Kategoriarkiv: Livets absurditet utan Gud

Den stumme Guden

För många decennier sedan hade jag förmånen att vara tolk åt Dr Francis Schaeffer under en föreläsningsserie på Akademiska Föreningen i Lund. DVD inspelningarna finns ännu att köpa. En av de böcker som han hann skriva under sitt omfattande liv i apologetikens tjänst heter ”He is there and He’s not silent”. Det handlar alltså om det som är och förblir den kristna apologetikens viktigaste dokument. Det vi kallar Bibeln. Alla som tar avstånd från kristen tro oavsett form eller skäl måste per definition också svara nekande på  denna centrala fråga: ”kan Gud tala?”  Och följdfrågan: ”Har Gud talat” måste också undertryckas till varje pris. Angreppen på Bibeln är  att förstå i ljuset av den oerhörda möjligheten att den skulle kunna tala sanning. Och i så fall är alla andra mer eller mindre lögnaktiga.

Därvidlag är några observationer på sin plats. Den första är att alla som ifrågasätter att Gud skulle ha talat kräver näst intill total acceptans av vad de själva säger.  Det är särdeles lustigt när det kommer från dem som hävdar att allt vi är utgörs av resultatet av slumpartade, icke planerade och icke i sig logiska eller ens nödvändiga processer. Allt som sker i hjärnan är enbart slumpmässiga biokemiska effekter av en biomekanik utan vare sig själ eller ”ande”  som bakomliggande orsak.

De drar aldrig slutsatsen att det utifrån den utgångspunkten är total likgiltigt vad de säger eftersom det ändå inte är annat än kemins ryckningar i godtyckliga processer utan rim eller reson. Varför de således begär att tas på allvar är en gåta. Särskilt eftersom de ju inte kan föreställa sig en högre intelligens än sin egen och underkänner möjligheten att denne som har skapat både ordet och talet skulle både vara och tala. Att begära att bli behandlad som en seriöst tänkande människa samtidigt som man underkänner möjligheten att denna tankeförmåga med vidhängande språklig kommunikationsförmåga är ett gudsbevis av gigantiska proportioner, måste räknas som en extremt schizoid föreställning. Om Gud å andra sidan har skapat Ordet och skapat människan i sin avbild är språket som förmedlare av sanning en synnerligen logiskt sammanhängande del med själva människovarandet.

Således måste en av de första frågorna vara huruvida de som förnekar möjligheten av att Gud skulle ha talat besitter den kritiska förmåga att kunna ha någon meningsfull synpunkt om detta. Förnekar de språket och talet som en rationell och unik gåva för förståelsen av sig själva, skapelsen och skaparen har de iget mer att säga.  Francis Schaeffer påpekade att då måste man avslöja för dem att de håller upp ett paraply mot ett bombregn. Det paraplyet måste vi i barmhärtighetens namn ta ifrån dem. Paraplyet som de håller upp emot Gud består av deras förnekande av att Gud skulle ha talat och fortsätta att tala. Kristen apologetik borde vara en storm stark nog att vränga paraplyet ur deras händer som skyddar sin okunnighet med så eländiga medel.
På ruta ett i all apologetik står nämligen detta. Gud har sagt.    Det är ju också  basen i satsen: ”Var alltid beredd att redogöra för en anledning till det hopp som bor i er.’ Den som betvivlar språkets möjligheter att tala sant om de synliga såväl som osynliga tingen hamnar ju i ett förtvivlat tillstånd av isolering. Och en total oförmåga att vare sig ge eller ta emot någon slags verbal kommunikation från sin omvärld. Om språket i sig inte kan tala sant måste människan till sist bli förstummad. Hon måste ge upp hoppet om att språket kan åstadkomma något alls. Den slutsatsen drar de dock inte.

Det märkliga är att ju att samma människor vill göra Gud stum och vägrar tanken att Gud skulle ha sagt något väsentligt om både sig själv och om dem som är hans skapelser. Det är på denna punkt som vi måste klargöra relationen mellan ord och sanning. Det är här som ingressen till Johannes evangelium kommer till sin apologetiska rätt. ”I begynnelsen var Ordet och Ordet var hos Gud och Ordet var Gud.’ Ordet är det skapande ord genom vilken och för vilken allting har blivit till. Ordet är inte en språklig symbol enbart utan ett levande aktivt och verkställande ord. Bakom ordet finns den eviga tanke som koncipierar det förgängliga. Allt som skapas av detta ord har sin bestämda sammanhållning i Honom. Tillvarons allt annat än slumpmässiga konstans är en direkt följd av att det skapande ordet är lika sant som det uppehållande ordet. Den yttersta konsekvensen av att Guds ord skapar och bär allt är till sist att även de spikar med vilka han naglades fast på ett kors bara kunde vara spikar i sin smidda järnkomposition därför att Han håller dem samman som spikar medan de håller honom på korset. För skaparen är skapelsens tillförlitlighet inte ett tvång, men Han ackrediterar den därför att när allt skapades såg Han att det var gott.

De som vägrar tro att Gud har talat i det vi kallar ”guds ord” har många olika undanflykter.  Var och en av dessa kommer säkert att bemötas på olika sätt. Jag avser inte att här ta upp den mest vanliga katalogen.  Men ett skall påpekas. Ett genomgående tema i hela det skrivna ordet är den konstanta frestelsen att sätta Guds ord åt sidan och låta andra röster få uppmärksamheten och människors hängivelse. Primärt är  ’skulle Gud ha sagt” alltid lockande för människan som inte vill acceptera att hon inte själv är sin egen herre. Att acceptera Guds tal gör människan till ’bara’ en skapad varelse med alla de begränsningar som det innebär, och det avråder henne från att försöka leka Gud. Det är hon inte vuxen. Samtidigt är hennes största ära att hon är skapad till Guds avbild, vilket inte minst är manifesterat i hennes förmåga att kommunicera både med sig själv, med andra och med Gud. Hur skulle det då kunna vara märkligt att Gud erbjuder ett trovärdigt vittnesbörd om sig själv och sina handlingar genom den mänskliga historien? Men nota bene. Det är inte för att det står i bibelns texter som det är sant, utan det står i bibeln för att det är sant.  

Guds handlande är en gestaltning av ord i den hanterbara verkligheten. Nedskrivningen är konsekvensen av att det som beskrivs skedde. ” Fordom talade Gud till våra fäder på många olika sätt, men har nu i denna sista tid talat till oss genom sin Son. Denne är Guds härlighets expressiva återsken.” Det är således för att Han är den som fadern har sänt som vi vet vem Gud är. Skrifterna är det vittnesbörd därom som är skrivna för att leda oss fram till Honom.  Rannsakandet av skrifterna i sig är inte slutstationen. De är skrivna för att leda fram till ett möte med det förkroppsligade Ordet. Om det mötet uteblir har man inte förstått vad man har läst. För det som är skrivet är skrivet för att tydliggöra Guds tal till oss om allt det som är väsentligt för att förstå både oss själva, vår ursprungliga bestämning, vårt avvikande ifrån den och vägen tillbaka.

Nej Gud är inte stum. Det är människan som slår dövörat till och inte vill höra på det Gud sagt. Med tusentals undanflykter hoppar hon över allt de som hon borde läsa och hötter åt Gud om Gud skulle våga tala.

De vill dock själva höras när de ifrågasätter Guds förmåga att tala sanning. Men varför skall de ens få tala? Om Gud inte kan tas på sitt ord, varför skall vi då ta någon människa på hennes ord? Inte ens när hon säger sig inte kunna tro är ju det något annat än bruset från en biokemisk slumpgenerator.  Om det nu inte är som jag påstår. Vårt språk är en del av Guds egenskaper förmedlade till människan. Så tragiskt att hon inte förstår att använda det till att tala vad sant är om Gud. Gud själv har försett oss med tillräcklig information för att kunna göra det. Genom att vägra tala sant om Gud ljuger hon också för sig själv om sig själv.
Han finns, Han är, han har talat. Säg inget mer förrän du har lyssnat till vad Han sagt. Livet hänger på att vi förstår att det är han som har det eviga livets ord. Och ingen annan finns att gå till.

Jag tror, därför talar jag.

Teddy Donobauer

Veckans apologetikfilm – Kalam och absurditet utan Gud

Nu är det äntligen dags för den första filmdebatten efter bloggens nyvaknande! Så fram med popcorn och en nyvässad hjärna för här kommer två argument för Guds existens!

Från och med nu har vi tänkt dela en bra film av apologetisk karaktär varje vecka.
Det kan vara en debatt eller en föreläsning till exempel.

Denna vecka, och nästa, blir det Mats Selander, lärare på Credoakademin/Centrum för Kristen Apologetik som talar om Guds Existens.
I denna, första del, tar Mats upp två argument: Kalams kosmologiska argument och Argumentet om Livets absurditet utan Gud.

Till filmen