Kategoriarkiv: Martin Walldén

Johannes, Paulus, den andre Jesus?

Efter att mitt förra blogginlägg avslutades med en fridfull uppmaning om att kika på ett evangelium, förslagsvis Johannes, så uppstod en debatt kring om detta verkligen är vettigt ur synvinkeln att det kanske inte visar så mycket av den Jesus som fanns utan snarare en utveckling av honom? Alltså att den Jesus med de egenskaper som

JohannesPaul2-portrait
Påve Johannes Paulus II. Han åstadkom mycket, men knappast en förändrad, eller snarare utveckling av, kristologi.

presenteras i Johannesevangeliet har utvecklats ifrån hur det var egentligen och att vi ser det genom att Jesus framställs annorlunda i de tidigare skrifterna (som till exempel Markusevangeliet och hos Paulus).

Detta inlägg här blir inte en helt fullödigt försvar av att Johannesevangeliets Jesus är densamma som Jesus från Nasaret, eller alltså samma som i Paulus brev och Markusevangeliet, men jag vill problematisera lite tanken på utveckling.

Har en utveckling av kristologin skett?

Alltså det vet vi inte, vi har inga sådan källor som uttryckligen säger det, utan vi får tolka de källor vi har. Det vi kan se är att betoningarna är annorlunda i Johannes evangelium jämfört med Markus evangelium. Det finns betydligt många fler klara och tydliga uttryck som på ett tydligt sätt knyter ihop Jesus med JHVH eller Gud helt enkelt.

Vem är äldst?

Allmänt brukar Markus evangelium ses som det första evangeliet färdigställt ungefär år 50 efter Kristus, man brukar vidare säga att Matteus evangelium och Lukas evangelium bygger till dels på Markus evangelium och någon källa till (eller att alla tre tydligt tar material från en gemensam källa) och att de två är ungefär år 70 efter Kristus och att vidare Johannes är ungefär år 90 efter Kristus. På rätt goda grunder kan man fundera på om inte i alla fall Lukas bör ha varit färdigskrivet redan innan 60-talet tog slut.  Detta att de är olika i ålder brukar ses som bakgrunden till att det måste skett en utveckling om det skiljer sig i de senare från de tidigare. Paulus är ännu tidigare, men inte med i denna bloggpost.

Blir evangelisterna gaggigare med åren?

Det vi då dels kan konstatera är att mellan Markus och Lukas och Matteus skiljer sig också det som återges, medan Markus (som då bör vara det äldsta evangeliet) ofta tar med ovidkommande detaljer, som många härleder till att det är ögonvittneskildringar som återges eller i alla fall människor med god kännedom om förhållandena (några klassiska exempel är det gröna gräset, den nakne ynglingen och Alexandros och Rufus farsa) så kortar Matteus och Lukas av, de tar med det som är relevant för alla andra skulle man kunna säga. Så senare bearbetning betyder alltså inte mer utbroderat! De blir inte gaggigare!

Är det långt mellan Markus evangelium och Johannes evangelium?

Om det ska ske en utveckling så bör det vara en viss tid emellan vilket man också ofta anger att det är, under tiden satt man och broderade ut. Att det inte alltid sker förhärligande av avlidna ledare utan att man också kan nyktra till i sina omdömen tänker jag är rätt så vanlig företeelse både om uppburna godisar (typ Moder Theresa av Calcutta, Martin Luther King m fl), men också av uppburna men fruktade (såsom Stalin, Mussolini m fl). Men frågan är också om det verkligen förflöt en hel eon med tid mellan tillkomsten av de två? Vid Johannesevangeliets avslutande tycks Johannes vara död?

Det är den lärjungen som vittnar om allt detta och har skrivit ner det, och vi vet att hans vittnesbörd är sant.

Johannesevangeliet 21:24  

Han betraktas ofta som ung då han var en lärjunge till Jesus då densamme vandrade fysiskt på jorden, dvs 30-talet efter Kristus, och frågan är om han kan varit yngre än 20 år? I så fall var han 80 år då evangeliet anses kommit till, det är inte helt otroligt att en människa som också var ledare för en offentligt förföljd rörelse och som dessutom under en period satt fängslad av de romerska myndigheterna och som dessutom levde i en tid då medellivslängden nog var lägre än nu, det är inte helt otroligt att han kan ha lämnat in, tagit på sig träfracken, kilat vidare, tagit ned skylten (ja dött helt enkelt) redan innan 80-årsåldern (särskilt om vi lyfter in att han inte avslutar sitt evangelium utan att någon annan gör det, hörde jag någon viska Silmarillion?)

Silmarillion

Bild: Silfiriel

Så kanske är det lite kortare än vi tror?

Ok, hur skiljer de sig åt då?

Vid en genomläsning så tror jag att det för de flesta framförallt är en skillnad som man snabbt ser: I Markus går det som ett hemlighetstema, ständigt får de som uttalar att han är Messias, att han är den han utger sig för att vara och att han är den som ska komma, de får ständigt höra att de inte ska säga något till någon! I Johannes däremot så är det från första verserna mer tydligt att Jesus är Guds son, att han är Gud själv och hans kopplas ihop med Guds namn (vilka vi översätter med Jag Är, vilket återkommer som titlar på Jesus (jag är livets bröd, den gode herden etc)).

En annan spännande detalj är att Jesus på förklaringsberget inte nämns i Johannesevangeliet, alltså då Gud själv presenterar Jesus. Om man skulle vilja ha en hög kristologi kan man ju fundera på varför höjdpunkten saknas?

Skiljer de sig åt i lära?

Jag tror inte att man kan rakt av säga att de skiljer sig, eller att det skulle vara mer utvecklat i Johannes. Kristologin är mer utbroderad och det används många fler ord i Johannes evangelium, men om det skiljer sig så mycket åt det är jag tveksam till att man entydigt kan belägga.

Och nu kommer det en ganska kort redogörelse för detta, det som skulle behöva kompletteras är ett någon exegetisk utläggning om Kyrios/Herre i Markus evangelium och också hur den judiska kontexten kunde ta emot Gud sänd till människorna, något om varför Gud son och Människosonen är giltiga som tecken på gudomlighet, men jag får lämna det för nu.

Det jag vill säga är alltså att de berättar olika och Markus utgångspunkt finns tidigt omvittnad (hos Eusebios och Papias och Klemens av Alexandria) (alltså 100-talet efter Kristus); han har varit Petrus tolk och skriver ner det Petrus sagt och Petrus bild av allt. En del har här sett att Petrus framställs i sämre dager än i övriga evangelier.

Om Johannes kan sägas att han tycks förutsätta att vi känner till de övriga evangeliernas berättelser, den tycks komplettera och lägga till, kanske i hålrummet som kyrkofäderna vittnar om gällande Markus?

När Markus blev Petrus tolk, skrev han noga ned allt han upptecknat av Kristi ord och gärningar, dock inte i ordning … [Petrus] undervisade i korta berättelser men inte för att göra en ordnad framställning av Herrens ord.

– Papias

Nå är då Jesus inte den gudomlige Kristus i Markusevangeliet?

Jo se det är han, och vill man bara läsa en vers så ta då denna:

Men han teg och svarade ingenting. Då ställde översteprästen ännu en fråga: »Är du Messias, den Välsignades son?«

Jesus svarade: »Det är jag, och ni skall få se Människosonen sitta på Maktens högra sida och komma bland himlens moln

Då slet översteprästen sönder sina kläder och sade: »Vad skall vi nu med vittnen till?

Ni har hört hädelsen. Vad anser ni?« Alla fann att han förtjänade döden.

Markusevangeliet 14:61-64

Han döms alltså till döden för att han sa att han var Gud själv. Och att gå i döden för något man vet är en lögn, det är det inte många som gör!

Vill du ha ytterligare ett indicium på att det inte är olika Jesusar utan olika sätt att berätta och lyfta fram, ja kanske behöver du, likt Johannes i Stengrunden ett sista ord, ett starkt ett?

Jaha? Vad? Jo, det är nämligen så att Jesus i Markusevangeliet förlåter synder vilket för de som är med blir ett tydligt vittnesbörd om hans gudomlighet, och för de som inte blir jesusanhängare så blir det ett skäl för dem att se en hädare, eller något ännu värre! Också på en del andra sätt agerar i auktoritet som endast Gud kan och gör och ger då med tydliga alluderingar till det sätt som Gud beskrivs i den hebreiska Bibeln (Tanak).

Att han dessutom utges för att vara Guds son redan från första kapitlet ger kanske lite mindre vatten på kvarnen om att han först långt senare blir så där gudomlig som i Johannesevangeliet?!

Något som vi här utelämnar helt, men som fungerar som äldre källor till Jesu gudomlighet anar vi i citatet om att

alla har syndat och gått miste om härligheten från Gud

det är hämtat ifrån en annan tidig källa som också med fog kan sägas driva en väl arbetat kristologi och som också med fog kan ge oss skäl att tro att den höga bekännelsen av Jesus som Herre, som Gud nog var med från början i den kristna tron, Paulus brev till Romarna. Det och andra brev ger en ännu mer komplett bild av den höga kristologi som tycks funnits ända sedan Jesu steg här på jorden.

Det var några tankar, kanske de kompletteras med tankar från ännu äldre källmaterial i form av bl. a. Paulus vid tillfälle?! Likaså bör man kanske göra ett mer språkligt exegetiskt studium i t ex Markus evangelium för att än mer nyansera bilden och jag tror att man då finner att Markus inte hymlar med om Jesus är Gud eller inte och vad det betyder, men det får vi ta en annan gång!

 

Allt gott till er alla! / Martin Walldén

 

Ateismens illusioner – ett filosofiskt fallstudium

Ibland kommer det en DaVinci-kod susande in i vår kultur, eller en Tro och vetande eller en David Hume; böcker och filmer och företeelser som lyckas angripa klassisk kristen tro och få många att fundera på den eller rent av blir negativt inställda till kristen tro.

För en tid sedan brakade boken Illusionen om Gud eller med dess engelska originaltitel The God delusion in i delar av kulturen just så. Den var kanske inte samma bladvändare som DaVinci-koden, men med ett mer pretentiöst mål: Att visa att Gud inte finns samt att religion är ansvarig för en oherrans massa av det onda som sker och skett i världen (lite min tolkning av ärendet).

SVar på Moskvas Bibel Wurmbrand bok
Exempel på inaktuell bok, men med fortfarande aktuella frågeställningar: Det ateistiska Sovjetunionen finns inte längre, men tankeströmningarna finns kvar.

På ett sätt är det viktigt att då och där försvara och förklara den kristna tron, att visa att det finns skäl att omfatta den i sin klassiska tappning (det finns skäl att inte tro att Maria Magdalenas och Jesu ättlingar varit franska kungar, det finns skäl att veta att kristen tro och naturvetenskap inte är motpoler, det finns tro att mirakler sker när de observeras osv), men då kulturen svängt och vi pratar Coronavirus, eller månlandning eller vad det kan vara då försvinner värdet av att ha svar på den kritik som framförs kan man tycka, men om man ur dessa debattinlägg kan finna goda exempel på hur man kan resonera på ett mer generellt plan då finns det ett stort värde i dem!

Ateismens Illusioner McGrath bok
Vad du behöver veta om inte Richard Dawkins eller Janne Josefsson ringer upp! Några tankar om att samtala om kristen tro generellt.

 

 

 

Och i dagens bok: Ateismens illusioner – Varför Richard Dawkins misstar sig så finns det mycket att plocka med sig även för den som aldrig kommer ha youtube-debatt mot Richard Dawkins, eller vars vänner aldrig kommer luta sig mot Den själviska genenenför sin kritik av din kristna tro; med de särskilda argument som kan anföras just mot Dawkins sätt att resonera i just denna skrift kan man få en grund att använda för att skärskåda argument från alla och envar.

I korthet kan lärdomen bli densamma som en av de lärdomar jag fortfarande bär med mig från det första föredrag jag någonsin hörde om apologetik (Stefan Gustavsson på Livskraftläger i Uppsala tidigt 2000-tal): Dra ut argumenten till sin yttersta spets

Inledningen var kanske inte helt lättuggad, men boken jag vill rikta uppmärksamheten mot är desto enklare att ta till sig! Redan inledningen av professor Ulf Jonsson presenteras Dawkins och hans verk under de senaste decennierna på ett gott sätt och hans betydelse; samt även ett visst omdöme om honom och hans verk, samt gör detsamma med McGrath och McGrath, vilket gör oss som läsare väl rustade för att gå in i filosofins kammare, en del av oss trivs i detta rum, andra vill hellre gå ut igen, men för den som tar ett litet djupare andetag så är rummet trevligt inrett av McGrath och McGrath, så välkommen in i det vackra biblioteket med sin tjocka brittiska matta och sina sköna fåtöljer; nu går vi in i boken och dess upplägg och lärdomar!

Det var en gång…

Illusionen om Gud kom ut 2006 och McGraths svar 2007, en sak har förändrats: Richard Dawkins har medgett att religion kan bidra till positiva saker, det var en åsikt som nog väldigt få tillskrev Dawkins vid det tidiga 2000-talet och det tas upp här som en del av motargumenteringen av Dawkins, å andra sidan faller den ena av Dawkins två argumentationslinjer då han öppnar dörren för positiva sidor av religion, så att motargumenteringen numera faller lite är inget som stör utan blir nästan bara ett starkare skäl att lyssna på McGrath och McGrath då Dawkins själv svängt till deras fördel!  Detta är något man kan studera i del 4 (från sidan 73 och framåt) där ideal, missbruk av dem och vad Jesus ville att vi skulle ha som ideal att leva med varandra (kärlek och inte hat, vilket gör det svårt att klistra ondskeetiketten på kristen tro).

Min tandläkare kan allt om bilar!

Ibland tänker vi att dagens ledare för trossamfunden (alltså vetenskapsmännen som väl är nutidens största auktoriteter) kan mycket, men bara för att en duktig tandläkare inte har koll på SAAb Sonett så blir det inte rätt.

Och lite det visas i boken med all önskvärd tydlighet, bara för att att en känd vetenskapsman i högstämda ordalag säger (skriker?) att Gud inte finns, att memen förklarar allt, så är det inte så. På ett enkelt sätt förklarar McGRath och McGrath var Dawkins tar genvägen förbi att motivera och grunda sina påståenden för att sedan några stycken senare i boken använda dem som absolut tillförlitliga och allmänt erkända förhållanden och företeelser. Ett gott exempel är Dawkins införande och användande av Meme, som även annorstädes erhållit kritik, som här introduceras och inte motiveras och sedan används som om den vore välgrundad genom hans tidigare resonemang i boken, enligt författarna.

Know thy enemy!

I inledningen av boken pekar McGrath och McGrath ut ännu en svaghet i Dawkins resonemang: Han strider mot en kristen tro som väldigt få, om ens någon, har. De jämför tonen med en avart av kristen tro, men att Dawkins har nog svårt att finna någon som företräder en sådan form av kristen tro, däremot uppvisar han själv likheter i sin totala övertygelse om att ha rätt och sitt kategoriska fördömande av de som tycker annorlunda gällande religion än han, låter som en smal sektliknande kristendomsliknande rörelse, men här företräds inriktningen av en professor och publikt framträdande vetenskapsman, vilket blir besynnerligt. Författarna resonerar lite hur man kan fundera kring detta och hur man kan komma runt en sådan innehållslös, men dock tung argumentation.

I inledningen för också författarna ett resonemang om hur man kan möta och samtala med argumentation som inte är sammanhängande, men mest mycket, något som säkert flera av oss som kommit ut som kristna upplevt: Hur själva mängden och de olika sätten att mer eller mindre hetsigt invända mot den kristna tron tar bort tyngden av det stöd som filosofi och vetenskap ger för en kristen livsåskådning.

Vad ska vi med boken till nu då?

Serranohelskinka1
Längst in bland floskler och fula debattknep ligger något fakta eller konkret att pröva! Låt oss hjälpa varandra att diskutera för att tillsammans komma åt sanningen där mitt i alla argument!

Jo jag tycker den har mycket att tillföra om hur vi samtalar med varandra (både den med en kristen tro och den med en ateistisk eller annan tro), om vad vi samtalar om, så att vi håller ihop resonemangen och låter båda sidor få liksom skära med sina vassa knivar in till argumentets inre kärna, så vi inte bara bankar ett påstående i huvudet på motståndaren och vinner debatten, men förlorar sanningen och strävan efter att förstå varandra och verkligheten!

Den är ett utmärkt fallstudium för den som vill växa i sitt filosofiska tänkande och sin argumentationstekning utan att använda jobbiga filosofiska eller retoriska termer!

Den kan med fördel läsas parallellt med Dawkins bok och så samtalar man från olika ingångar med varandra!

Allt gott!

/ Martin Walldén

Vilken Jesus ska jag tro på? – En bokrecension

Det har blivit en del böcker lästa, det har blivit en del bokrecensioner skrivna, ändå kommer det ännu fler, kanske dags att påminna om vad böckernas bok säger om detta?

För övrigt, min son, ta varning:

Det myckna bokskrivandet tar aldrig slut, och flitiga studier gör kroppen trött.

Predikaren 12:12

Jag gillar böcker och jag gillar böcker om Jesus och jag gillar böcker om den historiske Jesus och jag gillar böcker om den historiske Jesus med många fotnoter för vidare studier.

Det här är en bok som jag liksom endast i förbifarten och inte av intresse bar med mig ut från det dignande bokbordet som Duvan dukade upp: Vilken Jesus ska jag tro på? av Lee Strobel , betalat den har jag dock! Men den hade en ganska jobbig titel, jag för min del var inte så intresserad i fler frågor än om den Jesus som framträder i Nya Testamentet är samma som den historiske Jesus. Därför blev den stående i bokhyllan länge, men då jag väl tog fram den så visade det sig att denna lilla skrift (nåja drygt 300 sidor, men i alla fall) innehöll en hel rad pärlor! Så för att inte du ska göra samman misstag som jag och låta denna stå orörd allt för länge så kommer här en slags recension och lite exempel på vad man kan finna innanför pärmarna (om du ärver boken efter en botaniker så kan du förstås finna än mer än det jag berättar om).

d103a368-4d54-4919-a022-824b7d8fb017-1699-000000636e154c84_file
Gömmer sig en skatt eller rent av en godispåse innanför dessa pärmar? Ja, faktiskt också för någon som är van att läsa apologetisk litteratur!

Det som kanske direkt slår en vid påbörjandet av att läsa denna bok är att den, likt ofta i Strobels fall, börjar med något intresseväckande, här utifrån sitt besök i Evergreen Cementary där drygt 400 personer tragiskt ligger begravda efter ett stort kollektivt självmord (förutom barnen som itvingades gift), allt detta på grund av att de följt en falsk messiasgestalt i döden. Han tar sitt avstamp i denna tragedi med tanken om att:

Trosläror får väldigt påtagliga konsekvenser. (Sid. 8)

Så boken är mestadels lättläst, men med relevanta exempel och ovidkommande, men tolkande berättelser från Strobels eget liv och från andra sammanhang, en god läsbarhet således!

Men har den något innehåll då? Jo, det få jag säga! Den är indelade i 6 ”Utmaningar” för en klassisk bild av Jesus, de flesta är mer eller mindre aktuella i nutiden, en del har varit i säck innan de kom i påse (alltså varit ett sätt att angripa den klassiska bilden av Jesus under långa tider).

Vi börjar i Tomasevangeliet och dess kompisar. Här är en av huvudlinjerna att de gnostiska evangelier som framträder ofta i debatten som ska ha bevarat en ursprungligare bild av Jesus och som blivit bortpetade ur Bibeln, denna syn har svårt att hävda sig då den granskas. Dels är källmaterialet inte äldre än för de evangelier som finns med i Bibeln, dels så är de tydligt bortkopplade ifrån den semitiska värld som Jesus levde i, dels så visar han på att man kan finna ett mått av skiljaktigheter i den tidiga kristna världen, men inte på en del punkter där de nu framförda berättelserna om Jesus skiljer sig stort.

En rad dokument med jesusberättelser som inte finns med i Bibelns Nya Testamente tas upp för diskussion.

Sedan fortsätter man med att ta upp om kyrkan förvanskat texterna, man kikar på vad vi kan veta om evangeliernas trovärdighet då vi inte har tillgång till originalskrifterna.

Jesu uppståndelse tas upp och här kommer en del saker som är gott att ha i bakgrunden då man samtalar om kristen tro, antingen från en kristen eller ateistisk tro, till exempel den genomgång av fakta som förklarar varför det historiskt återstår att tro på en uppståndelse för den avrättade Jesus från Nasaret, eller ha en rätt avancerad annan form av förklaring, en som har svårt att klara av Ockhams rakknivDet är vad historien ger oss för valmöjligheter. Denna utmaningsdel tar också upp en del alternativa hypoteser och synar dem i sömmarna, till exempel detta att Jesus svimmade av på korset och kom till sans igen i graven.

Jesus var en gammal hednisk gud! Är en utmaning som boken tar sig an. Den visar på att de påstådda likheterna inte är så stora och att beläggen för att en stor del av dem fanns före Jesus från Nasaret är mycket tveksamma, det tycks mer än troligt att en del av dem snarare lånar från berättelsen om Jesus! 

Borde man inte få välja vad man ska tro på? Är inte Bibeln och kristen tor lite intolerant? I avslutningen tas denna och en del andra frågeställningar upp och diskuteras.

img_7405
Kan man bedöma några bevis efter att ha läst boken?

Till slut, hur är den som apologetisk litteratur? Jag blev glatt överraskad efter att ha lösgjort boken från sin långa olästhet i bokhyllan, den ger en god bild av varför det är värt att ta upp en bok till; Bibeln, och efter att ha läst till exempel Johannesevangeliet fråga sig:

Om det här är sant, vad betyder det för mig då?

Och svaret på det är förstås att det betyder att du och jag har en hemvist i himlen, ett hopp i nutiden och ett löfte om liv med Gud!

Med hopp om god läsning! / Martin Walldén

Jesus historiens huvudperson – en bokrecension

Så har det blivit ännu en bokrecension, denna gång av Markus Ringbäcks bok Jesus – Historiens huvudperson. Det är en behändig bok med lite över hundra sidor, ändå tar den upp många av de viktiga bitarna omkring kristen tro.

img_6555img_6556

Den tar avstamp i detta att av alla miljarder människor som levt, kungar, presidenter och andra så är det ändå snickaren Jesus Josefsson från det lilla obetydliga Nasaret som på många sätt kan sägas vara historiens huvudperson. Kan det verkligen finnas skäl till att det är så? Detta är fokus för den första av bokens två delar, den är också prosaiskt namngiven till ”Del I”, så låt oss gå inte genom denna första dörr till den första delen av denna bok! 

img_6561

Ringbäck går där igenom dels lite olika argumenten för varför Jesus på goda grunder kan sägas vara historiens huvudperson; han skriver på enkel, tydlig och samtidigt innehållsrik och läsvänlig svenska vilket gör kapitlen lätta att komma in i och att komma igenom och när man läst kapitlet så är man mer berikad än innan! 

Mitt favoritkapitel i del 1 är det om att Jesus är verklig, kanske för att det knyter an till min egen brottning med Bibelns trovärdighet och om Jesus verkligen har funnits, men att på drygt tio sidor fånga så mycket av det goda skäl vi har att lita på Bibeln är riktigt bra gjort och något som man kan sätta sig ner och läsa även om man inte är jätteintresserad; en god bok för den som har en kristen tro, men också för den som har en ateistisk eller annan tro, de sidorna orkar man igenom så att man kan skaffa sig en godare bild av argumenten för Bibelns trovärdighet (om man nu inte orkar ta sig igenom det ganska digra utbud i samman genre som finns på Svenska Apologetiksällskapets blogg förstås). 

img_6558

Ringbäck fortsätter med flera goda kapitel där olika aspekter av Jesus tas upp, och det är ju bra tänker jag, trots allt finns det många vägar till Jesus, men bara en väg till Fadern så då är det ju viktigt att det finns gott om påfarter till frälsningsvägen!  

Några av de här påfarterna handlar om vad Gud kan göra, andra om vad han gjort, och ytterligare andra om Guds längtan efter dig och mig och hans vilja att söka oss. Jag tänker att vi som människor är olika och då tilltalas av olika drag hos Gud och då Ringbäck låter de få utrymme så här efter varandra utan att tappa drivet eller läsbarheten så är det endast gott! 

Kort sagt vill jag säga att Del I ger en god grund att stå på för den som börjat sina steg med Jesus rätt så nyligen, eller för den som faktiskt vill veta mer och själv kunna ta ställning till om den där Vägen (det första namn som de kristna kallades) är något att följa, den delen är också bra för den som vandrat ett tag med Jesus men vill kunna ha skäl för sin tro (främst intellektuella, men också en del av mer psykologisk eller emotionell eller rent av existentiell karaktär). 

Den andra delen av boken kallas [paus för trumvirvel……] Trommelwirbel

”Del II”

Här får vi del av fem personers förvandlade liv efter att de mött Jesus och kommit till tro. Här är det kanske mindre hjärnan som arbetar och mer exempel och personliga berättelser av hur Anden leder och förvandlar oss i mötet med den levande Guden. 

img_6560
Sara är en av de människor vi möter i bokens avslutande del.

Det är ett klokt och fint sätt tycker jag att komplettera denna första del med dess argument för att Jesus är historiens huvudperson med exempel på hur livet förvandlats av att Jesus blivit dessa människors livs huvudperson! 

Som konklusion: Boken Jesus – Historiens huvudperson rekommenderas till gammal och ung, både i livsår och i tid räknat tillsammans med Jesus, den rekommenderas också till den som lever med en annan tro än den kristna! 

/ Martin Walldén

Gud – återkomsten

Idag ska vi fokusera på något som låter som en uppföljare till en framgångsrik film, hemma hos oss går dvd-skivan med Tog Story 2 varm, för en tid sedan var vi och såg den tredje uppföljaren (Toy Story 4).

Fokusämnet är dock ingen film, inte ens en så banbrytande film som Tog Story; den första helanimerade 3D-filmen.

200px-Toy_Story_logo
Banbrytande, men inte dagens huvudämne

Nej det vi idag ska kika på är snarare en termometer, en hjälp att för varandra i samtalet om livsåskådning, om tro, om religion, om ateism, om neutral, om utgångspunkt och mandat i samtalet om att leva tillsammans i 2000-talets Sverige, alltså idag och nu och här. Med termometer menar jag att vi ofta kan betrakta världen från lite olika håll, med olika ingångsvärden, men samtidigt förutsätta, eller rent av kräva, att alla ska se den som jag. Några ord om det skrev jag om för en tid sedan i en bloggpost just kallade: ”Hur varmt är badvattnet”, den handlar bland annat om hur det är att komma ut som kristen och hur du som inte är kristen kan och den som är kristen kan uppfatta och prata om saker och ting.

Nu till termometern, den är röd, men innehålla ringet kvicksilver, det är en bok av Joel HalldorfGud : Återkomsten.

img_5831
Kan exempelvis köpas hos Duvan i Piteå

Man kan säga att detta är en bokrecension, likt den som Tobias Sunnerdahl redan gjort, men jag vill egentligen inte tillföra något mer än han gjort, men visa på hur samtalet kan vinna på att föras tillsammans istället för mot varandra, när vi har olika bild och utgångspunkt för religionens plats och roll i samhället. Denna text blir en slags symbios av att en ateistiskt troende, eller någon som tror sig vara en neutral betraktare alltid ändå står på endast en plats, inte på alla platser, vi är inte neutrala, jag slogs återigen av detta och hur klokt det är formulerat i boken och hur, jag tror i alla fall, att var och en oavsett trosövertygelse kan hålla med om det.

Denna text är också en symbios av Joel Samuelssons tankar om Pascals vad, om att det är vettigt, klokt och spelteoretiskt vist att hålla sig till Gud, att anamma en gudstro, framför att inte göra det.

Det jag med dessa många ord vill är att betona vikten av att se värdet hos den andre, och eftersom den lilla, konstiga klicken i Sverige och i svenskt samhälle är den religiösa människan så är det denna lilla klick som jag vill lyfta fram (jag räknade ut att huvudgudstjänsten i vår församling besöks av 5 promille av kommunens befolkning (fler blir det ju om alla gudstjänster i hela Kristi kropp räknas, men fler än 10 % av kommunens befolkning går det nog inte att räkna med som att de är aktivt med i en kyrka i Lycksele)).

Boken har, kan man säga, en undertitel: Hur religionen kom tillbaka och vad det betyder.

Och det jag tycker lyfts fram på ett gott sätt är religionens roll, och då framförallt väckelsens i kristenheten under 1800-talet och tidigt 1900-tal, i att bereda marken för den moderna demokratin och hur religionen i nutiden är en nödvändig komponent för att inte populism som målar ett ”vi mot dom”, ska ta vid där den liberala demokratin har svårt att fylla våra liv. Den liberala demokratiin är bra i kampen, men behöver något mer då kampen är över, den behöver hjälp att fylla på med gemenskaper som fyller liven vi lever med relation, med kött och blir, med gemenskap.

Mjaha, vad blev det apologetiska av detta? Tja, denna blogg rör sig i gränslandet mellan kristen tro, mellan rent förakt av den, mellan intresse av dess tankegods och vad den kristna torn säger, och vad alternativen säger. Så i det gränslandet kan det vara bra för den som högljutt står på barrikaden och skanderar: ”Bort med kyrkklockornas klang!”, ”Ner med prästerskapet!”, ”All religion ska bort ur offentligheten” det kan vara klokt att fråga sig vad som driver en själv, vad finns hos de andra, vad vill den där irriterande minoriteten som får mäktiga imperier att skälva, som får onda samhällsstrukturer att förändras, vad är det med de som vandrar vägen, de som hyllar en död gammal snickare, vad har de att komma med?

/ Martin Walldén

Förr var alla kristna – några ord om kvinnlig rösträtt

Skärmavbild 2019-06-04 kl. 22.29.31 om man betänker att detta är en apologetisk blogg, som i skärningspunkten mellan kristen tro och andra livsåskådningar vill samtala, vill förklara och försvara den kristna tron, för det som nu finns att tillgå som veckan bloggpost är ett tolv år gammalt examensarbete om kvinnlig rösträtt, eller om vi nu ska vara petiga allmän rösträtt. 

Anledningen till att det kan passar sig, eller att det går an, som man kanske kan säga utan övriga jämförelser…

Nå anledningen är inte att verk av undertecknad och firade diktare har samma höjd, nej, men vid Uppsala Universitet producerade jag denna skrift som följer och som undersöker hur relevanta och gångbara bibelreferenser var för motståndet till att införa kvinnlig, eller då snarare, allmän rösträtt.

Fanns det något mer skäl än att han ville sprida dammiga luntor? Ja, det är ju i dagarna (24 maj) 100 år sedan själva riksdagsbeslutet togs som sedan ledde till att en betydligt större del av Sveriges befolkning sedan i valet till riksdagen kunde rösta 1921 (rätt mycket saknades till vår demokrati, men rätt mycket var tillstädes också.

Nå varför det då? Jo det hävdas ibland att ”alla var kristna förr” och det gör att de ord av förundran inför Skaparen som till exempel vetenskapens pionjärer ofta ger uttryck för devalveras, de har liksom (tänker man) inte så mycket annat val än att säga att de tror på Gud. Men jag hävdar att förvisso präglades Europas samhällen under lång tid av kristna tankar och derivat därifrån, men att alla personer var troende eller uttryckte det av något yttre tvång, det håller nog inte sträck. De såg nog Gud i sin vetenskap eller dylikt om de sade det, Newton och andra av den moderna vetenskapens fäder såg helt enkelt både Gud och vetenskapen!

Men denna uppsats som nu strax kommer fram i texten visar förstås på ett mycket senare skede och endast egentligen längst upp i Sverige beslutande organ, Riksdagen, och längst fram i rösträttskampen, men det ger en fingervisning om huruvida alla var kristna i ett land där det skulle dröja mer än en generation innan det blev möjligt att gå ur rikskyrkan utan att inträda i ett annat trossamfund!

Här kommer den, en märklig bit apologetik, men kanske en förnöjsam läsning ändå!?

Kvinnorösträttsfrågan och Bibeln – Bibliska argument i riksdagsdebatten och i tidskriften Rösträtt för kvinnor

Allt gott! / Martin Walldén

Sokrates vittnar: ”Jesus har uppstått!”

Kanske är det svårt att lägga ord i munnen på en redan avliden person, i alla fall om man vill göra anspråk på att de ska vara korrekta, så kanske ska det sägas redan nu:

Sokrates sa mig veterligen inget om Jesu uppståndelse!

En orsak kan vara att han var död redan då Jesus dog och följaktligen även då han uppstod?

Dock spelade han gudomlig fotboll!

Jag tänkte i denna bloggpost reflektera kring några saker om kring påskens stora händelser, påsk har i västkyrkan firats för ett par veckor sedan, för något kortare tid sedan i de ortodoxa kyrkorna. Det som framförallt kommer att avhandlas är förstås vad sjutton som hände? Varför blev det en sådan våg i tiden? Varför föranledde en avrättad man, långt ifrån maktens centrum, en sådan omvälvning i tiden att vi fortfarande skriver bloggposter om honom och det fortfarande finns drösvis med människor som vill lägga tid på att argumentera mot honom och hans existens? Påsken kan sägas uppmärksammades av ungefär tre miljarder människor, så något bör väl ligga bakom detta?

Så frågan är i korthet: Finns det något som tyder på att anledningen är att den döde Jesus lämnade sin grav?

Det blir dock som sagt först en vända förbi Sokrates

img_1853
Sokrates, känd för sin frågande metod, för sin död genom att svepa en bägare gift och för att hålla sina drifter i schack!

Sokrates var en av de klassiska filosoferna i det gamla Grekland. Han har inflytande genom till exempel den ”sokratiska metoden”; alltså att ställa frågor till sin motpart och genom dem resonera sig fram, eller genom dem få motståndarens argument att falla. Han blev mot slutet av sitt ungefär sjuttioåriga liv anklagad av de styrande i Athen för att missakta gudarna och för att förleda ungdomen och dömdes till att dö genom att dricka en bägare gift.

Den främsta källan till kunskap om Sokrates är hans lärjunge Platon, själv skrev nämligen Sokrates ingenting. I Platons berättelse om Sokrates så omfattar denne rätt starkt en platonsk världsbild, så en ständig fråga då man läser Platons verk med Sokrates är vem man möter egentligen, Platon eller Sokrates eller kanske någon mix? Den andra källan till Sokrates är en annan av hans lärjungar: Xenofon, kanske mest känd för sina berättelser om sina krigiska verksamheter?

Inget av ovanstående anses som särskilt kontroversiellt eller osäkert, vågar jag påstå.

img_1854.jpg
Platon, Sokrates lärjunge och främste skildrare av hans liv och lära.

Platons skrifter, som kanske är de bäst bevarade av dessa två källor, skrevs under senare delen av 400-talet före Kristus och in till ungefär mitten av 300-talet före Kristus. De lästa kopiorna vi har är från 900-talet efter Kristus.

Men ett möte med Tacitus kanske kan vara intressant också?

Här finns det inget sportvideo att visa så vi går direkt in på hans verk om de romerska kejsarna. Det är nog det verk som han är mest känd för, och ett verk gärna citerad i kristen apologetik också, men här ska vi inte läsa på om kejsar Nero och de kristna, utan om Tacitus själv och hans uppdragsgivare. Verket består av två delar Historiae och Annales i vilka de romerska kejsarna från Augustus död år 14 efter Kristus till och med Domitianus död år 96 efter Kristus.

Varför skrev inte Tacitus om vad som hände sedan?

Tacitus första historieverk Historiae behandlar förvisso döda kejsare, men i relativ närhet i tid (den tycks ha påbörjats före 105 efter Kristus och avslutats omkring 109 efter Kristus). Den behandlar alla avslutade kejsarkapitel (förutom kejsar Nerva som regerade knappt två år efter Domitianus), dvs den innehåller allt den kan om man vill berätta om vad som skett på kejsarämbetsfronten.

Detta för oss till en tredje antik historiker

Nämligen Lukas, eller som vi kanske känner honom ”evangelisten Lukas”. Han berättar om Paulus som är viktig i skildringen av Jesu uppståndelse, han är en tidig återgivare av händelsen och berättar om en mängd kända vittnen till denna händelse. Paulus hävdar att de flesta vittnena lever när han skriver och han återger en slags formaliserad skildring av det som hänt efter att Jesus döda kropp lagts i graven, en slags trosbekännelse, en sådan återgivning som medvetet formas först efter en stund omkring en händelse.

Nå Lukas berättar om Jesu liv, död och uppståndelse i sin första bok, den vi känner som Lukasevangeliet. I sin andra bok berättar han om vad som sker sedan med stor tyngdpunkt på Paulus liv. Det vi ska läsa här är endast ett mot stycke, nämligen avslutningen:

Där stannade han i hela två år på egen bekostnad. Han tog emot alla som kom för att besöka honom, och han förkunnade Guds rike och undervisade om herren Jesus Kristus med stor frimodighet och utan att bli hindrad.

Apostlagärningarna 28:30-31

Vad händer sedan?

Ja det får vi inte veta. De enda uppgifter vi sedan har är att Paulus dog under kejsar Neros förföljelser, alltså senast år 68 efter Kristus. Det berättar de så kallade kyrkofäderna. Men när vi nu i kapitel efter kapitel nu kämpat oss fram genom det romerska imperiet, varför får vi inte veta hur det slutar? Ett möjligt svar är ju att det inte fanns något slut? Alltså inte då när Lukas skrev texten, Lukas tycks själv varit med på delar av resan, en god gissning är att denna företogs innan Paulus dog och att när Lukas och Paulus skiljdes åt så skrev Lukas denna skildring.

Vad innebär det?

Jo det innebär att livsteckningen i Lukasevangeliet är skrivet före år 68, och rätt långt före eftersom det ska hinna bli en resa till efter det med Paulus. Samma logik som med Tacitus, hans skildring slutar med det den kan skildra, eftersom resten inte hänt, samma bör kunna anses om Lukas!

När skrevs det då?

Tja en god gissning är att båda Lukas verk skrevs före år 68. De finns bevarade tillsammans med det mesta av övriga bibelböcker från ca. 150 år efter att de nedtecknades i Cheaster Beatty och med hela Bibelns Nya Testamente från ca. 300 år efter att de nedtecknades (Codex Sinaiticus). Lite närmare än 1200 år som för Sokrates!

Någon slags sammanfattning av Sokrates, Tacitus och Lukas

Vad vill då denna soppa ge för smak till påsktiden?

Jo lite av följande: Sokrates anses känd, fast källorna är honom närstående (lärjungar) och endast två och dessutom med ett stort tidsavstånd från nedtecknade till våra dagars kopior.

Bibelns källor, och då också uppståndelsens, är nära i tid och dessutom fler till antalet (fyra evangelier, en Apostlagärningar, ett antal brev (de viktigaste Paulus brev)), dessutom stöds de positiva källorna av fiendesidan (som Tacitus, Josefus m. fl.).

Slutsatsen blir!?

Okej, Sokrates har inte vittnat, men bedömningen av det vi vet om honom gör att vi bör ta i beaktande att Paulus säger:

Bröder, jag vill påminna er om evangeliet som jag förkunnade, som ni också tog emot, på vars grund ni står och genom vilket ni blir räddade. Jag vill påminna er om orden i min förkunnelse – den håller ni väl fast vid, annars var det bortkastat att ni kom till tro. Bland det första jag förde vidare till er var detta som jag själv hade tagit emot: att Kristus dog för våra synder i enlighet med skrifterna, att han blev begravd, att han uppstod på tredje dagen i enlighet med skrifterna och att han visade sig för Kefas och sedan för de tolv. Därefter visade han sig för mer än femhundra bröder vid ett och samma tillfälle, de flesta är ännu i livet, men några har avlidit.

1 Korinthierbrevet 15:1-6

Här är liksom en annan nivå av vittnen som kan bekräfta något, mer än 500 stycken, det är fler än två! Som man dessutom kan få träffa eller i alla fall bli facebookvänner med (eller vad man nu hade för sociala medier på den tiden).

Även Tacitus har bidragit med att dessa är i livet, eftersom bedömningen av hans verk ger att Apostlagärningarna är skriven före Paulus död, och då också hans omvittnande om Jesu uppståndelse.

Texten om alla vittnen är dessutom betydligt nyare så tidigt och på den plats det skedde och med kända vittnen som fortfarande kunde frågas så kan en liten byggsten till påskens stora katedral tydligt ses: Det är ingen sentida myt utan ett tidigt vittnesbörd, ja samtida med den kristna kyrkans födelse!

/ Martin Walldén

Jesus – Fakta och indicier. En bokrecension av Fallet Jesus

Hur kommer det sig att det nu blir (ytterligare) en bokrecension? Vore det inte bättre med några handfasta råd till kristna bröder och systrar eller någon tuff motargumentation mot någon invänding från andra livsåskådningar än den kristna?

Kanske är det ovanstående också viktigt, men kanske är det inte så dumt för Jesu efterföljare och hans begabbare att få några tankar om en bok som ger ganska mycket och är lättillgänglig? Så låt mig få presentera: Fallet Jesus av Lee Strobl!

img_9997.jpg
Fallet Jesus, av Lee Strobel, en bra hållplats på resan med eller till Jesus!

Intresseväckande

Det som tilltalar mig är framförallt att vi i intervjuform får följa Lee Strobls egen resa från ateist till kristen. En resa som inte är helt olik min resa, som dock började och slutade som ganska konservativt kristen i en evangelisk-luthersk kyrka. Resan, för Strobl,  började med att hans fru, Leslie, blev kristen:

Leslie, [min fru], förbluffade mig hösten 1979 genom att meddela att hon blivit kristen. Jag himlade med ögonen och beredde mig på det värsta, och kände mig som offer för ett bedrägeri. Jag hade gift mig med Leslie – den roliga, bekymmerslösa, risktagande Leslie – och nu befarade jag att hon skulle förvandlas till någon slags sexuellt hämmad och pryd typ som skulle byta ut vår uppåtsträvande livsstil mot bönevakor och volontärarbete i smutsiga soppkök.

Detta är bakgrunden, en missmodig herre som finner tillvaron förstörd, men som snart upptäcker något annat:

Istället blev jag glatt överraskad – rent av fascinerad – av de djupgående förändringarna i hennes karaktär, hennes redbarhet och självförtroende. Till sist ville jag gå till botten med vad det var som åstadkom dessa fina men viktiga förskjutningar i min frus attityder, så jag satte igång med en helhjärtad granskning av de fakta som talade för och emot kristendomen.

Läsvänlig!

På inte så många sidor så lyckas också Strobl ta oss med till flera av de där svåra frågorna om den kristna trons historiska förankring. Varje kapitel inleds med ett kriminalfall ifrån hans tid som journalist på Chicago Tribune, fall som sedan har stor bäring som exempel inför den fråga som avhandlas i det kapitlet. Själva undersökningen av ämnet är sedan en intervju med en expert på området, men intervjun är inte rakt av nedtecknad utan vi som läsare får del mer av ett sammanhang som om två romanpersoner talar med varandra. Alltså ett samtal utifrån den intervju som varit.

Båda dessa grepp; alltså att ge en helt vanlig tidningsverklighetshändelse som exempel att fasta i och bli intresserad av och en intervju att fördjupa sig i är goda ingångar och gör att man på ett lätt sätt kommer i ämnen som omfattar hyllmetrar, säkert hyllkilometrar av rätt tung och svårtillgänglig litteratur.

Exempel på ämnen

Boken är indelad i tre delar (del 1 om de dokument som pratar om Jesus, del 2 om Jesus som person och del 3 om uppståndelsen) och varje del har delar som i intervjuns form och med tidningsexemplet som ingång behandlar en aspekt av frågan.

Till exempel så är delen om dokumenten både fokuserad på Bibeln och dess manuskript, hur nära i tid de nedtecknades från händelsen de berättar om, hur nära i tid till denna första nedteckning som vi har kvar kopior, eller nutida dokument, och hur många kopior vi har, och så jämförs detta med andra personer eller händelser ifrån antiken eller tiden däromkring och dess dokumentation. Men denna del handlar också om andra manuskript som omtalar Jesus och om arkeologi i relation till Bibeln m.m.

Den andra delen behandlar Jesus som person, vad vi kan veta om honom, om hans karaktär, hans självmedvetenhet eller inte, egentligen frågan om han kan vara Guds son, Guds Messias och om han kan vara en galning eller ej.

Den tredje delen av boken går igenom uppståndelsen, vad vi kan finna för skäl till den, kan denna mirakulösa, ovanliga händelse verkligen ha hänt? Är det inte en fråga om tro bara? Uppståndelsen behandlas utifrån medicinska aspekter, Jesu kropp och graven den ledas i, vittnesmålen om att han setts och andra fakta och omständigheter som kan peka mot Jesu uppståndelse, om detta är den korrekta tolkningsnyckeln till det som hänt i historien.

Inledningssidan av Fallet Jesus; ett exempel på hur boken knyter an ett kriminalfall till ett ämne som berör Jesus.

Men fördjupning då?

En sak som jag uppskattar mycket med boken är att trots omsorgen om läsaren att kunna  på ett enkelt sätt ta sig igenom boken och tillgodogöra sig det material som finns framställt så att man efter bokens genomläsning kan själv bilda sig en uppfattning, eller fälla ett domslut, så har den ännu mer att ge. Den ger inte bara ett faktamässigt underlag för ett avgörande för Kristus, den avslutar också varje kapitel med samtals-, eller reflektionsfrågor och den är generös med noter för att man själv ska kunna fördjupa sig i olika ämnen. Detta gör liksom pricken över i! För mig har det blivit en källa till inspiration att söka än mer kunskap om olika saker och lett till införskaffandet av många tjocka böcker, men också god reflektion med människor och i enskildhet på min kammare.

Så varför ska jag läsa den?

Om du är kristen så ger den på ett gott sätt ganska mycket kött på benen, om du inte är kristen så ger den skäl att ompröva detta ställningstagande och ger rätt stor utmaning till  världsbilden, den gör Bibeln lite mer svårrundad då det gäller att omfatta en världsbild som byter på vetande.

Att den sedan ger en god bild av hur min väg till en välgrundad tro, välgrundad också i hjärnan, såg ut det ser jag som en ren bonus!

Frid och välsignelser till er alla!

/ Martin Walldén

Teologi för ateister del 3 – Bara snälla barn får äta kakan!

Det har blivit dags för del tre av serien Teologi för ateister. Denna vinjett handlar om den där guden som en ateistiskt troende säger sig inte tro på, men som man bekämpar. Problemet är bara allt för ofta att det inte är en gud som en kristen heller tror på. I denna form kikar vi lite på några olika teologiska spörsmål; poängen för dig som ateistiskt troende är att kunna skjuta på rätt mål och för dig som kristen att se att det bara är Jesus som vi behöver avhandla och fokusera på, andra, uppdiktade, gudar får svara för sig! Del 1 läser du här: Gud räddar bara mobbare och del 2: Kommer du till helvetet? Denna serie blir förstås personligt präglad, men jag försöker utgå från ett ganska allmänt kristet förhållningssätt.

[How do] you get pie in the sky when you die!

En variant av att det är himlen som räknas har vi i sången,  skapad av Joe Hill och här framförd av Pete Seegers. Det är en parodi på en kristens evighetshopp och vad det ger för ljus över livet här. Just evighetens ljus över livet är dock en annan berättelse än vad jag vill berätta här, men frågan är ändå hur man får den där pajen!?

Många som är av en annan trosuppfattning (vilket ofta på denna blogg är av ateistisk art)  tycks mena att anledningen till de kristnas lite skenheliga sätt att leva är att de vill liksom förtjäna en plats i himlen, därför blir det också ytligt och lite stomatolleende över en kristen, det gäller att se ut som om man gör allt rätt, alltid är god, så att man kan ta del av det där saliga i himlen.

stomatol

En fattig bonddräng, gör så gott en kan!?

Här har vi det! Vi ska göra så gott vi kan, det är grejen! Eller? Ja nog kommer Gud se till våra omständigheter det tror jag:

Av den som har fått mycket skall det krävas mycket… (Lukasevangeliet 12:48)

Men då är det väl klart? Om vi anstränger oss mycket, då får vi komma till himlen?! Och då visar ju detta för övrigt att religion bara är en grej som uppkommit genom människans historia för när vi är goda då ökar vi vår ställning i gruppen och gruppen ökar sina möjligheter, alltså är religion bara något som ger oss överlevnadsmässiga fördelar!?

Men så var ju frågan hur vi kom till himlen?

Jag kanske ska betona att detta inte pekar ut vem som kommer till himlen, bara att gärningarna tycks inte så viktiga som vi kanske lätt tror (varför dock en kristen tycker, eller kanske hellre bör tycka, att gärningar är viktiga (om det är rädsla för straff av Gud eller vad det är) det återkommer vi till i en annan del av denna bloggpostserie)).

Så då öppnar vi tingsåret 2019, eller vilket år slutet på tiden nu blir!? I slutet tycks det faktiskt bli dom, efter vad vi gjort.

Och jag såg en stor vit tron och honom som sitter på den, och jorden och himlen flydde inför honom, och det fanns inte längre någon plats för dem. Och jag såg de döda, höga och låga, stå inför tronen, och böckerna öppnades. Och ännu en bok öppnades, livets bok. Och de döda dömdes efter vad som stod i böckerna, efter sina gärningar. Och havet gav tillbaka de döda som var i det, och döden och dödsriket gav tillbaka de döda som var i dem, och var och en dömdes efter sina gärningar. Och döden och dödsriket kastades i den brinnande sjön. Detta är den andra döden, den brinnande sjön. Och var och en som inte fanns uppskriven i livets bok kastades i den brinnande sjön.

(Uppenbarelseboken  20:11-15)

Blir jag dömd för smutstvätten och dammet under sängen!?

Absolut! Det är oerhört viktigt hur vi över, vad vi gör med vår frihet, med våra liv! Absolut! Gud är inte fokuserad på ”pie in the sky when you die” endast, utan på hela våra liv! Jag tror inte att denna dom som det här står omär särskilt rolig, jag tänker den som en filmvisning eller återvändande till det vi gjort tillsammans med den som är fullkomlig kärlek, men som ser all vår smutsiga byk. Dock så är det inte smutstvätten som han fokuserar på utan hur ren den blir då han ser på den! 

Hur blir jag då uppskriven i Livets bok?

Ja det kanske är en lämplig avslutning!? Förs och sist så är det i den kristna traditionen så att det handlar om en relation med Jesus, det är hela grejen, inte hur jag lever eller vad jag tror, utan att jag lever med honom (lite som med vilken person som helst, att tro eller inte tro på en persons existens är inget man gör, man lever med personen om man har en relation).

En viktig vers i sammanhanget säger så här:

Ty om du med din mun bekänner att Jesus är herre, och i ditt hjärta tror att Gud har uppväckt honom från de döda, skall du bli räddad. Hjärtats tro leder till rättfärdighet och munnens bekännelse till räddning.

(Romarbrevet 10:9-10)

En vers som brukar användas för att sammanfatta Bibeln säger så här:

Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son, för att de som tror på honom inte skall gå under utan ha evigt liv. Ty Gud sände inte sin son till världen för att döma världen utan för att världen skulle räddas genom honom.

(Johannesevangeliet 3:16-17)

 

Allt gott till er alla!

/ Martin Walldén

(På andra forum: wallden.wordpress.com och Goda grunder)

Zlatan Ibrahimovic – julens stjärna!

Julens budskap om Zlatan Ibrahimovíc – en stjärna föds

Många har hört talas om Zlatan Ibrahimovíc, många har sett honom, många vill se honom spela, en del önskar att han fick vinna en Champions League-titel. Hans insatser i herrlandslaget i fotboll har påverkat stora delar av vår nation. Hans omdöme vad gäller uttalanden om kön och fotboll, hans omdöme och tankar om sin roll i en grupp som ett landslag är vida debatterade. Han är en känd stjärna helt enkelt, och dessutom årsbarn med mig!

Många vill säga sitt om hans tidiga år, de år då han inte själv påverkade så mycket omgivningen utan mer var i händerna på uppväxtmiljö, kompisar, tränare med mera, även han själv har velat ge sin bild av detta. Man kan säga, för att göra en allegori på en av de mer kända observationerna av en stjärna: ”Många vill säga sig ha ’sett hans stjärna gå upp!’”

Här är hela filmen: Den unge Zlatan

Vi kommer alltså inte att främst behandla Zlatans framgångar här, eller eventuella motgångar, utan det som nu lyser mot oss från husen över landet: Stjärnor! Eller vi kommer inte att främst fokusera på alla stjärnor (även om det blir nog så många, så håll i er!) utan just den stjärnan som ligger bakom att vi nu ser stjärnor överallt.

Eller vad det nu är som ligger bakom. Finns det verkligen någon grund för att tro att en stjärna tändes, och kan man verkligen i så fall tro att den tändes av Herran (som psalmen lyder som vi kanske sjungit nu i advents- och jultid)?

Det är i alla fall denna stjärna som vi ska fokusera på nu inför helgen då delar av den kristna kyrkan firar jul med Jesu födelse som huvudtema och andra firar att de vise männen kommer (och säkert finns det delar av kyrkan som inte gör något särskilt jippo alls av detta, där skiljer vi oss ju lite åt i Kristi kropp på jorden). I den del som firar de vise männen i helgen så är fokus på att evangeliet/Guds glada budskap på ett tydligt sätt också är till alla folk, länder, språk, stammar, delar av jorden etc!

Vi fokuserar stjärnan utifrån främst den del av Bibeln som talar om Jesu födelse utifrån stjärnan: Matteusevangeliets andra kapitel (för att få en ännu mer detaljerad bild rekommenderas läsninga v också Lukasevangeliets andra kapitel, det som ofta kallas julevangeliet.

Matteusevangeliet kapitel 2

1När Jesus hade fötts i Betlehem i Judeen på kung Herodes tid kom några österländska stjärntydare till Jerusalem 2och frågade: ”Var finns judarnas nyfödde kung? Vi har sett hans stjärna gå upp och kommer för att hylla honom.” 3När kung Herodes hörde detta blev han oroad, och hela Jerusalem med honom. 4Han samlade alla folkets överstepräster och skriftlärda och frågade dem var Messias skulle födas. 5De svarade: ”I Betlehem i Judeen, ty det står skrivet hos profeten: 6Du Betlehem i Juda land är ingalunda ringast bland hövdingar i Juda, ty från dig skall det komma en hövding, en herde för mitt folk Israel.

7Då kallade Herodes i hemlighet till sig stjärntydarna och förhörde sig noga om hur länge stjärnan hade varit synlig. 8Sedan skickade han dem till Betlehem. ”Bege er dit och ta noga reda på allt om barnet”, sade han, ”och underrätta mig när ni har hittat honom, så att också jag kan komma dit och hylla honom.” 9Efter att ha lyssnat till kungen gav de sig i väg, och stjärnan som de hade sett gå upp gick före dem, tills den slutligen stannade över den plats där barnet var. 10När de såg stjärnan fylldes de av stor glädje. 11De gick in i huset, och där fann de barnet och Maria, hans mor, och föll ner och hyllade honom. De öppnade sina kistor och räckte fram gåvor: guld och rökelse och myrra. 12I en dröm blev de sedan tillsagda att inte återvända till Herodes, och de tog en annan väg hem till sitt land.

Tider och stunder och titlar

Redan utan stjärnan finns det några problem med detta som vi läste, det är lite utanför fokus på denna bloggpost, men finns omdiskuterat till exempel här. Den kanske främsta problematiken rör väl detta att Herodes lever och verkar i texten, men att Herodes dör innan Jesus födelse enligt det sätt att ange tid som säger att något är X år före eller efter Kristi födelse, vilket han gjorde omkring år 4 före Kristus. Dock är det nog inte värre med den saken än att någon räknat fel (i det här fallet munken Dionysius på 500-talet, som nog hade en tuff uppgift och även om vi använder hans uträkning tycks den lämna lite övrigt att önska).

En ytterligare svårighet är Quirinus, han var förvisso under tiden för Jesu födelse ämbetsinnehavare, men i den svenska texten står det ”ståthållare”, dock kan vi läsa noten i exempelvis Bibel 2000 där de beskriver honom som ”Ståthållare år 6-9 e. Kr i den romerska provinsen Syrien.” Den ende som verkar okej ur ett historiskt perspektiv tycks vara kejsare Augustus som var just kejsare under denna tid! En uppställning av dem ger följande årtal vid handen:

Augustus 63 före Kristus – 14 e Kr

Herodes 73 före Kristus – 4 före Kristus

Quirinius 51 före Kristus – 21 e Kr

Någonstans här bör ju Jesus födas i tiden, i en skärningspunkt då alla innehade sina ämbeten. Det som nu skrivits i denna post kanske inte helt reder ut förhållandena kring personer och deras poster, men vi får en riktlinje kring vad för år vi borde kika upp mot himlen för att se en eventuell stjärna. Jag tänker att år 4 före Kristus är den senaste tiden då Jesus kan födas om Bibeln är sann, eftersom Herodes den store ska vara med och i livet.

Stjärnan och stjärntydarna

Det som följer kan bli lite komplicerat, men vi får följa med och det är ofta så att det som ser lite lustigt ut ofta ser lustigt ut eftersom det inte finns samlade som en lösning i historien utan man får leta i många olika källor (dock är väl många källor bra, men det blir ju lite mer komplicerat!).

En sak som är viktigt när man studerar sådant som nu framstår som märkligt är ju att minnas att saker ändras, här illustrerat med att när min frus morfar var liten bodde han i samma hus, i samma by (Lögdeå), som nu (mer än 80 år senare). Dåtiden är likt nutiden så till Ida, men ändå så är det så att när han var liten då fanns det en telefon, ett ishus, flera affärer, bagerier etc i Lögdeå, för 50 år sedan fanns mycket av detta också. Nu ser det helt annorlunda ut, detta under loppet av ett liv på drygt 80 år!

Hur annorlunda är det inte då med en del saker för tvåtusen år sedan? Vi vet inte allt. Till exempel vet vi inte helt säkert om all tideräkning alltid sett likadan ut, vi vet inte om alla år räknades likadant, om det på något sätt blivit ett kontinuitetsbrott på något sätt någon gång under historien. Ett exempel kan vara då det judiska folket fördrevs från Israel, vad hände med skriftligt bevarad kunskap och krönikor då? Ett annat är frågan om vad som hände de år påsken skulle börja vid fullmåne och så var det molnigt över den orten som styrde (Jerusalem)? Vad händer då när vi räknar astronomiskt korrekt? Detta är ju ett exempel som kan spela roll i denna astronomiska fråga om en stjärna som tänds.

Det finns givetvis fler tankar att ha i huvudet, men vi har ju inte ens kommit fram till saken efter cirka två tusen ord, så vi går vidare!

Det vi kan säga som sammanfattning är att en mängd orsaker och anledningar kan göra att då vi försöker förstå historien så kanske vi dels inte kommer fram till hela sanningen, eller så kan vi stå där med flera lösningar, eller flera möjliga lösningar, men vi kan ibland ha svårt att säga vilken som är den rätta och de kan ibland vara svåra att få ihop. Det är nog inget att gråta över, det innebär antagligen ofta att vi antagligen funnit korrekt lösning, men att kunskapsluckor etc gör att vi har svårt att säga det hundraprocentigt säkert, och vi ser också att det kunde gått till på något mer sätt. Vi vet inte alltid allt om de kulturella betingelserna. Ett nutida exempel får vi om vi jämför med ett fiktivt reportage från mig från OS i Peking 2008. Om jag skulle skrivit och beskrivit så hade jag till exempel antagligen beskrivit starttiden på ett annat sätt än den som förstår kinesiskt kultur. I kinesisk kultur är åttan viktig (jämför tretalet, sjutalet, tiotalet i andra sammanhang), den som varit medveten om detta och förstått detta skulle belyst och betonat alla 8:or som skulle in (2008-08-08 invigning kl 8:08 lokal tid PM), men jag har kanske sagt att ”ungefär tio över åtta…”

Zlatan och andra stjärnor är viktigt!

I många stora kulturer världen över både i Sydamerika och Asien och Asien och Europa har stjärnor varit viktiga, man har tagit hjälp av astrologi för att få veta saker, för att tolka verkligheten, och även om detta är lite ”hokus pokus” för många så är kunskapen om stjärnorna och himlen från detta just verklig kunskap, kunskap och vetskap om himlens inbyggare och deras rörelser.

De tre vise männen

I västerländsk tradition är det tre vise män som kommer, de har fått namn Kaspar, Melchior och Baltasar, de är ibland omnämnda som tre kungar. Jag har själv sett tavlor på åtminstone tolv vise män i andra delar av den världsvida kyrkan.

De kallas i grundtexten  ”mager”, de kom antagligen från Babylon eller Persien (alltså nuvarande Irak/Iran) där man under lång tid var/varit intresserade av himlen och himlakropparna och de hade antagligen hovfunktionärer/astrologer hos regenterna i de olika rikena i området. Vi har uppgifter från Tiridates om ett besök år 10 före Kristus hos Herodes den store av stjärntydare och år 66 e Kr besökte astrologer österifrån (nog från Persien) m. fl. Rom med anledning av vad de sett på himlen (anges av Dio Cassius och Seutonius).

Var kom då Zlatan ifrån? Hur var hans barndom? Hur tändes stjärnan?

Ja om detta finns det en dokumentär och minst två böcker, men för denna himmelska stjärna vars ätteläggar nu har tänts i många fönster över världen, så ska vi nog tillbaka till omkring 44 före Kristus då Julius Caesar dog. Över hans likbål uppträdde en nova vilket man då trodde var en ny stjärna som föddes och det ledde till att man trodde att Caesar gått vidare till gudarna och anslutit sig till dem. Efter detta tycks stora stjärnor och stora män och kopplingen dem emellan varit på modet!

Vad visste man om en snickarson från Betlehem i det stora Babylon?

Vi kan köpa att Julius Caesar var känd i den antika världen, men en snickarson från Betlehem? Var han verkligen en stor man? Svar nej, säger jag. Det vi dock vet är att i Babel fanns sedan 500-talet före Kristus judar som deporterats och stannat kvar, det är inte bara i Sverige eller i nutiden vi deporterar och flyttar runt (här tänker jag på de osympatiska omflyttningarna av samer med flera). Det gjorde att judisk tro och tanke var känd, i alla bland lärda i Babylon/Persien etc.

Vem ska styra världen?

Det verkar ha funnits en messiasförväntan eller en förväntan om en stor härskare/ledare eller ett världsherravälde som skulle ha med Judéen (alltså det romerska namnet på Israel) att göra (från Tacitus, Josefus, Seutonius). Den fanns alltså också, eller kanske rent av främst, i den hedniska världen vilket gjorde att man höll koll på om stjärnorna ville säga något! Har man då hovastrologer så kommer tolkningarna av himlen och rörelserna på densamma riktigt nära makten och har lättare att komma in i de krönikor som skrivs i rikena.

Till saken! Finns det någon stjärna!?

Jadå, men kanske är de fler än en? Jag tror att en bakgrund är vad som hände på himlen innan stjärnan med stort ”S” uppträder, men en tolkning är ju förstås att dessa ”förrätter” till huvudmålet är själva stjärnan. Så här kommer lite rykande inaktuella presstoppare från tiden kring Jesu födelse.

Vill ni se en stjärna? 

År 7 före Kristus trädde Jupiter och Saturnus mitt för varandra 3 ggr samma år i Fiskarnas tecken vilket sker en gång på 800 år) och år 6 före Kristus närmade sig Saturnus, Jupiter och Mars varandra i Fiskarnas tecken (vilket händer en gång på 700 år). Detta var betydelsefullt astrologiskt, två lite olika tankar tycks ha funnits kring detta beroende på vilken kultur man frågar, men hur som helst: Fiskarna var förknippat med Israel eller yttersta tiden, den var den sista bilden i zodiaken, själva slutet. Jupiter var förknippad med världshärskaren, eller en kungastjärna, Saturnus med Judéen (eller Israel, Palestina beroende på vilket epitet från romarriket vi väljer). Här finns det en tanke om att romarna i sitt gudamenageri, i sin gudavärld, förknippade den romerska guden Saturnus med den judiske JHWH och att det är därför som den judiska sabbatsdagen (lördagen) kallas Saturnus dag (jmf. engelskans Saturday). Tretalet var viktigt även för babylonierna så dessa triader gjorde dem, vad vi förstår, liksom beredda, eller på tårna; de blev antagligen nyfikna och förväntansfulla, de tankar som fanns om en kommande storhet fick nu liksom lite mer substans!

För judiskt vidkommande fanns det en tradition att Mose födelse skulle ha förebådades eller föregåtts av en konjunktion mellan Jupiter och Saturnus i Fiskarnas tecken. Mose sågs ju som förebådande Messias:

Herren, din Gud, skall låta en profet lik mig träda fram hos dig ur dina bröders led. Honom skall ni lyssna till. (5 mosebok kap 18 vers 15)

Det är som de brev man kan få med inbjudningar till kungen (man får inbjudan en vecka innan som jag minns (det har att göra med etiketten tror jag), men långt i förväg får man en tydlig ledtråd om att man ska vara beredd på att kungen kommer att inbjuda och vilken dag det handlar om), redan det första brevet gör den som får det antagligen beredd och förväntansfull!

Vem tänder stjärnorna? Vem dödar barnen?

I bibeltexten läser vi om Herodes fråga och stjärntydarnas svar:

7Då kallade Herodes i hemlighet till sig stjärntydarna och förhörde sig noga om hur länge stjärnan hade varit synlig…16När Herodes märkte att han blivit lurad av stjärntydarna blev han ursinning, och han lät döda alla gossar i Betlehem och dess omnejd som var två år eller därunder; det var den tid han hade fått fram genom att fråga ut stjärntydarna. (Matteusevangeliet kap. 2)

Detta lede till att kung Herodes dödar alla gossar under två år. Eftersom Herodes dör i mars/april år 4 före Kristus så bör det vara något sådant avstånd minst till det som stjärntydarna och Herodes talar om, alltså omkring år 6 före Kristus. Om jag förstått det rätt så finns det tecken som tyder på att Herodes inte var helt vid sina sinnens fulla bruk på slutet och kanske blivit lite åsidosatt eller i alla fall inte helt regent på grund av det, och då kanske de inte kom på hans dödsbädd och var de där år 5 före Kristus så kan ju båda händelserna på stjärnhimlen ha inträffat före ankomsten och inom två år.

För mig som inte är direkt astronom så har jag uppfattat det som att de två som på engelska heter Berlin Star Table och Sippar Star Almanac berättar att det från år 7 före Kristus var stort intresse och fokus på stjärnhimlen. Också Josefus nämner att det år som följde på konjunktionen år 7 före Kristus så blev det en ovanligt stark messiansk rörelse i Judéen, men att den blev hårdhänt nedslagen av kung Herodes.

Vem är då stjärnan? 

Om detta hade varit en skrivelse om Zlatan Ibrahimovíc så hade det varit självklart vem stjärnan är, eller var (Mr Ibrahimovic!) men nu då? Det är ju självklart så att det kan ha varit ett fenomen skapat av Gud utan resten av skapelsen involverad, något som inte lämnat ens det obetydligaste spår, men om man tänker sig att evangelierna är på riktigt så kan det ju finnas spår.

De vanligaste tankarna är att det varit en supernova, en komet eller bara stjärnkonjunktionen.

Supernova 

En supernova sågs under antiken som en stjärna som föddes (nu vet vi att det är en stjärna som flammar upp). Ifrån kinesiska källor finns noteringar om en sådan supernova år 5/4 före Kristus.

Komet

En stillastående stjärna tyder på en komet, en komet med svans. En komet med svans kan ge intrycket att de står stilla över en särskild plats på jordytan. I antika texter tycks man använda begrepp som stillastående stjärna just om kometer med svans (när de ger intrycket att de stannar över en speciell plats). Josefus berättar om att år 12 före Kristus så stod en komet stilla över Rom i flera dagar i samband med Markus Agrippas död.

Åter till Kina som har noteringar om vad som syntes på himlen, när och hur länge.  En komet med svans syntes och noterades i Kina år 12 före Kristus, år 5 före Kristus och år 4 före Kristus. År 5 är väl egentligen den som passar bäst och den tycks ha synts under våren (vilket kan stämma bra med att herdarna sov ute) och den tycks ha varit synlig i sjuttio dagar vilket ger magerna/stjärntydarna tid att resa till Israel om de gjorde det ifrån Persien/Irak under det att stjärnan syntes.

En annan möjlighet är att de helt enkelt ser stjärnkonjunktionen, går till judarnas kung (i Jerusalem) och där får de höra att det är Betlehem de borde åka till och får hjälp av exv. en ängel eller dyl. i form av en stjärna/ett lysande bloss.

Bonusmaterial

Det finns också intressant koppling till de två år som stjärntydarna svarar Herodes det tycks ha funnits spår av en förväntan hos det judiska folket om att en speciell/märklig formation av stjärnor (konjunktion) ska föregå Messias födelse (A. Edersheim). Och i en Midrash (lärande berättelse eller utläggning av Skriften (Gamla Testamentet)) så berättas att det ska visa sig en stjärna i öster just två år före Messias födelse (Beth ha-Midrash sammanställd av Jellinek)!

Slutkommentar

Detta är alltså några tänkbara möjligheter, vilket gör att vi inte alls måste vika oss för spekulationer kring att ”den där stjärnan det fanns nog mest på det bloss som de bibliska författarna rökte på för att dikta ihop smörjan som sedan blev världens mest lästa bok!” utan den står sig som fin dekoration och astronomiskt fenomen och som vägvisare till livet!

/ Martin Walldén

Artikeln som pdf