Kategoriarkiv: Micael Grenholm

Beror helanden på placeboeffekten?

Jag har ett kroniskt funktionshinder. Jag kan inte svälja tabletter. Det spelar ingen roll hur små de är, får jag inte pulverisera dem är det omöjligt för mig att medvetet få ner dem. Av misstag har jag genom åren råkat svälja alltifrån blåbär till vindruvor, men när jag förväntas åstadkomma något liknande på eget initiativ är det som att be mig gå på lina över Höga kusten.

En vacker oktoberdag 2012 satt jag således och skräckfyllt betraktade en vit tablett, stor som en M&M, som låg framför mig på köksbordet. Jag hade precis kommit hem efter en två veckors sjukhusvistelse där jag hade genomlidit gallstenar och kraftigt sänkta blodvärden. Det sägs att gallsten är det närmaste man kan komma känslan av att föda barn, men ärligt talat föredrog jag det jämfört med att svälja den lastbil som låg framför mig på tallriken.

Min ömma moder föreslog att vi skulle dela den mitt itu. Läkarna hade förvisso kraftfullt betonat att den skulle sväljas hel, men då det inte var en kapsel bedömde vi att en halvering av tabletten inte var någon fara. Inuti var den ljusbrun. Jag stoppade in en halva i munnen och försökte lönlöst att svälja den. Den smakade mintchoklad.

Jag njöt av att tugga godismedicinen de kommande veckorna. Vid ett tillfälle tog de slut, och när jag gick till apoteket och bad om mer granskade de receptet med rynkade pannor och sa ”Nä… den här måste du hämta ut på kirurgen.” Väl där fick jag nya tabletter i en anonym papperspåse. Jag fick aldrig se någon bipacksedel eller information om möjliga biverkningar.

Jag tror att jag fick smaka på lite placebo. Det var gott.

Placeboeffekten syftar på när ”sockerpiller” eller annan verkningslös behandling ges till patienter, och de blir ändå bättre. Det tycks som att själva tron att man får vård ger läkande effekter, snarare än enbart vården i sig själv. Redan på 1700-talet observerades det här fenomenet, och sedan dess har ”sockerpiller” och bluffinjektioner använts regelbundet i modern sjukvård. På senare tid har placebo migrerat över till läkemedelsstudier för att särskilja mellan vilken effekt substansen man vill pröva ger i sig själv och vad som är resultatet av att patienten förväntar sig att må bättre.[1]

Placeboeffekten var länge ett mysterium för sjukvården, men framväxten av psykosomatisk vård där psykisk och fysisk hälsa ses som beroende av varandra har kastat nytt ljus över placebo.[2] Precis som att ett medmänskligt bemötande med beröring, tröst och lugnande ord förbättrar läkningsprocessen kan tryggheten i att veta sig få vård vara läkande i sig själv oberoende av vårdens egna effekter.[3]

Många skeptiker har argumenterat för att vid de tillfällen då människor blir friskare efter bön så beror det på placeboeffekten. Bönen är på så vis läkande, men inte för att det leder till att Gud eller någon annan andlig varelse mirakulöst svarar på bönen utan för att den sjuke tror att bönen ger effekt, och då gör den det.

Försöker någon applicera det resonemanget på vetenskapligt oförklarliga tillfrisknanden efter bön (VOTEB) begår de dock ett grundligt misstag. Jag har samtalat med flera ateister som förklarar alltifrån syn som återvänder till cancer som försvinner med placebo. Det blir universalförklaringen till alla oförklarliga tillfrisknanden, hur de än ser ut. Dessa ateister har större tro på placebo än vad många kristna har på Gud.

Verklighetens placeboeffekt är inte riktigt så magisk. En omfattande Cochrane-studie av hundratals placeboexperiment visade att effekten var väldigt begränsad, den kan reducera smärta och yrsel men inte mycket mer.[4] Placebo kan lindra symptom, men det finns inga substantiella bevis för att effekten kan bota grundsjukdomen som ger upphov till symptomen. Effekten tenderar därtill att vara väldigt tidsbegränsad. American Cancer Society konstaterar på sin hemsida:

Usually the term “placebo effect” speaks to the helpful effects a placebo has in relieving symptoms. This effect usually lasts only a short time. It’s thought to have something to do with the body’s natural chemical ability to briefly relieve pain and certain other symptoms.

Placeboeffekten är därmed begränsad både i vad den kan åstadkomma och hur länge den verkar. Därtill är den väldigt känd, det finns knappast någon doktor som inte har koll på placebo. När läkare landar i att något är vetenskapligt oförklarligt har de därmed redan uteslutit placebo och andra kända psykosomatiska effekter.

Ni kommer kunna läsa mer om detta i min kommande bok om dokumenterade mirakler som ges ut i mitten av 2019.

Noter

[1] Pohlman, Shawn et al. 2013. “The Placebo Puzzle: Examining the Discordant Space between Biomedical Science and Illness/Healing.” Nursing Inquiry 20(1): 72–73.

[2] Miller, Franklin G. et. al. 2009. “The Placebo Effect: Illness and Interpersonal Healing.” Perspectives in Biology and Medicine 52(4): 530–31.

[3] Smithbattle, Lee et al. 2016. “Placebo and the Healing Process.” Clinical Nursing Research 25(6): 587–89.

[4] Hróbjartsson, Asbjørn och Gøtzsche, Peter, 2010: ”Placebo interventions for all clinical conditions.” Cochrane Database Systematic Review, Jan 20;(1):CD003974. doi: 10.1002/14651858.CD003974.pub3.

[5] Miller et. al. 2009 gör skillnad på ”disease” och ”illness”, där det förra syftar på den biologiska dysfunktionalitet och det senare är symptom och kroppens respons på sjukdomen. ”Disease adversely affects the organism; illness adversely affects the person.” (s. 523). Deras slutsats är att placebo kan reducera någons ”illness”, men inte förändra någons ”disease”.

Annonser

Ungdomar är såååå passionerade för apologetik!

Min fru sommarjobbade på ett äldreboende i år, och fick en dag av en kollega plötsligt frågan: ”Tror du på objektiv moral?” Han var ateist och hade suttit och diskuterat det moraliska Gudsbeviset med sina klasskompisar på gymnasiet. Det som för bara några år sedan ansågs vara förbehållet akademiska filosofer, är numera det man tjötar om innan gympan.

I somras var jag en av ledarna för tonårsbibelskolan på Götabro och höll några lektioner om apologetik. Intresset var solskarpt, frågorna haglade och ungdomarna ville veta mer, mer, mer om hur man bemöter kristendomskritikernas argument. Flera av dem gick med i Svenska apologetiksällskapets FB-grupp när det blev lunchrast.

Samma sommar höll Tobias Sunnerdahl, ledamot av SAS styrelse, i två apologetiska seminarier på Gullbrannalägret. Det första handlade om Guds existens, det andra om Jesu historicitet. Båda seminarierna besöktes av uppskattningsvis 500 ungdomar, mer än halva lägret.

20180914_200708.jpg

I fredags var jag på Folkungakyrkans ungdomsgrupp i Stockholm och ledde en samtalskväll utifrån vårt koncept Ärliga frågor: apologetik för tonåringar. Det blev en stormsuccé. Ungdomarna ställde så bra och tänkvärda frågor om Bibeln, Guds makt, tro med mera. De hade fokus hela kvällen och var riktigt tacksamma efteråt. Ungdomsledarna vill att vi kommer fler gånger.

Apologetik må vara ett tråkigt ord, men vad ordet åsyftar är något som är otroligt relevant och engagerande inte minst för kristna ungdomar. Jag skrev om detta i Sändaren för några veckor sen:

Försök sätta dig in i hur det är att vara ung kristen i Sverige i dag. Det du får höra om kristendom och religion i skolan från både klasskamrater och lärare är ofta av en helt annan art än det du hör i kyrkan. Forskning visar att svenska skolor ofta har en ateistisk grundinställning i undervisningen. Icketroende ungdomar fångar ofta upp huvudlösa påståenden om religion från internet (såsom att Jesus aldrig har funnits eller att religion orsakar alla krig) som deras kristna klasskamrater ofta inte vet hur de ska svara på.

Kristna ungdomar spenderar betydligt mer tid i skolan än i kyrkan. Med tanke på att kristendomskritiken är så utbredd, radikal och har en status av att vara ”intelligent” och ”rationell”, är den stora frågan inte varför många ungdomar lämnar församlingarna, utan varför det är några som stannar!

Den kognitiva dissonansen mellan att under flera år höra att Jesus uppstod på söndagen och att mirakler är omöjliga på måndagen blir till slut outhärdlig för många ungdomar. Lösningen ligger då i att antingen tona ner trons betydelse, eller överge den helt.

Hur kan vi som församlingar adressera detta? Genom att ge plats för ärliga frågor i vårt ungdomsarbete och hjälpa ungdomarna tänka apologetiskt. De behöver kunna lyfta invändningar som de möter i klassrummen eller på sociala medier, och få hjälp att formulera svar på dem.

Tiden är verkligen mogen för en apologetisk revolution bland unga. Låt oss sätta oss ner med dem, gräva i saker de får höra i skolan och på nätet, och hjälpa dem formulera svar på det hopp vi äger.

Kan rationalitet finnas utan Gud?

I våras hade jag äran att få debattera Guds existens med Simon Liljestrand, en påläst och respektfull ateistisk röst på nätet som jag har interagerat med i flera år. Ämnet var ”Är det rationellt att tro på Gud?” och vi kom in på flera intressanta frågor såsom universums finjustering, lidandets problem och mirakler.

Det jag tyckte var mest spännande dock var att ställa frågeställningen på huvudet och fråga hur rationalitet ens kan finnas om Gud inte finns?

Simon Liljestrand förnekar likt många andra ateister att det finns en fri vilja, se videon ovan. Sam Harris, en av världens mest inflytelserika ateister, har skrivit en bok om att fri vilja inte kan finnas, och han får medhåll från populära ateistiska youtubers som KosmicSkeptic och RationalityRules. Utifrån dessa herrars naturalistiska världsbild finns det inte utrymme för fria varelser som fattar beslut oberoende av sin neurobiologiska input. Fortsätt läsa Kan rationalitet finnas utan Gud?

Pikachuargumentet för Guds existens 

Ja, du läste rätt. Pikachu, det energiska strömförande Pokèmondjuret är inte bara en mästare på att se söt ut, han går även att använda för att belägga existensen av Gud. En ateist måste välja på att tro att Pikachu i en värld långt borta är president för USA med Michael Jackson som presstalesman, eller börja tro att Gud finns. Låt mig förklara varför.

När ateistprofeten Christopher Hitchens fick frågan vad som är det bästa argumentet för Guds existens, svarade han universums finjustering. Argumentet, som Justin Brierly förklarar i videon ovan, går ut på att ett universum som slumpartat uppstår utan någon plan eller design bakom med allra största sannolikhet omöjligen kan innehålla liv. De naturkonstanter som avgör kraften i gravitationen, protonernas laddning med mera hade kunnat vara annorlunda, och i nästan samtliga scenarior hade liv varit omöjligt i hela universum. Rymden hade antingen expanderat för snabbt eller långsamt så att stjärnor, planeter – ja, molekyler – inte hade kunnat bildas. Än mindre liv.

Den vanligaste ateistiska responsen på detta problem är att hävda att vårt universum inte är det enda som finns. Om det finns ett multiversum med ett oändligt antal universa vars naturlagar och konstanter varierar, så är det inte längre extremt osannolikt att vårt universum innehåller liv. Att häpnas över att det är ”finjusterat” blir lika meningslöst som att slås av att jorden är på ”perfekt avstånd” från solen – med miljarder solsystem är det oundvikligt att perfekta avstånd dyker upp här och där.

Fortsätt läsa Pikachuargumentet för Guds existens 

Fyra anledningar till att David Hume hade fel om mirakler

Mitt bokprojekt om dokumenterade mirakler är i full gång, och det vore omöjligt för mig att skriva en sådan här bok utan att nämna David Hume. Den skotske 1700-talsfilosofen skrev som ung en essä om mirakler som han själv benämnde som ”evigt” då det skulle ”vara användbart så länge världen består.”[1] Essän är populär bland dagens ateister: Richard Dawkins kallar Humes argument mot mirakeltro för ”kärnfullt”,[2] Christopher Hitchens tyckte att det var ”obestridligt”[3] och Michael Shermer benämner det som ett ”knockdown argument”.[4]

Är det verkligen så? Jag hittar åtminstone fyra stora problem med Humes resonemang som borde få dem som hyllar det att tänka till.

1. Självmotsägelser

När man tittar närmare på vad Hume skriver i sektion X av hans Enquiry Concerning Human Understanding[5] ser man att han inte ger ett argument mot mirakler, utan flera. Merparten av dem är hämtade från andra filosofer, och enligt John Earman som författat Hume’s Abject Failure klumpas de ihop av Hume på ett förvirrande sätt trots att de säger emot varandra.[6]

Det tydligaste exemplet på detta är hur Hume i del ett av essän presenterar ett ”bevis” för att vi aldrig ska tro på ett mirakel: ”Ett mirakel är ett brott mot naturlagarna, och då fast och oföränderlig erfarenhet har slagit fast dessa lagar, är beviset mot ett mirakel, från sakens själva natur, lika stort som något argument från erfarenhet möjligtvis kan tänkas vara.”[7] Oberoende av vilka bevis som anförs för ett mirakel väger alltså bevisen för de naturlagar som Hume anser att de bryter alltid tyngre. Fortsätt läsa Fyra anledningar till att David Hume hade fel om mirakler

Dokumenterade mirakler som gudsargument!? Kickstarter till 4 maj!

Hur vore det att vara med och formulera ett nytt gudsargument? Några klassiska gudsargument finns listade här och några från denna blogg finns här!

Micael Grenholm, en av Svenska Apologetiksällskapets medarbetare, har dragit igen ett Kickstarterprojekt för att dokumentära mirakel och av detta material skriva en bok och formulera ett gudsbevis/gudsargument utifrån dokumenterade/bekräftade mirakel! Spännande!

Du kan stödja detta projekt på Kickstarter och också se en presentationsvideo, notera att om inte målet är nått till den 4 maj så försvinner projektet från Kickstarter!

Här nedan kommer några urdrag ur projektets beskrivning!

Kvalité

Jag vill i min bok samla de mest högkvalitativa dokumenterade mirakler jag kan hitta. Det innebär mätbara förändringar efter bön som det saknas någon vetenskaplig förklaring till. Jag kommer fokusera på helande och leta efter exempel på när läkare har konstaterat att någon är sjuk, att de inte kan botas medicinskt och att de efter bön blivit friska på ett för vetenskapen oförklarligt sätt. Jag kallar dessa händelser för VOTEB – Vetenskapligt Oförklarliga Tillfrisknanden Efter Bön.

VOTEB kan inte förklaras med placebo eller psykosomatiska effekter, för då hade de inte varit vetenskapligt oförklarliga. Jag vill samla fall som både är så häpnadsväckande och väldokumenterade att ateismen kräver mer tro än kristendomen.

Metod

Jag ser även fram emot att intervjua människor som har upplevt helanden och deras anhöriga, läkare, vetenskapsmän, filosofer och teologer. Jag vill att boken ska ha tyngd, samtidigt som jag strävar efter att paketera det på ett lättillgängligt sätt som många kan ta till sig.

Bön

Min bön och förhoppning är att boken ska vara till uppmuntran och hopp för dem som redan tror, och en ögonöppnare och inbjudan för dem som ännu inte tror. Be gärna med mig att boken får nå dem som behöver den och att den Helige Ande inspirerar skrivandet.

 

Böner och välsignelser över projektet!

/ Martin Walldén (bloggredaktör)

PS. För lite mer bakgrund om samma ämne från Grenholm kan följande studeras:

Om vetenskapligt oförklarliga tillfrisknandet efter bön (VOTEB)

och

Varför mirakler är så frånvarande i västerländsk apologetik

På populär nivå har kristna hänvisat till mirakler som argument för trons sanning ända sedan urkyrkan. I NT ser vi hur man pekar på mirakler för att visa hur Israels Gud är med Jesus (Joh 3:2), att han är levande och verksam (Luk 7:16) och att han existerar (Apg 17:31). Läser man missionshistoria ser man gång på gång hur missionärer demonstrera evangeliets sanning genom att låta den Helige Ande verka mirakulöst. Som John Wimber med kollegor uppmärksammade på Fuller Seminary under 1980-talet är tecken och under något miljontals människor uppger som skäl till att de tagit emot Jesus världen över.

Trots detta lyser dessa mirakler med sin frånvaro i modern, västerländsk apologetik. Det finns ett mirakel som vi flitigt diskuterar och debatterar med ateister om: Jesu uppståndelse. Möjligtvis lyfter vi in andra bibliska mirakler i den diskussionen. Men moderna mirakler undviks av flera inflytelserika apologeter, och betraktas ibland som lite oapologetiskt.

Apologeter utan under

Justin Brierly
Justin Brierley

Den store apologeten William Lane Craig har sagt “I don’t appeal to miraculous healings as arguments for God’s existence […] I think that there are weightier arguments for the existence of God than pointing to miracles.” Timothy McGrew når diskuterar i sin välskrivna artikel om mirakler nästan uteslutande bibliska mirakler, inte moderna. Justin Brierley, värd för det apologetiska debattprogrammet Unbelievable på Premier Christian Radio (vars podcast jag verkligen rekommenderar), har uppmärksammat moderna mirakler några gånger men har medgett att det inte är särskilt ofta. Som förklaring till detta har han sagt följande

This is kind of unusual for me […] we’re tending to deal with the kind of philosophical arguments for God, can we trust Scripture, those kinds of brainy, intellectual issues if you like. And in the field of apologetics, as it’s sometimes called, the sort of miracles stuff is sort of considered a bit like, “out there”. It’s very difficult to verify, it’s not objective in the way that we can talk about evidence for God and the Bible and that kind of thing. So in my view I think a lot of apologists tend to steer away from it.

Att mirakler inte skulle vara objektiva och möjliga att verifiera stämmer inte, jag har tidigare skrivit om vetenskapligt oförklarliga tillfrisknanden efter bön som utgångspunkt i ett terasologiskt* Gudsargument. Varför verkar inte Brierly medveten om det, och varför avskriver Craig och McGrew moderna mirakler som en bra grund för apologetiska argument? Jag kan tänka mig följande anledningar:

1. Frånvaro av karismatiker

Inom pingströrelsen har det länge funnits ett teologiförakt, som i Väst kom att förändras först för bara några decennier sedan. Västerländsk apologetik har istället dominerats av ickekarismatiska evangelikaler, anglikaner och katoliker. Flera av dem har trott på cessationism, läran att Andens gåvor upphörde med apostlarna, och få har personliga erfarenheter av mirakler. Detta gör att en del apologeter har hållt med ateisterna om att moderna mirakler inte sker, och andra har tyckt att det varit för främmande och ”out there”, som Brierly säger, för att användas inom apologetik.

2. Frånvaro av logisk struktur

De flesta apologeter ägnar största  delen av sin tid åt att upprepa saker andra har sagt och skrivit. Det är inga konstigheter, så gör alla tänkare. Vi bygger på dem som gått före genom att modifiera och kombinera existerande idéer. De som ägnar sig åt ett grundarbete med att bygga upp ett nytt argument eller en ny teori from scratch är i minoritet.

Vad jag vet har ingen än så länge satsat på att utveckla strukturen för ett argument utifrån moderna mirakler som man kan använda i kristen apologetik – förmodligen på grund av punkt 1 ovan. Karismatiska apologeter är då mindre rustade att prata om mirakler, och faller hellre tillbaka på kosmoliska, teleologiska eller moraliska Gudsargument som redan är utvecklade.

3. Frånvaro av erfarenhet

Även apologeter som har en karismatisk teologi kan ibland sakna särskilt stor erfarenhet av mirakulösa händelser. Jag själv har läst om betydligt fler mirakler än jag faktiskt sett själv med egna ögon. Möjligtvis så kan det hos vissa finnas en oro att ateisten man debatterar mot begär bevis där och då, medan diskussioner om Jesu uppståndelse eller universums finjustering ställer mindre krav på att man lever som man lär. I själva verket skulle en sådan invändning från ateisten vara osaklig – att man menar att mirakler sker idag innebär inte nödvändigtvis att man kan beställa dem på kommando.

Förändring på gång

Keener's Book
Keeners bok

Jag tror dock att vi inom en snar framtid kommer börja använda miralogiska argument för Guds existens i västerländsk apologet. Professor Craig Keeners arbete Miracles, som består av över 1000 sidor i två volymer, introducerade moderna miraklers existens till den breda massan akademiska kristna. Apologeten Gary Habermas uttryckte i en gemensam föreläsning med Keener att det är dags att använda dessa moderna mirakler i apologetiska resonemang.

Jag själv kommer snart kicka igång ett bokprojekt om dokumenterade mirakler och hur de kan användas som argument för Guds existens. Jag tror jag kommit något på spåren när det gäller den logiska strukturen som behövs för att ett sådant här argument ska fungera.

Naturligtvis kommer jag behöva interagera med mer litteratur och fler tänkare under projektets gång – säg gärna till om du vill bidra med dina tankar eller känner till bra känslor. Jag är hoppfull över möjligheten att detta så småningom kan bli ett nytt standardargument tillsammans med de kosmologiska, teleologiska, moraliska och Jesu-uppståndelsegiska argumenten för Guds existens.

Uppdatering: Nu kan du stötta mitt bokprojekt om dokumenterade mirakler via Kickstarter!


*Det är symptomatiskt att det inte finns ett etablerat ord för studiet av mirakler. Dynamologi syftar på studiet av krafter, och semeiologi på studiet av skyltar, så teras (under) var det enda grekiska ordet kvar. Även om terasologi än så länge inte orskar mer än rynkade pannor föredrar jag det ändå framför miralogi, eftersom det skulle vara en skandalös blandning av latin och grekiska.