material world present to itself.”5

Bortom materialism

Medvetandet tycks alltså inte vara identiskt med hjärnan eller av strikt fysisk natur, vilket rimmar illa med en rent materialistisk världsbild. Det tycks heller inte rimligt att förvänta oss att vetenskapliga framsteg ska lösa frågan helt. Detta ger oss en anledning att inte förkasta dualistiska förklaringar av medvetandet på förhand, inklusive den kristna idén om en immateriell själ. Raymond Tallis får ge oss slutordet om varför en materialistisk förklaringsmodell är en återvändsgränd i sökandet efter sanningen om oss själva:

”To seek the fabric of contemporary humanity inside the brain is as mistaken as to try to detect the sound of a gust passing through a billion-leaved wood by applying a stethoscope to isolated seeds. … If On the Origin of Species really were the last word on humanity, it could not have been written; and if our consciousness were totally explained by brain science, we would have had no brain science to explain it.”6

/ Joachim Arting

1T.ex. Peter Van Inwagen m.fl. För ett kort försvar av kristen materialism, se Lynne Rudder Baker, ”Christian Materialism in a Scientific Age”, https://people.umass.edu/lrb/files/bak11chris_mat.pdf (senast hämtad 2019-01-30).

2J.P. Moreland, What Is The Soul? Recovering Human Personhood in a Scientific Age, RZIM, Georgia, 2002 & Raymond Tallis, Aping Mankind, Rutledge, New York, 2016.

3Daniel Dennett, Consciousness Explained, s. 33, citerad i Tallis, s. 41. Tallis sågar för övrigt Dennetts boktitel (s. 103): ”… a book title that should have landed him in court, charged with breach of the Trade Descriptions act, for what this, his most famous, book offers is not Consciousness Explained, but Consciusness Evaded.”.

4Moreland, s. 15-16.

5Tallis, s. 103.

6Ibid., s. 11-12.