Kategoriarkiv: Micael Grenholm

Fyra anledningar till att David Hume hade fel om mirakler

Mitt bokprojekt om dokumenterade mirakler är i full gång, och det vore omöjligt för mig att skriva en sådan här bok utan att nämna David Hume. Den skotske 1700-talsfilosofen skrev som ung en essä om mirakler som han själv benämnde som ”evigt” då det skulle ”vara användbart så länge världen består.”[1] Essän är populär bland dagens ateister: Richard Dawkins kallar Humes argument mot mirakeltro för ”kärnfullt”,[2] Christopher Hitchens tyckte att det var ”obestridligt”[3] och Michael Shermer benämner det som ett ”knockdown argument”.[4]

Är det verkligen så? Jag hittar åtminstone fyra stora problem med Humes resonemang som borde få dem som hyllar det att tänka till.

1. Självmotsägelser

När man tittar närmare på vad Hume skriver i sektion X av hans Enquiry Concerning Human Understanding[5] ser man att han inte ger ett argument mot mirakler, utan flera. Merparten av dem är hämtade från andra filosofer, och enligt John Earman som författat Hume’s Abject Failure klumpas de ihop av Hume på ett förvirrande sätt trots att de säger emot varandra.[6]

Det tydligaste exemplet på detta är hur Hume i del ett av essän presenterar ett ”bevis” för att vi aldrig ska tro på ett mirakel: ”Ett mirakel är ett brott mot naturlagarna, och då fast och oföränderlig erfarenhet har slagit fast dessa lagar, är beviset mot ett mirakel, från sakens själva natur, lika stort som något argument från erfarenhet möjligtvis kan tänkas vara.”[7] Oberoende av vilka bevis som anförs för ett mirakel väger alltså bevisen för de naturlagar som Hume anser att de bryter alltid tyngre. Fortsätt läsa Fyra anledningar till att David Hume hade fel om mirakler

Dokumenterade mirakler som gudsargument!? Kickstarter till 4 maj!

Hur vore det att vara med och formulera ett nytt gudsargument? Några klassiska gudsargument finns listade här och några från denna blogg finns här!

Micael Grenholm, en av Svenska Apologetiksällskapets medarbetare, har dragit igen ett Kickstarterprojekt för att dokumentära mirakel och av detta material skriva en bok och formulera ett gudsbevis/gudsargument utifrån dokumenterade/bekräftade mirakel! Spännande!

Du kan stödja detta projekt på Kickstarter och också se en presentationsvideo, notera att om inte målet är nått till den 4 maj så försvinner projektet från Kickstarter!

Här nedan kommer några urdrag ur projektets beskrivning!

Kvalité

Jag vill i min bok samla de mest högkvalitativa dokumenterade mirakler jag kan hitta. Det innebär mätbara förändringar efter bön som det saknas någon vetenskaplig förklaring till. Jag kommer fokusera på helande och leta efter exempel på när läkare har konstaterat att någon är sjuk, att de inte kan botas medicinskt och att de efter bön blivit friska på ett för vetenskapen oförklarligt sätt. Jag kallar dessa händelser för VOTEB – Vetenskapligt Oförklarliga Tillfrisknanden Efter Bön.

VOTEB kan inte förklaras med placebo eller psykosomatiska effekter, för då hade de inte varit vetenskapligt oförklarliga. Jag vill samla fall som både är så häpnadsväckande och väldokumenterade att ateismen kräver mer tro än kristendomen.

Metod

Jag ser även fram emot att intervjua människor som har upplevt helanden och deras anhöriga, läkare, vetenskapsmän, filosofer och teologer. Jag vill att boken ska ha tyngd, samtidigt som jag strävar efter att paketera det på ett lättillgängligt sätt som många kan ta till sig.

Bön

Min bön och förhoppning är att boken ska vara till uppmuntran och hopp för dem som redan tror, och en ögonöppnare och inbjudan för dem som ännu inte tror. Be gärna med mig att boken får nå dem som behöver den och att den Helige Ande inspirerar skrivandet.

 

Böner och välsignelser över projektet!

/ Martin Walldén (bloggredaktör)

PS. För lite mer bakgrund om samma ämne från Grenholm kan följande studeras:

Om vetenskapligt oförklarliga tillfrisknandet efter bön (VOTEB)

och

Varför mirakler är så frånvarande i västerländsk apologetik

På populär nivå har kristna hänvisat till mirakler som argument för trons sanning ända sedan urkyrkan. I NT ser vi hur man pekar på mirakler för att visa hur Israels Gud är med Jesus (Joh 3:2), att han är levande och verksam (Luk 7:16) och att han existerar (Apg 17:31). Läser man missionshistoria ser man gång på gång hur missionärer demonstrera evangeliets sanning genom att låta den Helige Ande verka mirakulöst. Som John Wimber med kollegor uppmärksammade på Fuller Seminary under 1980-talet är tecken och under något miljontals människor uppger som skäl till att de tagit emot Jesus världen över.

Trots detta lyser dessa mirakler med sin frånvaro i modern, västerländsk apologetik. Det finns ett mirakel som vi flitigt diskuterar och debatterar med ateister om: Jesu uppståndelse. Möjligtvis lyfter vi in andra bibliska mirakler i den diskussionen. Men moderna mirakler undviks av flera inflytelserika apologeter, och betraktas ibland som lite oapologetiskt.

Apologeter utan under

Justin Brierly
Justin Brierley

Den store apologeten William Lane Craig har sagt “I don’t appeal to miraculous healings as arguments for God’s existence […] I think that there are weightier arguments for the existence of God than pointing to miracles.” Timothy McGrew når diskuterar i sin välskrivna artikel om mirakler nästan uteslutande bibliska mirakler, inte moderna. Justin Brierley, värd för det apologetiska debattprogrammet Unbelievable på Premier Christian Radio (vars podcast jag verkligen rekommenderar), har uppmärksammat moderna mirakler några gånger men har medgett att det inte är särskilt ofta. Som förklaring till detta har han sagt följande

This is kind of unusual for me […] we’re tending to deal with the kind of philosophical arguments for God, can we trust Scripture, those kinds of brainy, intellectual issues if you like. And in the field of apologetics, as it’s sometimes called, the sort of miracles stuff is sort of considered a bit like, “out there”. It’s very difficult to verify, it’s not objective in the way that we can talk about evidence for God and the Bible and that kind of thing. So in my view I think a lot of apologists tend to steer away from it.

Att mirakler inte skulle vara objektiva och möjliga att verifiera stämmer inte, jag har tidigare skrivit om vetenskapligt oförklarliga tillfrisknanden efter bön som utgångspunkt i ett terasologiskt* Gudsargument. Varför verkar inte Brierly medveten om det, och varför avskriver Craig och McGrew moderna mirakler som en bra grund för apologetiska argument? Jag kan tänka mig följande anledningar:

1. Frånvaro av karismatiker

Inom pingströrelsen har det länge funnits ett teologiförakt, som i Väst kom att förändras först för bara några decennier sedan. Västerländsk apologetik har istället dominerats av ickekarismatiska evangelikaler, anglikaner och katoliker. Flera av dem har trott på cessationism, läran att Andens gåvor upphörde med apostlarna, och få har personliga erfarenheter av mirakler. Detta gör att en del apologeter har hållt med ateisterna om att moderna mirakler inte sker, och andra har tyckt att det varit för främmande och ”out there”, som Brierly säger, för att användas inom apologetik.

2. Frånvaro av logisk struktur

De flesta apologeter ägnar största  delen av sin tid åt att upprepa saker andra har sagt och skrivit. Det är inga konstigheter, så gör alla tänkare. Vi bygger på dem som gått före genom att modifiera och kombinera existerande idéer. De som ägnar sig åt ett grundarbete med att bygga upp ett nytt argument eller en ny teori from scratch är i minoritet.

Vad jag vet har ingen än så länge satsat på att utveckla strukturen för ett argument utifrån moderna mirakler som man kan använda i kristen apologetik – förmodligen på grund av punkt 1 ovan. Karismatiska apologeter är då mindre rustade att prata om mirakler, och faller hellre tillbaka på kosmoliska, teleologiska eller moraliska Gudsargument som redan är utvecklade.

3. Frånvaro av erfarenhet

Även apologeter som har en karismatisk teologi kan ibland sakna särskilt stor erfarenhet av mirakulösa händelser. Jag själv har läst om betydligt fler mirakler än jag faktiskt sett själv med egna ögon. Möjligtvis så kan det hos vissa finnas en oro att ateisten man debatterar mot begär bevis där och då, medan diskussioner om Jesu uppståndelse eller universums finjustering ställer mindre krav på att man lever som man lär. I själva verket skulle en sådan invändning från ateisten vara osaklig – att man menar att mirakler sker idag innebär inte nödvändigtvis att man kan beställa dem på kommando.

Förändring på gång

Keener's Book
Keeners bok

Jag tror dock att vi inom en snar framtid kommer börja använda miralogiska argument för Guds existens i västerländsk apologet. Professor Craig Keeners arbete Miracles, som består av över 1000 sidor i två volymer, introducerade moderna miraklers existens till den breda massan akademiska kristna. Apologeten Gary Habermas uttryckte i en gemensam föreläsning med Keener att det är dags att använda dessa moderna mirakler i apologetiska resonemang.

Jag själv kommer snart kicka igång ett bokprojekt om dokumenterade mirakler och hur de kan användas som argument för Guds existens. Jag tror jag kommit något på spåren när det gäller den logiska strukturen som behövs för att ett sådant här argument ska fungera.

Naturligtvis kommer jag behöva interagera med mer litteratur och fler tänkare under projektets gång – säg gärna till om du vill bidra med dina tankar eller känner till bra känslor. Jag är hoppfull över möjligheten att detta så småningom kan bli ett nytt standardargument tillsammans med de kosmologiska, teleologiska, moraliska och Jesu-uppståndelsegiska argumenten för Guds existens.

Uppdatering: Nu kan du stötta mitt bokprojekt om dokumenterade mirakler via Kickstarter!


*Det är symptomatiskt att det inte finns ett etablerat ord för studiet av mirakler. Dynamologi syftar på studiet av krafter, och semeiologi på studiet av skyltar, så teras (under) var det enda grekiska ordet kvar. Även om terasologi än så länge inte orskar mer än rynkade pannor föredrar jag det ändå framför miralogi, eftersom det skulle vara en skandalös blandning av latin och grekiska.

Varför Jordan Peterson och William Lane Craig talar förbi varandra

Varken du eller jag visste vem Jordan Peterson var för en månad sedan, och nu verkar han vara på allas läppar. Den kanadensiska psykologiprofessorn har blivit en intellektuell popstjärna, med miljontals visningar på YouTube och en massiv fanbase bestående framför allt av yngre vita män. Peterson kritiserar vänstern, feminism, queerteori, postmodernism och – intressant nog – ateism.

Kanske drivs han till det av sin konservatism, eller att han tagit sig an ett sanningssökande som skiter i vad som är PK, men Peterson har uppvisat ett stort intresse för Gud. Han undervisar om Bibeln från ett psykologiskt perspektiv, och han debatterar mot nyatestier som Sam Harris. Han har inte satt ner foten själv vad gäller Guds existens, men många kristna tror att han onekligen är på väg att bli frälst.

Intresset var därför skyhögt när Peterson i slutet av januari för första gången träffade världens förmodligen främste kristne apologet, William Lane Craig, i ett panelsamtal tillsammans med filosofen Rebecca Goldstein om livets mening:

Jag var inte den enda som kände mig lite besviken av att lyssna på diskussionen. WLC var solid som vanligt och presenterade ett starkt case för att livet bara kan ha en mening om Gud finns – människan i ett ateistiskt universum saknar syfte, värde och betydelse. Ateisten Goldstein argumenterade mot, men på ett rätt så banalt sätt – hennes främsta argument för att objektiv moral kan finnas utan Gud var det uttjatade Eufrytosdilemmat, och när Craig citerade hennes man Steven Pinker mot slutet om hur moral och mening inte kan finnas utan Gud blev hon mållös.

Och Peterson då? Han stod delvis mellan de andra debattörerna, samtidigt som han också stod utanför. Han började med att säga att frågan ”Finns det mening med livet” är en ”korkad” fråga, för svaret enligt honom är uppenbart ja. Han förenade sig med Goldsteins kritik mot Craigs påstående att livet inte kan ha ultimat mening om allt slutar i död och förintelse. Samtidigt tryckte han på, olikt Goldstein, att det finns objektivt gott och ont oberoende av mänsklig opinion – såsom Asuchwitz. Och att just Auschwitz skapar ett problem för ateisten. Och sen satte han sig.

Jag kan vara trög, men för att vara en kille som inte gillar postmodernism måste jag säga att en hel del av det Peterson säger faktiskt känns ganska flummigt.

Evangelisten Craig tog fasta vid Petersons starka bejakande av objektiva moraliska värden, och bjöd öppet in honom till att omfamna teismen som metafysisk grund för den övertygelsen. Peterson gav inte ett rakt svar men uttryckte att naturalismen har problem och att platonism eller teism behövs för att förklara hur saker verkligen kan vara rätt och fel – det räcker inte med att peka på en historiska evolutionära processen som gör att vi landar i vissa moraliska övertygelser.

Craig inflikade att så är det, ett sådant resonemang är inget annat än ett genetiskt felslut. Och då sa Peterson något som verkligen förvånade mig (kring 1:17:30 i videon ovan):

”At that level of analysis you have to start questioning your initial presuppositions, like the idea that the most true truth is objective, because I’m not sure it is. I don’t think we understand what constitutes truth very well.”

Say what? När jag hörde det såg jag lika förbryllad ut som William Lane Craig när han hörde det. För att vara en kille som inte gillar postmodernism så måste jag säga att han nog skulle kunna vinna flum-VM med ett sådant uttalande. Det kan ju enligt sin egen standard inte vara objektivt sant, och om ”den mest sanna sanningen” inte är objektiv så är ingenting sant. Visst skrev jag att Peterson är en sanningssökare ovan?

Vissa har förklarat dissonansen mellan Petersons resonemang å ena sidan och Craigs och Goldsteins å andra sidan med att han är psykolog och de är filosofer. Det spelar säkerligen in. Måhända är Petersons kommentar en passning till teismen – att den ultimata sanningen finns i Guds subjekt.

Min gissning, utifrån det jag läst och hört av Peterson, är att medan Craig på ett föredömligt sätt använder facktermer och andra akademiska redskap för att förtydliga sitt budskap och göra apologetik lättillgängligt, använder Peterson det ibland som en sköld för att slippa svara på obekväma frågor såsom Guds existens. Videon nedan är ett typexempel på det.

Mitt råd är att vi håller huvudet kallt mitt bland alla Petersonhyllningar. Det är förvisso spännande att se om han lockar bort miljontals unga killar från ateismen. Samtidigt är det inte bra om det sker till priset av att samma generation lockas till kvinnoförtryck och främlingsfientlighet. Det bästa vore om Peterson tog Craigs råd till sig och blev kristen på riktigt, med det moraliska ansvar som därav följer.

Varför ateisters bortförklaring av mirakler inte håller

För tre månader sen skrev jag om vetenskapligt oförklarliga tillfrisknanden efter bön (VOTEB) och hur dessa kan användas som ett argument för Guds existens. De här fenomenen är ganska besvärliga för ateister. De kan inte skylla dem alla på feldiagnostisering om de har tilltro till vården och vetenskapen i vanliga fall, de kan inte hävda att det är placebo för det är det inte, och de kan inte peka på övernaturliga fenomen inom andra religioner än kristendomen för det skapar bara fler anledningar att misstro naturalismen.

När alla dessa tappra försök att hålla mirakelhypotesen på armslängs avstånd har misslyckats återstår ett trumfkort för ateisten. ”Okej, de kanske blivit friska utan att vi vet varför, men det kan ju vara på grund av naturliga orsaker vi inte känner till en.” Schack matt. Vanligtvis ackompanjerat med resonemang till hur vikingarna trodde att åska berodde på Tors hammare och att tron på Gud beror på kunskapsluckor, framförs detta argument som dödsstöten för mirakeltro.

Till och med vissa kristna betraktar det som oövervinneligt. Jag har vid flera tillfällen stött på syskon som ledsamt suckar att mirakelargument inte biter på ateister, för de säger bara att det kan ligga en okänd naturlig förklaring bakom vad man än presenterar. Många kristna vet inte hur man ska kontra det.

Men det vet jag.

jeremy-bishop-184462.jpg

Låt mig ställa dig en fråga: varför är det ljust och varmt på dagen? Du tror förstås att det är på grund av solen, men det är inte säkert. Det är möjligt att det beror på något annat. Vad detta annat är kan jag inte säga, och inte du heller, för det är okänt. Vi har inte kommit på det än. Men det är möjligt att vi gör det i framtiden.

Faktum är att samma resonemang kan användas för att ifrågasätta varje förklaringsmodell som finns. Varför kan du se? Varför stiger varm luft uppåt? Varför spelar inte Elvis på Gamla Ullevi ikväll? Det är teoretiskt möjligt att allt detta beror på saker vi inte har en aning om.

Men att något kan bero på okända mekanismer betyder inte att det faktiskt gör det, eller att det ens är sannolikt.

Samma sak gäller VOTEB. När vi observerar omöjliga saker som människor har begärt i bön så är en rimlig förklaring, rent förutsättningslöst, att åtminstone vissa av de omöjliga sakerna beror på bönen. Rent teoretiskt är det möjligt att de alla beror på saker vi inte känner till, men det gör det inte sannolikt. När vi har kommit till en punkt där vi vet hur vi skickar människor till mars, borde vi redan ha räknat ut hur Teresa Jebiwot kunde få en hornhinna från tomma intet när hon var på väckelsemöte i Kenya.

Och kanske har vi redan räknat ut det. Kanske är den ”okända förklaring” som ateister sträcker sig efter, likt athenare för 2000 år sen, i själva verket Gud?

Uppdatering: Nu kan du stötta mitt bokprojekt om dokumenterade mirakler via Kickstarter!

Boka en apologet!

Vi i Svenska apologetiksällskapet är glada att kunna stödja kristna runt om i Sverige med kunniga apologeter.

Vill du komma i kontakt med oss för att boka en apologet så följ länkarna eller skicka ett mejl till: <svenskapologetik@gmail.com>

Micael Grenholm

Micael Grenholm

Tobias Sunnerdahl

Tobias Sunnerdahl
Du kan också fylla i kontaktformuläret så kontaktar vi dig!

.

/ Martin Walldén, bloggredaktör

Ateister som ifrågasätter sin egen existens

empty.jpeg

I mitt förra inlägg argumenterade jag för att vi ska sluta använda självmotsägande fraser eftersom de inte kan vara sanna. En av dem lyder: ”Det finns ingen absolut sanning”. Det påståendet kan inte enligt sin egen standard vara absolut sant, och därmed finns ingen anledning att ta det påståendet på allvar.

Förvånansvärt många ateister protesterade mot mitt inlägg och argumenterade för att självmotsägelser visst kan vara sanna. Det är svårt att säga vad det beror på, men det framgick tydligt att flera ateister kände sig hotade av tanken att man inte bör säga emot sig själv.

En ateist argumenterade passionerat i kommentarsfältet på den här bloggen för att absolut sanning inte finns och att religiösa bara tror på sådant ”strunt” för att rättfärdiga sin tro på obevisade figurer. Han fick då frågan om han inte anser att det är absolut sant att han själv existerar, varvid han svarade:

”Min arbetshypotes är att jag existerar.”

För att kunna ifrågasätta Guds existens, kände sig alltså denna person sig tvungen att ifrågasätta sin egen existens.

Det finns förstås mängder med ateister som inte ifrågasätter sin existens eller känner sig tvungna att göra det för att ifrågasätta Guds. Men de är fler än man kan tro. Daniel Dennett, en av nyateismens fyra ryttare (de andra är Richard Dawkins, Christopher Hitchens och Sam Harris), är känd för att argumentera för att medvetandet är en illusion. Dennett är fysikalist, vilket innebär att han tror att allt som finns är det fysiska och naturliga. Det gör att det övernaturliga, abstrakta objekt som en immateriell själ och ett verkligt jag inte kan finnas.

Sam Harris når en annan slutsats än sin medryttare: han menar att medvetandet finns, men att det är ett mysterium hur det kan finnas. Han skriver att det är omöjligt att tänka sig hur medvetande kan uppkomma ur omedvetet processande av information, men likväl är det det som måste ha skett om Gud inte finns, vilket är Harris position. Så medan Harris menar att han själv finns, kan han inte förklara hur han kan finnas, utan nöjer sig med att säga att det är ett mysterium.

I februari behandlade SR-programmet Filosofiska rummet frågan: Finns jag? Kognitionsvetaren Peter Gärdenfors, filosofen Ingmar Persson och författaren Maria Küchen var samlade för att prata om detta. Enbart Küchen, som är kristen, var inne på att jaget är något mer än det fysiska, medan Gärdenfors och Persson menade att jaget är en illusion. De hävdade att det var det naturvetenskapliga (läs: naturalistiska) sättet att se på jaget.

Och jag tappade räkningen på hur många gånger de sa ”Jag tror”, ”Jag tycker”, ”Enligt mig” och så vidare.

Det är fascinerande att ingen i ett så sofistikerat program som filosofiska rummet under 40 minuter påpekade denna uppenbara självmotsägelse. ”Jag tror att jag inte finns” kan inte vara ett sant påstående, för om jag inte finns tror jag inte någonting.

I själva verket är vår egen existens en av förvånansvärt få saker vi kan vara 100 % säkra på. Det faktum att vissa ateister och naturalister känner sig tvungna att ifrågasätta något så självklart visar på vilken bräcklig grund flera av dem står. Du har ett allvarligt problem med din världsbild när du börjar ifrågasätta dig själv.

Tio självmotsägande påståenden du omedelbart borde sluta säga

apple.jpg

Vår kultur är fylld med självmotsägande idéer och ideologier. Folk kastar ofta ur sig dessa i diskussioner och debatter som om de vore självklara sanningar. Även om det kan finnas tvivel och frågetecken om många saker, vet vi att dessa självmotsägande uttalanden är falska eftersom logiskt osammanhängande begrepp inte kan existera. Dessa uttalanden är lika icke-existerande som kvadratiska cirklar, ändliga evigheter och gifta ungkarlar.

Ett exempel på ett självnedbrytande uttalande som, tack och lov, inte används lika ofta är ”Detta uttalande är falskt”. Det kan inte vara sant enligt sin egen standard, och därför är det meningslöst och det finns ingen mening att ta det på allvar. Ett annat exempel är ”Inga ord som jag skriver har någon betydelse”. Om det var sant, behöver ingen bryr sig om det jag just skrev.

Följande 10 uttalanden används mycket mer, särskilt i diskussioner om Gud, religion, metafysik och filosofi. Du kan mycket väl upptäcka att du själv har använt vissa av dem och har tagit för givet att de är uppenbara fakta, trots att de i själva verket säger emot sig själva. I så fall rekommenderar jag starkt att du helt enkelt slutar använda dem.

Du kommer också troligen att finna att andra flitigt yttrar dessa påståenden som om de vore sanna. För att få dem att ompröva deras hållning, fråga dem de frågor som jag ger efter varje uttalande för att markera den självnedbrytande aspekten av varje uttalande. Okej, här kommer de:

  1. ”Det finns inga absoluta sanningar!” – är det absolut sant?
  2. ”Det finns ingen objektiv sanning” – är det objektivt sant?
  3. ”Allt är komplicerat!” – är det så enkelt?
  4. ”Det finns inga rätt eller fel” – är det rätt?
  5. ”Vi kan inte veta någonting” – hur vet du det?
  6. ”Vi borde inte tro på något som vi inte har bevis för” – finns det några bevis för det?
  7. ”Det är fel att berätta för andra vad de ska tro” – vill du att jag ska tro det?
  8. ”Allt är relativt” – är det sant?
  9. ”Din sanning är sann för dig och min sanning är sann för mig” – är det sant för oss båda?
  10. ”Språk kan inte fånga verkligheten” – fångar det påståendet verkligheten?

Eftersom dessa självmotsägande uttalanden är nödvändigtvis falska kan vi med säkerhet veta att deras motsatser är sanna. Det vill säga:

  1. Det finns absoluta sanningar.
  2. Det finns en objektiv sanning.
  3. Allt är inte komplicerat.
  4. Det finns rätt och fel.
  5. Vi kan veta vissa saker.
  6. Vi borde tro på några saker som vi inte har bevis för.
  7. Det är inte fel att berätta för andra vad de ska tro.
  8. Allt är inte relativt.
  9. Sanningen är sann för oss alla.
  10. Språk kan fånga verkligheten.

Dessa tio sanningar är alla i linje med kristen teism och den bibliska världsbilden, medan de går emot postmodernism, hinduism och buddhism samt de flesta new age-filosofier. Så välj världsbild med försiktighet.

Att försvara kristendomen med humor

Andy Bannister är en rolig apologet. Hans bok The Atheist Who Didn’t Exist (Monarch, 2015) kombinerar intellektuell skärpa med humor när han behandlar de moderna ateismens idéer. Som direktör för The Solas Centre for Public Christianity och biträdande talare för Ravi Zacharias International Ministries har Bannister mycket erfarenhet av att försvara tron. Jag intervjuade honom för några veckor sedan.

Intervju med Andy Bannister

Vad fick dig att använda humor när du bedrev apologetik?

Under de 20 år eller så som jag har varit involverad i kristen tjänst (mestadels fokuserat på att nå skeptiker) blev jag mer och mer frustrerad över det faktum att så många riktigt bra böcker som förklarar den kristna tron ​​aldrig kommer in i händerna på ateister eller agnostiker. De flesta evangelistiska och apologetiska böckerna läses bara av kristna. Förvisso är det inget fel med det: kristna måste vara utrustade för att dela och försvara sin tro. Men jag ville skriva något som faktiskt skulle läsas av skeptiker. Frågan var hur.
Sedan kom jag över ett citat av C. S. Lewis. Han hade fått frågan varför han hade skrivit fiktion (som Narnia-böckerna), och han förklarade att porten till människans sinnen vaktas av ”vaksamma drakar”: saker som cynicism, stolthet och dåliga argument. Men berättelser och fantasi kan låta dig ”smita förbi drakarna”. Det öppnade mina ögon: kanske kunde jag använda en helt annan inställning, något helt nytt, för att tackla ateism. Och det är vad The Atheist Who Didn’t Exist försöka göra – men istället för att krypa förbi draken, använder den komedi för att kittla drakens näsa. När den är upptagen med att skratta, vi kan gå in med sanningen genom porten.
I morse mailade en vän att hon hade köpt en kopia av boken, men innan hon kunde börja läsa den hade sonen (en skeptiker och ateist) plockat upp den och började läsa den. Han tillbringade dagen med att smsa henne bilder av stycken han gillade. Men han sa också att mellan skrattsalvorna hade boken ”fått honom att tänka”, och de pratar nu om dessa frågor på en djupare nivå. Det är, i ett nötskal, vad boken är avsedd att göra. Ge den till en skeptisk vän och säg: ”Du kanske inte håller med allt, men jag lovar, du kommer att skratta högt och ha kul att läsa den.”
Andy Bannister
Vad skulle du säga är de största problemen med ateismen?
Jag tror att det finns två tester för en världsuppfattning: (1) Är det intellektuellt/filosofiskt konsekvent? och (2) är det existentiellt tillfredsställande? Jag tror att ateismen misslyckas båda testen – våra ateistvänner måste smuggla i värderingar/begrepp utanför ateismen (sanning, skönhet, mening, syfte, medvetenhet, skäl, logik, matematik) etc. för att ateism ska ”arbeta”. Och för det andra är följderna av ateismen helt oförlåtliga. Jag täcker lite av det i kapitlet om mening i The ateist som inte existerade.
Om ateism inte kan ta hänsyn till mänskliga rättigheter och moral, skulle ett ateistiskt samhälle så småningom bli förtryckande och omoraliskt?
Om samhället konsekvent levde efter ateismens principer, så tror jag det (och vi har sett det till viss del i det experiment som det ateistiska Sovjetunionen åtog sig tillsammans med Kina, Nordkorea och andra sociala experiment). I praktiken tenderar dock ”sekulära” samhällen som Sverige, Storbritannien, etc. att leva på lånade kristna värderingar. Mänskliga rättigheter är ett exempel: tanken att människor har värde, värdighet och betydelse är en kristen idé. Den ateistiska författaren Luc Ferry är väldigt villig att erkänna detta i sin bok A Brief History of Thought.
Vad kan kyrkan göra för att den kristna tron ​​ska bli mer synlig?
Kristna måste omvända sig från vår tendens att göra kristendomen till en ”privat” sak snarare än en världsbild som bör presenteras på idéernas marknadsplats. Därefter behöver vi, genom Andens kraft, tänka igenom hur vi gör vår kristna tro relevant för alla aspekter av livet, vare sig vi är på arbetsplatsen eller på universitetet. Om kristna talade med självförtroende, svarade människors frågor med klarhet och älskade våra medmänniskor med medkänsla, vem vet vad Herren kan göra genom oss.

/ Micael Grenholm

Artikeln som pdf

Jesu uppståndelse: gravplundring, hallucinationer – eller mirakel?

Livets bräcklighet

Förra veckans terrordåd i Stockholm får oss oundvikligen att tänka på livets bräcklighet. Det fanns ingen gemensam nämnare för dem som dödades. Maïlys, den belgiska kvinnan som väntade på Drottninggatan för att träffa sina vänner hade inget att göra med Ebba, den elvaåriga flickan som var på väg hem från skolan. De dog urskillningslöst.

 

Samma sak kan hända oss, när som helst. Det behöver inte ske genom en terrorattack, utan genom plötslig sjukdom eller en olycka. Vi kan inte ta livet för givet. Faktum är att vi kan vara döda imorgon.

När jag var ateist i yngre tonåren avskydde jag att tänka på detta. Jag kvävde mina existentiella tankar med underhållning av alla möjliga slag. Men när en familjemedlem hastigt gick bort kunde jag inte hålla dödsångesten på avstånd. Som jag beskrivit i djupare detalj här slutade det med att jag den 2 april 2006 blev kristen. Några veckor senare bad jag Gud visa sig för mig, och jag såg syner av Jesus nästan varje kväll i över ett år.

 

När jag berättar detta för ateister påpekar de ofta att min starka vilja att Gud skulle finnas och ge mig evigt liv påverkade mitt beslut att börja tro på det. Men viljan att något ska vara sant innebär inte att det är sant. Och det stämmer, men det innebär inte att min slutsats automatiskt är falsk.

 

En läkare som förskräckt misstänker att hennes son har cancer kan motiveras av denna misstanke att grundligt undersöka saken. Att hon mycket gärna vill att pojken ska vara frisk innebär inte att hon nödvändigtvis kommer fram till att han är sjuk – hon kanske upptäcker att han är fri från cancer!

 

Möjligheten att leva för evigt i lycka är utan tvekan en betydligt bättre realitet än den skoningslösa massförintelse som ateismen utlovar allt levande. Så vi bör alla vara villiga att utforska existensen av evigt liv, och inte utesluta det a priori.

 

Hur uppstod tron på uppståndelsen?

 

En naturlig startpunkt för en sådan undersökning är att titta närmare på Jesus från Nasaret. Inte nog är han världens mest kända historiska person, den mest kända händelsen i hans liv är att han ska ha kommit tillbaka från döden. Om det är sant har Gud legitimerat hans budskap om att de som följer honom också kommer uppstå till ett evigt liv, och det är sannerligen goda nyheter.

 

En invändning som knappt förtjänar uppmärksamhet för att den är så dålig men som jag ändå känner att jag kortfattat behöver bemöta då den är populär, är att ”Döda uppstår inte. Alltså uppstod inte Jesus.” Det är ett cirkelresonemang: om Jesus i själva verket uppstod, stämmer det inte att ingen någonsin har uppstått.

 

Om det fanns någon naturlig process som gjorde att, säg, en procent av den mänskliga befolkningen kom tillbaka till livet efter att de hade dött, så skulle Jesu uppståndelse inte vara ett mirakel. Alltså kan vi inte hänvisa till att det saknas naturliga processer för uppståndelser för att förneka att Jesus kan ha uppstått mirakulöst.

 

Så låt oss titta närmre på hur idén om att Jesus uppstått, uppstod. Först måste vi välja om det är rimligast att anta att apostlarna var övertygade om att graven var tom och Jesus levde, eller om de blåljög och förkunnade uppståndelse utan att egentligen själva tro på det. Det förstnämnda är otroligt mycket troligare.

 

Det är oomtvistat att Paulus var en historisk person, och i flera av hans brev (1 Kor 15:5 och Gal 1.18-2:14) talar han om Petrus som historisk person som han mött och talat med. Han var, enligt både Paulus och evangelierna, ett vittne till uppståndelsen. Alla fornkyrkliga källor om Petrus liv är eniga om att han dog martyrdöden i Rom, och det är vida känt att urkyrkan var kraftigt förföljd. Petrus har en central roll i berättelserna om uppståndelsen. Att han skulle veta att det var ett påhitt och ändå ge sitt liv åt det är orimligt. Folk kan ge sina liv för det som är fel, men själva är de övertygade om att det är rätt.

 

Samma sak gäller förstås övriga apostlar. Detta har gjort att teorin som ickekristna spred i urkyrklig tid enligt Matteus 28:13 — att lärjungarna stal kroppen — har väldigt svagt stöd bland skeptiker idag. Radikaliteten i den tidiga kristna rörelsen går inte att förneka. Som exegeten NT Wright skriver i sin bok om Jesu uppståndelse kommer tron på denna som ett blixtnedslag och förkunnas med en passionerad övertygelse av dem som själva hade träffat Jesus.

 

Hallucinationer om hallucinationer

 

Så vad förklarar uppkomsten av denna övertygelse? Ett äkta uppståndelsemirakel gör det förstås, men vad är den populäraste naturalistiska förklaringen? Den absolut vanligaste är hallucinationsteorin – att några av lärjungarna trodde att de såg Jesus när de i själva verket bara inbillade sig.

 

Eftersom detta är en naturalistisk förklaring, utan hänvisning till övernaturligt ingripande, måste vi vara realistiska i vår beskrivning av de hallucinationer som ska ha gett upphov till tron på uppståndelsen. Vi kan inte hänvisa till fiktiva hallucinationer, som i filmer där vem som helst tycks kunna se vad som helst, utan hålla oss till metodisk naturalism i vår förklaringsmodell.

 

Apologeten Gary Habermas pekar på att hallucinationsteorin går emot hallucinationsforskningen. Hallucinationer är symptom på psykisk ohälsa, de är inte tillgängliga för vem som helst som vill se något. Att flera personer har samma sorts hallucination inom relativt kort tid är extremt osannolikt. Att flera personer ser samma hallucination samtidigt, vilket alla evangelier och Paulus hävdar, går i princip inte. Det kräver ett sammanträffande som inte är av denna värld.

 

Skeptikern kanske invänder att vi inte vet om flera personer såg hallucinationer av Jesus samtidigt, dessa berättelser kanske utvecklades decennier senare baserat på ursprungliga hallucinationer som var individuella. Men återigen har vi problemet med apostlarnas övertygelse om att den urkristna förkunnelsen var sann. Paulus skriver om hur den uppståndne Jesus uppenbarade sig för grupper av lärjungar i 1 Kor 15:3-7, vilket skrevs ca 20 år efter händelsen och med största sannolikhet baserar sig på tidigare traditioner. Vi ser ingen historisk utveckling från individuella uppenbarelser till kollektiva — de kollektiva finns där från början. Om de rapporterna var lögner, varför var lärjungarna villiga att dö för ett sådant vittnesbörd?

 

Avslutningsvis invänder många skeptiker att det inte spelar någon roll hur fantastiskt osannolikt en naturalistisk förklaring är, den är fortfarande mer trolig än en övernaturlig förklaring. Detta är en återupprepning av Humes cirkelargument mot mirakler, som jag har kritiserat här. Om Guds, och därmed miraklers, existens är möjlig, så är miraklers inträffanden inte alls det mest osannolika som kan inträffa. Om Gud möjligtvis finns är det tvärtom rätt troligt att de sker. Det finns ingen anledning att hävda att mirakler är de mest osannolika händelser som kan tänkas såtillvida att man inte utgår från naturalism a priori, och det finns det ingen anledning att göra eftersom naturalismen är obevisad och obevisbar.

 

Skeptikers oförmåga att presentera en hållbar och trolig alternativ teori till vad som hände under påskhelgen i Jerusalem visar att tron på Jesu uppståndelse är fullständigt rationell. Det är därför inte konstigt att flera ateister som på ett ärligt sätt granskat bevisen för uppståndelsen, såsom Lee Strobel och J. Warner Wallace) har kommit till tro på Jesus.
/ Micael Grenholm

Bloggposten som pdf