Kategoriarkiv: Per Ewert

Debatt: Jesu uppståndelse – fakta eller myt?

Denna veckas bloggpost handlar inte om vad som är eller vad som skett utan vad som kommer!

Debatt mellan Per Ewert och Patrik Lindenfors.

10 april kl. 18, Citykyrkan i Stockholm. Arrangörer är Svenska apologetiksällskapet, Citykyrkan och Claphaminstitutet.

Clapham debatt lindenfors ewert

Vi vet inte hur vi kommer att uppfatta denna debatt, men om man vill kika lite på ämnet ur ett apologetiskt perspektiv kan följande rekommenderas:

Påsken – vad kan vi veta?

Jesu uppståndelse: gravplundring, hallucinationer – eller mirakel?

Allt gott och välkommen! / Martin Walldén, bloggredaktör

Annonser

Vart tog egentligen Jesus vägen?

Veckans film är en föreläsning av historikern Per Ewert. Han är också författare till den mycket läsvärda ”Sherlock – Fallet med den tomma graven” (Sjöberg förlag), en Sherlock Holmes-roman där Jesu död och uppståndelse utreds, samt ordförande för den kristna tankesmedjan Claphaminstitutet. Här redogör Per Ewert för den historiska metoden och vad vi faktiskt vet om Jesus. Filmen är producerad av Apologia.
Om filmen ger mersmak rekommenderas boken starkt – finns här: http://www.sjobergsforlag.se/bocker/romaner/sherlock-fallet-med-den-tomma-graven-per-ewert


Låt showen börja!
 

Våga ställa frågan om Gud!

Tron kan och bör försvaras

Av Per Ewert

Vissa av de bok- eller filmproduktioner som jag uppskattar mest har ett uttalat apologetiskt syfte, och avsändaren är tydlig med att försvara en biblisk världsbild. Sedan finns det också mycket bra produktioner som uttrycker människans stora frågor, men gör det utifrån ett öppet perspektiv. Detta gäller även naturvetenskapligt inriktade produktioner. Och det förtjänar att tilläggas: ett ateistiskt perspektiv är inte ett mer vetenskapligt perspektiv än ett teistiskt. En sådan produktion är den som SVT visade härom året med titeln ”Finns det någon Gud?”, och jag kan med frimodighet rekommendera serien. Seriens engelskspråkiga hemsida finns på http://www.thegodquestion.tv/

Visst får ateistiska företrädare som Dawkins, Hitchens (inspelad i sin levande krafts dagar) och Harris komma med sina vanliga slängar i serien, men jag vill ändå tänka mig att deras nedvärderande omdömen (såsom Harris ”Wasting your time being wrong is the modus operanda (sic!) of religion” och liknande) om meningsmotståndare på något vis slår tillbaka på dem själva och deras grundsyn. Och samtidigt har programmet inte klippts ihop på det sätt som så ofta sker, så att den gudsförnekande positionen för tittaren framstår som den självklara, där även filmskaparna normalt lägger ett förklenande raster på de gudstroende.

Nej, i den här serien får kristna (och en muslimsk och en judisk) företrädare tala till punkt och ge en sansad respons och ett trovärdigt försvar för en bibliskt grundad syn på tro, vetenskap och förnuft. Båda sidor ges möjlighet att på ett sakligt sätt presentera sina bästa argument. Något som enligt min mening får nyateisternas mer raljerande resonemang att framstå som svagare grundat i verkligheten, medan tron på en överjordiskt intelligent Skapare istället stärks.

Ett av de mest talande citaten i programmet var av den gudsförnekande kemisten Peter Atkins, som säger: ”Religionen kräver att man ska tro på rent nonsens. Skälen att tro på Gud saknar helt substans.” Jag kan i det sammanhanget inte komma ifrån tanken på Atkins egna försök att presentera en hållbar förklaring till en strikt naturalistisk förklaring till hur världen skulle kunnat uppstå utan orsak ur ingenting. Jag tar tillfället i akt att ge ett citat som jag använder i min bok Vem tänder stjärnorna? Så här tar jag upp Peter Atkins resonemang i boken:

”I begynnelsen fanns ingenting… Av en slump uppstod en fluktuation, och ett antal punkter som uppstod från ingenting… Från absolut ingenting, absolut utan intervention, uppstod en rudimentär existens… Mönstren uppstod igen, och igen, och igen. Varje gång mönstret skapade och blev en tid, gav punkterna upphov till sin egen existens… Sedan uppstod av en slump vår fluktuation. Punkter uppstod genom att bilda tid, men den här gången, i det här mönstret följdes tiden av tre rumsliga dimensioner… Med dessa uppkom stabilitet, senare grundämnen, och ännu senare elefanter.

Detta är naturligtvis allt annat än ett vetenskapligt resonemang, och Atkins redogörelse har beskrivits som ”så uppenbart inkonsekvent … att vi med rätta kan förkasta den som det pseudo-vetenskapliga dravel den är.”

Att sakligt betrakta och söka värdera de två stora förklaringsmodellerna till livet, universum och allting är något gott. Att inte blunda för svagheterna i en viss position är också det av goda. Se gärna The God Question, den finns numera som DVD-serie och finns också med lärarhandledning och tillhörande diskussionsfrågor. Låt oss också uppmuntra varandra att fortsätta ett öppet och sunt sådant sökande. För den som söker, har goda utsikter att faktiskt också finna.

Ladda ner artikeln (pdf)

Per Ewert

Tron kan och bör försvaras

Tron kan och bör försvaras
Av Per Ewert

För 2000 år sedan gav Jesus sina lärjungar uppdraget att gå ut och göra alla folk till lärjungar. Det gör vi genom att tillsammans med tidigare apostlar och förkunnare frimodigt försvara sanningen i den kristna tron. Detta verktyg går under namnet apologetik.

Vissa kyrkliga röster menar att det är mindre viktigt att presentera argument för tron, det viktiga är att göra trons gärningar. Men det är en alltför ytlig inställning till Jesu budskap. Hans gudomliga anspråk var enorma och unika, och de behöver därmed också hanteras därefter.

Ett av de nutidsfenomen som den kristne förkunnaren möter är postmodernismen – övertygelsen att ingen verklig sanning existerar; allt är bara olika åsikter på en färgpalett. Det finns dock stora problem med en sådan inställning: ett är att ingen människa i praktiken lever efter en sådan grundsyn. Det andra är att åsikten att ingen sanning existerar ju själv är ett sanningsanspråk – och därmed utplånar sig själv!

Både gudstroende och gudsförnekare instämmer i att sanningsfrågan är avgörande. Paulus skriver i 1 Kor 15 att om Kristus inte har uppstått så är all kristen verksamhet meningslös, och vi är ”de mest beklagansvärda av människor.” Ingemar Hedenius, 1900-talets kanske skarpaste ateistiske förkunnare håller med: Situationen är ju den, att om kristendomen verkligen innehåller sanning, då måste jag ju tro på den, men om kristendomen inte är sann, då varken kan eller bör jag tro på den.”

I en tid när den kristna tron utmanas som aldrig förr har vi ändå skäl att frimodigt försvara dess sanning. Det är detta som ryms under begreppet apologetik – av grekiskans apologia – ”att tala till försvar för”. Paulus använder begreppet i Fil 1:7 som beskrivning av sitt arbete ”när jag försvarar och befäster evangeliet”. 

Samma ord använder även Petrus i sitt första brev 3:15, där han uppmanar de troende att alltid vara beredd att ”svara var och en som begär att ni förklarar det hopp ni äger.”

Apologeten har två huvuduppdrag. Ett defensivt – att stå fast och försvara tron mot angrepp. Och ett offensivt – att gå framåt och förkunna sanningen i den kristna tron. I Herrens år 2016 har vi också alla möjligheter att frimodigt göra detta. Kanske aldrig tidigare har det varit så vanligt som idag att peka på vetenskapliga upptäckter som stöd för Guds existens. Så när vi instämmer i trosbekännelsens ord ”Jag tror på Gud Fader Allsmäktig, himmelens och jordens skapare” står vi fortsatt på trygg mark.

Alla kristna är inte kallade att vara debattörer eller experter med heltäckande försvar för varje tänkbar fråga. Men varje kristen kan svara: ”Jag äger inte själv hela sanningen om tillvaron. Men jag vet att det finns goda skäl för den kristna tron, och framför allt känner jag Honom som sade sig själv vara vägen, sanningen och livet. Därför kan jag tryggt lämna de frågor jag själv inte vet svaren på hos Honom.”

Sanning utan ödmjukhet blir lätt kall och oattraktiv. Men en ödmjukhet utan sanning blir å andra sidan oengagerande och meningslös. Det stora i den kristna tron är att den bejakar både hjärnan och hjärtat. Kanske är det just en sådan tro som nutidens människor längtar efter att få bygga sina liv på.

Ladda ner artikeln (pdf)

Per Ewert

Förringa inte akademikerna!

Förringa inte akademikerna!
Av Per Ewert

Omkring år 1265 ankom de första europeiska resenärerna Kina i form av Marco Polos far och farbror, som välkomnades vid härskaren Kublai khans hov. Marco Polo skriver i sin redogörelse att härskaren var mycket välkomnande; framför allt blev han starkt intresserad av besökarnas kristna tro.

Kublai khan gav därför besökarna uppdraget att återvända hem och be sin ledare att sända tillbaka till honom ”etthundra lärda män med djupgående kunskap i den kristna tron och i de sju konstformerna, män med förmåga att med sunda argument bevisa för de lärda i hans rike att de kristnas tro är överlägsen och vilar på en mer välgrundad sanning än någon annan religion”.

Herrarna Polo återvände hemåt, men fann att påven just hade avlidit. I den allmänna oron lyckades de inte få med sig fler än två kunniga munkar på nästa resa. När sällskapet ankom till Armenien hade landet drabbats av krig.

Munkarna blev då så oroliga att de valde att resa hem igen. Inte en enda kom fram av de hundra kunniga män som Kublai khan hade önskat få för att med argument och vishet introducera den kristna tron i sitt väldiga rike. Det skulle dröja mer än ett halvt årtusende innan kristendomen gjorde sin blygsamma återentré i Kina.

Det här historiska händelseförloppet är en utmaning också för vår tid. Om etthundra kristna, kunniga i teologi och olika vetenskapsgrenar, ansågs som tillräckligt för att nyckelpersonerna i Mittens Rike skulle ta till sig den kristna tron, vilken betydelse kan kristna akademiker då ha i Sverige av i dag? Vi lever visserligen i ett land med ett tusenårigt kristet arv, men det senaste seklets sekularisering har drivit vårt land in i en självbild där hängiven kristen tro upplevs som nästan lika exotisk som den måste ha framstått i ett oevangeliserat land som 1200-talets Kina.

Kublai khan menade att om den sortens personer som vi idag skulle kalla forskare eller akademiker skulle ges möjligheten att förmedla och försvara den kristna tron med sunda argument så var den också värd att anammas av det egna landets lärda. Under några år tycks Kina ha legat i ett slags vågskål, där det var fullt tänkbart att Mittens Rike skulle kunna ha blivit en överlåten kristen nation. Den möjligheten sprack dock på att sällskapet Polo inte lyckades samla de kunniga kristna som Kublai khan hade efterfrågat. Så snart det brände till och blev riskabelt kastade också den lilla skara som faktiskt åkte in handduken och vände hem igen.

När inga kunniga kristna behagade infinna sig vände den store ledaren sig i stället till buddhismen som ledstjärna. Ett vägval som märks mycket tydligt ännu i dagens Kina. Dessa händelser är en historisk lärdom så viktig som någon.

Stiftelsen Claphaminstitutet är mer än bara en kristen tankesmedja. Vi tar nu ytterligare ett steg för att också bli ett starkare kristet forskningsinstitut. Vår ambition är att samla och engagera skarptänkta och varmhjärtade akademiker inom olika fält, på kristna såväl som sekulära institutioner, för att tillsammans förkunna och försvara den kristna trons sanning och relevans också i 2000-talets Sverige.

En ofta spridd fördom i vår kultur är att tron skulle vara vetenskapens fiende, att religion och förnuft skulle stå i motsatsställning till varandra. Överlåtna kristna akademiker drivs dock av en helt annan inställning. De betraktar i stället vetenskap och forskning som viktiga verktyg Gud har gett människan för att bättre förstå vår tillvaro. Naturvetenskap är vårt sätt att bildligt talat undersöka Guds fingeravtryck. Humaniora analyserar företeelser i den mänskliga tillvaron, både när den formats efter det vi förstår som Guds vilja, och när den gått i en annan riktning. Och teologi, slutligen, betyder ordagrant: Läran om Gud. Studier och forskning är därför en högst central uppgift för en kristen.

Oavsett vilken akademisk disciplin vi verkar i, kan vi alltså med frimodig och sund argumentation förkunna det som Kublai Khan efterfrågade: Att den bibliska världsbilden är trovärdig och sann, och att kristen tro och värderingar var och förblir den mest hållfasta grundvalen för en nation.

Kristenheten för 800 år sedan lyckades inte svara upp mot Kublai khans inbjudan. Kristna akademiker inom universitet, högskolor och teologiska högskolor möter i dag en liknande utmaning, även om de praktiska förutsättningarna naturligtvis skiljer sig åt. Om en skara överlåtna och kunniga kristna akademiker på 1200-talet tänktes kunna vända världens folkrikaste land till Gud, så kan också vi spela en viktig roll för att förmedla evangeliet och Guds rike i Sverige i dag.

Ladda ner artikeln (pdf)

Per Ewert