Kategoriarkiv: Mirakler

Varför arrangerar vi en konferens om mirakler?

Om precis en månad är det dags för Svenska apologetiksällskapets konferens för 2019: Mirakler och Guds existens. Vi kommer utforska hur mirakler och Gudsargument förhåller sig till varandra och hur vi utmanar den naturalistiska föreställningen att mirakler inte finns.

Anmäl dig redan idag så får du 50 kronors rabbat på anmälningsavgiften (150 kr)!

Varför arrangerar vi den här konferensen? Miraklers och det övernaturligas existens är en grundläggande förutsättning för den kristna tron. Som Paulus påpekar: ”om döda inte uppstår, har inte heller Kristus uppstått… då är er tro meningslös och ni är fortfarande kvar i era synder.” (1 Kor 15:16-17). Miraklers existens är en förutsättning för fundamentet för vår tro: Jesu uppståndelse.

En av de vanligaste anledningar till att skeptiker avfärdar de historiska bevisen för uppståndelsen är att de inte tror att mirakler kan ske, och därför heller väljer en naturalistisk förklaringsmodell hur långsökt den än är. På samma sätt är det många som avfärdar kosmologiska argument för Gud med att säga att något övernaturligt omöjligt kan skapa något naturligt.

Skärmavbild 2019-08-14 kl. 14.38.10

Även om Gud givetvis är kausalt mer grundläggande än mirakler, har vi därför skäl att argumentera för miraklers och det övernaturligas existens som en än mer grundläggande nivå än att argumentera för Guds existens, på samma sätt som vi ofta betraktar argument för Guds existens som mer grundläggande än för just den kristna Guden, och vi betraktar kristen tro som en grundförutsättning för att debattera kristna läror.

Naturalism, idén att det övernaturliga inte finns, är än mer långtgående än ateism, idén att Gud inte finns. En naturalist har svårare att upptäcka Gud än någon som är öppen för det övernaturliga, men saknar tro på Gud. Därför är det en viktig apologetisk uppgift att nedmontera naturalismen.

68510857_10156987903517839_3464724330699554816_o

På konferensen kommer den erfarne och duktige apologeten Mats Selander från Apologia att prata om naturalismens ursprung och hur man kan bemöta dess argument. Hajdi Moche som är tränad i psykologi kommer prata om placeboeffekten och varför naturalister inte särskilt enkelt kan skylla helanden efter bön på den.

David Kärrsmyr kommer prata om Jesu uppståndelse och andra argument för kristen tro. Joel Samuelsson kommer hjälpa oss se hur mirakler och omvändelse kan förhålla sig till varandra. Och jag själv kommer bemöta invändningar jag fått mot min bok Dokumenterade mirakler.

Det kommer bli en riktigt spännande och stimulerande konferens, där vi också får möjlighet att lära känna varandra lite mer. Än en gång vill jag uppmuntra dig att anmäla dig om du inte gjort det redan. Vi har också tagit fram en affisch som du gärna får sätta upp i ditt sammanhang.

Affisch för Mirakler och Guds existens

Annonser

Bevisade läkaren William Nolen att helanden är en bluff?

Det allra roligaste med att skriva bok är enligt mig inte själva skrivandet, planerandet eller ens releasen. Nej, det roligaste är de stimulerande samtal och diskussioner som boken förhoppningsvis genererar. Läraren Thomas Illman i Åbo har skrivit en kommentar till Dokumenterade mirakler där han rekommenderar boken men också för fram kritik av den.

Jag uppskattar hans feedback otroligt mycket, och känner att den ger mig anledning att förtydliga några saker. Framför allt vill jag kommentera William Nolens bok Healing: A Doctor in Search of a Miracle som Illman menar placerar stora frågetecken kring mirakelpåståenden. Illman har också en del andra invändningar som jag möjligtvis kommer tillbaka till i framtida blogginlägg.

Bildresultat för kathryn kuhlman
Kathryn Kuhlman

Läkaren William Nolen granskade påstådda helanden på Kathryn Kuhlmans väckelsemöte i Philadelphia 1967. Han fann inte att någon av de 23 personerna (nedan kallade ”patienterna” även om Nolen själv inte vårdade dem) blev mirakulöst friska, och Illman tycker det är anmärkningsvärt att jag inte bemöter detta påstående utan enbart hänvisar till andra läkare såsom Richard Casdorph som intygar att oförklarliga tillfrisknanden skedde på Kuhlmans möten.

Illman tycker att även detta ger bilden av att helanden ”är mycket sällsynta” och att en ateistisk kritiker av min bok skulle på goda grunder hävda att om de fall jag har sammanställt utsattes för en granskning likt Nolens skulle det kunna få samma resultat, ”dvs att det ändå inte var fråga om äkta mirakel”.

Här behöver flera saker förtydligas. Något jag inte betonade tillräckligt i boken är att Nolen avfärdar de flesta av dessa tillfrisknanden som psykosomatiska baserat helt på sin egen tolkning. Det är alltså inte en bedömning från patienternas egna läkare, utan det är Nolen som granskar ett tillfrisknande som skedde i omedelbar anslutning till bön, och hävdar att de alla orsakades av psykets kraft – inklusive försvunnen synnedsättning!

Craig Keener skriver:

”He therefore dismisses cures of such conditions as potentially psychosomatic, although many other observers would be less inclined to dismiss some of them (such as loss of sight) so readily. Since only one of the six cancer cures on the list would talk with him, he dismissed the other cures, and he observed that the person who did agree to talk with him was healed of prostrate cancer, which may have simply been cured by prior medical treatment or by a spontaneous remission. (Given his verdict, the person who talked to him may have wished that, like the others, he had refused to discuss the case with Nolen).” – Keener, Miracles, s. 465.

Bildresultat för william nolen md
William Nolen

Det är alltså inte så, som vissa har fått för sig, att Nolen kunde visa hur ingen av dessa 23 blivit friska. Nej, det han gjorde var att beskriva alla tillfrisknanden som naturligt orsakade även om han inte hade studerat dem. Nolens metodologi hade förmodligen blivit underkänd om han skrev en uppsats istället för en bok (Keener, s. 466). Medan Casdorph presenterar röntgenplåtar, läkaranteckningar och journalutdrag samt fullständiga namn och bilder på dem som blivit friska, ger Nolen oss inget av detta (Candy Gunther Brown, Testing Prayer, s. 109). Ingen kunde kontrollera om Nolens bedömningar var korrekta, för ingen vet vilka patienter han undersökte.

Bilden av att Nolen effektivt visar att inga av dessa 23 fall var äkta mirakler är alltså väldigt överdriven. I själva verket erkänner Nolen att de flesta av dem blev friska, men han skyller det på dolda psykosomatiska funktioner i hjärnan snarare än Gud. Jag tycker det är rätt uppenbart att Nolen har bestämt sig för att naturalismen är sann och anpassar observationerna efter det. Det som är riktigt alarmerande är att han utgår från att de som inte vill prata med honom inte har blivit friska. Det är som att jag skulle göra en studie av vilka partier folk röstar på, och beskriver alla som inte ville prata med mig som anhängare av Kommunistiska partiet.

Och även om Nolen hade presenterat ordentliga bevis för att ingen av dem som hävdade sig bli friska faktiskt blev det – vilket alltså är långt ifrån vad som faktiskt hände – så skulle det varken bevisa att mirakler inte sker eller att de är sällsynta, helt enkelt för att urvalet är för litet och för att misstolkade helanden och genuina helanden kan existera i samma värld.

Illman tänker sig som sagt att en ”oberoende granskning” likt Nolens skulle kunna avslöja de tillfrisknanden jag har i Dokumenterade mirakler som naturliga, vilket han menar gör att mitt mirakelargument för Guds existens är mycket svagare än andra apologetiska argument. Det funkar dock inte med Nolens metod – dvs att avfärda patienter som inte vill delta som icke-friska och de som blivit friska som resultatet av psykosomatiska fenomen oavsett om sådana effekter tidigare har observerats eller ej.

Däremot är det förstås möjligt att någon med bättre metodik granskar mina fall och finner dem alla ha naturliga orsaker. Då skulle dock ord stå mot ord, i och med att mina fall redan bygger på läkares bedömningar och har därtill granskats av andra läkare innan boken publicerades.

Dessutom bygger mitt mirakelargument, som är filosofiskt, på premissen att det finns många VOTEB. Även om jag backar upp det med flera konkreta fall är det bara ett litet urval av den mängd VOTEB som finns där ute, och för att någon ska vederlägga den premissen behöver man inte bara motbevisa exemplen som finns i min bok utan även de tusentals VOTEB som exempelvis katolska kyrkan har dokumenterat, eller de hundratusentals som amerikanska läkare har rapporterat om.

Återigen, det är teoretiskt möjligt att lyckas med det. Men det är inte sannolikt att hundratusentals läkare har gjort fel. Därmed är det inte särskilt sannolikt att någon kan vederlägga mirakelargumentet på den punkten.

Läs mer om boken Dokumenterade mirakler här.

Varför vetenskapen behöver överge metodologisk naturalism

I vårt samtal om Dokumenterade mirakler som Pennys Kultursällskap arrangerade för en månad sedan sa Humanisternas f.d. ordförande Christer Sturmark att han välkomnar vetenskapliga studier som försöker etablera miraklers existens och att han var säker på att den som lyckas göra det på ett övertygande sätt kommer få Nobelpriset.

Jag blev mycket glad av att höra detta och delar förstås Sturmarks längtan efter att se fler bönestudier och mirakelstudier. Jag hoppas att min bok ska inspirera fler att undersöka vetenskapligt oförklarliga tillfrisknanden efter bön (VOTEB) och att den filosofiska diskussionen om kopplingen mellan VOTEB, mirakler och Gud fördjupas.

Jag och Sturmark är därmed överens om att vetenskapen inte ska använda sig av metodologisk naturalism (MN). MN är inställningen att vetenskaplig metod inte kan acceptera övernaturliga förklaringsmodeller, även om det överaturliga skulle finnas. I Dokumenterade mirakler illustrerar jag det med:

”…om paleontologen Petter observerar att ett dinosaurieskelett reser sig upp ur jorden och dansar balett är han fri att tro att det han ser är sant, men han kan inte publicera händelsen i en naturvetenskaplig tidskrift då den strider mot den vetenskapliga världsbilden.”

MN är extremt utbrett och är det som vanligtvis praktiseras även av troende forskare. Prästen och teologen Bengt Holmbergs skriver i artikeln ”Att läsa bibeln som om Gud inte fanns”: ”I akademisk undervisning och forskning om bibelns texter är Gud inte med som historisk aktör, impulsgivare, orsak eller påverkande faktor[…] det beror på att vetenskap av alla slag bygger på data som är åtkomliga för alla.”*

Holmberg beskriver detta som nödvändigt när han har undervisat religionsvetenskap på Lunds universitet och studenterna utgör en salig blandning troende och icke-troende, kristna och icke-kristna. Genom att enbart prata om naturliga processer och fenomen är det åtkomligt för alla oberoende av deras livsåskådning, för alla är vi överens om att naturen finns.

Här finns dock två problem. För det första: ett påstående är inte är mer sant för att fler kan acceptera det. För det andra: naturalistiska påståenden är inte nödvändigtvis mer åtkomliga än supernaturalistiska. Även om det skulle vara fler som håller med om historiebeskrivningen att Jesu kropp ruttnade i en grav än historiebeskrivningen att han uppstod, har man fortfarande missat Holmbergs ambition av att vara åtkomlig för alla eftersom en hel del tror att uppståndelsen är ett historiskt faktum.

MN sticker ut från andra vanliga kriterier på vetenskaplighet – observerbarhet, upprepningsbarhet och falsifierbarhet – i och med att MN sätter upp ett kriterium för innehållet i det som ska studeras snarare än att beskriva metod. Kanske vill någon försvara detta genom att hävda att det övernaturliga är omöjligt att observera, upprepa och/eller falsifiera. Men om det vore sant är MN ett överflödigt kriterium, och för att ta reda på huruvida det är sant måste vi överge MN i det vetenskapliga arbetet. Vi kan inte ta reda på om övernaturliga fenomen kan observeras om vi har bestämt oss för att utesluta det övernaturliga från vår undersökning innan den ens har ägt rum.

Forskarna Tobias Hägerland och Cecilia Wassén försöker lösa problemet genom att betona att det är skillnad på det som är sant enligt vetenskapen och det som verkligen är sant: Jesus kanske historiskt uppstod från döden även om en historiker inte kan föreslå det som en vetenskaplig hypotes. Men vetenskapen ägnar sig åt falsk marknadsföring om den inte försöker hjälpa oss veta vad som verkligen händer och har hänt. Vetenskapens självaste existensberättigande är att berätta sanningen för oss. Att då på förhand utesluta en rejäl bit av möjlig verklighet, inte som en slutsats av vetenskapligt arbete utan som en förutsättning för den, är inget mindre än antivetenskapligt.

De flesta forskare är överens om att utomjordingar inte har besökt jorden, men det beror inte på att man på förhand har uteslutit att det omöjligen kan ha hänt. Filosofen Mats Wahlberg har påpekat att om astronomer resonerade kring rymdvarelser som naturalister resonerar kring mirakler ”skulle vi få läsa böcker som klargör att utomjordingar under inga tänkbara förhållanden kan figurera i vetenskapliga förklaringar. Inte ens om de svävar med rymdskepp över alla större städer.”**

Av samma anledning är det irrationellt att betrakta mirakler som ovetenskapliga innan man ens försökt hitta dem vetenskapligt. Därför måste den metodologiska naturalismen överges.

Här kan du läsa mer om Dokumenterade mirakler.


Referenser

*Holmberg, Bengt, 2008: ”Att läsa bibeln som om Gud inte fanns”, Svensk Teologisk Kvartalskrift, vol. 84, nr. 2, ss. 58–64.

** ”Kristen tro visst förenlig med vetenskap”, Dagen, 10 februari, s. 20.

Varför en Gud är rimligare än många gudar (eller: X-Men-argumentet för monoteism)

Detta är en uppföljare till mitt förra inlägg ”Hur går vi från att mirakler finns till att Gud finns” och är, liksom det inlägget, hämtat från min nysläppta bok Dokumenterade mirakler. Tyvärr hängde inte fotnoterna med, så för att se dem, och massa dokumenterade mirakler, rekommenderar jag boken.

Vad är Gud?

Precis som med mirakler finns det inget konsensus kring vad Gud innebär. En del encyklopedier menar att Gud är maximalt stormed tillhörande attribut som allvetande, allsmäktig och allgod, en ultimat verklighet” helt enkelt. Detta stämmer väl in på den monoteistiska förståelsen av Gud: som en enda allsmäktig skapare och härskare av universum.

Oxford Dictionary däremot gör en åtskillnad mellan den monoteistiska förståelsen av Gud: skaparen av och härskaren över universum och källan till all moralisk auktoritet, och den polyteistiska förståelsen: en övermänsklig varelse eller ande som tillbes för att den har makt över naturen eller mänskliga öden. Polyteistiska religioner tror på flera gudar, såsom asatron eller hinduismen. Nationalencyklopedin föredrar den senare gudsdefinitionen: något övernaturligt med avgörande inflytande över tillvaron i olika religioner.

Med andra ord finns det i grund och botten två skilda föreställningar om Gud:

A. En maximal varelse som utgör grunden för allt annat.

B. En övernaturlig varelse med makt över naturen.

Ofta illustreras skillnaden mellan dessa två förståelser genom att skriva Gud med stort G eller litet g. Gud med stort G är maximal, skaparen av universum och orsaken till allt annat som existerar, en allsmäktig och allvetande varelse. I kontrast till detta står gudar med litet g som förvisso är mäktigare än oss människor men som inte behöver vara allsmäktiga eller grunden för allt annat som finns (figur 15:1).

Skärmavbild 2019-05-08 kl. 17.01.09
Figur från Dokumenterade mirakler s. 249.

Om vi väljer definition B har vi ett solklart svar på frågan om miraklers existens innebär Guds existens: jajamen! Oavsett vad för typ av övernaturliga varelser som orsakar mirakulösa VOTEB, oavsett vilken religiös förståelse av dem som är sann, kan vi inte frångå att de är övernaturliga varelser med makt över naturen på grund av det faktum att de gör mirakler. Enligt definition B är även det som en kristen skulle kalla för ängel, eller det som en muslim skulle kalla djinn, gudar.

På så sätt blir det svårt att betrakta en världsbild som inkluderar mirakelgörande övernaturliga varelser för ateistisk. Ateismen innebär avsaknad av tro på alla sorters gudar, inte bara den monoteistiska storhet som tillbes i abrahamitiska religioner, och som definition A syftar på. Mirakler innebär existensen av någon form av Gud, antingen enligt definition A eller B.

Men låt oss säga att definition B är för bred och inte lika intressant som definition A. Det är trots allt A de flesta av oss i västvärlden tänker på när vi pratar om Gud, och det är den definitionen jag som kristen använder. Har vi någon anledning att tro att mirakler bekräftar existensen av just en sådan Gud? Kan vi inte lika gärna tänka oss en värld där flera olika minigudar, ingen av dem allsmäktig eller skapare av universum, utför de mirakler vi ser omkring oss?

Polyteismens problem

Definition A tillåter bara en Gud: två eller flera allsmäktiga, maximala varelser som utgör grunden för allt annat innebär logiska motsägelser. Polyteistiska religioner har därför traditionellt nöjt sig med begränsade gudar enligt definition B. Gudarna i grekisk och romersk mytologi, eller vår egen nordiska asatro, är inte allsmäktiga och definitivt inte allgoda. De bråkar med varandra, får barn med varandra och har bestämda, avgränsade zoner där de kan använda sina övernaturliga krafter. Många av dem är inte eviga utan föddes en gång i tiden.

Som vi såg ovan kan det som polyteismen kallar gudar även finnas i en monoteistisk världsbild: de är då andar, änglar och andra lägre stående varelser. Frågan är om det är rimligare än en polyteistisk värld där ingen av alla gudar är en Gud typ A. Jag menar att det är det. Jag ser inte hur polyteismen kan stå på egna ben.

Först och främst behöver vi fråga oss vad som egentligen begränsar gudarnas makt? Varför kan Poseidon enbart kontrollera havet men inte stjärnorna? Varför kan Tor kasta blixtar men inte spruta eld? Om ingen gud är allsmäktig, vem sätter upp spelreglerna som avgör vad gudarna kan göra? Svaret är förstås: ingen. Gudarna får sina olika begränsade krafter utan synbar anledning i de polyteistiska myterna.

Bildresultat för magneto scarlet witch quicksilver
Magneto och hans märkliga barn

Gudarna är därmed ganska lika superhjältarna X-Men, som har hejdlöst olika superkrafter med förklaringen att de alla har en muterad gen, x-genen. Vad x-genen orsakar är helt upp till serietidningsförfattarens preferenser, inte någon logisk genetik. På så sätt får Magneto, vars superkraft är att skapa magnetiska kraftfält, barnen Quicksilver och Scarlet Witch: den förra är supersnabb och den senare är magisk.

Du behöver inte bemöda dig med att försöka komma på någon form av logisk process som gör att magnetiska gener medför snabbhet respektive magi, för en sådan finns inte. Samma oförklarliga uppdelning av olika övernaturliga egenskaper möter oss i polyteistiska religioner.

Om det finns en A-Gud med allmakt kan man förstå hur han delar ut olika domäner och egenskaper till de lägre stående B-gudarna. Men en polyteistisk värld utan någon A-Gud är svår att begripa sig på. Mats Selander har även på ett övertygade sätt visat i sin bok Utan Jesus ingen mobil i fickan att vetenskapen växte fram ur en kristen världsbild med en enda rationell Gud som lagt tillvarons grund, medan den polyteistiska synen på världen leder till kosmisk anarki där man inte bör förvänta sig att saker går att begripa. Accepterar vi vetenskap, bör vi inte acceptera polyteism.

På grund av dessa problem med renodlad polyteism har även världens största polyteistiska religion, hinduismen, omfamnat tron på en A-Gud. Religionsvetaren Lance Nelson skriver angående tron på de hinduiska gudarna, som på sanskrit kallas deva: Notera att medan hinduer tror på många deva, är många också monoteister i meningen att de erkänner endast en enda Allsmäktig Varelse, en Gud eller Gudinna som är källan till och härskaren över alla deva. Enligt Ninian Smart har de flesta hinduer denna tro.

Vi är därför berättigade att säga att om det finns B-gudar, så finns det med stor sannolikhet även en A-Gud. Därmed innebär miraklers existens att en Gud enligt definition A också existerar: en maximal varelse som utgör grunden för allt annat.

Att be till och söka denna Gud bör vara högst upp på din att göra-lista.

Dokumenterade mirakler kan beställas här eller varhelst böcker säljs!

Hur går vi från att mirakler finns till att Gud finns?

Om en månad släpps min bok Dokumenterade mirakler där jag redovisar många exempel på vetenskapligt oförklarliga tillfrisknanden efter bön (se ett urval här). Utifrån dessa ”VOTEB” argumenterar jag för att mirakler högst sannolikt finns.

Boken är dock inte slut där. I dess avslutande del, som jag kallar ”Orientering i en mirakulös värld”, diskuterar jag några följdfrågor som lär dyka upp i huvudet på den som händelsevis blir övertygad om det övernaturligas existens. Den första är naturligtvis om detta innebär att det finns någon form av Gud. 

Faktum är att en hel del tänkare har argumenterat för att klyftan mellan miraklers existens och Guds existens inte kan överbyggas. Baden Powell skrev redan på 1800-talet hur extraordinära händelser bygger på observationer medan tron att dessa händelser beror på gudomlig intervention bygger på åsikter. Gregory Dawes menar att den varelse som utför mirakler, om de sker, är oförutsägbar och behöver inte vara Gud. Och Youtubern Stephen Woodford, även känd som Rationality Rules, hävdar att ett mirakel aldrig någonsin säger oss något om Guds existens eller karaktär orsaken bakom miraklets tillkomst förblir oåtkomligt för oss:

Grundproblemet är helt enkelt att miraklet i sig sällan ger särskilt mycket information om den eller det som utför det. Hur kan vi ens vara säkra på att det är en Gud överhuvudtaget? Kanske är den övernaturliga processen inte medveten utan mekanisk, en mirakulös maskin som inte ger bönesvar på grund av godhet utan på grund av programmering?

Många tänker sig att exempelvis buddhismen utgör en världsbild där saker som reinkarnation, telepati och andra övernaturliga ṛddhi kan finnas utan att någon gud behövs. Bilden av en ateistisk buddhism är dock kraftigt förenklad: buddhismen kommer från hinduismen och utvecklades inom ramen för en sådan världsbild. Klassisk buddhism förkastar inte gudarnas existens utan lär tvärtom att man kan återfödas som en!

Den sekulära, ateistiska buddhism som blivit populär i västvärlden förkastar ofta läran om återfödelse och mirakler, medan de österländska varianter som har en stark tro på det övernaturliga sällan är ateistiska. Men det finns givetvis undantag. Vissa tror inte på Gud men de tror ändå på övernaturliga mekanismer och fenomen.

Jag pratade en gång med en ung tjej som trodde på reinkarnation. Hon ansåg att när vi dör placeras vi framför en skärm (iPad-generationen, ni vet) och får peka på vad och vem vi vill bli i nästa liv. Jag frågade vem som hade ordnat detta fiffiga system, och det visste hon inte.

(Jag frågade även vilka som valde att födas som judar i 1920-talets Tyskland, varav hon tänkte en stund och kom fram till att riktigt alla inte fick välja ändå.)

En ateist kanske tänker sig att ett övernaturligt reinkarnationssystem kan bildas och fungera utan intelligent inblandning på samma sätt som samma ateist tänker sig att biologiska och samhälleliga system är resultatet av blind, slumpartad evolution under årmiljarderna. Men den mirakeltroende ateisten får problem med VOTEB. Om vi är överens om att åtminstone vissa VOTEB är mirakler är det en lågoddsare att tro att dessa mirakler har koppling till den bön som präglar VOTEB.

Det är förståeligt att en ateist som inte tror på mirakler argumenterar för att VOTEB inte har med bön att göra, men det blir märkligt att erkänna att vissa VOTEB är genuina mirakler men bönen har inget att göra med det. Samma sak gäller de andliga upplevelser som ackompanjerar flera VOTEB, och som hjälpte till att övertyga oss om att mirakler finns från första början.

Vi kan alltså med gott samvete konstatera att de mirakulösa helanden som uppenbarar sig som VOTEB med stor sannolikhet hänger samman med bönen. Då är det väldigt svårt att hålla fast vid att de skulle bero på en mekanisk mirakelmaskin utan intelligent inblandning. Om denna livlösa maskin är inställd på att producera helanden på kommando, varför fungerar den inte alltid?

I boken argumenterar jag för att det faktum att helanden inte vattentätt kan replikeras visar att processen som orsakar dem är intelligent snarare än mekanisk. Och om helandemaskinen kan känna igen mänskliga röster och förstå deras språk, tyder inte det på att den är programmerad av en eller flera intelligenta varelser?

Att människor blir mirakulöst friska efter bön är därmed ett starkt argument för att det finns övernaturliga, intelligenta varelser som förstår böner. Den stora frågan är om en eller flera av dessa varelser är gudomliga, eller om de snarare bör förstås som änglar och liknande. Det är något jag skriver om i detta blogginlägg!

Om du är intresserad av boken kan du fram till releasen 13 maj beställa den för 50 kronors nedsatt pris per bok på Sjöbergs förlags hemsida!

Rasistargumentet mot mirakler

David Humes essä ”Om mirakler” (1748) är något av det mest inflytelserika som har skrivits på ämnet, och utgör den främsta grunden till varför så många idag förnekar att mirakler kan ske. Jag har tidigare bemött Humes resonemang men vill i detta blogginlägg fokusera på hur Hume tänker om människoraser och hur dessa tankar påverkade hans mirakelkritik. Humes rasistiska naturalism har haft stort inflytande på västerländskt tänkande, något ickevästliga tänkare varit snabba på att påpeka.

Hume skriver i sin essä att mirakler observeras framför allt i ”ignoranta och barbariska nationer”, och om människor i civiliserade länder tror på sådant är det för att berättelserna har förmedlats genom generationerna från en ignorant och barbarisk kultur. Hume menar att allt eftersom världen blir mer ”upplyst” kommer tron på det övernaturliga falla bort, och de som håller fast vid en sådan tro uppvisar samma sort ignorans och irrationalitet som de infödingar i vilkas kulturer vidskepelserna uppstod.

hume
David Hume (1711-1776)

Det behöver knappt sägas, men Humes kolonialistiska uppdelning av världen mellan det civiliserade Europa och den barbariska resten är, ironiskt nog, rätt barbarisk. Hans föreställning om att mirakler enbart bevittnas av de ignoranta är på samma sätt väldigt ignorant. Inte minst därför att Hume själv skriver några sidor senare om att mirakler har bevittnats av lärda män i Frankrike, Upplysningens högborg:

De sjukas tillfrisknande, de döva som hörde och de blinda som såg omtalades överallt som de normala effekterna graven gav. Men än mer extraordinärt är att många av miraklerna omedelbart bevisade på fläcken inför domare med oifrågasatt integritet, bekräftade av vittnen med meriter och status i lärd ålder, på  den mest eminenta scenen i världen idag…Och vad har vi för att motsäga en sådan sky av vittnen, om inte hur absolut omöjligt det är att sådana mirakulösa händelser, som de berättar om, har inträffat? Och detta kommer sannerligen, enligt alla förnuftiga människor, ensamt räknas som en tillräcklig refutering. (Hume 1748)

Humes rabblande om barbari behöver förstås utifrån den kolonialistiska och rasistiska världsbild som han delade med många andra européiska intellektuella vid denna tid. Han skrev i en fotnot till essän Of National Characters: ”Jag misstänker att negrerna [eng: the Negroes] och generellt sett alla andra människoarter (ty det finns fyra eller fem stycken) är naturligt underlägsna de vita. Det har aldrig funnits en civiliserad nation som inte har upprätthållts av vita, inte heller någon individ som varit eminent i handling eller tanke.” (Hume 1753).

williams
Francis Williams (1700-1771)

Hume hävdar vidare att inte en enda mörkhyad slav i Europa uppvisar tecken på genialitet. Han förutsätter att bli emotsagd och tillägger därför att jamaicanen Francis Williams, poet utbildad på Cambridge som skrev uppskattad lyrik på latin, enbart upprepar ord som vita har lärt honom likt en papegoja. Detta publicerades enbart fem år efter publiceringen av essän om mirakler.

Att Hume tar så lätt på mirakelberättelser kan inte särskiljas från det faktum att han betraktade många av dem som rapporterade om dem som ociviliserade idioter. De antika judar som författade Bibeln var enligt Hume barbarer, varför han räknar det de menar sig ha observerat (exempelvis uppståndelser) som icke-observerat. Att de antika greker och romare som Hume ofta inspireras av delade judarnas supernaturalistiska världsbild är något Hume tycks blunda för (Johnson 1999). Han definierar alla kulturer som tror på mirakler som ignoranta, trots att antika civilisationer som Indien och Kina knappast förtjänar den beskrivningen (Keener 2013, s. 223).

Det finns en påfallande likhet mellan Humes argumentation mot miraklers existens och intelligenta icke-européers existens (Taliaferro & Hendrickson 2002). Utifrån Humes kontext är båda väldigt sällsynta, något han tolkar som att bevisen för naturalism och mörkhyad dumhet är väldigt starka. Francis Williams lärdom betraktas som mirakulös av Hume, och då han inte vill tro på mirakelberättelser ger han en ”naturlig” förklaring i enlighet med en kolonialistisk världsbild: karln är som en papegoja.

Att enbart kalla Hume för barn av sin tid är ett alltför lättvindigt sätt att refutera hans resonemang. Motbevisen fanns tillgängliga för honom, som John Immerwahr (1992) påpekar: ”det fanns ett antal utbildade och begåvade svarta som rörde sig i kretsar som Hume kände till. Om Hume hade varit verkligt intresserad av bevis mot sin position skulle han inte ha svårt att finna den.” Chin Liew Ten (2002) poängterar att Hume i andra arbeten argumenterar för att fattiga vita uppvisar blek kulturell och intellektuell begåvning på grund av socioekonomiska faktorer. Att Hume vägrar applicera samma resonemang på svarta beror blott på fördomar: samma sorts fördomar som han enligt Ten bygger sin mirakelkritik på.

hwa yung.jpg
Hwa Yung

Forskare i majoritetsvärlden har inte varit sena att poängtera hur Humes etnocentriska tänkande har influerat den västerländska bilden av mirakeltro. Justo Gonzáles (2001) skriver att det är vanligt bland moderna, intelligenta tänkare i Latinamerika att betrakta mirakler som verkliga. Hwa Yung (2009) påpekar att frågan om miraklers existens är en icke-fråga i stora delar av Asien därför att det övernaturliga erfars relativt regelbundet och man delar inte Upplysningens världsbild om ett stängt universum. Regina Eya (1992) påpekar att när västerländska forskare avvisar väldokumenterade fall av övernaturligt helande som omöjliga använder de sig av ett paradigm som utsluter afrikansk erfarenhet från ekvationen. Att överhuvudtaget beskriva naturalism som ”upplyst” är ju att säga att alla supernaturlistiska kulturer världen över är förmörkade.

Naturligtvis innebär ett förnekande av miraklers existens inte med nödvändighet att man är rasist. Men Humes försvarare bör fundera allvarligt på varför de förkastar Humes förnekelse av jamaicanska poeters existens samtidigt som de tycker att han säger något vettigt när han med i princip samma metod förnekar miraklers existens. 


Detta inlägg är ett bearbetat utdrag från min kommande bok om dokumenterade mirakler. Läs mer om boken och skriv upp dig för nyhetsbrevet om den här.

Referenser:

Eya, Regina, 1992: ”Healing and Exorcism: The Psychological Aspects”, i Manus, Chris, et. al. (red.), Healing and Exoricsm: The Nigerian Experience (Attakwu, Enugu: Spiritan International School of Theology), ss. 44-55.

Gonzáles, Justo, 2001: Acts: The Gospel of the Spirit, (Ossining, NY: Orbis Books), ss. 84f.

Hume, David, 1748: ”Of Miracles”, i An Enquiry Concerning Human Understanding, min översättning.

Hume, David, 1753: Of National Characters, min översättning.

Immerwahr, John, 1992: ”Hume’s Revised Racism”, Journal of the History of Ideas, vol. 53, nr. 3 s. 485.

Johnson, David, 1999: Hume, Holism and Miracles (Ithaca, NY: Cornell Univeristy Press), s. 80.

Keener, Craig, 2013: Miracles (Grand Rapids, MI: Baker Academic), ss.223-224.

Taliaferro, Charles och Hendrickson, Anders, 2002: ”Hume’s Racism and His Case against the Miraculous”, Philosophia Christi, vol 4, nr 2, ss. 427-441.

Ten, Chin Liew, 2002: ”Hume’s Racism and Miracles”, The Journal of Value Inquiry, vol. 36, ss. 101–107.

Yung, Hwa, 2009: Mangoes or Bananas?: The Quest for an Authentic Asian Christian Theology (Oxford: Regnum), s. 230.

Treenighetsmodellen för att demonstrera kristendomens sanning

Jack Deere berättar i Surprised by the Power of the Spirit hur han en gång hamnade bredvid en missionerande ateist på ett flygplan. Hon frågade vad han jobbade med, och han svarade pastor. Det gjorde att hon genast satte igång med att förklara hur hemskt religion är, varför Gud inte finns och hur elak han måste vara om han trots allt fanns. Jack försökte tränga sig in i samtalet vid flera tillfällen, utan framgång. Efter att hon oavbrutet hade predikat i en halvtimme sa hon dock plötsligt: ”Vad tycker du?”

Jack blev överumplad av frågan. ”Vad jag tycker? Jag tycker att du är en syndare som behöver en frälsare.”

Hon började gråta. ”Ja, så är det”. Hennes raseri var en fasad för att hålla hennes syndanåd på armslängds avstånd. Jack hjälpte henne ta emot Jesus som sin frälsare där och då under flygresan.

Under det följande året prövade Jack yttra den gyllene frasen ”Jag tycker att du är en syndare som behöver en frälsare” till alla ickekristna han mötte. Varför ändra på ett vinnande koncept, liksom? Resultatet blev dock, förvånande nog, att dessa frälsningsbehövande syndare blev upprörda, kränkta och arga. Jack började misstänka att han kanske inte hade knäckt evangelisationens Da Vinci-kod utan snarare att den Helige Ande uppenbarade för honom vad just den här kvinnan behövde höra. Andra kan behöva faktiska anledningar till att tro på budskapet som presenteras. Fortsätt läsa Treenighetsmodellen för att demonstrera kristendomens sanning