Den här pandemin är inget att skämta om, och alla känner vi människor som blivit drabbade på ett eller annat sätt. Men det hindrade inte ateistcommunityn från att göra några billiga points.
Jag stötte på en bild på internet som dröjde sig kvar. Det var en mem som målade upp alla religiösa som skräckslagna kryp som trängs runt en biokemist. De ropar åt vetenskapsmannen att snabba på, medan ett stort coronavirus närmar sig för att sluka dem. Men är det så? Är det just alla religiösa som är de panikslagna, är det de religiösa som inte har någon plan i kristiden?
Memen gör alltför många misstag, och själva poängen med memen verkar vara- i bästa fall- en halvsanning, och i värsta fall en skadlig lögn.
Var är politikerna? Var är alla som sitter i samhällets statliga ledning och verkligen kämpar för att klara krisen? Detta är det första problemet med memen. Var det inte i själva verket politikerna som slog knut på sig själva, och beskyllde varandra för att inte ta hand om krisen? Och ska vi verkligen håna rädslan och viljan att snabbt få fram ett vaccin? Memen hade inte varit rolig om den visat en sannare bild, med alla andra grupper som inte har möjlighet att framställa ett vaccin, inklusive de insjuknade, och sjukhuspersonal, och läkare. Kom ihåg att om vi visade deras rop på vaccin och andra skydd just nu så hade den förrädiska memen inte fungerat. Den verkar alltså fungera bara därför att den är osann, och följderna av att publicera memen kan alltså aldrig leda till något gott.
Andra problemet med memen uppkommer när man frågar sig var ateisten är i memen? OM det är så som memen säger, att ateister inte bryr sig eller inte behöver bry sig, vad kan vi då dra för slutsatser. Slutsatserna blir inte något positivt för ateismen som världsåskådning, tvärtom. Bilden erkänner mot sin vilja att det inte finns någon mening i ateistisk världsåskådning. Varför bry sig, när vi ändå utplånas fullständigt om kanske en månad, eller kanske om 50 år? Varför bry sig om varandra, varför bry sig om vaccinet. Om resultatet om 200 år är din individuella, fullständiga utplåning, så betyder inte dina val idag någonting i kosmiskt perspektiv. Var är då ateisten i memen? Ateisten som lyser med sin frånvaro i memen kan ju vara hemma med TV:n- och vetenskapsmannen i memen kan ju ha vilken världsåskådning som helst när det kommer till kritan. Historiskt sett vet vi att de flesta vetenskapsmän varit religiösa, och att de ofta sett vetenskapen som en väg att upptäcka mer om Gud och Guds skapelse. Men även om vetenskapsmannen denna gång skulle råka vara ateist, så finns det ju många ateister som inte är vetenskapsmän, och de lyser med sin frånvaro i memen. Kanske är den frånvaron mer talande än memskaparen hade tänkt. Om man som ateist verkligen värdesätter livet, som är det enda liv man har, så kan ju det leda till att man i ateistiskt perspektiv borde resa bort och vända ryggen åt de som behöver hjälp i det här läget, och slippa löpa risken att bli smittad. Det kristna svaret är något helt annat- i förtröstan på Gud ska vi med vishet och kunskap om Guds skapelse göra det bästa vi kan för att hjälpa vår nästa. Inte på ett kortsiktigt, dumdristigt sätt, utan långsiktigt, mycket långsiktigt. Vi har i kristen tradition fått ett uppdrag att bry oss, att visa omtanke, barmhärtighet, men det finns ingen auktoritativ text eller tradition inom ateismen som kan fungera på det sättet. Men sådant stöd kan vara hjälp att göra det rätta, och vi hoppas ju för allas skull att andra kan få det stödet.
Ett annat problem med memen är att den drar alla religioner över en kam med en felaktig generalisering. Den här sjukdomen slår olika hårt mot olika trossystem, och Kristendomen har färre problem än de flesta i corona-tider. Låt oss jämföra. I buddhismen och hinduismen är det vanligt att man tror att det vi uppfattar som den fysiska verkligheten, ytterst sett, är en illusion. Det skulle kunna vara ett skäl att inte hetsa upp sig i onödan, men å andra sidan är lidandet det som man ska befrias från i kretsloppet, och man ska räddas genom utslocknandet. Kastsystemet ger en slags karantän mellan de kastlösa och de högre kasterna. En människa i en högre kast ska helst inte beröra en av de kastlösa. Och den asiatiska hälsningen är ju bra i virustider, en bugning smittar inte så mycket. Här ser vi att religionen och traditionen ibland kan vara ett skydd.
En religion som får mycket större problem är jainismen. I jainismen är allt liv heligt, inklusive mikroorganismer, trä, osv. Med detta i åtanke bör man troligen inte döda viruset. I jainismen ska man uthärda lidandet, och inte visa känslor, vilket också kan bli problematiskt. Men å andra sidan är de mer religiösa jainisterna vana att bära munskydd, och buga till hälsning, så det kan ju vara användbart.
Islam är förmodligen det religiösa system som har de största svårigheterna. Deras bön sida vid sida fem gånger om dagen, och obligatoriska resa till Mecca någon gång under livet, är problematiska potentiella smitthärdar. Ett annat problem är att profeten Muhammed verkade förneka att sjukdomar smittade genom infektioner. Människor runt omkring talade med honom om att kameler kunde få skabb av en skabbig kamel, men Muhammed försvarade sin tes genom att ställa den retoriska frågan: ”Vem var det som smittade den första kamelen som blev smittad?” ( se till exempel denna hadith https://sunnah.com/muslim/39/140 ). Visserligen har islam ett koncept med rituella bad, men på många ställen i världen tvättar många sina händer i samma vatten och profeten Muhammed menade att vatten alltid var rent (se till exempel denna hadith https://sunnah.com/bulugh/1/2 ).
I judendomen fanns ett utarbetat system för karantän, och leprasjuka var en av grupperna som hölls åtskilda från andra. Det vatten man använde för rituell rening tycks ha haft antiseptiska egenskaper.
I kristendomen kan det vara problematiskt med våra hälsningstraditioner, men det finns en del saker som kan användas i smittotider. Jesus sade att vi helst ska be inne i vår kammare, i det fördolda, och Jesus drog sig ibland undan till öde trakter.
Inte bara har vi Bibeln som stöd, forskning visar också att vår tro kan vara viktig resurs för att klara av kriser. Kenneth Pargaments bok (The psychology of religion and coping, 1997) blev banbrytande. Han lyckades samla en stor mängd kliniska data som visade hur människor klarade av svåra situationer (coping). Pargament byggde vidare på Richard Lazarus(1922-2002) tankar. Lazarus hade fokuserat på två psykologiska aspekter av stress: den primära(hur människan skattar stressen som en situation innebär) och den sekundära bedömningen(”klarar jag detta?, är det mitt fel?, vad behöver jag nu socialt, materiellt, finansiellt, för att klara av min coping?) , the primary and the secondary appraisal (värdering/skattning).1
Pargament gjorde några viktiga antaganden:
- Signifikans är viktigt, Människor söker efter mening, det som ses som viktigt i tillvaron. Signifikans knyts för vissa människor till objekt, som ofta kan vara kulturbundna. Men ofta handlar det om hälsa, rättvisa eller social rättvisa eller ekonomi. Signifikans är i Pargaments synsätt en subjektiv fenomenologisk konstruktion, och religiösa övertygelser ger ofta ett perspektiv där krisen sätts i ett sammanhang.2
- Alla människor har med sig ett generellt orienteringssystem in i copingprocessen (vanor, värderingar, religiösa övertygelser, personlighet, mm) där religionen både kan vara medel och mål. Trosföreställningar kan också dämpa oönskade impulser.3
- Generella orienteringssystem (till exempel bön och andra praktiker) anpassas till olika copingstrategier, till stor grad beroende på den sekundära bedömningsprocessen (”Klarar jag detta? Är det mitt fel? Vad behöver jag nu socialt, materiellt, finansiellt, för att klara av min coping?).
- I copingprocessen söker människor efter att bevara och öka, eller transformera signifikansen på olika områden, religionen kan här kännas meningsskapande och som ett skydd, och ge kraft i mötet med ondska och lidande.4
- En effektiv copingprocess får inte vara ytlig och/eller sporadisk, den behöver vara samordnad och välintegrerad. Här kan religiösa traditioner och andliga vanor vara bärande under tider av svårigheter.
Pargament visade i sin forskning att religion kunde vara viktig för coping- att religion vid sidan av de negativa effekterna som finns kan vara resurser i sökande efter mening, gemenskap, möten med det heliga i tillvaron, ge perspektiv och mening till privata och sociala problem.5 Han vänder sig mot tidigare forskning genom att förkasta reduktionismer, och betona religionens mångdimensionalitet.6 Tidigare forskning hade ofta ignorerat religionen som faktor, och Pargaments forskning gjorde skillnad. I en av sina vetenskapliga artiklar, visade Pargament att ny forskning kunde förbättra vården när man tog hänsyn till religionsfaktorer som hjälp i kriser.7 Och han visade också hur misslyckad religiös coping (t,ex gudomlig, ilska mot Gud, eller interpersonell ilska mot dåliga kristna) ofta ger mycket tråkiga konsekvenser, ibland till och med självmord.8
Människor idag står inför väsentliga existentiella utmaningar och kan med fördel dra nytta av inre och kulturella resurser, inte minst religion, menar Pargament.9
Men memen fick ändå en positiv följd. Jag är glad att den här artikeln kom till. Vad betyder din tro för dig och andra i tider av kris? Jag vill uppmana dig att lufta dina tankar om pandemin och annat som du kommer att tänka på, i kommentarfältet nedan- och ta hand om dig och dem du möter. Gud välsigne dig!
1 Geels 2017, 331.
2 Geels, 2017, 339.
3 Geels, 2017, 337.
4 Geels, 2017, 337.
5 Geels 2017, 332.
6 Geels, 2017, 338.
7 Weber & Pargament, 2014, https://archive.org/details/WeberPargamentSRMHreligionAndMentalHealth/mode/2up , 1. (2020-03-19).
8 Weber & Pargament, 2014, https://archive.org/details/WeberPargamentSRMHreligionAndMentalHealth/mode/2up , 2. (2020-03-19).
9 Geels 2017, 45.
