Kategoriarkiv: Martin Walldén

Apologetik del 10 – Fria eller fälla

När man kommer ut som kristen så är det några saker som man ofta råkar ut för, eller upptäcker eller får vara med om. Som en liten guide, som en medvandrares, eller som en liten guide till den kristna världen för den som har en annan tro finns denna bloggpostserie.

img_7436
Jag vill komma ut! Eller om det är in?!

Idag vill jag peka på det som ibland framkommer; att många tycks anse att en kristen tror på en väldigt vacker saga, och att den är som allra vackrast i decembermörkret när berättelsen liksom vänder mörkret till ljus! Det är bara en saga, men den gör att vi tänker stjärnor och ljus och den handlar om godhet och ljuset som övervinner mörkret, gott så!

Julens berättelse kan ses som en ganska svag länk i argumentationen kring Bibelns trovärdighet, vi har inga utombibliska källor till ängelns besök hos Maria, inga utombibliska källor som berättar om jungfrufödseln.

Det jag tänkte spetsa in mig på idag är hur vi förhåller oss till antika källor, i all enkelhet, men med uppmaningen att fria eller fälla trovärdighetsomdömet efter samma måttstock!

Det blir inget revolutionerande eller djuplodande, men ändå en rätt viktig iakttagelse jag gjort i samtal och diskussioner och debatter som jag själv deltagit i och sådant jag tagit del av från andra, en inte så ringa del av detta kunde gott läsas av historielärare och religionslärare, att fria eller fälla och att veta med vilken säkerhet man talar om sådan som varit är av vikt och av vikt att ge vidare, det är viktigt med källkritik både av dagens fake news och gårdagens händelser! Jag tar avstamp i Julius Caesar och Lukas.

Vi börjar i Lukasevangeliet kapitel 2 (Folkbibelns översättning)

Jesu födelse

1 Och det hände vid den tiden att från kejsar Augustus✱ utgick ett påbud att hela världen✱ skulle skattskrivas. 2 Detta var den första skattskrivningen✱, och den hölls när Quirinius✱ styrde i Syrien. 3 Alla gick då för att skattskriva sig, var och en till sin stad.
4 Så reste också Josef från staden Nasaret i Galileen upp till Judeen, till Davids stad som kallas Betlehem, eftersom han var av Davids hus och släkt. 5 Han kom för att skattskriva sig tillsammans med Maria, sin trolovade som var havande.
6 Medan de befann sig där var tiden inne för henne att föda, 7 och hon födde sin son, den förstfödde. Hon lindade honom och lade honom i en krubba, eftersom det inte fanns plats för dem i gästrummet✱.
8 I samma trakt fanns några herdar som låg ute och vaktade sin hjord om natten. 9 Då stod en Herrens ängel framför dem och Herrens härlighet lyste omkring dem, och de blev mycket rädda. 10 Men ängeln sade: ”Var inte rädda! Jag bär bud till er om en stor glädje för hela folket: 11 I dag har en Frälsare fötts åt er i Davids stad. Han är Messias, Herren✱. 12 Och detta är tecknet för er: Ni ska finna ett nyfött barn som är lindat och ligger i en krubba.”

13 Och plötsligt var där tillsammans med ängeln en stor himmelsk här som prisade Gud:

14 ”Ära åt Gud i höjden, och frid på jorden bland människor som han älskar.”✱

15 När änglarna hade lämnat dem och återvänt till himlen, sade herdarna till varandra: ”Vi måste gå in till Betlehem och se det som har hänt och som Herren låtit oss veta!” 16 De skyndade i väg och fann Maria och Josef och barnet som låg i krubban. 17 När de hade sett det, berättade de vad som var sagt till dem om detta barn. 18 Alla som hörde det förundrades över vad herdarna berättade för dem. 19 Men Maria bevarade och begrundade allt detta i sitt hjärta.
20 Och herdarna vände hem och prisade och lovade Gud för allt de fått höra och se, just så som det hade blivit sagt till dem.

Ett slags sammanfattning som vid tidpunkten då detta skrivs synes rätt balanserad och som är enkel att finna (på Wikipedia) återges här:

Forskare vet inte exakt vilket år eller dag som Jesus föddes. Enligt Matteusevangeliet och Lukasevangeliet ägde Jesu födelse rum under Herodes regeringstid som varade fram till kungens död år 4 f.Kr.[3] Emellertid beskriver Lukasevangeliet att Jesus föddes i samband med den första skattskrivningen av de romerska provinserna Syrien och Judeen, under Quirinius, vilken inträffade år 6 e.Kr.[4] Bibelforskare har traditionellt försökt att förena dessa uppgifter, men vissa forskare ser detta som ett misstag av författaren till Lukas evangelium.[5] Det är dock mycket möjligt att det i Lukasevangeliet talas om dels en folkräkning under kejsar Augustus och dels den skattskrivning i provinsen Syrien som hölls år 8 f.Kr. då Quirinius hade det militära ansvaret för provinsen.[6] Den allmänna uppfattningen bland bibelforskare är idag ett födelsedatum som inföll mellan åren 7 och 4 f.Kr.[7]Av de fyra evangelierna är det bara Matteus– och Lukasevangeliet som redogör för Jesu genealogi.[8] Redogörelserna i de båda evangelierna är dock väsentligt olika[9] och samtida lärda ser i allmänhet släkttavlorna som teologiska konstruktioner.[10] Vissa har menat att Matteus vill understryka att Jesus var ett messianskt barn av kunglig härstamning, då han nämner kung Salomo, medan Lukas släktforskning är prästerlig och nämner Levi.[11]En annan förklaring som Peter Fjellstedt anger är att Lukas visar Marias stamtavla, medan Matteus visar Josefs.[12] Båda släkttavlorna visar att Jesus var släkt med kung David och därigenom även med Abraham. Listorna mellan Abraham och David är identiska, men skiljer sig åt mellan David och Josef. Matteus börjar med Salomo och fortsätter med kungarna i Juda rike till den sista kungen, Jojakin. Efter Jojakin avslutas raden kungar då Juda erövrades och folket fördes bort till Babylon. Således visar Matteus att Jesus var en avkomling till kungarna i Israel. Lukas släktforskning är längre än Matteus och går tillbaka till Adam och ger fler namn mellan David och Jesus.

Jesu liv börjar enligt Lukasevangeliet i staden Nasaret i Galileen i nuvarande Israel. Det berättas där hur ängeln Gabriel besökte en ung israelitisk kvinna vid namn Maria och förkunnade att hon skulle föda en son som skulle kallas ”den Högstes son” (alltså Guds son). Det skulle ske genom den Helige Ande, utan medverkan av någon man. Marias trolovade Josef var alltså enligt Nya Testamentet inte far till barnet, och Maria betraktas i den kristna kyrkan traditionellt som jungfru. Josef nämns bara ett fåtal gånger, när författarna beskriver Jesu barndom. Han nämns inte en enda gång i texterna efter att Jesu offentliga verksamhet börjat.

Enligt Lukasevangeliet fick paret till följd av ovan nämnda folkräkning bege sig till staden Betlehem, strax söder om Jerusalem. Maria födde där sin son och lade honom i en krubba (matho) för djur, eftersom det var fullbelagt i härbärget. I samband med födelsen uppenbarade sig en stor grupp änglar för några herdar i närheten. Enligt Matteus evangelium fick den unga familjen en tid senare besök av stjärntydare (de tre vise männen) som kom resande österifrån med gåvor till barnet i form av guld, rökelse och myrra. Männen frågade i hovet i Jerusalem om judarnas nyfödde konung. Kung Herodes den store blev misstänksam över denne ”konung” och lät döda alla gossebarn under 2 år i trakten (se Barnamorden i Betlehem). Jesu familj lyckades dock fly till Egypten och återvände först när kungen var död. De bosatte sig i Nasaret för att undvika att leva under Herodes son och efterträdare Herodes Archelaos styre.[13] När Jesus var 12 år besökte han enligt Lukasevangeliet Jerusalems tempel och förde kloka samtal med de lärda. Det finns inga uppgifter i Nya Testamentet om vad Jesus gjorde eller var han befann sig mellan 12- och 30-årsåldern.

I Markusevangeliet, Bibel 2000, kallas Jesus för en snickare. Matteus säger enligt Bibel 2000 att han var son till en snickare. Det grekiska ordet som används i evangeliet är tekton som betyder ”byggmästare”, vilket tyder på att han kan ha varit en hantverkare, till exempel en timmerman.

Nu till själva mitt ärende, som kan vara av vikt både för dig som är kristen och för dig som är troende av annat slag (ateist, annan religiös tro eller dylikt), ett vanligt sätt att betrakta Lukas uppgifter är att han snurrat tillsaker eller berättar saker som inte är sant eftersom vi inte känner till denna skattskrivning från andra källor, eller att han talar om skattskrivningen som inträffade år 6 efter Jesu födelse. Det som ofta förbises är att Lukas visst nämner denna skattskrivning, men i sin andra bok Apostlagärningarna där han skriver:

Efter honom, medan skattskrivningen pågick, kom Judas från Galileen och lyckades dra med sig många människor. Men också han miste livet, och hela skaran som hade följt honom skingrades.

(Apostlagärningarna 5:37)

Till saken hör att Josefus anger att detta uppror skedde under den skattskrivning som var år 6 efter Kristus.

Så Lukas är, vad vi vet, ensam om att berätta om denna första skattskrivning (dock kan man resonera om den finns omnämnd indirekt).

Så var då tärningen kastad och vi går till:

Julius Caesar!

Han krigade och stod i på många håll, vi är många som kan tänka på citat som han ska ha yttrat, vi kanske t o m kan dem på latin!

File:Flag of France.svg
Erövrade Julius Caesar Gallien/Frankrike!? ”Läs allt om ‘et!

Gallien (ungefär nuvarande Frankrike) införlivades av Julius (innan han var Caesar), så småningom även Brittanien i denna veva.

Men vem berättar om detta? Jo, Julius Caesar själv! I sina minnesanteckningar. Ändå lär vi oss detta i skolan, och vi bygger hela populärkulturberättelser på detta!

Här kan jag tycka att antalet skriftliga källor som berättar om respektive händelse tycks rätt så lika?

Men Lukas är ju tendensi…religiös!?

Lukas berättar absolut med ett syfte, ett slags berättande som inte är helt okänt eller obrukat för romerska kejsare och andra makthavare. Skillnaden är väl att Lukas syftar inte främst till att framhäva sig själv, medan en del av mytbildning kring en romersk kejsare just vill göra det. Berättelserna om Julius Caesar liknar i mångt och mycket Erikskrönikan eller berättelserna om Gustav Vasa och hans förehavanden (en del av den berättelsen kan fortfarande skådas i det före detta Mariakoret i Uppsala domkyrka, en slags idealisering av sig och framhävande av de ideal som ses som bra)!

 

File:Gustav Vasa tomb.jpg
Gustav Vasas gravvård i Mariakoret i Uppsala domkyrka. Runt omkring är citat och målningar som framhäver hans styre och person. Bild: Adville

Så att Lukas ensam nämner en skattskrivning, som i hans återgivning inte kan vara den som inträffade år 6 efter Kristus, gör honom inte per definition felaktig. Det hade förstås varit bättre om det hade funnits ännu fler skriftbelägg, men med den övriga information som Lukas ger som har hållit för granskning så kan vi nog med fog anse honom trovärdig även här!

Så en glad advent och en god jul önskar jag er!

/ Martin Walldén

Annonser

Veckans boktips – En enda Gud Allah eller Jesus?

Veckans bloggpost är ett boktips, för att få stämningen kanske följande slinga kan hjälpa någon del av oss? !

Idag tänkte jag säga några ord om en lite djupare bok, men kanske ändå mer lättläst, än Repor i bordsskivan som var aktuell i inslaget ovan, boken heter:

En enda Gud Allah eller Jesus? – En före detta muslim granskar bevisen för islam och kristen tro. 

och författaren heter:

Nabeel Qureshi

Betraktad som en deckare så ger denna bok ytterst lite spänning, man kan liksom i titeln ana hur det kommer att sluta (En före detta muslim granskar…, Ja, få se, vilket av alternativen kommer att vinna efter 352 sidor?) så oavsett hur mycket Quereshi skulle försöka skapa någon osäkerhet om hur det kommer att gå, eller vad han kommer att finna starkast argument för, så är det inte en spänningsroman. Det blir lite som att göra en film om Titanic där spänningsmomentet skulle kretsa omkring ifall hon kommer fram hel och hållen till New York eller inte, vilket de flesta nog vet svaret på. Dock så är det så att populära filmer om detta drama ändå kan göras, men ur en annan vinkel, vilket också är denna boks strategi!

Som ateist vad har denna bloggpost med mig att göra?

För en kristen kan man kanske ana att det finns en poäng att läsa denna bok, att ta del av argumenten och jämförelsen med den muslimska tron, men om man har en ateistisk tro då? Finns det någon poäng eller behållning då? Eller något skäl att läsa den?

Ett skäl skulle nog vara för att ytterligare kika på detta med huruvida man kan klumpa ihop religion i en klump, här får man en rätt god och lättillgänglig jämförelse mellan de två största av världens religioner, två varom det ofta sägs att de har en gemensam grund, samma Gud med mera.

Eller som muslim?

Om man är muslim då, vad finns det för skäl att läsa den då? Kanske just att den inte utgår ifrån ett kristet perspektiv på Koranen, sanning, islam, Jesus och andra frågor utan börjar i hur en muslim resonerar om saken. Följer man då tråden genom boken så kommer man kanske till en punkt där man behöver hitta svar på invändningarna från bokens författare för att kunna vidhålla sin tor, eller får gå emot sitt förnuft.

Själva bokrecensionen

Rent läsmässigt är den gott skriven genom att vi får följa Qureshis resa i förhållande till lärosatser, i förhållande till sin muslimska kultur och sina kristna vänner, vi ställs inför bokens olika resonemang och frågeställningar och överväganden tillsammans med en person som brottas med dem och samtidigt en som förklarar varför just vissa frågor innebär en brottning; för en muslim är ju självklart inte frågan om det kan finnas en transcendent Gud någon stor sak (som när en ateist och en kristen samtalar om sin respektive tro, men däremot att eller om Jesus dog på korset (vilket för många, särskilt forskare och akademiker, i Sverige och Europa och USA nog i stor utsträckning ses som ”säkert som ‘amen’ i kyrkan”).

Ännu ett skäl till att läsa denna bok är att den ger lite mer varför Qureshi blev kristen, och hur några andra blev det, trots att det kostade på att konvertera (bland annat möter vi en kvinna från Saudi-Arabien), men det är ändå mer som en bakgrund, om än effektfull och läsvärd, än själva berättelsen (han har skrivit mer om detta i boken Jag sökte Allah och fann Jesus).

Nya lärdomar eller återupptäckande är en annan väldigt stor behållning av boken. Allt ifrån hur Koranen tillkom, att den inte tillkom på arabiska, att den är väldigt väldokumenterat utrensad och ansad, de filosofiska implikationerna av en evig Koran, av hur Paulus och kyrkomötet i Nicaea används på ett rätt så ohistoriskt sätt, hur en muslim relaterar till Koranen och invändningar emot densamma, hur man ser på Muhammed och hans roll, vad som faktiskt finns för källor till Koranens tidiga historia och Muhammeds liv och leverne.

Några exempel på ämnen som behandlas:

  • Sharia kontra evangeliet
  • Tawhid eller treenigheten
  • Muhammed eller Jesus – två olika religionsstiftare
  • Dog Jesus på korset? ”Men de dödade honom inte och inte heller korsfäste de honom, fastän det för dem tedde sig så” (Sura 4.157)
  • Uppstod Jesus från de döda?
  • Påstod Jesus att han var Gud?
  • Är Muhammed Guds profet?
  • Är Koranen Guds ord?

De flesta av dessa ämnen är för mig inte nya, till och med rätt så välprenetrerade, och ändå så är vinkeln lite annorlunda så att det tillför mig nytt, eller så är en viss aspekt av dessa frågor lite annorlunda i samtal med en muslim vilket ger lite andra infallsvinklar vilket öppnar och vidgar vyerna!

Omdöme

Jag tycker boken är välskriven och lättillgänglig, särskilt inledningsvis då man får följa personer och får frågor som ansluter till ämnet, mot slutet är det som om författaren hoppas och tror att vi är med på tåget utan så många sådana extra sidvändarfinesser, och det är vi nog många av oss, men det ger en känsla av att boken är lite mindre välarbetad i slutet vad gäller läsupplevelsen. Boken är dock skarp i sina slutsatser, vänlig i sitt bemötande av den andre och eftersom vi som läser den vet att den är på stort allvar för åtminstone författaren så vill i alla fall jag gärna ta del av det som står och då detta också är skarpsinnigt och till och med ger ny kunskap och nya perspektiv (trots att rubrikerna inte ger skäl kanske att det) då är det bara att rekommendera boken!

 

Teologi för ateister del 2 – Kommer du till helvetet?

Så kommer vi då till den brinnande (1) frågan om helvetet. Det har blivit dags för del två av serien Teologi för ateister. Denna vinjett handlar om den där guden som en ateistiskt troende säger sig inte tro på, men som man bekämpar. Problemet är bara allt för ofta att det inte är en gud som en kristen heller tror på. I denna form kikar vi lite på några olika teologiska spörsmål; poängen för dig som ateistiskt troende är att kunna skjuta på rätt mål och för dig som kristen att se att det bara är Jesus som vi behöver avhandla och fokusera på, andra, uppdiktade, gudar får svara för sig! Del 1 läser du här: Gud räddar bara mobbare

När detta skrivs så är det den fjärde juli, USA:s nationaldag, nationalsången The star-spangled banner kommer nog att sjungas och spelas på många håll. Ett exempel härpå finns att beskåda här nedan.

Nationalsången tillkom under krig mot Storbritannien (1812-1815) och innehåller bland annat en strof om att Gud (eller Kraften) har bevarat dem som land och att de har devisen ”På Gud förtröstar vi” samt att de behöver segra då det är rättfärdigt (min starkt förenklade översättning).

Oh! thus be it ever, when freemen shall stand
Between their loved homes and the war’s desolation,
Blest with vict’ry and peace, may the Heav’n-rescued land
Praise the Pow’r that hath made and preserved us a nation!
Then conquer we must, when our cause it is just,
And this be our motto: ”In God is our trust.”
And the star-spangled banner in triumph shall wave
O’er the land of the free and the home of the brave.

Det roliga eller sorgliga är att motståndarsidans nationalsång tar sin tillflykt till samma Gud för att förgöra sina motståndare:

Det uttrycks med följande ord i vers två:

O Lord our God arise
Scatter her enemies
And make them fall
Confound their politics
Frustrate their knavish tricks
On Thee our hopes we fix
God save us all

Alltså att förgöra eller få dem att skingra sig (eller om det är de personligen som ska hackas i bitar) (återigen min förenklade översättning).

Nu till dagens poäng, vem har rätt? Vem kommer till helvetet? USA eller Storbritannien?

Kanske vet inte författare respektive framförare av sången och krigare i detta 1800-talskrig vem som skulle till helvetet, de verkar mer intresserade av att Gud är på deras sida.

Vi kan kanske söka oss vidare till andra kristna dårpippisar som i Jesu namn vet vilka som kommer till helvetet, ett exempel är efter denna bön inför ett nascarlopp då flera visste att önska den bedjande pastorn till helvetet. Dock har den efter sin virala framgång fått många andra kommentarer så kanske får man scrolla en del, kanske har de olika graderna av tillmälen med betydelsen ”burn!” raderats?

Hur som haver vi ska snart komma till poängen; kommer du till helvetet?

En utflykt till bland dem som vet exakt, det är sådana exempel som många av oss kristna får när icke-kristustroende förklarar varför de inte tror, de kan sammanfattas med ”Kyrkan suger/är ond”, inte sällan för att någon del av dem kristna kyrkan har berättat om några garanterade helvetesresenärer. Här tänkte jag till exempel på när man har förgripit sig på abortkliniker eller personal eller de som uppsökt dylika inrättningar, allt på något sätt för Jesu skull, här en lista från New York Times.

Nu till själva teologibiten

Vad är helvetet? Det beskrivs på lite olika sätt i Bibeln men ofta som mörker, en plats där man ska gråta och skära tänder. Eld och svavel och finns också förstås. I kristen tradition har lite olika element förknippats med detta, och uppräkningen här var inget komplett bibelstudium kring vad helvetet är. Jag tänker att man kort kan säga att helvetet är en tillvaro utan Gud efter döden eller efter tidens slut.

Dessa tre kommer att brinna!

Vilka kommer då till helvetet? Är det ateister som kommentarer på Svenska Apologetiksällskapets kanaler, eller är det Hitler, eller vilka kan det vara? Det är endast tre personer som vi vet får domen att de ska brinna, vi kan förstås utläsa i Bibeln att sannolikt fler kommer att gå förlorade, men det är inget digert namngivet persongalleri som gör att vi kan skjuta abortmotståndare eller invadera länder i Jesu namn. Här är de tre, sedda genom en konstnärs öga.

Bildresultat för devil in hell fire torturing
djävulen
False-Prophet-Rules
Den falske profeten
Bildresultat för odjuret
Odjuret

Djävulen, odjuret, den falske profeten.(2) That’s it.

Några bibelord i frågan:

Och vilddjuret greps tillsammans med den falske profeten, som hade gjort tecken inför vilddjuret och därigenom förlett dem som tagit emot dess märke och tillbett dess bild. Båda kastades levande i eldsjön som brinner av svavel.

Uppenbarelseboken 19:20

 

Och djävulen som förförde dem kastades i samma sjö av eld och svavel som odjuret och den falske profeten, och de skall plågas dag och natt i evigheters evighet.

Uppenbarelseboken 20:10

 

Så alltså ser vi att inga antagonister kring apologetik har företräde till varmare trakter, säkert kan man idogt i livet boka sig en resa dit, men en kristen har svårt att peka ut vem som lyckas (och tycks inte ha den uppgiften utan har uppgiften att predika glädjebudskapet om Jesus)!

Ett ofullkomligt försök att säga något om möjligheten att veta vem som köpt biljet till helvetet avslutas härmed.

Allt gott önskar jag er!

/ Martin Walldén

 

 

Fotnoter

1) Sorry, pun intended. 2) Den falske profeten tycks framträda första gången i Uppenbarelseboken kapitel 13, då som ”ett annat odjur”. Det skulle möjligen kunna röra sig om två olika gestalter. Sedan framträder han i Uppenbarelseboken framgent.

 

Teologi för ateister del 1 – Gud räddar bara mobbare!?

Det här är första delen i en sedan länge utlovad serie om den kristna tron. Den blir förstås personligt präglad, men jag försöker utgå från ett ganska allmänt kristet förhållningssätt. Att den är utlovad gör ju inte säkert att den är efterlängtad, jag har nämligen utlovat den när olika resonemang om Gud framkommit som kan behöva förklaras eller utvecklas, och ibland tänkt att den behövs när företrädare för andra trosuppfattningar än den kristna (ofta för en ateistisk tro, men inte alltid) beskrivit den Gud de inte tror på, vilket tillika är en Gud jag inte tror på, men så här sammanblandningen skett; det här anges vara den kristna trons Gud.

imageDenna gång är det några tankar om det som kallas den dubbla utgången. Bland annat lite om Gud kan vara god då bara den som passar in i kyrkans mall får komma till himlen och lite om hur man ser till att lyckas undvika evigheten med Gud.

I kristen tro talar vi ibland om frälsningsvisshet, det är något vi kan uppnå, vi kan veta att vi är räddade/frälsta, att vi lever i en relation med Jesus som har fört oss över från död till liv, i livet här och med fullbordan efter döden.

Några fler tankar om den kristna tron från undertecknad kan läsas här.

Ett vanligt bibelställe som brukar citeras för att berätta om frälsningsvisshetens möjlighet är:

Ty om du med din mun bekänner att Jesus är herre, och i ditt hjärta tror att Gud har uppväckt honom från de döda, skall du bli räddad. Hjärtats tro leder till rättfärdighet och munnens bekännelse till räddning. 

Romarbrevet 10:9-10

För att förklara att Gud vill rädda alla människor brukar det som kallas Lilla Bibeln anföras:

Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son, för att de som tror på honom inte skall gå under utan ha evigt liv. Ty Gud sände inte sin son till världen för att döma världen utan för att världen skulle räddas genom honom.

–  Johannesevangeliet 3:16-17

Och det är på sin plats att inskärpa att det är Guds kärlek som både är upphovet till att han vill rädda alla människor och som visas just genom möjligheten att bli räddad genom honom:

Så uppenbarades Guds kärlek hos oss: han sände sin ende son till världen för att vi skulle få liv genom honom. Detta är kärleken: inte att vi har älskat Gud utan att han har älskat oss och sänt sin son som försoningsoffer för våra synder.

–  1 Johannesbrevet 1:9-10

Gud räddar inte ja-sägare!

Poängen med hela min bloggpost är att en del av de som har en ateistisk tro och inte en kristen tro verkar mena att Gud bara räddar dem som liksom gillar honom eller anpassar sig efter honom, att det inte tycks tyda på någon kärleksfull Gud utan snarare på en gud lite lik den där tuffa gängledaren på högstadiet som räddade de som gjorde som han sa och skickade de andra till mobbningshelvetet i sämsta fall.

Eller annorlunda formulerat: Är kärlekens religion, den kristna tron, så att det bara är innegänget som Gud bryr sig om, bara de som blir räddade, oavsett vad för skäl den som inte omfattar den kristna trons innehåll har för sitt ställningstagande?

Kanske förstår du inte poängen med frågan och att besvara den, då vill jag tröstande säga att det är mest ett klargörande så att du argumenterar mot rätt Gud och inte en du själv uppfinner!

Vi fortsätter med den kristna trons grundfundament: Bibeln. Det är i Bibeln inte så enkelt att finna stöd för att Gud inte är kärleksfull på detta område! Bibeln driver hela tiden linjen om frälsningsvisshet, Gud vill att vi ska kunna vara säkra på att vi tillhör honom! Vi får dopet och nattvarden som fysiska påminnelser om den andliga/osynliga verkligheten, vi får säkerhetsförklaringen att tron och bekännelsen räddar (Romarbrevet 10:9-10), vi får försäkran om att Gud vill rädda alla (Johannesevangeliet 3:16-17) och att det är Guds kärlek som ligger bakom (1 Johannesbrevet 1:9-10).

Ofrälsningsvisshet – Hädelse mot den helige Ande

Kan vi uppnå visshet om att bli ofrälsta?

Det beror nog lite på hur man funderar kring frågan, de flesta kristna skulle nog säga att möjligheten att gå förlorad är reell och att vi är kallade att omvända oss och följa Jesus,att vi är inte uppmanade av Gud att söka den bortre gränsen utan att sök oss nära honom, men om man nu ändå vill ihärda så skulle nog många kristna svara att om vi inte vill ha med Gud att göra så kommer vi inte behöva det. Gud skapade människor med verkliga val i sina händer, val att påverka världen genom att göra ont eller att göra gott och verkliga, riktiga val som ytterst detta: Välja att inte leva med den som är godheten, ljuset, räddningen.

För utan val skulle vi vara som robotar, vi skulle inte kunna välja/skapa/främja kärlek om vi var tvungna att att göra på ett visst sätt.

Men om man nu vill välja bort, finns det då inget sätt? Jo, man kan uppnå ofrälsningsvisshet! Frågan är dock bara hur…

Sannerligen, människorna skall få förlåtelse för allt, för sina synder och för sina hädelser, hur de än hädar. Men den som hädar den heliga anden får aldrig någonsin förlåtelse utan är skyldig till evig synd. 

–  Markusevangeliet 3:28-29

Också kan detta parallellställe anföras:

Därför säger jag er: all synd och hädelse skall människorna få förlåtelse för, men hädelse mot Anden skall inte förlåtas.

Matteusevangeliet 12:31

Här tycks vi ha något! Och läser vi den vidare kontexten (alltså texten runt omkring) så verkar markusstället peka mot att man ser och förstår att Jesus är Guds son eller liknande, men ändå ger djävulen äran, eller i alla fall länkar ihop det som sker med den onde. Även Hebreerbrevet tycks ha någon sådan tanke. Det är nog ändå det närmaste vi kommer, utifrån texten i Markusevangeliet är det inte helt enkelt att se vad som skett som rakt av är hädelse mot den helig Ande.

Kan jag göra något för att slippa bort ifrån förlåtelsen?

Det är ju så att vi kan vara trygga i att vi tillhör Jesus om vi gör det, men hur gör jag för att vara helt säker på att inte någonsin ha med Gud att göra? Det tråkiga svaret på detta är väl att vi kanske inte kan vara helt säkra på att jag personligen helt och fullt lyckas göra något mot honom som gör att förlåtelsen inte gäller för mig. Korset sonar  synden, för vi tycks behöva komma fram till detta att häda den helige Anden och det tycks lite för oklart vad det verkligen helt och fullt är för att vi ska kunna vara helt säkra på att lyckas.

Vad ville han nu ha sagt? Jo, egentligen detta enda: Gud visar i Bibeln sig vara nästan helt inriktad till hur man får en relation, en gemenskap med honom. Detta kallar vi att blir räddad, eller frälst eller dylikt. Gud lägger ganska lite vikt vid att berätta hur man blir oräddad.

Gud lägger inte bara möda på innegänget, de som håller med honom utan på alla människor, även de som inte är honom till lags (vilket jag inte helt visade i just denna bloggpost dock).

Till det som sagts här så kan också läggas att Jesus tycks lägga mindre vikt på hur vi lever än många kyrkor (det är inget jag fört  bevis här dock), men betonar möjligheten att leva med honom.

Framöver kan ämnen som följer kunna vara föremål för egna bloggposter i denna serie Teologis för ateister: Hur kommer jag garanterat till helvetet? Vad händer med de som dött innan Jesu födelse? Vad händer med de som inte hört, Amir i Saudi Arabien m. fl?

Vi slutar där med slutsatsen att Gud inte bara sträcker räddningens möjlighet till innelaget utan också mot dem som agerar motståndare.

Frid och välsignelser!

/ Martin Walldén

 

 

 

 

 

Apologetik del 9 – Jag är neutral du är religiös : Är vampyrer rädda för salt?

Det jag nu kommer att avhandla är måhända både kort och simpelt och självklart, men inte helt oviktigt. 

Det jag nu kommer att avhandla är inte heller argument per ce för kristen tro. 

Skälet till att jag kommer att berätta om begravningsbyrån och vampyrer är helt enkelt ett slags återvändande till den första delen av denna bloggpostserie: Apologetik del 1 – Hur varmt är badvattnet? 

Då jag var verksam på en annan ort än nu så fanns det en begravningsbyrå (säkert fanns det flera, men jag halvt hänger ut just bara en denna gång). I staden blev det vinter och det blev snö och det blev tö, det blev kallt och det blev isigt och allt. Svenska kyrkans mark låg ganska nära denna begravningsbyrå och kyrkfolkets sandning och halkbekämpning var i det närmaste exemplarisk, medan utanför begravningsbyråporten var det ofta halt och isigt. Vi skojade ibland om det var så att de försökte skaffa sig kunder på det sättet. 

Här fanns det något under vårt skämt som behövde förstås för att det skulle funka, vi förutsatte en hel massa saker; till exempel att de ville ha kunder (om än på andra sätt), att den som vi nämnde det för visste vad en begravningsbyrå sysslade med och hade för kunder. 

img_8033-e1527626928371.jpg
Vampyrer! Finns de? Är de rädda för salt?

Kanske använder du salt? Kanske inte! Kanske är du då vampyr!? Det är inte en räcka tankar som helt nödvändigt hänger ihop med varandra, men om man kryddar till det hela lite med att ha salt med vitlöksmak så blir det genast annorlunda! Kanske i alla fall, för även här har vi förutsatt en del saker; vi har förutsatt att man vet vad en vampyr är, hur den fungerar (att den skyr vitlök (och krucifix och dagsljus, att den inte har någon spegelbild etc.)) och lite likt skämtet med eller om begravningsbyrån, att människor kan uppskatta skämtet och inte ta illa vid sig. 

Så vad har detta med apologetik, alltså att förklara och försvara den kristna tron, att göra? 

Jo, och här efter mycket kort text kommer poängen: Vi lever i ett samhälle som har bytt religion från kristen till någon slags blandning eller renodling av den gemensamma berättelsen omkring shopping, din egen mening, vetenskap, och lite eventuellt lite annat vilket gör att vi också i det offentliga rummet bytt språk lite grann. Jag var på ett möte alldeles nyss där den som ledde den klart sekulära sammankomsten både pratade om att lära sig ”att vända andra kinden till” och att en del i sammanhanget valde ”den breda vägen”, språkbruk som för en tid sedan var gångbar överallt, men som nu nog inte är det. 

I det nya språket och det nya samhället har nya ideal växt fram, vilket inte alls är konstigt, i olika grupper är olika ideal rådande, men det som är lite frapperades för en kristen och något som ofta är en blir fläck för den vi pratar med är att en religiös tro ses som en icke-neutral utgångspunkt och väsenskild från en icke-religiös tro. 

En tanke från mig är att antagligen har lite av naturvetenskapens metodologiska naturalism smittat av sig med någon slags föreställning om att allt utom det är att vara inte-neutral och likaså har smittat av sig med en tanke om att man kan vara neutral, och att det är att vara inte-religiös. 

Men jag tror att det är värt att notera att dels är många vetenskapsmän kristna och teister, dels så är det enkelt att se att bara för att du är icke-relgiös så är du inte neutral, tvärsom många gånger skulle jag säga, men det är en personlig åsikt. 

Det som behövs åstadkommas för att samtalet ska vara fruktbart är att inte som kristen backa in i något slags tilldelat fack att man kan få uttala sig om världen, vetenskap, biologi, historia bara om man är medveten om att man inte är neutral, till skillnad från den icke-religiöse man talar med. 

Nej, det som är viktigt är att på något sätt medvetandegöra även den andre om att vi har våra olika utgångspunkter, våra olika saker och ting som vi förutsätter. Bara det enkla faktum att naturvetenskapens maxim om att via experiment och observationer, repeterbara sådana, ställa upp tester, göra hypoteser och teorier, det är inte något som man kan komma fram till genom experiment, eller observation utan är sådant som man måste förutsätta, anta, ha som grund för fortsättningen. Det gör dem inte fel, men det gör dem inte heller till naturvetenskapliga slutsatser (strängt taget är de inte naturvetenskapliga i det hänseendet kanske man kan säga?!). 

Allt gott och välsignelser i samtalen! 

/ Martin Walldén   

Guldmyntfoten och de tre björnarna – om Gud som moralens garant och rättesnöre

Det som nu kommer att vara bloggposten huvudärende; att en kristen gudstro är en garant för att det finns verkligt rätt och fel, har dryftats många gånger. Det finns vanliga och säkert ovanliga invändningar, här ska vi se på några olika sätt att se på Gud som moralens garant. 

Först ett ord om de där björnarna, de träffade ju inte sagofenomenet Guldmyntfoten utan Guldlock (en riktig sagofigur, eller etablerad kanske man ska säga, för sagofigurer kanske inte riktigt finns!?). Det handlar alltså om flickan Guldlock som kommer till ett hus, rör lite saker, äter lite mat, med mera, och allt visar sig tillhöra tre björnar som bor i huset. De upptäcker spår efter henne: ”Någon har ätit av min mat”, ”Någon har sovit i min säng, och gör det fortfarande” är några citat som mitt minne återger från barndomens sagoläsande. Mer av sagan finns här. 

The_Three_Bears_-_Project_Gutenberg_eText_17034
Guldlock och de tre björnarna. Från vänster: Mamma Björn, Barnet Björn, Pappa Björn. Frånvarande: Guldlock

Nu ska vi gå över till den helt fiktiva sagan om Guldmyntfoten och de tre björnarna eller hur pengars värde garanteras och omfamnas. Jag räknar med att denna titel kommer att göra den till en storsäljare i åldrarna 5-7 år! 

Det var en gång tre björnar som ville göra något annat i livet än att gå i ide. De bestämde sig för att köpa upp blåbär av blåbärstrollen med hjälp av pengar de själva gjorde. 

Den första björnen hon tog fram papper och penna och började rita ett fint mönster, så skrev hon en siffra som motsvarade det antal kottar som den var värd (som vi alla vet är blåbärstrollens enda glädje i livet som är större än att plocka blåbär att få fatt i kottar). 

Hon kom till det första blåbärstrollet, halade fram sin fina sedel och förväntade sig få rikligt med blåbär! Men blåbärstrollet skakade på huvudet, för honom var inte lappen värd en enda kotte, och inga blåbär ville han därför ge björnen. ”Men jag tycker den är värd det!” insisterade björnen. Ett annat troll kom vägen förbi, hon kände björnen och tyckte att den var värd flera kottar och gav björnen blåbär för sedeln. 

Den andre björnen, han samlade ihop kottar, han band dem samman med band och skrev utanpå de hopknutna kottarna antalet av dem och allt annat man behövde veta för att förstå att det var fina kottar! Han gick och mötte blåbärstrollen, de bytte glatt till sig kottar mot blåbär och de uppskattade att det stod mer förklarat och garanterat på omslaget till kottarna! 

Den tredje björnen hon började samla in kottar tills hon hade ett stort förråd, sedan gjorde hon ett antal papperssedlar och skrev på var och en av dem upp den andel av kottarna man fick för varje sedel. Hon gav sig iväg på blåbärsjakt och fann snart några blåbärstroll, hon visade dem på sedlarna och berättade om sina insamlade kottar och att närhelst de kom till henne så kunde de visa lappen och få det bestämda antalet kottar i utbyte mot den. Blåbärstrollen blev nöjda och bytte glatt bort sina blåbär mot sedlarna! 

För den som undrar vad detta har med guldmyntfot eller moral att göra så ska vi börja med pengarna och spara moralen till sist. 

Vi börjar med pengar i sig. Guldmyntfot, eller vilken metallfot som helst innebär att det finns en referensenhet i en viss metall gentemot man vilken sedan värderar andra metallmynt (de ska ha ett sådant metallvärde som om de var gjorda i referensenhetens metall, till exempel Sveriges silvermyntfot (här finns mer beskrivet kring detta). Det mest kända och mest imposanta utfallet av detta är världens största mynt, våra svenska plåtmynt och framförallt tio silverdaler kopparmynt där kopparvärdet skulle motsvara silvervärdet hos tio silverdaler. 

8 daler silvermynt
8 daler silvermynt. Ett präktigt stort mynt, men inte lika stort som ett 10 dalers silvermynt koppar! Foto: StAnshelm

Detta kan sedan utvidgas till att gälla alla pengar, att de motsvarar ett riktigt metallvärde, att de alltså kan växlas in mot metall (guld, silver eller vad det kan vara). 

Efter denna lilla pekuniära utflykt ska vi ta oss till moralen där följande två ståndpunkter ofta målas upp: Antingen finns bara den förste björnen eller den andre björnen. Om bara björnen som säger att lapparna är värda ett visst antal kottar finns så är det bara så för att han sagt så, inte för att det på något objektivt sätt är så. 

Om bara björnen som kommer med själva kottarna, som i sig är något, då blir björnen i sig onödig, kottarna finns honom förutan och de är objektivt sätt värda sitt antal blåbär antingen björnen finns eller inte.

Nu tror jag att jag frångår sagoberättelsen för att kanske tydligare säga vad jag tänker. 

Man brukar hävda att om det är Gud som är upphovet till det moraliska rättesnöret så är moralen subjektiv, inte helt som det som kan höras ibland som en nidbild av vårt moderna samhälle ”Om det känns rätt så är det rätt”, men bra nära. Det är helt enkelt rätt bara för att Gud säger det, eller tycker det eller. 

Det första vi kan lära av Guldmyntfoten och de tre björnarna är att det kan sammanfalla godheten och Gud; det är gott och Gud är god. Gud är god och det är gott det Gud säger/anbefaller. 

Det andra vi kan lära är att det skulle kunna vara så att kottarna fanns, att moralen finns, och att den är frikopplade från Gud, men vad händer då? Moral är själva rätt och fel, själva vårt rättesnöre, men kottar i skogen finnas, de påverkar då inte någon, moralen kan finnas, men ger då inga implikationer, det finns ingen grund för att vi ska följa den. Det är en större invändning mot en ateistisk moral, kanske kan man resonera sig fram till att det skulle kunna finnas etik Gud förutan, men moral, etikens utlevelse, varför skulle det vara bättre än något annat? 

Men med Gud i ekvationen så blir saken den att rätt och fel får en garant, den finns grundad i Gud själv, den finns nedlagd i hans skapelse människan, eftersom den finns i Gud/hos Gud så förpliktar den för alla och den garanteras för alla! 

I och med att moralen finns med hos den som en gång i tidens slut ska döma världen då ger den oss förpliktelser (hos Luther talar man om lagens tre bruk: 1 – Att ha ordningar i tillvaron, samhällen, polis etc. 2 – Att driva till Kristus (att människan inser att vi kan inte vara helt goda, kärleksfulla, endast i Jesu död på korset kan vi få bukt med vår ondska). 3 – Som förlåten syndare (det som i dagligt tal kallas kristen) får vi viljan att för Jesu skull (inte av rädsla för straff, eller för att skryta med våra handlingar/vår godhet) och hjälpen av Anden att gör gott) och den ger också en garanti för att den kommer att gälla alla. På den yttersta domen då kommer rättvisa att skipas, rättfärdighet att bestå, rätten kommer föras till seger. 

Nu blev det en liten predikan på slutet, det är lätt hänt (en yrkesskada skulle man kunna säga), men huvudstycket i vad jag vill säga är att med guldmyntfotens hjälp vill jag främst bemöta detta med att Gud är en subjektiv moralgrund, det är gott och Gud vill det kan sägas sammanfatta den delen. Sedan lade jag ut texten till varför det, trots att det finns kottar i skogen och kanske kan finnas någon slags etik, eller någon slags moralens grund Gud förutan, ändå blir annorlunda om Gud är med i moralfundamentet.

Allt gott till er alla! / Martin Walldén