Kategoriarkiv: Micael Grenholm

Bo Rothsteins pinsamma försök att bevisa hur religiösa människor är korrupta och omoraliska

Jag förstår inte varför DN Debatt fortsätter publicera debattartiklar av Bo Rothstein där han om och om igen för samma vilseledande argumentation för att religion orsakar omoral och korruption. För min del har det närmast blivit en tradition att bemöta hans lögner var gång han blivit publicerad, jag gjorde det 2015 och även 2019. Min kritik är densamma eftersom Rothstein aldrig ändrar sin argumentation: hans bisarra idéer om att religion skulle orsaka alltifrån lögn till spädbarnsdödlighet bygger på en diffus uppfattning om religiositet och en pinsam ihopblandning av korrelation och kausalitet som är ovärdigt en professor i statsvetenskap.

Det som gör hans senaste debattartikel särskilt pinsam är att han hänvisar till forskning som dragits tillbaka för att den inte hade tillräcklig vetenskaplig kvalitet. Han skriver:

En särskilt intressant studie har jämfört barn som växer upp i religiösa hem med de som växer upp i sekulära. Studien bygger på över 1 000 barn i sex länder (Chile, Jordanien, Kina, Kanada, Turkiet och USA). Resultatet från denna studie är att barn som växt upp i sekulära familjer i alla dessa länder var mer altruistiska, och mindre hämnd­benägna.

Om ni följer länken ser ni att artikeln är tillbakadragen (”retracted”):

Det bisarra är att det är Rothsteins länk! Varken han eller redaktörerna på DN Debatt tycks faktiskt ha uppmärksammat att hans källa inte längre är giltig, eller så bryr de sig inte. Jag antar att saker som fakta och sanning inte är så viktig när man bedriver korståg mot religiositet.

Robert Woodberry sammanfattar kärnfullt problemen med artikeln på följande sätt:

So, how do we evaluate if this research is worth taking seriously? A six-question test—outlined in brief here and in more detail later—help answer this question.

1) Does the research adequately deal with and explain previous literature? No. 

2) Is the article in an appropriate, peer reviewed journal, where scholars are likely to have been able to catch the major flaws? No. 

3) Do the authors use a representative sample of the groups they are studying? No. 

4) Do the authors do sufficient work to demonstrate that the relationship between religion and giving behavior is causal? No. 

5) Is the statistical analysis rigorous and appropriate? Is it plausible that difference in religious upbringing is the only thing that makes stickers more valuable to some of the children than other children? No. 

6) Is religion carefully measured and are religious groups carefully distinguished? No. 

Joel Halldorf påpekar på Twitter att han försökt uppmärksamma Rothstein en tid på att denna studie, som han även tidigare har hänvisat till, drogs tillbaka för tre år sedan. Men utan framgång.

Problemen med Rothsteins resonemang är inte begränsat till en enskild ogiltig källa. Det Rothstein struntar i att göra i sina debattartiklar är att presentera någon slags mekanism som skulle göra att all form av religiositet gör folk korrupta och får deras barn att dö innan fem års ålder. Kanske är det så att alla världens religiösa ledare predikar att mutor är bra och att bebisar ska offras på altare? Inte? Så varför envisas Rothstein med att religionen och dessa samhällsproblem skulle ha med varandra att göra?

Om religion gjorde att spädbarn dog och människor blev korrupta borde man kunna se det i Sverige också, eller hur? Det är trots allt i Sverige Rothstein vill förbjuda religiösa friskolor. Men Rothstein argumenterar inte för att jag och andra kristna tar mutor i större utsträckning än han själv, för det är en absurd tanke och något det inte finns bevis för.

Faktum är att han inte diskuterar data från Sverige alls, utan fokuserar istället på amerikanska studier som pekar på att evangelikala kristna i större utsträckning är rasistiska och har låg tillit till andra människor. Här blir återigen problemet med att klumpa ihop all ”religion” tydligt: i USA är ”evangelical” en social och politisk grupp minst lika mycket som en andlig, med stark koppling till ett parti vars ledare kallar afrikanska länder för skithål och mexikanare för våldtäktsmän.

Som Magnus Hagevi, professor i statsvetenskap vid Linnéuniversitetet, påpekar i en respons till Rothstein visar svensk forskning att svenska gudstjänstbesökare är mindre benägna att rösta på rasistiska partier. Aktivt kristna i Sverige har även stått på barrikaderna för att hjälpa tiggande EU-migranterna, medan Rothstein vill förbjuda att ge pengar till dem som tigger trots att tiggeriforskningen tydligt visar att de som tigger bara får det sämre då.

Cynikern i mig gissar att Rothstein inte kommer att läsa och ta till sig av denna text eller andra som kritiserar hans felaktiga metoder, och istället publicera ännu en debattartikel om några år på DN Debatt där han predikar samma felaktiga budskap utan att bemöta sina kritiker. Men undrens tid är inte förbi – kanske kommer en dag då Rothstein likt artikelförfattarna han hänvisade till tar tillbaka det han har skrivit?

Därför spelar det oerhört stor roll om moralen är objektiv eller subjektiv

Är det inte märkligt hur många ateister som ifrågasätter existensen av objektivt gott och ont också kritiserar Bibeln eller kristendomen för att orsaka en massa ont?

I mitt förra inlägg skrev jag om Amanda Sköld som i en av oss arrangerad debatt med Stefan Gustavsson kallade objektiv moral för ett ”ogrundat antagande”, men som också riktar mycket moralisk kritik mot kyrkor i samband med SVT-dokumentären Gud som haver barnen kär.

Det fick mig att tänka på Richard Dawkins, har både sagt att universum finns ”ingen design, inget syfte, inget ont, inget gott, inget utom hänsynslös likgiltighet”, och att religion idag skulle vara ”en ondskefull kraft” (”a force for evil”).

Amandas egen respons var kortfattad: ”Inte konstigt alls. Eftersom SUBJEKTIV moral existerar. 😉” Jag svarade:

Subjektiv dryckpreferens existerar också, men inte gör det att jag går omkring och kritiserar dem som inte gillar kiwijuice för att de gör något fel. Det skulle jag bara göra om jag utgick från att min subjektiva preferens stämde överens med en objektiv sanning som andra ignorerade. 🥝

Amanda svarade:

”Om du kände subjektivt lika lite eller lika mycket inför kiwijuice som inför tex mänskligt förtryck, då förstår jag definitivt att du inte skulle göra det. 😊 Nu råkar det vara så att jag – subjektet Amanda – känner mer inför vissa saker än andra. Men vi fungerar ju olika!”

Fortsätt läsa Därför spelar det oerhört stor roll om moralen är objektiv eller subjektiv

Ateisten som ifrågasätter objektiv moral och kritiserar kristendomen för att vara omoralisk

Någon vecka innan jul arrangerade vi en debatt om huruvida objektiv moral kan existera utan Gud inom ramen för vår debattserie ”Otroligt?”. Sveriges främste apologet Stefan Gustavsson, som leder vår vänorganisation Apologia, mötte den ateistiska debattören Amanda Sköld som är uppvuxen i en pingstkyrka.

Stefan argumenterade för att det är bara om Gud finns som våra subjektiva moraliska övertygelser kan stämma överens med en objektiv, sann moral, för ateismen kan inte redogöra hur objektiva moraliska fakta ens skulle kunna finnas och hur vi skulle få reda på dem. Amanda ifrågasatte existensen av objektiv moral, hon kallade det ett ”ogrundat antagande”, och menade att varken tron på objektiv moral eller Gud behövs för att vi ska kunna leva moraliska liv som minimerar lidandet i världen.

Debatten är värd att se i sin helhet, både Stefan och Amanda hade en vänlig och respektfull ton som jag verkligen uppskattade och samtalet utvecklades på ett spännande sätt. Stefan anmärkte efter ett tag något jag själv tänkte på under debatten: att Amandas ifrågasättande av objektiv moral inte rimmade särskilt väl med att hon själv hade fasta moraliska övertygelser som hon bland annat kritiserade kristendomen för att inte följa.

Det här blir extra tydligt med tanke på SVT-dokumentären ”Gud som haver barnen kär” som släpptes några veckor efter att vi arrangerade debatten. Där berättar Amanda och andra personer om sin uppväxt i religiösa sammanhang. Amanda kritiserar bland annat hur pingstkyrkan hon växte upp i beskrev homosexualitet som syndigt och som en sjukdom. Dokumentären beskriver också barn som blev livrädda för helvetet eller demoner, samt dem som växte upp i Jehovas vittnen och har blivit helt socialt utestängda efter att de slutade tro.

Jag har kommenterat dokumentären tidigare och ska inte upprepa allt som går att säga om den här, men vill kortfattat påpeka att jag tycker det är jätteviktigt av kyrkorna att lyssna på dessa berättelser och ta till sig av kritiken. Samtidigt tycker jag att Amanda går för långt när hon på sin blogg kritiserar att ledarna för Pingst inte ”tar avstånd från lärorna” som orsakade hennes rädsla som barn, såsom läran att demoner existerar. Hon skriver:

Om min före detta församling trots allt tar avstånd från lärorna jag berättar om i dokumentären, så uttrycker de inte det. Det enda specifika som pastorn säger i artikeln är att man inte ska undervisa om demoner för barn. Men han säger inte att demoner inte finns, eller att de inte ska undervisas om över huvud taget.

I ett annat inlägg skriver hon:

Jag vill inte ha kärlek från kyrkliga ledare, jag vill inte ha böner och jag vill inte ha en ursäkt. Att säga förlåt befriar er inte från skuld och ansvar. Ni kan inte kasta runt förlåtelse som godis och sedan förvänta er applåder. Det är helt meningslöst att säga förlåt om ni fortfarande tycker likadant och om ni fortsätter att orsaka samma skada mot andra barn. Jag vill att ni står för det ni gör och möter konsekvenserna av guds ord: PTSD, självskadebeteende, depression och självmord.

Det finns så många problem med detta resonemang.

Sakpåståenden blir inte mer eller mindre sanna beroende på hur människor mår av dem. Barn kan få allvarliga psykiska men av att höra om klimatförändringar eller döden. Det avgörande är hur man pratar om det, inte att man gör det. En person jag känner blev som barn så livrädd för klimatförändringarna som liten att hon grät och fick panikattacker om mamma köpte något som inte var ekologiskt. Det är inte ett argument för att klimatförändringar inte finns eller att man inte ska prata med barn om det – men den stora frågan är hur.

En av anledningarna till att många har velat dela med sig om hur deras religiösa uppväxt inte ledde till att de mådde dåligt eller tog skada är just för att visa att problemet är inte nödvändigtvis lärorna i sig, men det de får höra är att de ska hålla tyst och lyssna på dem som farit illa istället. Denna meta-debatt framstod för mig ursprungligen som absurd – vem som helst får berätta vad de har varit med om, chilla – men jag inser att Amandas argumentationslinje om att ”konsekvenserna av guds ord” är självskadebeteende och självmord förutsätter att det inte är så att de flesta som gör Guds ord mår bra av det och till och med får sina liv förvandlade till det bättre av det. Jag själv är ett exempel på en person som led massiv psykisk ohälsa av den ateistiska världsbilden och blev av med den genom att ge mitt liv till Gud och se honom göra mirakler i mitt liv. Att vi finns är inte ett argument för att inte lyssna på dem som farit illa av kyrkors undervisning och praktik, men det visar att det inte är så enkelt som att bara ändra massa läror i något slags experiment för hur det påverkar barn.

Uppmaningen att kyrkorna ska ta avstånd från läror för att skydda barn är ofrånkomligen färgad av Amandas ateistiska övertygelse att de överhuvudtaget inte är sanna, och självklart är Amandas och andra ateisters ilska över barn som mår dåligt av att höra om demoner och helvetet intensifierad av deras övertygelse att demoner och helvetet inte ens finns. För mig som har varit delaktig i demonbefrielse och sett människor uppleva obehagliga, övernaturliga fenomen bara för att bli fria i Jesu namn går det inte riktigt att radera de minnena ur min hjärna bara för att en sådan erfarenhet kan göra en annan person rädd. För att övertyga mig om att demoner inte finns behövs rationella argument, inte hänvisning till känslor.

Amanda har som sagt ifrågasatt i debatten vi arrangerade om det överhuvudtaget existerar en objektiv moral, samtidigt som hon för en moralisk argumentation för att kristendomens läror ska förändras då de skadar barn. Det går inte ihop. Antingen finns ingen objektivt sann moral – och då kan vi inte kritisera någon för något som vi finner omoraliskt. Det blir som att en person som inte gillar chokladglass kritiserar någon som gör det. Eller så finns objektivt sann moral, och då ska förstås kyrkan dömas enligt den måttstocken lika mycket som alla andra, men Amandas argumentation i debatten med Stefan Gustavsson kollapsar.

När jag påpekade detta för Amanda svarade hon:

Jag har aldrig sagt att det är OBJEKTIVT fel men vissa kristna läror. Det är mina personliga, subjektiva åsikter. Precis som du har dina… Jag har aldrig skrivit någonstans att kristendomens läror ska förändras.

Bara två veckor tidigare hade hon alltså skrivit följande riktat till kristna ledare: ”Det är helt meningslöst att säga förlåt om ni fortfarande tycker likadant och om ni fortsätter att orsaka samma skada mot andra barn. Jag vill att ni står för det ni gör och möter konsekvenserna av guds ord: PTSD, självskadebeteende, depression och självmord.” Det ger onekligen intrycket av att hon tycker att det för det första är fel att skada barn, vilket jag förstås håller med henne om, och för det andra att denna skada är en konsekvens av Guds Ord, något jag inte håller med henne om.

Och jag förstår inte riktigt varför så många ateister har svårt att inse detta, men när man förespråkar en viss moralisk position och vill att andra ska rätta sig efter den hävdar man automatiskt att den är objektivt sann. Det spelar ingen roll om man sedan inte vill kalla den objektiv – det är ju bara om det är något mer än en subjektiv åsikt som andra bör följa den. Jag kan inte heller kritisera någon annans moraliska position om jag inte menar att den är objektivt fel – annars blir det lika meningslöst som att kritisera någon för att inte gillar Marvelfilmer eller hallontårta.

Säg att jag bjuder hem en vän på middag och han säger inte hej till min fru, han går rakt in i henne utan att be om ursäkt och han äter mat från hennes tallrik. Jag skulle bli ganska rasande på honom och kraftigt kritisera honom för att behandla min fru omoraliskt. Detta för att jag för det första förutsätter att min fru existerar i den objektiva verkligheten och för det andra att det är objektivt fel att behandla henne som luft. Men säg att jag var medveten om att min fru bara är en fantasikonstruktion i min egen hjärna, en inbillning som inte existerar objektivt. Om jag fortfarande blir arg på min vän för att han inte behandlar henne som objektivt existerande agerar jag irrationellt.

På samma sätt kan Amanda inte ifrågasätta existensen av objektiv moral samtidigt som hon kritiserar andra för att skada barn – det senare förutsätter att objektiv moral existerar.

Här har jag skrivit mer om varför ateismen inte kan redogöra för objektiva moraliska fakta.

Varför det är omöjligt att hävda att mirakler är omöjliga

Jag blir alltid förbryllad när jag stöter på ateister som inte bara menar att mirakler är osannolika, utan rentav omöjliga. Redan Ingemar Hedenius argumenterade för detta i kapitel 8 av Tro eller vetande, baserat på premissen att Gud inte finns. Vilket förstås inte är så övertygande för den som inte är ateist.

Jag har tappat räkningen på alla gånger som ateister jag konverserat med sagt något i stil med ”naturen är det enda som finns, så därför är miraklers existens omöjliga!” Det är ett uppenbart cirkelresonemang – naturen är det enda som finns enbart om naturalismen är sann – men ändå är det förvånansvärt populärt i den ateistiska internetkulturen.

Likaså argumenterar många mot mirakler genom att säga ”döda förblir döda” och ”jungfrur får inte barn”. Rimligtvis menar de inte att den kristna tron påstår att chansen är en på miljarden att valfri död person hoppar upp igen, eller att var miljonte oskuld blir spontant gravid. Även antikens kristna visste hur död funkar och hur barn blir till. Nej, argumentet bör förstås som: ”Eftersom naturlagen ’döda förblir döda’ är sann, kan miraklet att Jesus uppstår inte vara sant.”

Jag kommenterar detta i Dokumenterade mirakler:

Här finns två alternativ. Antingen förstås naturlagar som enbart gällande i slutna system, och då är argumentet uppenbart falskt: ”Eftersom naturlagen ’döda förblir döda’ är sann i ett slutet system, kan miraklet att Jesus uppstår i ett öppet system inte vara sant.” Slutsatsen följer inte premissen. Alternativt menar man att naturlagen ”döda förblir döda” även gäller i ett öppet system, det vill säga även om Gud finns och griper in. ”Naturlagen” blir då ”döda förblir döda även om Gud uppväcker någon från döden”. Det är en självmotsägelse. I sin strävan att försöka visa varför mirakler inte går ihop, visar man tvärtom varför övertygelsen att mirakler är omöjliga inte går ihop.

Inte bara vi kristna utan även flera ateister har påpekat det orimliga i att tro att mirakler är omöjliga. J. L. Mackie skriver i The Miracle of Theism, en bok som kraftfullt argumenterar för ateism, att det vore ”absurt” att hävda att mirakler är omöjliga.

Christer Sturmark, Bart Ehrman och många andra delar denna position. Om man i sitt försvar för naturalismen utgår från att supernaturalismen är omöjlig, då argumenterar man cirkulärt.

Döm om min förvåning när Simon Stenberg från Anti-apologetik i vår november-debatt i Otroligt? om miraklers existens menade att jag för ett cirkelresonemang i Dokumenterade mirakler när jag utgår från att mirakler är möjliga. Enligt honom leder en sådan premiss till att man ofrånkomligen når slutsatsen att mirakler de facto finns.

Jag blev väldigt förvirrad över detta – något jag tror märktes i debatten! Jag har inte hört det argumentet tidigare, och jag begrep det inte. Om man inte är öppen för att mirakler är möjliga så kan man ju inte nå någon annan slutsats än naturalism. Men bara för att man tror att mirakler är möjliga innebär det inte att slutsatsen att mirakler finns är självklar.

Simon höll med om att naturalismen bygger på ett cirkelresonemang om man utgår från att mirakler är omöjliga. Men han menade att vi inte heller ska utgå från att de är möjliga. Vi ska vara agnostiska gällande miraklers möjlighet. Säger vi att de är möjliga har vi redan rullat ut röda mattan för supernaturalism.

Vi fortsatte prata efter debatten var över och då fick jag en större förståelse för vad Simon egentligen sa. Som naturvetare tänker han sig att om något är möjligt så finns en liten, liten sannolikhet att det faktiskt sker. Givet oändlig tid är alla möjliga saker garanterade att hända. Därför tyckte han att jag hävdar att mirakler faktiskt finns så fort jag säger att de är möjliga.

Jag förklarade att när filosofer talar om möjliga världar eller att saker är logiskt möjliga så handlar inte det om att de faktiskt finns, utan deras potentialitet. Även om en enhörning aldrig någonsin dyker upp i universum så är deras existens möjlig.

Det hela löste sig när det visade sig att Simon var bekväm med att tala om att miraklers möjlighet är möjlig. För mig är det tårta på tårta men jag var glad att han blev nöjd. 🙂

Det här får mig att fundera på huruvida många andra ateister som vänder sig mot att Guds existens är möjlig egentligen bara har en annan definition av möjlighet än vad de flesta kristna har? Samma sak kanske gäller de naturalister som inte ser cirkelresonemanget i att hävda att ”naturen är det enda som existerar så därför finns inget övernaturligt”.

Apologetiken kan nog gynnas av att ibland gå några nivåer djupare och inte bara diskutera olika argument utan vad orden vi använder ens betyder.

Därför behöver den svenska skolan undervisa om apologetik

I lördags var det äntligen dags för online-konferensen ”Får kristna plats i skolan?” som uppmärksammade kränkningar mot kristna elever och vad vi kan göra åt det.

Konferensen arrangerades av ClaphaminstitutetNy GenerationSollentuna Pingst samt vi i Svenska apologetiksällskapet. Personligen vill jag uttrycka extra stor tacksamhet till Ny Generation som tog stort ansvar för teknik och moderering under eventet!

Nedan kan du se alltihopa i efterhand! Spola fram 15 minuter i klippet så hamnar du direkt vid början. Det fanns några problem med ljudet inledningsvis men det åtgärdas ganska snart:

Konferensen inkluderade mycket spännande, bland annat ett panelsamtal kring Claphaminstitutets nya rapport ”Kränkt för sin tro”, en presentation av Ny Generations ledare Emma Bergkvist om vad kristna skolgrupper gör för att stärka unga troendes självförtroende samt ett samtal med kristna elever själva där de fick dela hur de upplever sin skolsituation.

Jag själv ansvarade för Svenska apologetiksällskapets del av konferensen genom att hålla en presentation om den ateistiska normen i svenska skolor. Den ämnade att svara på tre frågor: finns en ateistisk norm? Är den dålig? Vad kan vi i så fall göra år den? Ni kan se presentationen om ni spolar fram till 1:46:46 ovan.

Jag blev glatt överraskad när jag i efterhand upptäckte att personen bakom bloggen Anti-apologetik som jag har interagerat med tidigare tydligen deltog på konferensen och har delat sina tankar om den. En mindre glädjande överraskning är att AA tyvärr har missuppfattat vad jag och andra konferensdeltagare sa, till den grad att AA i vissa fall hävdar att jag sa motsatsen till det jag faktiskt sa.

AA:s kritik av konferensen faller därmed ganska platt till marken. Låt mig förklara vad jag menar.

Varför kränkningar från lärare spelar stor roll

AA tycker att konferensen borde ha handlat mindre om när lärare hånar och förlöjligar elevers tro. ”Fokus genom konferensen tycks ligga på att kristna elever blir mobbade för sin kristna tro av lärare, trots att rapporten tydligt klargör att det främst är andra elever som kränker kristna elever.”

Det här skulle kunna uppfattas som en konstruktiv kritik att tänka på inför att vi förbereder nästa konferens våren 2021 (som vi hoppas blir fysisk). Men för det första tycker jag inte att kritiken stämmer, för det andra visar det sig att AA tänker sig att vi aktivt undviker att prata om kränkningar från elever så att vi kan lobba för att lärare ”ska stå och argumentera för religion”:

Det börjar bli tydligt varför man väljer att fokusera på lärarnas kränkningar mot eleverna istället för vad flest elever blir kränkta av – nämligen andra elever. Om det är lärarna som målas ut som det huvudsakliga problemet så kan man leta efter lösningar primärt i undervisningens innehåll. Exempelvis att lärare ska stå och argumentera för religion via apologetiska argument såsom Kalam.

Jag återkommer till missuppfattningen att vi skulle hävda att lärare ska ”argumentera för religion”. Låt oss nu adressera det här med ”fokus”. AA fokuserar på mitt föredrag vilket är förståeligt utifrån AA:s intressefrågor. Och AA nämner att hen missade början av konferensen. Men vad är anledningen till att mitt föredrag på 20 minuter anses vara ”fokus” på denna två och en halv timmes konferens?

Innan mig höll Emma Bergkvist ett föredrag som fokuserade på hur kristna skolgrupper kan hjälpa elever som blir kränkta. Hon nämner knappt undervisningens innehåll vad jag kan minnas. Inte heller de ungdomar som intervjuas av Sollentuna Pingst har något särskilt ”fokus” på lärare, än mindre föreslår de att undervisningen ska presentera apologetiska argument.

Jag hade fokus på lärare som kränker troende elever för att det var vad SAS del av konferensen skulle handla om, och även panelsamtalet i början talade en hel del om detta, men det betyder inte att vi negligerade kränkningar som kommer från andra elever. Vi nämnde under konferensen flera råd till elever som upplever detta, däribland att prata med kurator, rektor och ifall det inte fungerar försöka ta det till skolinspektionen eller diskrimineringsombudsmannen.

Med det sagt ser jag heller inte problemet med att kränkningar från lärare upptar mer utrymme på en konferens, då det uppenbarligen är allvarligare. När lärare ägnar sig åt kränkningar eller accepterar kränkningar möjliggör det också en miljö där elever gör sådant, vilket forskningen jag hänvisar till i början av min presentation uttryckligen visar:

Pär Gustafsson anger ytterligare anledningar till varför AA:s kritik av detta ”fokus” inte funkar – bland annat pekar han på att elever är många fler än lärare och att Claphaminstitutets rapport som AA hänvisar till är tydlig med att lärare spelar en avgörande roll dessa kränkningars utbredning.

Alla ateistiska normer är ett problem i skolan

AA invänder också mot min användning av ordet ateism, vilket är rätt förutsägbart. AA föredrar den ”mjuka” definitionen av ateism som är en psykologisk definition som inte uttalar sig om verkligheten, medan jag föredrar den ”hårda” (som är vad ateister utgår från när de invänder mot Guds existens):

Poängen med vare sig föredraget eller detta blogginlägg är dock inte att skapa en debatt om vilken definition som är rimligast – det får vi ta en annan gång. Poängen var att tydliggöra vad forskningen om detta menar med ateistisk eller sekulär norm – det är när undervisningen utgår från att religioner har fel och att det är normativt eller uppenbart att Gud inte finns. Oberoende av vad AA anser är den korrekta definitionen av ateism är det detta rapporterna beskriver som ett problem.

AA påpekar att det sker en sammanblandning av ateism, naturalism och sekulär i konferensen och att det finns risk att folk får intrycket att en sekulär skola är något dåligt och att den då ”knyts till någon religion – vilket definitivt inte är mer neutralt.” Jag kan hålla med om att det blir lite förväxlingar av ord – flera av studierna använder termen ”sekulär norm”, andra ”ateistisk norm”, och jag använder det senare för att beskriva båda då fenomenet är detsamma även om orden skiljer sig. Att åhörare får intrycket att vi skulle vilja ha en icke-sekulär skola där all undervisning måste vara kristen är något jag vill undvika (och därför hade jag också med denna slide):

AA tycks mena att en anti-teistisk norm som säger att religiösa är korkade etc är ett problem, men en sekulär eller mjuk ateistisk norm är oproblematiskt och tvärtom en garanti för att skolan inte ska bli religiöst dogmatiskt. Men varför ha en norm alls? Varför inte sträva efter att ha en neutral skola som inte är dogmatisk på något sätt?

Att prata om en mjuk ateistisk norm blir att säga att det ska uppfattas som normativt och/eller normalt att sakna tro på Gud. De som tror på Gud uppfattas därmed som ickenormativa eller onormala. Det är precis det problem vi diskuterade på konferensen. Ibland tar det sig extrema uttryck, ibland mer subtila. Men det forskningen visar är att de konkreta uttrycken av kränkningar hänger samman med en normativ atmosfär där religion beskrivs som det annorlunda eller onormala.

Till viss mån är detta en naturlig följd av att (mjuka) ateister är i majoritet i många klassrum. Men just därför ska lärare vara medvetna om detta och verka för neutralitet och pluralism istället för att stärka uppfattningen att avsaknad av tro på Gud är något normativt. Det är ett av två alternativ som finns i världen, och skolans uppgift är inte att beskriva det ena som mer normativt än det andra.

Undervisning om apologetik behövs

Som vanligt när jag svarar Anti-apologetik blir det längre än jag först har tänkt mig, men nu kommer vi till det som är den huvudsakliga missuppfattningen i AA:s text. Min förhoppning är att AA själv kommer inse att hen helt enkelt har missförstått vad jag sa på konferensen.

Vi såg tidigare hur AA tror att jag menar att ”lärare ska stå och argumentera för religion via apologetiska argument såsom Kalam.” AA skriver också: ”Kanske tänker man sig att eleverna inte kommer kränka varandra om man lär ut apologetik och ifrågasätter naturalism.” Samt:

Det föreslås också att apologetik ska bli en del av undervisningen. Något som jag ser likvärdigt med att man på samhällskunskapen skulle börja argumentera för olika ideologier. Frågan är om detta verkligen främjar neutraliteten.

Jag har två slides som svar på detta:

Alltså, det jag argumenterar för – vilket ni förstås också tydligt kan se i videon ovan – är att religionskunskapsämnet behöver ta upp apologetiska argument för alla livsåskådningar. Mitt förslag är att detta ska ersätta en del av den rätt myckna tid som spenderas på att beskriva olika religioners ritualer och traditioner.

Poängen är alltså att informera om och beskriva apologetiska argument för flera olika synsätt – inte att lärare ska stå och argumentera enbart för kristendomen. Jämförelsen med hur samhällskunskapslärare pratar om ideologier illustrerar detta tydligt: åtmintsone i min egen skolgång fick vi ta del av skäl och argument för varför folk väljer olika ideologier – liberaler värderar frihet, konservativa tradition etc – snarare än att gå igenom vilka seder och ritualer politiska partier ägnar sig åt.

Lärare behöver inte hålla med om att ett argument är giltigt för att informera om det. De kan gärna presentera motargument mot det. Poängen är att idag lyser detta med sin frånvaro i religionsundervisningen och ger många elever intrycket att man är religiös enbart pga uppväxt eller känslor snarare än pga förnuftsmässiga skäl.

AA sammankopplar detta med att ”ta upp kreationism”, något jag aldrig föreslog. Det kom upp i en publikfråga men jag påtalade att kreationism är något många elever redan känner till, däremot har få hört talas om finjusteringsargumentet för Guds existens som är baserad på mainstream-vetenskap och som många ledande ateistiska debattörer finner vara ett av de största problemen för ateismen. Vidare skriver AA att hen inte ser några problem med att ta upp och kritisera naturalism på religionslektionerna vilket är bra, men AA varnar för att kritisera metodologisk naturalism. Många elever känner dock inte ens till att modern vetenskap oftast utgår från metodologisk naturalism, och att de informeras om det förstår jag inte varför AA vill ifrågasätta.

Sammanfattningsvis får AA en hel del av det vi sa på konferensen om bakfoten, men med mycket av det utrett visar det sig att vi faktiskt tänker ganska lika. Vi är eniga om att kränkningar är oacceptabla, att undervisningen ska vara objektiv och att det utesluter retorik om att alla religioner har fel eller att man är korkad om man tillhör dem etc. Dock verkar AA inte ha så svårt för mjukt ateistiska normer, trots att AA förmodligen skulle protestera ganska häftigt mot försiktigt kristna normer i den allmänna skolan. Det har jag svårt att se som något annat än inkonsekvens.

Beror tillfrisknanden efter bön på slumpen? Respons till ”Anti-apologetik” – del 2

Låt mig börja med att säga att jag avundas skribenten bakom bloggen Anti-apologetik (AA) – han eller hon har betydligt mer tid att blogga än vad jag har. AA har alltså publicerat en låååång respons på min föreläsning om fem anledningar att tro på Gud. Den tredje delen handlade om mitt mirakelargument för Guds existens.

Jag påbörjade ett svar för två månader sedan med fokus på anklagelsen att min bok Dokumenterade mirakler är en samling anekdoter, och naturligtvis har AA lyckats publicera ett ännu längre svar på detta svar.

Vi skulle kunna fortsätta så här i oändlighet. Men som jag påpekade i förra inlägget tyngs hela debatten ned av att AA inte har läst Dokumenterade mirakler, och många av AA:s invändingar finns elegant bemötta där.

Jag har noterat att en del ateister som inte heller har läst Dokumenterade mirakler har hänvisat till AA:s inlägg som en anledning att inte ta boken på allvar – de behandlar den som en kritisk bokrecension ungefär. När jag påpekar för dem att AA inte har läst boken utan enbart baserar sin kritik på nio minuter (!) från slutet en föreläsning (nio stressade minuter, kan jag tillägga, då jag egentligen gick utöver tidsramen), har de hänt mig flera gånger att de skyller på mig för att dessa nio minuter inte representerade boken väl nog.

Detta ger mig huvudvärk. Att AA inte bemöter mirakelargumentet särskilt väl är alltså mitt fel, för jag borde ha insett att AA skulle nagelfara varje sekund av en av de ca 30 föreläsningar jag höll på ämnet förra året – och att det givetvis skulle vara föreläsningen som enbart ägnar några minuter åt mirakelargumentet snarare än exempelvis denna som ägnar en och en halv timme åt det.

Jag tvivlar på att en enda av dessa ateister skulle resonera så här om jag valde att kritisera Sam Harris tankar om fri vilja enbart baserat på några minuter i slutet av en föreläsning han höll om det. Fortsätt läsa Beror tillfrisknanden efter bön på slumpen? Respons till ”Anti-apologetik” – del 2

Är ”Dokumenterade mirakler” bara en samling anekdoter? Respons till ”Anti-apologetik” – del 1

På den nystartade bloggen Anti-apologetik har skribenten ”veganbiologist”, vars verkliga identitet är okänd för mig, författat tre långa inlägg i respons till en föreläsning jag höll på Credo Lund i november förra året. Föreläsningen, som ni kan höra på i Youtubeklippet nedan, byggde på material som jag egentligen hade förberett för en debatt med Magnus Timmerby den kvällen, men Magnus fick förhinder.

På Hela Pingsten har jag gett respons till första delen av Anti-apologetiks (fortsättningsvis kallad AA) första inlägg där AA kritiserar min referens till att de flesta nobelpristagare har varit generösa. AA ger även utförlig kritik av Alvin Plantingas evolutionära argument mot naturalismen, argument för Gud utifrån fri vilja och moral, samt mina argument för miraklers existens. Jag kommer fokusera på det sistnämnda i detta inlägg.

Naturalist eller inte naturalist, det är frågan…

Allra först vill jag dock kommentera lite av vad AA skriver i sitt första inlägg i anslutning till sina invändningar mot det evolutionära argumentet, där det beskrivs hur AA ser på naturalism vilket har stor relevans för den följande mirakeldiskussionen:

Jag är en metodologisk naturalist och kommer därför inte argumentera för att naturalismen är sann. Min hållning är att vi inte, definitivt, kan hävda att det är en absolut sanning att något övernaturligt inte finns. Däremot har vi ingen god anledning att tro att något övernaturligt finns.

Detta är första gången jag ser någon använda ”metodologisk naturalist” som en identitet eller övertygelse, vanligtvis används metodologisk naturalism enbart för att beskriva vetenskaplig metod som forskare kan använda oberoende om de ansluter sig till filosofisk eller ontologisk naturalism eller ej. Fortsätt läsa Är ”Dokumenterade mirakler” bara en samling anekdoter? Respons till ”Anti-apologetik” – del 1

Ateister som ifrågasätter läkarvetenskapen för att slippa tro på helande

För en dryg månad sen hade jag äran att få vara med i P1-programmet Människor och tro som uppmärksammade mirakler. Jag fick dela med mig av de vetenskapligt oförklarliga tillfrisknanden efter bön (VOTEB) som jag har samlat i boken Dokumenterade mirakler och förklara varför jag anser att det är osannolikt att alla dessa VOTEB beror på okända naturliga fenomen.

Jag är nöjd med min del av programmet, SR hade inte fulklippt på något sätt utan lät mig föra fram mina poänger på ett korrekt sätt.

Det som gjorde mig besviken var att senare halvan av programmet ägnades åt ett helt annat narrativ som inte interagerade med de argument jag hade framfört.

Programledaren Antonio de la Cruz intervjuade psykologen Gunilla Burell och trollkarlen Per Johan Råsmark som intog den motsatta positionen: att mirakler inte kan dokumenteras och att VOTEB sannolikt alla är naturliga fenomen.

När intervjun med dem var över var programmet slut – jag fick inte chans att svara på vad de hade sagt. Fortsätt läsa Ateister som ifrågasätter läkarvetenskapen för att slippa tro på helande

Beskriver Bibeln folkmord på kanaaneer?

För två år sedan hävdade vissa medier att vetenskapen har motbevisat Bibeln. De pekade på en studie som visade att DNA från libaneser som lever idag matchar till 90 % med DNA från fem kanaaneer som dog för 3 700 år sedan. De fortsätter sedan att hävda att Bibeln säger att alla kanaaneer dödades när Josua och israeliterna erövrade landet.

The Telegraph skrev: ”Studien motbevisar Bibelns påstående att de forntida kanaaneerna utplånades”. The Independent höll med: ”Bibeln säger att kanaaneerna utplånades av israeliterna men forskarna hittade just deras ättlingar i Libanon”. Och Daily Mail hävdade: ”DNA från bronsåldern motstrider Bibelns påstående att kanaaneerna utplånades: studien säger att deras gener lever vidare i dagens libanesiska folk”.

Antagandet att Bibeln skulle beskriva ett folkmord där israeliterna på Guds uppmaning utplånade män, kvinnor och barn ligger också bakom nyateisters anklagelse att Bibeln försvarar folkmord. Richard Dawkins har kallat Gud för en ”genocidal, filicidal, pestilential, megalomaniacal, sadomasochistic, capriciously malevolent bully”, och Chrisopher Hitchens beskrev med fasa ”folkmorden” i Gamla Testamentet och hur detta bevisar att ”religion förgiftar allt”. Det de har i åtanke är ord som dessa:

Du ska viga dem åt förintelse: hetiterna och amoreerna, kananeerna och perisseerna, hiveerna och jebusiterna, så som Herren din Gud har befallt dig. (5 Mos 20:17)

Hur bör vi svara på allt detta? Fortsätt läsa Beskriver Bibeln folkmord på kanaaneer?

Varför evolution och ateism är oförenliga

Jag kan inte räkna alla de gånger jag har hört ateister säga: ”Jag tror inte på Gud, jag tror på evolutionen.” Många utgår från att om evolutionsteorin är sann, är ateismen sann. Evolutionsbiologen och nyateisten Richard Dawkins har hamrat hem denna koppling, och även en del kristna håller instinktivt med.

Men tänk om…

evolution atheism

…evolutionsteorin är oförenlig med ateism?

Låt mig introducera dig till Alvin Plantingas evolutionära argument mot naturalismen (förkortas EAAN utifrån engelskan). Plantinga är en av världens mest inflytelserika nu levande filosofer, och hans argument har diskuterats på högsta filosofiska nivå i flera decennier. Här är ett exempel:

 

På grund av den omfattande diskussionen om argumentet finns det många nyanser, invändningar och fördjupningar att ta del av. I detta inlägg kommer jag enbart kortfattat introducera argumentet i en enkel form och illustrera det med en groda. För den som vill ha fördjupning är det bara att googla.

Plantingas argument i ett nötskal

Plantinga definierar naturalism som att det inte finns någon Gud eller något som liknar Gud. Om evolutionen har ägt rum i en sådan värld är den inte styrd av någon högre makt, utan de processer som driver den framåt är mekanismer såsom slumpmässig mutation, naturligt urval, med mera. De organismer som främjas av evolution är naturligtvis de som överlever, ”survival of the fittest” som Darwin uttryckte det.

Plantinga påpekar att detta gäller hela organismen, inklusive dess eventuella hjärna. Evolutionen främjar hjärnor som tänker tankar som gör att organismen överlever.

Men. Det spelar ingen roll om dessa tankar är sanna eller inte.

closeup photography of a frog

Tänk dig en groda. Den ser flugor, sticker ut sin tunga och äter dem, hittar en grodfru och ynglar av sig. Framgångsrik evolution, generna sprids vidare. Det vi vet om denna groda är att dess hjärna orsakar handlingar som gör att den överlever.

Men vad är innehållet i dessa tankar? Är de sanna? Det kan vara så att grodan tänker sanna tankar: flugor är flugor som ska ätas, grodflickor är grodflickor som ska uppvaktas, och så vidare.

Men vi kan också tänka oss en groda som har allvarliga hallucinationer. Den kanske tror att den är en drake som skjuter miniatyrflamingos med en laserpistol fastmonterad i munnen. Ju fler flamingos som skjuts ner, desto mer poäng får grodan. Andra grodor tror den är svampar som man ska para sig med för att få bonuspoäng. Och dess yngel ärver samma bisarra föreställningsvärld.

Båda dessa tankebanor leder till samma resultat – grodan äter och får barn – så för en naturalistiskt styrd evolution spelar det ingen roll om grodan tror att den är en groda eller en laserskjutande drake. Tankarnas innehåll är irrelevant, det är beteendena som tankarna orsakar som avgör huruvida organismen överlever.

Här bränner det till för ateisterna. För vi är dessa grodor, enligt dem. Vi är lika materialistiskt konstruerade och evolutionärt orsakade som grodor.

Nå, vi är övertygade om att vi är de grodor som tänker sanna tankar om omvärlden. Men kan vi garantera det, utifrån att både evolution och naturalism är sant?

Plantinga svarar nej på den frågan.

En person som tror att både evolutionsteorin och naturalismen är sann har ingen anledning att lita på sin egen hjärna. Och har man inte det saknar man anledning att tro på naturalistisk evolution, eftersom man använde sin hjärna för att komma fram till de slutsatserna.

 

 

Två vanliga invändningar

Ateisters respons ser oftast ut på ett av följande två sätt: antingen medger man att våra hjärnor är opålitliga och ger till och med argument för det (utifrån studier om hur minnet ibland fyller i saker som inte har hänt mm), eller så hävdar man att sanna tankar har ett så självklart överlevnadsvärde att det blir orimligt att tänka sig organismer som tänker massa falskheter och ändå överlever.

Den första invändningen missar poängen. Det vi diskuterar är inte om hjärnan kan begå misstag, utan om de tankar vi tänker har något med sanning överhuvudtaget att göra. Och det är något vi alla utgår från för att ens kunna ha en diskussion. Om ens världsbild gör att man måste ifrågasätta att man ens kan tänka sammanhängande tankar som har med verkligheten att göra, bör man byta världsbild. Man saknar rationell grund att tänka att ens tankar inte funkar.

Den andra invändningen fungerar inte heller. Naturligtvis är det uppenbart för oss att sanna tankar har överlevnadsvärde, inte minst för att vi själva är övertygade om att vi för det mesta tänker sanna tankar. Men tankar med falskt innehåll kan fortfarande leda till beteenden som gör att organismer överlever, och det enda den naturalistisika evolutionära processen bryr sig om är överlevnad – inte sanning.

Faktum är att om naturalistisk evolution är det enda som formar organismer finns ingen anledning att betrakta en sådan hallicunerande groda som mindre sannolik än en som tänker sanna tankar. Det är, som Plantinga uttrycker det, 50/50.

Om vi däremot tänker oss att Gud har skapat oss, antingen genom att styra evolutionen eller på något annat sätt, försvinner problemet. Han kan då se till att våra hjärnor inte bara skapar beteenden som får oss att överleva, utan också hushåller tankar som korrekt representerar omvärlden och hjälper oss förstå den.

Kristna har alltså all anledning att lita på sina hjärnor. Ateister kan tyvärr inte vara lika säkra på den saken.

Här beskriver professor Plantinga argumentet med egna ord.